9789185505203

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

Ur min aska

18.47

Sida 1

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 2

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

Ur min aska Inger Jalakas

Normal fรถrlag

18.47

Sida 3

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 4

Utgivna verk: Smockor & Smek – hotande läsning om ungdomstidningar, 1980.

Bara Barn – om sexturism och slaveri, 1995.

Jävlar anamma, mamma! Handbok i överlevnad för ensamma mammor, 1997.

Lustmord (tillsammans med Ulla Trenter), 1999.

Krokodilens leende, 2000.

Den nyttiga nosen, 2000.

Borde vetat bättre, 2001.

Mera jävlar anamma, mamma! 2002.

Från utbränd till nytänd, 2003.

Min modiga mormor, 2003.

Agility. Från start till mål, 2005.

Min modiga mormor och noshörningen Nofu, 2005.

Sinne utan svek, 2005.

Den ryske mannen, 2006.

Min modiga mormor och den dansande elefanten, 2006.

Nördsyndromet – allt du behöver veta om aspergare, 2007.

Normal förlag vill ge ut böcker till alla som inte anser att heterosexualitet är ett måste. Normal läsning gör livet bättre och mer intressant.

Normal förlag, Åsögatan 174, 116 32 Stockholm www.normal.se Copyright © Inger Jalakas 2007 Omslag och grafisk form Katy Kimbell Omslagsfoto Roger Lundström, BLR Fotograferna Författarfoto Cecilia Mellberg Normal redaktion Lena Sohl Normal support Carolina Hemlin Tryckt 2007 hos Spindulys, Litauen ISBN 978-91-85505-20-3

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 5

Till eldsjälarna Erika och Ulrika

Stort tack till Anders Forsman, Monika Martell, Gunnar Söderström och Maria Sörman för vänligt bemötande och tålamod med mina många frågor.

Tack Mario Verdicchio för att du generöst delar med dig av din kunskap, gång på gång.

Och tack alla ni som beredvilligt lånar ut era hem och era namn,Vivi och Stefan, Britt-Marie och Thomas, Göran,Yngve med flera.

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 6

Må en hämnare en gång uppstå ur min aska.

Vergilius († 19 f.Kr.)

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 7

Prolog Det går förstås att filma med fast kamera. Man monterar den på ett stativ, helt enkelt. Nackdelen är att den som agerar måste tänka på kamerans position hela tiden. Det kan ju störa koncentrationen, med allt vad det innebär.

En rörlig kamera är alltså att föredra. Med en människa bakom kameran blir filmen mer omväxlande. Man kan filma från olika vinklar, man kan variera avståndet, man kan gå riktigt nära och fånga intima detaljer.

Den filminspelning som ägde rum en sen kväll i maj skedde med rörlig kamera. Det var en av många inspelningar på samma plats, med samma aktörer.

Situationen var således inte ny. Ändå tyckte en av de medverkande att det var svårt. Möjligen berodde det på hennes ringa ålder. Hon skulle hellre ha lekt med dockor. När hon gjorde det tog hon aldrig av dem kläderna.

7

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 8

1.

Vissa dagar blir allt fel. Fredagen den 9 juni var en sådan dag. Om Kattis vetat vad som väntade hade hon aldrig orkat ur sängen.

Det började med att hon stängde av väckarklockan i sömnen. När hon väl vaknade var det bråttom. Hon slängde av sig täcket och sprintade ut i badrummet. Efter en blixtsnabb dusch väckte hon barnen och skyndade ut i köket för att göra frukost.

I hastigheten råkade hon ställa fram fel müsli, den med russin och äppelbitar. Det kom att stå henne dyrt.

När Kattis steg upp grymtade Johan, vände ryggen mot henne och sov vidare. Hon hoppades att han skulle fortsätta sova tills hon och barnen gått hemifrån. Men han vaknade.

– Lugna ner dig, var det första han sa när han släntrade in i köket med morgonrocken nödtorftigt hopdragen runt den växande midjan. Sedan han slutade arbeta hade musklerna sakta men säkert omvandlats till fett.

Kattis mindes hans forna överkropp med saknad. Fastheten. De breda axlarnas mjuka rundning ner mot överarmarna.

Johan såg fortfarande bra ut. Hans hår hade fått grå strimmor på sistone, men Kattis tyckte det klädde honom. Hållningen, däremot, lämnade en del övrigt att önska. Och ögonen hade slutat glittra.

Kattis kvävde en suck och gjorde sitt bästa för att låta vänlig när hon sa god morgon. Han svarade inte.

Anton försökte raska på, men lillasyster Moa var som vanligt omöjlig att rubba. Hon åt i sin egen takt, oändligt omständligt. Sakta förde hon en sked müsli till munnen, tuggade omsorgsfullt och svalde innan hon började om. Det kröp i Kattis. Hon kastade en blick på köksklockan och 8

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 9

konstaterade att Anton i bästa fall skulle komma inrusande samtidigt som skolklockan ringde in.

– Du tror inte att du skulle kunna ta Moa till dagis idag? frågade hon.Vi kommer för sent om jag ska …

Kattis avbröt sig när hon såg Johans min. Han hade förskansat sig bakom Göteborgs-Posten. Nu sänkte han tidningen och riktade uppmärksamheten mot henne.

– Du ser väl att jag inte är påklädd.

– Jovisst, men …

– Jag kan mata Moa, sa Anton. Så går det fortare.

Kattis såg ömt på honom. Så mycket ansvar i den lilla kroppen. Alldeles för mycket ansvar.

– Jag gör det. Ät du, lilla gubben.

Moa protesterade när Kattis ville ta skeden. Kattis lirkade och lyckades efter viss övertalning skyffla in en rågad sked i flickans mun. Hon svarade med att spotta ut alltsammans. Det skvätte ända bort till Johans plats.

– Men vad i … Vad håller ni på med? Och vad är det här?

Med en min full av avsmak släppte Johan tidningen och lyfte upp smörkniven. Den var kladdig långt upp på skaftet.

– Hur många gånger har jag inte sagt att man måste skrapa av smörkniven när man använt den?

Han hötte med kniven, som om den var ett vapen. Anton flackade med blicken.

– Det var jag. Förlåt. Jag skulle skynda mig.

– Det gör inget, älskling. Ät nu. Kattis strök Anton över kinden och sände en vädjande blick mot Johan. Han ryckte på axlarna och återgick till tidningen.

Tystnaden lägrade sig runt bordet. Kattis tog tacksamt emot den.

Hon förmådde Moa att äta ett par skedar till, men sedan var det stopp.

Hon svepte resten av kaffet och lyfte flickan ur barnstolen.

– Kom så går vi och borstar tänderna. Är du klar Anton?

Med Moa på höften gick Kattis mot köksdörren. Bakom henne hällde Johan müsli i sin tallrik. Luften vibrerade av hans irritation när han 9

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 10

slängde ifrån sig skeden. Den studsade mot bordet och träffade Kattis i ryggen.

– Vill du ta livet av mig? Du vet att jag inte tål nötter.

Kattis vände sig om och mumlade något ohörbart, samtidigt som hon kammade Moas redan kammade hår med fingrarna.

– Vad fan säger du? Kan du inte prata ordentligt ens?

Anton gled ner från stolen och slank ut i hallen. Kattis ansträngde sig för att verka oberörd. Noga med artikulationen bad hon om ursäkt och förklarade att hon råkat ta fram fel påse.

– Jag kan hämta den andra om du vill. Fast det är inte nötter i min müsli, det är russin.

– Det kan finnas rester.

– Men jag har kollat innehållsförteckningen. Och där står att …

– Hade inte du bråttom?

– Jo. – Men stick då!

När ytterdörren slog igen bakom hans familj andades Johan ut. Äntligen lugn och ro. Han stöttade huvudet med händerna och såg håglöst ut genom köksfönstret. Gassande sol, idag igen. Och här sitter jag. Vad är det för mening?

På fönsterkarmen stod tre trötta pelargoner. Johan sträckte sig fram och kände på jorden. Den var fuktig. Det var inte vatten som felades dem. Till och med blommorna dör kvävningsdöden i det här huset.

Efter ett par veckors idogt regnande, slog vädret om i början av juni.

Sakta men säkert kröp temperaturen uppåt tills den nådde sommarnivåer.

Nu blommade grannens lind och maskrosorna var på väg att ta över gräsmattan. Mitt på stod plaskdammen, redan pumpad, och väntade på sommarlediga barn.

Nästa vecka slutar Anton skolan. Sedan dräller mammas riddare här hela da10

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 11

garna. Johan suckade. Jag kanske skulle hämta Moa tidigare idag, så kan hon få bada. Hon är så läcker när hon sitter och plaskar. Lilla Momo. Min badnymf.

Efter diskoteksbranden vid Backaplan var Johans liv sig inte likt. ”Utbrändhet”, sa läkaren. Sedan hörde han vad han sagt, bad om ursäkt och kallade det utmattningsdepression istället. Johan protesterade, han var inte deprimerad. Han bytte läkare. Nästa kallade det posttraumatisk stress.

Vad det än var så knäckte det honom. Kristerapin hjälpte inte. Johan blev sjukskriven, först en månad, sedan en månad till, sedan ytterligare en … Efter ett år ville försäkringskassan förtidspensionera honom. Johan kämpade emot, men hade egentligen inget val. Bara han kom i närheten av brandstationen fick han ångest.

Motvilligt blev han förtidspensionär, bara trettiofyra år gammal. Han, som alltid varit så stark, så vältränad, så mycket man, visade sig vara en vekling som inte ens klarade av att arbeta. Det var vidrigt. Jobbet var ju hans liv. Jobbet och familjen. Kattis och han hade det bra då, innan katastrofen. Johan var stolt över att vara brandman. Han gjorde en insats, räddade människor. Men den gången var det för många som inte gick att rädda.

Han var en av de första på platsen. Lundby brandstation ligger bara ett par kilometer från Backaplan. De fick larmet strax före midnatt, kvart i tolv. Fyra minuter och tio sekunder senare var de där med en stegbil och en släckbil, strax efter en polisbil och tätt följda av två ambulanser.

Som brandman får man se mycket, men det som mötte dem utanför Makedoniska föreningens lokal på Herkulesgatan var värre än något Johan kunnat föreställa sig, det var overkligt, ett mardrömsscenario.

När de närmade sig såg de ett vitt rökmoln över taken. Först trodde de att det var grannfastigheten, Backateatern, som brann. Sedan rundade de hörnet och förstod att det var den gamla industribyggnaden där Makedoniska föreningen hade en lokal på andra våningen.

Eldslågor slog ut genom flera fönster. Ungdomar hoppade eller knuffades ut från andra fönster, sex meter rätt ner på asfalten. Döda, skadade, utmattade ungdomar låg utspridda på planen framför det brinnande huset. Chockade, skadade, förtvivlade ungdomar skrek och drog i brand11

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 12

männen för att få hjälp. Mobiltelefoner ringde oupphörligt. Allt var kaos.

De var tvungna att använda det starka hornet för att över huvud taget kunna ta sig fram i folkmassan.

Brandmästaren begärde förstärkning och gav order om att de enbart skulle ägna sig åt livräddning, släckningen fick vänta. De fick upp maskinstegen mot ett av de två fönster där det fanns människor. Mot det andra reste de en utskjutsstege. Då hade en grupp rökdykare redan gått in genom huvudentrén. Johan var en av dem.

De låg på hög i dörröppningen ovanför trappan, fastkilade i varandra. Ingen kunde ta sig ut på egen hand.Vi drog och lirkade, fick loss dem en efter en. Men de var så många. Så många händer som sträcktes mot oss, så många rop på hjälp.

Och så fort det blev en lucka, kom det nya bakifrån och fyllde på.

Nedanför oss hjälpte oskadade tonåringar till att bära ut sina kamrater. De gjorde en stor insats.

Brandmännen fick ut ungefär fyrtio skadade den vägen. Ungefär tjugo kom ut via stegarna. Men det hade varit över trehundra på festen.

Tvåhundratretton kördes till sjukhus, etthundrafemtio fick stanna kvar, hälften av dem på intensivvårdsavdelningar. Tretton var så illa brända att de flögs med helikopter till Linköping, Malmö, Stockholm, Uppsala och Bergen i Norge.

Ambulanserna gick i skytteltrafik. Bussar rekvirerades.Taxichaufförer och privatbilister hjälpte till. Alla gjorde sitt bästa. Ändå lyckades vi inte få ut alla. Halv två var branden under kontroll. En kvart senare kördes den sista skadade till sjukhus.

Kvar fanns bara de döda.

När branden var släckt samlade insatsledaren oss, brandmän, poliser, läkare och ambulanssjukvårdare. Han informerade om läget och frågade om det fanns frivilliga som kunde bära ut kropparna på ett värdigt sätt. Det fanns det.Tillsammans bar vi ut trettio döda. En och en kördes de med ambulanser till bårhuset på Sahlgrenska.

Sextiotre unga människor dog i den branden. De yngsta var inte ens tonåringar.

Det var snart åtta år sedan men Johan hade inte glömt. Kunde inte glömma.

12

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 13

Anton var bebis då. Fem år senare föddes Moa. Kattis ville ha ett barn till och vad Johan ville frågade hon inte efter. Fast hon sa förstås att hon glömt pillren. Kanske trodde hon att en bebis skulle få honom på rätt köl igen. I så fall fick hon fel. Det fungerade inte med Anton och inte med Moa heller. Han orkade inte med dem. Fast Moa var speciell, det måste han erkänna.

Johan ångrade att Kattis och han skaffat barn. Barnen förstärkte bara hans ångest. Han var ständigt rädd att något skulle hända dem. Det fanns fler brandvarnare än tändstickor i huset. Och grill vägrade han köpa, till skillnad från grannarna.Varma sommarkvällar låg stekoset tungt över radhuslängorna.

Till helgen kör de väl igång. Sitter i sina trista trädgårdar och grillar sina förbannade flintastekar.

Tanken fick Johan att rysa av obehag. Han avskydde både huset och området. Torslanda. Långt ute på Hisingen.Varför flyttade vi hit? När vi hade världens trevligaste lägenhet inne i stan. ”För barnens skull”, sa Kattis. ”Egen gräsmatta och cykelavstånd till havet.” Visst, det är nära havet, men i alla fall.

Johan orkade inte stå på sig. Det fick han äta upp nu, när han satt här och stirrade ut över ingenting.

Han reste sig och gick ut på altanen, vände och vankade in igen. Han tänkte att han kanske borde duka av efter frukosten, men sköt på det till senare. Istället slog han på teven och satte in en film i dvd:n.

13

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 14

2.

Dagen fortsatte som den börjat. Kattis arbetsplats, Brämaregårdens vårdcentral, led av kronisk brist på läkare. Trots det hade hon frivilligt sökt sig dit.

Under utbildningen gjorde Kattis AT-tjänst på akuten på Sahlgrenska.

Hon upptäckte att tempot passade henne och sökte sig dit när hon var klar med sin examen. Men när Moa föddes ville hon gå vidare. Allmänläkare på en vårdcentral var visserligen ett kliv nedåt i karriären, men hon slapp arbeta nätter och helger. Familjen skulle vinna på det, trodde Kattis. Hon fick rätt vad gällde barnen, men Johan verkade inte bry sig om vilket.

I samma veva köpte de radhuset och flyttade ut till Torslanda. Då tyckte hon det var en bra idé. Nu var hon inte lika säker. För barnen var det definitivt ett lyft. De kunde leka utomhus, i trädgården och på lekplatser i området. Anton kunde gå själv till kompisar i närheten. Det kunde han aldrig göra när de bodde i centrala Göteborg. Där var Kattis eller Johan tvungna att följa honom överallt. Kattis tyckte visserligen om Slottsskogen, och barnen gillade säldammen, ponnyridningen och barnens zoo, men eftersom det var enda alternativet när man bodde på Olivedalsgatan blev det tämligen tjatigt med tiden.

För Kattis del var det en stor fördel att hon slapp köerna över älven när hon åkte till och från jobbet. Och hon uppskattade närheten till naturen. Som Kattis såg det var flytten enbart positiv. Johan såg det uppenbarligen annorlunda. Han vantrivdes och gjorde inga försök att dölja det.

Kattis kom till jobbet och insåg att hon var den enda läkaren i tjänst. I 14

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 15

bästa fall var de fem, men alla jobbade inte heltid och nu var dessutom två sjuka.

Hon visste vad det innebar. En strid ström av patienter skulle släppas in i hennes rum. Hon skulle samtala med dem, undersöka dem, skriva ut recept och sjukskriva om det behövdes. Max tjugo minuter per person.

Att ägna längre tid åt någon var inte att tänka på.

Den första patienten var en kvinna som inte ville sluta gråta. Innan Kattis lyckats lugna henne hade det gått en halvtimme. Framåt elva låg hon tjugofem minuter efter. Folk började bli griniga för att de fått vänta.

När en patient förklarade att han bara ville ha nya recept såg Kattis sin chans att krympa förseningen. Då brakade datorn ihop.

Hon löste problemet genom att skriva ut recepten för hand, men minuterna tickade iväg medan hon försökte få datorn att göra vad den skulle. När patienten gick var hon lika sen som förut.

Kattis kortade av lunchen och var ikapp när eftermiddagens första patient steg in i rummet. Hon tog i hand och bjöd honom att sitta ner i stolen bredvid skrivbordet.

– När kommer doktorn? sa han.

Ibland hade Kattis problem med sin auktoritet visavi patienterna. Särskilt äldre herrar tenderade att inte ta henne på allvar. I deras ögon var hon bara en liten flicka, förmodligen något slags praktikant som de fick hålla till godo med istället för den riktiga läkaren.

Kattis såg förvisso yngre ut än sina trettiosex år. Hon var liten och späd med spikrakt hår, tvärt avklippt i höjd med axlarna och kammat i sidbena. Luggen brukade hon fästa med ett spänne ovanför tinningen.

Det var inte bara äldre herrar som tog henne för skolflicka. Ibland var hon till och med tvungen att visa legitimation på systemet.

Kattis var medveten om att frisyren förstärkte hennes ungdomliga utseende. Hon tänkte ofta att hon borde pröva något nytt, men varje besök hos frisören slutade med samma klippning. Hon trivdes med sin långa lugg.

– Det är jag som är doktorn, sa hon, rättade till glasögonen och spände sina blåklintsblå ögon i patienten. Doktor Andersson. Varsågod och sitt.

15

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 16

Den gamla mannen satte sig motvilligt, men hade ingen större lust att redogöra för sina problem för lilla doktor Andersson. Till slut lyckades Kattis i alla fall lirka ur honom att det var hemorrojder som plågade honom. Men någon undersökning var inte att tänka på.

– Det får bli en annan gång, sa mannen.

Med en annan läkare, förstod Kattis. Hon gav upp, skrev ut recept på en salva och skickade iväg honom. Då var förseningen ett faktum, igen.

Hon kom trots allt iväg i någorlunda tid, handlade och körde till dagis för att hämta Moa. Men hittade henne inte.

– Hon har redan gått, sa dagisfröken Anna. Johan var här och hämtade henne för länge sedan.Visste du inte det?

– Nej. Jo, jag glömde bort det, ljög Kattis.

Anton var dock kvar på fritids, men ville bli avsläppt hemma hos en klasskamrat.

– Vi har bestämt, sa Anton.

– Vet Alexanders mamma om det?

– Jadå.Vi sa det när hon var här och hämtade Alex.

– Okej. Men du måste vara hemma senast halv sex. Annars kommer du för sent till middagen.

– Jag lovar.

– Det är bra.

Kattis rufsade till Antons hår, en av få kärleksfulla gester som var tilllåtna i kamraternas närvaro. Fem minuter senare följde hon med honom fram till Alexanders dörr och försäkrade sig om att Alexanders mamma Cecilia var införstådd med besöket. Sedan åkte hon till andra änden av radhuslängan och parkerade bilen i den gemensamma carporten. Kassarna var inte tyngre än att hon orkade bära dem den korta biten fram till radhuset.

När hon kom till grinden hejdade hon sig.

Moa satt naken i plaskdammen och skvätte med en spade. Johan låg på knä framför henne och fotograferade.

Johan såg inte grannen som stod på andra sidan häcken och betraktade dem med ett egendomligt uttryck i ansiktet, men det gjorde Kattis.

16

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 17

Hon undrade vad som pågick och sökte ögonkontakt med honom.

Grannen kände hennes blick och vände uppmärksamheten mot henne.

Men istället för att hälsa rynkade han ögonbrynen och blängde på henne med en förebrående min. Sedan vände han tvärt och gick därifrån.

Leendet i Kattis ansikte stelnade. Vad är det med alla människor idag?

Hon ropade på Moa. – Mamma!

Moa skuttade ur plaskdammen och rusade mot henne. Kattis ställde ifrån sig kassarna, lyfte upp flickan och kramade den våta kroppen.

– Jag har badat, förklarade hon helt i onödan.

– Jag ser det.Var det roligt?

– Ja. Och pappa har tagit kort på mig.

Johan reste sig, men kom henne inte till mötes. Varför ser han så ertappad ut?

– Hon är kall, sa Kattis.Vi går in. Kan du ta matkassarna?

17

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 18

3.

Knarket hade håvat in ett gäng langare och kriminaltekniker Camilla Svenssons uppgift var att undersöka de beslagtagna mobiltelefonerna.

Tolv stycken, var och en innesluten i en avskärmningspåse.

De poliser som gjort beslagen hade fått noggranna instruktioner. Utredarna var angelägna om att bevara den senaste mastpositionen.

Camilla Svensson behövde inga instruktioner. Hon var länskriminalens expert på undersökning av mobiltelefoner. Nu stod hon i skyddsrummet, beredd att öppna påsarna. Inne på tekniska roteln hade hennes kollega, Sture Jonsson, gått igenom en av de beslagtagna datorernas yttre. Han hade tagit bort hårddisken och kontrollerat att systemklockan gick rätt.

Nu var han i färd med att skapa en identisk, skrivskyddad kopia av originaldatan, samt en hashsummering av datamängderna. Först därefter var det dags att börja analysera informationen på den skrivskyddade kopian.

Sture och Camilla arbetade ofta tillsammans, trots att de som personer var väldigt olika. Eller kanske just därför. Camilla värdesatte Stures förmåga att se saker ur fler synvinklar än hon. Och Sture värdesatte Camilla för hennes omedelbara förslag till problemlösningar.

Sture Jonsson var eftertänksam, för att inte säga långsam, men klok och kunnig. När han kommit fram till en slutsats, vägde den tungt. Hans utseende överensstämde med sättet. Sture var bastant, lång och grov med händer som en gruvarbetare och standardsvenskt hår som ytterst sällan kom i närheten av en frisör. Camilla Svensson, däremot, var kvick som en vessla, både i handling och huvud. Hon var nästan lika lång som Sture, men slank och vältränad. Hennes färger skvallrade om de valloner som fanns i släktträdet och hennes långa mörka hår var lika välfriserat som 18

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 19

Stures var rufsigt. Vanligen bar hon det stramt tillbakadraget i hästsvans eller prydlig knut.

Camilla öppnade den första avskärmningspåsen. Den innehåll en vit Ericsson W900i, en riktig värstingvariant. Busarna köpte aldrig lagom dyra mobiler. Antingen skaffade de marknadens billigaste och slängde dem efter användandet, eller så föll de för de mest avancerade modellerna. Som W900i. Den kostade minst femtusen kronor, kanske några hundralappar mindre om man köpte den på nätet, och hade allt en bov kunde begära. Det vill säga Bluetooth, EMS, MMS, WAP, GPRS, 3G, spel, Mp3-spelare, radio, e-post, kamera och video. Med en sådan mobil kunde ägaren inte bara ringa, lyssna på musik och fotografera. Han eller hon kunde också kommunicera via e-post, surfa på nätet, ringa videosamtal, skicka och ta emot texter, ljud och bilder.

Mobilen var påslagen. Camilla lät den förbli det. Batteriet var relativt nyladdat och hon visste att det räckte i 370 timmar om man inte använde telefonen.

Hon hittade en kabel som passade, anslöt apparaten till datorn och tankade över all information. Sedan var det bara att börja leta.

Hon började med att notera senaste mastposition. Sedan gick hon in i minnet och kollade vad som fanns sparat. Alla textmeddelanden var raderade, men det fanns bilder.

Hon öppnade och tittade på en av dem. En liten naken flicka blickade förtvivlad in i kameran.

Camilla rusade in på tekniska roteln och hittade sin kollega i djup koncentration framför en dator.

– Sture, skrek hon i falsett. Det är barnporr på mobilen.

19

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 20

På andra sidan älven låg kriminalinspektör Margareta Nordin i sängen och stirrade missmodigt ut genom fönstret. Det var äntligen sommar, solen sken och här låg hon, däckad av en förkylning. Så utomordentligt larvigt. Hon suckade, hostade, drack lite mer te och somnade om.

Hon vaknade av att det knackade på dörren. Det var en av grannarna, Yngve, som undrade om hon ville att han skulle ta med Totte på en promenad. Margareta tog tacksamt emot erbjudandet.

Margareta var lycklig ägare till en liten röd stuga på Slottsberget på Hisingen, Sveriges fjärde största ö och den mest befolkade. Här bor en fjärdedel av Göteborgs befolkning.

En gång i tiden låg verkligen ett slott på Slottsberget. Enligt legenden fick drottning Blanche det i morgongåva när hon 1335 gifte sig med kung Magnus Eriksson. Sedermera lär det ha övergivits på grund av pesten. Det förföll och numera finns inga spår kvar av slottet, bortsett från en och annan sten som varvsarbetarna tog tillvara när de byggde grunderna till husen under senare hälften av 1800-talet.

Då inleddes Göteborgs varvsepok. Snart låg varven på rad längs Hisingens södra strand och människor kom från när och fjärran för att arbeta på dem. Arbetarna vid Lindholmens varv byggde sina bostäder på Lindholmen och Slottsberget. Många kom från Bohuslän, ett faktum som avspeglar sig i arkitekturen. Husen på Slottsberget klänger lika tätt som i de bohuslänska fiskelägena.

Det bästa med Slottsberget är ändå inte husen, utan människorna som bor i dem. Här är det snarare regel än undantag att inte passa in i normen. Margareta var inte den enda singelkvinnan som ägde ett hus på Slottsberget.

Att berget och dess bebyggelse finns kvar är resultatet av massiva protester mot varvets planer på att spränga bort det till förmån för en ny torrdocka. Det var helt nödvändigt för utvecklingen hette det då, i mitten av sextiotalet.

Byggnadsnämnden gav klartecken, det såg mörkt ut för Slottsberget. Men envisa eldsjälar räddade det. En av dem var Sveriges nationalskald Evert Taube, som inte skrädde orden: ”om detta berg sprängs bort för snöd vinnings skull blir det en internationell skandal som i 20

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 21

evighet kommer att brännmärka göteborgarna”, skrev han bland annat.

Till slut förklarade Riksantikvarieämbetet att Slottsberget var ett riksintresse. Varvsledningen tvingades backa och Evert Taube fick Göteborgs förtjänstmedalj som tack för sin insats.

Idag är varven nedlagda sedan länge. På Ringön finns visserligen Gotenius varv och i Lundby har Götaverken kvar Cityvarvet, men båda är reparationsvarv. Det enda skepp som byggts på Hisingen de senaste tjugo åren är ostindiefararen Götheborg.

På de gamla varvsområdena finns istället skolor och företag, företrädesvis i it-branschen, hotell och restauranger, butiker och bostäder. Och torrdockorna har förvandlats till småbåtshamnar.

Margareta gladdes åt utvecklingen. Fler människor betydde bättre service. Numera behövde hon inte ta bilen varje gång hon skulle uträtta ett ärende. I ett av de nybyggda husen fanns till och med en veterinär. Det kom väl till pass nu när Totte började bli gammal.

Margareta ville helst inte tänka på det, men Totte var en rottweiler och han var tio år gammal. Hon fasade för den dag då hon skulle tvingas ta beslutet att avliva honom. Men än var hon inte där. Än var han pigg som en unghund. Lite stel i lederna ibland förstås, men inte värre än att både Margareta och Totte kunde leva med det.

Nu var han på väg mot Färjenäs med favorithundvakten Yngve, en promenad på sju kilometer tur och retur. Det kommer att göra honom gott, tänkte Margareta. Hon hade dåligt samvete för att hon inte orkat annat än att sakta släpa sig runt Slottsberget de senaste dagarna.

Det var inte likt Margareta att vara sjuk. Hon brukade på sin höjd få lite ont i halsen när andra drabbades av influensa. Men det senaste året hade varit tungt. Margareta förlorade sin mor Boel i Khao Lak när tsunamin drabbade Sydostasien julen 2004. Det hade tagit tid för henne att hämta sig från den chocken. Hon hade svårt för att visa sina känslor, svårt för att sörja. Hon arbetade istället och försökte låtsas att allt var som det skulle. I längden gick det ju inte. Sakta men säkert hade hon lyckats släppa fram sin smärta, mycket tack vare sin älskade flickvän och kollega, Camilla.

Om några månader hade de varit ett par i två år. Det var stort. Marga21

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 22

reta hade aldrig haft en så lång kärleksrelation förut. Faktum är att hon egentligen aldrig haft någon relation över huvud taget. Hon hade varit nöjd med att bo ensam med Totte, intalade hon sig i alla fall. Tills hon blev förälskad i Camilla. På den tiden var det ingen som kände till att Margareta var homosexuell. Det var hennes hemlighet och hon hade inte för avsikt att avslöja den. Men utredningen av ett mord på en lesbisk präst tvingade henne att komma ut.

Efteråt förstod hon inte varför hon varit så rädd för omgivningens reaktioner. Ingen fördömde henne, ingen tittade snett, alla var precis som vanligt. Och tillkännagivandet på jobbet hade gjort att Camilla vågade närma sig henne. Margareta kunde fortfarande inte fatta att det verkligen var sant, att Camilla var kär i, ja kanske till och med älskade, henne.

Camilla var ju så vacker, så klok. Margareta kände sig som en gammaldags bondmora bredvid henne, grov och klumpig med ostyrigt hår och storlek fyrtioett på skorna. Men Camilla sa att hon var en vacker valkyria.

En rak och ärlig och kraftfull valkyria som folk hade respekt för. Och hon sa det som om det var något positivt. Margareta tyckte det var ofattbart.

Blotta tanken på Camilla fick henne att känna sig lite piggare. Hon tittade på klockan. Den var bara två. Det skulle dröja flera timmar innan Camilla kom hem. Hem till Margareta, vill säga. Den senaste tiden hade Camilla föreslagit att de skulle flytta ihop. Ämnet hade förts på tal mer än en gång, men Margareta hade tvekat. Tanken var främmande för henne. Hon hade stort behov av ensamhet och var inte säker på att hon skulle klara av att ha en sambo. Nu förbannade hon sin feghet. Om vi bott ihop hade det varit självklart att Camilla kom, varje dag.Varför kan jag inte unna oss det? Vad skulle kunna hända?

Hon bestämde sig för att prata med Camilla när hon kom. Nöjd med det beslutet slöt hon ögonen och sov vidare.

22

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 23

Camilla väckte henne med en kyss.Yrvaken satte Margareta sig upp och slog armarna om sin käresta.

– Jag har längtat efter dig, sa hon.

– Mm. Jag med. Hur är det med dig?

– Det är bra. Bättre i alla fall.

– Är du hungrig?

– Inte särskilt.

– Jag fixar något.Var är Totte?

– Totte? Är han inte här? Margareta såg sig omkring som om Totte skulle kunna gömma sig i rummet. Sedan mindes hon.

– Visst ja.Yngve gick ut med honom. Han är nog kvar där. Du, det var en sak jag tänkte …

– Jag går ner och hämtar honom.

– Jaha.

Camilla stod i köket, lagade mat och pratade om Pridefestivalen.

– I år måste du följa med, sa hon. Du kommer att älska det, jag lovar.

Vi får ha uniformerna på oss i paraden. Det är så häftigt.

– Nja, jag vet inte.

– Du bara måste.

Camilla dukade i sängen och kröp ner bredvid Margareta.

– Ät nu, sa hon. Så blir du frisk fortare.

– Jag har ingen aptit, påstod Margareta fast hennes portion var större än Camillas.

– Jodå, sa Camilla.

Mycket riktigt åt Margareta upp all pasta som Camilla lagt upp på hennes tallrik, men mer ville hon inte ha när Camilla trugade.

– Jag blir smällfet av din mat. Pasta med gorgonzolaost. Hur många kalorier tror du …

– Kolhydrater, avbröt Camilla. Det behöver du. Vi vill ju inte att du ska tyna bort.

– Du kanske inte vill det, men jag …

– Äsch.

Camilla sköt undan tallrikarna och kröp intill Margareta.

23

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 24

– Maggan, sa hon försiktigt. Saknar du jobbet?

– Det är klart jag gör.

Margareta var spanare på länskriminalens våldsrotel sedan sex år tillbaka. Hon hade jobbat hårt för att nå dit och älskade sitt arbete, trots allt mänskligt elände som de kom i kontakt med. Camilla hade medvetet undvikit att prata jobb sedan Margareta blev sjuk, men nu var hon tvungen.

– Det hände en sak idag.

– Vad då?

– Jag undersökte mobiler från ett knarkbeslag. Det var barnporr på en av dom.

– Barnporr?

– Ja, fem bilder på en liten flicka. Och en vuxen man som … Det var så jävla motbjudande. Hon såg så … Om jag haft honom där hade jag dödat honom.

– Kan man identifiera honom?

– Kanske. Han hade ryggen mot kameran, men jag skulle nog känna igen hans ludna rumpa.

– Jag är inte helt säker på att det skulle hålla i en rättegång.

– Nej, förmodligen inte. Men det är ju ett beslag.Vi vet vem som äger mobilen. Det kanske är han som är med på bilderna.

– Hur många mobiler var det?

– Tolv.

– Har du hunnit titta på allihop?

– Som hastigast. Men det finns ingen porr i dom andra. Och inte i datorerna heller. Sture håller på med dom.

– Barnporr på en mobil? Det var något nytt, konstaterade Margareta.

– Ja, men det var väl bara en tidsfråga. Dom har ju alltid varit snabba med att utnyttja teknik. På måndag ska jag börja analysera trafiken. Jag tänker inte ge mig förrän jag tagit reda på var dom där bilderna kommer ifrån.

Margareta stönade högt, svor över pedofiler och höll en längre utläggning om vilka livslånga skador de orsakade sina offer.

– Du kan vara lugn, sa Camilla. Mattisson håller i det.

Mattisson var Margaretas favoritkollega på våldsspan. Hon hade fullt 24

Jalakas_ur min aska_inlaga:Layout 1

07-03-12

18.47

Sida 25

förtroende för hans kompetens, vilket inte hindrade att hon ville vara med själv.

– Jag är lugn, men uttråkad. Jag vill inte ligga här. I morgon kan jag nog gå upp.

– Har du kollat tempen?

– Inte sedan i morse.

– Vad hade du då?

– 38,2. Men jag mår mycket bättre nu.

– Du stannar i sängen.

Inte förrän de hade bäddat ner sig för natten kom Margareta ihåg att hon tänkt fråga om Camilla fortfarande ville flytta hem till henne.

– Du, sa hon. Sover du?

– Mm, hördes en sömnig stämma i höjd med Margaretas skulderblad.

– Det var en sak jag tänkte prata med dig om.

– Mhm. – Men vi kan ta det i morgon.

25