9789185419715

Peter Robinson

En förgiftad man Översättning Jan Malmsjö

STOCKHOLM 2012

Minotaur Box 3159 103 63 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se

Till Sheila

Sida 142 citat av Shakespeare ur ”Antonius och Kleopatra”, Atrium förlag, Umeå 2010, översättning Jan Ristarp.

Sida 286 citat av Keats ur En katedral av färgat glas, Gedin, Stockholm 1997, översättning Gunnar Harding.

Copyright © Eastvale Enterprises Inc 2011 Engelska originalets titel Before the Poison Omslagsdesign Imperiet Omslagsfoto Fredrik Stjernfeldt Tryckt hos Scandbook, Falun 2012 isbn 978-91-85419-71-5

She dwelt among th’ untrodden ways Beside the springs of Dove, A Maid whom there were none to praise And very few to love.

A Violet by a mossy stone Half-hidden from the Eye! – Fair, as a star when only one Is shining in the sky!

She lived unknown, and few could know When Lucy ceased to be; But she is in her Grave, and Oh! The difference to me.

William Wordsworth Full many a gem of purest ray serene, The dark unfathom’d caves of ocean bear; Full many a flower is born to blush unseen, And waste its sweetness on the desert air.

Thomas Gray, ”Elegy Written in a Country Church Yard”

1

Berömda rättegångar: Grace Elizabeth Fox, april 1953, av sir Charles Hamilton Morley Grace Elizabeth Fox steg upp ur sängen och klädde sig klockan halv sju på morgonen den 23 april 1953, biträdd av den unga fängelsevakten Mary Swann. Hon åt en lätt frukost bestående av rostat bröd, marmelad och te och ägnade sig sedan åt att skriva brev till familj och vänner. Efter en liten konjak för att lugna nerverna strax före klockan åtta tillbringade hon den följande timmen ensam tillsammans med prästen.

Trettio sekunder i nio steg mr Albert Pierrepoint och hans assistent in i cellen och med sin vanliga artiga hänsyn och snabbhet band mr Pierrepoint Grace Fox händer bakom rygg­en med en mjuk rem av kalvskinn och eskorterade henne den korta sträckan till exekutionsrummet på övervåningen.

Det var en grå, regnig morgon och stentrappan var mörk och hal. Prick klockan nio steg den lilla gruppen in i rummet där fängelsechefen, läkaren och två vittnen redan väntade. Enligt dem uppträdde Grace mycket värdigt hela tiden och vare sig vacklade eller gav ifrån sig något ljud, frånsett en lätt rysning och en flämtning när hon fick syn på repet.

Väl på plats under galgen ställdes hon i rätt läge över den kritade T-markeringen på falluckan och assistenten fjättrade fötterna med en läderrem runt vristerna. Mr Pierrepoint tog 7

fram en vit bomullshuva som han haft i fickan, trädde den över Graces huvud och placerade försiktigt den läderklädda öglan runt hennes hals. När han var nöjd tog han ett steg tillbaka, drog ur säkringssprinten och sköt fram spaken med en enda distinkt rörelse. Falluckan öppnades och Grace föll mot sin död. Hela affären, från cellen till evigheten, tog inte längre tid än femton sekunder.

Efter fängelseläkarens korta inspektion fick Graces kropp hänga kvar den timme som reglerna föreskrev, varefter den togs ner och tvättades före obduktionen. Man konstaterade att döden hade inträffat omedelbart, orsakad av en ”fraktur och dislokation vid kota C.2, med ett fem centimeter långt gap, och transversell separation av ryggraden i samma höjd”.

Patologen upptäckte också ”frakturer på båda tungbens­ bågarna och sköldbroskets högra vinge”. Dessutom hade struphuvudet krossats.

Dagen därpå, sedan Graces syster Felicity identifierat kroppen officiellt, skrev rättsläkaren dödsattesten: ”Tjugo­ tredje april 1953, statsfängelset i Leeds: Grace Elizabeth Fox, kvinna, 40 år gammal, hemmahörande i Kilnsgate House, Kilnsgarthdale, i distriktet Richmond, Yorkshire (North Riding). Dödsorsak: Skador på centrala nervsystemet till följd av i laga ordning utförd hängning.” Fängelsechefen skrev följande korta mening i sin dagbok, ”Grace Elizabeth Fox dödsdom verkställdes genom hängning” och sedan begravdes kroppen på fängelseområdet.

Oktober 2010 Jag hade lovat mig själv att jag skulle återvända hem när jag blev sextio. Laura hade tyckt att det var en utmärkt idé, men när den dagen kom stod jag vid hennes grav i regnet i New England och grät så att tårarna sprutade. Desto större anledning för mig att ge mig iväg, tänkte jag.

8

”Om tvåhundra meter, sväng höger.”

Jag fortsatte rakt fram. ”Om fyrahundra meter, sväng höger.”

Jag körde vidare under trädkronorna medan löven föll och virvlade runt bilen. Navigatorns skärm frös, sedan blinkade den till och visade ett scenario som inte var det minsta likt det landskap som jag färdades genom. ”Om trehundra meter, vänd och sväng sedan vänster.”

Jag trodde inte att det kunde stämma. Jag var säker på att den väg jag skulle ta in på låg närmare en kilometer längre fram. Jag hade hört att den skulle vara lätt att missa, särskilt om man aldrig hade varit där förut. Satellitnavigatorer betedde sig tydligen kons­ tigt i Yorkshire. Jag bestämde mig för att låta den vara igång och se vad den hittade på härnäst.

Jag saktade in, höll ögonen öppna och där låg den, öppningen i stenmuren på vänster sida. Det såg mest ut som en oanvänd traktorväg, trots att det fanns spår av bildäck som visade att någon hade kört där relativt nyligen. Det fanns ingen skylt och den gamla trägrinden hängde snett därför att det övre gångjärnet hade släppt. Infarten var precis tillräckligt bred för vanliga fordon.

När jag smög in Volvon genom den smala öppningen lade jag märke till att det hade blivit en mycket vacker dag. Den dolda dalen öppnade sig på andra sidan trädens överhäng som ett magiskt land som aldrig skådats av ett mänskligt öga. Bilen studsade fram över en färist och for plaskande genom en vattenpöl.

Det var svårt att tro att jag för en liten stund sedan hade varit nära att spolas av vägen i skyfallet mellan Ripon och Masham, men så kan vädret vara i Yorkshire. Om du inte gillar det, brukade min far säga, behöver du bara vänta i tio minuter eller köra tio kilometer bort. ”Vänd och kör tillbaka”, sa navigatorn. Jag stängde av den och fortsatte vägen fram.

Gräset var frodigt grönt efter de kraftiga sommarregnen, den blekblå himlen fläckades av fluffiga vita moln, träden skimrade i dämpade gyllene höstfärger i gult och rödbrunt. De var kanske 9

inte lika dramatiska som höstlöven i Vermont, men de hade ändå en alldeles egen skönhet. Sidorutan var öppen några centimeter och jag hörde fågelsången och kände doften av vått gräs.

Jag körde västerut genom dalbottnen, till höger om Kilnsgarth­ dale Beck med dess strida vatten som nästan bröt igenom vallarna. Hela dalen var antagligen inte mer än åttahundra meter bred och kanske tre kilometer lång och själva botten utgjordes av ett tvåhundra meter brett stråk, inräknat bäcken och vägen bredvid.

Gräsklädda sluttningar lutade svagt uppåt till kanske hundra­ femtio meters höjd på ömse sidor, silverglänsande vatten­strömmar letade sig ner här och där mot bäcken och krönet kantades av trädridåer på båda sidor. Enstaka djur betade på sluttningen till höger, som jag gissade tillhörde gården som låg utom synhåll på andra sidan kullen. Kilnsgarthdale är en liten, ensligt belägen dal kantad av skogar och stenmurar. Den finns inte med annat än på de mest detaljerade kartorna.

Jag passerade en förfallen stenlada och resterna av en gammal mur som en gång i tiden markerat gränsen till ett fält på andra sidan sluttningen, men annars såg jag inga tecken på mänsklig närvaro förrän jag närmade mig Kilnsgate House.

Huset låg ungefär tjugo meter från vägen på höger sida, bakom en låg trädgårdsmur med en grön grind av trä som behövde målas om. Jag stannade till och tittade ut genom bilrutan. Från vägen var det svårt att se mycket mer än skorstenarna, skiffertaket och ett par fönster på övervåningen, eftersom resten skymdes av träd och den sluttande trädgården var tämligen övervuxen. Jag fick en märklig känsla av att det undanskymda, till hälften dolda huset väntade på mig och att det hade väntat ganska länge och jag genomfors av en rysning. Jag stängde av motorn och satt där en stund, andades in dofterna och njöt av tystnaden. Nu var jag alltså framme vid målet, tänkte jag. Eller så kanske resan bara hade börjat?

Jag förstår att det verkar konstigt, men fram till det här ögonblicket hade jag bara sett Kilnsgate House på fotografier. Jag hade 10

haft fullt upp med mitt arbete hemma i Los Angeles och hade helt enkelt inte haft tid att flyga över och titta närmare på huset. Hela affären hade hanterats av en jurist och av min mäklare, Heather Barlow, och genomförts med hjälp av e-post, kurirer, telefon­ samtal och elektroniskt överförda pengar.

Kilnsgate House var helt klart den bästa av de fastigheter som jag hade hittat på internet och priset var rätt. Rena fyndet, faktiskt. Huset hade varit uthyrt under ett antal år, men nu fanns där ingen hyresgäst. Ägaren bodde utomlands och visade inget intresse för egendomen som förvaltades för hans eller hennes räkning av en advokat i Northallerton. Det skulle inte bli några problem med budgivning eller upptrissning av priset i efterhand och allt annat märkligt som engelsmännen ägnar sig åt vid köp och försäljning av fastigheter. Mrs Barlow hade försäkrat mig om att jag kunde flytta in så snart jag ville.

Hon hade sagt något om att stället låg mycket isolerat och nu förstod jag precis vad hon menade. Just det hade varit ett problem, tillsammans med husets storlek, när man hade försökt hyra ut det till turister. Hon hade sagt att jag skulle vara nästan helt avskuren från omvärlden här. De närmaste grannarna bodde cirka två kilometer bort på en gård på andra sidan åsen och Richmond, som var den närmaste staden, låg mer än tre kilometer därifrån. Jag hade förklarat att det var helt okej för min del.

Jag steg ur bilen, passerade förbi den knarrande grinden, vände mig om och stod en stund vid muren och beundrade utsikten mot den motsatta dalsidan. Ungefär halvvägs uppför sluttningen låg en stenruin av något slag, inramad av träd, halvt begravd i åsen.

Jag gissade att det kanske var ett gammalt fårhus.

Det enda, förutom de nyss nämnda faktorerna, som oroat mrs Barlow särskilt var vad jag tyckte om flygeln. Visst kunde man ta ut den, hade hon sagt under ett av våra många telefonsamtal, men det vore ganska besvärligt. Om jag bestämde mig för att behålla flygeln skulle de naturligtvis inte ta betalt för den, även om hon sa sig förstå om jag valde att göra mig av med den.

Jag kunde knappt tro att jag hade haft en sådan tur. Jag hade 11

varit på vippen att beställa ett piano eller kanske rentav en keyboard. Nu hade jag en riktig flygel. Allt jag behövde då, hade mrs Barlow sagt – överraskad och belåten över min upphetsning och att jag ville ha kvar den stora pjäsen – var en pianostämmare.

Vid den tiden visste jag visserligen inget, men snart visade det sig att det var något märkligt med Kilnsgate House historia, en historia som jag kom att intressera mig för på ett sätt som någon kanske rentav skulle likna vid besatthet. En duktig fastighetsmäklare, och Heather Barlow var duktig, kan tydligen konsten att utelämna ett och annat.

Jag var trött efter min långa resa. Efter ankomsten från Los ­A ngeles hade jag tillbringat tre dagar i London, en förvirrande tid präglad av jetlag och av luncher och middagar med gamla vänner och affärsbekanta. Sedan hade jag köpt en ny Volvo V50 kombi – en bra bil anpassad för nordligt klimat – hos en bilhandlare i Camberwell som en god vän hade rekommenderat, och kört ner till Bournemouth för att tillbringa två dagar tillsammans med min mor. Hon var åttiosju och fortfarande pigg som en mört, stolt över sin son och angelägen om att få visa upp mig för alla sina grannar, trots att ingen av dem hört talas om mig annat än genom henne. Hon kunde inte begripa varför jag valde att återvända till England efter så många år – det hade bara blivit sämre med åren, påstod hon … särskilt i Yorkshire. Hon hade knappt kunnat bärga sig tills hon kunde ta sig därifrån och när min far, Gud välsigne honom, gick i pension 1988, hade de köpt en bungalow i utkanten av Bournemouth. Tråkigt nog fick den gamle bara tre år där innan han dukade under för cancer vid sextio­sju, men min mor kämpade på och tog sin obligatoriska tur på strandpromenaden varje morgon och sin flaska Guinness – som medicin – varje kväll.

Men när det kom till kritan insåg jag att jag inte hade kunnat förklara för min mor, eller för någon annan, varför jag återvände efter så lång tid. Kanske hade jag mumlat något om att fullborda cirkeln, även om det jag hoppades på kanske framförallt var en 12

nystart. Kanske trodde jag att jag den här gången skulle lyckas med det som jag inte hade klarat av under mina första tjugofem år här, innan jag gav mig iväg till Amerika för att söka en annan framtid. Men sanningen vad den att jag hoppades på att kunna upptäcka varför jag hade känt ett så starkt och pockande behov av att återvända, om det nu ens låter särskilt vettigt.

Nu när jag stod där med resväskan och datorportföljen i händerna framför det stora hus jag hade köpt, kände jag på nytt den välbekanta rädslan för att jag hade gått för långt, den plågsamma känslan av att jag var en bedragare som snart skulle bli avslöjad.

Husets fysiska närvaro gjorde att jag kände mig liten. Det var mycket större än vad jag hade föreställt mig och påminde inte så lite om några av herrgårdarna i Beverly Hills som var byggda i gammal engelsk stil. Att njuta av luxuösa överdrifter var helt normalt i södra Kalifornien, men här i det gamla goda England kändes det som om jag gjorde intrång på ett område som mina anor inte berättigade mig till. Folk som jag bor inte i hus som det här.

Jag växte upp i ett slitet område i Leeds, bara åtta eller nio mil härifrån fågelvägen, men en miljon mil bort i varje annan betydelse. Förr hade välstånd och privilegier för mig alltid känts mer som en skymf, till skillnad mot många amerikaner som tyckte att slott och gamla anor och kungafamiljen var pittoreskt. Min familj var definitivt mer arbetarklass än kunglig. Jag glömde aldrig att mina förfäder hade varit tvungna att stå där med mössan i handen när godsägaren, kanske härifrån Kilnsgate, red förbi med näsan i vädret och stänkte lera på dem.

Jag hade varit en arg ung man även om jag inte var kommunist, men numera struntade jag faktiskt i alltihop. Åren i Amerika hade förändrat mig och gjort mig vekare – centralvärme, luftkonditionering, ett vackert suterränghus i Santa Monica komplett med ädelträ på golven och en balkong med utsikt över Stilla havet och en stor dos av det där skitsnacket om att ”alla är skapade lika och vem som helst kan bli president”.

Men förändringen var bara ytlig. Det finns saker som ligger 13

betydligt djupare än materiell bekvämlighet. När jag stod där och betraktade mitt pampiga nya hem måste jag erkänna att jag kände hur de gamla ingrodda socialistiska arbetarklassvärderingarna vaknade och växte i styrka. Men det värsta var att jag på nytt anade den djupt rotade, obehagliga känslan av att jag inte var värd det, att hus som det här aldrig var avsedda för typer som jag, att jag skulle vakna upp en morgon och upptäcka att alltihop var borta och att jag skulle vara tillbaka där jag hörde hemma i ett litet radhus i ett slitet kommunalt bostadsområde och att jag jobbade i gruvan eller, mer sannolikt numera, inte arbetade över huvud taget.

I lätt berusat tillstånd hade jag försökt förklara allt det här för Laura den kväll när jag fick min Oscar, den enda hittills – att jag inte förtjänade den, att bubblan skulle spricka vilket ögonblick som helst och att alla skulle förstå vilken bluff jag var och att jag skulle sättas på plats. Men hon förstod inte. Enligt hennes amerikanska sätt att se världen hade jag gjort mig förtjänt av min Oscar. Annars skulle ju inte akademien ha gett mig den, eller hur?

Varför kunde jag inte bara gilla läget och njuta av festen som alla andra? Sedan skrattade hon och kramade mig och kallade mig sin underbara dumbom.

Kilnsgate House tornade upp sig framför mig. Efter vad jag kunde förstå när jag gick fram mellan träden över den vildvuxna gräsmattan var fasaden ganska typisk för trakten, en bred, symmetrisk rektangulär skapelse i kalksten med delvis olikfärgade partier, två fönster på vardera sidan om dörren, samma sak på övervåningen, och skiffertak. Framför entrén fanns en veranda med ett stenvalv och träbänkar på sidorna som påminde om ingången till en gammal bykyrka. Jag antog att det var en lämplig plats för att dra av sig leriga stövlar på efter en dags rip- eller rävjakt. Där fanns till och med en ihålig elefantfot för promenadkäppar och paraplyer.

På överstycket stod ingraverat: ”JM 1748.” Jag uppfattade bokstäverna som den ursprunglige ägarens initialer. Nycklarna satt fasttejpade under bänken till höger, som mrs Barlow hade lovat 14

att de skulle göra. Hon hade också sagt att hon beklagade att hon inte kunde vara här för att ta emot mig, eftersom hon hade ett viktigt möte i Greta Bridge, men hon hade lovat att höra av sig vid sextiden för att se hur det gick för mig. Det innebar att jag hade gott om tid att acklimatisera mig och se mig omkring ordentligt. Däremot började jag ångra att jag inte hade stannat till och handlat lite mat på vägen genom Richmond. Jag ville helst inte behöva ge mig ut ikväll igen, inte nu när jag äntligen hade kommit hit, men jag hade inte ätit något sedan lunch och det började kurra i magen.

Det tog en stund innan jag lyckades vrida runt den stora ­nyckeln i låset, men jag fick upp dörren till slut, tog med mig väskorna och steg in i en pampig stor hall som upptog den mellersta delen av husets framsida. Ett litet fönster med färgat glas högt ovanför dörren delade solljuset i blåa, röda, gula och lila strålar som såg ut att skifta som i ett kalejdoskop när träden utanför svajade i vinden och grenar och löv kastade skuggor mot huset.

Jag hade naturligtvis sett fotografier av interiören, men man kan egentligen inte förbereda sig på det intryck som verklig­heten skapar. Storleken, till exempel. Precis som utsidan var allt så mycket större än vad jag hade föreställt mig och till en början kände jag mig liten och obetydlig. Som jag mindes dem var ­engelska hus små och trånga. Men nu stod jag i en hall där det var högt i tak och som var stor nog för en rejäl fest, med en bred trätrappa rakt fram som ledde upp till övervåningen, med räcken, pelargallerier och dörrar till sovrummen. Jag kunde nästan se hur en människohop i viktorianska kläder lutade sig mot de polerade räckena och tittade ner på ett slags teaterframträdande, kanske ett festspel i samband med julhelgen, som framfördes där jag nu stod av gulliga barn och utklädda unga damer som visade upp vad de lärt sig.

Ett par välanvända karmstolar stod en bit från dörren vid ett antikt sidobord och ett golvur med svängande mässingspendel tickade till vänster om trappan. Jag kastade en blick på min egen klocka och konstaterade att uret gick rätt. Väggarna pryddes av 15

midjehöga träpaneler med textiltapeter ovanför. En lampkrona hängde högt uppe under taket som en fontän som frusit till is mitt i luften. Alla träytor blänkte och vittnade om att de var nypolerade och det doftade citron och lavendel. Flera målningar i förgyllda ramar hängde på väggarna: slottet i Richmond i solnedgång, två hästar på en äng i närheten av Middleham, en man, en kvinna och ett barn som poserade framför huset. Jag trodde inte att något av verken var särskilt värdefullt, men de var heller inga billiga tryck av det slag som folk köper på loppmarknader. Bara ramarna var säkert värda en hel del. Vem hade råd att lämna kvar allt det här? Och varför?

Galleriet rakt framför mig, ovanför trappan, låg i jämnhöjd med väggarna på bottenvåningen där det fanns en dörr på vardera sidan i perfekt symmetri. Dessutom fanns det dörrar både till vänster och höger. Jag tog med mig resväskan som innehöll en del toalettartiklar och de få kläder jag hade tagit med mig och gick uppför de något ojämna och knarrande trappstegen för att välja ett lämpligt sovrum.

Den främre delen av huset upptogs av två stora sovrum som låg som spegelbilder på varsin sida om galleriet, och jag valde det andra som jag kikade in i. Det var ett ljust och glatt rum med beige­färgade rosenmönstrade tapeter och fönster mot framsidan, fyra stycken, som släppte in massor av sol. En liten hög med lakan och ett tjockt täcke låg prydligt hopvikta på en träkista vid sängens fotände. Dessutom fanns där en garderob i furu, en stol framför ett bord med en spegel ovanför och ändå var det tillräckligt med utrymme kvar för en tedans. Det fanns inga tavlor på väggarna, men jag såg fram emot att gå runt bland traktens marknader och antikvitetsaffärer och leta efter passande tryck. Ytterligare en dörr ledde till en toalett med badkar och en inglasad duschkabin.

I en av fönstersmygarna mot framsidan stod en liten stoppad bänk där man kunde sitta och titta ut över träden mot sluttningen på andra sidan dalen, bäcken, ruinen och skogen bortom. Det verkade vara en trevlig liten plats där man kunde krypa upp och läsa. Från gavelfönstren kunde jag se tillbaka genom dalen, den 16

väg jag hade kommit. Jag såg, trots att klockan bara var fyra, att eftermiddagsskuggorna redan börjat bli längre. Utan att ens bry mig om att bädda sträckte jag ut mig på madrassen och kände hur den anpassade sig och gav efter för min kroppsform. Jag vilade huvudet mot kudden – som var av den sort som var tjockare i den ena änden än den andra och fick mig att tänka på bödelns stupstock – och blundade. För ett kort ögonblick kunde jag ha svurit på att jag hörde ett piano på avstånd. Schuberts tredje Impromptu.

Det lät mycket vackert, eteriskt, och jag slumrade snart in.

Innan jag visste ordet av knackade någon på ytterdörren och när jag öppnade ögonen låg rummet i mörker. När jag reste mig upp, hittade strömbrytaren och kastade en blick på klockan såg jag att den hade hunnit bli sex. ”Mr Lowndes, antar jag?” sa kvinnan som stod i dörröppningen. ”Mr Christopher Lowndes?” ”Säg Chris”, sa jag och drog handen över håret. ”Ursäkta, jag somnade faktiskt och tappade bort tiden helt och hållet.”

Ett litet leende skymtade i kvinnans ansikte. ”Det kan jag verkligen förstå.” Hon sträckte fram handen. ”Det är jag som är Heather Barlow.”

Vi skakade hand innan jag klev åt sidan och bad henne att stiga in. Hon bar på en matkasse som hon ställde på sidobordet.

Jag hängde in hennes kappa i den lilla garderoben bakom dörren och vi stod där, lätt besvärade, medan golvurets kraftiga tickande ekade i den stora hallen. ”Jaha, och vad tycker du nu när du har kommit hit?” frågade mrs Barlow. ”Jag är imponerad. Det är precis som ni sa. Jag skulle gärna be er att följa med till biblioteket eller salongen och dricka en kopp te”, sa jag, ”men jag har faktiskt inte hunnit att utforska bottenvåningen än. Och jag har inget te. Däremot har jag faktiskt lite skattebefriad whisky.” ”Det gör inget. Jag hittar själv. Det borde jag ju göra eftersom jag har varit här ganska många gånger under de senaste veckorna.

17

Vi kan väl gå ut i köket?” Hon plockade med sig matkassen. ”Jag tog mig friheten att kila in i affären på vägen hit och köpte en del basvaror, om du skulle ha glömt det eller inte fick chansen. Bröd, smör, te, kaffe, kakor, ägg, bacon, mjölk, ost, flingor, tandkräm, tvål, huvudvärkstabletter. Jag chansade och tog lite av varje. Jag har tyvärr ingen aning om vad du brukar äta, om du kanske är vegetarian, vegan eller nåt annat.” ”Ni har räddat mitt liv, mrs Barlow”, sa jag. ”Jag glömde faktiskt bort att köpa mat. Och jag äter allt. Sushi. Carpaccio på vårtsvin. Vad som helst, bara det inte rör på sig alltför mycket.”

Hon skrattade. ”Och säg Heather. Om du kallar mig för mrs Barlow känner jag mig som en gammal beskäftig gumma. Och jag tror inte att du hittar särskilt mycket sushi eller vårtsvin i Richmond.” Hon gick före genom en dörr på vänster sida och tände belysningen. Köket, med bänkar och skafferi, låg längs husets västra sida och var det modernaste rum jag hittills sett.

Det såg verkligen välordnat ut med en ugn i borstat stål, diskmaskin, inbyggd kyl och frys, köksö med bänkskiva i granit, fina skåp och luckor i furu och en matchande frukosthörna vid ett av fönstren. Jag såg bara mörker utanför, men insåg att jag måste stå vänd mot dalens bortre del där den övergick i snår och småskog nedanför stenmuren. Jag lade märke till att det var en gasspis och jag föredrog gasspisar framför elektriska eftersom det var lättare att anpassa värmen med gas. Dessutom fanns där en underbar gammal svärtad vedspis med krokar och hakar och spisringar för grytor, kastruller och kanske till och med för häxkittlar.

Heather började packa upp matvarorna, ställde dem på köksön och flyttade sådant som skulle förvaras kallt till kylskåpet. ”Jag inser att det var förmätet av mig”, sa hon och tog upp en flaska Veuve Clicquot. ”Jag vet inte ens om du dricker alkohol.” ”I måttliga mängder”, sa jag. ”Och jag älskar champagne. Men jag dricker knappast en hel flaska själv. Ska jag öppna den nu?” ”Nej, tyvärr, jag kan inte. Jag ska ju köra sen. Dessutom måste den kylas. Det vore brottsligt att dricka ljummen champagne.

Men tack ändå.” Hon ställde in flaskan i kylen och kastade en 18

blick på mig. ”Jag visste ju inte om du skulle komma ensam eller om du kanske hade sällskap. Du nämnde aldrig nåt personligt vid våra samtal eller i e-posten. Om du hade barn eller fru eller … kanske en partner. Jag tänkte på det eftersom huset är så stort.” ”Jag är inte gay”, förklarade jag för henne, ”och faktiskt ensamstående. Min fru dog för snart ett år sen. Och jag har två vuxna barn.” ”Det var verkligen tråkigt att höra. Om din fru, alltså.” ”Ja. Hon skulle ha älskat det här stället.” Jag slog ihop händerna. ”Då är det alltså te som gäller?” ”Utmärkt. Sätt dig där borta och låt mig ta hand om det.”

Jag satte mig och tittade på medan Heather fyllde den elekt­ riska vattenkokaren och satte på den. Hon var en mycket trevlig kvinna att vila ögonen på och långt ifrån någon gammal beskäftig gumma. En attraktiv kvinna i början av de fyrtio, gissade jag, lång och smal med kurvor på de rätta ställena och hon såg mycket elegant ut i sin olivfärgade åtsittande klänning och läderstövlar som gick halvvägs upp på vaderna. Hon var nästan lika lång som jag och själv är jag hundraåttiofem centimeter i strumplästen.

Dessutom hade hon ett rart leende, sexiga smilgropar, havsgröna ögon med skrattrynkor mot tinningarna, höga kindben, en hoper fräknar över näsa och panna och underbart, silkeslent rött mittbenat hår som föll i kaskader ner över axlarna. Hon rörde sig elegant och ekonomiskt. ”Vad är jag skyldig för maten?” frågade jag. ”Det ingår”, sa Heather. ”Betrakta det som en inflyttningspresent.” Hon släppte ner två tepåsar från en kartong med Yorkshire Gold i en blåvit kanna, hällde i det kokande vattnet och vände sig sedan mot mig. ”Det är väl England som är ditt hemland? Du var aldrig särskilt tydlig på den punkten.”

Ibland var jag inte så säker på det ens själv, men jag sa: ”Ja. Faktum är att jag är härifrån. Från Leeds, i alla fall.” ”Ser man på. Min mamma kom från Bradford. Världen är liten.”

Hon uttalade det ”Brad-ford”. Alla från Leeds säger ”Brat-ford.”

19

”Ja, visst är den.” ”Men du har bott länge i Amerika? I Los Angeles?” ”Trettiofem år, för mina synders skull.” ”Vad gjorde du där borta, om du inte har nåt emot att jag ­frågar?” ”Inte alls. Jag skrev filmmusik. Det gör jag fortfarande. Men nu tänker jag arbeta härifrån. Efter att jag har varit ledig en tid, alltså.” Jag sa inget om vad jag hade tänkt ägna mig åt under ledigheten. Pratar man för mycket om kreativa projekt innan de har kommit igång på allvar riskerar man att ta livet av dem. ”Filmmusik? Du menar som i Chicago och Grease?” ”Nej. Nej, inte riktigt. Det var musikaler. Jag skriver musik till vanliga filmer. Soundtracks.”

Hon rynkade pannan. ”Den musik som ingen lägger märke till?”

Jag skrattade. ”Så kan man nog uttrycka det.”

Hon lyfte handen till munnen. ”Oj, förlåt. Det var oförskämt sagt. Jag menar …” ”Inte alls. Du behöver inte be om ursäkt. De flesta har nog den åsikten. Men om musiken inte fanns där skulle du säkert sakna den.” ”Det skulle jag säkert. Men jag kanske har hört nåt av det du har gjort?” ”Inte om du inte har lagt märke till den.” ”Men jag menade … ja, du vet.” Hon rodnade. ”Retas inte. Nu har du gjort mig generad.” ”Ursäkta.” Jag nämnde några av de mer berömda filmer som jag hade arbetat med på senare år, varav en hade blivit en riktig kioskvältare. ”Herregud!” utbrast hon. ”Skrev du musiken till den? Är det säkert?”

Jag nickade. ”Jobbade du tillsammans med honom? Hur är han?” ”Jag arbetar sällan särskilt nära regissörerna, men mr Spielberg är en man som vet vad han vill och hur han ska bära sig åt för att få det.”

20

”Det var det värsta!” sa hon. ”Jag tror att jag måste nypa mig i armen. Här sitter jag och pratar med en riktig kändis och jag visste inte ens om det.” ”Nej, inte jag. Det är en av fördelarna i mitt gebit. Jag är ingen kändis. Folk i Hollywood, i branschen, vet vem jag är och man ser mitt namn i eftertexterna. Men ingen känner igen mig på gatan. Det är ungefär som att vara författare. Du har hört den där gamla historien om skådespelerskan som var så korkad att hon hoppade i säng med manusförfattaren?”

Heather log. Skrattgroparna syntes. ”Nej”, sa hon. ”Men nu har jag gjort det.” ”Ursäkta, det var inte meningen att vara fräck. Men jag är alltså … ganska anonym.” ”Men nog måste du väl ändå tjäna skapligt? Jag frågar egentligen inte för att jag är nyfiken, men jag vet ju att det här huset inte var precis billigt.” ”Man tjänar skapligt”, svarade jag och höll med henne. ”Så pass bra att jag egentligen inte behöver oroa mig särskilt för pengar.

Men jag måste nog kämpa på i ännu ett par år innan jag ens kan börja fundera på att dra mig tillbaka.” ”Om det är okej att jag säger det så har du inte lagt dig till med nån särskilt amerikansk dialekt efter dina trettiofem år där borta.” ”Nej, jag har väl inte det”, sa jag. ”Men jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det. Jag kanske tillbringade alltför mycket tid med att dricka öl och spela dart på puben.” ”Spelar de dart i Kalifornien? På en pub?” ”Självklart. The King’s Head, till exempel.” ”Är den som en riktig engelsk pub? Det enda jag har sett som ska föreställa engelska pubar utomlands är de där gräsliga imitationerna de har i Spanien och Grekland.” ”I USA är de som amerikanerna tycker att en engelsk pub borde vara. En massa prylar överallt, stoppade bänkar, väggar fullbehängda med gamla foton och affischer, Winston Churchill, brittiska bobbies, Union Jack, hela klabbet.”

21

”Det hade jag väl aldrig trott!” Heather hällde upp teet, bar fram det och satte sig mitt emot mig vid det fina furubordet. Hon var noga med att lägga ut ett par underlägg som hon ställde fat och koppar på. Jag påstår inte att hon tindrade när hon tittade på mig, men det var tydligt att hon såg på mig med en viss beundran. ”Jag köpte de här också”, sa hon lite okynnigt och lade fram ett paket McVitie’s digestivekex med choklad. ”Dem kan du nog inte köpa i Kalifornien.” ”Det tror jag säkert att man kan”, sa jag. ”De har en liten butikshörna på King’s Head där man kan köpa HP-sås, Marmite, Branstons inlagda grönsaker och Bistosås. Du kan säkert köpa McVitie’s med chokladsmak där också.” ”Fantastiskt. Men min tanke var alltså att allt skulle fungera för dig när du kom hit”, fortsatte Heather, harklade sig och blev professionell igen. ”Som jag skrev i ett av mejlen så finns det centralvärme i huset. Jag har ställt termostaten på vad jag tror är en lagom nivå. Den sitter i hallen så att du kan justera den själv om det behövs. Ett varningens ord bara, kostnaden för uppvärmning kan bli mycket hög. Om du använder eldstäderna också så tjänar du nog en del pengar. Dörren till kolkällaren finns under trappan och där hittar du vedförrådet. Telefon och bredband fungerar – åtminstone enligt mannen från teleoperatören – och det gör också den satellittevemottagare och dvd-spelare som du beställde och som finns i rummet på andra sidan hallen. Och det var väl alltihop. Jo, innan jag glömmer det. Det ligger en blankett för ansökan om tevelicens där också. Jag vet inte hur det är i Amerika, men här måste man ha tevelicens. Annars för man böta.” ”Det minns jag”, sa jag. ”Min far beklagade sig alltid för att han var tvungen att betala. De brukade skicka ut små skåpbilar med roterande antenner på taket som ertappade de som inte hade betalt.” ”Det gör de fortfarande. Och de är betydligt bättre på att hitta fuskarna numera. Men jag tror att du kan ordna det via internet om …”

Jag sa att jag hade skött det mesta av mina bankaffärer och 22

betalningar via nätet i många år och att det inte skulle vara något problem. ”Jag är säker på att allt kommer att vara till belåtenhet”, sa jag. ”Men de förra ägarna har lämnat ganska mycket kvar efter sig. Jag trodde inte att det skulle vara fullt så mycket.” ”Nej, men jag varnade dig faktiskt. Om du vill så kan jag ordna så att vi kör bort allt du inte vill ha. Men vi ville slutföra affären snabbt. Du också, om jag minns rätt.” ”Det är inget problem. Om det är nåt jag inte vill ha kvar så hör jag av mig så kanske du kan hjälpa mig att bli av med det?” ”Jag ska göra vad jag kan. Vill du ha en guidad rundvandring när vi är färdiga med teet, eller ska jag lämna dig ensam så att du kan utforska alltihop själv i din egen takt?”

Det var svårt att föreställa sig en trevligare guide än Heather Barlow, men jag kände ett behov av att få vara ensam i mitt nya hem, att få upptäcka dess hemligheter, snubbla runt i alla skrymslen och vrår, upptäcka lukter och knarrande ljud på egen hand och att få uppleva det för första gången på det sätt som jag förväntade mig att leva här, nämligen ensam. ”Jag utforskar det själv, om du inte har nåt emot det. Om du inte tror att det är nåt särskilt som jag borde känna till?”

Heather tvekade. ”Nej … hm … inte vad jag kan komma på nu. Inget sånt. Men om det skulle vara nåt så kan du alltid nå mig hemma eller på kontoret. Du har säkert telefonnumren nånstans, men jag lämnar mitt kort här i alla fall.” Hon grävde runt i handväskan. ”Är det nåt som är fel?” frågade jag. ”Nej. Varför frågar du det?” ”Du såg lite osäker ut när jag frågade. Det var bara det.” ”Gjorde jag? Det kan jag inte förstå.” ”Spökar det kanske?” frågade jag och log. ”Huset är ju faktiskt så gammalt att det kan ha hänt allt möjligt här under årens lopp.

Tjänsteflickor som får barn i hemlighet med herrn i huset, allt möjligt hysch-hysch. Hemska guvernanter. Mystiska barn. Nåt ondskefullt i vedboden. Kanske ett par gruvliga mord?” ”Var inte fånig. Vad får dig att tro det?” Heather Barlow lekte 23

med en hårlock och virade en lång test runt pekfingret. ”Du har då verkligen livlig fantasi. Men det är förstås precis vad en typisk amerikan skulle säga.”

Jag log. ”Touché.”

Hon smuttade lite på teet och log tillbaka. Det ljusrosa läppstiftet lämnade en fläck på koppens kant. ”Tror du på spöken?” ”Det vet jag inte”, sa jag. ”Jag har inte sett nåt än.” ”Men du kom ju alldeles nyss. Du har inte sovit här än.” ”Jag förstår inte det där med att folk bara ser spöken på nätterna, gör du? Det var bara en tanke som dök upp. Konstigare än så var det inte. Jag är inte rädd av mig. Det är bara det att i USA så berättar folk att det händer allt möjligt konstigt i England.

Maria Stuart bodde här ett tag, kroppar utan huvuden, spökhus och allt sånt. Det följer liksom med på köpet. Folk tycker att det är pikant. Ungefär som King’s Head.” ”Kanske det. Jag har alltid tyckt att amerikaner är ganska ­lättrogna när det handlar om några av de mer fantasifulla inslagen i brittisk historia”, sa Heather Barlow med ett kort skratt som för att ta udden av det som annars kanske kunde tolkas som kritik. ”Men om jag var i dina kläder skulle jag inte bekymra mig för spöken. De följer inte med i det här köpet. Ingen har då nånsin berättat att de ska ha sett spöken här, vare sig på dan eller på natten. Men det är klart att det finns historier kopplade till alla gamla hus och visst måste det ha hänt både bra och dåliga saker här också, men de yttrar sig inte som spöken. Och det här kan mycket väl vara en av de få herrgårdar i landet där Maria Stuart definitivt aldrig har sovit. Nu måste jag faktiskt åka. Min man börjar säkert undrar var hans middag har tagit vägen.” Hon drack upp det sista av teet och reste sig. Hade det funnits en aning ilska i rösten? Nämnde hon sin make för min skull? Trodde hon att jag flirtade med henne?

Jag följde henne till ytterdörren, tog fram kappan ur garderoben och hjälpte henne på med den. Hon grävde i fickorna efter bilnycklarna. När hon hittade dem vände hon sig mot mig med ett nytt leende i ansiktet. Hon höll fram något som såg ut som 24

en kartongbit. ”Du behöver en sån här om du kör in till stan.

Det är en parkeringssnurra. Ställ den på det klockslag när du stannar och lägg den på instrumentbrädan. Då får du stå där i två timmar.”

Jag tog emot snurran. ”Tack”, sa jag. ”Tack för att du tittade förbi och tack för allt du tog med dig. Särskilt för champagnen.” ”Det är dig väl unnat”, sa hon. ”Men om du dricker ur den själv kanske du är mer tacksam för kaffet och huvudvärkstabletterna nästa gång du ser mig. Godkväll.” Och med det skyndade hon iväg. Jag stod kvar en stund och stirrade på den stängda dörren, tills jag hörde hur hon startade bilen och förtrollningen bröts.

Sedan ryckte jag på axlarna och gick tillbaka ut i köket. Jag var imponerad av Heather Barlow. Hon hade verkligen ansträngt sig för att jag skulle känna mig välkommen till Kilnsgate. ”Jaha, Laura, min kära”, sa jag när jag tog tekoppen och lyfte den som om jag utbringade en skål. ”Då var vi äntligen hemma.”

25