9789185507191

konsten att f책 r채tt

KonstenTryck.indd 1

2007-04-20 10:59:13

KonstenTryck.indd 2

2007-04-20 10:59:13

Konsten att få rätt Handbok i talekonst Birger Bergh

 

KonstenTryck.indd 3

2007-04-20 10:59:13

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Historiska Media och Birger Bergh 7 Omslag: Anette Rasmusson Omslagsbild: Akvarellporträtt av Birger Bergh målat av Andzrej Płoski, 2005 Tryck: ScandBook, Falun 7 Tryckning          ISBN 78-91-85507-19-1

KonstenTryck.indd 4

2007-04-20 10:59:13

Innehåll Förord 9 1. Att ha rätt och att få rätt 11 Svenska folkomröstningar 12

2. Moraliska synpunkter på konsten att få rätt 14 Kan man skydda sig mot talekonst? 15

3. Vem ger talaren rätt? 17 Problem inom demokratin 19

4. Vad handlar talekonst om? 21 Politiska tal 21 • Rättegångstal 21 • Högtidstal 22 • Svenska flaggans dag 24 • Middagstal 25 • Tal över avlidna 27

5. ”Oförberedd som jag är” 29 Materialinsamling 29 • Strukturering 30

6. Övertygandets innersta hemlighet 32 Hur uppfattas talaren av lyssnaren? 32 • Hur uppfattar lyssnaren sig själv? 33 • Lyssnaren som medaktör 34

7. Talspråk och skriftspråk 35 Informationstäthet 36 • Stilen 37

8. Stilnivåer inom talspråket 39 Stilnivå i förhållande till genre 40

KonstenTryck.indd 5

2007-04-20 10:59:13

9. Konsten att börja 42 Betydelsen av inledande pladder 42 • Att fånga publikens upp­ märksamhet 43

10. Att vinna åhörarnas välvilja 45 Att stryka publiken medhårs 45 • Benjamin Franklin 46 • Anna Achmatova 47 • Utdrag ur två rättegångstal 48 • Utdrag ur två politiska tal 50

11. Konsten att redogöra för sakförhållanden 52 Trovärdighet inför rätta 53 • Trovärdighet i politiska tal 54 • Ett sätt att öka trovärdigheten 54 • Andra sätt att öka trovärdig‑ heten 55 • Två sätt att minska trovärdigheten 56 • Att inte äventyra lyssnarnas tålamod 58

12. Argumentation 59 Sannolikhet 60 • Belysande exempel 60 • Förkortade slutledningar 62 • Vederläggning 62 • Temperaturen i talet höjs 63

13. Förtroende 65 Sakskäl och irrationella skäl 66 • Talarens övertygelse – falsk eller äkta? 68 • Talarens goda moral – falsk eller äkta? 69 • Talarens välvilja – falsk eller äkta? 69 • Sken och verklighet 70 • Skenet viktigare än verkligheten 72

14. Konsten att sluta 73 Sammanfattning och temperaturstegring 73 • Finjusteringar 74

15. Med eller utan manuskript? 76 Vad man inte får lära sig utantill 77 • Nödsituationer 78

16. Framförandet 79 Trovärdighet än en gång 79 • Kroppsspråk 80 • Får inte gå till överdrift 81 • Antik tradition 81 • Kroppsspråk i Sveriges Riks­dag 82 • Rösten 83 • Skarej 84

KonstenTryck.indd 6

2007-04-20 10:59:13

Slutord 86 Ditt tal steg fรถr steg 87 Bibliografi 88 Referenser 90 Personregister 93

KonstenTryck.indd 7

2007-04-20 10:59:13

KonstenTryck.indd 8

2007-04-20 10:59:13

Förord Den här boken, liksom alla andra böcker som handlar om konsten att övertyga med ord, bygger ytterst på de iakttagelser om talekonst och publikreaktioner på offentligt tal som det grekiska universalsnillet Aristoteles (384–322 f.Kr.) formulerade för snart tvåtusenfyrahundra år sedan och som andra skribenter redan under antiken preciserade, vidareutvecklade eller kompletterade. Jag tänker då inte minst på de tre latinspråkiga författarna Marcus Tullius Cicero (106–43 f.Kr.), den med honom samtida, till namnet tyvärr okände upphovsmannen till skriften Rhetorica ad Herennium (”Retorik tillägnad Herennius”, i fortsättningen Herenniusretoriken) och Marcus Fabius Quintilianus (ca 40–ca 100 e.Kr.), Roms förste med statliga medel avlönade professor i vältalighet. Skulle jag i boken råka säga något som är oförenligt med de principiella tankegångarna hos dessa auktoriteter, lovar jag att det är alldeles oavsiktligt och ber så mycket om ursäkt. Kanske tycker någon att det är en okritisk och uppgiven inställning, men den bottnar i att jag inte kan se att senare tider har överträffat antiken på talekonstens område, vare sig i fråga om teoretisk medvetenhet eller när det gäller dokumenterad färdighet, något som i första hand hänger samman med det antika samhällslivets utpräglat muntliga karaktär. Lika litet skulle jag i en lärobok i geometri våga säga något som ifrågasätter axiomen i Euklides Elementa (omkring 300 f.Kr.).

För att exemplifiera vissa resonemang har jag följt Herennius­ retorikens anonyme författare i spåren och helt samvetslöst

KonstenTryck.indd 9

2007-04-20 10:59:13

förord

fabricerat ett antal kortare anföranden själv. Tanken med det är att läsaren ska känna igen sig i dagens svenska språkliga, politiska och sociala miljö. Vad bokens språkform beträffar, kan jag meddela att min ambition är att endast använda allmänspråkliga, till betydelsen omedelbart begripliga ord.

Det innebär bland annat att jag avsiktligt och systematiskt undviker de fackuttryck som böcker i och om retorik annars överflödar av. Jag menar att jag därigenom skonar de läsare som i likhet med mig själv tycker att facktermer har smak av ricinolja. De läsare som saknar de retoriska specialuttrycken vet i allmänhet redan vad det är fråga om och är inte i första hand den målgrupp boken vänder sig till.

Det personliga pronomenet ”han” används med syftning på könsneutrala substantiv som ”talare”, ”lyssnare” och så vidare, ett bruk som kan diskuteras; det väcker förargelse hos somliga och tillfredsställelse hos andra. Det på senare år uppdykande bruket att sådana gånger skriva ”hon” uppfattar jag som enbart stolligt, i varje fall innebär det ju bara att komma ur askan i elden. Man kan avundas finnarna deras könsneutrala ”hän” (motsvarande svenskans ”han” eller ”hon”). Ännu vanligare idag är ”han/hon”, men det är en språklig och grafisk styggelse och för dessutom tanken till det ljushuvud som – på fullt allvar – menade att den traditionella cykeln på våra vägmärken borde ersättas av två cyklar, en herr- och en damcykel, med snedstreck emellan.

Då är ”han eller hon” bättre.

Vad det hela annars går ut på förklaras redan i det in­ ledande kapitlet.

För stimulerande samtal dygnet runt i samband med bokens tillblivelse tackar jag Birgitta Kurtén-Lindberg.

Birger Bergh 10

KonstenTryck.indd 10

2007-04-20 10:59:13

 

Att ha rätt och att få rätt Det har sagts om den framgångsrike bankmannen, vice häradshövdingen Marcus Wallenberg (1864–1943) att han ofta och gärna uttryckte övertygelsen ”om man har rätt är det bara en tidsfråga när man får rätt”. Man kan fundera över vilka erfarenheter som ligger bakom ett sådant synsätt. För det första får man väl anta att den som säger så är van vid att få rätt, eller finner det ganska naturligt att få det. För det andra har han också upplevt att inte alltid och genast få rätt.

Men varje gång han har fått rätt har han naturligtvis tagit det som en bekräftelse på att han hade haft rätt hela tiden.

Mottot andas en både rörande och oskuldsfull optimism, precis som om en riktig uppfattning i en fråga genom någon sorts automatik förr eller senare övertas av omgivningen. Men framför allt röjer det ingen som helst reflexion över problemet om det verkligen är bevisat att man har rätt bara för att man får det. Det händer ju tvärtom titt och tätt att folk övertar felaktiga och skadliga uppfattningar. Världshistorien vimlar för övrigt av skurkar som med sin talekonst förvrider huvudet på hela befolkningar. När Adolf Hitlers propagandaminister, doktorn i litteratur och filosofi Joseph Goebbels (1897–1945) i ett berömt tal den 18 februari 1943 argumenterade för att tyskarna efter det svidande nederlaget vid Stalingrad borde acceptera ”det totala kriget”, fick han ett stormande bifall från de 15 000 lyssnarna i Berliner Sportpalast. Alla visade sig vara för det totala kriget. Men det finns knappast någon 11

KonstenTryck.indd 11

2007-04-20 10:59:13

kapitel 1 • att ha rätt och att få rätt

i våra dagar som hävdar att vare sig Goebbels eller hans lyss­‑ nare därför ”hade rätt” i någon vettig mening av ordet. Det totala kriget ledde ändå till det Tredje rikets undergång.

Hitler själv (1889–1945) var för övrigt av samma kaliber som folkuppviglare. De som har hört honom tala, däribland också många antinazister, vittnar om att han var utomordentligt medryckande och övertygande.

Tyvärr, kunde man tillägga.

Om politiska (och många andra) uppfattningar gäller generellt att de visserligen i växlande grad kan vara baserade på antaganden som är ologiska eller sakligt oriktiga. Men det normala är att en politisk fråga innefattar en hel rad olika aspekter som alla ges olika tyngd av olika bedömare utan att man på något bindande sätt kan hävda att den ena uppfattningen är riktigare än den andra. Det kan gälla rättvisa, ekonomi, säkerhet, miljö, hälsa, mer eller mindre sannolika antaganden om framtiden i största allmänhet; omedvetna men fördenskull inte nödvändigtvis ”felaktiga” ideologiska bindningar, och så vidare.

Svenska folkomröstningar Här är det med andra ord fritt fram för den politiska talekonsten att värva sympatisörer utan att behöva befara störande inblandning från sådana som ”har rätt”. De som var emot Sveriges anslutning till den gemensamma europeiska valutan kan till exempel sägas ha ”fått rätt” i folkomröstningen i september 2003, men bara den naivaste populist vågar säga att just folkomröstningen bevisar att de också ”hade rätt”. Nästa folkomröstning – om det nu blir någon – kan visa att samma väljare egentligen ”hade fel”. De som var för omläggningen 12

KonstenTryck.indd 12

2007-04-20 10:59:13

att ha rätt och att få rätt • kapitel 1

till högertrafik fick inte rätt i folkomröstningen 1955 men fick i alla fall rätt i slutändan, i och med att riksdagen körde över folket och 1963 beslöt att införa högertrafik 1967; i så måtto hade de haft rätt hela tiden, medan de som fick rätt 1955 inte längre hade rätt några år senare.

Svenska folkomröstningar är överhuvudtaget ett besynnerligt kapitel, och man frågar sig vilket syfte de egentligen tjänar. Vid pensionsomröstningen 1957 fanns det olämpligt nog tre alternativ, och utfallet blev sådant att alla ansåg sig ha vunnit. Situationen med tre valmöjligheter upprepades vid kärnkraftsomröstningen 1980, där alla tre alternativ dessutom löjligt nog innebar samma sak, nämligen avveckling. De medborgare som var emot avveckling gavs med andra ord ingen möjlighet att göra sig hörda i själva folkomröstningen. Men tjugosju år senare tycks just den opinionen ha starkare stöd i befolkningen än något av de tre omröstningsalternativen.

Ja, det är inte lätt att hänga med.

Eller för att citera den bitske och fortfarande läsvärde Henrik Bernhard Palmær (1801–1854), grundaren av Östgötha Correspondenten: ”Vid voteringar dömer visserligen pluraliteten; men därigenom utrönes icke vem som har rätt utan vem som får rätt.”

Den som verkligen vill ha rätt i en fråga, det vill säga veta vad som faktiskt är sant, bör vända sig till den vetenskap eller de vetenskaper som sitter inne med svaret. Den som får rätt utan att ha det kan naturligtvis agera i god tro. Men den som med eller utan framgång försöker få rätt, trots att han vet att han inte har det, är en skojare och bör inte kunna göra anspråk på medborgerligt förtroende. Den som sällan eller aldrig får rätt trots att han har rätt bör fortsätta att läsa denna bok.

13

KonstenTryck.indd 13

2007-04-20 10:59:14