Page 1

Caesar 5

07-07-20

11.57

Sida 3

Adrian Goldsworthy

Caesar En biografi

Översättning Charlotte Hjukström

historiska media


Caesar 5

07-07-20

11.57

Sida 4

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Adrian Goldsworthy 2006 Originalets titel: Caesar. The life of a Colossus Originalutgåvan publicerad av Weidenfeld & Nicolson 2006 Published by arrangement with Lennart Sane Agency AB © Denna utgåva: Historiska Media 2007 Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström Översättning: Charlotte Hjukström Faktagranskning: Jenny Wallensten Omslag: Anette Rasmusson Omslagsbild: Marmorbyst av Julius Caesar Foto: Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå Tryck: Scandbook, Falun, 2007 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-85507-21-4


Caesar 5

07-07-20

11.57

Sida 5

Innehåll

Kartor

7

Författarens tack

8

Inledning

9

del i Vägen till konsulatet 100–59 f.Kr. 1 2 3 4 5 6 7 8

Caesars värld Caesars barndom Den förste diktatorn Den unge Caesar Kandidaten Konspirationen Skandalen Konsuln

19 42 61 76 99 129 152 176

del ii Prokonsul 58–50 f.Kr. Gallien Folkvandringar och legoknektar – de första fälttågen 58 f.Kr ”Det ojämförligt stridsdugligaste av dessa folk” – belgerna 57 f.Kr Krig och politik – rådslaget i Luca ”På andra sidan havet” – expeditionerna till Britannien och Germanien 55–54 f.Kr. 14 Uppror, katastrof och hämnd 15 Rätt man i rätt ögonblick – Vercingetorix och det stora upproret 52 f.Kr. 16 ”Hela Gallien är ockuperat” 9 10 11 12 13

211 234 266 288 305 331 355 386

del iii Inbördeskriget och diktaturen 49–44 f.Kr. 17 Vägen till Rubicon 18 Blixtkrig – Italien och Spanien, vinter–höst 49 f.Kr.

403 428


Caesar 5

07-07-20

19 20 21 22 23

11.57

Sida 6

Macedonia november 49–augusti 48 f.Kr. Kleopatra, Egypten och Orienten hösten 48–sommaren 47 f.Kr. Africa september 47–juni 46 f.Kr. Diktatorn 46–44 f.Kr. Idus martiae

456 486 504 526 549

Epilog

573

Noter

583

Kronologi

618

Ordlista

621

Bibliografi

625

Register

629


Caesar 5

07-07-20

11.57

Sida 7

Kartor Romerska riket under första århundradet f.Kr. Staden Rom – centrala delarna, Forum m.m. Gallien och dess stammar Slaget vid Bibracte

22–23 30 222 252–253

Slaget mot Ariovistus

264

Slaget vid Sambre

279

Britanniska och galliska kusterna

317

Belägringen av Alesia

379

Det italiska fälttåget 49 f.Kr.

435

Slaget vid Ilerda

453

Slaglinjerna vid Dyrrhachion

469

Slaget vid Farsalos

480–481

Alexandria

491

Slaget vid Thapsus

521

Slaget vid Munda

544


Caesar 5

07-07-20

11.57

Sida 8

Författarens tack Ett antal personer har läst igenom hela eller delar av denna bok och jag vill börja med att uttrycka min djupa tacksamhet till dem alla. Jag måste tacka min före detta handledare Nicholas Purcell, som var vänlig nog att titta på ett utkast till manuskriptet. Många användbara kommentarer har kommit från Philip Matyszak som vet mer än jag någonsin kommer att göra om den romerska senatens funktioner under den aktuella perioden. Som alltid har Ian Hughes varit synnerligen noggrann och hjälpsam genom att kontrollera och kommentera varje kapitel medan de skrevs. Kevin Powell läste igenom alltihop och bidrog med flera nyttiga synpunkter. Ian Haynes hjälpte till med att studera del II och komma med åsikter. Till dem, och alla andra som har läst hela eller någon del av texten, framför jag min uppriktiga tacksamhet. Dessutom vill jag tacka min agent Georgina Capel som förhandlade fram ett kontrakt som gjorde det möjligt för mig att göra ämnet rättvisa. Slutligen vill jag tacka Keith Lowe och de övriga medarbetarna på förlaget Orion för deras arbete med och entusiasm för detta projekt.


Caesar 5

07-07-20

11.57

Sida 9

Inledning Berättelsen om Julius Caesar är en våldsamt dramatisk historia som har fascinerat generation efter generation och inspirerat både Shakespeare och Shaw, för att inte tala om många andra författare och dramatiker. Caesar var en av de skickligaste härförarna genom tiderna och hans nedtecknade redogörelser för de egna fälttågen har sällan – kanske aldrig – överträffats i litterär kvalitet. Samtidigt var han en politiker och statsman som slutligen tillskansade sig den högsta makten i den romerska republiken och gjorde sig till monark i alla praktiska avseenden, även om han aldrig antog kungatiteln. Caesar var ingen grym härskare och demonstrerade gärna sin mildhet mot besegrade fiender, men han knivhöggs till döds som resultat av en sammansvärjning som leddes av två benådade män, och där också flera av hans egna anhängare ingick. Senare blev hans adoptivson Octavianus – med det fullständiga namnet Gaius Julius Caesar Octavianus – Roms förste kejsare. Släktlinjen dog ut med Nero år 68 e.Kr., men alla efterföljande kejsare fortsatte att ta sig namnet Caesar trots att det inte fanns något samband genom vare sig blod eller adoption. Vad som hade varit namnet på en adlig familj – och till på köpet en relativt okänd sådan – blev i praktiken en titel som symboliserade den suveräna och legitima makten. Ordet fick ett sådant genomslag att två av världens stormakter vid 1900-talets början fortfarande leddes av en Kaiser respektive tsar, och båda titlarna kan härledas ur namnet Caesar. I dag har antikens värld förlorat sin centrala position i den västerländska bildningen, men Julius Caesar tillhör ännu den handfull gestalter ur antiken vars namn man omedelbart känner igen. Många som inte kan latin kommer ändå ihåg Shakespeares version av hans sista ord: Et tu Brute (i själva verket sade han förmodligen någonting annat (se sidorna 569–570), men det kan göra detsamma). Av övriga romare är det bara Nero, och kanske Marcus Antonius, som är lika berömda, och bland personer av andra nationaliteter är det troligen bara Alexander den store, de grekiska filosoferna, Hannibal och framför allt Kleopatra som fortfarande har kvar sina positioner i det allmänna med-


Caesar 5

07-07-20

11.57

Sida 10

10 caesar •

vetandet. Kleopatra var Caesars älskarinna och Antonius en av hans närmaste män, och båda ingår därmed i hans historia. Caesar var en stor man. Napoleon är bara en av många berömda strateger som medgett att han lärt sig mycket av att studera Caesars fälttåg. Politiskt sett hade han en enorm betydelse för den romerska historien och spelade en nyckelroll i avskaffandet av det republikanska styrelseskick som hade härskat i fyra och ett halvt sekel. Även om han hade en knivskarp intelligens och hög utbildning var Caesar en handlingens man och det är för detta han är ihågkommen. Hans färdigheter var många och utomordentliga, från hans skicklighet som talare och skribent, lagstiftare och politiker, till hans duglighet som soldat och general. Framför allt hade han sin personliga utstrålning som så ofta övertygade massorna i Rom, soldaterna i fält och de många kvinnorna han förförde. Caesar begick många misstag, både som befälhavare och som politiker, men vilken människa har inte gjort det? Hans främsta talang var förmågan att hämta sig efter motgångar, erkänna – åtminstone för sig själv – att han hade gjort fel och sedan anpassa sig till den nya situationen, och på något sätt ta hem segern till slut. Få skulle ifrågasätta Caesars storhet, men det är mycket svårare att hävda att han var en god människa, eller att konsekvenserna av hans livsgärning enbart var goda. Han var ingen Hitler eller Stalin, och absolut ingen Djingis khan. Ändå uppger en källa att över en miljon fiender blev dödade under hans fälttåg. Den tidens attityder var annorlunda än dagens, och romarna hade inga större betänkligheter mot att Caesar bekämpade utländska motståndare som de galliska stammarna. Under åtta års krig dödade Caesars legioner åtminstone hundratusentals människor i regionen och förslavade lika många. Ibland var han synnerligen hänsynslös och beordrade massakrer och avrättningar, och vid ett tillfälle gav han order om masstympning av fångar som fick händerna avhuggna innan de släpptes. Men oftast visade han barmhärtighet mot besegrade fiender, av det huvudsakligen praktiska skälet att han ville få dem att acceptera det romerska styret och bli fredliga, skattebetalande invånare i en ny provins. Hans hållning var kallt pragmatisk och pendlade mellan mildhet och grymhet beroende på vilken metod som verkade ge honom störst fördelar. Han var en aktiv och energisk imperialist, men det ska också sägas att han inte skapade den romerska imperialismen; han var bara en av dess många representanter. Hans fälttåg var inte märkbart brutalare än andra romerska krig.


Caesar 5

07-07-20

11.57

Sida 11

inledning 11 •

Något som var betydligt mer kontroversiellt på den tiden var hur han agerade i Rom och att han var redo att utkämpa ett inbördeskrig när han märkte att hans politiska rivaler var inställda på att sätta stopp för hans framgångar. Caesar hade utan tvivel goda skäl att protestera, men när han lät sin provinsarmé gå in i Italien i januari år 49 f.Kr. blev han trots allt en rebell. Det inbördeskrig som följde efter att Caesar mördats blev det definitiva slutet för den romerska republiken. Kanske var den redan döende på grund av Caesars gärningar. Republiken föll och ersattes av ett kejsardöme, och den förste kejsaren var hans arvinge. Som diktator hade Caesar haft absolut makt och i stort sett utövat den väl; han hade vidtagit åtgärder som var förnuftiga och statsmannamässiga och gynnade Rom. Fram till dess hade republiken dominerats av en liten senatorselit vars medlemmar alltför ofta missbrukade sin position för att sko sig själva genom att utnyttja såväl fattiga romare som provinsinvånare. Caesar tog itu med problem som hade erkänts som verkliga och allvarliga en längre tid, men som inte hade lösts på grund av att ingen ville låta någon enskild senator ta åt sig äran. Det republikanska systemet var tämligen ruttet och hade varit drabbat av våld sedan tiden före Caesars födelse, och av inbördeskrig sedan hans barndom. Han blev Roms ledare genom vapenmakt, och vi vet att han använde mutor och hotelser vid andra tidpunkter i sin karriär. Hans motståndares metoder skilde sig inte från hans, och de var lika villiga att starta inbördeskrig för att krossa Caesars position som han var för att försvara den, men det innebär bara att han varken var bättre eller sämre än de. Efter att ha segrat regerade han mycket ansvarsfullt och i stor kontrast till aristokratin i senaten – hans åtgärder syftade till att gynna mycket bredare lager av befolkningen. Han styrde utan förtryck och benådade och befordrade många av sina före detta fiender. Rom, Italien och provinserna hade det bättre under Caesar än de hade haft det på ganska länge. Men även om han styrde riket med förnuft var det i praktiken hans styre som satte stopp för de fria valen, och även om han var en rättvis härskare skulle monarkin senare leda till kejsare som Caligula och Nero. Det var i regel Roms rika elit som skrev historien, och Caesars uppgång innebar att deras samhällsklass fick mindre makt. Många källor är kritiska mot Caesar av just det skälet. Caesar var ingen moralist, tvärtom verkar han i många avseenden amoralisk. Det förefaller onekligen som om han till sitt sätt var välvillig, generös och benägen att glömma gammalt groll och göra sina fiender till vän-


Caesar 5

07-07-20

11.57

Sida 12

12 caesar •

ner, men han var också beredd att vara fullständigt hänsynslös. Han var en oförbätterlig kvinnojägare och bedrog sina hustrur och sina många älskarinnor. Kleopatra är den utan jämförelse mest berömda av dem – och känslorna kan ha varit uppriktiga på båda sidor, men det hindrade inte Caesar från att ha en kärlekshistoria med en annan drottning kort därefter, eller från fortsatt uppvaktning av kvinnorna i Roms aristokrati. Han var extremt stolt, till och med fåfäng, i synnerhet när det gällde sitt utseende. Det är svårt att undgå slutsatsen att Caesar från unga år var helt övertygad om sin egen överlägsenhet. En stor del av denna självaktning var befogad, för han var mer intelligent och duglig än den överväldigande majoriteten av de andra senatorerna. Kanske var han likt Napoleon så fascinerad av sig själv att det gjorde det lättare för honom att trollbinda andra. En annan egenskap han delade med den franske kejsaren var att det fanns många motsägelser i hans personlighet. Sir Arthur Conan Doyle skrev en gång om Napoleon: ”Han var en fantastisk människa – kanske den mest fantastiska människa som någonsin funnits. Vad som slår mig är att det är omöjligt att fälla ett slutgiltigt omdöme om hans karaktär. När man väl har bestämt sig för att han är en fullkomlig skurk stöter man på någon ädel egenskap, och sedan glömmer bort man sin beundran för den egenskapen på grund av någon omänsklig handling.”1 Det finns en liknande blandning av motsatser hos Caesar, även om den kanske är mindre uttalad. Någonting som är frapperande är att fastän dagens akademiker förväntas ha lärt sig att se objektivt och sakligt på det förflutna är det mycket ovanligt att träffa på historiker som inte har en bestämd uppfattning om Caesar. Förr var det en del som beundrade honom, till och med avgudade honom, såg honom som en visionär som insåg vilka enorma problem som hotade republiken och hur de skulle lösas. Andra är mycket mer kritiska och betraktar honom enbart som ännu en aristokrat med mycket traditionella ambitioner, som kämpade för att nå toppen oavsett vad det innebar för lagarna och prejudikaten, men som sedan inte hade någon tydlig idé om vad han skulle göra med makten. Den sortens bedömare brukar understryka den opportunism som kännetecknade hans väg till makten. Förvisso var Caesar en opportunist, men det kan man sannolikt säga om i stort sett varje framgångsrik politiker. Han trodde starkt på ödets stora betydelse för all mänsklig erfarenhet och ansåg att han själv var försedd med osedvanligt stor tur. Nu i efterhand vet vi att Octavianus – som i


Caesar 5

07-07-20

11.57

Sida 13

inledning 13 •

våra dagar oftast kallas Augustus – skapade det system med vars hjälp kejsarna styrde det romerska riket i århundraden. Om Caesars år vid makten var en början på något som Augustus lyckades fullborda, eller om de var ett misslyckande och bara tjänade som ett exempel som hans adoptivson medvetet undvek för att slippa dela hans öde, är något som är föremål för livliga diskussioner. Åsikterna går vitt isär och så kommer det nog alltid att vara. Sanningen ligger antagligen någonstans mellan ytterligheterna. Syftet med denna bok är att undersöka Caesars liv i sig självt och med utgångspunkt i det romerska samhället under det sista århundradet före Kristi födelse. Den tar inte upp vad som hände efter hans död, och det kommer inte att bli någon egentlig diskussion om skillnaderna mellan hans regim och den som utvecklades under åren då Augustus hade makten. Fokus ligger i stället på vad Caesar gjorde och på ett försök att förstå varför och hur han gjorde det. Vissa efterkonstruktioner är naturligtvis ofrånkomliga, men boken försöker ändå låta bli att utgå ifrån att inbördeskriget och republikens fall var oundvikliga, eller från den motsatta positionen – att republiken inte hade några som helst problem. Tidigare utkomna böcker om Caesar har haft en tendens att beskriva honom antingen som politiker eller som fältherre. Någon sådan distinktion fanns inte i Rom, till skillnad från i de moderna västerländska demokratierna. En romersk senator fick både militära och civila arbetsuppgifter under hela sin karriär, och båda ingick som normala delar i hans yrkesliv. Man kan inte helt och hållet förstå någon av de båda rollerna utan den andra, och här kommer de båda att studeras lika detaljerat. Den här boken är lång, men den rymmer ändå inte en fullständig skildring av romersk politik under Caesars livstid, och den gör inte heller anspråk på att vara någon komplett analys av de galliska krigen och inbördeskriget. Medelpunkten är hela tiden Caesar, och de händelser som han inte var personligen inblandad i beskrivs inte mer ingående än nödvändigt. Många tvisteämnen berörs bara helt flyktigt, som till exempel detaljerna kring en viss lag eller rättegång i Rom, eller topografiska oklarheter och andra frågor kring militära operationer. Hur intressanta sådana detaljer än kan vara skulle de innebära avvikelser från ämnet, såvida de inte spelar en viktig roll i vår förståelse av Caesar. De som så önskar kan ta reda på mera om sådana saker i de böcker som nämns i noterna. På samma sätt undviker jag i huvuddelen av boken att nämna de många framstående forskare som har skrivit om


Caesar 5

07-07-20

11.57

Sida 14

14 caesar •

Caesar och att diskutera deras specifika tolkningar. Sådana jämförelser är viktiga och nödvändiga i en forskningsrapport, men de blir extremt tråkiga för den läsande allmänheten. De relevanta verken finns som sagt omnämnda i noterna. Trots hans stora berömmelse, och trots att han levde under de förmodligen bäst dokumenterade årtiondena i den romerska historien, är det fortfarande mycket vi inte vet om Caesar. Större delen av våra källor har varit tillgängliga en längre tid. Genom arkeologiska utgrävningar får vi fortfarande veta mer och mer om den värld Caesar levde i – när detta skrivs pågår det i exempelvis Frankrike och Egypten arbeten som borde kunna lära oss mycket mer om Gallien på Caesars tid och Alexandria under Kleopatra. Däremot är det föga sannolikt att det kommer att ske några upptäckter som radikalt förändrar vår syn på Caesars liv och karriär. Den bilden vilar till största delen på de skriftliga källor på latin och grekiska som har överlevt från antiken tillsammans med inskriptioner i brons eller sten. Caesars egna Commentarii (anteckningar) om hans fälttåg finns kvar och ger oss detaljerade skildringar av de galliska krigen och de två första åren av inbördeskriget. Till detta kommer ytterligare fyra böcker som skrivits av hans officerare efter hans död. De beskriver hans återstående militära operationer. Dessutom har vi Ciceros brev, tal och teoretiska skrifter som är en guldgruva av detaljer om den här perioden. Ciceros korrespondens, som också innefattar brev som han fått av många av republikens främsta män, utgavs efter hans död och innehåller en handfull korta meddelanden från Caesar själv. Vi vet att det har utgivits hela böcker med korrespondens mellan Cicero och Caesar, liksom en bok med brev mellan Cicero och Pompejus, men tyvärr har dessa inte bevarats. Likadant är det med Caesars övriga litterära produktion och utgivna tal. Det är viktigt att komma ihåg att det bara är någon bråkdels procent av den antika världens litteratur som finns tillgänglig i dag. Det finns några avsiktliga luckor i Ciceros publicerade korrespondens, och det gäller framför allt breven till hans vän Atticus under de första tre månaderna år 44 f.Kr. Atticus var inblandad i utgivningen av breven, men den ägde inte rum förrän Augustus hade etablerat sig som Roms härskare. Det är minst sagt sannolikt att de saknade breven innehöll någonting som kan ha pekat ut Atticus som medskyldig i konspirationen mot Caesar, eller kanske snarare antytt att han antingen kände till den eller sympatiserade med den i efterhand, och att han med avsikt undanhöll de breven för att skydda sig


Caesar 5

07-07-20

11.57

Sida 15

inledning 15 •

själv. En annan näst intill samtida källa är Sallustius, som skrev flera historiska skildringar, bland annat en om Catilinas sammansvärjning. Under inbördeskriget hade Sallustius kämpat på Caesars sida och som belöning fått tillbaka sin plats i senaten. Efter att ha blivit ståthållare i provinsen Africa anklagades han för utsugning av invånarna, men frikändes av Caesar. Sallustius var mer positivt inställd till Caesar än till Cicero; han skrev med facit i hand och hans uppfattning om diktatorn verkar ha varit blandad. Med tanke på hans egen karriär är det lätt ironiskt – även om han energiskt förnekade alla oegentligheter – att han förklarade Roms alla problem med det moraliska förfallet inom aristokratin, och detta färgar ofrånkomligen hans författarskap. Cicero, Sallustius och Caesar deltog alla aktivt i samhällslivet. Framför allt Caesar skrev böcker för att framhäva sina bedrifter och vinna stöd i sin fortsatta karriär. Varken han eller de andra var några objektiva åskådare som strävade efter att rapportera den osminkade sanningen. Av de övriga källorna är de flesta av mycket senare datum. Livius skrev under Augustus regeringstid då det fortfarande fanns människor som mindes händelserna, men de böcker som behandlar just den här perioden har gått förlorade och bara korta sammandrag finns bevarade. Velleius Paterculus skrev något senare och det finns en del användbart material i hans korta redogörelse för perioden. Men en hel del av det material vi har om Caesar skrevs inte förrän i början av det andra århundradet e.Kr., mer än 150 år efter att han mördades. Den grekiske författaren Appianos skrev en omfattande romersk historia, varav två böcker handlar om inbördes strider och oroligheter från 133 till 44 f.Kr. Även Plutarchos var grek, men hans viktigaste verk ur vår synvinkel är hans Levnadsteckningar, biografier där han jämför en historisk person från Grekland med en från Rom. Där jämför han Caesar med Alexander den store eftersom de var de två största fältherrarna genom tiderna. Han har också skrivit viktiga biografier om Marius, Sulla, Crassus, Pompejus, Cicero, Cato, Brutus och Marcus Antonius. Suetonius var romare och skrev biografier över de första tolv kejsarna; han började med Caesar. Dio Cassius var av grekiskt ursprung, men han var också romersk medborgare och senator och var aktiv inom politiken i början av tredje århundradet e.Kr. Han har efterlämnat den mest detaljerade, sammanhängande skildringen av Caesars samtid. Alla dessa författare hade tillgång till källor som inte längre finns kvar, men som i många fall skrevs under Caesars livstid, av andra eller av honom


Caesar 5

07-07-20

11.57

Sida 16

16 caesar •

själv. Ändå måste vi ständigt ha i minnet att deras verk kom till mycket senare, och vi kan inte alltid vara säkra på att de förstod eller på ett riktigt sätt återgav stämningarna under det sista århundradet f.Kr. Det finns vissa anmärkningsvärda luckor i vårt källmaterial. Genom ett underligt sammanträffande saknas inledningen till både Suetonius och Plutarchos Caesarbiografier, och därför vet vi inte med absolut säkerhet vilket år han föddes. Varje författare hade sina egna åsikter, intressen eller utgångspunkter och använde källor som i sin tur var vinklade och många gånger ren propaganda. Alla källor måste användas med försiktighet. Till skillnad från dem som forskar i nyare tiders historia får de som studerar antiken ofta klara sig med begränsade och kanske opålitliga källor, samtidigt som de måste hantera redogörelser som tycks tala emot varandra. Jag har försökt ge en bild av den processen genom hela boken. Vissa delar av Caesars inre liv är fortfarande förborgade för oss. Det skulle vara intressant och avslöjande att få veta mer om hans personliga och privata relationer med sin familj, sina hustrur, älskarinnor och vänner. När det gäller vänner ser det onekligen ut som om han under större delen av sitt liv och definitivt under de sista åren inte hade någon vän som i något avseende var hans jämlike, även om han var uppenbart förtrolig med och fäst vid många av sina underlydande och medarbetare. Vi vet dessutom nästan ingenting om hans trosuppfattning. Ritual och religion genomsyrade alla delar av livet i den romerska världen. Caesar var en av Roms högst uppsatta präster och utförde eller övervakade regelbundet böner, offer och andra riter. Han framhävde också gärna legenden om att hans släkt härstammade från gudinnan Venus. Vi har emellertid ingen aning om vad något av detta betydde för honom. Sällan om ens någonsin avstod han av religiösa skäl från att göra någonting, och han var beredd att använda religionen för att uppnå sina egna syften, men det betyder inte nödvändigtvis att han var en fullkomlig cyniker och inte trodde på någonting. Vi får helt enkelt inse att vi inte vet. En del av det fascinerande med Caesar är att han är så svår att få grepp om och att det fortfarande återstår mysterier, till exempel när det gäller vad han verkligen hade för planer under de sista månaderna i sitt liv. Under sina 56 år hann han vara många saker: flykting, fånge, politisk kandidat, fältherre, jurist, rebell, diktator – och kanske till och med gud – men också make, far, älskare och äktenskapsbrytare. Det är få påhittade hjältar som har gjort lika mycket som Gaius Julius Caesar.

9789185507214  

Adrian Goldsworthy En biografi Översättning Charlotte Hjukström historiska media Historiska Media Box 1206, 22105Lund www.historiskamedia.se...