9789185133840

rob e rto bolaĂąo

de vi lda de te kt ive rna

ROB E RTO BOLAÑO

DE VI LDA DETE KTIVE RNA Översättning av le na e. h eyman

bokf ör lag e t t r an an

Andra tryckningen Originalets titel: Los detectives salvajes © roberto bolaño 1998 all rights reserved Översättning: lena e. heyman Omslag och typografi: håkan lilje märker Tryck: scandbook, falun 2012 isbn-13: 978-91-85133-84-0

Till Carolina L贸pez och Lautaro Bola帽o, lyckosamt lika.

–Vill ni att Mexiko ska räddas? Vill ni se Kristus som vår konung?

– Nej. MALCOLM LOWRY ur Under vulkanen (Se noter längst bak.)

INNEHÅLL

I MEXI KAN E R VILSE I MEXI KO

11

(1975)

II DE VI LDA DETE KTIVE RNA

167

(1976 –1996)

III SONORAS ÖKNAR

663

(1976)

RE G I STE R

731

ÖVE RSÄTTARE N S NOTE R

739

I MEXIKANER VILSE I MEXIKO (1975)

2 n o ve m b e r Jag har fått ett hjärtligt erbjudande att gå med i inälvsrealisterna.

Jag har förstås tackat ja. Det var ingen invigningsceremoni. Bättre så.

3 n o ve m b e r Jag vet inte riktigt vad inälvsrealism är. Jag är sjutton år, heter Juan García Madero och går termin ett på juridiklinjen. Jag ville inte läsa juridik utan språk och litteratur, men farbror envisades och till slut gav jag med mig. Jag är föräldralös. Jag ska bli advokat. Så sa jag till farbror och faster och sedan stängde jag in mig på mitt rum och grät hela natten. Eller i alla fall nästan. Sedan gick jag till den ärevördiga juridiska fakulteten, men efter en månad skrev jag in mig vid Julio César Álamos skrivarverkstad för poeter vid humanistiska fakulteten, och det var så jag lärde känna inälvsrealisterna, eller inrerealisterna som de gillar att kalla sig ibland. Innan dess hade jag varit på fyra lektioner och det hade inte hänt någonting, vilket mest är ett sätt att säga att det inte var så upphetsande, för om man tänker efter hände det saker hela tiden: vi läste dikter och Álamo berömde dem eller smulade sönder dem totalt, det berodde på vilket humör han var på; en av oss läste, Álamo kom med kritik, en annan läste, Álamo kom med kritik, ytterligare någon läste och Álamo kom med kritik. Ibland 13

tyckte Álamo det blev för långtråkigt och bad oss (de som inte läste just då) att vi också skulle komma med kritik, och då kom vi med kritik och Álamo läste tidningen.

Det var en metod som gjord för att ingen skulle bli vän med någon eller för att folk skulle bygga sin vänskap på sjuk grund, som avund och grämelse.

Dessutom kan jag inte påstå att Álamo var någon bra kritiker, även om han alltid talade om kritik. Nu tror jag att han pratade för pratandets skull. Han visste vad en perifrasis var, inte så bra, men han visste det. Däremot visste han inte vad en pentapodi (vilket ju inom den klassiska metriken innebär en sammansatt takt om fem versfötter) eller nikarkeon (en elvastavig versrad som påminner om falecio) eller tetrastikon (en strof om fyra rader) var. Hur jag vet att han inte visste?

Eftersom jag den första dagen begick misstaget att fråga honom. Jag förstår inte vad jag tänkte på. Den ende mexikanske poet som kan sånt är Octavio Paz (vår store fiende), resten har ingen aning, det är i alla fall vad Ulises Lima sa till mig några minuter efter att jag gått med i, eller vänligt accepterats som medlem i, inälvsrealisterna. Att ställa de där frågorna till Álamo var taktlöst, det insåg jag snart. Först trodde jag att hans leende mot mig uttryckte beundran. Sedan insåg jag att det snarast uttryckte förakt. Mexikanska poeter (och poeter i allmänhet, antar jag) avskyr att bli påminda om hur okunniga de är.

Men jag lät mig inte avskräckas, och sedan Álamo hade smulat sönder ett par av mina dikter under andra sammankomsten jag var med på frågade jag om han visste vad rispetto var. Han trodde att jag krävde respekt för mina dikter och började tala om den objektiva kritiken som ett minfält varje ung poet måste ta sig igenom, och så vidare, och så vidare, men jag avbröt honom och efter att ha förklarat att jag aldrig i mitt korta liv krävt respekt för mina blygsamma alster ställde jag frågan än en gång, och nu uttalade jag ordet rispetto mycket tydligt.

– Jävlas inte med mig, García Madero, sa Álamo.

– En rispetto, käre maestro, är ett slags lyrisk dikt, en hövisk kärleks14

dikt närmare bestämt, som påminner om strambotto. Den består av sex eller åtta rader om elva stavelser, de fyra första är serventesios, det vill säga de rimmar ABAB, och de sista raderna är parvis rimmade. Till exempel… – jag skulle just komma med ett par exempel när Álamo häftigt reste sig upp och sa att diskussionen var avslutad. Det som hände sedan är lite suddigt (trots att jag har bra minne): jag minns att Álamo skrattade och att de fyra eller fem andra studenterna skrattade, antagligen hade de roligt åt ett skämt på min bekostnad.

Andra hade nog inte satt sin fot på poesiverkstaden efter det, men trots mina olycksaliga minnen (eller bristen på minnen, vilket kanske är värre ändå i det här fallet) var jag där veckan efter igen, punktlig som alltid.

Jag tror att det var ödet som fick mig att gå dit. Det var femte gången jag var på Álamos poesiverkstad (men det kan ha varit den åttonde eller nionde, på sistone har jag märkt att tiden drar ihop sig och tänjer ut sig lite som den vill) och spänningen kändes i luften utan att någon kunde förklara vad den berodde på. För det första var vi där allihop, alla vi sju blivande poeter som hade skrivit in oss på kursen, och det hade inte hänt någon av de tidigare sessionerna.

Dessutom var vi nervösa allesammans. Inte ens Álamo, som brukade vara så lugn, var sig själv. Ett ögonblick tänkte jag att det måste ha hänt något på universitetet, att det varit skottlossning på campus utan att jag hade hört något om det, att det hade utbrutit strejk, att fakultetens dekanus blivit mördad, att en filosofilärare blivit bortrövad eller något i den stilen. Men ingenting av det där hade hänt och faktum är att ingen hade anledning att vara nervös. Åtminstone hade ingen det rent objektivt. Men poesin (den verkliga poesin) är sådan: den ger varsel, den känns i luften, precis som jordbävningar.

Det påstås att det finns djur som är särskilt skickliga att känna på sig när en jordbävning är på väg. (De djuren är ormar, maskar, råttor och somliga fåglar.) Det som sedan hände var omtumlande men också underbart, även om det kan låta banalt. Två inälvsrealistiska poeter 15

kom på besök och Álamo presenterade dem motvilligt för oss. Det var bara den ene han kände personligen, den andre kände han bara till namnet, men han presenterade honom i alla fall.

Jag vet inte varför de hade kommit. De verkade avgjort stridslystna, men också som om de ville tala för sin sak och värva anhängare. I början var inälvsrealisterna tysta och diskreta. Álamo i sin tur intog en diplomatisk attityd, lätt ironisk, som om han väntade på vad som komma skulle, men eftersom besökarna var så blyga blev han så småningom varm i kläderna och efter en halvtimme var lektionen precis som den brukade. Det var då bråket började. Inälvsrealisterna ifrågasatte den kritikmetod Álamo använde sig av; han å sin sida kallade inälvsrealisterna tredjeklassens surrealister och fuskmarxister och fick stöd av fem av eleverna, det vill säga alla utom en mycket smal grabb som alltid brukade gå omkring med en bok av Lewis Carroll och nästan aldrig sa något, och mig själv. Deras stöd förvånade mig uppriktigt sagt; de som försvarade honom hetast var de som stoiskt brukade finna sig i hans skoningslösa kritik. Nu visade de sig vara hans trognaste vapendragare. I det ögonblicket tänkte jag att jag måste dra mitt strå till stacken i diskussionen, så jag anklagade Álamo för att inte ha en aning om vad rispetto var; inälvsrealisterna erkände att de inte heller visste det, men de ansåg att min anmärkning var på sin plats, vilket de sa; den ene av dem frågade hur gammal jag var, sjutton, sa jag och försökte än en gång förklara vad en rispetto var; Álamo var röd i ansiktet av ilska; poesiverkstadens medlemmar anklagade mig för att vara besserwisser (en sa att jag lät akademisk); inälvsrealisterna försvarade mig; eftersom jag nu en gång börjat fortsatte jag och frågade Álamo och poesiverkstaden som helhet vad nikarkeon och tetrastikon var. Och ingen kunde svara.

Diskussionen slutade inte i allmänt slagsmål som jag hade hoppats.

Jag måste erkänna att jag hade blivit överförtjust. Och trots att en av poesiverkstadens medlemmar lovade Ulises Lima att han skulle göra mos av honom en vacker dag hände inget, inget våldsamt menar jag, 16

trots att jag reagerade på hotelsen (som alltså inte var riktad mot mig) med att säga till angriparen att jag stod till hans förfogande: han kunde välja plats, varsomhelst på campus, och tid: dag och klockslag.

Upplösningen av kvällen blev en överraskning. Álamo bad Ulises Lima läsa någon av sina dikter. Han var inte nödbedd och drog upp några smutsiga skrynkliga papper ur jackfickan. Vad hemskt, tänkte jag, nu ger han sig frivilligt in i lejonkulan. Jag tror att jag blundade, så generad var jag. Det finns stunder som passar för att recitera poesi och stunder för boxning. Det här var enligt min mening en av de senare. Jag blundade alltså och hörde Lima harkla sig. Jag hörde tystnaden (om man kan göra det, det är väl tveksamt) som uppstod runt honom, lite besvärad. Och slutligen läste han den bästa dikt jag någonsin hade hört. Sedan reste sig Arturo Belano och sa att de sökte poeter som ville vara med i den tidskrift inälvsrealisterna planerade att ge ut. Alla hade nog velat anmäla sig, men efter grälet kände de sig lite utmattade och ingen öppnade munnen. När verkstaden var slut (senare än vanligt) gjorde jag sällskap med Lima och Belano till busshållplatsen. Klockan var för mycket. Det gick inga bussar längre, så vi bestämde oss för att ta en kollektivtaxi till Reforma. Därifrån gick vi till en bar på calle Bucareli där vi satt kvar till långt in på natten och talade om poesi.

Det var inte så mycket jag riktigt förstod. Namnet på gruppen är å ena sidan ett skämt och å den andra helt allvarligt menat. För många år sedan fanns det visst en mexikansk avantgardistgrupp som kallades inälvsrealister, men jag vet inte om de var författare eller målare eller journalister eller revolutionärer. De var aktiva någon gång runt nittonhundratjugo eller trettio, jag vet inte riktigt. Jag hade förstås aldrig hört talas om den här gruppen, men det har med min litterära okunnighet att göra (världen är full av böcker som väntar på att läsas).

Enligt Arturo Belano försvann inälvsrealisterna någonstans i Sonoras öknar. Sedan nämnde han en viss Cesárea Tinajero eller Tinaja, jag minns inte vilket, jag tror att jag var upptagen av att gräla med en 17

kypare om några ölflaskor just då, och de talade om Lautréamonts Dikter, om något i dikterna som hade med den där Tinajero att göra, och sedan kom Lima med ett egendomligt påstående. Enligt honom går inälvsrealisterna, de som finns nu alltså, baklänges. Hur då baklänges? frågade jag.

– Med ryggen före och blicken riktad mot en punkt som de avlägsnar sig ifrån, i rät linje mot det okända.

Jag sa att jag tyckte det verkade vara ett perfekt sätt att gå på, fast jag egentligen inte begrep någonting. Om man tänker efter är det ju väldigt dumt att gå så.

Senare kom andra poeter, en del inälvsrealister, andra inte, och larmet blev öronbedövande. Ett tag trodde jag att Belano och Lima hade glömt bort mig eftersom de var så upptagna av att prata med den ena egendomliga figuren efter den andra som kom till vårt bord, men när det började dagas frågade de om jag ville bli med i gänget.

De sa inte ”gruppen” eller ”rörelsen” utan gänget, och det gillade jag. Naturligtvis sa jag ja. Det var mycket enkelt. Den ene, Belano, tryckte min hand och sa att nu var jag en av dem, och sedan sjöng vi en ranchera. Det var allt. Sången handlade om de ödsliga byarna uppe i norr och en kvinnas ögon. Innan jag gick ut för att kräkas på gatan frågade jag om det var Cesárea Tinajeros ögon. Belano och Lima såg på mig och sa att jag alldeles bestämt var inälvsrealist och att vi tillsammans skulle förvandla den latinamerikanska poesin. Klockan sex på morgonen tog jag en ny taxi, ensam den här gången, och den körde mig till Lindavista där jag bor. Idag har jag inte varit på universitetet. Jag har suttit i mitt rum hela dagen och skrivit dikter.

4 n o ve m b e r Jag gick tillbaka till baren på calle Bucareli men inälvsrelisterna dök aldrig upp. Medan jag väntade ägnade jag mig åt att läsa och skriva.

18