9789185283231

Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 3

Peter Robinson

Kall som graven Översättning Jan Malmsjö

STOCKHOLM 2008

Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 4

Minotaur Box 70321 107 23 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se

TILL SHEILA

Copyright © Eastvale Enterprises, Inc. 2000 Engelska originalets titel Cold is the grave Omslagsdesign Imperiet Reklambyrå AB Omslagsfoto Steve Allen/Image Bank Satt med AGaramond hos Ljungbergs sätteri i Köping Tryckt 2008 WS Bookwell i Finland ISBN 978-91-85283-23-1

Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 5

Vinden blåser hårt Och det kalla regnet öser ner Och kall, kall är graven Där min käresta vilar engelsk folkvisa

Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 7

1 ”Kom, mamma! Kom!” Rosalind fortsatte att stoppa in blandningen av svamp, olivolja, vitlök och persilja mellan kycklingens skinn och kött som hon lärt sig på den nyligen avslutade kursen i fransk matlagningskonst. ”Mamma kan inte komma just nu”, ropade hon tillbaka. ”Jag är upptagen.” ”Men, morsan! Du måste komma. Det är syrran.”

Var i hela friden hade han lärt sig ett så simpelt språk? undrade Rosalind. Varenda termin pungade de ut med en mindre förmögenhet för att skicka honom till den bästa skola som Yorkshire kunde erbjuda och ändå slutade det med att han lät som en rackarunge. Det kanske skulle bli bättre om de flyttade tillbaka söderut igen. ”Benjamin”, ropade hon tillbaka. ”Jag har redan förklarat för dig att mamma är upptagen. Pappa har en viktig middag i kväll och mamma måste laga mat.”

Rosalind hade inget emot att laga mat – faktum var att hon gått på flera kurser och tyckte att det var roligt – men för ett kort ögonblick, medan hon sa orden till sin son, önskade hon att hon istället hade kunnat säga att kocken förberedde middagen och att hon själv var upptagen med att bestämma vad hon skulle ha på sig.

Men de hade ingen kock, bara en städhjälp som kom en gång i veckan. Det berodde inte på att de inte skulle ha råd, utan bara på att hennes make inte ansåg att det var lämpligt med sådana extravaganser. Rosalind tyckte ibland, ärligt talat, att folk gott kunde få tro att han var född här i Yorkshire och inte bara var inflyttad. ”Men det är hon!” envisades Benjamin. ”Det är syrran. Och hon har inga kläder på sig.”

7

Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 8

Rosalind rynkade pannan och lade ifrån sig kniven. Vad i hela friden pratade han om? Benjamin var bara åtta år gammal och hon visste av bitter erfarenhet att han hade en mycket livlig fantasi. Hon hade till och med oroat sig ibland för att den kunde bli till nackdel för honom senare i livet. Hon hade kommit till slutsatsen att alltför fantasifulla människor ibland kunde bli lite lata och ägna för mycket tid åt dagdrömmeri istället för att syssla med mer lönsamma aktiviteter. ”Skynda dig, mamma!”

Just då kände Rosalind en lätt oro, en antydan till rädsla för att livet snart skulle förändras för all framtid. Hon skakade av sig olusten, torkade bort den oljiga fyllningen från händerna, tog en liten klunk gin och tonic och gick mot arbetsrummet där Benjamin lekte med datorn. Samtidigt hörde hon hur ytterdörren öppnades och maken ropa att han var hemma. Det var tidigt. Hon rynkade pannan igen. Spionerade han på henne?

Hon struntade i honom för ögonblicket och gick för att se vad Benjamin pratade om. ”Titta”, sa pojken när hon kom in i rummet. ”Det är syrran.”

Han pekade på datorskärmen. ”Prata inte så där”, sa Rosalind. ”Jag har sagt det förut. Det är inte fint.”

Sedan tittade hon.

Först blev hon helt enkelt chockad av att se en naken kvinna på skärmen. Hur hade Benjamin burit sig åt för att hamna på en sådan hemsida? Han var inte ens gammal nog att förstå vad han hade hittat.

Och just då, när hon lutade sig fram över pojkens axel för att titta närmare på bilden, flämtade hon till. Han hade rätt. Hon tittade på ett fotografi av sin egen dotter, av Emily, naken som den dag hon föddes men betydligt kurvigare och med en tatuering och en rufsig blond hårtofs mellan benen. Det var hennes Emily, ingen tvekan om den saken; det droppformade födelsemärket på insidan av vänster lår var bevis nog.

Rosalind drog handen genom håret. Vad var detta? Vad var det 8

Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 9

som hände? Hon kastade en snabb blick på URL-adressen överst på skärmen. Hon hade fotografiskt minne och visste att hon inte skulle glömma den. ”Jag sa ju det”, sa Benjamin. ”Visst är det syrran. Men varför har hon inga kläder på sig, mamma?”

Och då greps Rosalind av panik. Herregud, han får inte se det här. Emilys far. Han får absolut inte se det här. Det skulle krossa honom. Snabbt sträckte hon sig fram efter musen, men innan hon hann klicka på den avslöjade den mörka rösten bakom henne att det redan var för sent. ”Vad i hela friden har ni för er?” frågade han vänligt och lade fadershanden lätt på sonens axel.

Och sedan, efter en mycket kort paus, hörde Rosalind hans snabba inandning och visste att han hade svaret.

Fingrarna slöt sig runt Benjamins axel och han ryckte till. ”Aj, pappa. Det gör ont.”

Men polismästare Jeremiah Riddle ägnade inte sonens smärta en tanke. ”Herregud!” flämtade han och pekade på skärmen. ”Är det där den jag tror att det är?” Överkommissarie Alan Banks tvekade där han stod framför den öppna bagen och funderade på om han skulle ta skinnjackan eller överrocken. Det fanns inte plats för båda. Han var inte säker på hur kallt det skulle bli, men gissade att det antagligen inte var någon större skillnad jämfört med i Yorkshire. Kanske, som mest, ett par grader varmare. Men eftersom det faktiskt var november så kunde man aldrig veta säkert. Till sist bestämde han sig för att han ändå kunde ta med sig båda. Han vek ihop överrocken och lade den över de skjortor som han redan hade packat och pressade sedan ner packningen hårt innan han med möda lyckades dra igen blixtlåset. Han skulle ha skinnjackan på sig under resan.

Allt som nu återstod var att välja en bok och ett par kassettband. De skulle antagligen inte behövas, men han tyckte inte om att ge sig iväg utan att ha något att läsa och något att lyssna på om det skulle bli väntetider eller hända något oförutsett.

9

Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 10

Det var en läxa som han lärt sig den hårda vägen efter att en gång tillbringat fyra timmar på akuten på ett stort sjukhus i London en lördagskväll, i väntan på att få sex stygn sydda vid höger öga. Han hade suttit där med kompressen tryckt mot huvudet för att stilla blodflödet och sett en ändlös karavan av överdoser, självmordsförsök, hjärtinfarkter och trafikolycksoffer strömma förbi och gå före honom i kön. Banks tvivlade aldrig ens för en sekund på att deras skador var betydligt allvarligare och krävde mer omedelbar behandling än hans eget obetydliga sår, men han hade verkligen önskat att det hade funnits något annat att läsa i det lilla väntrummet än ett exemplar av gårdagens Daily Mirror.

Den som läst tidningen före honom hade till och med löst korsordet. Med kulspets.

Men i morgon skulle han åka till Paris med dottern Tracy och tillbringa en långhelg på konstgallerier och museer, gå på promenader, äta överdådiga middagar på små restauranger längs vänstra flodstranden och dricka öl i lugn och ro vid bardiskar klädda med zink i Montmartre medan de tittade på folkvimlet. De skulle åka med Eurostar, som Banks lyckats få biljetter till nästan gratis tack vare ett rabatterbjudande i en tidning. Det var trots allt redan november och de flesta föredrog Lanzarote framför en grå helg i Paris. Han skulle antagligen inte behöva särskilt mycket vare sig i fråga om böcker eller musik utom när han skulle vara ensam på sitt rum strax innan han gick till sängs. Men han hade bestämt sig för att ta det säkra före det osäkra.

Banks bar ner bagen till bottenvåningen och grävde fram ett par extra batterier ur en låda. Han stoppade ner dem i sidofickan tillsammans med sin Walkman och valde ut de band han själv spelat in från sina cd-skivor med Cassandra Wilson, Dawn Upshaw och Lucinda Williams. Förmodligen var det omöjligt att hitta tre kvinnoröster och stilar som var mer olika, men han tyckte om dem alla tre och tillsammans täckte de ett brett spektrum av sinnesstämningar. Han kastade en blick på innehållet i den låga bokhyllan och valde Simenons Maigret och den hängde i Liège. Han brukade inte läsa deckare, men titeln hade väckt hans 10

Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 11

intresse och någon hade sagt att han hade mycket gemensamt med Maigret.

När Banks packat klart hällde han upp ett par fingerbredder Laphroaig åt sig och satte på Bill Evans cd Waltz for Debby. Sedan slog han sig ner i fåtöljen bredvid den skärmade läslampan, balanserade whiskyn på armstödet och lade upp fötterna när ”My Foolish Heart” startade tvekande. Ett par torvklumpar brann i den öppna spisen och lukten harmonierade fint med maltwhiskyns rökiga smak.

Men han tyckte att väl mycket rök sökte sig in i rummet.

Banks funderade på om skorstenspipan kanske behövde sotas.

Det var rätt länge sedan han eldat senast. Han hade ingen aning om var han kunde hitta en sotare eller om de ens fanns kvar numera. Han mindes att han som barn blivit mycket fascinerad när sotaren kom och hans mor täckte allt i köket med gamla lakan.

Banks hade fått lov att titta på medan den märklige mannen med sitt sotsvarta ansikte kopplade ihop den långa viskan och körde upp den i skorstenen, men han var alltid tvungen att lämna rummet innan det verkliga arbetet började. Senare, när han läste om den metod man använt sig av under den viktorianska eran – när de skickat upp nakna småpojkar i skorstenarna – undrade han alltid om deras sotare hade upplevt det. Men till slut hade han insett att mannen inte på långa vägar kunde ha varit gammal nog för att ha varit med på den tiden, även om den häpne unge pojken hade tyckt att han såg urgammal ut.

Han bestämde sig för att det antagligen inte var fel på skorstenen och att det förmodligen bara var vinden som blåste ner röken. Han hörde hur det ylade utanför de tjocka väggarna, hur blåsten skakade det lösa fönstret i extrarummet på övervåningen och hamrade på takpannorna med tunga regndroppar. Eftersom det hade regnat så mycket på sistone kunde Banks dessutom höra bruset från Gratly Falls utanför stugan. Vattenfallet var inte stort, bara ett par grunda terrasser, inte mer än en eller en och en halv meter höga som löpte snett genom byn där bäcken strömmade nedför dalsluttningen för att flyta ihop med floden Swain i 11

Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 12

Helmthorpe. Men den musik som vattnet spelade förändrades ständigt och Banks tyckte mycket bra om den, särskilt när han hade gått och lagt sig och hade svårt att sova.

Banks var tacksam för att han slapp gå ut mer den kvällen, smuttade på sin maltwhisky och lyssnade till den välbekanta, långsamma inledningen på ”Waltz for Debby”. Tankarna sökte sig till det problem som blivit allt tyngre efter den senaste utredningen som varit mycket speciell och faktiskt upplagd så att han skulle misslyckas och framstå som en idiot.

Men han hade inte misslyckats och därför var polismästare Riddle, som avskytt Banks redan från början, surare på honom nu än någonsin. Banks karriär hade gått i stå, fjättrad som han var vid skrivbordet – och där han skulle förbli inom förutsebar framtid – och utan chans till spännande arbetsuppgifter.

Och han såg bara en enda utväg.

Hur ogärna Banks än ville lämna Yorkshire, särskilt med tanke på att det inte var länge sedan han köpt stugan, hade han snabbt kommit till insikt om att hans dagar där antagligen var räknade. I förra veckan, efter att ha funderat både länge och väl, hade han ansökt om ett nytt jobb vid National Crime Squad som upprättats för att bekämpa den organiserade brottsligheten. Som överkommissarie skulle Banks knappast få arbeta under täckmantel, men däremot åtminstone få chansen att leda sådana operationer och njuta av de adrenalinkickar som alltid kom när man till sist fångade de riktigt stora fiskarna. Dessutom skulle jobbet innebära mycket resande i jakten på brittiska brottslingar som opererade från högkvarter i Holland, i sydvästra Frankrike och Spanien.

Banks visste att han egentligen inte hade tillräcklig utbildning för jobbet, eftersom han saknade akademisk examen, men erfarenhet hade han och han trodde att den fortfarande kunde vara värd något, trots Riddle. Han visste också att de prov han i så fall måste klara, i matematik, arbetsledning och språk, inte skulle erbjuda några svårigheter och dessutom trodde han sig kunna räkna med utmärkta referenser från sin närmaste chef, intendent 12

Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 13

Gristhorpe och personalchefen, Millicent Cummings. Han kunde bara hoppas att det negativa utlåtandet från Riddle skulle verka misstänkt eftersom det skilde sig från de andras uppfattning om honom.

Dessutom fanns det en annan anledning för honom att vilja flytta. Under de senaste månaderna hade Banks funderat mycket på sin hustru, Sandra, och det faktum att de hade kommit allt längre ifrån varandra. Men han hade fått uppfattningen att separationen kanske bara var tillfällig. Förändrade förutsättningar, stora sådana som till exempel en flytt till NCS, kunde definitivt vara till hjälp. Det skulle betyda att de flyttade någon annanstans och Sandra älskade London. Han tyckte att han hade en verklig chans att ställa saker och ting till rätta och lägga de senaste årens dumheter bakom sig. Banks hade haft sin korta romans med Annie Cabbot och Sandra sin med Sean. Att Sandra fortfarande levde ihop med Sean vägde enligt Banks uppfattning inte särskilt tungt. Människor gled ofta ifrån varandra utan att ha tillräckligt mod eller initiativ för att verkligen göra något åt det. Han var säker på att hon skulle se saker och ting i ett annat ljus när han presenterade sina framtidsplaner för henne.

När telefonen ringde klockan nio och väckte honom ur Bill Evans flinka keyboardslingor trodde han först att det kunde vara Tracy. Han hoppades att hon inte hade ändrat sig om helgplanerna; han måste få prata med henne om framtiden och söka hennes stöd och hjälp med att få Sandra tillbaka.

Det var inte Tracy. Det var polismästare Jeremiah ”Jimmy” Riddle, själva orsaken till att Banks till och med funderat på att sälja hus och hem. ”Banks?”

Banks bet ihop tänderna. ”Sir?” Riddle gjorde en kort paus. ”Jag skulle vilja be er om en tjänst?”

Banks tappade hakan. ”En tjänst?” ”Ja. Tror ni att … om ni alltså kunde tänka er att titta förbi hemma hos mig? Det är mycket viktigt. Annars skulle jag inte ha 13

Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 14

frågat. Inte en så bedrövlig kväll som den här.”

Det gick runt i huvudet på Banks. Riddle hade aldrig tilltalat honom så artigt tidigare och aldrig med en så uppenbar osäkerhet i rösten. Vad i hela friden var det som stod på? Var det kanske ännu ett knep för att få honom på fall? ”Det är sent, sir”, sa Banks. ”Jag är trött och jag ska …” ”Herregud! Jag ber er för tusan om en tjänst, människa! Min hustru och jag blev tvungna att ställa in en mycket viktig middag i sista sekunden på grund av det här. Kan ni inte, bara för en gångs skull, strunta i er envisa attityd och göra som jag ber er?”

Det lät mer som den gamle Jimmy Riddle. Banks var på vippen att be honom att dra åt helvete när polismästaren växlade tonläge på nytt och fick honom ur balans. ”Om ni vill vara så vänlig”, sa Riddle. ”Det är en sak som jag måste få prata med er om. Nåt mycket viktigt. Oroa er inte, det är inget sattyg. Jag försöker inte sätta dit er. Jag lovar, på hedersord. Jag behöver faktiskt er hjälp.”

Inte ens Riddle skulle väl sänka sig så djupt bara för att förnedra honom? Nu var Banks verkligen nyfiken och insåg att han måste gå med på det. Om han vore den som struntade i ett så mystiskt telefonsamtal skulle han till att börja med inte ens ha varit polis. Egentligen ville han inte alls ge sig iväg ut i den blåsiga kvällen, inte lämna sin Laphroaig, Bill Evans och den sprakande elden, men insåg att han var tvungen. Han ställde ifrån sig glaset, tacksam för att han bara druckit en liten whisky på hela dagen. ”Okej”, sa han och sträckte sig efter papper och penna som låg bredvid telefonen. ”Men ni måste nog berätta var ni bor och tala om hur jag ska komma dit. Jag tror faktiskt aldrig att ni har bjudit hem mig förut.”

Riddle bodde ungefär halvvägs mellan Eastvale och Northallerton. Det innebar en timmes körning för Banks om vädret var bra, men det skulle ta betydligt längre tid en kväll som den här. Regnet öste ner, vindrutetorkarna arbetade för fullt hela tiden och 14

Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 15

ibland såg han bara ett par meter framför sig. Det var bara två dagar kvar till Bonfire night den 5 november när man firade minnet av Guy Fawkes och travarna av ved och gamla möbler som skulle brännas låg nu och blev dyngsura på byarnas allmänningar.

Familjen Riddles hus var k-märkt och kallades Old Mill eftersom det ursprungligen hade byggts som kvarn av cisterciensermunkar från ett kloster i närheten. Det var uppfört i kalksten med skiffertak och låg bredvid den gamla kvarnrännan som gick rakt igenom trädgården. Den gamla ladan i sten på andra sidan huset hade byggts om till garage.

När Banks körde uppför den korta grusbelagda vägen och stannade på gårdsplanen såg han att det lyste i två av fönstren på bottenvåningen medan resten av huset låg i mörker. Banks hann knappt knacka förrän dörren rycktes upp och han visades in i en svagt upplyst hall där Riddle tog emot hans rock utan några ceremonier och gick före in i ett vardagsrum som var större än hela Banks stuga. Takbjälkarna var frilagda och på de vitmenade väggarna hängde välputsade jakthorn och de ofrånkomliga selbeslagen i mässing. En spegel med förgylld ram hängde över den öppna spisen där en brasa dånade och bredvid burspråket med de spröjsade fönstren stod ett piano.

Det var ett hus som Banks tyckte passade någon som tjänade hundra tusen pund eller mer per år, men trots den rustika stilen och all värme som elden frambringade kändes rummet märkligt kallt, svalt och opersonligt. Det låg inga tidningar utspridda på det låga glasbordet och inga röriga högar med noter vid pianot, träet blänkte som om det hade polerats alldeles nyss och allt var prydligt, rent och välordnat. Men det var, när Banks tänkte efter, precis vad han hade väntat sig av Riddle. Effekten förstärktes av tystnaden som bara bröts då och då av den ylande vinden utanför och regnet som slog mot fönstren.

En kvinna kom in i rummet. ”Min hustru, Rosalind”, sa Riddle.

Banks tog Rosalinds hand. Den var mjuk, men handslaget fast. Om det här skulle bli överraskningarnas kväll så var Rosa15

Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 16

lind Riddle nummer två på listan.

Banks hade aldrig träffat polismästarens fru – allt han visste om henne var att hon arbetade på en advokatfirma i Eastvale som specialiserat sig på fastighetsöverlåtelser – och om han någonsin försökt föreställa sig hennes person så skulle han ha tänkt på en bastant, kraftig och ganska karaktärslös figur. Varför visste han inte, men det var den bild som dykt upp i hans hjärna.

Men den kvinna som nu stod framför honom var elegant, över medellängd och hade en fotomodells slanka figur och långa välformade ben. Hon var ledigt klädd i grå kjol och vit sidenblus och de två knappar som var oknäppta högst upp avslöjade ett triangelformat stycke hud som var lika blek som hela hennes gestalt. Hon hade kortklippt blont hår – en frisyr av den dyra, rufsigt ljusblonda sorten – hög panna, markerade kindben och mörkblå ögon. Läpparna var fylligare än vad man kunde ha förväntat sig i ett ansikte med den formen och läppstiftets kulör framhävde dem än mer, så att det nästan såg ut som om hon trutade med munnen.

Kvinnans ansiktsuttryck avslöjade ingenting, men Banks tolkade hennes något stela kroppsspråk som tecken på att hon var bekymrad. Hon ställde ifrån sig en drink på bordet och satte sig i den sammetsklädda soffan, lade benen i kors och lutade sig fram med båda händerna vilande i knäet. Hon påminde Banks om den sorts eleganta, fjära blondiner som Alfred Hitchcock brukade ha med i många av sina filmer.

Riddle bad Banks att sätta sig. Han var fortfarande klädd i uniform. Riddle var en lång man med antydan till bilringar – men fortfarande vältränad – och nu satte han sig mitt emot i en fåtölj, drog i pressvecken och lutade sig bakåt. Han var flintskallig med mörka kraftiga bryn över de bruna ögonen och den hårda, allvarliga blicken.

Banks fick intryck av att ingen av dem riktigt visste vad de skulle säga nu när han väl hade kommit. Stämningen var så tät att den kunde skäras med kniv; det hade hänt något obehagligt, känsligt och smärtsamt. Banks var i stort behov av en cigarett, 16

Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 17

men insåg att det var omöjligt. Riddle avskydde rök och rummets lätta lavendeldoft hade säkert aldrig besudlats av cigaretter.

Tystnaden dröjde sig kvar. Han började känna sig som Philip Marlowe i början av ett nytt fall. Kanske skulle han försöka bryta tystnaden med att tala om vad han tog per timme, men innan han lyckades formulera ett skämt tog Riddle till orda. ”Banks … jag … hm … vet att vi har haft våra meningsskiljaktigheter och jag tror säkert att min begäran kommer som en lika stor överraskning för er som för mig att behöva presentera den, men jag behöver faktiskt hjälp.”

Meningsskiljaktigheter? Det måste vara tidernas underdrift. ”Fortsätt”, sa han. ”Jag är idel öra.”

Riddle skruvade på sig i stolen och nöp i pressvecken. Hans hustru lutade sig fram och tog upp glaset igen. Den fuktiga ring som blev kvar på bordet var det enda som fläckade rummets sterila perfektion. ”Det är en privat historia”, fortsatte Riddle. ”Mycket privat.

Och inofficiell. Innan vi går vidare, Banks, så vill jag ha ert absoluta löfte att ni inte sprider det jag nu kommer att säga utanför de här fyra väggarna. Kan ni ge mig det?”

Banks nickade. ”Jag ber om ursäkt”, sa Rosalind och reste sig. ”Ni måste tycka att jag är en förfärligt dålig värdinna. Ni har åkt ända hit och jag har inte ens bjudit er på något att dricka. Vad vill ni vill ha, mr Banks? En liten whisky, kanske?” ”Han kör”, sa Riddle. ”Men visst skulle ni kunna ta en liten?”

Banks höll upp handen. ”Nej tack”, sa han. Han skulle faktiskt vilja ha en kopp te, men framförallt ville han få det här avklarat så att han kunde åka hem. Om han klarade sig utan cigaretter klarade han sig utan sprit också. Han önskade att de snart skulle komma till saken. ”Det handlar om vår dotter”, började Rosalind Riddle medan hon vred händerna i knäet. ”Hon flyttade hemifrån när hon var sexton.”

17