9789185377381

tusen 책r av fantasy

Bo Eriksson

resan till mordor

historiska media

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Bo Eriksson 2007 Faktagranskning: Dick Harrison Omslag: Pontus Ersgård Omslagsbild: Oljemålningen Helvetet av Hieronymus Bosch (cirka 1450–1516) Helvetet ingår i triptyken Ljuvligheternas trädgård och utgör dess högra flygel Foto: Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå Grafisk form: Design för Livet Tryck: Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-85377-38-1

Innehall Förord

9

En fantastisk historia

11

Det stora uppdraget 12 Fantasy på medeltida vis 15 J. R. R. Tolkien 18 Medeltidens janusansikte 25 Resan tar sin början 29

Skapelsen – alltings början

31 Bland änglar och ainur 31 Bibeln 34 Adam och Eva 38 Kain och Abel 43 Noa och det magiska tretalet 44 Abraham 47 Den tidiga kyrkan 51 Ymer och Audhumbla 55 Ask och Embla 61

Resor till det okända och främmande Resor i fantasin 64 Resor i historien 67 Munken Vilhelm och missionären Ansgar 77 Världsrundeln 80 Gerald från Wales 84

63

Ingvarståget och Vinlandsfärderna 86 Kvinnoland 88 Saknad och sorg i resans spår 90 Nifelheim (Dimhem) 92 Camelot, ”det förtrollade slottet” och andra borgar 96 Upptäckare och fantastiska möten: sir John Mandeville och Marco Polo 104 Johannes Prästen 108 Kung Alexanders luftresa 112

Sällsamma varelser, odjur och växter

114

I dvärgarnas rike 116 I jättarnas rike 118 I fablernas värld 125 Odjurens rike 131 Enhörning 134 Grip och basilisk 138 Fågel Fenix 141 Människodjur 145 Människomonster 148 Fågelparlament 151 Den gröne mannen 152 Två märkliga träd 154

Nära draken upplevelser

156 Drakmöten 156 Reptilen inom oss 159 Drakdödaren Beowulf – den störste av dem alla 161 Andra medeltida exempel 167 En övermäktig fiende 173

Hjältarnas framträdande

174

Hjältar ur det förflutna 176 Sköldmör och valkyrior 179 En hövisk kultur växer fram 185 Hildebrand 189 Nibelungensången 190 Helge Hundingsbane 198

Rolandssången 200 Digenis Akritas – en hjälte från Bysans 206

Kung Artur och riddarna vid det runda bordet Arturlegenden 210 Sir Lancelot 215 Gawain 217 Tristan 221 Perceval 230 Lohengrin 239 Merlin – alla trollkarlars fader 238

Magi och magiska föremål

243 Magi 249 Korset 250 Reliker 252 Den heliga Graal 255 Kärleksdryck, mäktiga svärd, en osynlighetsmantel och andra magiska föremål 261

Den andra sidan

264 Att dö på rätt sätt 264 Nesliga dödar: Ynglingaättens märkliga historia 268 Helgon 271 Dantes resa: besök i helvetet 273 Resan fortsätter: skärselden 288 Resans slut: änglarna och Gud 295

Allt går igen

300 Spöken och gengångare i tidig medeltid 303 Invasion av spöken 304 Herlequins larmande hop 310

Slutet – ragnarök och apokalyps

315

Ragnarök och apokalyps 318 Resans slut – Mordor 325

Käll- och litteraturförteckning

327

208

Böcker har alltid spelat en stor roll i mitt liv. Från det att jag var barn och började läsa böcker på egen hand har litteraturen varit ett gott kamratskap.

Jag har haft turen och förmånen att växa upp i ett hem fullt av böcker och läsning. Men vissa böcker har betytt mer än andra. Särskilt två böcker har kommit att spela en väldigt stor roll i min personliga utveckling. Som nydanad student närmade jag mig det stora universitetet med Marcel Prousts romanserie På spaning efter den tid som flytt i ena handen och mina kursböcker i litteraturvetenskap och historia i den andra. Jag läste verket under en tid i mitt liv då jag var i högsta grad påverkbar – och mycket nyfiken på allt vad litteratur och historia heter. Där befinner jag mig alltjämt.

Det lustiga var att läsningen av Prousts verk fick mig att minnas en annan djuplodande läsupplevelse, nämligen den som jag som barn och tonåring hade av J.R.R. Tolkiens sagoepos Härskarringen. Där upptäckte jag det mest sällsamma och märkliga som den mänskliga fantasin kan uppbåda: andra, tänkta möjliga världar. I sagans rika persongalleri fann jag förebilder och avskräckande exempel.

Jag har haft turen att få återvända till Tolkiens magiska värld i och med skrivandet av denna bok. För det känner jag djup tacksamhet och vill därför sända en varm tanke till den författare som fick mig att förstå att det finns mer i världen än bara böcker.

Min inställning till alla mina föregångare (de nämns i slutet av boken) är ödmjuk och respektfull. Utan varje citerad, refererad och använd bok och artikel, ingen Tusen år av fantasy; utan Tolkiens epos ingen resa till Mordor. Aldrig lär jag upphöra att förvånas över hur många människor det finns i världen som skrivit så mycket kring ett smalt ämne, vilkas böcker 9

förord och artiklar ändå klargör helheten. Ibland undrar jag i mitt stilla sinne om inte den argentinske författaren och poeten Jorge Luis Borges imaginära bibliotek, som sades innehålla allt som ännu inte har skrivits, likväl existerar; vi har bara inte letat tillräckligt noga i bibliotekens samlingar.

Två personer som gärna letar i Borges bibliotek är min förläggare Lena Amurén och redaktör Åsa Björck. De håller inte bara reda på utlåningstiden utan har vid åtskilliga tillfällen, luncher och kaffemöten, givit mig glad uppmuntran. Åsas insatser med att redigera ett överlastat manus borde rendera henne en lagerkrans.

Ingen människa är en ö. Jag vill sända ett särskilt stort tack till professor Dick Harrison som med stor noggrannhet och varm generositet delat med sig av sina stora historiska kunskaper och faktagranskat mitt manus.

Utan hans betydelsefulla synpunkter hade inte boken fått det utseende och sakinnehåll den nu har. Alla kvarstående tillkortakommanden både i tanke och i text är likväl mina egna.

Andra betydelsefulla personer som för en stund besökt min vildvuxna lilla ö är Mats Hallenberg och Fredrik Charpentier Ljungqvist. Mats läsning och kommentarer av manus i ett tidigt skede var inte bara kunskapsberikande och viktiga för det fortsatta skrivarbetet; han har en unik förmåga att väcka skrattet till liv genom sin blixtrande humor och sitt ständigt goda humör. Fredriks förmåga att lyckas hitta luckorna och bristerna i såväl tankekonstruktioner som meningsbyggnader är inte bara imponerande, den väcker respekt. Mats och Fredrik, mina kollegor vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet, två glada eldsjälar med stor sakkunskap och känsla för det fantastiska; tack för era läsningar och råd! Tack också till vännerna Jesper, Rana och Pontus som alltid ställer upp!

Mina föräldrar, Ulf och Monica, har jag redan indirekt tackat – utan dem ingen uppväxt i lyckans och nyfikenhetens tecken. Min bror, Anders, har också alltid varit en inspirationskälla: fotbollsspelande, läsande och filosoferande. Han läste högt ur Biggles och jag drömde om att bli pilot.

Ett stort tack vill jag också rikta till hans fru Åse och brorsbarnen Elis, Olivia och Johannes; ytterligare fyra källor till inspiration.

Sist men verkligen inte minst vill jag rikta ett stort tack till den person som inte bara besökt min öde ö utan också tagit mig därifrån: Kristina. Det var hon som fick mig att på allvar inse att alla ringar inte behöver vara magiska för att ha en bindande förmåga.

Stockholm, den 5 juli 2007 Bo Eriksson 10

Tänk om; två ord är tillräckliga för att igångsätta fantasin och frambringa en berättelse. Den ordrika påhittighet som följer av de två orden ”tänk om” och som föds ur en berättarglädje kan ta sig skriftlig form, som i en fantastisk roman. En sådan roman är J. R. R. Tolkiens Ringarnas herre (Sagan om ringen i den gamla översättningen).

Tänk om det fanns en liten varelse, en hobbit, som var mindre än en människa och en dvärg men större än lilleputtarna. Naturen hade utrustat dessa små varelser med en osedvanligt god hörsel och skarp blick. De var skygga och rätt nöjda med det lilla i livet: tobak, öl och en massa god mat som gärna inmundigades när andan föll på, och det gjorde den ofta. Tänk om denne hobbit bodde i en modernt utrustad jordhåla i en annan värld än vår, i en värld befolkad av alver, monster, dvärgar, människor, enter, orker och många andra fantastiska varelser. Tänk om just den hobbiten hette Frodo och inom kort skulle komma att fatta ett beslut som visade sig vara helt avgörande för världens utgång.

Vi kommer att följa denna märkliga lilla varelses vandring över de hinder som ligger i hans väg och genom den skräck som stundom lamslår honom och hans reskamrater på väg mot det svarta Mordor. Historien om Frodo och sagan om den farliga härskarringen har något väsentligt att säga om dels fantasins gränslöshet, dels medeltiden. På ett lika märkligt sätt som hans resa är sällsam är den förvånansvärt medeltida.

Här vill jag ge läsare av fantasy, unga som gamla, män som kvinnor, en guidad tur genom den medeltida fantastiska kulturen; med all reservation för förenklingar, genvägar och senvägar går ändå turen mot en kärna av historisk, medeltida autenticitet. Allt är inte fantasy men mycket har med fantasy att göra.

11

tusen år av fantasy Dessutom vill jag visa vad modern fantasy kan ge när det kommer till litterära upplevelser. All fantasy är inte bra, men den som är det, är god litteratur. All fantasy är inte heller medeltidsinspirerad, men den som är det, är väldigt medeltida.

Det stora uppdraget Hur det hela gick till är inte lätt att begripa. Inte ens den gamle trollkarlen Gandalf grå vet alla svaren, än mindre känner han utgången av det ödesdrama som håller på att ta form där han sitter i det trygga Riftedal och dryftar den senaste tidens händelseutveckling med alvkungen Elrond. Dramat liksom skriver sig självt, som om en osynlig hand styr skeendena åt ett bestämt, oundvikligt håll. Frågan är vem eller vilka som gynnas av händelseutvecklingen: mörkrets furste Sauron eller människorna, alverna, dvärgarna – eller hobbiterna? Gandalf själv har dragits in i en både oönskad och farlig maktkamp med sin forna läromästare Saruman, en mäktig trollkarl som nu lämnat den goda sidan och utåt sett allierat sig med mörkrets furste, men som i hemlighet smider egna planer på att överta makten i Midgård. Likt giftet i kroppen nästlar sig mörkret in i människors hjärtan och förtvivlan lägger sig över Midgård som en tung, blöt filt. Tecknen i skyn är dystra och prognosen mörk. Men ändå. Kanske finns det ett sätt att hindra Saurons ondskefulla planer från att förverkligas och skingra mörkret, för än lever han enbart som ett stort brinnande öga. Det är en chansning, tiden är knapp och handlingen, ja, nästan desperat. Men vad finns det att förlora – egentligen?

Efter en äventyrlig och strapatsrik resa som började i all hast befinner sig hobbiten Frodo i alvstaden Riftedal. På Gandalfs direkta inrådan och uppmaning bar han härskarringen från Fylke till Riftedal. Sauron, ringens ursprungliga ägare, är den ende som känner till och kan kontrollera ringens kraft för sina egna onda syften. Med ringen i Riftedal borde väl historien vara slut för Frodos del. Det är den inte. I själva verket har berättelsen knappt börjat.

Resan till Riftedal kunde ha tagit en ände med förskräckelse redan i början av vandringen. Hobbiterna Frodo Secker, Sam Gamgi och Peregrin Took (vanligtvis kallad ”Pippin”) – vännen Merry Brännbock (Meriadoc) mötte upp senare på färden – vandrade längs med vägen. Plötsligt hörde de ljudet av hovar, något i Frodo gjorde honom misstänksam och de gömde sig i en liten sänka. En man på en häst visade sig, ”insvept i en stor svart mantel med huva där bara stövlarna i de höga stigbyglarna stack ut”. Ansiktet gick 12

en fantastisk historia inte att se. Mannen stannade sin häst precis i närheten av dem, sniffade i luften liksom letande efter något eller några, men red till slut iväg. Händelsen skulle upprepa sig inom kort, den gången räddades de av alvernas klingande röster och sång långt bortifrån.

Resan kunde också ha slutat med genvägen genom Gamla skogen. Efter timmar av modlöst vandrande bland träden grep en plötslig sömn tag i dem.

Frodo satte sig i skuggan av en stor, grå hängpil med ryggen lutad mot trädet och med fötterna svalkande i en bäck. Då skedde något märkligt. Pilträdets rötter slingrade sig runt Frodo och drog ned honom i det behagliga vattnet. Lyckligtvis ingrep vännen Sam och Tom Bombadill, så att Frodo och hans kamrater kom undan det magiska trädet. Äventyret kunde ha tagit slut vid de hemska Kummelbergen. Frodo och hans kamrater letade efter en gynnsam lägerplats där de kunde få vila ut.

Natten blev hemsk. Kyla, isande vind, ogenomträngligt mörker och fruktansvärda kummelgastar på jakt efter offer förbytte stärkande sömn i jagande mardröm. Sam, Merry och Pippin råkade riktigt illa ut: de tillfångatogs av kummelgastar. Frodo gjorde vad han kunde för att rädda sina av döden fjättrade vänner. Deras kroppar var dessvärre redan kalla och livlösa när Frodo fann dem, och med fara för eget liv högg han hjältemodigt mot trevande skuggor med ett kort svärd han funnit i gravkumlet. Återigen kom Tom Bombadill och räddade sällskapet som hölls fånget i kumlet: ”Ett mullrande, som av stenar som rullade och föll, växte sig starkt och plötsligt strömmade ljuset in, riktigt ljus, dagens klara ljus. En låg dörrliknande öppning dök upp längst in i rummet, bortom Frodos fötter; och där syntes Toms huvud (med hatt, fjäder och allt) i silhuett mot den röda uppgående solen.”

Faran var över. För den här gången.

Men berättelsen tog inte slut där heller. På trötta ben vandrade och red sällskapet oförtrutet vidare. Trots en stor portion övermod och rent ut sagt korkat beteende klarade de sig helskinnade undan också vid besöket på värdshuset Stegrande ponnyn. Till en början hade hobbitarna varit försiktiga – Frodo uppgav inte sitt namn och ärende utan kallade sig herr Nedomkull och påstod sig vara historiker ute efter berättelser om trakten (vilket bara gjorde folket än mer misstänksamt) – men väl inne i det varma sällskapsrummet gick det inte riktigt som planerat. Dämningarna brast.

I samma stund som den första klunken öl fann sin väg ned i de torra struparna och vänliga människor inledde dem i samtal, var försiktigheten som bortblåst.

Utan att tänka närmare på saken hade Frodo satt på sig ringen, den mäk13

tusen år av fantasy tiga härskarringen, som gjorde bäraren osynlig. Nackdelen var dock att bäraren samtidigt gjorde sin närvaro känd för ondskans makter och hantlangare, de svarta ryttarna, vilka redan var dem på spåren. Hade inte en viss Vidstige, en utbygdsjägare, varit där och varnat hobbitarna för den fara de utsatte sig för genom att på detta vis väcka uppmärksamhet hade vistelsen på värdshuset slutat illa. Riktigt illa.

På natten kom de svarta ryttarna för att söka efter ringbäraren. På Vidstiges inrådan hade sällskapet bytt rum. Tur var väl det: ”fönstren hade brutits upp och slog nu i vinden och gardinerna fladdrade; sängkläderna var uppfläkta och bolstren sönderskurna och nedslängda på golvet; den bruna mattan var sliten i stycken”. Än en gång hade sällskapet överlevt faran.

Den farligaste händelsen på resan till Riftedal var ändå striden mot de svarta ryttarna vid Väderklint. Efter händelserna på värdshuset begav de sig vidare under ledning av Vidstige. Efter sex dagars vandring befann de sig uppe på Väderklint, när Frodo plötsligt såg hur svarta skepnader rörde sig på landsvägen långt under dem. Trots faran bestämde de sig för att slå läger, natten föll på. Under natten anade sällskapet oråd och en oförklarlig känsla av skräck grep tag i dem. Snart såg de fyra ”resliga svarta figurer” i backen. ”Frodo tyckte sig höra en svag väsning, likt ett giftstint andetag, och kände små nålstyng av köld. Sedan kom figurerna långsamt framåt.” En av vålnaderna bar ett långt och blänkande hår ”och på hans hjälm satt en krona”.

Utgångsläget var inte det bästa för Frodo, han var varken särskilt lång eller stark eller vidare van att strida med vapen. Innan han råkade illa ut lyckades han emellertid få in ett hugg på vålnaden, men själv fick han ett hugg i axeln.

Av det gift som klingan spred i hans kropp blev han snabbt illa medtagen och föll avsvimmad till marken. Vidstige kom ”farande ut ur mörkret med ett brinnande vedträ i vardera handen” och lyckades skingra de svarta ryttarna och rädda sällskapet. Dagarna gick och man förde en kamp i lika hög grad mot att bli upptäckta av fienden som mot tiden, för Frodos liv hängde nu på en skör tråd.

Vidstige förde hobbitarna allt närmare Riftedal, bara ett vadställe skilde trygghet från säker död. De svarta ryttarna låg precis efter. Tack vare ett sändebud från alverna i Riftedal, en ovanligt snabb häst, alvkungen Elronds rådliga ingripande och ett vatten vars flöde stod under alvernas inverkan, lyckades Frodo och därmed också härskarringen undgå att hamna i de svarta ryttarnas våld.

Så hindren och farorna hade varit många och stora innan Frodo och hans sällskap kunde vila ut ordentligt i Riftedal. För Frodos del innebar alvstaden 14

en fantastisk historia räddningen. Han tycktes dock ha en inneboende styrka som gjorde att han klarade av de prövningar och faror han ställdes inför. Ringen var därför i tryggt förvar. Tills vidare. Frågan som måste dryftas var vad man skulle göra härnäst. I Riftedal hopade sig frågorna och man samlades för att rådgöra om den ovissa framtiden. Frodo var kallad att närvara och begav sig dit.

Fantasy på medeltida vis Vad har hobbitarna Frodo Bagger, Merry Brännbock (Meriadoc), Peregrin Took (Pippin), Sam Gamgi, trollkarlen Gandalf grå, trollkarlen Saruman, mörkrets furste Sauron, Tom Bombadill och alla andra personer och varelser som befolkar J. R. R. Tolkiens Ringarnas herre med medeltiden att göra?

Allt och inget och mer därtill.

I mångt och mycket är Tolkiens berättelse som en medeltida saga. På medeltiden tog man fantasy på allvar skulle man kunna säga. I den profana medeltidslitteraturen dyker dvärgarna, jättarna, bestarna och monstren, drakarna, alverna, trollkarlarna, de magiska föremålen, de sällsamma platserna, spökena, gastarna, de storslagna drabbningarna mellan gott och ont, mörkrets furste och ljusets försvarare, fruktansvärda demoner och lockande djävlar, ja, självklart också djävulen upp. De finns dessutom i den religiösa litteraturen, som i predikosamlingar och i bildframställningar. Jesus var medeltidens mäktigaste trollkarl, hans under var verklighet för medeltidsmänniskan.

Den fantastiska medeltiden utgör en del av den västerländska fantasins historiska arv, som på ett sällsamt vis arbetat sig in i vår moderna fantasy.

Medeltiden utgör därför ett slags manual för att förstå dagens fantasy samtidigt som den i sig själv är en veritabel skattkista.

Men varför tog Tolkien sin utgångspunkt i en period som i tid låg så fjärran hans egen? Varför inte, säg, 1600-talets stormiga och krigiska århundrade, med både kanoner och musköter och emigration till Amerika? Eller 1700-talets upplysta period med sirligt bugande hovmän och med både giljotin och politiska radikaler som försökte kasta världen över ända?

Den främsta anledningen var Tolkiens personlighet och intressen i livet.

Han tyckte om medeltiden. Tolkien rasade över den modernisering som likt ett framrusande tåg krossat allt gammalt, genuint och traditionellt till småbitar. Med den ena handen samlade han spillrorna, gruset och jorden från en lyckligare och bättre tid, och med den andra förde han en fäktduell med pennan som vapen mot sina inre fiender och mot den tunga insikten att tid 15

tusen år av fantasy alltid innebär förändring. Det moderna livet blev till en styggelse bakom vilken han anade en Saruman, som sålt sin själ till mörkrets furste i tron att han kunde styra händelseutvecklingen åt ett för honom gynnsamt håll. Som Saruman säger till Gandalf grå i förhoppning om att vinna honom över till den mörka sidan: ”Äldre tiden är svunnen. Medeltiden är på väg att ta slut.

Yngre tiden begynner. Alvernas tid är över, och nu står vi inför vår tid: människornas tid, då vi måste härska.”

För Tolkien var medeltiden, framför allt den äldre, en oförstörd tid. Det var en tid då man berättade myter och sjöng sånger om fornstora bragder långt innan järnvägar, industrialisering, bilar och senapsgas sett dagens ljus och tagit landskap och människor i sitt våld. Inte för inte är det skogen som slår tillbaka mot Saruman. Den onde trollkarlens experiment med träd, mark och det levande och det systematiska sätt han gjorde detta på, med eldkraft, smedjor under jorden och stora rullande hjul, blir till en symbolbild över industrialisering och modernitet. Midgård behöver inga industrier.

Bara den som vill kontrollera och i förlängningen förstöra Midgård använder sig av maskiner. Saruman förlorade den kampen.

Naturen var något genuint och förborgat för Tolkien, så också för alverna, som gärna levde i skogarnas djup i samspel med naturen. I trädens lövverk fanns tusen och åter tusen berättelser. I Tolkiens sagovärld är det endast alverna och enterna som kan höra och berätta trädens historier, berättelser om en förlorad gyllene tidsålder. Att göra våld på träden var att ta död på Midgårds historia. Det levande berättar, det döda tiger. Tolkien ägde aldrig en tv och det dröjde länge innan han skaffade sig en bil, när han till slut föll till föga var det mer för hustruns skull och familjens än sin egen (påstås det). Tolkien fann sina berättelser i naturen.

Min uppfattning är att det finns mycket som förenar människor över nationsgränser, könsbarriärer – och tidsbarriärer. Fantasi, humor, sorg och berättarlust är exempel på några tidlösa mänskliga egenskaper och förmågor. Människan förr har alltid skrattat, gråtit och berättat historier, även om föremålen för humorn, sorgen och sagan varierat och förändrats över tid.

En av hennes främsta följeslagare på förändringens resa har varit fantasin.

Ibland lämnar fantasin spår till eftervärlden. Den medeltida litteraturen och kulturen är full av sådana lämningar. Hur såg den medeltida fantasin ut?

Vilka uttryck tog den sig? Frågorna är omöjliga att besvara i sin helhet, eftersom varje människas fantasi är hennes eget universum, men liksom universum styrs av vissa grundläggande fysiska lagar, existerar det likheter i hur människor under en tidsperiod föreställer sig andra världar och berättar 16

en fantastisk historia sina historier. Likheterna respektive olikheterna över tid förklaras av kulturen.

Den medeltida kulturen är rik på genrer och skrivande värderades högt.

Läsarna var emellertid få, men de som fanns var desto mer insatta. Man kunde ha läst allt inom ett visst ämne, som om fåglar, monster eller månens rörelser. I den medeltida rikedomen av litterära genrer och verk finns det vissa avdelningar som mer än andra bjuder in till fantastisk läsning.

En sådan inbjudande genre är mirabilia, vilket är latin och betyder en ”sällsam”, en ”fantastisk”, en ”otrolig” berättelse. Mirabilia bör då jämföras med en annan fantastisk genre: miracula, vilket också är latin men betyder ”mirakel”, alltså berättelser om (helgon)mirakler. Båda dessa genrer syftade till att väcka förundran, på latin admiratio, inför det storslagna, mirakulösa, märkliga och otroliga som världen i all sin mångfald kunde uppvisa. Mirakler väckte förundran genom att beskriva hur Gud på ett otroligt vis hade instiftat världen och direkt agerade i historien: Marias jungfrufödsel, Lazarus återuppståndelse och olika helgons liv och leverne. Mirabilia ifrågasätter förvisso inte denna ordning men beskriver fenomen som inte kan förklaras: hur salamandrar kan leva av och i eld utan att själva förgås, hur gengångare och spöken kan hemsöka människor. Mirabilia frångår inte Guds ordning och plan för världen, men Gud ingriper inte aktivt i världen, han sitter på sin höga tron och betraktar världens sällsamheter – och ger därmed indirekt sin tillåtelse till existensen av allsköns odjur, monster och märkliga företeelser.

Särskilt frodades mirabilialitteraturen på anglo-normandiskt område, där den allt som oftast korsbefruktades med irländsk och walesisk folklore.

Som exempel på en populär medeltida mirabilia kan nämnas Mirabilia Urbis Romae (”Roms sällsamheter”), ett verk skrivet år 1143 av en domkyrkopräst vid namn Benedictus. Boken utgör en guide till staden Roms alla kyrkor och monument berättad genom de kristna myterna och legenderna. Eller De Rebus in Oriente Mirabilis (”Österns sällsamheter”, 1100-tal), vilken beskriver mytiska folkslag och märkliga människomonster som sades befolka de östra delarna av den kända världen.

Mirabilia kittlade människans fantasi och väckte hennes nyfikenhet till liv. Även om orsakssambanden förblev dolda kunde det tänkas att de någon gång i framtiden kunde avtäckas, av någon kunnig, lärd och bevandrad person. Genren gav därför viss stimulans till det tidiga vetenskapliga tänkandet genom att man bjöd in till frågor och pekade på olösta gåtor. God litteratur kan ha den påverkan på samhällsutvecklingen. Ungefär som science fiction.

17

tusen år av fantasy Idag är det inte möjligt, men kanske i övermorgon, om några hundra år eller om tusen år, ja, en miljon år.

Andra genrer som har inslag av det fantastiska är reseskildringar, encyklopedier, historiekrönikor, lyrik, riddarromaner, bestiarier, den fornvästnordiska sagalitteraturen och Eddadiktningen. Också Bibeln har inslag av det fantastiska. Ingen av dessa genrer är fantasy, men de går utan tvekan att läsa med den fasta föresatsen att hitta fantastiska element.

Också i den medeltida konsten fanns inslag av det fantastiska. I den västra delen av kyrkovalven, längst ned på dopfuntar, högt upp i katedralerna på färgade glasfönster eller på gamla och numera sönderfrätta friser på gator i Paris, Oxford och London fanns och finns alltjämt änglarna, djävlarna, jättarna, dvärgarna, monstren, fabeldjuren med flera fantastiska väsen och varelser. Spöken, monster och enhörningar dyker upp i illuminerade böcker, i anfanger i dessa oersättliga medeltida praktverk värda en förmögenhet.

Den holländske konstnären Hieronymus Bosch (Jeroen Bosch, Jerome Bosch, cirka 1450–1516) skapade ett bild- och formspråk som få lyckats efterlikna med sina mörka, förvridna och fantasifulla bilder av varelser som till hälften är människa, till hälften djur. På grund av varelsernas inneboende syndfullhet och sitt skamlösa leverne plågas och torteras de av fasansfulla demoner i ett överladdat symbollandskap.

Medeltid och fantasy har alltså många gemensamma beröringspunkter.

Vad sker om man låter båda dessa vägar (historiska fakta och fiktion) löpa parallellt, ungefär som en resa där det går att se platser, folk och föremål på båda sidor om en utstakad väg eller en slingrande flod som leder djupt in i det artrika Amazonas? Denna boks upplägg styrs inte av litteraturhistoriens kronologi utan av Frodos resa och Tolkiens sagovärld. Min resa genom den medeltida fantasins arkipelag utgår från en tidpunkt, cirka 500, och slutar vid en annan tidpunkt, cirka 1500. Där emellan sträcker världarna ut sig i det klarblåa havet och med kikaren på akterdäcket anas och beskådas sällsamma varelser, magiska föremål, märkliga djur och folkslag.

J. R. R. Tolkien Jag är inte den förste att söka mig till gränslandet mellan de två parallella världarna fantasy och medeltid. För om det finns någon som kan sägas ha lyckats med föresatsen att både hålla dem isär och obehindrat röra sig från den ena till den andra, och som dessutom hade djupa kunskaper och insikter i dels medeltidens kultur, främst fornengelsk litteratur, dels behärskade det litterära hant18

en fantastisk historia verket, så är det J. R. R. Tolkien. Likt Dante som till sin följeslagare valde Vergilius, tjänstgör Tolkien som min ciceron – inga andra likheter, förstås.

John Ronald Reuel Tolkien (1892–1973) tillhörde på manssidan en engelsk släkt bosatt i England som gjort sig känd som tillverkare av pianon. Som liten tillbringade han sin tid i Sydafrika. Fadern Arthur arbetade som bankdirektör i Bloemfontein – huvudstaden i Oranjefristaten.

Medan Arthurs affärer gick upp och ned mötte han sitt livs kärlek. Den 16 april 1891 gifte han sig med Mabel Suffield – Mabels familj var dock länge tveksam till giftermålet, eftersom Arthur Tolkien tillhörde en lägre socialgrupp än ”the Suffields” och var något av en äventyrare – och den 3 januari 1892 föddes John Ronald Reuel.

I familjehuset surrade flugor, luften var het och torr och i trädgården fanns giftiga ormar och farliga insekter. Som 1-åring blev John biten av en Tarantella men överlevde som genom ett mirakel. Mabel trivdes inte. Och hon fick ytterligare ett barn: Hilary. Det innebar två barn att passa och beskydda från trädgårdens faror. Mabel började drömma sig tillbaka till sitt kära England och sin släkt.

Arthur skulle aldrig återse England. Han dog i reumatisk feber den 15 februari 1896 i sitt Afrika. Före makens insjuknande – i april 1895 – hade Mabel med sina två barn redan lämnat Sydafrika för England. Mabel hann inte ens medverka vid gravläggningen av sin make. Hettan gjorde det omöjligt att bevara en kropp så länge.

Om Tolkiens barndom finns egentligen mycket att berätta. Han växte upp utan en far, tillbringade mycket tid hos morföräldrarna, hänfördes tidigt av Sigurd Fafnesbane (han som dödade draken Fafner och förstod fåglars tal), tvingades ofta flytta. Efter att modern gått bort i diabetes tog istället mostern över uppfostran. En annan person som betydde mycket för Tolkiens utveckling var prästen Francis. Tolkien blev övertygad katolik.

Han upplevde sin första (och enda) kärleksaffär med sitt livs stora kärlek Edith (hans blivande fru). Därefter följde internatets maskulina värld och hårda skola samt den mer trevliga diskussionsklubben ”Tea Club, Barrovian Society” (T.C., B.S.). Under denna tid väcktes hans fascination för fornengelsk litteratur.

På en som det tycks äventyrlig resa i de schweiziska Alperna 1911 inhandlade Tolkien ett vykort föreställande en skäggig bergsande, ”Der Berggeist”. Vykortet kom att betyda mycket för honom och är idag en dyrgrip.

På omslaget till kortet skrev han långt senare i livet: ”Förebilden till Gandalf” (ur Carpenter 2002). Redan tidigt samlade han således på sig ett förråd 19

tusen år av fantasy av material, idéer och erfarenheter som han senare i sitt författarskap skulle använda sig av. Han botaniserade frejdigt ur egen fatabur.

Nu kan man lätt få för sig att Tolkien var en globetrotter som i ett slags friskhetsdyrkande vansinne inte bara gärna utan ofta vandrade i förföriskt höga (och vackra) schweiziska alplandskap. Inget kan vara mer felaktigt.

Tolkien avskydde att resa. I böckerna finns dock otaliga exempel på långa, vindlande och äventyrliga resor i fantastiska landskap, som Bilbos, Frodos och Eärendils (i Silmarillion). Kanske var det mer återkomsten, resan hem, som intresserade Tolkien. Sam Gamgi, Frodos trogna följeslagare, påminner ständigt sin vän i tider av motgång om det underbara och gemytliga Fylke och om hur kär återkomsten kommer att bli när uppdraget väl är slutfört. Som en av hans biografer också noterat; Tolkiens fascination för träd i största allmänhet och de många träd som dyker upp i hans böcker i synnerhet blir mot den bakgrunden mer förståeliga; träd flyttar inte. Men när de rör sig, som i sagan om de två tornen, då är det verkligen allvarligt.

Tolkien rycktes upp ur sin ungdomsdvala. Efter att äntligen ha klarat intagningsproven började han läsa vid Oxford. Det första han lärde sig vid universitetet var att dricka öl och röka pipa i sällskap med likasinnade unga män som såg studietiden som en möjlighet att göra det man inte tidigare vågat eller fått göra. Inom ett år var Tolkien skuldsatt över öronen.

Allt handlade dock inte om umgänge, häftiga litteraturdiskussioner över både öl och rökdon, han studerade mycket också. I den engelska lärdomsstaden med anor tillbaka till medeltiden bevistade han bland annat föreläsningsserier av professorn i jämförande språkvetenskap Joseph (Joe) Wright (1855–1930). Denne språkfantast (franska, tyska, latin, ryska, fornnordiska språk, gammal saxiska och fornengelska med flera nu levande och utdöda språk) var självlärd – och som det tycks arbetsnarkoman. Joseph Wright arbetade dagligen fram till klockan två på natten, för att stiga upp med tuppen klockan fem på morgonen. En studielust gränsande till mani tog den unge Tolkien i sitt våld. Den förde honom bortom ordinarie studieplaner och läslistor, bortom klassrummens begränsade ytor, bortom collegets soffrum.

Vetgirigheten förde honom långt in i språkvetenskapen. I språket fann Tolkien det han alltid sökt: svunna litterära världar, som de bland annat förmedlades av fornengelsk diktning, men skapade också ett eget universum av fiktiva språk.

På egen hand tog sig Tolkien an många olika språk. Han lärde sig tillräckligt mycket finska för att ta sig igenom Finlands nationalepos Kalevala. Det gick väl sisådär, men lite kunde han tillgodogöra sig. De erfarenheter, kun20

en fantastisk historia skaper och lärdomar han drog av sitt dechiffreringsarbete låg sedan till grund för de fiktionsspråk han som författare utarbetade, alvspråken quenya och sindarin. Det är välkänt att hos Tolkien kom språket först, sedan följde berättelserna. Först föddes kategorin hobbit, därefter individerna Bilbo, Frodo, Sam, Merry och Pippin.

Beskedet om Ediths förlovning med en viss George Field fick honom att kasta sig iväg från Oxford för att övertyga henne om det vansinniga i att gifta sig med en man hon inte älskade. De träffades, pratade och kom överens om att hon skulle bryta förlovningen. Tillsammans skulle de klara familjernas grymtande och fördömande av deras självsvåldiga agerande. År 1914 övergår Edith till den katolska kyrkan, mer för Tolkiens skull än av egen övertygelse.

Allt fast förflyktigas dock. Det som hade fötts inom Tolkien och som givit honom en sådan stor glädje förbyttes till yttersta förtvivlan och vanmakt när verkligheten trängde sig på. Världen var stadd i förändring och mörka orosmoln samlades vid horisonten. Det första världskriget rubbade Tolkiens värld och förlamade för en tid hans kreativitet och studieflit. Tolkien tillhörde bara en av många miljoner människor som drabbades av händelserna på kontinenten. Vid fronten insjuknade han efter bara fem månader i svår feber, transporterades tillbaka och lades i sjuksäng. Snabbt var kriget över för Tolkiens del. Han förlorade dock två nära vänner. Sorgen över den förlusten och de erfarenheter han gjort under kriget lämnade honom aldrig.

För de människor som hade den osannolika turen att överleva skyttegravarna eller, som Tolkien, överlevt ett besök vid fronten, förföljde kriget dem i mardrömmarna, i minnena, i sorgen över stupade kamrater. Kriget arbetade sig in i mellankrigstidens konstarter. Det fann sin väg in i litteraturen: in i huvudena och ut i pennskaften på blivande författare. Under sin konvalescenstid i Birmingham börjar Tolkien skriva. Själv har han sagt att berättelserna bara kom, de berättelser som sedan utgjorde Silmarillion. Förvisso hade han påbörjat sitt mytologiska arbete under sin militära utbildningstid, men betraktat i backspegeln är det emellertid tydligt att krigets fasor på något vis utlöst skrivfrenesin; hur och varför förblir ett akademiskt spörsmål.

Edith besökte sin sjuke make, som bara skrev och skrev, han tillfrisknade och flyttade hem för att inom kort insjukna igen, tillbaka till sjukhuset där han skrev och skrev.

Det var under konvalescenstiden som den fiktiva världen Middle-earth, på svenska Midgård, föddes. Namn på platser, floder, hav, personer, händelser, folkslag; allt skrev han ned och det fick sin gestaltning av det fiktions21

tusen år av fantasy språk han tidigare konstruerat och ständigt arbetade på att förbättra. Början till en storslagen mytologi tog form, varsamt men systematiskt framdrejade han sin alldeles egna värld.

Utan förbehåll kastade han sig ut i det okända och gav det främmande ett namn och sin egen historia, i det sökandet tog berättelser form, sånger varvades med äventyr, mytologi med landskapsbeskrivningar. Språket fick liv, språket gav liv, det tog liv. Silmarillion utgjorde början på allt – på hans författarskap och hans livslånga vandringar i Midgård. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Silmarillion aldrig avslutades, men säg den forntida mytologi som går att rekonstruera i alla sina delar.

Medan mannen låg kvar i sjuksängen, skrev och funderade, födde hustrun Edith, efter en mycket svår förlossning, sonen John Francis Reuel. Det var den 16 november 1917. Att han inte närvarade vid förlossningen berodde på att han fortfarande led svårt i sviterna efter febersjukdomen som kom och gick.

Efter ett antal ströjobb, bland annat som lexikograf på mastodontprojektet New English Dictionary och som lärare i engelska i Leeds, flyttade paret efter ett antal år (med barnen, dottern Priscilla Mary Reuel samt sönerna Michael Hilary Reuel och Christopher Reuel). De flyttade (åter) till den medeltida universitetsstaden Oxford, Northmoor Road 22. Tolkien var då nyutnämnd professor i engelska. Här skulle de stanna till 1947, med undantag för en flytt till huset bredvid, Northmoor Road nummer 20.

I staden hördes gregoriansk kyrkosång. Livet ut hade Tolkien för vana att dagligen gå i katolska mässan, och en av hans söner, John, blev präst i den katolska kyrkan. I föreläsningssalarna hördes skrapandet av vassa pennskaft. Tolkiens föreläsningar om Beowulfkvädet var omtalade och välbesökta. Studenter har vittnat om hur hans föreläsningar lämnat outplånliga spår hos dem. Han kom tyst och allvarlig in i klassrummet, för att plötsligen med hög röst och med stigande entusiasm ur minnet och på originalspråk recitera de inledande raderna till diktverket, det vill säga fornengelska, vilket är långt ifrån likt dagens engelska. Ibland talade han om alver.

1930-talet innebar tid för fortsatta studier i språk och historia, men också tid för umgänge i glada vänners lag. En krets av återkommande vänner utkristalliserades, man träffades på regelbunden basis, och i det umgänget var religionen på många sätt ett sammanhållande element.

Alla vänner var emellertid inte katoliker. Den mycket goda vännen Clive Staples Lewis, kallad Jack, mer känd som författare till Narniaserien, var inte katolik. Till en början hade Lewis varit ateist, men hade Tolkien att 22

en fantastisk historia tacka för sin omvändelse till protestantismen. Att Tolkien fått en ateist att bli protestant var något som katoliken inom honom inte riktigt kunde förlika sig med. I vilket fall som helst umgicks de båda männen ofta och gärna.

Där fanns även andra: arméofficeren och historikern ”Warnie” (Lewis bror Warren, 1895–1973), läkaren Robert Havard (1901–1985), kallad ”Humphrey”, som gärna tog hand om både Lewis och Tolkien, filosofen, författaren och litteraturkritikern Owen Barfield (1898–1997), litteraturhistorikern och översättaren Nevill Coghill (1899–1980), författaren och poeten Charles Williams (1886–1945) samt professorn i engelska Hugo Dyson (1896–1975). Den sistnämnda har varit lite av en paria för renläriga tolkianer, då han vid en uppläsning av Ringarnas herre lär ha avbrutit Tolkien med de upprörda orden: ”Oh no! Not another fucking elf!” (”Åh nej! Inte ännu en jävla alv!”) Efter den händelsen läste Tolkien aldrig högt ur sitt verk med Dyson närvarande. Namnet på vänkretsen – medlemmar kom och gick – tillhör numera litteraturhistorien: ”The Inklings”.

Snart blev platsen för mötena, vilka ägde rum på tisdagsmorgnar, puben The Eagle and Child och än idag påminns besökarna om denna intellektuella klubb genom den plakett som finns upphängd. Det var här, i sammanslutningen av män (kvinnor var förbjudna att närvara, vilket bland annat deckardrottningen Dorothy Sayers [1893–1957] fick erfara, då hennes begäran att få åhöra diskussionerna avslogs), som Tolkien prövade några utkast av Ringarnas herre och Lewis sin Narniaberättelse.

I dessa goda vänners lag fick Tolkien sina första läsare. Mer korrekt åhörare, för han tyckte om att läsa högt. Dessutom fick han sina första kritiker, som Dyson, och det undgick inte vännerna att Tolkien var känslig för kritik.

Det förblev han livet ut.

Något stort genombrott som författare var det inte tal om. Inte ännu. En liten herrklubb för inbördes beundran skapade inga rubriker eller stora försäljningssiffror. Det mesta han skrev hamnade i skrivbordslådan. Emellertid var 1930- och 1940-talen en särdeles kreativ period för Tolkien. En dag skrev Tolkien, på en blank sida på en examensskrivning, en mening som skulle förändra hans liv och i förlängningen litteraturhistorien: ”I en håla under jorden bodde en hobbit” (ur Carpenter 2002). Tolkien bestämde sig för att ta reda på vad en hobbit var för något. Nyfikenheten blev till ett nytt febrilt, ja, nästan febrigt skrivande, som växte till ett författarskap.

Bilbo. En hobbits äventyr skrev Tolkien i första hand för sina barn. Han hade för vana att skriva julbrev till dem – ”Father Christmas letters” – vilka oftast tog formen av sagor och skrönor, så Bilbo var bara en förlängning av 23

tusen år av fantasy vad han länge sysslat med. Efter barnen var den gode vännen Lewis den förste att få ta del av manuset. Han blev eld och lågor över det Tolkien åstadkommit och uppmuntrade sin vän att få verket publicerat. Tolkien tog kontakt med ett förlag och efter ett antal turer fram och tillbaka beslöt man att ge ut boken.

Boken kom ut i slutet av september 1937 och var slut i handeln innan året var till ända. Efter att boken blivit publicerad sade en stolt Tolkien att han i mångt och mycket var en hobbit. Och det finns mycket av Bilbo Bagger i Tolkien och vice versa. Bilbo rökte hellre sin pipa och satt hemmavid än begav sig ut på (farliga) resor och äventyr. Hobbiten var nöjd med det han hade och traktade inte efter storslagna ting i sitt liv.

Redan i denna första bok är det medeltida arvet tydligt. Namnen på dvärgarna i boken och på trollkarlen Gandalf, som spelar en stor roll i Bilbo, hämtade han från den äldre Eddan.

Efter den succén följde Ringarnas herre, ett arbete han påbörjade i slutet av 1930-talet. Åter avbröts hans skrivande och tänkande av ett nytt storkrig: det andra världskriget. Det märks i de två sista delarna av Ringarnas herre, han blir mycket allvarligare, mörkare, vemodigare, stridsscenerna mer realistiska, kampen mellan gott och ont hamnar i fokus. Precis innan kriget bröt ut hade han i sitt skrivande hunnit fram till Riftedal.

För Tolkiens del inleddes efterkrigstiden med en prestigefylld professur i engelska språket och litteraturen, den så kallade Mertonprofessuren. Innan han slutförde Ringarnas herre gav han ut Gillis Bonde från Ham (1949). Efter många turer fram och tillbaka med två olika förlag – Tolkien ville att Silmarillion skulle publiceras tillsammans med Ringarnas herre vilket förlagen bara skakade på huvudet åt – var det så dags för utgivning av boken som skulle skriva litteraturhistoria. Året var 1954.

Innan år 1968 var slut hade verket sålt i tre miljoner exemplar, bara i USA sålde den över miljonen. På amerikanska universitet blev verket kult; studenter syntes vandra omkring på campus utklädda till fantasifigurer och kallade varandra vid namn tagna efter personer i böckerna. På andra sidan campus kastade studenterna sten mot militärer och krävde ett tillbakadragande av styrkorna från Vietnam. Slogans som ”Gandalf for president” och ”Frodo lives” avslöjar att läsarna och fansen inte bara var entusiastiska över Tolkiens värld, utan också att Midgård blivit en del av en växande kultur med Beatlesmedlemmen John Lennon (1940–1980) och den populära drogen LSD som ledstjärnor. Frodo blev hippie.

Allt sätter emellertid sina spår: framgång föder förvisso framgång men 24

en fantastisk historia pengar och berömmelse skyddar inte mot allt. Tolkien åldrades, så också hans älskade hustru. Vid slutet av sitt liv köpte han och hustrun Edith ett hus i kuststaden Bournemouth. Förlusten av hustrun den 29 november 1971 kom som en svår chock för honom, hon dog av en inflammation i gallblåsan.

I Silmarillion finns en berättelse, en vacker sådan, om den starka kärleken mellan människan Beren och alvflickan Lúthien Tinúviel och om hur deras kärlek övervinner allt, ja, till och med döden, ”deras livsstigar löpa sida vid sida ända bortom världens gränser”. På Ediths gravsten har Tolkien låtit inrista ”Lúthien”. Han flyttade tillbaka till sitt kära Oxford. Åttioett år gammal avled Tolkien den 2 september 1973 efter en tids sjukdom.

Medeltidens janusansikte Historiker har alltid utgått från flera medeltider. Som regel indelas medeltiden i tre huvudperioder: äldre medeltid (cirka 500–1000), högmedeltid (1000–1350) samt senmedeltid (1350–1500).

Den äldre medeltiden tog sin början i en politisk händelse: Västroms fall 476, då germanhövdingen Odovakar avsatte kejsar Romulus Augustulus och lade under sig staden Rom. Odovakar dödades senare, år 493, av ostrogoternas kung Theoderik den store. Äldre medeltid upphörde strax före millenniumskiftet med framväxandet av ett nytt politiskt, ekonomiskt och socialt samhällssystem: det feodala.

Högmedeltiden utgjorde det feodala samhällets blomstringstid, med ett tvärt avslut vid digerdöden 1348–1349. Senmedeltidens successiva omställning efter den katastrofen ledde över till 1400-talets upptäcktsresor och transformerades till renässans. Perioden kan sägas ha avslutats med Columbus ”upptäckt” av Amerika 1492.

Den indelningen gäller naturligtvis också i föreliggande bok. Med den reservationen dock att 600-talets folkvandringstid hade sin medeltid, 800talets karolingiska tid sin, pestens 1340- och 1350-tal sin dystra och mörka tid, liksom 1400-talets nordtyska städer hade sin blomstrande period.

Också svensk medeltid kan delas in i olika faser. Det finns dock en avgörande skillnad: som alltid när det gäller utvecklingen i Norden skedde starten vid ett senare datum. Som regel placerar svenska historiker startpunkten vid Sveriges kristnande och Olof Skötkonungs dop omkring år 1000 eller när kung Emund den gamle dog cirka 1060 och efterträddes av Stenkil. Avslutande punkt utgörs av Gustav Vasas erövring av den politiska makten i Sverige 1520 (Stockholms blodbad), 1521 (riksföreståndare) eller 1523 25

tusen år av fantasy (kungavalet) och hans då påbörjade reformation av den katolska kyrkan med riksdagen i Västerås 1527 som också möjlig slutpunkt. För svenskt vidkommande utgör medeltiden landets katolska period.

Oavsett när svensk medeltid börjar ses oftast vikingatiden som en tid för sig. Det kan förvisso uppfattas som en rent akademisk fråga men utgör en till vilken denna bok måste förhålla sig, eftersom det påverkar urvalet av fantastisk litteratur och andra kulturyttringar. Vikingarnas tidevarv, cirka 800–1000, utspelades mot bakgrund av hur situationen såg ut på kontinenten, och där rådde medeltid. Vikingarna var ett folk som gärna reste bortom sina egna breddgrader, varför de i synnerligen hög grad interagerade med människor som bebodde trakter utanför Norden. Tack vare vikingarna drogs de nordiska länderna in i en utveckling som inte bara verkade befruktande på västra, norra och östra Europa utan också på samhällena uppe i Norden – men långt ifrån alla människor drog ut på viking.

Av den anledningen, att vikingar var aktiva i att dra igång hjulen på kontinenten och samtidigt föra impulser hem igen, insorteras vikingatiden som en självklar del av medeltiden i denna bok. Det är ofrånkomligt att runstenarna i vårt land bär vittnesmål om kristendomens genombrott; det är inte många stenar som talar om Oden och Tor. Det blir märkligt att uppfatta den tyske missionären Ansgar, som besökte det delvis hedniska Birka på 800talet, som en medeltida person medan de människor han träffade i handelsstaden, i syfte att omvända, hörde hemma i en annan tid.

Angivelserna av år är en sak, vad som utmärkte perioden i sin helhet en annan. Den period som allmänt sett kallas medeltiden – cirka 1 000 år – kännetecknades av ständig omvandling, av framväxandet av ett dynamiskt samhälle vars krafter och rörelser kontinuerligt växlade, ibland av plötsliga brott, krig och politiska tvärkast. Samtidigt ägde långsiktiga befolkningsuppgångar och nedgångar rum, kolonisationer, expansion, konvulsioner som formade ett nytt Europa, ofredsår men också fredstider, uppflammande korståg och stilla bön i kloster som utbredde sig likt kristna filialer i stundom fientlig miljö, vardagligt slit men också glamorösa slottsfester i höviskhetens tecken.

Perioden 500–1000 kännetecknades av en långsam men stadig befolkningsuppgång parad med en positiv utveckling inom jordbrukssektorn.

Teknisk förändring stimulerade den utvecklingen. Äldre medeltid kännetecknades dessutom av folkvandringar, kristen mission och grundande av riken och samhällen, som till exempel karolingerriket.

Under perioden 1000–1350 accelererade befolkningsuppgången vilket 26

en fantastisk historia gav konsekvenser för samhällsutvecklingen i stort: stadsgrundande och stadstillväxt (urbanisering), blomstrande kultur, en stadigt uppåtgående ekonomi, en ökande handel (såväl långdistans som mellan och inom regioner), en ökad penningcirkulation av mynt i mindre valörer, framväxt av nya sociala grupper och utveckling av teknik och vetenskap.

Senmedeltiden inleddes med klimatförsämring (”lilla istiden”), pest och allmän katastrof men samhället återhämtade sig ekonomiskt redan efter en generation eller två, beroende på var i Europa man levde. Demografiskt däremot dröjde det många generationer innan Europa hade återhämtat sig.

Renässansen övertog den kunskap, kultur och frejdiga frimodighet som utmärkte den medeltida vetenskapen, litteraturen och konsten, ja, hela det medeltida kynnet. Man reste på upptäcktsfärd över de stora haven.

Medeltiden uppvisar således en provkarta på allt vad förändring och dynamik heter, men, som alltid i historien, det som var bra för en människa behöver inte ha varit det för en annan. Samhällsutveckling sker alltid på gott och ont.

För somliga var livet ett helvete. Varje dag utgjorde en påminnelse om allt som saknades – mat, kläder, tak över huvudet – och det mesta man såg eller hörde talas om skulle aldrig bli en del av ens liv. Inte i detta liv i alla fall. För en del människor var livet säkert en väntan på döden, på att förhoppningsvis få en plats i det himmelska paradiset. För andra var livet på jorden redan ett paradis. Det var ljuvligt och underbart att leva; döden blev en förlängning av det jordiska livet. Spannet mellan hög och låg, slott och koja, rik och fattig var stundom enormt. I detta mångfaldens samhälle bodde således eländet sida vid sida med det storstilade. Det ansågs vara en del av livets villkor, som en del av naturens ordning och av kosmos.

Trots att jag inte uppehåller mig vid det materiella livets betingelser i någon nämnvärt hög grad bör ändå några ord sägas om hur de breda folklagrens människor faktiskt levde sina liv, och inte enbart medeltidens drömmar om ett annat, mer fantastiskt liv behandlas. Å andra sidan går inte verklighetens liv att skilja från de kulturuttryck denna verklighet tog sig, oavsett form och innehåll. Det praktiska livets materiella betingelser gick hand i hand med skapandet av fantasifulla världar; de ramar som fantasin alltid spränger utgörs ju av verkligheten.

Under medeltiden levde majoriteten av människor på landsbygden och av vad landsbygden gav i form av naturprodukter. Endast ett fåtal, någon procent eller så, levde i städer, och flertalet av dessa städer var endast förvuxna bondbyar med en gammal mur omkring relativt löst sammanfogade hus.

27

tusen år av fantasy Höns och grisar sprang huller om buller på leriga gator. I gathörnen skällde hundarna och på taken betade getterna. År efter år vandrade människor som valt det urbana livet i spåren av gödsel och mänsklig avföring.

Det medeltida, agrara livet – den gråa vardagen – utspelades däremot mot en fond av ängar, åkrar och skogar, det som för den moderna storstadsmänniskan mest tjänar som en plats för rekreation och svamp- respektive bärplockning. På medeltiden hade man inte råd, tid eller ens möjlighet att föreställa sig livet indelat i åtta timmars arbetstid per dag och tid fri från förpliktelser (fritid) på kvällar och helger. Vintern var förvisso inte lika arbetsintensiv som resten av året. Men att ta med sig en picknickkorg och gå ut i hagen med familjen en söndagseftermiddag fanns inte som ett allmänt folkligt nöje. Livet och det där andra gick in i vartannat, vardag som helg, arbete som nöje. Arbetet styrdes dessutom av kyrkans kalender och inte av någon reglerad arbetslag, och söndagen skulle ägnas åt religiös andakt och gudstjänst, inte åt nöje.

Landsbygdens människor ärjade med sitt årder på ibland tunga och svårbrukade lerjordar. Hästarna, som successivt ersatte oxen i arbetet med att dra plogar, bar seldon med bogträ, vilket underlättade dragarbetet och fördelade dragkraften bättre, så att lerjordarna kunde tas i bruk. Det var ett tungt arbete, men det var tvunget att genomföras för de hungriga munnarna var många. Med arbetet följde byar och gårdar och ett kulturlandskap växte fram. I det kulturlandskapet vandrar människan än idag.

Jorden utgjorde föremålet för skatteuppbörden, för det var jorden och vad jorden gav i form av räntor – avgifter i form av naturaprodukter och/eller pengar och dagsverken – som kyrkan och riddarklassen tävlade om, slogs om och levde på. Familjelivet var organiserat kring landsbygdens förutsättningar – och alla måsten. Måste så jorden. Måste skörda sådden. Måste slakta djuren. Måste ta djuren till bete. Måste ta in spannmålen. Måste betala avraden i tid. Måste köra förslor åt jordägaren. Måste. Måsten. Så såg livet ut för de flesta människor på medeltiden. Några alternativa världar fanns inte för denna majoritet av människor som levde på landsbygden, annat än den hinsides, och den kom ju först när alla måsten var över.

Ett alternativ fanns förstås: att flytta in till de städer som grundades under perioden och successivt växte i storlek. Man valde då kanske att vandra i spåren efter släktingar, grannar och vänner som inte heller sett något annat alternativ än att dra in till staden, till lorten, till skiten och alla sjukdomarna.

Det var näst intill livsfarligt att flytta in till städerna, eftersom dödligheten var enorm. Under större delen av medeltiden täcktes de höga dödstalen i 28

en fantastisk historia städerna av inflyttning av folk. Att städer växte i storlek och invånarantal hade alltså sin grund i att fler människor flyttade in än antalet människor som dog. Allt var förstås inte bara elände, sjukdomar och död i städerna; där blomstrade också kulturen, som i de italienska stadskommunerna på 1300och 1400-talen. Det var ju i städer som Venedig, Florens, Genua, Rom och Milano som renässansen reste sig likt en Venus ur ett skummande hav. Det var ju i städerna de stora katedralerna såg dagens ljus, som den i Paris; den mäktigaste arkitektoniska skapelse medeltidsmänniskan lyckats frambringa.

Den majoritet av människor som med hjälp av sina kroppar skapade det europeiska kulturlandskapet, stad och land, har dessvärre lite med denna bok att göra. Om hur de tänkte och kände, hur de såg på världen och på sig själva, vilka fantasier och erfarenheter de delade, vilka historier som de berättade på kvällarna för att få tiden att gå, kan inte berättas här. Om en sådan historia ens går att berätta på grund av källsituationen. Majoriteten av bönder förblir anonyma statister, i denna bok som i andra verk. Likt skuggestalter ur det förflutna anas de bara i mäktiga jordägares längder över körslor, dagsverken och inbetald avrad. Några få tittar fram på bilder, i anfanger i böcker, på kyrkomålningar, men är då oftast förvanskade av konstnärens, illuminatörens eller hantverkarens fördomar om bönder.

Resan tar sin början I alvstaden Riftedal hölls rådslag. Med på rådslaget var alvkungen Elrond, trollkarlen Gandalf och Bilbo, Frodo med sin ständiga följeslagare Sam (som befann sig där i hemlighet), med flera betydelsefulla personer. Där fanns den mystiske Vidstige, som hjälpt hobbitarna på värdshuset och i kampen mot de svarta ryttarna i mörkret. På mötet presenterades han emellertid av Elrond som Aragorn, son till Arathorn, Isildurs ättling och därmed rättmätig kung över Minas Tirith (Gondors huvudstad). Det var tydligt att Vidstige inte var den han gett sig ut för att vara. Aragorn bar Isildurs brutna svärd, det svärd med vilket kungen Isildur strax utanför Mordors portar högg av mörkrets furste Sauron hans ringfinger och räddade världen från undergång. Den gången, vill säga, nu var Sauron tillbaka. Aragorn skulle ha kunnat göra anspråk på mer än ett brustet svärd, men gjorde det inte – inte ännu. Några dvärgar var också där, däribland en vid namn Gimli. Likaså medlemmar ur Elronds hushåll och några andra alver. En alv klädd i brunt och grönt, kallad Legolas, satt med i församlingen. ”Och litet vid sidan av satt en reslig man med vackert och ädelt anlete; han var mörkhårig och grå29

tusen år av fantasy ögd och hans blick var stolt och sträng.” Hans klädsel var dyrbar, han bar både riddräkt och stövlar, pälsbrämerad mantel och dyrbara smycken. ”I ett axelgehäng bar han ett stort horn med silverkant som nu låg i hans knä.”

Mannen var Boromir, stolt som bara en människa kunde vara. Alla kände av stundens allvar. Mordors skuggor jagade redan över Midgård, ljuset flydde mörkret och frihetens dagar var räknade.

Frodo ombads visa ringen. ”Det blev tyst och alla vände blicken mot Frodo […] Ringen glödde och flimrade när han med darrande hand höll upp den.” Gandalf och de flesta i församlingen var överens om vad som måste göras: Ringen måste kastas i Domstöten, i den eld som skapat den.

Men vem skulle ta på sig det ansvarsfulla och för världens öde helt avgörande uppdraget? Den modige men stolte Boromir? Den ädle Legolas? Eller kanske den urstarke Gimli? Eller varför inte Gandalf, den mäktige trollkarlen? Vem skulle bli ringbäraren? Man pratade i mun på varandra. ”Med en kraftansträngning tog han slutligen till orda och blev häpen över sina ord, som om det var en annan vilja som tagit hans klena röst i bruk. ’Jag tar ringen’, sade han, ’men jag hittar inte vägen’.” Det var den lille hobbiten Frodo som plötsligt tagit till orda. Och så fick det bli.

Tillsammans med trollkarlen Gandalf, vännerna Sam, Merry och Pippin, alven Legolas, dvärgen Gimli, den rättmätige kungen Aragorn och Boromir begav sig Frodo ut på en lång resa. En färd som skulle föra honom ända in i mörkrets hjärta, till själva Mordor, för han var tvungen att bege sig till Domstöten djupt inne i Domberget. Det var ett stort och farligt uppdrag.

• För den nyfikne som är beredd att göra resan väntar ett fantasins eldorado, den tar oss bortom 1700-talets upplysta och förnuftsmässiga samtal och 1600-talets ofredsår; resan går mot medeltiden – och mot Mordor. För den som inte redan har märkt det, så har vi redan kastat loss, odyssén har startats, nu gäller det att hålla utkik efter medeltidens fantastiska öar och kontinenter, men det gäller att ta ett stadigt grepp om räcket, för det gungar rejält på havet – och under skeppet simmar havsvidunder. På märkliga strömmar går färden.

30