9789185505135

Mitt brinnande hj채rta

4e korr_Mitt brinnande.indd 1

07-09-05 14.59.36

Mitt brinnande hjärta Tasso Stafilidis

Normal fĂśrlag

4e korr_Mitt brinnande.indd 3

07-09-05 14.59.37

Normal förlag, Åsögatan 174, 116 32 Stockholm www.normal.se Copyright © Tasso Stafilidis 2007 Omslag Katy Kimbell Omslagsbild Tasso drygt tre år gammal, privat Satt hos Ytterlids Författarfoto Cecilia Mellberg Tryckt 2007 hos Bookwell ISBN 978-91-85505-13-5

4e korr_Mitt brinnande.indd 4

07-09-05 14.59.37

För kärleken Till alla jag älskar… … och till dem som älskar mig.

4e korr_Mitt brinnande.indd 5

07-09-05 14.59.37

Innehåll Förord 8 Igelkotten 9 Mina pontiska rötter 10 Igelkotten förändrade mitt liv 15 När jag kom ut som bög för mig själv 25 När släkten fick veta 33 På plats i riksdagen som öppen bög 40 Riksdagens hbt-grupp 44 Ecce Homo i riksdagen 50 Invigningen av Stockholm Pride 56 T som i transpersoner introducerades i riksdagen 61 Hoten och hatbreven – lagen om hets mot folkgrupp 66 Mina åtta år i riksdagen 74 Barn och homosexuella föräldrar 82 Äktenskap eller inte 93 Makten över befruktngen 101 Det grekiska helvetet 111 På hemligt uppdrag i Iran 122 Marocko, förtrycket och kärleken 136 Möten med människor från världens alla hörn 154 Moralpanik i politiken 166 Det fula spelet i partiet 180 Min sorti efter valnatten 2006 195 Appendix 205

4e korr_Mitt brinnande.indd 7

07-09-05 14.59.37

Förord Jag har skrivit den här boken för att jag vill berätta om mig själv och vad jag varit med om. Jag utger mig inte för att belysa sakernas tillstånd ur ett objektivt perspektiv, det handlar om mina egna upplevelser och erfarenheter. Jag har tolkningsföreträde till mitt eget liv och till mina känslor. Den här boken är en del av mitt innersta, en del av mitt liv och jag vill dela med mig av den kamp jag fört i samhället men också inom mig själv. Jag har kastat mig ut helt villkorslöst och utan fallskärm. Så se inte Mitt brinnande hjärta som ett recept, för jag kan inget ordinera.

4e korr_Mitt brinnande.indd 8

07-09-05 14.59.37

Igelkotten Det är tidig höst på Fredriksdalsskolan i Helsingborg. Löven har börjat gulna. Barnen på lågstadiet har precis sprungit ut på rast.

Där finns jag i gänget. Jag heter Tasso Anastasios Stafilidis, jag är sju år gammal, jag har svart hår, bruna ögon och jag har massor med vänner som jag leker med runt trevåningshusen på Fredriksdal. Jag har just börjat i första klass och det är roligt.

Så händer någonting borta i ena änden av skolgården. Ett gäng barn har samlats i en ring och de verkar ha någonting spännande i mitten. De ropar och hoppar glatt. Jag skuttar dit för att vara med om det som händer. När jag kommer fram ser jag att det sitter en liten skräckslagen igelkott i mitten av cirkeln av barn.

Stämningen stiger, flera av barnen har svårt att låta den hoprullade igelkotten vara. Plötsligt far en sten genom luften. Den träffar igelkotten och för en stund blir det alldeles tyst i ringen av barn.

Sedan börjar alla skrika igen, nu upprört istället för uppspelt.

Vem var det som kastade stenen på igelkotten? Ingen vet. Men så är det någon som ändå tror sig veta vem som kastat stenen och därför pekar på ett av barnen – på mig. ”Det var han – det var han som gjorde det!”, ropar sedan alla barnen och pekfingrarna riktas mot mig. Där står jag. Sju år. Svart hår och bruna ögon. Jag förstår ingenting.

En lärare kommer springande. Hon tar sig direkt fram till mig genom barnskaran och tar tag i mina axlar, hon skakar mig och hon ryter: ”Så här gör man minsann inte i Sverige!” De andra lärarna försöker lugna de övriga barnen, men nu bryr sig ingen

4e korr_Mitt brinnande.indd 9

07-09-05 14.59.38

längre om mig, igelkottsmördaren. Jag står där en stund, ensam på skolgården, och utan att någon märker springer jag gråtande därifrån.

Mina pontiska rötter Min pappa kommer från byn Gavra och min mamma från Kiladi.

Byarna ligger norr om Thessaloniki i norra Grekland, i det grekiska Makedonien. Men mina rötter sträcker sig längre bort än så. För mina far- och morföräldrar var inflyttade till norra Grekland från Kaukasus, de kom alltså från andra sidan Svarta havet.

Hela min släkt på pappas sida har sitt ursprung i den nuvarande georgiska delen av kaukasiska Pontos och släkten på mammas sida i det nuvarande turkiska Euxinos Pontos.

Runt år 400 före Kristus bosatte sig stora grupper grekisktalande människor i de bördiga bergslandskapen vid foten av Kaukasus i nuvarande Georgien och längs det som nu är Turkiets norra kust mot Svarta havet. Detta folk var pontier, de talade den grekiska dialekten pontiska och de hade en väl utvecklad egen kultur med musik, dans och konsthantverk.

Under det Osmanska riket (1299-1923) förbjöds pontiernas språk, som är den dialekt som bäst har bevarat den klassiska grekiskan. Alla tvingades tala turkiska. Precis som armenier, assyrier/ syrianer och kaldéer utsattes även pontierna för folkmord 1916.

Under Kemal Atatürks tid vid makten i Turkiet (1919-1923) dödades 750 000 – 800 000 pontier och på 1930- och 40-talet deporterades en majoritet av de kvarvarande grekerna i Turkiet till Grekland.

Jag är alltså pontier. Men jag är född i Lessebo, Småland, Sverige.

Där, i Lessebo, och sedermera i Helsingborg, satt jag som liten och tittade på turkiska filmer, eller Bollywoodfilmer från Indien – som var dubbade till turkiska. När någon frågar mig om hur det kom sig att en liten grekisk pojke satt och såg på turkiska 10

4e korr_Mitt brinnande.indd 10

07-09-05 14.59.38

filmer eller varför man i min släkt talar turkiska återger jag det min farmor har berättat för mig. För det är framför allt genom min farmor som jag har fått kännedom om vad en pontier är och varifrån vi kommer. Under första världskriget och de turkiska folkmorden tvingades många pontier på flykt. Farmor Maria berättade för mig om flykten till Grekland och hur hon 1917 som femåring lämnade sin by Tzizgaro i närheten av Tbilisi (nuvarande Georgiens huvudstad) tillsammans med sina föräldrar och syskon. Det var många pontier som gav sig iväg samtidigt som min farmor i hopp om att få en drägligare och tryggare tillvaro i Grekland. Men alla kom inte fram. Det var en strapatsrik resa på flera hundra mil och de tog sig över Svarta havet i små ekor.

Av farmors familj överlevde endast hon och hennes mor resan till Grekland.

De pontier som lyckades ta sig till Grekland fick mark av den grekiska staten i det grekiska Makedonien. Där byggde de byar och odlade upp marken. Mina släktingar hade knappt haft mat för dagen vid Svarta havet och fick därför ett bättre liv än tidigare. Byn som mina farföräldrar och deras anhöriga byggde upp fick namnet Gavra och kom senare att kallas ”det röda Gavra” i folkmun. Så gott som alla som bodde i byn var släkt med varandra på olika sätt och de var kommunister. Kommunister betydde för dem först och främst att de var antinazister och att de öppet stödde kampen mot nazisterna efter att Hitler hade intagit Grekland.

När min pappa föddes 1945 var andra världskriget slut och det var inbördeskrig i Grekland. En dag, när pappa var två år gammal, kom hans far Anastasios inte hem från fältet efter dagens arbete. Jag har aldrig fått någon annan förklaring till varför han och de andra på fältet mördades än att de var kommunister och militärregimen ville sätta skräck i Gavra. Många av männen i Gavra hade varit aktiva i motståndsrörelsen under andra världskriget. Nu räckte det att någon sa någonting negativt om kungen eller militären för att rykten om en kupp skulle börja spridas. Först förstod ingen vart farfar tagit vägen, men snart visade det sig att även andra familjer sökte efter försvunna familjemedlemmar: fem kvin11

4e korr_Mitt brinnande.indd 11

07-09-05 14.59.38

nor och män kom aldrig hem från fälten. Det tog lång tid innan kropparna hittades. Dödspatrullen hade grävt ner dem i jorden.

Mormor Despina och morfar Lazaros bodde i en annan by i närheten av provinshuvudstaden Kilkis. De hade också många erfarenheter från krigen, framför allt från inbördeskriget. Mormor var också röd i själ och hjärta medan morfar på den tiden var högerman eftersom han var militär med en hög gradbeteckning.

Han hade stridit mot italienarna, tjänstgjort under andra världskriget och under inbördeskriget.

Utan min morfars vetskap kom hans hus att bli en fristad för efterlysta partisaner och kommunister. Jag har fått höra många berättelser om hur min mormor hjälpte dem bakom morfars rygg. En historia handlar om en sårad man som kom till huset för att be om hjälp eftersom han var jagad av militären. Mormor såg till att han fick sina blödande sår omskötta. Sedan gick hon ut och städade bort blodspåren som ledde till hennes hem. Militären, som följde blodspåren, såg hur de upphörde när de var nästan framme vid gården. Mormor öppnade dörrarna och uppmanade dem att söka igenom hela gården. Men militären hittade aldrig mannen, som fick stanna kvar några dagar och vila upp sig. Den här berättelsen visar hur höger och vänster på den tiden i Grekland handlade om liv och död. Så var det också när min pappa och mamma träffades.

Under skördetiden 1968 sökte spannmålsbönderna arbetskraft.

Min 23-årige blivande pappa Achilles, hade fått jobb i byn Kiladi där Vasiliki, min 17-åriga blivande mamma, bodde. En dag hade Achilles fått i uppdrag att meddela Vasilikis far Lazaros att han inte kunde få något hö den dagen.

En kort stund efter att Achilles anlänt gick Vasiliki ner till en kran för att tvätta sig och dricka vatten, efter att ha arbetat på åkern hela dagen och plockat tobak. Plötsligt hörde Achilles hur hon skrek att hon blivit biten av en orm och han rusade genast dit för att hjälpa henne. Men min mamma hade inte alls blivit biten 12

4e korr_Mitt brinnande.indd 12

07-09-05 14.59.38

av någon orm utan med flit sparkat foten mot en taggtråd som stack upp ur stängslet. Allt för att få min pappas uppmärksamhet, vilket alltså lyckades.

Något år tidigare hade min mamma vägrat fullfölja ett arrangerat äktenskap. Hon skulle ha gifts bort med en äldre rik man.

Men trots att hon fick sin vilja igenom den gången såg Vasiliki och Achilles ändå bara en enda utväg för att kunna vara tillsammans. De flesta ansåg att de var ett otänkbart par eftersom hennes pappa var militär och militären leddes av juntan som i sin tur hade kopplingar till de fascister som hade mördat hans pappa. En kort tid efter det fejkade ormbettet rymde de. Men, mot alla odds blev giftermålet av och 1969 föddes min syster Maria, som fick sitt namn efter farmor.

Från och med här blir berättelsen min egen. En berättelse från Sverige, för året innan jag föddes flyttade mina föräldrar till Sverige, där det fanns gott om arbete.

1970 anlände familjen Stafilidis till Lessebo, en bruksort i de småländska skogarna där det stora finpappersbruket och glasbruken behövde arbetare. De kom dit en lördag och på tisdagen hade båda fått jobb på pappersbruket. På den tiden ställdes inga språkkrav för att få anställning. Två av pappas tre syskon hade flyttat till Lessebo redan i mitten på 1960-talet och farmor pendlade mellan Sverige och Tyskland, där pappas äldsta bror bodde, och tog hand om barnen så att föräldrarna kunde arbeta.

Vår familj har alltid varit präglad av att min farfar mördades av den grekiska fascistiska regimens dödspatruller 1947. Händelsen påverkar min släkt än i dag, 60 år senare. Farmor, som kom till Sverige, var en liten traditionell grekisk dam. Hon hade gråvitt, långt hår som alltid var uppsatt i knut. Hon sörjde hela livet sin make och hon bar alltid svarta kläder. Hon hade ensam tagit hand om sina fyra barn, och när alla barnen lämnade Grekland följde hon efter.

Farmor var analfabet och lärde sig aldrig svenska utan talade grekiska med mig och turkiska med sina väninnor. Men hon 13

4e korr_Mitt brinnande.indd 13

07-09-05 14.59.38

kunde även det tidigare förbjudna språket pontiska, som skiljer sig från grekiska mer än danska från svenska. Även mina föräldrar talar de tre språken, vid sidan av svenskan. För mig blev svenska mitt starkaste språk även om jag talar grekiska och förstår turkiska och pontiska.

I Lessebo flyttade vi in i ett rött trähus med vita knutar. Det var ett tvåfamiljshus och vi hade nedre våningen. Där föddes alltså jag och fick farfars namn, Anastasios. När jag var drygt tre år – 1974 - flyttade vi igen, nu till Helsingborg. Pappas syster Anna och hennes familj hade redan flyttat dit, och några år senare lämnade även pappas bror Evangelios med sin familj Lessebo för att bosätta sig i Skåne. Två år senare föddes min bror som fick sitt namn Matheos efter min farbror i Tyskland.

När vi kom till Helsingborg fick vi först en lägenhet på Högaborg där det fanns många greker. Det var ett gammalt hus och vi fick bada i en tunna i källaren och använda toaletten som fanns i trapphuset. Men huset revs och vi flyttade till miljonprogramsområdet Fredriksdal där jag som enda ”grekunge” kunde leka fritt på de stora grönområdena. Det var bara vi och en jugoslavisk familj som hade svart hår. Men det var inte något jag funderade över. Vi bodde i en loftgång i trevåningshus som alla andra. Det var långt mellan husen och mycket frihet för oss barn. Jag minns inte att svenska var något jag behövde lära mig. Men eftersom vi talade grekiska hemma måste jag ha lärt mig svenskan av kompisarna på gården och på kyrkans barntimmar. Vi syskon brukade tycka det var konstigt att ”grekungarna” från Stockholm hade en brytning när de talade svenska. Att anledningen till det var att de inte lekte så mycket med svenska barn som vi gjorde tänkte vi inte på. För min barndom bestod av långa lekdagar utomhus med grannbarnen. På vintern lekte vi i snön, på sommaren spelade vi brännboll och lekte Röda-vita-rosen.

Från början arbetade båda mina föräldrar på fabrik, bland annat arbetade mamma på gummifabriken Tretorn. Sedan utbildade 14

4e korr_Mitt brinnande.indd 14

07-09-05 14.59.39

hon sig till kallskänka på AMU, men oavsett vad hon hade för huvudsysselsättning hade hon alltid ett städjobb före och ett efter det ordinarie jobbet, förutom att hon skötte hemmet exemplariskt. Bullarna hon bakade var alltid de bästa bland de grekiska kvinnornas, hon sydde till oss och hjälpte andra med att sy upp klänningar. Hennes kropp slets hårt, men trots att hon sjukpensionerades gav hon inte upp utan försökte starta en smörgåsbutik tillsammans med min syster. Till sist orkade inte hennes kropp längre. Vid 47 års ålder blev hon pensionerad.

Pappa körde i många år lastbilar som skulle exporteras till Grekland. Det gjorde att han inte fanns hemma så mycket hos oss. I början tyckte jag att det var spännande att åka med i lastbilen, senare blev det en plåga. Det kändes som att han levde sitt liv på vägarna och i Grekland medan mamma ensam fick ta hand om oss barn hemma i Sverige.

Farmor hade en egen lägenhet som låg granne med min fasters i Helsingborg. Hos farmor luktade det som i grekiska kyrkor, tyckte jag, men det var lukten av myrra och rökelse. Med tiden blev farmor alltmer religiös och flera gånger i veckan gick hon runt med rökelsekaret och bad för sitt hem. Många saker känner vi inte till om vår historia, kanske enbart därför att de var för plågsamma för min farmor att berätta. Andra händelser har vi fått höra om och om igen. När hon dog 1992 fanns vi alla hos henne.

Nu vilar hon intill farfar Anastasios på kyrkogården i Gavra.

Igelkotten förändrade mitt liv Efter historien med igelkotten blev jag utstött i skolan. ”Han ska ha stryk!” skrek de andra barnen. Och det fick jag. Under mina första skolår var jag rädd för att bli slagen varje dag jag gick till skolan. Jag lärde mig att uthärda, men jag var heller inte främmande för att få stryk för det fick jag även hemma, som en del av min uppfostran. Det är något jag aldrig kommer över även om jag älskar mina föräldrar. Det var så de själva hade uppfostrats, men inget barn ska någonsin utsättas för en sådan behandling.

15

4e korr_Mitt brinnande.indd 15

07-09-05 14.59.39

Alla går definitivt inte stärkta ut ur en barndom där man fått stryk både hemma och i skolan.

Men själv har jag klarat mig bra och jag tror att min räddning var teatern. I mellanstadiet började jag med teater, mitt självförtroende stärktes och när jag blev starkare och tog mer plats så upphörde mobbningen i skolan. Självförtroende fick jag också av Tina Eriksson som var föreståndare på fritidsgården. Hon var en av de få vuxna som såg mig efter händelsen med igelkotten och hon visste att jag var mobbad.

Jag vet fortfarande inte hur det kom sig att Tina bjöd in mig till Luciatåget där hon placerade mig som lilltomte tillsammans med Roland, hennes man, som var stortomten. Tina var den blonda, krullhåriga skånskan som gick omkring på skolan i jeans och med en stor nyckelknippa. Hon såg uppenbarligen någonting i mig och hon placerade mig på scenen, den plats som sedan kom att bli mitt liv. Redan i mitt första luciatåg sjöng jag solo. Första året sjöng jag en sång, andra året sjöng jag två solosånger och tredje året blev det tre. Jag var lilltomte tills jag började femman och hamnade i målbrottet. Jag upplevde det som en evighet innan jag fick ordning på rösten igen.

Tina gav mig precis det som jag behövde av trygghet och tillit till vuxna. För mig var hon den första svensken som såg mig efter händelsen med igelkotten. Tjugofyra år efter mitt första luciatåg ringde Tinas man och berättade att hon var död och att hon hade önskat att jag skulle ta hand om hennes begravning. Trots att jag hade fått liknande förfrågningar tidigare och agerat officiant vid två begravningar, så kändes det oerhört tungt, men jag var samtidigt stolt över att ha fått frågan. Tina begravdes den 17 juni 2002 och vi var många gamla elever från Fredriksdalsskolan som var där. Hon hade betytt så mycket för så många.

Det var på scenen jag ville vara och när jag var tio år började jag en teaterkurs på NBV (Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet). Där förstod jag vad jag ville syssla med i livet. På NBVTeaterns lilla nedslitna scen i Helsingborg bestämde jag mig 16

4e korr_Mitt brinnande.indd 16

07-09-05 14.59.39

för att bli skådespelare. Min läromästarinna Ulla Pagrot var en mycket underfundig pedagog med en sympatisk personlighet.

Hon var expert på att ge oss improvisationsuppgifter och tydliga anvisningar för hur vi skulle utveckla den pågående konflikten på scenen. Genom Ulla och NBV-Teatern fick jag några av mina viktigaste verktyg i livet. Inget var längre omöjligt.

Under en period ägnade jag nästan all min fritid åt teaterskolan. Min eftermiddagsundervisning i grekiska blev lidande eftersom teaterkurserna låg på samma tider. Men det var nog också ett val jag gjorde. På den tiden kom lärarna i grekiska skolan direkt från Grekland. De kunde ingen svenska och inte heller svensk kultur eller undervisningstradition. Att jag valde teatern framför den grekiska skolan sa kanske mer om skolan än om mig. Jag minns ett tillfälle då jag frågade om lov att få gå på toaletten. Magistern tuggade vit fradga när han pratade och han hade glasögon med svarta plastbågar som hämtade ur en film från 1950-talet.

Han skrek att jag inte fick gå på toaletten under lektionstid. Jag var livrädd och vågade inte röra mig ur fläcken, men jag klarade inte av att hålla mig till rasten och kissade på mig i skolbänken.

Visst är jag ledsen för att min grekiska inte är så bra som den skulle ha kunnat vara, men det svenska språket är trots allt ett av mina viktigaste verktyg såväl på teaterscenen som i politiken.

I takt med att jag fick utlopp för mina känslor i teatern stärktes mitt självförtroende för varje dag. Det jag inte fick vare sig i skolan eller hemma fick jag av teaterundervisningen. Än så länge gick jag bara i mellanstadiet. Men jag började redan intressera mig för samhällsfrågor. Det handlade om fred, antikärnkraft och miljöfrågor. Jag ville kämpa för alla människors lika värde och mot apartheidregimen i Sydafrika och gick med i miljö-, solidaritets- och fredsorganisationer. Där träffade jag många vuxna som var lärare och läkare och engagerade i alternativrörelsen. De lyssnade på mig och jag lärde mig av dem. Jag blev på många sätt starkare än mina klasskamrater och jag fick en position även i skolan. Jag började också förstå att som svartskalle 17

4e korr_Mitt brinnande.indd 17

07-09-05 14.59.39

kan man inte bara vara lika bra som de andra för att accepteras.

Man måste jobba dubbelt så hårt och man måste kunna betydligt mer än sina jämnåriga för att få samma position som de.

När jag började högstadiet ville jag gå vidare. Jag ville vara med där besluten fattades. Det kändes som ett kall, jag brann för rättvisa och för att förbättra tillvaron för människor, djur och natur. Så jag bestämde mig för att gå med i ett politiskt parti – men först behövde jag lära mig mer. Jag visste att mina föräldrar låg till vänster och kände till mitt politiska arv från de pontiska kommunisterna, men för mig var det viktigt att få en egen uppfattning.

Tina hade sammanfört mig med Katja Rajala. Hon var visserligen fem år äldre än jag, men vi hade precis samma intressen och vi blev aktivister tillsammans. Vi blev också bästa vänner. Jag, den lille långhårige greken och hon, en likaledes liten, mycket tuff tjej, ett krutpaket som tidigare hade bott på internat och gått på Tomtebodaskolan men som nu gick på samma skola som jag. Hon var redan engagerad i Kommunistisk ungdom.

Jag blev också lockad, men bestämde mig ändå för att agera systematiskt. På egen hand kontaktade jag alla de politiska ungdomsförbunden och partierna. Jag besökte dem eller ringde upp, ställde frågor kring det jag brann för och bad dem skicka mig informationsmaterial. Mycket var svårt att begripa så jag satt och strök under alla svåra ord för att kunna slå upp dem i ordboken. Till slut stod det klart att det var Kommunistisk ungdom, vänsterpartiets ungdomsförbund, som stod mina åsikter närmast.

På den tiden ställdes det krav på nya medlemmar som skulle väljas in i Kommunistisk ungdom. Helst skulle man ha varit sympatisör under en tid och deltagit i alla studiecirklar om marxistisk teori. De andra medlemmarna skulle bedöma om man var lämplig och uppfyllde alla uppsatta kriterier. Ungkommunisterna radade upp fråga efter fråga som jag förväntades svara rätt på.

Det gjorde jag och blev invald.

Jag ville ta eget ansvar för mitt liv och flyttade hemifrån redan när jag gick i nian. Jag flyttade hem till Katja som bodde i en lägenhet 18

4e korr_Mitt brinnande.indd 18

07-09-05 14.59.40