9789185011506

32

1. Stjärnorna – ikonerna // 3. Hussein Chalayan: Morgon i Chalayan-land Det ryktas att Hussein Chalayan har fallit till föga. Att han blivit “enkel men sexig« (Daily Telegraph). Att han har gått från “den experimentella ytterkanten till kreativ mognad« (Vogue). Från smalspårigt konceptmode till enkel-men-sexig kommers. Till sist. Det är i alla fall vad branschen hoppas. Ända sedan han golvade alla med sin debut för över ett decennium sedan har industrin aldrig slutat vänta på att geniet från Nicosia äntligen ska växla in sin talang mot kalla stålar. Men de bedrar sig.

Chalayans mest konceptuella verk har visserligen flyttat till konsthallarna i Tokyo, Stockholm och holländska Groningen i höst. Men vid en närmare titt på souvenirmönstren som pryder de där enkla-men-sexiga sommarklänningarna framträder scener från medeltiden, sjöslag mellan ottomaner och venetianer. Inspekterar man insidan på de där skenbart anonyma turistjackorna från herrmodedebuten, blir man varse detaljer som inspirerats av arkeologiska fynd från Chalayans hemö, Cypern. Nej, Hussein Chalayan har inte skurit av sina rötter.

Han är snarare ute på en resa som tar honom tillbaka. Arkeologi har varit ett av Hussein Chalayans viktigaste motiv sedan The Tangent Flows, examenskollektionen med tyger som legat nedgrävda i sex veckor.

– Det här är något som intresserat mig ända sedan de första kläderna jag gjorde, säger han när jag träffar honom i hans studio i Shoreditch, London.

– Jag ser kläder, och textilier, som antropologiska markörer. Det sätt som de åldras på och får liv lägger ytterligare en dimension till det jag skapat.

Det händer mycket i huset Chalayan. Skor, accessoarer och en yngre linje är på gång, den första butiken invigdes i Japan i april. Hussein avslutade nyligen sitt samarbete med brittiska prylföretaget Asprey, och är just hemkommen från Europaturnén med videoverket Place to Passage. Han berättar om den nya linjen som bygger på »idén om hur kläder kan bli ett slags arkitektur i framtiden«. De är »bara vanliga kläder«, säger han, som kommenterar aktuella ämnen medan etiketten är ett meddelande till eftervärlden: This garment can in the future be perceived as a piece of archaeology.

33

– Varför skulle inte en t-shirt, en tröja eller ett par byxor kunna bli arkeologi i framtiden? frågar Hussein.

Historien har redan gett honom rätt. I Fashion at the Edge, modehistorikern Caroline Evans magnum opus om 90-talsmodet, är han en självskriven huvudperson. Bland de mest avgörande modeögonblicken framhåller Evans “Hussein Chalayan’s moulded resin dress, whose flaps opened like an aeroplane coming in to land on the catwalk.« Hussein Chalayan kom att tillhöra den generation som ändrade modehistoriens gång. Från den enkla-men-sexiga mittfåran till – tja, något helt annat. Eller som Caroline Evans uttrycker det: »... at the borders of beauty and horror, where sex and death intersected with commerce. Conceptually as well as stylistically experimental, this strand of fashion design addressed contemporary anxieties and speculations about the body and identity.« Rörelsens viktigaste tänkare var, och är, Martin Margiela, Viktor & Rolf, Alexander McQueen och Hussein Chalayan – sins emellan helt olika modeskapare som ändå delar en sorts ideologiska gener. De omformulerade klassiska modebegrepp som lyx, säsonger, trender, kvinnlighet, skönhet, sexighet. De övergav finsalongerna för mer urbana miljöer, och gjorde visningar som mest liknade performancekonst. De förenades av en bildkultur som fötts någon helt annanstans än i modets ancien regime: i postpunkens och klubberans London, akademierna i Antwerpen, Tokyo och Amsterdam, och i numera helt eller halvt avlidna magasin som i-D, The Face och Dutch.

Medan konsten expanderade till fler medier än någonsin, pågick samma typ av revolution inom modet. »Contemporary fashion« blev en ny popkulturell genre, modets svar på »contemporary art«.

Men Hussein Chalayans idéer förblir hans egna. Hans böjelse för arkitekturteori har gett honom det seglivade epitetet »modets arkitekt«. Mindre snack har det varit om hans lekar kring ämnen som minne, identitet och ursprung. I Between (vår/sommar 1998), bar modellerna ägghuvuden av trä. I Geotropics (vår/sommar 1999) vittnade plaggen om sin egen födelse genom att blotta underliggande, uppskurna lager, i Echoform (höst/vinter 2000), skapade han denimtoppar

34

som var nästan identiska med gradvis bortglömda detaljer, och i Medea (vår/sommar 2002), lät han sönderrivna trasor återuppstå i nya kombinationer. Brottsstycken från tidigare kreationer återföds och skapar en lång minneskedja av metamorfoser – den mest mångåriga gäller just idén om ursprung.

Från 1998 års muslimska huvudkläden som på en gång dolde och exponerade kroppen, en kommentar till den västerländska synen på islamsk religion och sexualitet, till videoverket Ambimorphous (MoMu/Antwerpen, 2002), där moderna powerdräkter morfades till folkdräkter.

Men efter över tio år i modets centrum är han på väg mot en ny plats, obestämt vart än så länge. Place to Passage, en sci fi-liknande roadmovie från London till Istanbul («en födelse«, säger han), är andra delen i ett slags triptyk som han påbörjade 2003 med Temporal Meditations, ett surrealistiskt drama som utspelas på Nicosias flygplats. Videoverket AnAesthetic som ska visas på Fashination, den internationella art/fash-utställningen som jag co-curerar på Moderna Museet i Stockholm, är den tredje.

Det är vad det handlar om den här junimorgonen i Shoreditch, London: en film ska göras. Det är därför som jag och minidiscen har fått en tvåtimmarsintervju, trots att AnAesthethic fortfarande är i sin linda. Hussein Chalayan visar sig vara begåvad med en nyfikenhet som tycks förbjuda honom att inte vara mest intresserad av mig (»Är du verkligen svensk? Varifrån kommer dina föräldrar? Vad pluggade du på universitet? Varför skriver du om mode?«). Efter en smärre frågeskur övergår han till att intervjua sig själv. Allt jag behöver göra är att luta mig tillbaka och lyssna, medan Hussein fyller två disketter på egen hand.

– Jag tror att det finns plats för en sån här utställning. Det sätter mode i en kvalitetskontext där det inte bara handlar om kläderna utan också om tankarna runt omkring, säger han och syftar på Fashination.

– Mode har blivit folkligt, som ett slags spektakel. Det blir alltmer en del av popkulturen, och det har aldrig varit så skärskådat som nu. Min farbror på Cypern kollar på modevideor – bara en sån sak.

– Det är oundvikligt i ett konsumtionssamhälle. Att titta på

35

mode blir en fritidssyssla eftersom de som har råd med kläderna är en minoritet. Det finns de som säger att det faktum att dagspressen har modesidor speglar att man börjat ta mode mer på allvar, men tror du inte att de flesta skulle se konst som en mer betydelsefull samhällsfaktor? Modets flyktighet, och det faktum att det för det mesta inte ligger någon politisk tanke bakom, gör att det inte blir taget på allvar av den stora allmänheten – med undantag från modeteoretiker, kanske även feministiska analytiker som har ett annat perspektiv.

Konstvärlden, då?

– En del konstmänniskor har förstås visat intresse för mode som en konstform. De designer som Lars (Nittve, chef på Moderna Museet) har valt (för Fashination) reflekterar vissa ämnen, tankar och känslor som andra inte berör. Så hans urval betyder något – jag menar, jag vet inte om han skulle visa en modeskapare som Versace. De (Fashination-deltagarna) har alla bidragit till kulturen på ett eller annat sätt – i sättet som den mänskliga kroppen uppfattas, saker som har med kön eller industrialisering att göra, i betydelsen av ett plagg eller hela vårt sätt att varsebli världen.

Känner du dig så hemmastadd som du verkar i de båda systemen?

– Konst och mode har alltid sammanstrålat, titta på 60-talet till exempel eller på surrealisternas tid. När jag gör kläder vet jag inte riktigt när jag kan kalla något för konst eller inte, jag är inte så medveten på det sättet. När du arbetar med andra medier än kläder kan det uppfattas som konst, fast för mig handlar det mer om idéer. Jag har alltid varit intresserad av att para disciplinerna med varandra, för att jag känt att det gjort min vision mer fullständig.

Hur gick det till när du utvecklade det synsättet?

– När jag gick på gymnasiet så tänkte jag att okej, jag är intresserad av kläder, av kroppen och dess omgivning och saker däromkring, i symboliken som du kan skapa och saker som kan uttryckas genom kläder. Jag var intresserad av det tillvägagångssättet långt innan jag gick på Saint Martins. Jag skulle ha blivit arkitekt, men i slutänden ville jag jobba närmare kroppen, och så trotsade jag mina föräldrars vilja och blev modedesigner. Jag bodde på Cypern då, och hade inte någon aning om att det fanns något sådant som modeutbildningar.

36

– Saint Martins betydde mycket. Numera är det institutionaliserat, men då – vi umgicks med konstnärerna, med de grafiska formgivarna, fotograferna. Mitt sätt att kommunicera fanns där redan, jag hade hittat mitt uttryck, så jag tror att det var det som var alltings början. Vi var en grupp på tretton personer där alla hade enorm respekt för varandra och hade varsin egen identitet, egna värderingar. Det var människor som alla var fantastiska inom sitt område och som hade något att säga, och vi var alla olika. Jag antar att vi var varandras mentorer.

Vad mer hjälpte dig på vägen?

– Bara att vara i ett multietniskt samhälle som London. Det är en liberal miljö där du kan göra vad du vill, där folk hjälper dig att blomma och erkänner din talang.

– Jag tycker att utbildningen här är något unikt, något som inte finns någon annanstans. Det skulle vara Antwerpen i så fall. Det är en anglosaxisk, liberal typ av attityd som betyder mycket, i kombination med att det här landet blivit så påverkat av popkultur, musik och gatukultur. För mig är London som Europas New York och får alla andra platser att verka provinsiella. Jag vet att det finns andra ställen med etniska schatteringar, till och med i det land som du kommer ifrån, men den här platsen har en annorlunda, längre historia.

Så varför valde du just kläder som ditt huvudmedium?

– Jag tycker att kläder kan säga mycket, och göra mycket.

De kan få dig att minnas ett ögonblick eller en situation. Det kan vara i sättet som du läser plagget på eller hur det får dig att tänka varje dag – det finns många implikationer. Det finns geografi till exempel, det faktum att vissa fibrer, färger och ytor är ett slags geografiska markörer – kläder kan göra så mycket.

– Jag antar att jag försökt skapa en värld åt mig, ett språk där kläderna är i ständigt samspel med omvärlden och kroppen.

Det har alltid varit min idé: att skapa en känsla av liv.

Berätta om AnAesthetic?

– Titeln kommer att vara »An« och sen »Aesthetic«. En estetik som är bedövad (»anaesthetic«), förstår du hur jag menar?

– Det handlar om hur, i det dagliga livet, så mycket våld är

37

kamouflerat, och hur de flesta upplevelser designas för oss eller är uträknade för att vi ska uppleva dem på ett speciellt sätt – särskilt på det sätt som de är institutionaliserade på. Jag tror att när något är institutionaliserat, så blir det som en ritual på grund av dess repetitiva natur. Jag menar att det är strukturerat på ett sätt som stänger inne varje form av rädsla eller våld.

– Det började med att jag tänkte på den förhistoriska människan och hennes behov – mat, härbärge, reproduktion, dyrkan, revir och tro, förflyttning, arbete ... hela tanken om, antar jag, hur civilisationen skapar strukturer, system. Jag skrev den här listan och tänkte på det sätt som de ger eko av våra liv idag.

Vi har inget förhållande till vad det krävs att tillfredsställa de där behoven, ingen relation till hur saker görs eller vad de innebär. Hur ska jag beskriva det, det finns ett ord ... ... alienation, kanske?

– Nej, kroppslöshet. Ordet är kroppslöshet. Det faktum att kroppen skiljs från det mesta som vi gör.

– Jag har gjort ett objekt som är som ett slags möbel. Det ser ut som ett klädskåp i rosenträ, med 50-talskänsla. Den här saken kommer att ändra och skapa olika scenarier. Det är som en performance men, återigen, jag vill fånga känslan av kroppslöshet.

– Den första scenen handlar om mat, det börjar med en sashimikock som dödar en fisk och sedan gör den i ordning.

Jag är intresserad av hur man just i Japan maskerar våld och aggression med skönhet och estetik. Så jag tänkte på konceptet med ätpinnar och hur det är så avskärmat från själva dödandet. Det är nästan som ett smycke, varje moment blir så monumentalt. Du skär inte upp maten på något barbariskt vis utan plockar bara upp det som om det vore något väldigt värdefullt.

– På ena sidan av möbeln har du alltså en kille som dödar, förbereder fisken. På den andra har du en middag som pågår, en person som sitter till bords och levande ljus som kommer ut ur väggen. Våldet på ena sidan kommer ut som ett vackert paket på den andra.

Det verkar som om dina konstprojekt håller på att få eget liv, långt utanför modeskapandet?

– För mig är allt en del av samma värld. Men det är en bra fråga. Jag har ett galleri i Istanbul som tar hand om mina verk.

38

Vi har haft en liten retrospektiv … Istanbul är en stad som jag älskar, som jag ofta reser till och jag pratar ju turkiska och allt … har du varit där?

Nej. Men jag har länge velat åka dit.

– Det är fantastiskt. Det är den mest spännande staden i Europa. Det är så färgstarkt och så fullt av liv, så vackert. Det är bara bäst, och folk är så vänliga.

– Och så har jag ett litet galleri där. Bara för att jag vill det, han som har galleriet är någon som jag har ett speciellt förhållande till. Han reste till konstmässan i Basel till exempel, och fick tydligen en massa förfrågningar. Jag behöver det utrymmet, för jag kan inte uttrycka allt genom kläder. Det finns andra saker, delar av samma värld. Förr visade jag alltsammans för en modepublik. Men jag tror att det gick deras näsor förbi för de är inte skapta på det sättet, de vill bara se kläderna. Så nu skiljer jag kläderna från de andra projekten, även om det fortfarande alltid finns en tanke bakom mina visningar. Det är så vi har gjort de senaste två säsongerna och det har funkat bra.

– Nu är det mer så att filmerna inspirerar kläderna. Det känns som om jag är på en resa som är intensiv men också givande. Min arbetsbörda är tung, men jag njuter av den. Jag har en stor energireserv och gör jag inte det här nu så vet jag inte när jag ska göra det.

Såg du Viktor & Rolf-retrospektiven i Paris? De sa att det var lärorikt att se tillbaka på allt de gjort. Och nu ska du göra samma sak på holländska Groninger Museum.

– Det som är spännande med det är att vi ska sätta varje projekt i dess egen kontext. Så det kommer inte bara att vara kläder utan också filmer, teckningar, saker som berättar om själva processen. Jag har mycket sådan information eftersom jag sparat på saker.

– Men jag ser det inte som en retrospektiv, jag är för ung för sånt. Jag uppfattade hela Viktor & Rolf-retrospektiven som underlig på det sättet, själva utställningen var förstås jättebra, men att kalla det för en retrospektiv? Jag är 33, en retrospektiv är något som du har när du är 70.

Det är ändå tio år som vi pratar om. Vad förväntar du dig att se, nu när du snart ska titta tillbaka på allt du gjort?

– Det har med nästa arbets-era att göra. Jag har insett att det mesta jag gjort kan delas in i eror.

39

– Det lär bli som att skriva en bok om alla dina tankar som du någonsin haft. Att se allt mitt arbete tillsammans kommer att bli en annorlunda erfarenhet, för jag ser ständigt tillbaka på sådant som jag gjort tidigare. Det tycker jag att alla borde göra, ibland kan du förbättra en idé genom att titta på hur du gjort det tidigare.

Lotta Aspenberg, som jag jobbat lite med, var din assistent för länge sedan. Hon berättade att hon under sin tid hos dig dränkte en av dina klänningar i Themsen, som ett experiment.

– Åh, ja. Det hade med en story att göra. Nu håller vi på med ett helt projekt som bygger på arkeologi, den nya linjen handlar om hur kläder kommer att bli framtidens arkeologi.

Lotta jobbade med det redan då. Det handlade om Noaks ark, jag minns inte vilken säsong det var, och jag skulle återskapa vissa bibliska situationer. Plagget skulle representera idén om relationen mellan vatten och havet, och hur havet hade tagit över plagget. Jag ville se havets effekter, och tidvattnets. Det var länge sedan.

– Mitt huvudsakliga minne av Lotta var att vi blev vänner. Så jag bestämde att efter henne skulle jag inte bli vän med någon som kom och jobbade för mig, för att jag blir så ledsen när de slutar … men vet du, jag har blandat ihop henne med någon annan. Det var en annan svensk tjej, Erika … Erika … ...Trotzig (svensk, London-baserad kläddesigner)? Var det hon som du blev vän med?

– Nej, både Lotta och Erika var mina vänner, men det var efter att Erika slutade som jag bestämde mig för att hålla distansen hädanefter. På den tiden var företaget mycket mindre, så man blev mer intim med folk. Jag träffar Lotta då och då på gatan, hon bor här någonstans, men vi umgås inte lika mycket längre.

Pressen envisas med att hävda att du är klädskapandets arkitekt. Men hur ligger det till med din förtjusning för arkitektur?

– Jag tror att jag förknippas med arkitektur dels för att jag intresserar mig för arkitekturteori och dels på grund av mitt formspråk. Jag har använt två olika typer av form – organiskt, verkligt och levande, och sen grafiskt och rent. Och i samma stund som folk ser en geometrisk form så associerar de till arkitektur. Jag är mycket intresserad av saker som är platsspecifika, saker som handlar om rymd och kroppens betydelse i förhållande till den rymden – men jag inspireras inte av byggnader.

40

Jag tittar istället på arkitekturteori och jag har tolkat vissa saker som har med det att göra. Jag ser det som inspirerande, men inte visuellt. Jag tycker nog inte att mina kläder ser ut som byggnader.

Som du själv var inne på tidigare – dina performance-artade visningar har varit lite bortkastade på modepubliken, modeveckan i Paris är liksom för hektisk för sånt. Det är bland annat därför som jag sett dig som en solitär i den här branschen, ett fenomen. Hur känner du inför det?

– Solitär är ett ord som har med val att göra, det är inte detsamma som isolering. Hur ska jag säga? De tänker på dig som något främmande, de respekterar dig men där finns ett avstånd. Jag tror definitivt att många, förutom mina vänner i branschen, känner sig främmande inför mig. Och jag tror att det är för att de tror att jag är en så svår person. Om du inte känner en person utan bara ser till den personens arbete, så är det ju så det fungerar – du inbillar dig allt möjligt.

– Kanske menar de att vi inte har tillräckligt att prata om, men jag känner inte så. Folk tenderar att se på dig som väldigt seriös om du har den minsta tanke med ditt arbete. De tycker att du är allvarsam och intensiv och blir rädda, du vet? Men det faktum att du har tankar med ditt arbete betyder inte att du inte kan relatera till folk på en mänsklig nivå. Det behöver inte betyda att du är kall och svår och intensiv. Det kan också finnas andra nivåer att kommunicera på, förstår du mig?

Det gör jag. Vet du, jag känner mig nöjd med det här.

– Ja, du har fått en hel del. Berätta nu, hur är det att leva i Sverige?

42