9789185283842

Ian Rankin

Rebus sista fall Översättning Göran Grip

STOCKHOLM 2008 3

Tidigare utgivning Bokförlaget Forum Den hängande trädgården 2000 Förlorade själar 2001 När mörkret faller 2002 Fallen 2003 Botgörarna 2004 Blodsband 2005 Adress Fleshmarket Close 2006

Boströms förlag Svarta sinnen 2006 Minotaur I de dödas namn 2007

Minotaur Box 70321 107 23 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se

Copyright © John Rebus Ltd 2007 Engelska originalets titel Exit music Omslagsfoto Fredrik Stjernfeldt Omslagsdesign Imperiet, Malmö Satt med AGaramond av Ljungbergs sätteri, Köping Tryckt 2008 hos ScandBook i Falun ISBN: 978-91-85283-84-2 4

S. 7: Utdrag ur Hotel Room, 12th Floor av Norman MacCaig.

S. 209: ”Fast vi river upp det åter och återigen …” Utdrag ur Sonetterna till Orfeus av Rainer Maria Rilke, i svensk tolkning av Lars Gustafsson.

S. 329: ”När man har eliminerat det omöjliga …” Utdrag ur De fyras tecken av Arthur Conan Doyle, i svensk översättning av Curt Berg.

Alla personerna i den här boken är påhittade, och varje likhet med verkliga personer, levande eller döda, är en ren tillfällighet.

5

Fronten är aldrig någon annanstans. Och inga palissader kan utestänga midnattstimmen.

Norman MacCaig, ”Hotel Room, 12th Floor”

Min pappa brukade säga att det aldrig går att missta sig på en polismans knackning, och så är det – bultandet på den målade ytan är en ytterst offentlig befallning, som frossar på åhörarens förmåga till skuldkänslor.

Andrew O’Hagan, Be Near Me

7

Dag ett Onsdagen den 15 november 2006

1 Flickan skrek en gång, en enda gång, men det räckte. När det medelålders paret kom fram till mynningen av Raeburn Wynd satt hon på knä på marken med händerna över ansiktet, och axlarna skakade av snyftningar. Mannen granskade liket ett ögonblick och försökte sedan hålla för sin frus ögon, men hon hade redan vänt sig bort. Han tog fram sin telefon och ringde nödnumret. Det dröjde tio minuter innan polisen kom, och under tiden försökte flickan ge sig i väg, men mannen förklarade lugnt att hon borde vänta, och han strök henne över ryggen.

Hans fru satte sig på trottoarkanten trots den kyliga natten. November i Edinburgh, inte tillräckligt kallt för att det skulle frysa, men på väg åt det hållet. King’s Stables Road var inte någon vältrafikerad genomfart. En Ej genomfart-markering hindrade fordon från att använda den som en genväg från Grassmarket till Lothian Road. På kvällar och nätter var det en ödslig gata med inte mycket mer än en bilparkering i flera plan på ena sidan och Castle Rock och en begravningsplats på den andra. Gatubelysningen var underdimensionerad och fotgängare var på sin vakt.

Det medelålders paret hade varit på en välgörenhetskonsert i St Cuthbert’s Church till förmån för stadens barnsjukhus. Kvinnan hade köpt en krans av järnek som nu låg på marken till vänster om liket. Hennes man kunde inte låta bli att tänka: En minut tidigare eller senare så skulle vi inte ha hört någonting utan varit på väg hem i bilen, och kransen skulle ha legat i baksätet och vi skulle ha lyssnat på Classic FM i bilradion. ”Jag vill gå hem”, sa flickan klagande mellan snyftningarna.

Hon hade rest sig nu, och knäna hade fått skrubbsår. Klän11

ningen var för kort, tyckte mannen, och hennes jeansjacka var förmodligen alldeles för kall. Hon såg bekant ut, tyckte han.

Han hade övervägt – kortvarigt övervägt – att låna henne sin rock. I stället sa han åter till henne att hon måste stanna kvar.

Plötsligt blev deras ansikten blåa. Polisbilen hade kommit och ljusen blixtrade. ”Nu kommer de”, sa mannen och lade armen om axlarna på henne som för att trösta henne, men tog bort den igen när han såg att hans fru märkte det.

Polisbilen stannade, men ljusen fortsatte att blixtra och motorn gick på tomgång. Två uniformerade poliser klev ut. De struntade i mössorna. En av dem hade en stor, svart ficklampa.

Raeburn Wynd var brant och ledde till en rad ombyggda stall ovanpå garage som någon gång hade inrymt kungens vagnar och hästar. Den blev förrädisk när det frös till. ”Kanske halkade han och slog i huvudet”, föreslog mannen. ”Eller också är han uteliggare och har druckit för mycket …” ”Tack, sir”, sa en av poliserna och menade motsatsen. Hans kollega hade tänt ficklampan och den medelålders mannen insåg att det fanns blod på marken, blod på likets händer och kläder.

Ansiktet och håret var nedsmetade med blod. ”Eller också var det någon som mosade hans ansikte”, sa den förste polisen. ”Eller också har han snubblat upprepade gånger mot ett rivjärn.”

Hans unge kollega gjorde en grimas. Han hade satt sig på huk för att bättre kunna lysa på kroppen, men nu reste han sig igen. ”Vems är kransen?” frågade han. ”Min frus”, sa mannen och undrade efteråt varför han inte bara sagt ”min”. ”Jack Palance”, sa kriminalkommissarie John Rebus. ”Men jag säger ju att jag inte vet vem han är.” ”Stor filmstjärna.” ”Säg en film.” ”Hans dödsruna står i Scotsman.”

12

”I så fall borde du ha läst på tillräckligt för att berätta för mig vilken film jag har sett honom i.” Kriminalinspektör Siobhan Clarke klev ur bilen och smällde igen dörren. ”Han har spelat skurk i massor av västernfilmer”, envisades Rebus.

Clarke visade sin fullmakt för en av poliserna och tog emot ficklampan som den yngre polisen räckte henne. Brottsplatsteknikerna var på väg. Åskådarna hade redan samlats, ditlockade av polisbilarnas blåljus. Rebus och Clarke hade arbetat över på polisstationen på Gayfield Square. De hade jobbat på en teori – men utan någon huvudmisstänkt – i en icke avslutad utredning.

Båda två hade blivit glada över att larmet hade gett dem ett avbrott. De hade kommit dit i Rebus astmatiska Saab 900, ur vars bagagelucka de nu hämtade skoöverdrag av plast och gummihandskar. Det tog honom ett tiotal bullriga försök innan han lyckades smälla igen bakluckan. ”Jag borde byta ut den”, muttrade han. ”Vem skulle vilja ha den?” undrade Clarke och satte på sig handskarna. När han inte svarade, frågade hon: ”Var det ett par vandrarkängor jag skymtade?” ”Lika gamla som bilen”, sa Rebus och gick mot liket. De två kriminalpoliserna tystnade och granskade liket och fyndplatsen. ”Det är någon som har gått lös på honom”, sa Rebus till slut.

Han vände sig till den yngre polisassistenten. ”Vad heter du, min pojke?” ”Goodyear, sir … Todd Goodyear.” ”Todd?” ”Min mammas flicknamn, sir”, förklarade Goodyear. ”Har du någonsin hört talas om Jack Palance, Todd?” ”Var han inte med i Mannen från vidderna?” ”Åh, det är slöseri att låta dig gå omkring i uniform.”

Goodyears kollega skrattade. ”Om du ger Todd minsta lilla chans så grillar han dig i stället för de misstänkta.” ”Varför då?” frågade Clarke.

13

Assistenten – minst femton år äldre än sin kollega och med kanske tre gånger större midjemått – nickade mot Goodyear. ”Jag duger inte åt Todd”, förklarade han. ”Han vill börja jobba på krim.”

Goodyear ignorerade detta. Han hade anteckningsboken i handen. ”Vill ni att vi ska börja samla in detaljer?” frågade han.

Rebus tittade på trottoaren. Ett medelålders par satt på trottoarkanten och höll varandra i handen. En tonårstjej stod lutad mot en vägg och huttrade och höll armarna runt kroppen. Bakom henne hade folkhopen glömt bort tillsägelsen och började dra sig närmare igen. ”Det bästa du kan göra”, sa Rebus, ”är att hålla undan de nyfikna tills vi kan spärra av platsen. Läkaren bör vara här om några minuter.” ”Han har ingen puls”, sa Goodyear. ”Jag har kollat.”

Rebus blängde på honom. ”Jag sa ju att de inte skulle gilla det”, sa Goodyears kollega och skrattade igen. ”Du kontaminerar brottsplatsen”, sa Clarke till den unge assistenten och visade sina skoskydd och handskar. Han såg generad ut. ”Läkaren måste ändå konstatera att han är död”, tillade Rebus. ”Under tiden kan du övertala det där packet att gå hem.” ”Glamorösa utkastare, det är vi det”, sa den äldre snuten till sin kollega när de gick sin väg. ”Vilket gör det här till vip-rummet”, sa Clarke tyst.

Hon tittade på liket igen. ”Han är hyggligt klädd, förmodligen ingen uteliggare.” ”Vill du leta efter ett id-kort?”

Hon tog några steg framåt och satte sig på huk bredvid kroppen. Hon tryckte handen mot mannens byxor och jackfickor. ”Jag känner ingenting”, sa hon. ”Inte ens medlidande?”

Hon tittade upp på Rebus. ”Kommer rustningen att falla av dig när du får din guldklocka?”

14

Rebus sa ljudlöst ordet ”oj”. Skälet till att de hade arbetat över på polisstationen så ofta var att Rebus, med bara tio dagar kvar till pensioneringen, ville avsluta utredningar som fortfarande var ouppklarade. ”Ett rån som har gått snett?” föreslog Clarke.

Rebus bara ryckte på axlarna, vilket betydde att han inte trodde det. Han bad Clarke lysa med ficklampan på kroppen – svart läderjacka och mönstrad skjorta, som förmodligen hade varit blå en gång i tiden, öppen i halsen, blekta jeans med svart läderbälte, svarta mockaskor. Såvitt Rebus kunde avgöra var ansiktet fårat och håret grått. I femtioårsåldern? Ungefär en och sjuttiofem, en och åttio. Inga smycken, ingen klocka. Rebus var uppe i … hur många lik? Kanske trettio eller fyrtio under loppet av sina drygt trettio år som polis. Hade detta inträffat tio dagar senare skulle det här liket ha varit någon annans problem. Under flera veckor nu hade han känt Siobhan Clarkes spänning – en del av henne, kanske den större delen, ville bli av med Rebus. Det var det enda sättet på vilket hon skulle kunna visa sin egen duglighet. Hennes ögon vilade på honom nu, som om hon visste vad han tänkte på. Han log illmarigt. ”Jag är inte död än”, sa han, just som kriminalteknikernas skåpbil stannade på gatan.

Jourhavande läkare hade vederbörligen dödförklarat mannen.

Kriminalteknikerna hade spärrat av Raeburn Wynd både upptill och nedtill. Man hade satt upp strålkastare och ett förhänge så att åskådarna inte längre kunde se annat än skuggorna på andra sidan. Rebus och Clarke hade på sig samma vita pappersoveraller som teknikerna. Ett kamerateam hade just anlänt, och likbilen stod och väntade. Kannor med te hade materialiserat sig någonstans ifrån, och rökslingorna steg i mörkret. På avstånd hördes sirener som var på väg någon annanstans, berusade rop från Princes Street, kanske till och med hoandet från en uggla på begravningsplatsen. Man hade tagit preliminära vittnesmål från tonårstjejen och det medelålders paret, och Rebus stod nu och 15

bläddrade igenom dem. Bredvid honom stod de två assistenterna.

Han visste att den äldste av dem hette Bill Dyson. ”Ryktet säger”, sa Dyson, ”att du till slut har fått kicken.” ”Nästa helg”, bekräftade Rebus. ”Det är väl snart dags för dig också.” ”Sju månader, och nedräkningen pågår. Ett fint litet taxijobb väntar. Jag vet inte hur Todd ska klara sig utan mig.” ”Jag ska försöka behålla sinneslugnet”, sa Todd släpigt. ”Det är det enda du är riktigt bra på”, sa Dyson. Rebus fortsatte läsa. Tjejen som hade hittat kroppen hette Nancy Sievewright. Hon var sjutton år gammal och hade varit på väg hem från en väninna. Väninnan bodde på Great Stuart Street och Nancy på Blair Street, intill Cowgate. Hon hade redan slutat skolan och var arbetslös, men hon hoppades på att kunna börja på college någon gång och studera till tandtekniker. Goodyear hade hållit förhöret och Rebus blev imponerad – prydlig handstil och massor av detaljer. Att titta i Dysons anteckningsbok var som att gå från hopp till förtvivlan – en röra av nedklottrade hieroglyfer. Polisassistent Bill Dyson väntade otåligt på att de sju månaderna skulle gå. Rebus gissade att det medelålders paret var Roger och Elizabeth Anderson och att de bodde på Frogston Road West i södra delen av staden. Det fanns ett telefonnummer, men ingenting om ålder eller yrke. Rebus kunde urskilja orden ”passerade förbi” och ”larmade”. Han räckte tillbaka anteckningsboken utan kommentar. Alla tre skulle förhöras igen senare. Rebus tittade på klockan och undrade när rättsläkaren skulle komma. Det var inte mycket mer som kunde göras innan dess. ”Säg till dem att de kan gå.” ”Tjejen är fortfarande lite skakig”, sa Goodyear. ”Tycker du att vi ska köra henne hem?”

Rebus nickade och vände sig till Dyson. ”Hur är det med de andra två?” ”Deras bil står parkerad på Grassmarket.” ”Har de varit ute på en sen shoppingrunda?”

16

Dyson skakade på huvudet. ”Välgörenhetskonsert i St Cuthbert.” ”Det här samtalet hade vi kunnat bespara oss”, sa Rebus till honom, ”om du hade brytt dig om att skriva ner det.” När han spände ögonen i assistenten kunde han känna den fråga som Dyson skulle vilja ställa: Vad i helvete skulle det vara för mening med det? Lyckligtvis visste den gamle räven att det var bäst att inte säga det högt … inte förrän den andre gamle räven var utom hörhåll.

Rebus gick fram till Clarke vid teknikernas skåpbil där hon ställde frågor till teamets ledare. Han hette Thomas Banks – ”Tam” för dem som kände honom. Han nickade mot Rebus och frågade om han stod på gästlistan till Rebus avskedsfest. ”Hur kan det komma sig att ni allesammans är så angelägna om att bevittna mitt frånfälle?” ”Bli inte förvånad”, sa Tam, ”om högdjuren från polishögkvarteret dyker upp med träklubbor och spetsade pålar för att känna sig på den säkra sidan.” Han blinkade mot Clarke. ”Siobhan här har berättat att du har myglat så att din sista dag är en lördag. Beror det på att vi allesammans ska sitta hemma och titta på teve när du går plankan?” ”Det bara råkade bli så, Tam”, sa Rebus. ”Finns det något te?” ”Du rynkade på näsan åt det”, retades Tam. ”Men det var för en halv timme sen.” ”Här får du ingen andra chans, John.” ”Jag undrade just”, avbröt Clarke, ”om Tams team hade någonting till oss.” ”Jag förmodar att han svarade att du måste ha tålamod.” ”Det stämmer”, bekräftade Tam och kollade ett sms. ”En knivskärning utanför en pub i Haymarket”, upplyste han dem om. ”Stökig kväll”, sa Clarke. Och sedan till Rebus: ”Läkaren tror att vår man blev slagen med påk eller till och med att han blev ihjälsparkad. Han tror att obduktionen kommer att visa att det handlar om trubbigt våld.”

17

”Det där var en riktig lågoddsare”, sa Rebus. ”Det tycker jag också”, sa Tam och gned näsryggen med ett finger. Han vände sig till Rebus: ”Vet du vem den där unge snuten var?” Han nickade mot polisbilen. Todd Goodyear höll på att hjälpa Nancy Sievewright in i baksätet och Bill Dyson satt och trummade med fingrarna mot ratten. ”Jag har aldrig sett honom förut”, sa Rebus. ”Men du kände kanske hans farfar …” Tam lät detta hänga i luften och ville att Rebus skulle fylla i. Det dröjde inte länge. ”Inte Harry Goodyear, väl?”

Tam nickade, vilket fick Clarke att fråga vem Harry Goodyear var. ”Det är en gammal historia”, sa Rebus.

Vilket som vanligt inte gav henne någon information alls.

18

2 Rebus körde Clarke hem när det ringde i hennes mobil.

De gjorde en U-sväng och körde mot Cowgate där stadens bårhus låg. Där stod en omärkt vit skåpbil. Rebus parkerade bredvid den och gick in först. Nattskiftet bestod av bara två män.

Den ene var i fyrtioårsåldern och såg – enligt Rebus uppfattning – ut som en före detta fängelsekund. En blek, blå tatuering kröp upp ur halslinningen på hans overall och nådde halvvägs upp på halsen. Det tog Rebus ett ögonblick att se att det var något slags orm. Den andre mannen var mycket yngre, hade glasögon och såg nördig ut. ”Jag förmodar att det är du som är poeten”, gissade Rebus. ”Vi kallar honom för Lord Byron”, sa den äldre mannen med hes röst. ”Det var så jag kände igen honom”, sa den yngre mannen till Rebus. ”Jag var på en uppläsning som han gjorde i går …” Han tittade på klockan. ”I förrgår”, sa han och påminde Rebus om att klockan var över tolv på natten. ”Han hade exakt samma kläder på sig.” ”Det är svårt att känna igen hans ansikte”, sa Clarke och spelade djävulens advokat.

Den unge mannen nickade. ”Men ändå … håret, den där jackan och bältet …” ”Och vad heter han då?” frågade Rebus. ”Todorov. Alexander Todorov. Han är ryss. Jag har en av hans böcker i personalrummet. Han har signerat den åt mig.” ”Den måste väl vara värd några pund.” Den andre vaktmästaren blev plötsligt intresserad.

19

”Kan du hämta den?” frågade Rebus. Den unge mannen nickade och gick ut i korridoren. Rebus tittade på raden av kylskåpsdörrar. ”Var ligger han?” ”I trean.” Vaktmästaren slog med knogarna på dörr nummer tre. Det satt en etikett på den, men ännu inget namn. ”Jag skulle inte satsa på att Lord Byron har fel – det är huvud på den grabben.” ”Hur länge har han varit här?” ”Några månader. Hans riktiga namn är Chris Simpson.”

Clarke hade en egen fråga. ”Har du en aning om när han blir obducerad?” ”Så fort patologerna orkar släpa sig hit.”

Rebus hade tagit upp ett exemplar av dagens Evening News. ”Det ser illa ut för Hearts”, sa vaktmästaren till honom. ”Pressley har blivit sparkad som tränare och de har en vikarie.” ”Det där är musik i kommissarie Clarkes öron”, sa Rebus till honom.

Han höll upp tidningen så att hon kunde se förstasidan. En sikhisk tonåring hade blivit överfallen i Pilrig Park och man hade skurit av honom håret. ”Det där är gudskelov inte vår avdelning”, sa hon. De hörde fotsteg och vände sig mot dörren, men det var bara Chris Simpson som kom tillbaka med den tunna boken. Rebus tog den, vände på den och tittade på bakpärmen. Poetens allvarliga ansikte stirrade tillbaka på honom. Rebus visade den för Clarke som ryckte på axlarna. ”Det ser ut som samma läderjacka”, sa Rebus. ”Men han har ett slags länk runt halsen.” ”Den hade han på uppläsningen också”, sa Simpson. ”Och killen ni skickade hit i natt?” ”Ingen länk – jag tittade som hastigast. Kanske är det någon som har tagit den … den som rånade honom, menar jag.” ”Eller kanske är det inte han. Hur länge skulle Todorov stanna här i staden?” ”Han är här på något slags stipendium. Han har inte bott i 20

Ryssland på ett tag. Han säger själv att han lever i landsflykt.”

Rebus bläddrade i boken. Den hette Astapovo Blues. Dikterna var på engelska och hade namn som ”Raskolnikov”, ”Leonid”, och ”Mind Gulag”. ”Vad betyder titeln?” frågade han Simpson. ”Det var den plats där Tolstoj dog.”

Den andre vaktmästaren skrattade. ”Jag sa ju att det är huvud på den grabben.”

Rebus räckte boken till Clarke som bläddrade fram till titelsidan. Todorov hade uppmanat ”Bäste Chris” att ”behålla tron, så som jag själv har och inte har gjort”. ”Vad menade han med det?” frågade hon. ”Jag berättade för honom att jag försökte bli poet. Då sa han till mig att det innebar att jag redan var det. Jag tror att han säger att han trodde på poesin, men inte på Ryssland.” Den unge mannen började rodna. ”Var hände detta?” frågade Rebus. ”På skotska poesibiblioteket – i närheten av Canongate.” ”Var han i sällskap med någon? Kanske en fru, eller en förläggare?”

Simpson sa att han inte visste säkert. ”Han är ju berömd. Det har pratats om Nobelpriset.”

Clarke hade slagit igen boken. ”Vi kan ju alltid gå till det ryska konsulatet”, föreslog hon. Rebus nickade. De hörde en bil stanna utanför. ”Här kommer åtminstone en av dem”, sa den andre vaktmästaren. ”Bäst att vi ställer i ordning, Lord Byron.”

Simpson sträckte fram handen för att ta boken, men Clarke vinkade med den. ”Har du något emot om jag behåller den ett tag, mr Simpson?

Jag lovar att jag inte ska sälja den på eBay.” Den unge mannen såg tveksam ut, men hans kollega drog i väg med honom. Clarke bekräftade överenskommelsen genom att stoppa ner boken i jackfickan. Rebus hade vänt sig mot ytterdörren som öppnades av professor Gates, en man med vattniga ögon. Några steg bakom honom kom doktor Curt. De två pato21

logerna hade jobbat så mycket tillsammans att Rebus upplevde dem som en odelbar helhet. Det var svårt för honom att föreställa sig att de utanför arbetet kunde leva separata liv. ”Hej, John”, sa Gates och sträckte fram en hand som var lika kall som rummet. ”Det har blivit kallt i natt. Och här har vi inspektör Clarke också – som utan tvivel ser fram emot att få kliva fram ur sin mentors skugga.”

Clarke blev irriterad men höll tyst. Det var ingen mening med att säga att hon själv ansåg att hon lämnat Rebus skugga för länge sedan. Rebus själv log uppmuntrande innan han skakade hand med den gråbleke Curt. För elva månader sedan hade man misstänkt att han hade cancer, och efter det hade en del av hans energi inte återvänt trots att han hade slutat röka för gott. ”Hur är det med dig, John?” frågade Curt. Rebus tyckte att det kanske borde ha varit hans fråga, men han bara nickade. ”Jag gissar på skåp två”, sa Gates och vände sig till sin medarbetare. ”Ska vi slå vad?” ”Det är faktiskt nummer tre”, sa Clarke. ”Vi tror att han är en rysk poet.” ”Inte Todorov, väl?” frågade Curt och höjde ögonbrynen.

Clarke visade honom boken och ögonbrynen åkte ännu lite högre upp. ”Jag hade inte trott att du var poesiälskare”, sa Rebus. ”Har vi hamnat mitt i en diplomatisk incident?” sa Gates. ”Bör vi leta efter förgiftade paraplyspetsar?” ”Det ser ut som om han har blivit rånad av en psykopat”, förklarade Rebus. ”Såvida det inte finns ett gift som hyvlar bort huden i ansiktet.” ”Nekrotiserande fasciit”, muttrade Curt. ”Orsakas av Streptococcus pyogenes”, tillade Gates. ”Men det har vi nog aldrig sett.” Rebus tyckte att han lät verkligt besviken.

Trubbigt våld – den jourhavande läkaren hade träffat mitt i prick. Rebus satt i sitt vardagsrum och rökte en cigarett utan att ha tänt ljuset. När nu regeringen hade förbjudit rökning på ar22

betsplatser och pubar, försökte de även förbjuda den i hemmen.

Rebus undrade hur de skulle lyckas genomdriva den reformen.

Det låg en John Hiatt-platta i cd-spelaren, på låg volym. Låten hette ”Lift Up Every Stone”. Under hela sin tid som polis hade han inte gjort annat än vänt på varenda sten. Men Hiatt använde sig av stenar för att bygga en mur, medan Rebus bara kikade under dem, och granskade de små mörka ting som krälade omkring där. Han undrade om texten var en dikt och vad den ryske poeten skulle ha gjort av Rebus riff över den. De hade försökt ringa till konsulatet men hade inte fått något svar, inte ens från en telefonsvarare, så de hade bestämt sig för att sluta för dagen.

Siobhan hade slumrat till under obduktionen, vilket hade irriterat Gates. Det var Rebus fel. Han hade hållit henne kvar sent på polisstationen och försökt få henne intresserad av alla de olösta fallen, alla dem som fortfarande retade honom, i hopp om att de kanske skulle hålla hans minne levande …

Rebus hade släppt av henne hemma och sedan, före gryningen, kört till Marchmont på de tysta gatorna och så småningom hittat en parkeringsplats och gått upp i sin lägenhet på tredje våningen. Det fanns ett burspråk i vardagsrummet och det var där hans länstol stod. Han lovade sig själv att ta sig ända in i sovrummet, men det fanns ett duntäcke i reserv bakom soffan för säkerhets skull. Han hade en flaska whisky också – artonårig Highland Park, som han köpt förra helgen och som det var ganska mycket kvar av. Cigaretter och whisky och lite nattmusik.

Det fanns en tid då detta skulle ha varit tillräckligt god tröst, men han undrade om det skulle räcka till när jobbet väl låg bakom honom. Vad hade han mer?

En dotter nere i England, som bodde ihop med en collegelärare. En före detta hustru som flyttat till Italien.

Puben.

Han kunde inte tänka sig att köra taxi eller hjälpa försvarsadvokater att bedöma om bevismaterialet höll för en rättegång.

Han kunde inte se sig själv ”börja om på nytt”, som andra hade gjort – dra sig tillbaka till Marbella eller Florida eller Bulgarien.

23

Några hade placerat sin pension i fastigheter och hyrde ut lägenheter till studenter – en överkommissarie han kände hade gjort sig en liten förmögenhet på det, men Rebus ville inte ha allt besväret. Han skulle oavbrutet tjata på dem om brännmärken efter cigaretter på mattan eller på att de inte hade diskat.

Sport? Ingen som helst.

Hobby eller tidsfördriv? Bara det han gjorde just nu. ”Du är visst lite gråtmild i kväll, John”, sa han högt till sig själv. Sedan småskrattade han, för han visste att han skulle kunna vara gråtmild å hela Skottlands vägnar och ha god chans att vinna guldmedalj i gnällspiksolympiaden. Han blev i alla fall inte hopsydd och tillbakastoppad i skåp tre. Han hade i minnet gått igenom en lista över de förövare som han visste kunde gå för långt under ett slagsmål. De flesta satt i fängelse eller låg fullpumpade med lugnande medel på mentalsjukhus. Gates själv hade sagt det: ”Det finns ett raseri här.” ”Eller raserier i pluralis”, hade Curt tillagt.

Visst kunde det vara frågan om mer än en angripare. Offret hade blivit slaget i bakhuvudet med så stor kraft att skallen var inslagen. Hammare, batong, basebollträ – eller något liknande.

Rebus förmodade att det hade varit det första slaget. Han hade blivit nedklubbad, vilket innebar att han inte längre utgjorde något hot för sin angripare. Så varför detta utdragna våld mot ansiktet? Gates hade spekulerat att ingen vanlig rånare skulle ha brytt sig om att göra så. Han skulle ha tömt offrets fickor och stuckit. En ring hade avlägsnats från ett finger och det fanns märken på vänstra handleden som visade att offret hade burit ett armbandsur. Ett litet jack i nacken visade att länken kunde ha ryckts bort. ”Ingenting kvar på brottsplatsen?” hade Curt frågat och tagit fram kniven han tänkte öppna bröstkorgen med.

Rebus hade skakat på huvudet.

Låt oss anta att offret hade kämpat emot … kanske hade han kommit med en provokation för mycket. Eller kunde det finnas en rasistaspekt? Hade hans brytning avslöjat honom?

24

”Den döde hade ätit ett ordentligt mål mat”, hade Gates sagt när han öppnat magsäcken. ”Bhunaräkor, om jag inte misstar mig, nedsköljda med ljust öl. Och känner du inte en doft av konjak eller whisky, doktor Curt?” ”Utan tvekan.”

Och så hade det fortsatt. Siobhan hade kämpat för att hålla sig vaken och Rebus hade suttit bredvid henne och sett patologerna jobba på.

Inga skråmor på knogarna och inga hudflikar under naglarna – ingenting som talade för att offret hade förmått försvara sig.

Kläderna var massproducerade och skulle skickas till det kriminaltekniska labbet. Nu när blodet i ansiktet var bortsköljt var han mer lik fotot i diktsamlingen. Under en av Siobhans korta tupplurar hade Rebus tagit boken ur hennes ficka och hittat en kort biografi över Todorov på försättsbladet. Han var född 1960 i Zjdanov-distriktet i Moskva, han hade varit lärare i litteratur, hade vunnit många priser, hade gett ut sex poesiböcker för vuxna och en för barn.

Där Rebus satt i sin länstol vid fönstret försökte han komma på några indiska restauranger i närheten av King’s Stables Road.

I morgon skulle han försöka med telefonkatalogen. ”Nej, John”, sa han till sig själv, ”det är redan i morgon.”

Han hade tagit med sig Evening News från den dygnetruntöppna bensinmacken, så han kunde titta på rubrikerna igen.

Marmionrättegången fortsatte – en man hade utan synbart skäl skjutit ihjäl en före detta boxare och nästan dödat hans svåger på puben Marmion. Den sikhiske tonåringen hade sluppit undan med bulor och blåmärken, men håret var heligt i hans religion, något som hans angripare måste ha vetat om eller gissat sig till.

Och Jack Palance var död. Rebus visste inte hurdan han varit i verkliga livet, men han hade alltid spelat hårda killar i sina filmer. Rebus slog upp mer Highland Park och höjde glaset i en skål. ”Skål för hårda män”, sa han och svalde whiskyn i ett enda svep.

25

Siobhan Clarke nådde slutet av telefonkatalogens lista över restauranger. Hon hade strukit under sex möjliga ställen, men i praktiken var alla indiska restauranger tänkbara – Edinburgh var en liten stad och lätt att ta sig runt i. Men de tänkte börja med dem som låg närmast fyndplatsen och arbeta sig utåt. Hon hade startat sin bärbara dator och gjort en sökning på nätet på Todorovs namn och fått tusentals träffar. Han var till och med omnämnd i Wikipedia. En del av det hon hittade var på ryska.

Några uppsatser kom från USA där poeten förekom i olika collegekursplaner. Det fanns också recensioner av Astapovo Blues, så hon visste nu att dikterna handlade om tidigare ryska författare och att de också utgjorde kritik mot den rådande politiska situationen i Todorovs hemland – men Ryssland hade faktiskt inte varit hans hem under de senaste tio åren. Han hade rätt när han sa att han levde i exil, och hans åsikter om Ryssland efter glasnost hade framkallat ganska mycket vrede och hån från politbyrån. I en av intervjuerna hade han tillfrågats om han betraktade sig som dissident. ”Som en konstruktiv dissident”, hade han svarat.

Clarke tog ytterligare en klunk av det ljumma kaffet. Det här är ditt fall, flicka lilla, sa hon till sig själv. Rebus skulle snart vara borta. Hon försökte låta bli att tänka för mycket på det, på alla de år de hade arbetat tillsammans och nått en punkt där de nästan kunde läsa varandras tankar. Hon visste att hon skulle sakna honom, men hon visste också att hon måste börja planera för en framtid utan honom. De skulle fortfarande träffas och ta en drink eller äta middag då och då. Hon skulle förmedla skvaller och berätta anekdoter för honom. Kanske skulle han tjata på henne om alla de olösta fallen, dem som han försökte pracka på henne …

På teve gick BBC News 24, men med ljudet nedskruvat. Hon hade ringt några samtal för att kolla att ingen hittills hade anmält poeten som saknad. Det fanns inte mycket annat att göra, så till slut stängde hon av teven och datorn och gick in i badrummet. Glödlampan var trasig så hon klädde av sig i mörkret. Hon borstade tänderna och upptäckte att hon sköljde tandborsten 26

under varmvattenkranen i stället för under kallvattenkranen.

Vid sängen tände hon läslampan som hade en rosa scarf över sig, puffade upp kuddarna och drog upp knäna så att hon kunde luta Astapovo Blues mot dem. Den var bara drygt fyrtio sidor lång, men hade ändå kostat Chris Simpson tio pund.

Behåll tron, så som jag själv har och inte har gjort …

Den första dikten i samlingen slutade med raderna Medan landet blödde och grät, grät och blödde, vände han bort blicken, för att slippa avlägga vittnesbörd.

Hon bläddrade till titelsidan och såg att samlingen hade översatts från ryska av Todorov själv, ”med hjälp från Scarlett Colwell”. Clarke lutade sig tillbaka och började läsa den andra dikten. När hon kom till den tredje av de fyra stroferna somnade hon.

27