Issuu on Google+

1 Minnen från 1968 På den tiden var det alltid bara vi tre. Tre kroppar tätt tillsammans där nere i kylan, medan vattnet sipprade över betonggolvet och kölden nådde ända in i märgen. Där satt vi tre och kurade i mörkret och väntade på en signal som aldrig kom. Och vilket väntrum, vilket gömställe! Två meter högt och två meter brett –  det hade lika gärna kunnat vara en stor likkista. Men om man slog igen locket och stängde solen ute, så skulle vi klara oss. Jo då. I fjorton dagar skulle vi klara oss. Sitta där och tänka på allt vi hade hoppats på, och hur lätt våra liv kunde släckas. En kväll låg Jimmy på sin brits och tittade upp på mig och Les och sa att vi var som de tre små grisarna eller de tre bockarna Bruse. Nja, jag vet inte det. Tre blinda möss, kanske – det stämde nog bättre. Om det smällde så skulle vi bli så gott som blinda alla tre. Bländade av en miljon solar. Blinda för alla som dog. En del av detaljerna är lite suddiga nu. Så blir det med åldern. Men vissa saker lyser lika starka som om en blixt hade bränt in dem i minnet. Ansikten och ögon är det jag minns bäst. Ansikten i mörkret. Ögon som vändes upp mot ljuset. Den där blicken sekunden före döden. Men det enda vi hade där nere var en ynklig sexwattslampa. Så svaga glödlampor tillverkas väl inte nu för tiden. Undra på att man kunde skada synen! Och var nittionde minut slogs strömmen av och det blev alldeles svart. Svart som en katt i en kolkällare. Det hatade jag. Än i dag är beckmörker det otäckaste jag vet. I 7


mörker vet man aldrig vad som kan dyka upp tätt intill en. Men det är otroligt hur väl man kan anpassa sig till det – ett tag. Med den där enda lilla glödlampan såg vi rätt bra i dunklet, i alla fall så pass att vi kunde läsa och sköta det nödvändiga. Det var hemskt fuktigt där också. Inte vet jag vad de hade gjort för fel när de byggde det, men Les sa att det inte fanns någon fuktspärr. Les var basen och han kan ha haft rätt för en gångs skull. Det verkade som om markfukten gick tvärs igenom väggarna. Det var värst på vintern och när det hade regnat mycket, vilket det gör lite för ofta i Derbyshire. Om det öste ner kunde det bli alle man till pumparna mitt i natten. Och vi tre var det. Jag och Les och stackars gamle Jimmy. Alltid tre stycken, utom den gången som vi aldrig sa ett ord om. Det är mycket som är tre och tre. Treenigheten, de tre vise männen, tredje världskriget. Det måste vara något magiskt med det talet. Det kanske hänger ihop med att jorden är den tredje planeten från solen. Eller med att vi ser världen i tre dimensioner … även om vår värld råkar vara bara två meter bred och två meter hög. Tiderna förändras så mycket. Åren går och jorden snurrar och plötsligt är det ingen som bryr sig och ingen som vill ha en längre. Man blir fråntagen sina vänner, sin stolthet, allt man lever för. Men minnena går inte att sudda ut. Ibland önskar jag att det gick. Att någon kunde ta bort mardrömmarna, befria mig från minnet av de där fuktiga betongväggarna och det iskalla mörkret … och minnet av ett ansikte som stirrade upp mot ljuset. En märklig sak … En olycka kommer sällan ensam, brukar man ju säga. Nej, olyckor kommer tre och tre. Det har jag alltid vetat. Men jag visste inte att dödsfall också kommer tre och tre.

8


2 Mars 2009. Tisdag Sean Crabbe drogs till gamla hus som ett bi dras till nektar. Ju mer förfallna, desto bättre. Han kunde inte riktigt förklara deras lockelse. Kanske hade det något att göra med den historia som satt kvar i väggarna, de längesedan slocknade liv som lämnat spår i dammet, alla berättelser som fastnat i spindelväven i de trasiga taken. Det var därför de gamla barackerna ovanför Birchlow hörde till hans favoritställen. Han tog sig dit så ofta han kunde, skolkade från college eller bara försvann under någon veckohelg när ingen brydde sig om vad han sysslade med. Ingen annan gick upp till barackerna nu för tiden – inte sedan den hemlöse hade dött där, insvept i ett sjok byggplast, med fullt av tomburkar omkring sig och kallt morgonljus glittrande i de sista dropparna öl som spillts ut över golvet. Sean hade varit där den morgonen, hade fått se den gamle luffaren ligga i en pöl av Special Brew … och gått sin väg för att försöka någon annanstans. Nästa dag hade han suttit på åssluttningen och tittat på när polisen och ambulansteamet tog sig fram till platsen. Han undrade varför de hade skickat en ambulans när vilken idiot som helst kunde se att gubben hade dött för länge sedan. Somliga påstod att det vilade en förbannelse över det där stället nu, att det gamla fyllots vålnad gick igen. Det var därför Sean alltid var ensam vid de gamla barackerna. Och det var precis så han ville ha det. 9


En av byggnaderna var nästan oskadd, med sjok av korrugerad plåt som skramlade mot de fuktiga tegelväggarna när det blåste. Vad den var avsedd för var en gåta för honom, men egentligen brydde han sig inte om det. Det fanns några små rum som kunde ha varit kontor, ett kök som fortfarande hade en smutsig diskho och så ett större utrymme med hyllor längs väggarna och betonggolv, som en verkstad. Han tyckte bäst om de smala korridorerna, golvbräderna som hade slagit sig av fukten och liksom följde med när han gick från rum till rum, och den flagnande färgen på dörrposterna som i hans fantasi kunde leda till vad som helst. När han öppnade någon av de där dörrarna var det som om han gick in i en annan värld, steg in i det förflutna. Han undrade om det förflutna hade varit en bättre värld än den han levde i nu. I dag hade flyktbehovet känts starkt. Vuxenutbildningen verkade vara bortkastad tid. Han lärde sig ingenting som skulle kunna leda till den mediekarriär han hade drömt om. Det han sparat av sommarjobbslönen var slut för länge sedan. Det ändlösa husvagnstvättandet och pappersplockandet hade inte täckt avgifterna särskilt länge. Han hade blivit tvungen att låna av sina föräldrar för att klara sig, så nu stod han i skuld till dem. Flickvännen hade dumpat honom för flera veckor sedan – han var snål, sa hon. Om hon nu hade kunnat kallas för flickvän. De flesta tjejer tyckte att han var nördig. Men om han var en nörd, varför fick han då inte bättre betyg på prov och uppgifter? Och till råga på allt hade ett tonårsgäng hoppat på honom utanför puben i går kväll och snott mobilen. Som tur var hade han inte haft iPoden med sig, men att bli rånad på Nokian var jobbigt nog. Det var föräldrarna som hade betalat den och han visste inte hur han skulle kunna tala om för dem att han hade blivit av med den. Det var synd att det var mulet i dag. På ett ställe hade taket rasat så att det enda som fanns kvar var ett flätverk av tunna träspjälor, och när solen lyste kastade det skuggor på golvet. Då kunde Sean låtsas att han var en liten unge som inte ville trampa på springorna mellan stenplattorna i trottoaren. Här kunde han 10


kliva från ljust till ljust och undvika de mörka skuggorna som om de var fällor – fallgropar där ondskan låg på lur. Kliva från ljust till ljust och undvika skuggorna. Om bara livet hade varit så enkelt! Men i dag fanns ingen sol. Bara regnet som trummade på plåtarna, blåste in genom de trasiga fönstren, rann nerför väggarna. Han var redan blöt när han kom fram till barackerna, och det var så kyligt att han huttrade i sin parkas. Mögligt, unket och gammalt. Det var barackens välbekanta lukter. Om det var varmt kunde han urskilja en odör av olja eller konsistensfett under allt det där, ingrodd i betongen efter det som hade pågått där inne. Den där lukten hade säkert varat i årtionden. Femtio år – sextio? Barackerna måste vara från den tiden. De var så gammalmodiga, så nittonhundratal. Han hade svårt att föreställa sig vad de hade hållit på med här uppe på en enslig sluttning i Derbyshire. Ibland rökte han på här uppe, men det hade han inte råd med nu. I stället tog han på sig hörlurarna till iPoden och valde en låt med Coldplay. En känsla av frid sänkte sig över honom när han hörde Chris Martins klagande röst komma in i ”A Rush of Blood to the Head”. Så länge musiken spelade kunde han glömma allt annat ett tag. Men i dag kände Sean att det var något som inte var som vanligt. Han drog ur lurarna och knep ihop ögonen, höll sig blickstilla och lyssnade spänt. En mus som kilade förbi under golvbräderna, kanske, eller en fågel som krafsade i sitt bo i taket. Men ingenting hördes. Han kisade i dammet som sakta dansade i luften. Det enda som rörde upp det var hans egna andetag. Rummet var sig likt. Inget hade flyttats eller förändrats sedan förra gången han var där. Han oroade sig ständigt för att någon annan skulle dyka upp vid de övergivna barackerna: en ny uteliggare, ett par tonåringar som behövde någonstans att ha sex eller ta droger. Eller – det värsta av allt – ägaren som kom och tittade till sin egendom, eller någon byggfirma som skulle riva hela rasket. 11


Sean blundade igen och försökte hitta tillbaka till det förlorade ögonblicket. Men till sist blev han tvungen att medge för sig själv att någonting faktiskt var annorlunda i dag. Det var inget ljud, inget som syntes. Det var något med själva unkenheten, en svag lukt som kändes för söt för att vara olja eller fett. Han kunde inte förneka budskapet som han fick i näsborrarna. Skillnaden låg i lukten. Det hade regnat i sex timmar när de hittade kroppen. Ända sedan före gryningen hade skyfallet dragit fram över dalen och blött ner både liket och marken runt omkring det. Vattenpölar hade bildats i sänkorna på ängarna nedanför Longstoneåsen, och en ny bäck porlade fram mellan ett par hagtornsträd och sköljde bort all jord från deras rötter. Kriminalinspektör Diane Fry torkade regnet ur ansiktet och svor för sig själv. Hon såg på medan polisläkaren och en assistent vände den döda kroppen på sidan. Rännilar av blodblandat vatten rann över ärmarna på likets gröna jacka. En brottsplatsfotograf hukade sig under kanten på liktältet för att dokumentera ögonblicket. Stora regndroppar träffade hans skyddsoverall och rikoschetterade som gevärskulor. Fry huttrade och lade på minnet att hon skulle kolla märket på offrets jacka. Hennes egen var knappt ens vattenavvisande och skulle aldrig ha stått emot så mycket regn som hade fallit under natten. Axlarna kändes redan fuktiga fast hon inte hade stått här ute på ängen i mer än tio minuter. Om hon inte satte sig i bilen snart så skulle kläderna klibba mot kroppen hela dagen. Någon varm dusch skulle det inte bli tal om på flera timmar. Hon skulle bli impopulär på krim också. Ingen gillade att dela sin varma sköna arbetsplats med en dränkt råtta. ”Har vi inte fått hit något tak än?” sa hon. ”Var är ledningsfordonet?” ”På väg. Det är inte lätt att ta sig hit.” Fry hade ställt sin Peugeot i lervällingen vid ett grindhål en bra bit bort – minst två ängar från fyndplatsen. Sedan hade hon 12


fått traska flera hundra meter i blött tuvigt gräs, se upp för fårspillning och hoppas slippa vricka foten i de förrädiska hålor som fanns överallt i sådan här terräng. Rester av gamla blygruvor, hade hon fått höra. Arvet efter människor som grävt sig in i åsarna som kaniner i tusentals år. Och när hon äntligen kom fram hade hon upptäckt att kollegerna som ryckt ut först inte hade fått upp liktältet omedelbart. Denna obligatoriska utrustning hade saknats i deras bil. I närheten stod en polisassistent i gul jacka. Han tittade på västerhimlen och sa något om att regnet höll på att lätta lite. Det kom i den där tonen som folk använde här ute på landet. De skulle alltid låtsas att de kunde spå väder. Men en sak hade Fry lärt sig om Peak District under sin tid i Derbyshire: vädret var totalt oförutsägbart. ”Kan du inte komma på något vettigare att göra än leka tevemeteorolog?” sa Fry. ”Jo, det kan jag nog.” Fry såg efter honom när han gick bort till grindhålet för att peka ut bästa vägen för ett fordon som kom körande. Även om han hade rätt så var det redan för sent. Det var hon säker på. Det fanns gränser för hur mycket vatten marken kunde suga upp, även om marken bestod av kalksten. Och den här brottsplatsen var totalt dränkt. Långvarigt ösregn förstörde det mesta av det fysiska bevismaterialet på en oskyddad brottsplats. Och den här var sannerligen oskyddad. Fry stod mitt på en ojämn äng med nerbetat gräs, utan annat skydd än en stengärdsgård långt borta. Just nu skulle hon gärna ha velat huka sig i lä om den där gärdsgården, även om hon måste dela den med de dystert hopkurade fåren i andra änden av ängen. Brottsplatsteknikerna utgick från teorin att var och en som befunnit sig på en viss plats tog med sig spår av den därifrån – och lämnade spår efter sig på platsen. Det kallades för Locards princip. Men i det här fallet var den ena hälften av principen praktiskt taget omintetgjord av vädrets makter. De senaste tim13


marna hade blod sköljts bort, fingeravtryck tvättats av, skoavtryck utplånats. De spår som gärningsmannen kunde ha lämnat efter sig höll på att upplösas i jorden. Hans unika DNA var på väg att bli ett med naturen. Fry tog ett steg baklänges och kände något mjukt och kletigt under klacken. Fan också. Om bara spåren efter de jävla fåren ville försvinna lika snabbt! Hon betraktade Longstoneåsen på andra sidan dalen. Enligt kartan hette de närmaste någorlunda stora byarna Birchlow och Eyam. Kanske borde man kunna se dem härifrån. Men i så fall hade hon valt fel dag att njuta av utsikten. Grå moln hängde så lågt över åsarna att de såg ut att vila på trädtopparna. Ett tätt regndis svepte över dalen just där Eyam borde ligga. Fry hatade redan namnet Eyam. Det berodde på att hon hade blivit rättad när hon försökte uttala det. Det hette ”im”, fick hon höra, med långt i, och inte ”aiam” som turisterna sa. Åt helvete med det. Hon fick lust att säga fel hela dagen bara för att visa att hon hörde till turisterna. Ja … innerst inne var hon bara på genomresa, hade tagit semester från civilisationen för att studera de primitiva åsbornas seder och bruk. En vindby blåste regnstänk i ögonen på henne. Där hade man en av fördelarna med storstäder. Alla storstäder. Det fanns alltid någon byggnad i närheten där man kunde ta skydd för regnet. I Peak District var man alltid utsatt och försvarslös inför vädret. Ena stunden blev man stekt, andra stunden blev man dränkt. Det var som en enda stor komplott. Naturen sammansvor sig med resterna av gamla blygruvor som låg på lur under fötterna och ville sätta krokben för en. När Fry vände ryggen åt utsikten stod plötsligt brottsplatsledaren Wayne Abbott framför henne, som om han hade materialiserats ur tomma luften. En fuktig vålnad i våtglänsande vit overall. Han hade kunnat vara gjord av ektoplasma. ”Det verkar inte finns så mycket fysiskt bevismaterial på marken närmast kroppen”, sa han när han hade fått hennes uppmärksamhet. 14


”Det förvånar mig inte.” ”Man ser inte ens varifrån den kom. Vi får nog söka igenom hela ängen manuellt.” ”Hur mycket folk skulle behövas till det?” ”Inte vet jag. Den är stor.” ”Tack för det.” Fry kunde föreställa sig vilka diskussioner det skulle bli om övertidsersättningen och hur de skulle få pussla med tjänstgöringsschemat. Men de problemen kunde hon lyckligtvis skicka vidare till sin chef, kriminalkommissarie Paul Hitchens. Vad de hade fått fram hittills var för lite för att Fry skulle känna sig nöjd. Rapporten om liket hade kommit in från klockan noll nio och fyrtiofem. Det var en skarpögd spanare ombord på polishelikoptern Oscar Hotel 88 som hade fått syn på den orörliga gestalten från luften när de flög över den på väg till ett spaningsuppdrag. Zoomobjektivet på hans videokamera hade bekräftat hans värsta misstankar. Ett ambulansteam hade ryckt ut och likas�� ordningspolis från Bakewell. Helikopterspanaren hade väglett enheterna till platsen. När man konstaterat att personen var död hade tjänstgörande kriminalassistent kallats dit, och sedan hade fallet nått allt högre upp i hierarkin. Kommissarie Hitchens skulle snart vara på plats och bli utredningsledare. Men Fry kunde redan avgöra att det här skulle bli besvärligt. På polishuset i Edendale kände man inte till några saknade – inte så mycket som en ångestfylld tonåring som stannat ute hela natten för att skrämma upp mamma och pappa. Grannkårerna var inte heller till någon nytta. Fry hade hoppats på Sheffield, för där brukade det alltid vara några fyllon som hade försvunnit, till och med en blöt måndagskväll i mars. Men inte den här gången. Det skulle alltså bli mycket jobb med den dödes bakgrund, även om identifieringen gick snabbt. Om det här visade sig bli en mordutredning så var de första fyrtioåtta timmarna av avgörande betydelse. Fry huttrade till igen när regnvattnet rann nerför halsen. Nej, inte blev det bättre av att moder Natur fick för sig att använda 15


sex av de där fyrtioåtta timmarna till att iscensätta syndafloden en gång till. En dyster figur kom traskande över ängen. Den halkade i det våta gräset och sicksackade mellan flaxande avspärrningsremsor. Kriminalassistent Gavin Murfin var inte skapt för lantliga fotvandringar, han heller – fast av helt andra skäl än Fry. Hur många PM ledningen än skickade runt om personalens hälsa och kondition, så lyckades Murfin aldrig gå ner i vikt. På sista tiden hade han försökt lösa problemet genom att dra åt livremmen ett hål till, men det skapade bara en ful bilring som hängde över bältet. Murfin var tröstätare, och det hade Fry viss förståelse för. Om han bara inte hade strött så mycket smulor omkring sig i hennes bil! ”Gavin. Hur är läget på krim?” ”Kaos. Har du träffat den där Branagh? Hon är redan i gång med imperiebyggandet.” Fry ryckte på axlarna. ”Så går det till på den chefsnivån.” ”Gud bevare mig för befordran i så fall.” ”Det behöver du nog inte be Gud om hjälp med.” Murfin ryckte på axlarna. ”Jag har märkt att du håller dig ur vägen för henne så mycket du kan. Så du är väl inte hennes största fan du heller.” Fry svarade inte. Hon hade kvar sin instinkt för diplomatisk tystnad. Murfin gjorde en grimas när han såg ängarna och de avlägsna stengärdsgårdarna. ”Det blir nog ont om vittnen, Diane.” ”Ja.” Fry betraktade fåren med misstänksam blick. ”Men sådana där är det gott om.” Murfin nickade. ”Fåren får se allt möjligt. Du anar inte. En vacker dag kommer någon smartskalle i Ripley att sätta i gång ett projekt med övervakningsfår. Tänk dig att de strosar omkring med små videokameror fastspända på huvudet som hundratals små ulliga spaningsassistenter.” Fry försökte föreställa sig några av kollegerna i E-distriktet med fårhuvuden. Men så långt sträckte sig inte fantasin. 16


”Tanken svindlar”, sa hon. ”Lite svindel är bara nyttigt, enligt min åsikt.” Fry suckade. ”Var är alla andra?” ”Jaså, räcker det inte med mig?” ”Hurst och Irvine, till exempel? Var håller de hus?” ”I papperskvarnen.” ”Fortfarande?” ”Smakar det så kostar det.” Fry behövde inte fråga mer. Söndagen hade varit dagen STRIKE i E-distriktet. Ingen strejkdag, som en del av kollegerna skulle ha velat, utan ett antal planerade tillslag mot kända återfallsförbrytare. Husrannsakan hade skett på många adresser och gripanden gjorts för misshandel, stöld, inbrott, vapeninnehav, langning och penningtvätt. Polisen hade beslagtagit narkotika, smuggelcigarretter och stora summor i kontanter. Ingen dålig fångst på en enda dag. Cheferna var nöjda. Underrättelsebaserat proaktivt polisarbete av bästa slag. Men pappersarbetet som blev följden var otroligt omfattande. Det var så mycket som skulle göras efter ett anhållande –  inskrivning, förhör, vittnesutsagor, rapporter … ”Och Ben Cooper …”, sa Murfin. ”Ja, jag vet. Han har fått ett smörjobb.” Murfin nickade likgiltigt mot liktältet. Förutom jackan såg man inget mer av den döda kroppen än ett par leriga skor som nästan stack ut i regnet. Det var traditionella herrskor i brunt läder med snörning och perforerat mönster. ”Vi har bilar ute på spaning efter något fordon”, sa han. ”Han måste ju ha tagit sig hit på något sätt. Han är ingen fotvandrare – inte i de där skorna.” ”Inga resultat än, då?” ”Nej, tyvärr. ”Det står väl på någon parkeringsficka. Om det inte var någon annan som körde honom hit, alltså.” ”Precis. Mördaren.” Fry svarade inte. En av nackdelarna – en av de många nackde17


larna – med att vara polis på landsbygden var bristen på övervakningskameror. Om hon hade varit kvar i Birmingham, eller vilken annan storstad som helt, så skulle den dödes bil ha filmats av ett halvt dussin kameror på sin väg från A till B. De skulle ha dokumenterat registreringsnumret vid infarten till något parkeringshus och antagligen fått skarpa fina bilder av honom när han gick från bilen till sitt mål. Då skulle polisen ha kunnat spana efter misstänkta på filmsnuttarna, valt ut ansikten och identifierat dem … Men här ute …! Om inte den döde hade varit dum nog att köra mer än femton kilometer för fort på någon sträcka av A6:an där hastighetskamerorna faktiskt var i gång, så hade han lika gärna kunnat vara osynlig. ”Om någon annan åkte härifrån i hans bil”, sa Murfin, ”så kan den vara dumpad och utbränd vid det här laget.” ”I så fall kommer den att påträffas någonstans.” Murfin granskade mödosamt en sliten generalstabskarta. I vanliga fall förlitade han sig helt på GPS:en – de enda köranvisningar han lydde var TomToms och mrs Murfins. Men ingendera var till någon större nytta när man hade ställt bilen två ängar bort, fast Fry visste att Wayne Abbott hade en GPS som kunde ange en brottsplats mycket exakt. ”Vi är här någonstans”, sa Murfin och pekade på en ruta in­nanför den fuktiga plasten. ”Longstoneåsen åt det hållet. Närmaste by är Birchlow, där borta. Några fler småbyar utspridda i dalen. Och en massa stenbrott runt omkring, vissa fortfarande i bruk. Det ligger en stor fabrik nere i den där sänkan. De krossar stenen från bergtäkterna.” ”Inget lättspanat område, då.” Murfin ryckte på axlarna. ”Grabbarna kollar alla parkeringsfickor på A623 och på den där lilla landsvägen mellan byarna. Men som du ser finns det rätt många grusvägar och privata gårdsvägar i trakten. Så det kan ta ett tag, om inte någon hjälpsam dalbo hör av sig på telefon.” ”Den döde har fått lera på skorna, så han kan ha gått en bra bit.” 18


”Knappast längre än från Eyam”, hävdade Murfin. Han uttalade det rätt. ”Det finns en parkering vid museet där turisterna brukar ställa bilen. Jag har bett att de ska kolla om någon har stått längre än den har betalat för. Han har varit död ett par timmar, va?” ”Tre timmar, enligt läkaren.” ”Då kanske han får böter. Stackars jävel. Det fattas bara det också.” ”Det där var faktiskt inte roligt, Gavin.” ”Jaså? Och jag som trodde att det där som rinner över kinderna på dig var tårar av hejdlös munterhet. Men då är det kanske bara regn i alla fall.” Polisassistenten bredvid dem lyssnade i sin radio och rätade plötsligt på ryggen. Fry såg förväntansfullt på honom. ”Något nytt?” ”Inga goda nyheter. Centralen säger att de fick ett larmsamtal för typ tjugo minuter sedan. De har skickat en bil till det gamla lantbruksforskningscentret som ligger där borta.” Assistenten pekade på ett stenhus en knapp kilometer bort. ”De tänkte att vi antagligen ville veta. Det har kommit in en rapport om ett lik till.” Fry svor lågt och kisade i ösregnet. ”Man brukar ju säga att det regnar småspik”, sa hon. ”Men att det regnar lik har jag då aldrig hört talas om.”

19


3 Kriminalassistent Ben Cooper drog handflatan över den immiga glasrutan på passagerarsidan så att han fick fram en klar yta. Men det var ännu våtare ute än inne i bilen, och det enda han såg var en suddig spegelbild –  ett par mörka ögon som skymtade med Edendales gator som bakgrund. Reflexmässigt strök han undan hårslingan som hade fallit ner i pannan. Sedan tittade han förbi bilden av sitt eget ansikte och fokuserade på sidoingången till huset på andra sidan gatan. ”Det är någon hemma, tror jag.” ”Det får vi hoppas. Chefen blir inte glad om alltihop visar sig vara bortkastat.” Trots regnet ville Cooper hellre vara ute på spaning än sitta inne på kontoret med ett berg av blanketter att fylla i. Det var därför han hade tjatat sig till det här uppdraget – fast han hade inte räknat med att få sitta instängd i en bil i stället, med imma på fönstren och allt mindre syre i luften. ”Vi kan ta oss in i vilket fall som helst”, sa han. ”Ja, men vi behöver ett gripande.” ”Jag vet.” Det hade börjat klia innanför Bens skyddsväst. Så långt inne att han inte hade en chans att klia sig utan att ta av sig västen helt och hållet. Hur han än vred sig och trevade så nådde han inte in. Det var det värsta med att sitta och göra ingenting och vänta på att det skulle hända något – det började klia på ställen som man inte kunde nå. Och man började grubbla. Kollegerna i bilen skruvade på sig och klagade, de också. De försökte nå sina egna kliande ställen eller sträcka på sina kram20


pande ben. Det skulle nog ha känts bättre att vänta ute i regnet – men det påstods ju att kevlar inte tålde vatten. Cooper visste inte om det var sant eller bara en myt ur kafeteriakulturen, en som hade överlevt kafeterians död. Men han hade ingen lust att vara först med att testa. Hellre klåda än ett knivhugg i magen. ’ ”Vad väntar vi på nu då? Och vem är det som leder det här tillslaget?” ”Helan och Halvan, att döma av gänget där borta.” ”Herrejävlar, de har Michelingubben med sig!” Cooper såg på medan fyra poliser i overall och kravallhjälm klev ur en civil skåpbil och gick fram till huset. Ingen människa såg bra ut i skyddsväst – Cooper fick själv en obehaglig känsla av att han hade lagt på sig några kilo på fel ställen. Han hade byggt muskler på gymmet, men alltför mycket god mat hade liksom gått till motattack, och nu satt västen obekvämt tajt om midjan. Det var Liz fel, tänkte han. Hon var bra på att laga mat, och varje gång hon bjöd på middag hemma hos sig kände han sig tvungen att tacka med ett besök på någon bättre restaurang. En farlig spiral. Om det fortsatte så här skulle han snart bli en Michelingubbe han också. De kraftiga gestalterna tog sats med murbräckan. Den stora röda nyckeln, som de sa. Den kunde öppna vilken dörr som helst om man hanterade den rätt. Ett par av trafikpolisens bilar körde fram och spärrade av gatan. Cooper hade jobbat fem år i uniform innan han blev kriminalare, men trafiktjänst hade aldrig lockat honom. Konstigt, egentligen. Det var ju trafikpoliserna som fick vara ute mest. De slapp sitta och nöta stolsitsar på West Street. Och redan innan Ben hade blivit polis för tolv år sedan hade han haft bättre lokalkännedom än alla kollegerna tillsammans. Tja … kanske trafik en vacker dag i alla fall, när han inte orkade med all byråkratin längre. ”Då så, killar.” Och plötsligt hände allting på samma gång. Cooper öppnade dörren och hoppade ur bilen. Oväsen slog genast emot honom från alla håll: tunga steg på trottoaren, en schäfers ursinniga skall, 21


en radio som sprakade av meddelanden och de första rytandena – ”Polisen!” – när teamet med murbräckan kastade sig in i hallen. Medan han sprang hörde han sina egna andetag, kände hjärtat bulta hårt i bröstet. Det var sådana här stunder många poliser levde för – den plötsliga adrenalinkicken, vågen av spänning, blodet som pumpade i ådrorna när fara hotade. Somliga blev höga på det och kunde inte få nog av den känslan. En fara i sig. Nästan innan han kom in genom dörren kände han den typiska lukten. En kollega uppe i trappan till övervåningen signalerade ett fynd. Då var uppgifterna korrekta i alla fall. Där uppe hade ett rum förvandlats till en cannabisodling i liten skala – förspikade fönster, ventilation via vinden, kanske hundratals plantor som avgav sin karakteristiska doft. På en sådan här förortsgata kunde man aldrig dölja alla tecknen. Hade de verkligen trott att ingen skulle märka något? De förlitade sig nog på att alla skulle hålla tyst, hålla ihop mot myndigheterna. Att ingen skulle gola. Det var därför över sextio procent av all cannabis som såldes i Storbritannien var hemodlad nu för tiden. Enligt de senaste rapporterna slog polisen till mot i genomsnitt tre fabriker om dagen. De som ägde den här fastigheten skulle åtalas för cannabisodling i morgon och antagligen bli häktade. Cooper gick in i vardagsrummet, där kollegerna redan höll på att handfängsla två misstänkta män. I något annat rum skrek en kvinna –  ett gällt och hysteriskt ljud som trängde igenom väggarna och fick fönstren att skallra. Cooper hjälpte polisinspektören som ledde tillslaget att visitera en av männen och beslagta nycklar och en mobiltelefon. Det var viktiga beslag – nycklarna gick till ett fordon som säkert innehöll bevismaterial, telefonen skulle avslöja kontakter som utredarna kunde följa upp. ”Kan du eskortera en gripen, Ben?” frågade inspektören. ”Inga problem.” Cooper såg sig omkring i rummet medan han väntade på att mannen skulle få sina rättigheter uppräknade. Han hörde att kvinnorösten hade börjat snyfta mellan vredesutbrotten. För honom var det här den värsta stunden. Efter adrenalinruset i början av ett 22


tillslag kom obehaget när han stod där i andra människors hem – en inkräktare som gick igenom deras tillhörigheter och snokade i dolda vrår. Han försökte alltid undvika de anklagande blickarna trots att han visste att skuldkänslorna var irrationella. Varje gång hoppades han att det inte fanns några barn i huset. Barn var det allra värsta. Inga förklaringar kunde gottgöra barnen. Men det där kunde han inte prata med kollegerna om. Han såg på dem medan ännu fler kom in – koncentrerade på uppgiften, lugna och proffsiga. Var det någon av dem som kände likadant som han? Långt innan den gripne satt i bilen hade den misstänkta kvinnan tystnat. Men ljudet ringde länge i öronen på Cooper efter att skriken och hundskallen upphört och adrenalinet gått ur kroppen. När polisläkaren och Wayne Abbott släppte fram Diane Fry till liket på ängen var hon glad att få dra på sig en engångsoverall och gå in i liktältet. Hon höll sig på de utlagda plattorna och granskade den döda kroppen så noga hon kunde. Hon skulle få se mycket fler detaljer i teknikernas och läkarens rapporter och på fotografierna. Men egna intryck kunde ändå bli viktiga även om de inte var lika vetenskapliga. Det första hon lade märke till var allt blodet på den döde. Håret var fullt av blod, och det hade runnit ner från tinningen och in i örat. Skjortkragen var missfärgad – mörk av något mer än bara regn. ”Han är i fyrtiofemårsåldern”, sa Murfin och prasslade med sitt anteckningsblock bredvid henne. ”Tycks ha varit fullt frisk, fast lite överviktig. Så kan man beskriva alla riktiga karlar, tycker jag.” Fry sneglade på honom och noterade att hans overall buktade ut i midjetrakten. Det var allt annat än klädsamt. ”En fråga om tycke och smak, Gavin.” Murfin fnös. ”Cirka en och åttiotre lång, brunt hår, bruna ögon. Blodet kommer från ett otäckt sår i huvudet.” ”Det ser jag.” 23


Sår i huvudet blödde alltid ymnigt, också de ytligaste. Men i det här fallet såg Fry skadorna på kraniet. Det var intryckt snett ovanför och bakom vänstra örat. ”Ingen legitimation i fickorna”, sa Murfin. ”Det är den dåliga nyheten.” ”Ingenting alls?” ”Ingen plånbok, inga plastkort, inga bilnycklar. Och ingen mobiltelefon.” ”Ett rånoffer? Här ute?” ”Möjligen. Eller också är det ett försök att hindra oss från att identifiera honom.” ”Obduktionen kanske ger något. Det skulle naturligtvis underlätta om hans fingeravtryck eller DNA fanns i våra register.” Polisläkaren hade flyttat kroppen när han undersökte den. Nu låg den på rygg med ansiktet vänt mot tälttaket som skyddade den mot regnet. Jackan som den döde hade på sig visade sig vara en sådan där grön vaxad rock. Fry hade sett Ben Cooper i något liknande ibland, men den här såg lite nyare ut och var antagligen dyrare. Innanför den hade han en blå fleeceväst och en bomullsskjorta som var rutmönstrad med smala gröna streck. Mörkblå manchesterbyxor ledde ner till de högklassiga bruna skorna. Fry tyckte inte att mörkblått och brunt passade ihop, och skorna verkade alldeles för fina att ha på sig när man traskade omkring på fårtäta ängar. ”Logiskt sett bör hans bil stå någonstans i närheten”, sa hon. ”Han är inte klädd för fotvandring i skog och mark, direkt.” ”Han har ju regnjacka”, påpekade Murfin. ”Han måste ha räknat med att vara ute. Ett tag, i alla fall.” ”Men varken gummistövlar eller vandrarkängor. Utan den sortens skor som han kanske hade på kontoret. Fast det kan ju ha varit någon annan som tog hit honom.” ”Och det syns inga blodstänk på marken”, sa Fry. ”Det kan bero på regnet … eller på att han blev mördad någon annanstans.” ”Om han kom hit i någon annans bil så kan han ha varit i livet när han tackade ja till skjutsen.” 24


”Brukar döda människor tacka ja till skjuts?” ”Antagligen inte”, medgav Murfin. ”Och han hade ingenting på sig som kan identifiera honom? Vad fanns det i fickorna?” ”Växelpengar”, sa Murfin. ”Kam, pappersnäsdukar, ett par läsglasögon i ett plåtfodral. I värsta fall kanske vi kan spåra honom via optikern.” ”Vilken optiker?” ”SpecSavers. Vilken butik står inte på fodralet.” ”Jävlar. De finns ju överallt.” ”Ja, det kanske rent av är en turist”, sa Murfin. ”Redan nu i mars.” ”Underbart.” ”Javisst ja, han hade ett kvitto också, från något som heter Le Chien Noir. Det är en restaurang i Edendale. Lär vara ett flott ställe. Dyrt, i alla fall.” ”Inte den sortens krog som jag känner till, då.” Murfin höll upp bevispåsen och kikade på kvittot. ”Trycket är lite svagt, men det ser ut som en middag för två.” ”Vilket datum?” ”Den nionde. Det var i går.” Fry nickade. ”Den dödsdömdes sista måltid. Jag hoppas att köksmästarn levde upp till det.” ”Restaurangen ligger långt från brottsplatsen”, sa Murfin. ”Minst en och en halv mil.” ”Hur kom han från middagen på Le Chien Noir till en äng bortåt Birchlow, då?” Fry såg på offret igen. Ansiktet glänste fortfarande av regnvatten i skenet från lamporna som hade riggats upp i tältet. Blodet mörknade snabbt i håret, fläckar torkade på ärmen på den fina vaxade rocken. Trots alla svårigheter med brottsplatsen och väderförhållandena hade brottsplatsteknikerna säkert följt alla reglerna för insamling av bevismaterial. Hårstrån och fibrer först, sedan blodfläckar, alla eventuella märken efter verktyg eller vapen, alla synliga avtryck 25


av fingrar eller skosulor. Till sist latenta avtryck som krävde puder eller kemikalier för att framträda. Inga större utsikter till något sådant under monsuntiden. Fry hade hört polisläkarens uppskattning av hur länge kroppen hade varit död, men hon visste att tidpunkten borde fastställas med hjälp av vittnesmål och inte medicinsk bevisning. Felmarginalen var bred när man mätte kroppstemperaturen, och likstelheten var inte heller ett så exakt mått som vissa ville tro. I det här fallet hade den knappt hunnit sätta in över huvud taget. Liket hade varit ganska färskt när det upptäcktes. Fry såg ut över heden. Någonstans där borta låg en före detta forskningsstation. Det var en stund sedan kollegerna hade ryckt ut efter larmsamtalet. Sedan dess hade radion varit olycksbådande tyst. ”Vi får väl kolla vad vi har där borta”, sa hon. ”Om vi har tur så kanske lik nummer två förklarar alltihop.” Det tog så lång tid för Fry att hitta fram till den förfallna anläggningen på åsen ovanför Birchlow att de utsända ordningspoliserna redan hade fått en överblick över platsen och Wayne Abbott tagit befälet över undersökningen. På större delen av området fanns inte mycket mer än övervuxna husgrunder, spruckna betongplaner och trasiga stängsel. Ormbunkar och gultörne hade börjat återerövra marken, groblad och maskrosor hade sprängt sig upp genom asfalten på vägen. Fry klev förbi en dörr som hängde snett på gångjärnen och betraktade förfallet där inne. Barackerna hade inte varit i bruk på många år och marken hade återgått till ägaren. Men hälso­ skyddsmyndigheterna skulle kanske ha ett och annat att säga om den dåliga säkerheten. Inga lås, inga varningsskyltar, ingenting som kunde förhindra att glasskärvor eller rasande tak orsakade personskador. ”Det finns inget lik här”, upplyste en polisassistent som hade genomsökt byggnaden. ”Men vi har hittat något som ser ut som blodfläckar på betonggolvet i den största baracken.” 26


Fry vände sig om och kastade en blick över ängarna, bort mot platsen som hon hade kommit från. Det vita liktältet syntes tydligt. ”Om det inte rör sig om en vandrande vålnad, så handlade larmsamtalet inte om något lik. Offret var vid liv när han kom hit – och tog sig över minst två ängar innan han gav upp andan.” ”Men varför skulle då någon ringa och rapportera ett lik här? Det verkar ju inte klokt.” ”Den andra personen som var här kanske trodde att offret redan hade dött”, sa Fry. Murfin kom och ställde sig bredvid henne. Han ruskade på sig som en hund. ”Larmsamtalet kom tydligen från en mobil”, sa han. ”Den som ringde ville inte uppge något namn, men vi har spårat abonnemanget. Det står på en Patrick Rawson med en adress i West Midlands. Centralen har försökt ringa upp men kommer bara till en röstbrevlåda. Telefonen är antagligen avstängd.” ”Har någon kollat i ladan där borta?” Med viss lättnad upptäckte Fry att Wayne Abbott kom emot henne i regnet. ”Lika blött här uppe”, sa han. ”Vem vill bo i England?” sa Fry. ”Det regnar faktiskt i andra länder också. Jag var i Texas på konferens en gång och då öste det ner hela veckan.” ”Det låter liksom inte riktigt lika illa.” Fry undrade hur en brottsplatsundersökare bar sig åt för att få åka på konferens i Texas. Kanske hade hon valt fel jobb. Henne hade ingen velat skicka ens till Swindon, långt mindre till USA. ”Har ni hittat något?” frågade hon. Abbott sköt overallhuvan bakåt. Förra gången Fry träffade honom på en brottsplats hade han haft rakat huvud. Nu hade håret börjat växa ut i ojämna fläckar, så att skallen påminde om en gammal tennisboll som hunden hade tuggat på. ”Ja, vi har ett antal avtryck i marken inom tvåhundra meter från baracken”, sa han. ”Rätt många, faktiskt.” ”Skoavtryck?” 27


”Typ.” ”Jag trodde att regnet skulle ha utplånat allt sådant vid det här laget.” ”Normalt skulle jag också ha väntat mig det, ja. Lätta avtryck i så här pass mjuk mark brukar fördärvas så att de inte ger något. Men de här avtrycken är lite annorlunda.” ”Hur då?” ”Belastningen på skorna har tryckt ner dem så djupt att de finns kvar i torra undre lager där regnet inte har hunnit påverka dem så mycket.” ”Belastningen? Gör den så stor skillnad?” Abbott nickade och log menande. ”I den här viktklassen gör den det. Och dessutom var skorna av stål.” Fry märkte att hon började bli irriterad. Det här uppdraget var för blött och obehagligt för att hon skulle finna sig i att leka gissningslekar. ”Stål? Vad i helsike dillar du om, Wayne?” ”Hästar”, sa Abbott. ”Det var hästskor.”

28


9789185419173