Issuu on Google+

Tidigare utgivning Dalen som dränktes 1999 Mysteriespel 2000 Det mörka arvet 2001 Återkallad till livet 2002 Under jorden 2002 Bländverk 2003 Godmorgon midnatt 2004 En dans på rosor 2005 I minnenas tecken 2006 Dalziels död 2007 Främlingars hus 2008


Reginald Hill

Döden löser alla problem Översättning Ulf Gyllenhak

STOCKHOLM 2009


Minotaur Box 3159 103 63 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se

Översättningarna ur Sanditon är hämtade ur Jane Austen och en annan dam: Sanditon, i översättning av Sonja Bergvall, Rabén Prisma, 1997

Copyright © Reginald Hill 2008 Engelska originalets titel A cure for alla diseases Omslagsfoto Derek P. Redfearn/Getty Images Omslagsdesign Imperiet, Malmö Tryckt ScandBook AB, Falun, 2009 ISBN 978-91-85419-07-4


Till världens alla Janeiter och i synnerhet till de Janeiter som för tio år sedan hälsade mig varmt välkommen till det årliga mötet för Jane Austen Society of North America. Temat för mötet var Sanditon – en nytolkning? och det var då fröet till den här romanen föddes. Jag hoppas att övriga Austenentusiaster ger sitt samtycke till hur jag valt att skriva fortsättningen på hennes oavslutade berättelse, eller om de nu inte ger sitt samtycke, i alla fall kan tänka sig att dra sig till minnes det råd som stod tryckt på den tröja jag fick efter att jag hade hållit mitt tal för Jane Austen Society (även om jag aldrig riktigt förstod varför jag fick den där tröjan). – bli galen så ofta du vill, men svimma inte – och åtminstone hålla med om att jag här och där möjligen har varit lite galen men att jag faktiskt inte har svimmat!


Tillsammans var havsluft och havsbad nära nog ofelbara, och endera av dem var ett verksamt medel mot allehanda krämpor i mage, lungor eller blod. De motverkade kramper, blodförgiftning, gallsjuka och reumatism. Ingen blev förkyld vid havet, ingen saknade matlust vid havet, ingen saknade gott humör, ingen saknade krafter. Havsluften var helande, mildrande, avslappande, stärkande och uppbyggande – tycktes vara vilket som än önskades – ibland det ena, ibland det andra. Jane Austen: Sanditon Sedan vädjade sir Bedivera: Å, min herre Arthur, vad ska det nu bli av mig, nu när ni går från mig och lämnar mig här ensam bland mina fiender? Trösta dig själv, sade kungen, och gör så gott du kan, för hos mig finns ingen tröst att finna. Jag ska bege mig till Avilions dal för att hela mina svåra sår, och om ni aldrig mer hör av mig igen, be för min själ. Thomas Malory: Le Morte d’Arthur Vi motarbetar vår egen kur, ty döden är botemedlet mot alla sjukdomar. Thomas Browne: Religio Medici


FĂśrsta delen

I varje samhälle bÜr det finnas en grande dame.


1

Från: charley@whiffle.com Till: cassie@natterjack.com Ämne: spruckna krus, idioter och stridsvagnsfällor Tjena Cass! Hur är det i mörkaste Afrika? Jag kan tänka mig att det är underligt och underbart – men inte lika underligt och underbart som det är här på Willingden Farm. Sätt igång – gissa vad som har hänt! Har du redan gett upp? Vi har gäster! Och då menar jag inte att vidrige farbror Ernie är här på en av sina berömda överraskningsvisiter. Utan främlingar! Detta har hänt. Efter en hemsk regnblöt sommar kom värmen äntligen i augusti – kanske inte med afrikanska mått räknat men det var tämligen svettigt för att vara Yorkshire. Pappa och George jobbade uppe på Mill Meadow. Mamma bad mig att sticka dit med lite citronsaft eftersom hon ville att jag skulle visa min goda vilja. Här råder väpnad vapenvila sedan jag klargjorde att jag inte tänker ändra mig, det vill säga att jag tänker läsa till en masterexamen i stället för att skaffa mig ett avlönat arbete – eller ännu hellre – en välavlönad äkta make och slå mig till ro! Men visst, tänkte jag – jag har inget emot att visa min goda vilja. Dessutom fick jag en förevändning att köra fyrhjulingen, så jag stack iväg. Jag glömde ta med mig muggar, men pappa sa inget utan drack direkt ur lerkruset som om han rentav tyckte bättre om det. Så mamma hade kanske rätt när hon sa att han skulle bli nöjd. Vi hade faktiskt riktigt trevligt där vi satt och pratade fram tills att gamle Fang helt plötsligt började morra. Han har bara hälften av tänderna

11


kvar och kan inte springa lika fort som fåren längre – men hans förmåga att morra är fortfarande imponerande. Pappa såg sig undrande omkring för att försöka förstå vad som kunde ha väckt hunden och plötsligt skrynklade han ihop ansiktet på sitt vanliga vis och såg ut som om han slagit huvudet i väggen. – vad håller den där jävla idioten på med? gastade han. Som du vet anser pappa att alla som bor utanför Willingdens församling är jävla idioter tills de har bevisat motsatsen. I det här fallet var jag nästan beredd att hålla med honom. Den här jävla idioten kom körande i hög fart längs den lilla vägen mot Mill Meadow. Hur han hade lyckats ta sig igenom grinden vete gudarna. Skallaren blev tvungen att ta bort kedjan och låset efter att friluftsmänniskorna drog honom inför rätta i fjol – men han har fixat en klinka som ser ut som något från en byggsats med Meccano. Den där idioten hade kanske haft tur. (Trodde han!) Han körde en sådan där ny SUV-hybrid 4 x 4 (miljömedvetenhet utan att behöva tumma på bekvämligheten!) och när han såg hur bra underlaget var (traktordäck växer inte på trän! – eller hur?) måste han ha tänkt: skitbra! Dags för en stunds ofarlig terrängkörning. Vad han inte hade räknat med var det som George kallar för pappas stridsvagnsfälla – dräneringsdiket där den lilla vägen går i en böj bortanför den översta grinden och sedan vidare uppåt mot kvarnruinen. För ett år sedan kom en ny turistkarta – med vattenkvarn utsatt – men inte ett ord om att den bara är en ruin. Vad tror du hände? Jo, en massa jävla idioter som trodde att de hittat en kulturminnesplats med guidade visningar och eftermiddagste med scones dök upp! Efter att pappa förlorat i rätten mot friluftsmännisk­orna var han tvungen att acceptera att det rantade runt ”håriga dårar” på hans marker, men det som gjorde honom topp tunnor rasande var att se alla bilar som kom åkande längs hans väg. Så en dag satte han sig i grävmaskinen och när han var klar skar dräneringsdiket rakt genom vägen i form av en lergrop stor nog åt en flodhäst – stridsvagnsfällan var ett faktum! Nästan alla backar så fort de får syn på diket. Men just den här jävla

12


idioten trodde uppenbarligen att hans hybridbil klarade av att både korsa floder och klättra i Alperna och fortsatte alltså bara framåt. Vilket var riktigt korkat. I en halv minut sprutade däcken iväg en strid ström brun sörja – ungefär som en ko med kolik – och sedan gled bilen sakta åt sidan med förarsidan nedåt tills den blev stående i fyrtiofem graders vinkel. – nu räknar han säkert med att vi ska dra upp honom, sa Skallaren med illa dold tillfredsställelse. En sekund senare for dörren på passagerarsidan upp. Det första som syntes var en stor slokhatt – en sådan där tjusig ­­­hatt som fina damer som påtar i trädgården brukar ha på sig i gamla Miss Marplefilmer. Under den fanns en kvinna som började kravla sig ut ur bilen – och bakom henne hördes ett skrik, som om hon ställt sig på någon del av förarens kropp man helst inte ska ställa sig på. Hon såg sig omkring efter hjälp och fick syn på oss – mig, pappa, George och Fang – som stirrade tillbaka från femtio meters håll. – hjälp! ropade hon. Snälla ni, kan ni hjälpa mig? George och jag tittade på Skallaren – George för att han vet sin plats, jag för att jag var nyfiken på vad han skulle göra. Jag tvivlar på att han skulle ha rört sig ur fläcken om det hade varit en man – åtminstone inte utan moget övervägande. Men det här var en kvinna som gjorde det som kvinnor bör göra – hon bad om manlig assistans. – vi får nog gå och ta oss en titt, sa han. Och vi i det här fal­­l­e­­­­t innebar givetvis George och han själv. Han drack upp det sista av citronsaften, tryckte sedan tillbringaren i händerna på mig som om jag vore en undergiven mjölkpiga och gick iväg mot olycksplatsen – med George i hasorna. Till och med gamle Fang var tvungen att knalla efter. Jag slängde ifrån mig lerkruset i gräset. Enligt lagen om alltings jävlighet träffade det en sten och sprack. – helvete! sa jag. Det var den där gamla tillbringaren vi har haft sedan tidernas begynnelse. Jag visste att om Skallaren blev serverad hem­la­gad citronsaft ur någon annan tillbringare när han var ute och arbetade

13


på gården skulle han jämställa den upplevelsen med att bli serverad nattvardsvin ur en marmeladburk. Men, men – hädanefter skulle han få nöja sig med en plastflaska! Jag följde efter. Det här var i alla fall det första ens avlägset intresanta som inträffat sedan min hemkomst – och det tänkte jag minsann inte missa. Kvinnan var mager och tanig med hatten på trekvart och runt halsen hängde en stor flätad väska som en foderpåse på en häst. Att döma av hennes oroliga ansiktsuttryck trodde jag att föraren var allvarligt skadad – men nu vet jag att den där minen bara är en lätt stegring av hennes vanliga ansiktsuttryck av obestämd nervositet. Jag lade märke till ytterligare en sak, en text som sprejats på bildörren i eleganta snirklar (mycket professionellt!): Sandytown – Här Härskar Hälsan Hon sa: – snälla, kan ni hjälpa min man ut ur bilen? Jag tror han är skadad. – nej inte alls, jag mår bra, hörde vi en man säga. Jag menar vad jag säger, en lätt stukning bara. Det är absolut inget att göra något väsen av kära du. Aaaj! Medan han talade dök hans huvud upp i höjd med hustruns midja. Rödblont hår och ljusbruna ögon i ett smalt livfullt ansikte. Han såg bra ut trots att han blödde näsblod och hade ett fotavtryck över vänstra kinden och såg ut att vara mellan trettiofem och fyrtio år gammal. Han försökte ordna ansiktsdragen till ett käckt leende, vilket försvann när han belastade fotleden mer än vad den klarade av. George hoppade upp på sidan av bilen, krokade fast händerna under kvinnans armhålor och lyfte henne över den gyttjiga leran till pappas armar. George är arton år och får Schwarzenegger att framstå som en hobbit! När vi var på den där skidresan i december förra året (ja, då jag var ihop med den där värdelöse Liam) skulle jag ha kunnat hyra ut George till mina kompisar per timme. Ja, i själva verket var det exakt vad jag gjorde om man räknar antalet glas med glödgat vin som jag blev bjuden på som betalning!

14


Sedan var det den skadade mannens tur och Skallaren skickade kvinnan vidare till mig – han såg lättad ut att bli av med henne. Jag fick en ingivelse att kläcka ett skämt om att han föredrog män – han menar fortfarande att bögar ska behandlas kirurgiskt – men bestämde mig för att avstå. – vad hyggligt av er, tack så hemskt mycket, det här går säkert strax över, pladdrade mannen på. Mary, älskade Mary, hur gick det? – det gick bra, sa hon. Men din stackars näsa – du blöder. – det är inget farligt, jag råkade bara slå näsan i ratten när bilen stannade, sa han och gnuggade sig över ett avtryck på näsryggen. I mina ögon var det helt klart ett fotavtryck. Jag gav honom pluspoäng för hans diplomatiska förmåga. Trevlig omväxling från pappas orubbligt gammaltestamentliga föresats att skylla all skit som händer på kvinnor. Nu bestämde sig den jävla idioten för att det var dags att presentera sig. För att alls kunna sträcka fram handen betydde detta olyckligtvis att han först måste krångla sig ur Skallarens grepp, vilket givetvis innebar att han blev tvungen att belasta fotleden. – Tom Parker, sa han. Min hustru Mary. Aaaj! Fler pluspoäng, åtminstone i pappas ögon. Han var helt klart engelsman – det första man får lära sig på psykologiutbildningen är att det bara är engelsmän som hellre utsätter sig för smärta än gör avkall på artigheten. – låt mig ta en titt på dig, sa jag. Pappa, sätt honom där borta. Pappa lydde mig. Det har nog aldrig hänt förut! – mina döttrar har bägge gått kurs för att lära sig första hjälpen, sa han stolt. Jag blev riktigt rörd av att höra hur han skröt om mig – sedan förstörde han alltihop genom att dra in dig i det hela! – när hon ville studera vidare, fortsatte han, sa jag till henne att hon borde läsa till sjuksköterska som hennes syster Cassie. Men det var som att slå huvudet i väggen. Det var faktiskt första gången på en vecka han hade använt sig av denna berömda formulering. Jag märkte att jag hade saknat den. – bry er inte om vad min pappa säger, sa jag. När han dör ska vi

15


bygga honom en gravsten av alla väggar han skallat sönder. Nu är det nog bäst att vi försöker få av dig den här skon innan det är för sent … Han stönade av smärta när jag drog av honom skon och strumpan och betraktade sedan stolt sin svullna ankel med ett slags självbelåtet flin. Jag skulle just framföra mitt inte alltför imponerande expertutlåtande när han förekom mig. Han riktade sig till sin hustru och sa något i stil med. – Mary, det rör sig nog om en subkutan svullnad som säkerligen kommer att utvecklas till ett omfattande hematom med nedsatt tarsal rörlighet och måttlig till svår smärta. En sträckning skulle jag gissa på, eller på sin höjd en stukning. Tack gode Gud att jag alltid har haft gott läkkött. Tänk vad folk kommer att skratta åt oss när vi kommer hem och de frågar oss hur det gick till när jag gjorde mig illa och vi berättar att det inträffade när vi letade efter en helbrägdagörare! Den där besynnerliga självdiagnosen – med sin ännu besynnerligare avrundning – bekräftade pappas misstankar att han hade att göra med en extremt korkad jävla idiot och han röt: – vad i helvete höll ni på med? Det här är en landsväg och inte en allmän tävlingsbana! – det har du givetvis rätt i, svarade Parker. Men jag förväntade mig inte att ens en så världsfrånvänd individ som en helare skulle låta sin väg förfalla så att den blev så här dålig. – nej, dålig är inte rätt ord. Den här vägen är rent ut sagt livsfarlig, inflikade hans hustru. Han borde bli stämd för att han låtit det gå så här långt. Hur tror han att folk ska kunna ta sig fram till hans hus på den här vägen? Då trampade George rakt i klaveret och sa med ett brett flin: – ja, det är inte många som har lyckats ta sig förbi pappas stridsvagnsfälla! Kvinnan tittade på honom misstänksamt medan pappa spände ögonen i honom för att få honom att hålla käft och bytte sedan samtalsämne genom att kräva att få veta vilket hus de talade om. – hus? Vilket hus? – mr Godleys hus. Det som ligger där, sa Parker. Han pekade uppför kullen mot ruinen. Nedifrån – och när alarna är lövklädda – ger den vägg som fortfarande står upprätt faktiskt

16


intryck av att det kanske finns ett helt hus på andra sidan. – menar du den gamla kvarnen? Då har ni gjort resan förgäves, förklarade pappa. Det finns inget att titta på däruppe, alla maskinerna togs därifrån för tjugo år sedan. Några av dem finns till beskådan på Dales museum om ni inte har något bättre för er. När det gäller själva byggnaden har taket rasat in liksom det mesta av väggarna. Jag skulle ha rivit alltihop för flera år sedan om det inte hade varit för den där jävla idioten som fick det kulturminnesförklarat … – men det kan inte stämma, protesterade mannen. Älskling, kan du ge mig den där tidningen. Kvinnan stack ner handen i väskan och drog upp ett exemplar av Mid-Yorkshire Life. Den var uppvikt på en sida som pryddes av rubriken ”Helande Händer” och ett foto av en något generad skäggig man som höll upp vad som förmodligen var händerna i fråga. Hans namn (håll dig för skratt nu!) var Gordon Godley! – se här, sa mr Parker triumfatoriskt. Här står adressen klart och tydligt. Den gamla kvarnen – Willingdene. När vi såg vägskylten till byn på vägen tillbaka från Harrogate – en utflykt som tyvärr visade sig vara en total besvikelse, det är möjligt att Harrogate en gång i tiden verkligen var en äkta kurort men nu är det kommersens och den ytliga underhållningens högborg – svängde jag givetvis av från stora vägen och frågade en grabb om vägen till den gamla kvarnen. Han gav mig en mycket detaljerad vägbeskrivning och det var så vi hamnade här. Och nu menar du alltså att det där inte skulle vara den gamla kvarnen? Jag citerar Tom Parker ordagrant för att du ska förstå hur han låter. Det är som att höra någon ur en gammal bok få liv! Pappa log. Du vet hur mycket han älskar att sätta jävla idioter på plats. – visst var det en kvarn där en gång i tiden och visst är den gammal. Men ingen har bott där på över ett halvt sekel eller ännu längre tillbaka. Vi befinner oss nu i Willingden – det stavas med bara ett e. Willingdene ligger ett rejält stycke härifrån i den norra änden av dalen … Om han hade varit fotbollsspelare skulle han ha sprungit runt hela ängen och viftat med tröjan ovanför huvudet! Att vinna är det bästa

17


han vet, oavsett vem det är han slår. Minns du hur det brukade vara när vi spelade kort? Den nyheten verkade göra mr Parker mer nedslagen än hans stukade fotled. – jag är så ledsen, kära du, sa han till kvinnan. Jag borde ha varit mer uppmärksam. Ännu en gång tog han på sig hela skulden – trots att det var hon som hade tidskriften med artikeln. Vad fint, tänkte jag. Hans belöning var hennes oavbrutna, hundlika stöd. – det har ingen betydelse, sa hon. Enligt kartan är det här en allmän väg och någon måste se till att den hålls i körbart skick. – Charley, sa pappa snabbt. Vad tror du om den där fotleden? Jag såg ingen orsak att inte hålla med patienten. – jag tror att mr Parker har rätt och att det handlar om en lätt stukning, sa jag. En kall kompress skulle nog hjälpa och han borde verkligen undvika att belasta fotleden. Det där lät väl riktigt bra? Eller vad säger den legitimerade sjuksköterskan Heywood? – bra, sa pappa. Charley, kör hit fyrhjulingen – vi måste få ner mr och mrs Parker till huset och göra det lite bekvämt för dem. George, du stannar här och ser till att dra upp bilen ur leran. Tvätta av den och se om den fått några skador. Jag tar och ringer er mamma på mobilen och ber henne sätta på kitteln – jag tror säkert att våra värda besökare skulle uppskatta en riktigt god kopp te. Jag fångade hans blick och lät hakan falla i spelad förvåning över hans totala förvandling från inbiten främlingshatare till god samarit. Han rodnade faktiskt! Sedan log han fåraktigt mot mig för att få mig att hålla god min i elakt spel. Jag log tillbaka och gick iväg mot fyrhjulingen. Egentligen är han inte så hemsk, farsgubben – eller hur? Bara han får sin vilja igenom. Ungefär som du. Okej då – som jag också. Äpplet faller inte långt från trädet. Men det var du som började. Hade inte du stått på dig och sagt emot honom och stuckit din väg för att bli sjuksköterska tvivlar jag på att jag skulle ha vågat framhärda och börjat på universitetet och läst psykologi. Och nu, efter tre års studier,

18


försöker jag betrakta honom som en fallstudie varje gång han håller på att driva mig från vettet! Men jag har inte berättat för dig ännu hur det kom sig att paret Parker inhystes hemma hos oss. Saken var den att när George drog upp bilen ur stridsvagnsfällan upptäckte han att styrningen inte fungerade som den skulle. På Winstons bilverkstad sa de att de kunde laga den men att de behövde skicka efter en reservdel. I morgon, sa de, men med tanke på hur det brukar gå till på den verkstaden är jag inte så säker på det. – det gör inget, sa Parker när han fick höra detta. Det ordnar sig. Mr Heywood, har du möjligen telefonnumret till värdshuset som jag såg i byn? Det verkade vara ett trevligt ställe och vi kan bo där och ta det lite lugnt medan vi väntar på att bilen ska bli klar. Jag såg hur tankarna for runt i pappas hjärna, ungefär som om han hade haft en bildskärm i pannan. Han är trots allt traktens värste processmakare – hade han varit i paret Parkers situation skulle han ha börjat fundera på skadestånd i samma sekund som bilen for ner i stridsvagnsfällan. Häromkring vet alla vad han hyser för uppfattning om jävla idioter, han till och med skryter om sina olika strategier för att få dem att tappa modet. Men nuförtiden – med tanke på att turismen betraktas som en viktigare inkomstkälla för landsbygden än jordbruket – är det inte alla som håller med honom. Och paret Parker skulle inte behöva sitta många minuter inne på baren i Nags Head innan traktens entusiastiska skvalleristas fått dem att inse vem som egentligen bar ansvaret för ”olyckan”! Därför blev jag inte särskilt förvånad när jag hörde honom säga: – Nags Head? Jo, det har jag nog. Men golven sluttar och trapporna är smala – med tanke på att du har gjort dig illa skulle det inte alls vara bra. Nej, det är nog bäst att ni stannar kvar här. Jag kan skicka George att hämta era väskor från bilen. Paret Parker blev alldeles överväldigade av pappas generösa erbjudande. Det blev mamma också – av förvåning – men hon fann sig snabbt. Jag blinkade med ena ögat mot pappa – och fick en blinkning tillbaka! Så gick det alltså till. Nu har vi gäster i huset och det är dags

19


att gå ner och äta kvällsmat tillsammans med dem. Jag håller dig underrättad om hur Skallaren står pall för påfrestningarna. Ta hand om dig – gör inget som jag själv inte skulle ha gjort. Skulle du bli kär i en stor och snygg svart man, skicka en bild via mejlen på er tillsammans så ska jag kila in fotot i pappas bönbok så att det blir det första han får syn på i kyrkan på söndag förmiddag! Många pussar och kramar Charley

20


9789185419074