9789185267941

Kap 3 - CS2.indd 66

2006-10-09 15:38:27

.

III • VIKINGATÅG De f örsta vikingatågens offer beskrev visserligen vikingarnas härjning­ ar som blixtar från klar himmel, men nordborna gav sig likväl inte ut på dåraktiga f öretag i det okända. Skandinaviska handelsmän hade f ör­ modligen under många sekler f öre vikingatågens början f ört med sig hem livsviktiga upplysningar om f örhållanden och möjligheter i främ­ mande länder. Vikingatågen f öljde helt enkelt i deras kölvatten. Ibland sökte man sig till de handelsplatser där köpmännen hade bedrivit sin handel, men man var nu ute efter att göra vinster på helt annat sätt. I vissa fall ledde härjningarna med tiden till invasioner i stor skala och till att man grundade bosättningar, varifrån man sedan kunde ge sig ut på nya härjningståg eller bedriva handel – de båda verksamheterna var nära f ör­ bundna med var­and­ra.

Vad var det som gjorde att vikingatiden tog sin början just i slutet av 700-talet? Vad var det som gjorde vikingatågen lockande eller nödvänd­ iga? Detta är två ständigt återkommande frågor om vikingarna, och man har lagt fram många olika svar på dem. En uppfattning – den kanske mest pragmatiska – är att de skandinaviska kungarnas allt större politiska makt uppmuntrade hövdingarna till att stärka sin avtynande ställning hemmavid genom att söka sig till de stora och omedelbara vinster som stod att finna i lukrativa f öretag i främmande land. En annan pragmatisk f örklaring kan vara de framsteg som gjordes inom skeppsbyggnad och segling, men f ör att underbygga den uppfattningen krävs det fler fynd av skepp från 700- och 800-talen. Ett annat f örslag är att härjningarna i Europa var ett beräknat politiskt schackdrag från de nordiska härskarna, f ör att bemöta den frank­ iske kejsaren Karl den stores och hans efterträdares växande mili­tära makt.

Detta f örklarar dock inte vikingatågen mot Brittiska öarna. En närbesläktad tolkning är att plundringen av kyrkor och munkkloster inte bara berodde på att de utgjorde lätta måltavlor och gav rikt byte, utan att man avsikt­ ligt inriktade sig på de platser som var den västeuropeiska kristen­hetens religiösa och ideologiska grundvalar. Det skulle med andra ord ha rört sig om ett slags psykologisk krigf öring, där syftet var att undergräva den väst­ europeiska tron och visa att de kristnas gud inte var allsmäktig utan sårbar och ingalunda överlägsen de nordiska gudarna. Oavsett hur stor sanning det kan ligga i alla dessa hypoteser verkar det ändå mest sannolikt att den vanlige vikingen helt enkelt begav sig ut f ör att f örbättra sin lott genom att skörda rikedom i främmande land.

Vikingar, så som de avbildas i en illuminerad avskrift av Vita S. Albini Ande­ gavensis episcopi (’Albin den heliges levnad’), framställd ca 1100 för abbotklostret i Angers i Maine-et-Loire i Frankrike. Illuminatören avbildade anfalls- och skyddsvapen från sin egen tid, vilket kan vara förklaringen till de mandelformade sköldarna, även om sådana också finns avbildade på Bayeuxtapeten. Trots att Sankt Albin var biskop av Angers på 500-talet och området inte härjades av vikingar förrän på 800-talet, så ansåg man under medeltiden att Sankt Albin gav skydd mot sjöröveri.

Kap 3 - CS2.indd 67

67

2006-10-09 15:38:27

vikingar na i k rig Vikingarna var välbeväpnade och väldiga motståndare, men deras anfalls- och skyddsvapen skilde sig inte stort från dem som stod att finna i övriga Europa. Viking­arna var fotsoldater. De använde sig av riddjur f ör att färdas längre sträckor men stred som regel inte från häst­ ryggen. Vikingarna bar inte heller något speciellt slags uniform – även om deras vapen var f örhållandevis uniforma. Deras skyddsvapen kan ha bestått av ett läderharnesk eller – f ör den som hade råd med det – en pansarskjorta eller brynja, som kunde vara knälång.

Det är möjligt att vissa vikingar bar läderhjälm, men eftersom läder är ett organiskt ma­terial och lätt f ör­ multnar finns inga sådana bevarade. Järnhjälmar Krigarhuvud från 1000talet, snidat av en 22,4 cm lång tagg från ett älghorn och påträffat i Sigtuna i Uppland. Den koniska hjälmen är försedd med nässkydd, något som från mitten av 1000-talet och framåt även var utmärkande för normandiska och anglosaxiska hjälmar, vilket man kan se på Bayeuxtapeten (se s. 201).

Kap 3 - CS2.indd 68

kunde vara rundkulliga eller koniska, och hjässbandet stack ofta ut och bildade ett nässkydd. Arkeologerna träffar dock sällan på järnhjälmar, och de bars sanno­ likt av de rika och mäktiga eller av de härdade krigarna, inte av dem som sällan stred.

En stor rundsköld med i genomsnitt ca 1 m diameter och tillverkad av parallellt hopfogade träskivor skydd­ ade större delen av krigarens kropp. Mitt på sköldens frånsida fanns ett sköldhandtag i järn, så att den kunde hållas med ena handen, som skyddades av sköldbuck­ lan av järn som var placerad mitt på sköldens åtsida.

Eftersom sköldbucklan vanligen är den enda delen av skölden som är bevarad vet vi inte hur ofta man f örstärkte sköldarna med överdrag av läder. Inte hel­ ler vet vi i vilken omfattning man ornerade dem med målade figurer eller symboler, eftersom endast några enstaka bevarade sköldar bär fragmentariska spår av sådana prydnader.

Spjut och yxor var de vanligaste anfallsvapnen och f örekom båda i en mängd olika former och stor­ lekar. Man brukade även pil och båge, där mycket spetsiga, smala och jämf örelsevis tunga pilspetsar med tre till fyra eggar var särskilt verksamma mot motståndare i brynja. I en läderslida, som ibland bars horisontellt hängande från bältet, hade man ett jäm­ f örelsevis bredbladigt, eneggat sidovapen, en s.k. scramasax – en lång huggkniv eller ett kort huggsvärd.

Det anfallsvapen som man f öredrog var dock svärdet. I början av vikingatiden var svärden ofta eneggade, men så småningom blev tveeggade klingor de vanligaste.

Alla slags vapen stod att få hos vapensmeder hemma i Norden, men vissa svärd från främmande riken ansågs vara särskilt goda och var hett eftertraktade, kanske lika mycket f ör det anseende de gav som av praktiska skäl.

Varifrån kom de f örsta vikingarna som härjade Brittiska öarna? Urkunderna ger oss bara vaga upplys­ ningar, såsom uppgiften i ”Anglosaxiska krönikan” om att de f örsta som anf öll Portland i Dorset skulle ha kommit från Hordaland på Norska Atlantkusten. Om vi utgår från utbredningen av isolerade fynd i Norge bör många av de vikingar som i början av 800-talet härjade på Brittiska öarna ha kommit från nordvästra Vestfold i Vikområdet, medan de under mitten av 800-talet allt oftare kom från Rogaland i sydvästra Norge. När Island koloniserades, vilket av hävd lär ha skett något senare under samma århundrade, tyder urkunderna på att det

2006-10-09 15:38:27

. vikingatåg var folk från Sognefjordområdet, strax norr om Roga­ land, som utmärkte sig bland de f örsta bosättarna.

Att vikingarna, både som sjörövare och kolonisatörer, i hög grad utgick från just dessa områden tyder på att de var f öremål f ör en f öränderlig politisk jäsnings­pro­ cess, vars mönster ännu inte har klarlagts.

Svärd Svärden skattades högre än några andra vapen, f ör de var de tekniskt mest fulländade och mest konstfullt

dekorerade i vikingarnas beväpning. Det idealiska svärdet hade en kraftig men böjlig stålklinga som inte brast vid en fiendes hugg och med vass egg. För att göra klingan tåligare eller f ör att ge den ett mer imponerande utseende använde sig svärdssmederna ibland av en metod som kallas mönstervällning eller damaskering. Järnstycken, vanligen tre, sammanveks eller vreds och hopvälldes innan de sedan uthamrades f ör att bilda klingämnet. Ibland alternerade man avsiktligt järnstycken med låg respektive hög kolhalt.

kr igar e i sten De figurer som finns ristade på en rad gravvårdar från 900-talet i norra England ger en bild av vikingatidens krigare så som de själva ville bli hågkomna. De ryttare som finns avbildade i Sockburn i County Durham bär hjälm, spjut och sitter i bomsadel.

På en annan sten från Sockburn finns en stående figur klädd i ett plagg som förmodas vara en knälång kjortel. Även han är utrustad med hjälm och spjut, och han har också en rundsköld. Även den s.k. Westonkrigaren, som är uppkallad efter fyndorten i West Yorkshire, är avbildad iklädd en knälång kjortel, men han är beväpnad med ett svärd och en stridsyxa. De mest välkända och mest fullständigt utrustade figurerna är de som återfinns på flera stenar från kyrkan i Middleton i North Yorkshire. De koniska huvudbonaderna tyder på att de bär hjälm, och var och en har en scramasax, buren i en slida som hänger horisontellt från bältet. En av dem, vars kroppsställning tyder på att han skulle kunna sitta i en högryggad stol, är omgiven av en rad vapen: på ena sidan ett upprätt spjut och på den andra en rundsköld med synlig sköldbuckla samt ett svärd och en yxa. Färgen har vittrat bort från de ursprungligen målade stenarna och vissa tillagda detaljer kan därför ha gått förlorade, men de ger likväl en levande bild av de vikingatida krigarnas styrka.

Avbildningar av krigare: från Weston i North Yorkshire, med yxa och svärd (överst till vänster); från Sockburn i County Durham, med hjälm, sköld och spjut

(ovan till vänster); och från Middleton i North Yorkshire (ovan till höger) med (medsols, från vänster) spjut, sköld, svärd och yxa; mannen bär hjälm, och en scramasax

hänger horisontellt i hans bälte. Detaljerna var ursprungligen färglagda (korsets andra sida är avbildad på s. 106).

69

Kap 3 - CS2.indd 69

2006-10-09 15:38:28

vikingatåg Sammanvikandet eller vridningen gav upphov till ett schatterat mönster som framträdde när klingan slut­ ligen etsades med en svag syra och som man i dag kan se med hjälp av röntgen. Därefter vällde man på egg­ stålet, varpå klingan sedan härdades, renslipades och polerades. Klingan f örsågs också med s.k. blodrännor – grunda urholkningar på båda sidor – vilka gjorde den lättare och böjligare. Vissa vapensmeder fram­ ställde klingor i rent stål, och somliga ”signerade” sitt arbete med inlägg i klingan. Två berömda smeder eller verkstäder som anammade detta bruk känner vi till genom de inlagda namnen Ulfberht och Ingelrii. De var f örmodligen verksamma i mellersta Rhenlandet,

B ä r sär ka r Orden ’bärsärk’ och ’bärsärkagång’ avser numera någon som får ett vredesutbrott som tar sig våldsamma uttryck, men i islänningasagorna används dess ord om särskilt ursinniga och hårdf öra kämpar.

En saga beskriver dem på f öljande sätt: ”galna som hundar eller ulvar bet de i sina

sköldar, och de var starka som björnar eller oxar”. Ordets ursprung är ovisst, men de båda vanligaste f örklaringarna är att bärsärk skulle betyda en man som strider antingen i ”bara särken” (’bara skjortan’) eller också i en ”björnsärk” (’björnskinnsskjorta’). I den skandinaviska konsten finner man under folkvandringstid avbildningar av beväpnade människor som är klädda i

men det verkar som om andra smeder i Västeuropa kan ha kopierat deras ”varumärke”.

Svärdsklingans övre del avslutades i en tånge vid vilken man fäste kaveln (handgreppet), som sällan är bevarad eftersom den oftast var av trä eller horn; den kan också mycket väl ha varit omlindad med tyg. Svärdsfästet avgränsades av de båda tvärgående hjolten och avslutades med en svärdsknapp. Smederna kunde f örse fästet med en lång rad olika inläggningar eller utsmyckningar, och många exempel på detta har påträffats. Svärden f örvarades i en träslida, vilken invändigt kunde vara klädd med tyg av ull eller något annat material – den naturligt feta ullen bidrog till att

björnskinn, men dessa återger knappast krigare utan avbildar f örmodligen en rit som är f örknippad med de germanska religionernas ”hamnskiftare”, dvs. människor som antog djurgestalt. Huruvida sagornas skildringar av bärsärkar har en historisk kärna eller bara återspeglar medeltida litterära konventioner är och f örblir ovisst.

Tre schackpjäser (”väktare”, motsvarande nutida torn), tillverkade av valrossben i Norge 1150–1200. De påträffades 1831 tillsammans med många andra som grävts ned i närheten av Uig på Lewis i Yttre Hebriderna utanför Skottland. ”Väktarna” biter sin mandelformade eller ”normandiska” sköld på ett sätt som påminner om beskrivningar av vikingatidens bärsärkar.

Höjd: 8–9 cm.

70

Kap 3 - CS2.indd 70

2006-10-09 15:38:28

.

skydda klingan från rost. Själva träbaljan skyddades i sin tur av ett överdrag av läder. För att skydda svärds­ udden var baljan ofta f örsedd med en s.k. doppsko, en ofta mycket konstfullt ornerad metallskoning.

Ovan: En särskilt väl hjälmprydd skara moderna vikingar återskapar ett anfall.

Nedan: Ett svärd från Visnes i Stryn i Nordfjord i Norge.

De inhuggna bokstäverna i klingan är fyllda med damaskerade band och bildar namnet Ulfberht, som kan avse smeden eller verkstaden som smidde svärdet.

71

Kap 3 - CS2.indd 71

2006-10-09 15:38:28

anfal l små l och taktik Den slumpmässighet som präglar de urkunder som finns bevarade sedan drygt tusen år tillbaka innebär att vi saknar ingående detaljer om de f örsta vikinga­ tågen och därf ör endast känner till dem genom slutledning­ar. Av allt att döma tycks dock både Brit­ tiska öarna och kontinenten ha varit f öremål f ör härjningar redan i slutet av 700-talet. År 792 ålades munkklostren i Kent i sydöstra England att bidra till uppbådandet av f örsvar mot ”hedniska sjöfarare”, vilka f örmodligen var vikingar, och år 800 lät Karl den store längs de frankiska kusterna uppf öra f örsvarsan­ läggningar mot ”sjörövare”, vilka även dessa bör ha varit vikingar.

Det f örsta väldokumenterade vikingatåget ägde rum 793 och var riktat mot tidvattensön Lindis­ farne (Holy Island) utanf ör Englands nordostkust.

”Här visade sig fasansfulla järtecken i northumbrernas land och drabbade folket svårligen; väldiga ljungeldar uppträdde, och eldsprutande drakar sågs flyga i luften, och omedelbart därefter följde en stor hungersnöd, och något senare samma år ödelade hedningarna genom plundring och dråp svårligen Guds kyrka på ön Lindisfarne.”

Anglosaxiska krönikan, 793.

Nedan: Karta över de orter som omnämns i detta kapitel.

0

Färöarna

300 km 150 miles

0

Shetlandsöarna

Norge

N

Orkney öarna

St Ninian’s Isle

Portmahomack

SKotTland Iona Lindisfarne

rd no DAnmark ön Sj

York

Irland Dublin

Limerick

nederländerna

Repton, Ingleby

Waterford Wexford

London

Cork

Den Burg Zutphen Dorestad Souburg

BELGIen Portland

Southampton

Rouen Pont de l’Arche

Camp de Péran Landevennec

en nt A L AT

Quentovic

FRANkrike L o ir e

tyskland

Det som lockade var det viktiga munkklostret, som utlovade rikt byte: kyrksilver och andra inventarier, allt som var lätt att forsla och som var av silver, guld eller hade kostbara inläggningar. Klostrets kungliga donationer och att det var f örknippat med två fram­ stående helgon – iren Columba och northumbrern Cuthbert – f örsäkrade att nyheten om händelsen fick omfattande spridning, inte bara i Storbritannien utan även i Europa. I det kristna samfundets ögon hade en helgedom vanhelgats genom ett överfall av hedniska utlänningar – ett djävulens verk.

Samma år som överfallet ägde rum beskrev Alcuin, en northumbrisk gudsman som befann sig på kon­ tinenten, händelserna i ett brev ställt till Ethelred av Northumberland (Northumbria): ” … aldrig f örr i Bri­ tannia har en sådan skändlighet skådats som den vi nu har lidit f ör hednafolkets hand. En dylik färd trod­ des vara omöjlig. Sankt Cuthberts kyrka är fläckad av Guds prästers blod, berövad alla sina inventarier och blott­ad f ör hedningarnas plundring.” Under viking­ arnas f örsta härjningar i Storbritannien – i slutet av 700- och början av 800-talet – var överfallen full­ ständigt oväntade. Detta illustreras väl av vad kungens representant i Dorchester i södra England råkade ut f ör någon gång mellan 789 och 802. När han fick veta att skepp närmade sig antog han att det rörde sig om köpmän och begav sig tillsammans med några få män till landstigningsplatsen vid Portland f ör att möta dem – och dräptes omedelbart. Sjöfararna var inte de fredliga köpmän som han hade f örväntat sig utan vikingar med tre skepp.

Potentiellt lukrativa anfallsmål f ör vikingarna var särskilt handelscentra som låg vid kuster eller floder, såsom Portland eller Hamwic på brittiska öarna, Dore­ stad vid Rhenmynningen i nuvarande Nederländerna eller Quentovic vid floden Canche i nuvarande Frank­ rike. Men antalet sådana handelscentra var begränsat, både på kontinenten och i England, och i Skottland och på Irland fanns överhuvud inga. Däremot fanns det över stora delar av Västeuropa en stor mängd betydande kyrkor och kloster, vilka ägde dyrbara natt­ vardskalkar och andra rikt ornamenterade religiösa inventarier med högt metallvärde.

De större kyrkoorterna var även en brännpunkt f ör handeln, eftersom man där importerade sådant som vin f ör nattvarden och kvalitetstyger, såsom siden­tyger, f ör tillverkning av prästskrudar och andra

72

Kap 3 - CS2.indd 72

2006-10-09 15:38:29

.

kyrkliga ämbetsdräkter. Kyrkans egna gårdar och gods gav dessutom ett överskott av lantbruksprodukter och råvaror, och dessa kunde utgöra ett lika lockande byte f ör vikingar som var på jakt efter f örnödenheter.

Ovanpå allt detta använde de världsliga stormännen ibland större kyrkor eller kloster som en trygg f ör­ varingsplats f ör pengar och andra dyrbarheter. Att plundra en kyrka eller ett kloster var f öljaktligen likvär­ digt med att få en jackpot. Man f öredrog att anlägga dessa rika och of örsvarade kloster på uddar och öar längs kusterna, vilket gjorde dem lätta att nå från havet och därmed också sårbara f ör sjörövare. Detta gjorde dem till självklara mål f ör vikingatågen. Plund­ ringen av Lindisfarne 793 skedde enligt den taktik som kom att bli utmärkande f ör vikingarna och fastställde vad som under det f öljande århundradet kom att bli ett mönster f ör många andra vikingatåg runtom i Europa: man valde ut ett mer eller mindre of örsvarat mål, genomf örde ett överraskande anfall och gav sig sedan snabbt av igen. Vikingarna lärde sig snart hur de ytterligare kunde öka den vinst som de gjorde sig genom att plundra kyrkor. Det var f örmodlig­en de utsmyckningar i guld och silver som prydde biblar och andra religiösa böcker som gjorde att viking­ arna f örst fick upp ögon­en f ör dem, men snart insåg somliga av dem att även skrifterna i sig själva var värdefulla. Kyrk­an satte stort värde på sina över­ dådigt illuminerade handskrifter, eftersom de både

f örkroppsligade den kristna tron och var resultatet av många mödosamma timmars omsorgsfull textning, illumination och utformning. De kristna samfunden eller deras gynnare var därf ör beredda att återköpa sådana böcker. På en sida av Codex aureus (’gyllene boken’), en avskrift av de fyra evangelierna, finns en anteckning om hur en anglosaxisk alderman vid namn Alfred och hans hust­ru (kanske efter ett vikingaanfall mot Canterbury 851) betalade vikingarna i rent guld f ör att f örsäkra sig om att boken skulle återlämnas till Christ Church i Canterbury.

Ovan: Lindisfarne utanför Northumberland. Vy över öns östkust. Munkklostret var beläget på bortre sidan av viken på öns sydsida.

Nedan: ”Krigarstenen”, ett fragment av en gravvård från Lindisfarne. Den är daterad till ca 875–900 och skulle kunna avbilda den berömda härjningen 793 eller kanske någon annan historisk händelse eller tänkbar katastrof. .

73

Kap 3 - CS2.indd 73

2006-10-09 15:38:29

vikingatåg Abbotarna och klostren var i sig själva en källa till vinst f ör vikingarna. Många framstående gudsmän kom från stormannasläkter, vilka kunde tänkas betala lösen f ör att rädda dem ur hedningarnas våld. Efter härjningen på Lindisfarne lovade t.ex. Alcuin att göra sitt bästa f ör de pojkar som hade f örts bort som fångar. Dessa tidiga bortrövanden bildade ett exempel som senare vikingar strängt skulle komma att f ölja. År 914 f örde t.ex. viking­ar som härjade längs Wales sydkust bort biskopen av Archenfield (i nutida Herefordshire) och tog honom med sig till sitt skepp. I vad som f örmod­ ligen var en såväl politiskt som religiöst f öranledd gest betalade den anglosaxiske kungen Edvard d.ä. den betydande lösensumman på 15 kilo silver.

Vikingarna kunde emellertid gäckas. När de närm­ade sig kunde det hända att värdesaker gömdes undan. Det kunde då hända att vikingarna i sin be­svikelse dräpte munkar, vilket 806 skedde på Iona (se rutan på mot­ stående sida), eller brände klostret, som de 913 gjorde i Landevennec i Bretagne. Att ta fångar för lösen gav inte heller alltid önskat resultat. När en dansk här 1011 tillfångatog ärkebiskop Ælfheah av Canterbury vägrade denne att låta betala ut lösensumman på drygt 1 000 kilo silver. I rusigt ursinne misshandlades han av sina tillfångatagare, som använde benknotor som tillhygge, tills en av dem förbarmade sig över honom och dräpte honom med ett yxhugg mot huvud­et.

Codex Aureus (’gyllene boken’), en avskrift av evangelierna från mitten av 700-talet från Canterbury i Kent. Anteckningarna ovanför och under evangelietexten är från mitten av 800-talet och beskriver hur man betalade lösen för att återfå boken från vikingarna som hade stulit den.

74

Kap 3 - CS2.indd 74

2006-10-09 15:38:29

. vikingatåg

I ona

På Iona, en liten ö utanf ör skotska västkusten, låg ett av iriska kyrkans viktigaste och rikaste munkkloster. Det plundrades av vikingar f örsta gången 795, kan ha fallit offer f ör ett vikingatåg mot Hebriderna 798 och skövlades helt säkert på nytt 802. Redan när munkarna 804 köpte land i Kells i County Meath på Irland övervägde de att flytta klostret och dess skatter till denna tryggare plats. Det låg emellertid fortfarande kvar på Iona 806, då det överf ölls på nytt. Munken Blathmac lyckades dock gäcka vikingarna genom att gömma undan den helige Columbas relikvarium

och vägrade sedan att avslöja var det fanns, vilket ledde till att de dräpte honom och ytterligare 67 munkar.

Det nya klostret i Kells stod färdigt 814, men några av munkarna valde att stanna kvar på Iona, och klostergemenskapen där bestod under de f öljande århundradena, trots att ön 825 skövlades på nytt av vikingar.

Den gamla konsten att hugga vackra stenkors levde vidare till långt in på vikingatiden.

Under 800- eller i början av 900-talet fanns det nämligen tillräckligt skickliga stenhuggare f ör att man skulle kunna skapa det monument som

kallas St Matthew’s Cross. År 980 drog sig den f öre detta vikingakungen av Dublin Olof Sigtryggsson (Amlaíb Cuaran) i slutet av sin långa regering tillbaka till klostret ”f ör botgöring”. Gravvårdar på ön, däribland en med en runinskrift och scener ur den nordiska mytologin, vittnar om andra omvända nordbor.

Likväl dödades abboten och 15 munkar under en ny plundring 986.

Nordöstlig vy över Iona i Hebriderna utanför Skottland. Den sandiga viken längst ned till vänster är den plats där den helige Columba (Columcille) enligt hävd landsteg 563.

Strax söder om byn ligger Martyrs Bay, där munkar lär ha dräpts under härjningen 806. Bortom Martyrs Bay, i riktning mot öns översta högra hörn, ligger munkklostret och det senare abbotklostret, strax ovanför ”The White Strand of the Monks” på öns nordspets, som 986 lär ha varit platsen för en vikingamassaker. Ön är drygt 5,5 km lång från norr till söder.

75

Kap 3 - CS2.indd 75

2006-10-09 15:38:30

f

Vikingar i fr is land

ri

sl

an

d

t rike ker an fr

Karta över Frisland och frankerriket under karolingertid.

Runt guldspänne med konstfulla inläggningar av glas, almandiner (ett rött mineral) och pärlor längs randen. Guldspännet, som tillverkades ca 800 i frankerriket under karolingertid och 1969 påträffades under utgrävningen av en brunn i Dorestad vid Rhenmynningen i Nederländerna, återspeglar det avsevärda byte som fanns att få för vikingar i detta viktiga internationella handelscentrum.

Vid tiden f ör de f örsta vikingatågen härskade Karl den store (742–814), över ett enormt landområde, som omfattade större delen av nutida Frankrike, Belgien, Nederländerna och västra Tyskland. Hans välde, det karolingiska frankerriket, hade en långsträckt Nord­ sjökust och gränsade i norr mot sydligaste Jylland. Karl den store reste visserligen f örsvarsanläggningar mot vikingarnas infall, men vikingatåg mot hans rike finns inte omnämnda i några samtida urkunder. De måste dock ha känt sig frestade!

När vikingarna från Danmark seglade söderut längs de europeiska kusterna passerade de f örst Frisland, ett landområde som låg mellan floderna Scheldt och Weser i nuvarande Nederländerna och Tyskland. Fris­ land hade under 680- till 730-talen gradvis f örlorat sin självständighet i takt med att frankerna utvidgade sitt välde norrut. Landskapet som frankerna övertog skilde sig mycket från dagens, f ör kusterna och farlederna i inlandet har genomgått enorma skillnader. Geografiskt sett var Frisland ett kraftigt fragmenterat område, men det omfattade det rika, internationellt kända handels­ centrat Dorestad, som låg vid Rhenmynningen och var en brännpunkt f ör handeln mellan området kring

Rhen/Meuse, Norden och England. Dorestad kunde inte undgå att dra till sig vikingarnas intresse. Det härj­ ades f örsta gången av vikingar 834 och f örstördes till sist 863. Ön Walcheren, där handelscentrat Domburg låg, var ett annat favoriserat anfallsmål.

De frankiska kungarna, som bekymrade sig mer om att f örsvara sitt respektive kärnland än de mer fjärran delarna av sina besittningar, bestämde sig f ör att låta sjörövarna bli väktare och överlämnade under 800talet delar av Frisland till några vikingahövdingar. De flesta av dessa var av dansk kungaätt, och flera utf örde troget sina åligganden. År 885 ledde emellertid den danske kungen Godfreds alltf ör giriga och svekfulla attityd till att han störtades och dräptes. I och med hans död f örsvann alla möjligheter till en bestående nordisk kolonisation av området.

Vikingaborgar I frankiska handskrifter omnämns många platser där vikingar upprättade baser under 800-talet, men man har ännu inte lokaliserat och arkeologiskt identifierat några av dessa läger. Ortnamn ger dock några möjliga ledtrådar. På den nederländska ön Texel ligger Den Burg (’Borgen’), en ringborg med 200 m diameter och dubbla vallgravar. På den närliggande f öre detta ön Wieringen och även i Kennmerland, en kustremsa på fastlandet söder om Texel, låg en gång i tiden andra orter där burg (’borg’) ingick i ortnamn­et. Dessa burgnamn, som f örsta gången omnämns under 800- och 1000-talen, skulle kunna tyda på en rad fästnings­ verk till skydd mot vikingarna. Detta f örblir dock en hypotes, eftersom platserna ännu inte har undersökts.

Om vikingatågen var anledningen till att borgarna uppf ördes i det område som nu är Noord-Holland i Nederländerna, så tycks de även ha lett till att kolo­ nisationen i området kvävdes. Under 700-talet och början av 800-talet hade bosättningarna blivit allt tätare, men samtidigt med vikingatågen inf öll en stagnationsperiod eller rent av en tillbakagång som kom att vara under ett helt sekel.

Längre söderut har en rad kretsformiga, träklädda jordvallar i Flandern och Zeeland (nutida Belgien och Nederländerna) tilldragit sig intresse på grund av likheten med de berömda men något senare danska ringborgarna (se s. 186–187).

Utgrävningarna 1969–71 vid Souburg i Zeeland avslöjade att borgen ursprungligen anlades ca 900.

76

Kap 3 - CS2.indd 76

2006-10-09 15:38:30

. vikingatåg

Armringar, en halsring, ett remändebeslag, arabiska dirhamer omgjorda till smycken samt barrar och karolingiska mynt, alltsammans i silver och lagt i ett kärl av Badorfgods från Rhenlandet.

Skatten nedlades ca 850 i Westerklief i Wieringen i Noord-Holland.

V ikingasilve r f r ån nederlände rna År 1996 påträffades en silverskatt i Westerklief på den f öre detta ön Wieringen i den nuvarande nederländska provinsen Noord-Holland, ett kustområde där sjön IJsselmeer möter tidvattenområdet Waddenzee. Skatten hade ca 850 grävets ned i ett lergodskärl tillverkat i Rhenlandet och innehöll 1,7 kg silver. I skatten ingick sex armbyglar av dansk typ, en flätad halsring av ”västskandinavisk” typ, en snodd armring och tre myntspännen gjorda av arabiska

dirhamer, 16 silverbarrar och 78 karolingiska mynt, vilka är präglade runt 850.

Anmärkningsvärt nog påträffade man 1999 och 2001 på samma åker delar av vad som f örmodligen är en annan silverskatt. Även denna tycks ha nordiskt ursprung, eftersom den innehåller många likartade silverf örmål. Karolingiska mynt visar emellertid att den senare skatten hade grävts ned i slutet av 870-talet. Varf ör grävdes två vikingaskatter ned här?

Wieringen var en ö med åkrar

och var f örmodligen säte f ör en framstående frisisk storman i trakten. Under frankisk tid var dock ön kunglig egendom, och ett handelscentrum grundades då vid Medemblik i syd. Under den tid då vikingaherrarna tillerkändes mark i Frisland var Wieringen därf ör ett sannolikt mål f ör både plundring och kolonisation från vikingarnas sida (även om inget vikingaöverfall omnämns i de skriftliga källorna). Ön skulle också ha utgjort en utmärkt stödjepunkt f ör att behärska

den viktiga farleden f örbi Vlie, den stora tidvattensön mellan öarna Vlieland och Terschelling.

Skatterna utgör ett nytt och viktigt påtagligt vittnesbörd om vikingarnas verksamhet i området, även om den exakta anledningen till att de grävdes ned fortfarande undflyr oss. .

77

Kap 3 - CS2.indd 77

2006-10-09 15:38:30

vikingatåg Lägrets inre var uppdelat i fyra kvarter, med trälagda gångar som ledde till de fyra portöppningarna och broarna över vallgraven. Denna regelbundna plan ser ut att ha varit resultatet av en mäktig central myndighet. Den tämligen oregelbundna planen f ör trähusen inuti borgen, vilka var placerade på ömse sidor om gångarna, tyder däremot på att borgen även användes under 1000- till 1100-talet, långt efter det att den ursprungligen anlades. Man tror att inte bara borg­en i Souburg utan även liknande borgar i Domburg i Middelburg och Burg härrör från vikinga­

tågen under 800-talet. Den tolkning som har vunnit f öreträde är dock att de sistnämnda byggdes som till­ flyktsorter, befästa f ör att f örsvara traktens befolkning mot vikingarna. Förmodligen rör det sig om de borgar som vi vet att greve Balduin II (’den skallige’) av Flan­ dern anlade här ca 890.

b lodbadet i zutphen

Skelett av en vuxen människa påträffat i en husgrund i Zutphen i Nederländerna.

Medeltidsstaden Zutphen, ca 25 km nordöst om nuvarande Arnhem i Nederländerna, anlades på näset mellan floderna Berkel och IJssel, den senare en biflod till nedre Rhen. När man 1997 utf örde utgrävningar inf ör ett stadshusbygge påträffades ca 2 m under den nutida marknivån scenen f ör ett blodbad. Under ett lager träkol

efter en större brand påträffade man grunderna efter två trähus samt fyra närliggande kojor, vilkas golv ursprungligen hade legat ca 50 cm under den samtida marknivån.

I två av dessa kojor påträffade man skelettrester efter ett 12 år gammalt barn och en vuxen person i åldern 30–40 år. Barnets skelettben var kringspridda och många saknades helt. Den vuxne personens skelett var tämligen intakt, men båda händerna och ena foten saknades; foten påträffades separat i en vrå av kojan.

Kadaver?

Den fasansfulla f örklaringen skulle kunna vara att liken hade lämnats obegravda i kojorna och att hundar, vargar eller andra rovdjur hade ätit av dem.

De skulle också ha kunnat sluka kadavren av de slaktade husdjur – främst nötkreatur – som påträffades i jorden.

Så småningom täcktes både kojorna och människoliken inuti dem av jord. Allt detta ser ut som efterdyningarna till en ohygglig katastrof, som genom upptäckten av ett anglosaxiskt mynt i anslutning till det ena skelettet kan dateras till någon gång efter 840-talets början. Andra vittnesbörd,

däribland lergods och datering med C-14-metoden, pekar dock på slutet av 800-talet, och det finns skriftliga och arkeologiska belägg f ör att ett vikingatåg 882 riktades mot ett kyrkligt och handelsmässigt centrum i Deventer, knappt 16 km norrut. Det är högst osannolikt att vikingarna skulle ha f örbisett Zutphen, en plats som redan tycks ha varit ett centrum f ör den kungliga f örvaltningen och kanske också f ör skatteuppbörden av jordbruksprodukter.

Orten var ett fixt och färdigt f örplägnadscentrum f ör hungriga vikingar (liksom Croydon, se s. 82).

Det är alltså ett rimligt antagande att lämningarna ger en målande och hemsk bild av de fruktansvärda f öljderna av vikingarnas härjningar. Dessa ledde också till att man inom några få år skulle komma att uppf öra en f örsvarsanläggning f ör att skydda Zutphen från liknande f örödelse i framtiden.

Den var en av de ovannämnda borgarna.

78

Kap 3 - CS2.indd 78

2006-10-09 15:38:31

.

fr anke r r ikets kärn länder Karl den stores ende överlevande son och efter­ trädare, Ludvig den fromme (Ludvig I), verkar i likhet med sin far ha varit jämf örelsevis obesvärad av vikinga­anfall, även om sjörövare (vikingar?) omkring 820 uppges ha siktats vid nedre Seine. Men under åren efter Ludvig den frommes död 840 tilltog viking­ arnas anfall. År 841 uppger Annales Bertiniani (’S:t Bertinklostrets annaler’) att Rouen brändes av vikingar: ”Danska sjörövare seglade uppf ör floden och anf öll Rouen, och staden ödelades av plundring, eld och svärd …” Fornfynd vittnar om en större brand i och runt Rouenkatedralen i mitten av 800-talet och ger en konkret bakgrund till den torra skriftliga upplysning­en. Vid denna tid plundrades även flera rika kyrkor vid Seine, däribland Jumièges och SaintWandrille, och 845 begav sig en vikingaflotta uppf ör Seine ända fram till Paris. Karl den skallige (Karl II) betalade viking­arna en tribut på drygt 2 500 kilo silver f ör att de skulle ge sig av.

Rivaliserande frankiska riken, käbblande frank­ iska kungaätter och tronpretendenter värvade alla viking­ar, och många härskare frestades också att leja en vikinga­här f ör att besegra en annan inom sina besittningar. År 860 värvade Karl den skallige vikinga­hövdingen Völund (Weland) och dennes här,

som hade seglat uppf ör Somme, att anfalla andra vikingar som var verksamma längs Seine. Völund belägrade de senare på ön Oissel men levde upp till sin roll som legosoldat genom att ta emot en muta på 2 000 kilo silver f ör att låta Seineviking­arna undkomma. Det var ett tidens tecken när Karl den skallige i Pîtres-edikt­et 864 f örsökte begränsa viking­ arnas stridsf örmåga genom att vid vite om dödsstraff f örbjuda sina undersåtar att sälja frankiska brynjor, vapen eller hästar till vikingarna: ”Den som av någon anledning eller mot någon lösen låter nordmännen få en brynja eller varje­handa vapen eller en häst, han ska såsom f örrädare mot sitt land anses ha f örverkat rätten till sitt liv utan ringaste möjlighet till benådan eller friköp.”

Pont de l’Arche Från mitten av 800-talet upprättade vikingar vinter­ läger på öarna i Loire och Seine. En av de karolingiska härskarnas motåtgärder blev att slå broar över flod­ erna f ör att hindra vikingaskeppen från att tränga vidare. I ”S:t Bertin-klostrets annaler” omnämns att ett sådant broarbete påbörjades 862 i Pistis, och den orten har övertygande likställts med Pont de l’Arche, som ligger 5 km nedströms från Pîtres vid Seine, nära sammanflödet med Eure. Här löper under en kortare Förgylld, niellerad silverbägare tillverkad i frankerriket under karolingertid ca 800 men påträffad 1872 på Fejø mellan Lolland och Själland i Danmark. Ett resultat av byteshandel eller plundring? Vid niellering graveras föremålet, varefter fördjupningarna fylls med en svart massa av silver och svavel. Höjd 9,7 cm.

79

Kap 3 - CS2.indd 79

2006-10-09 15:38:31

vikingatåg Motstående sida: Ett silvermynt, en s.k.

Peterpenning (St Peter’s Penny), slagen i York i början av 900-talet men påträffad i Camp de Péran i Bretagne i Frankrike.

sträcka de båda floderna parallellt och har, inbegripet näset mellan dem, en sammanlagd bredd av 300 m.

I Igoville på Seines norra strand, mittemot Pont de l’Arche, har man upptäckt ett 6,5 hektar stort område som omges av en i stort sett kvadratisk jordvall med 270 m sida. Fortet, som f örmodligen var avsett att hysa en styrka som kunde f örsvara brohuvudet, stod av allt att döma klart när det 865 erövrades av vikingar, men det hade ännu inte f örsetts med garnison.

Vikingarna höll fortet under ett år medan de beläg­ rade Paris och lämnade det f örst när de erbjöds en lösensumma på cirka 1 500 kilo silver. Efter detta skedde ett uppehåll i vikingaanfallen, och frankerna tog snabbt vara på detta tillfälle f ör att f örstärka

börd om att fortet har byggts om på just detta sätt.

Den ursprungliga, enkla lervallens fasad avlägsnades och vallen f örstärktes med horisontella, lerfogade timmerstockar. Därefter uppf ördes en ny och mer imponerande fasad av sten. Alla dessa ansträngning­ ar nyttade dock f öga till. År 885 erövrades fortet av en vikingaflotta, som uppges ha bestått av 700 skepp och som f örstörde f örsvarsverken innan den begav sig vidare f ör att belägra Paris.

fortet. Skriftliga källor omnämner att de använde sig av trä och sten, och arkeologer har påträffat vittnes­

Ringborgen har 140 m diameter och en enda 3 m hög stenvall, som står på en med vertikala och horisontella

Camp de Péran En ringborg i Frankrike som har påvisbara koppling­ ar till vikingarna är Camp de Péran, som ligger 5 km söder om Saint-Brieuc, nära Bretagnes nordkust.

I SL E D E GR O I X : E N BR A N D GRAV I BRETAGNE Den mest storslagna vikingagraven på kontinenten har påträffats på en ö som heter l’Isle de Groix, 6 km utanför Bretagnes sydvästkust och 14 km från Lorient. På öns sydöstra del, inte långt från byn Locmaria, ligger en udde med 5 m höga skifferklippor. Udden är varken den högsta eller längsta i området, men den ligger närmast den nutida hamnen där, som även kan ha varit en landningsplats under vikingatiden. På en hög klippbrant, som håller på att

erodera, ligger en gravhög som 1906 undersöktes av två amatörarkeologer. De upptäckte en omfattande brandgrav som innehöll ca 1 000 klinknaglar – lämningarna efter ett bränt skepp. Skeppet verkar ha varit ca 11–13 m lång och innehöll kvarlevorna av två människor: en vuxen person och en tonåring.

Bland de vapen som följde dem i graven fanns två svärd, pilspetsar, fyra spjutspetsar, två yxhuvuden, remsöljor och sporrar samt mellan 15 och 24 sköldbucklor.

Graven innehöll dessutom smycken och klädesplagg; husgeråd såsom skålar, ämbar och en gryta; redskap, däribland ett städ, en hammare, tänger och borrar; samt 19 spelbrickor och två speltärningar i ben. Medan graven undersöktes utsattes den för plundring, och vem vet vad som kan ha försvunnit? De bevarade föremålen lämnar dock inget tvivel om att graven var avsedd för en vikingahövding från 900-talet.

Nedan till höger: Fyndplatsen för brandgraven på Isle de Groix i Bretagne i Frankrike.

Nedan till vänster: Remsöljor, en fingerring i guld och andra mindre föremål från graven.

80

Kap 3 - CS2.indd 80

2006-10-09 15:38:31

. vikingatåg

timmerstockar f örstärkt lerbank. Försvarsverket kan ursprungligen ha varit 4 m högt och 5 m tjockt men f örstördes tydligen i en brand, som av allt att döma ödelade hela platsen.

Vid utgrävningar i blygsam skala innanf ör vallarna har man påträffat spår efter inre byggnadsverk och en lång rad olika f öremål. Vissa av dessa är rena hus­ geråd eller jordbruksredskap, däribland en ullkam, en f örskärargaffel med två klor, järnskoningen till en spade, en skarvyxa eller hacka, kannor, skålar och kokkärl i lergods samt en järnkittel. Inga f öremål är typiskt skandinaviska, men det finns vapen som kan ha ägts av vikingar – ett svärd i skandinavisk stil, spjut­ spetsar, en sköldbuckla och stigbyglar. Man har också funnit en s.k. Peterpenning (St Peter’s penny) i silver, präglad av en vikingahövding i York ca 905–19. Myntet kan visser­ligen ha hamnat i Bretagne av många orsak­ er, men det är mycket möjligt att en viking kan ha f ört det med sig till Camp de Péran.

Under 30 år efter den bretonske greven Alans död 907 behärskade vikingarna praktiskt taget Bretagne. År 914 avseglade en vikingaflotta från Severnmynningen i sydvästra England och anf öll Bretagne, där den låg i härnad under de f öljande fyra åren. Någon av dessa vikingar kan t.ex. ha f ört med sig myntet som påträf­ fades i Camp de Péran till kontinenten. Camp de Péran behöver dock inte ha uppf örts av vikingar – fortet skulle kunna vara ett resultat av krigen mellan franker­ na och bretonerna eller rent av en f örsvarsanläggning mot vikingarna – men det verkar faktiskt som om vikingarna befann sig där när de härjade som värst.

Överst: Camp de Péran utanför Saint-Brieuc i Bretagne i Frankrike.

Uppdelningen i fält innanför den kretsformade jordvallen (140 m diameter) är av senare datum.

Kap 3 - CS2.indd 81

Ovan: Svärd, spjutspetsar, en spräckt sköldbuckla, fragment av stigbyglar och andra vikingatida föremål som påträffats i Camp de Péran.

81

2006-10-09 15:38:32

den stora hednahär en i england Vikingar, såsom de avbildas i Passio sancti Edmundi regis et martyris (’Kungen och martyren Edmund den heliges lidelse’), en illuminerad handskrift från ca 1130 skriven i munkklostret i Bury St Edmunds i Suffolk, Edmund den heliges sista viloplats. Edmund den helige var kung över det anglosaxiska riket Östangeln (East Anglia) och dräptes av vikingar 870. Konstnären har avbildat vikingarna med anfallsoch skyddsvapen som är mer hemmahörande i hans egen tid, t.ex. de mandelformade sköldarna.

År 850 inträffade en f örändring i vikingarnas normala beteendemönster i England. I stället f ör att segla till­ baka till Norden efter sommarens härjningar valde ett krigsf ölje att övervintra. Likadant gjorde andra viking­ar 855, och tio år senare skedde en mer djupgående f örändring i strategin i och med en vikinga­styrka som beskrevs som en ”stor hednahär”.

Denna vikingahär landsteg 865 i kungariket Östangeln (East Anglia) och övervintrade där. År 866 red vikingarna norrut till kungariket Northumberland (Northumbria), där de på allhelgonadagen – den 1

staden i området. De övervintrade i York och stärkte på våren 867 sitt grepp om området genom att slå tillbaka ett northumbriskt motanfall, där de dräpte de båda viktigaste northumbriska ledarna. Under de f öljande 13 åren härjade de över hela England och besegrade såväl lokala uppbåd som kungahärar. De erövrade viktiga strategiska centra och upprättade varje vin­ ter ett läger på någon väl skyddad ort, där de ofta använde sig av de befintliga f örsvarsverken. På detta sätt erövrade vikingarna kungarikena Northumber­ land, Mercia och Östangeln och avsatte eller dräpte de

november – anf öll och erövrade York, den viktigaste

besegrade anglosaxiska kungarna. Endast kungariket Wessex i Sydengland lyckades under led­ning av Alfred den store hålla stånd mot dem.

Den stora hednahären upprätthöll förmodligen förbindelser med hemtrakterna, men förrådslinjerna kunde omöjligen sträcka sig till Norden, och man var därför ständigt tvungen att plundra landet på förnödenheter. Plundringarna kan visserligen ha skett slumpmässigt, men det finns likväl vittnesbörd om att vikingarna tog sig an det hela på ett mer systematiskt sätt. Enligt ”Anglosaxiska krönikan” övervintrade den stora hednahären 871–72 i London. I Croydon, 16 km söder om London, har man påträffat en silverskatt, vars mynt har kunnat dateras till ca 872. Fragment av silversmycken och mynt som inte är präglade i England visar dessutom att den tillhörde en viking. Croydon var vid denna tid säte för ärkebiskoparna av Canterbury, och för att försörja gudsmännen och deras tjänare för­ varade man där kyrkans tionde och produkterna från kyrkans egna gods. På det hela taget tyder både fornfynd och skriftliga källor på att skatt­ens ägare bör ha ingått i den stora hednahären. Den troligaste anledning­en till att han befann sig i Croydon är att vikingarna helt enkelt anföll ärkebiskoparnas befintliga underhållslinjer och skördade frukterna från dessa.

Vikingalägret i Repton I ”Anglosaxiska krönikan” omnämns visserligen var den stora hednahären övervintrade, men på 1970-talet saknade man fortfarande säkert belagda spår efter ett sådant vinterläger. Platsen där vikingarna valde att övervintra 873–74 var emellertid Repton i Derbyshire, där det låg ett viktigt anglosaxiskt munkkloster som stod under kungarnas av Mercia beskydd. Efter 1 100 år inleddes där en utgrävning runt kryptan i östra ändan av den anglosaxiska kyrkan, och man upp­ 82

Kap 3 - CS2.indd 82

2006-10-09 15:38:32

. vikingatåg

täckte då människoskelett, där skelettbenen i vissa fall bar märken efter dödliga sår (se rutan på s. 38).

Vapen, smycken, mynt och andra f öremål som påträf­ fades tillsammans med skeletten visade att det rörde sig om vikingar. Man stötte därefter på resterna av en stor kilformad vallgrav som hade grävts i östra ändan av kyrkan. Vallgraven var 4 m djup och 9 m bred vid marknivån, och en geofysisk undersökning visade att den vindlade sig bort till klippbranten som utmärkte floden Trents tidigare lopp, och man hittade även en

motsvarande vallgrav som löpte från kyrkans västra ända. Innanf ör vallgraven upptäckte man spår efter en jordvall, som hade rests av den uppgrävda jor­ den. Detta halvkretsformiga f örsvarsverk upptar en yta av 1,46 hektar och är helt säkert vikingahärens vinterläger från 873–74. Vikingarna hade helt enkelt inf örlivat kyrkan i f örsvarsverket, och nord- respektive sydporten användes f örmodligen som ingångar till lägret. Huruvida det var i detta skede eller senare som kyrkoväggarnas övre delar monterades ned är ovisst.

Utgrävningen av gravmonumentet i Repton i Derbyshire. Måttstocken ligger i västra rummet, och skelettbenen och kranierna ligger fortfarande kvar i östra rummet. Man kan se stenkanten som avgränsade röset som hade rests över graven.

”Krigargraven”, en gravvård utförd i s.k. hogback- eller svinryggsstil från Gosforth i Cumbria.

Under det spåntäckta taket står två väpnade följen öga mot öga, och man kan tydligt se rundsköldarna.

83

Kap 3 - CS2.indd 83

2006-10-09 15:38:32

vikingatåg I en redogörelse f ör Reptons lokala historia från börj­an av 1700-talet finns en osannolik historia om hur man omkring 1686 bland ruinerna efter ett stenhus i kyrko­ herdens trädgård upptäckte en stenkistgrav som innehöll ”ett ovanligt stort människoskelett”. Ännu otroligare är att graven uppgavs ha varit omgiven av 100 skelett, ordnade så att f ötterna pekade i riktning mot den. Hur otroliga de här uppgifterna än verkar så kunde man under 1980-talet fortfarande känna igen platsen f ör fynden, ca 60 m väster om kyrkan.

En noggrann utgrävning av fyndplatsen avslöjade en anmärkningsvärd historia. En påkostad anglosaxisk byggnad med två rum, möjligen ett kungligt gravkapell, hade monterats ned nästan till marknivå, och det västra

Omedelbart sydväst om gravhögen hade man grävt en grop, i vilken man vid ett och samma tillfälle hade gravlagt fyra unga människor. Ett 8–12 år gam­ malt barn låg på rygg, mitt emot en 17-åring, som hade en hopkrupen kroppsställning. Vid deras ben hade man lagt två 8–11 år gamla barn, hopkrupna och rygg mot rygg. Denna omsorgsfullt iscensatta gravläggning skulle mycket väl kunna representera höjdpunkten på en rad riter, en votivgåva till gudarna under en cere­moni som utmärkte stängningen av massgraven.

Vilka det egentligen var som massgraven innehöll har varit mycket omdiskuterat, f ör datering med C-14-metoden av skelettbenen tydde på att några

rummet hade använts som smedja. Inuti det östra rum­ met, på ett golv som avsiktligt lagts med röd märgel, hade skeletteben och kranier efter 264 människor lagts i en oordnad hög – precis som 1700-talskällan hade uppgett. Skelettbenen hade ursprungligen gravlagts någon annanstans men grävts upp och förts dit för att jordfästas på nytt. Det fanns dock inga spår av den centrala stenkistan som omnämndes i 1700-talskällan.

Däremot påträffades bland skelettbenen ett litet antal föremål, däribland fem mynt, som förmodligen hade nedlagts 873 eller 874 – vid tiden för vikingarnas över­ vintring. Över skelettbenen hade man rest ett lågt röse, omgivet av en stenkant.

av de gravlagda hade dött ca 700–750 medan andra kunde ha dött ca 800–850. Osteologisk undersökning av skelett­benen visar att 82 procent var män och 18 procent kvinnor, en högre procentandel män än vad man finner på ett genomsnittligt gravfält. Endast 5 procent av skelettbenen var från barn och ungdomar upp till 17 år, 68 procent var 17–35 år gamla, 25 pro­ cent var 36–45 år gamla och 3 procent var äldre än 45 år. Den lilla andelen barn och ungdomar är ovanlig, men eftersom deras skelettben är mindre och inte lika robusta som vuxna personers är sannolikheten mindre f ör att de skulle ha klarat uppgrävningen ur den f örsta graven. Undersökning av kranierna har

Fyra barn/ungdomar, utlagda i en omsorgsfullt koreograferad, rituell ställning i närheten av massgraven i Repton i Derbyshire. De vita lapparna utmärker enskilda fornfynd. Vad den fyrkantiga stensättningen i övre delen av bilden var avsedd för är ovisst, men den kan ha innehållit en större gravvård. I detta skede av utgrävningen har en smal jordremsa som löper direkt över gravarna avsiktligt lämnats intakt.

(Skala 1:10).

84

Kap 3 - CS2.indd 84

2006-10-09 15:38:33

. vikingatåg

0

30 m

0

100 ft

trentfloden N

Gravmonument

Kyrka

visat att 45 procent av männen och 30 procent av kvinnorna hade utsatts f ör hugg mot huvudet, ett ovanligt högt antal.

Dateringen med C-14-metoden har lett somliga till att f öreslå att skelettbenen skulle kunna komma från äldre anglosaxiska kloster- och stormannagravar i Repton, där männen kan ha varit övervägande, och att dessa av en tillfällighet eller medvetet stördes under vikingarnas övervintring. De kan ha staplats i massgraven som symboliska tjänare eller trälar till den som gravlades i den ursprungliga mittgraven.

Men datering­ar med C-14-metoden är vad gäller tids­ perioden ca 700–900 f örknippad med vissa speciella metodproblem, vilket väl illustreras av att dateringen av de fyra barnskeletten, vilka gravlades tillsammans och helt säkert dog praktiskt taget samtidigt, sträcker sig över en tidsperiod av 200 år.

Med tanke på det stora antalet skador skulle man kunna tänka sig att de flesta av skelettbenen härrör från nordbor som dött tidigare under den stora hedna­ härens härnadståg och som f örts till Repton i något stort ceremoniellt syfte. Men oavsett varifrån skeletten ursprungligen kom framhäver de betydelsen av den mittgrav som omnämns i 1700-talskällan. Vem kan den ha tillhört? Utgrävarna har framkastat att ”jät­ ten” skulle kunna vara en av den stora hednahärens ur­sprungliga anf örare: Ivar Benlös.

Plan över de viktigaste inslagen i vikingalägret och gravarna i Repton i Derbyshire. Både nordbor och andra gravlades i östra ändan av kyrkan.

Den halvkretsformiga vallgraven löpte från vardera ändan av kyrkan till klippan ovanför floden Trent. För massgraven tog man vara på det anglosaxiska gravmonumentet utanför vallen och vallgraven.

dräkttillbehör och vapen samt kvarlevor av djur som skulle kunna vara rester av ett gravöl. Man har visser­ ligen inte påträffat några mynt, såsom man gjorde i Repton, och har därf ör inte kunnat göra någon abso­ lut datering, men det högst sannolikt att även detta utpräglat hedniska gravfält härrör från vikingarnas övervintring 873–74. Alla de döda var dock inte krig­ are. En hög innehöll kvarlevorna av både en kvinna och ett barn eller en tonåring. Varf ör finns det två fristående vikingagravfält i trakten runt Repton? De verkar f öreträda två ideologiska fraktioner inom den stora hednahären som i döden f örblev lika skilda från varandra som de kan ha varit i livet. Dessa skillnader kan ha direkt bidragit till härens fortsatta historia, f ör den delades upp i två delar, vilka under åren efter 874 inriktade sig på skilda anfallsmål. Inom några få år bestämde sig emellertid vissa delar av den stora hednahären f ör att övergå från strid till åkerbruk och återvände till de anglosaxiska kungariken som de redan hade underkuvat. Danelagen var i vardande.

Gravfältet i Ingleby I Ingleby, bara 4 km sydöst om Repton, ligger ett annat men mycket annorlunda vikingagravfält. På en iögon­enfallande ås som behärskar floden Trent och tydligt syns från Repton finns 59 gravhögar i fyra huvudgrupp­er. I en gravrit som är unik f ör Brittiska öarna har man här bränt och högsatt kvarlevor av människor och deras personliga ägodelar, däribland 85

Kap 3 - CS2.indd 85

2006-10-09 15:38:33

ö r logshamnarna på I r land Samtida iriska annaler ger oss de uttömligaste redo­ görelser om vikingarnas f örehavanden som står att finna någonstans på Brittiska öarna. Det f örsta vikinga­ tåg som omnämns i dem är ett anfall mot Rathlin Island utanf ör Irlands nordöstkust 795. I fortsättning­en f öre­ kom sporadiska härjningar på Irland fram till 820-talet – under åren 813–21 omnämns faktiskt inga vikingatåg överhuvudtaget. Annalerna redogör ibland kortfat­ tat f ör vissa särskilda händelser under dessa tidiga härjningar, vilket ger oss en inblick i vikingarnas till­ vägagångssätt. År 798 omnämns att de hade f örstört

i marginalen till en avskrift av en grammatik skriva en kort vers om vikingarna, vilka av irerna kallades genti (’hedningar’):

ett relikvarium och även att de hade stulit boskap, medan de 823 eller 824 skingrade relikerna från Com­ galls relikvarium. Vid andra tillfällen togs gudsmän tillfånga, antingen f ör att hållas mot lösen eller f ör att säljas som trälar. Det kan ha varit sådana dåd som på 800-talet inspirerade en anonym irisk munk till att

att härja allt djupare in i det iriska inlandet. De började även längs östkusten upprätta befästa hamnar. Irerna kallade dessa hamnar f ör longphoirt, en efterbild­ ning av latinets navis longa (’örlogsskepp’) och portus (hamn), dvs. ’örlogshamn’. Dessa longphoirt gjorde det möjligt f ör vikingarna att tillbringa vintern på

Hård är vinden i kväll, och skummande vitt piskas havet.

Att Lothlends rasande kämpar skall korsa det fruktar jag ej.

Från och med 830-talet började vikingarna bege sig allt längre uppf ör floderna och ut i de stora sjöarna f ör

g r aven i donnybr ook År 1879 upptäckte några arbetare som höll på att jämna en liten kulle på en ås vid floden Dodder i Donnybrook, ca 5 km sydöst om vikingatida Dublin, en vikingagrav samt hundratals andra skelett. Mannen i vikingagraven låg på rygg med huvudet mot norr och f ötterna mot söder. Han hade tydligen dött av ett hugg mot pannan.

Han hade i graven åtf öljts av sina vapen: på hans ena sida låg ett svärd, på hans andra en spjutspets och i närheten låg tre pilspetsar.

Den samtida redogörelsen f ör fyndet tyder på att två skelett vid krigarens f ötter skulle ha varit kvinnor som offrats f ör att f ölja sin herre till dödsriket, men detta har inte kunnat verifieras. Det verkar dock sannolikt att vikingen hade gravlagts på ett redan befintligt iriskt gravfält – vilket skulle kunna tolkas som en symbolisk handling f ör att visa hans överhöghet.

Svärdet är något skadat men är likväl särskilt praktfullt och

har konstfullt ornerade hjolt.

På järnhjolten hade smeden lött fast stämpelornerade mässingsbleck, vilkas reliefmönster består av tre rader stora likarmade kors, vilka på den övre och undre raden är halverade, och mellan dem finns små, likadana kors.

Mellan både de stora och små korsen finns inläggningar av ringar och punkter i silvertråd, s.k. tauschering. Svärdets kavel var tillverkad i trä och omlindad med linnetyg, f ör att ge bättre grepp i stridens hetta.

Svärdsklingan skyddades av en träbalja som var överdragen

med fårskinn. Den tveeggade klingan bar spår av delvis spaljémönstrade inläggningar, men hela mönstret gick inte att uttyda. Att med handsåg avlägsna ett smalt stycke från klingans spräckta udd tog arkeologerna fyra timmar – ett slående vittnesbörd om dess hållfasthet. En analys bekräftade att det rörde sig om en tålig, böjlig svärdsklinga med vass egg. På det hela taget är det ett av de finaste vikingatida vapen som hittills har påträffats på Brittiska öarna, och det vittnar om stort hantverkskunnande.

Det konstfullt ornerade underhjaltet (parerstången) till svärdet som återfanns i Donnybrookgraven i Dublin.

86

Kap 3 - CS2.indd 86

2006-10-09 15:38:33

.

Irland och därmed f örlänga plundringssäsongen – f ör att demonstrera sin nya strategi härjade de på jul­ aftonen 835 eller 836 Clonmore i County Carlow.

Mellan 837 och 845, då annalerna tyder på att vikingarna gjorde sig redo att erövra stora delar av Irland, fortsatte de att främst inrikta sig på att plund­ra munkkloster. Men 845 tog irerna tillfånga och dränkte vikingahövdingen Torgisl (Turgéis), och den händelsen markerar början på en nedgång i vikingarnas doku­ menterade härjningar och allt större iriska framgångar i att slå tillbaka deras anfall. Faktum är att iriska gäster vid den karolingiske kejsaren Karl den skalliges hov 848 tillkännagav en stor seger över vikingarna, vilket omnämns i Annala Uladh (’Ulsters annaler’): ”Ólchobor, kungen av Munster, och Lorcán, Cellachs son, segrade samman med männen från Laigin i en drabb­ning mot hedningarna vid Sciath Nechtain [Castledermot i County Kildare], i vilken jarl Tomrair [Thorir], kung­ens av Lothlind tanist [tron­arvinge], stupade och två hund­ rade med honom.” Det finns ungefärliga beskrivningar av var vissa av nordbornas longphoirt var belägna – t.ex. de som ca 841 upprättades i Linn Dúachaill i Annagas­ san i County Louth respektive i Dubh Linn (nu­tida Dublin). Man har antagit att dessa ”örlogshamn­ar” – åtminstone de mer varaktiga – för­svarades och att det därför bör finnas lämningar av dem. Man har vis­ serligen ännu inte helt säkert kunnat fastställa deras

Kap 3 - CS2.indd 87

exakta läge, men Athlunkard utanför Limerick, Dun­ rally i County Laois och Woodstown utanför Waterford har alla nämnts som tänkbara orter för de vikingaläger som omnämns i diverse iriska annaler. Det är även möjligt att viking­ar ibland övertog munkkloster som stödjepunkter, eftersom de skyddades av vall­ar – är det ett sammanträffande att det låg munkkloster både i Annagas­ san och i Dublin?

Ovan: Ett yxhuvud av vikingatyp som påträffade under utgrävningarna i utkanterna av Dubh Linn (’Svarta vattnet’), vid South Great George’s Street i Dublin.

Nedan: Pågående utgrävningar vid South Great George’s Street i Dublin. I bakgrunden syns Dublin Castle.

2006-10-09 15:38:34

vikingatåg finns sådant som tyder på det här har legat en vall och en vallgrav.

De döda i Dublins longphoirt Före de upptäckter som beskrevs ovan var det bästa arkeologiska vittnesbördet om Dublin under longphoirt-perioden en av de mest enastående kon­ centrationerna av vikingagravar utanf ör Norden.

Under de gångna två århundradena har man i takt med Dublins expansion och nybyggnaden i staden påträffat flera gravar. De flesta och mest iögonenfallande har varit mansgravar avsedda f ör krigare, men man har även funnit två mansgravar med smidesredskap och en handfull kvinnogravar. Vissa gravar är endast kända

Skelettet av en man i slutet av 20-årsåldern, påträffat under utgrävningen vid South Great George’s Street i Dublin. Tvärs över revbenen ligger en sköldbuckla, och under vänstra armbågen en järnkniv.

Dublins longphoirt Dubh Linn, det ”svarta vattnet” som ofta nämns i samband en longphoirt, låg vid floderna Poddles och Liffeys sammanflöde, utanf ör 900-talsstadens sydöstra hörn. Utgrävningar som utf ördes 2002–03 vid Ship Street Great och South Great George’s Street verkar ha tvingat oss att skriva om Dublins historia.

Utgrävning­arna har nämligen gett de f örsta påtagliga beläggen f ör att detta verkligen var platsen f ör en mycket tidig vikingabosättning, troligen en long­ phoirt. Man har påträffat flera mansgravar som har daterats till 800-talet.

De gravlagda var unga män och gravgodset, som omfattar både vapen och redskap, skulle kunna tyda på att det rör sig om vikingagravar. Man har även påträffat vad som skulle kunna vara klinknaglar, vilket gör det rimligt att tolka områd­et som en vikingabas.

Man har även grävt fram husgrunder som påminner om dem som vi känner till från 900-talsstaden, och det

från frustrerande kortfattade skriftliga beskrivningar, medan f öremål från andra finns bevarade på National Museum of Irland. Sammanlagt upptar gravfälten ett område som sträcker sig 5 km längs floden Liffeys sydstrand och vad som under vikingatiden var Dublin­ vikens inre kust. De flesta gravarna påträffades i mitten av 1800-talet mellan Liffey och dess biflod Camac, i trakten runt Islandbridge och Kilmainham, 2 km upp­ ströms från 900-talsstaden.

Detta var redan då ett strategiskt viktigt läge. Tre stora historiska farvägar strålade här samman vid ett av Irlands mest anmärkningsvärda vadställen: Áth Cliath, ’vadställshindret’, som leder över Liffey vid Island­ bridge. I Kilmainham låg dessutom redan ett iriskt munkkloster, och där kan ha legat ett vikingagravfält med över 40 gravar. Det kan inom klosterområdet fak­ tiskt ha legat en annan longphoirt, som användes av en grupp vikingar som såg sig som skild från den som uppehöll sig runt floden Poddle.

Akvareller som illustrerar några av f öremålen från Islandbridge och Kilmainham visar en rad praktfulla vikingasvärd, av vilka 25 procent är eneggade. De sköldbucklor och spjutspetsar som finns bevarade är däremot av irisk typ eller är åtminstone typiska f ör brit­ tiska öarna. Fyra kvinnogravar innehöll karakteristiska skandinaviska ovala spännbucklor, däribland ett par s.k. Berdalsspännen från tidig vikingatid. Föremålen är på det hela taget mer utmärkande f ör 800-talet än f ör 900-talet.

Portar till Irland Andra longphoirt anlades vid varaktiga kustbosätt­ ningar, såsom Cork (847), Waterford (f öre 860), Limerick (f öre 887) och Wexford (f öre 892), samt i mindre hamnar, såsom Youghal (f öre 866) och St Mullins (f öre 892), och på andra platser i inlandet.

88

Kap 3 - CS2.indd 88

2006-10-09 15:38:34

. vikingatåg

En kopia av ett ringspänne i silver, dekorerat med fält av filigran i guld och infattade glaspärlor, tillverkat på Irland ca 800.

Originalet påträffades i Kilmainham, där det ligger ett iriskt munkkloster och ett vikingagravfält.

Ringspännet kan ha varit en gravgåva för en viking.

Diameter 9,7 cm.

De f örsta rapporterna från 2004 om upptäckter av metallarbeten, vapen, gravar och skeppslämning­ar i Woodstown vid floden Suir utanf ör Waterford f örknipp­ade fynden med ett vikingaläger från 800talet. Om detta bekräftas kommer det att innebära en betydande upptäckt. På annat håll sökte vikingar tillfälligt sin tillflykt på platser som endast omnämns i allmänna ordalag: vikingarna i Lough Foyle, i Carling­ ford, i Strangford osv. Kanske var även Dún na nGall (’främlingarnas borg’), som gav namn åt Done­gal, Irlands nordvästra grevskap, en stödjepunkt f ör viking­arna. De gravar som under 1800-talet påträf­ fades på Rathlin Island i County Antrim – platsen f ör den f örsta härjningen 795 – skulle kunna vara vik­inga­gravar och kan kanske tyda på att Rath­ lin användes som en av dessa mystiska longphoirt.

Dokumentation­en från undersökningen av gravarna är dock alltf ör vag f ör att man ska kunna säga något med visshet. Tyvärr har inga av dessa platser ännu gett några arkeo­logiska belägg f ör en sådan bosättning.

Likväl var vikingarna i alla dessa longphoirt, såvitt vi vet, kolonisatörer som parasiterade på omgivningen genom plundring men som varken ägde eller brukade jorden. De skilde sig f öljaktligen både från de jord­ brukande inbyggarna på skotska öarna och från den årligen kringströvande stora hednahären i England.

Ungefär vid samma tid som dessa longphoirt började uppträda skedde andra f örändringar i viking­

såväl politiska som ekonomiska övertoner. Runt den här tiden började stridigheterna också att bli alltmer invecklade, och rivaliserande grupper av vikingar täv­ lade om makt, inflytande och rikedom på Irland och i synnerhet om herraväldet över Dublin.

De iriska annalisterna särskilde grupperna med beteckningarna finn gall (’ljusa främlingar’) och dubh gall, (’mörka främlingar’). Efter många diskussioner tror man nu inte längre att dessa uttryck var etniska etiketter på norrmän respektive daner, vilket man f örr trodde, utan att de helt enkelt var ett sätt att skilja mel­ lan olika och rivaliserande vikingaätter eller -härar. Även om vi har få vittnesbörd om Dublinrikets enskilda härnadståg finns det urkunder som kastar viktigt ljus över dem. Det var dubh gall som 851 fick kon­ t­roll över Dublin, och deras förehavanden skulle snart komma att sträcka sig även över delar av Storbritannien.

I urkunderna omnämns även hur vikingarna efter framgångsrika härjningar i Storbritannien skeppade trälar tillbaka till sin longphoirt i Dublin. I ”Ulsters annaler” finns t.ex. en uppgift från 871 om att ”Amlaíb och Ímar [Olav och Ivar] återvände till Áth Cliath [Dub­ lin] från Alba [Skottland] med två hundra skepp och förde med sig i fångenskap till Irland ett stort krigsbyte av angler, bretoner och pikter”. Var dessa trälar till slut hamnade – någon annanstans på Brittiska öarna, i Skandinavien eller längre bort på Island eller i islamska länder – kan vi bara gissa oss till.

arnas beteende på Irland. År 850 slöt vikingar f ör f örsta gången ett f örbund med en grupp irer mot en annan. Plundringen av kyrkor – en sedan länge eta­ blerad sedvänja bland irerna – fick f ör vikingarna nu

Efterhand som vikingarna på Irland blev alltmer involverade i de iriska ätternas inre stridigheter började de utgå från vissa väl etablerade stödjepunkter och strida inbördes. Detta ledde till att de förlorade sina 89

Kap 3 - CS2.indd 89

2006-10-09 15:38:35

vikingatåg främsta militära tillgångar – överraskning och oförut­ sägbarhet – och blev alltmer sårbara för motanfall eller förebyggande anfall. Enligt ”Ulsters annaler” för­ drevs Dublinvikingarna slutligen 902: ”Hedningarna fördrevs från Irland, från fästningen Áth Cliath [Dublin …] de övergav ett gott antal av sina skepp och undkom halvdöda, efter att ha blivit sårade och besegrade.”

Men detta skulle bara komma att bli en tillfällig lätt­ nad, och den var kanske inte ens fullkomlig. Under de utgrävning­ar som nyligen gjorts i Temple Bar West, i

östra ändan av området för 900-talsstaden, har man påträffat husgrunder som med C-14-metoden har da­terats till slutet av 800-talet och början av 900-talet.

Det tyder på att bosättningen fortsatte här, tydligen utan avbrott, trots att vikingarna påstods ha övergett Dublin.

Invånarna var kanske handelsmän, inte krigare, och därför människor som irerna kunde tolerera eller rent av uppmuntra. I vilket fall som helst skulle vikingakung­ arna inom 15 år komma att återvända till Dublin, och den här gången skulle de stanna f ör gott.

Svärd, sköldbucklor, en yxa, spjut- och pilspetsar samt andra föremål, däribland fyra spelbrickor, en doppsko i järn och två ovala spännbucklor (mitten till höger), från vikingagravfälten i Islandbridge och Kilmainham. En avbildning från 1840-talet. Det böjda svärdet kan ha varit resultatet av en avsiktlig rituell handling.

90

Kap 3 - CS2.indd 90

2006-10-09 15:38:35

.

den skotska gåtan Delar av nutida Skottland, däribland Orkney- och Shetlandsöarna, ligger visserligen närmare Norden än någon annan del av Storbritannien, men det finns likväl inga bevarade skotska skriftliga källor som redogör för vikingarnas förehavanden före mitten av 800-talet. Vi tvingas i stället förlita oss på iriska källor, och de iriska annalisterna var föga överraskande främst inriktade på Argyll och Inre Hebriderna – de områden som bebod­ des av deras fränder skoterna – och nonchalerade följaktligen områdena i norra och östra Skottland som behärskades av den inhemska befolkningen, pik­ terna. Piktiska munkkloster var förmodligen ett lika frestande anfallsmål som något annat, men deras öde kommer endast att kunna klarläggas genom arkeolo­ giska undersökningar.

Utgrävningarna i Portmahomack i Tarbat i Moray Firth i nordöstra Skottland har påvisat denna svårighet. Över en klosterverkstad låg ett lager brända ruinspillror där man påträffade spräckta ornerade stenmonument.

Lagret bör vara från ca 800–1100, men i avsaknad av skriftliga källor är brandorsaken oviss. Rör det sig om inhemska fundamentalistiska, intoleranta religiösa reformatorer under 1000- och 1100-talen eller om någon politisk rivalitet som utspelades på den lokala kyrkliga scenen? Eller kan det ha varit ett verk av viking­ ar, som enligt sagorna erövrade detta område under senare delen av 800-talet? Vikingar är faktiskt de huvudmisstänkta – men saken är inte bevisad.

Samma ovisshet omger en silverskatt, som kan ha tillhört en piktisk storman och som nedlades under årtiondena runt 800 på platsen för en tidig kyrka på St Ninian’s Isle i Shetlandsöarna. Den kan ha gömts undan när man siktade vikingar vid horisonten, men en annan förklaring är att det rör sig om ett vikinga­ byte – men detta är som så mycket annat när det gäller nordbornas tidiga förbindelser med Skottland bara ren spekulation. En fascinerande, om än rent spekula­ tiv, hypotes är att vikingarnas omfattande och vildsinta anfall på Irland i mitten av 800-talet bäst bör förklaras med att de hade tillgång till förhållandevis närliggande stödjepunkter. Det har också föreslagits att sådana stödjepunkter kan ha hyst de gåtfulla gall-gædhil (’främ­ lingsirer’ eller ”iro-skandinaver”) som vid just denna tid ibland omnämns i de iriska annalerna. Dessa vikinga­ baser kan under förra delen av 800-talet ha upprättats på skotska öarna, i skotska kustområden och på Isle of Man. Ett viktigt argument har varit att den region som

kallas Lothlend eller Laithlinn, var­ifrån vikingar kom för att härja på Irland, avser delar av Skottland när den omnämns i iriska annaler för åren 848 och 853. Detta har emellertid kraftigt ifrågasatts.

Silverskatten från St Ninian’s Isle i Shetlandsöarna. Den inbegriper skålar, ringspännen, svärdsprydnader, en sked och ett gaffelliknande redskap samt några silverkoner med ovisst ändamål och käkbenet från en tumlare. Att skatten nedlades ca 800 kan ha berott på vikingarnas härjningar.

91

Kap 3 - CS2.indd 91

2006-10-09 15:38:35

va rfö r inte Wal es?

Trots Wales långa kust mot Irländska sjön dröjde det enligt urkunderna ända till 852 innan vikingatågen drabbade de småkungariken som området under 800talet var uppdelat i. Det innebär inte att Wales var en fristad av inre fred. Precis som på Irland låg de angräns­ ande kungarikena ofta i krig med varandra, och walesarna ansattes även av anglosaxarna. Sporadiska vikingatåg lär under sådana f örhållanden knappast ha gjort något varaktigt intryck, och de elva kända sil­ verskatter som grävdes ned i Wales mellan mitten av 800-talet och början av 1000-talet är på det hela taget

baserade på annat håll i Storbritannien eller på Irland.

När vikingahövdingen Ingemund f ördrevs från Dublin 902 tror man att han f örst landsteg på ön Anglesey utanf ör Wales nordvästkust innan han tvingades dra vidare, f ör att slutligen slå sig ned utanf ör Chester i England.

De walesiska kungarna kunde i sina strider mot vikingarna ibland räkna med politiskt och militärt stöd från engelsmännen, men somliga walesare såg inte vikingarna som ett problem utan som en poten­ tiell lösning på de högst påtagliga svårigheterna med

därf ör knappast ett vittnesbörd om just vikingarnas härjningar. År 878 övervintrade en vikingahär i Dyfed i sydvästra Wales, men det finns inget som tyder på att vikingatåg var vanligt f örekommande. I Assers bok om Alfred den store från ca 888, De rebus gestis Ælfredi (’Om Alfreds bragder’), omnämns vikingatåget: ”[…] Ivars och Halvdans broder avseglade med 23 skepp från Dyfed, där han efter att ha dräpt många av de kristna hade övervintrat, till Devon, och mötte där en eländig död samman med 1 200 man.” Vikingatågen mot Wales f öretogs vanligen av krigsf öljen eller härar som var

engelsmännen. År ca 930 skrev en walesisk munk en dikt, ”Armes Prydein”, där han gav uttryck f ör sin f örhoppning om att Dublinrikets vikingar skulle ansluta sig till walesarna och andra britanner f ör att f ördriva anglosaxarna: ”[…] det kommer att bli en f ör­ soning mellan walesarna och Dublinborna, Irlands och Angleseys och Skottlands irer, Cornwalls och Strath­ clydes män kommer att vara välkomna bland oss […]”. Önsketänkande, poetisk frihet – eller en välkommen påminnelse om att samtidens syn på vikingarna inte alltid var densamma?

Arabiska silvermynt, s.k. dirhamer, som tillsammans med de något mindre anglosaxiska och angloskandinaviska mynten påträffades i en skatt nedlagd ca 925 i närheten av munkklostret St Deiniol i Bangor i Wales.

92

Kap 3 - CS2.indd 92

2006-10-09 15:38:36

. vikingatåg

medelhavsomr ådet

tillverkat av ett ännu inte fastställt benaktigt material och dekorerat med ett snidat fågelmotiv i Mammenstil (se s. 178), vilket tyder på att den skulle vara tillverkad under senare delen av 900-talet. Skrinets ursprung­

Ovan: Léonskrinet.

Nedan: En karta över området.

en NT A L AT

FRANkrike

Rhône

L o ir e

Kap Finisterre

Camargue Léon

UGAL

nordkusten drevs vikingarna bort och led svåra f ör­ luster. Of örskräckta rundade de Kap Finisterre och begav sig söderut och nådde de kustområden som behärskades av den arabiske emiren av Córdoba. De plundrade Lissabon, Sevilla, Cádiz och andra orter innan de led ett svårt nederlag mot en muslimsk här.

De seglade till och med över Gibraltar sund och sköv­ lade Asilah på nuvarande Marockos Atlantkust innan de återvände hem.

Det finns inga uppgifter om fler vikingatåg mot Spanien f örrän 859, då en ny Loireflotta om 62 skepp, ledd av Hasting och Björn Järnsida, seglade söderut.

Efter att ha lidit flera nederlag under sin plundrings­ färd längs Pyreneiska halvön seglade de in i Gibraltar sund och anf öll orter på både den europeiska och nordafrikanska sidan om sundet innan de seglade vidare in i Medelhavsområdet. De vände norrut och anf öll Balearerna, sydöstra Frankrike och Roussil­ lon, varpå de övervintrade i området Camargue vid Rhônes mynning. Följande år – 860 – vågade de sig längre österut och anf öll platser i nordvästra Italien.

Man vet inte var de övervintrade, men 861 led de ett nytt nederlag utanf ör Spanien. Deras sista handling innan de återvände hem var att plundra Pamplona, över 60 km inåt landet i nuvarande Euzkadi eller Bask­ ien i nordöstra Spanien. Alla dessa uppgifter härrör från skriftliga källor – man har hittills inte gjort några fornfynd som kan kasta ljus över urkunderna.

I den gotiska katedralen i Léon i Spanien finns dock ett litet f öremål som skulle kunna tyda på något senare f örbindelser med Norden. Det är ett cylinder­ format, 4,5 cm högt skrin med 3,3 cm diameter,

liga syfte är okänt, men det f örgyllda bronslocket är omgjort och det kan så småningom ha använts som relikvarium. Léon var vid denna tid huvudstad i ett självständigt kungarike, och munkklostret, som är belagt sedan 1063, var redan under tidigare århund­ raden ett viktigt religiöst centrum som gynnades av de leonska kungarna. Det finns inga uppgifter om hur det kom sig att asken hamnade i Spanien och när detta skedde. Det skulle dock kunna röra sig om en diplomatisk gåva till kungen av Léon, som i sin tur kan ha skänkt skrinet till munkklostret.

Rousillon

Pamplona

SPAnien

P O RT

Vi saknar till stor del arkeologiska vittnesbörd om vikingarnas f örehavanden i frankerriket. Det är där­ f ör knappast f örvånande att det inte heller har gjorts några utgrävningar som ger belägg f ör att vikingar seglade längre söderut, längs spanska och portugi­ siska Atlantkusten och in i Medelhavet. Likväl finns det några skriftliga källor som inte bara omnämner vikingatåg mot nutida Spanien utan även mot såväl europeiska som afrikanska kuster i Medelhavsom­ rådet. År 844 lämnade en vikingaflotta Loire och seglade söderut. I kungariket Galicien på spanska

Lissabon

Ba

Cordoba

a le

re

rn

a

Sevilla Cádiz

Asilah

Marocko

0 0

300 km 150 miles

93

Kap 3 - CS2.indd 93

2006-10-09 15:38:36