9789179996949

MARCUS Fร RLAG

Ett

dubbelt svek

Om trons prรถvning

MIKAEL HALLENIUS

Ett dubbelt svek – om trons prövning Copyright © 2019 Mikael Hallenius och Marcus Förlag Bibeltexter copyright © Svenska Bibelsällskapet, Uppsala Marcus Förlag Box 22010 702 02 Örebro info@marcusforlag.se marcusforlag.se Grafisk form: Malin Cedergren Omslagsfoto: Kira Hoffmann, Pixabay Författarporträtt: Maria Brolin Av Mikael Hallenius har tidigare utgivits: Spår av den osynlige – om andlig klarsyn Det överflödande hjärtat – om evangelisation Tryckt 2019 ScandBook, Falun Bok nr 9694 ISBN 978-91-7999-694-9

Innehåll

Inledning

11

1 Guds godhet

21

2 Uppenbarelsen

33

3 Angripen och räddad 4 Konsten att berätta 5 Begravningen

43

55

65

6 Efterord till trilogin

75

Böcker som inspirerat

81

Inledning

är taget 1968. Motivet är ett brudpar. Bruden står till vänster. Med båda händerna håller hon en blombukett. Huvudet täcks av en slöja som når en bit ned över axlarna. Hennes ögon är stora. Hon ler med halvöppen mun mot sin man. Brudgummen har frack och fluga. Hans vänstra arm hänger ledigt efter kroppen. Leendet är stramt. Även hans mun är halvöppen. I handen håller han ett par prydligt vikta handskar. Fotografiet är fäst på ena sidan av ett dubbelvikt tackkort. Pappret är tjockt, gulblekt och har en tydlig struktur. När jag drar försiktigt med mitt finger över ytan gör fårorna på pappret att fingerspetsen rör sig upp och ned. På andra sidan finns en vers skriven med kursiv stil: det svartvita fotot

11

Nu har bröllopsklockorna klingat, och många vänner hälsningar bringat.

Vårt varma tack Ni har, ifrån ett mycket lyckligt par.

Paret verkar vara lyckligt. De gifter sig samma år som ungdoms- och studentrevolter chockar en hel föräldrageneration i Europa och Nordamerika. Det är samma år som Beatles håller på att splittras på grund av interna stridigheter, även om de sedan lyckas hålla samman till 1970.

Brudparet ska också möta turbulens och uppbrott. Det visar sig snart att de inte kan bli biologiska föräldrar. En ofrivillig barnlöshet kastar skuggor över äktenskapet. Lösningen blir att adoptera två barn. Julen 1972 kommer en pojke från Colombia. 1974 anländer en flicka från samma land. Familjen bor under samma tak i nästan två år. Sedan går föräldrarna skilda vägar, precis som popbandet från Liverpool. Pojken blir kvar hos pappan. Flickan flyttar med mamman till en annan stad. Skilsmässan är ett faktum.

Fotot har en märklig dragningskraft på mig.

Jag har tittat, och tittat, och tittat. Om och om 12

igen har jag hållit det framför mig och försökt få syn på falluckan som skulle öppna sig under familjen. Mina tummar har slitit det redan slitna tackkortet – ”ifrån ett mycket lyckligt par”. Jag vill att de unga människorna på bilden ska tala till mig med sina halvöppna munnar. Säga någonting. Berätta nu då! Berätta varför det blev som det blev. Berätta om när falluckan öppnades. I er barnlöshet var ni havande med det som obarmhärtigt skulle drabba mig. Om detta får ni inte tiga.

Framför allt är det kvinnans röst jag vill höra.

Hon jag växte upp utan. Hon med brudbukett.

Hon som lämnade. Men det går inte. Kvinnan på kortet är fryst i svartvitt och står där ständigt med sin tystnad. Halvöppen mun utan ord. Stora ögon. Leende. Med brudslöja. Min pappa lever, och min syster lever. Men mamma är död.

Fotot från deras bröllopsdag ligger i en av mina anteckningsböcker. Där finns också ett fotografi på min far när han är ung, kanske i början av tonåren, och en bild av min syster när hon är liten. De tre bilderna är pusselbitar, tänker jag. Men bilden på brudparet är fel. Jag får inte 13

ihop det. Den biten passar inte in. Hur jag än vrider och vänder på den blir det inte rätt.

Jag vet inte vad klockan är, men det är sent.

Mina ögon dras än en gång till bilden – denna vana, detta sökande – och jag bestämmer mig: Det här är inte ett mycket lyckligt par. Inte alls.

Jag kan inte riktigt redogöra för varför jag vet det. Men så är det. Något hade gått sönder redan innan dagen de lovade varandra evig trohet.

Pojken som kom med flyg från Colombia julen 1972 tog mark på en landningsbana vilken redan var allt annat än jämn och fin. Det skulle bli en smärtsam landning. Vid köksbordet för jag pennan mot pappret. ”Min bok om när tron prövas måste börja där det gjort som mest ont”, noterar jag, ”där min egen tro utsatts för prövning.”

Därför finns det ingen väg förbi det här såret.

Omsorgsfullt stoppar jag tillbaka kortet. Slår igen anteckningsboken. Lägger ifrån mig pennan. Reser mig upp. Jag går en runda och släcker lamporna i lägenheten. Alla i familjen sover.

Den här boken är den sista av tre fristående titlar som handlar om tro. I min trilogi har jag hittills skrivit om andlig klarsyn: Med en klara14

re blick går det att se spår av den Osynlige och då fortsätter tron ständigt att fördjupas. Jag har också tagit upp evangelisation: När hjärtat flödar över sprids tron på Kristus. Jag är övertygad om att trons rätta element är att ständigt fördjupas och att alltid spridas. Eftersom tron är dynamisk – en levande relation med Gud genom tron att Jesus är Kristus – förblir den ständigt i rörelse.

Gudsrelationen tar alltid med människan i två riktningar: djupare och vidare.

Jag ska nu skriva om vad det innebär när tron på en god Gud prövas. Det ska handla om den mörkaste tiden i mitt liv. Om när smärtan från ett livssår rev och slet i själen, om vad såret gjorde med mig, och med min tro. Det ska handla om vem jag blev när prövningen kastade sig över mig i form av min mammas död, och allt den förde med sig av psykiskt lidande och frestelser.

Jag ska skriva om mig själv som barn, tonåring och vuxen man.

Den här boken tar alltså inte upp den allmänna frågan om hur Guds godhet går ihop med ondskan i världen. Istället handlar den om när tron på en god Gud prövats i mitt eget liv. Jag 15

skriver inte om all världens mörker, utan om just det som prövat min egen tro. Även om din och min smärta kan se olika ut möts vi i trons prövning. Det här är min berättelse om hur jag ofrivilligt sattes i rörelse mot en tro närmare det brustna i mitt eget liv. Samtidigt fördes jag närmare en Gud som alltid är god, en Gud som finns kvar till och med när min mamma övergett mig.

Men vad är tro egentligen? Ordet ”tro” är i det svenska språket synonymt med ”vagt” och ”osäkert”. Detta skapar ett problem för den som läser Bibeln. I Guds ord är nämligen tro motsatsen till det tvetydiga och ständigt flytande.

Tron är en fast tillit på en Gud som alltid är god.

Aposteln Paulus skriver i det andra Timotheosbrevets första kapitel: ”men jag skäms inte, för jag vet vem jag tror på och jag är viss om att det står i hans makt att bevara det som jag har fått mig anförtrott, ända fram till den dagen.” Aposteln skriver inte att han vet vad han tror på, utan vem han tror på. Tron är en personlig relation till Gud. Samtidigt är det tvärtom. Tron har också ett givet innehåll. Oavsett hur det står till i ditt och 16

mitt liv finns det något som inte förändras – Gud har makt att bevara allt det som lagts ned i oss genom tron på Kristus. Enkelt uttryckt: En god Gud är vem vi tror på. Guds godhet är vad vi håller fast vid, och det som håller fast oss. Den tro Gud väcker i människan genom evangeliet och den helige Ande riktar henne mot Gud själv.

Den övertygelsen ställer oss inför Någon som är värd att fortsätta fästa sitt liv vid. Den tron kommer att prövas, men den håller.

Nu är det lätt hänt att föreställa sig prövningar som ett ursinnigt lejon ständigt redo att utifrån kasta sig över tron för att förgöra den.

Ungefär som att prövningar kan undvikas om en person är tillräckligt listig och undviker att gå där lejon finns, eller når en nivå av fromhet så högt över tillvaron att vilddjuren inte når dit.

Men det förhåller sig inte på det sättet. För den som har en tro är prövningar inget undantag, utan regel. Orsaken till trons prövning är inte att hon är en dålig kristen. Tron utsätts ständigt för prövning just eftersom den är dyrbar. Trons egen kvalité gör den till ett ständigt villebråd för Satan och det är på grund av dess värde som sla17

gen rasar i själslivet. Kampen består i att alltid, genom allt och överallt, fortsätta att tro på en god Gud som har makt att bevara det som han anförtrott de troende. Det är om trofastheten, att hålla kvar vid Gud, och om tilliten, tron på att Gud verkligen är god, som slaget kommer att stå.

Varför? Jo, det är där guldet finns. Inget, absolut ingenting, är mer värt än det.

Mästarens eget böneliv ger en glimt av hur högt värderad tron är. När prövningens stund närmar sig för Petrus ber Jesus för honom, enligt Lukasevangeliets tjugoandra kapitel. Och vad ber han? När lärjungen som hävdade att han aldrig skulle förråda sin Herre började vackla i sin tro på att Jesus är Messias, säger Jesus: ”Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut.” Med precision tar Kristus sikte på det avgörande. Mycket i Petrus liv var inte särskilt viktigt i det större perspektivet. Precis som i ditt och mitt liv. Det omistliga var inte Petrus yrkesroll, storleken på fiskebåten, hans dialekt från Galileen eller olika misslyckanden och framgångar. Faktum är att endast en sak till 18

sist verkar vara tillräckligt viktig för att hamna på Jesu bönelista för den vacklande lärjungen – att tron inte tar slut. Sker det är allt förlorat.

Om tron däremot består, om tron fördjupas, om tron växer till och används i de värsta och de vackraste stunderna, ja då är segern vunnen. Relationen förblir hel, kärleken består. Då förstår hjärtats tankar till sist och förståndet kan jubla med hjälp av orden från första kapitlet i profeten Nahums bok: ”Herren är god mot dem som hoppas på honom, han är ett värn på nödens dag, han tar sig an dem som flyr till honom.”

19

1 Guds godhet ”Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv.” (Ps. 23:6)

r e s tau r a n g .

Högt bakgrundsljud. Överallt människor med brickor. De satte sig ned och reste sig upp i en aldrig sinande ström. Studenter och lärare inramade av lunchrast. Min kollega lutade sig fram över bordet: ”Visste du att det finns statistik på att adoptivbarn är överrepresenterade både när det gäller att begå våldsbrott och att ta sitt liv?”

Han hade själv adoptivbarn och ville veta hur jag upplevt det att växa upp som adopterad från Colombia. Vi kände inte varandra särskilt väl, men hamnade ändå i ett personligt samtal om min uppväxt och hans barn. Min kollegas oro var att ytterligare en föräldraförlust skulle vara

universitetets

21

förödande för barnen som en gång skiljts från sina biologiska föräldrar. För honom var detta outhärdligt. ”Tänk”, sa han med fördröjning, ”tänk om mina barn två gånger skulle behöva separeras från sina föräldrar. Går det överhuvudtaget att återhämta sig från den typen av dubbelt svek?” Det här var funderingar min arbetskamrat definitivt hade behov av att dela. Vi åt. Han pratade. Jag lyssnade.

Den eftermiddagen skrev jag i anteckningsboken: ”Ett dubbelt svek.” Inte sviken en gång.

Utan två gånger. Ett ont plus ett ont till. Par i svek. Inte heller ett svek av vem som helst. Nej. Först av min biologiska mamma som lämnade mig på ett barnsjukhus, troligtvis tvingad av fattigdom. Detta första svek går att se som nödvändigt – samtidigt som det är outhärdligt – och just därför inte som något fullständigt obegripligt. Kanske är det till och med på det viset att ”nödvändigheten” gör att det inte alls handlar om ett svek? Hon gjorde allt för sitt barn, på det bästa sättet hon kunde. Om det stämmer blev jag inte sviken av min biologiska mamma. Då är hon trots allt en god förälder. Som jag aldrig 22

träffat. Känslorna kan inte riktigt sortera åt mig.

Språket räcker inte till. Jag famlar fortfarande.

Men det är omöjligt att min adoptivmamma var en god förälder. Däremot tror jag inte att min mamma var alltigenom ond. Hon hade naturligtvis sin historia, sin kamp och sina sår. Men min adoptivmamma valde bokstavligen bort mig när jag var fem år. Och hon fortsatte att göra det under hela min uppväxt. När hon till slut hörde av sig i vuxen ålder var det i samband med julen, och då var hon alltid full. Kanske behövde hon dricka extra mycket för att våga ringa? Ett pågående svek. Möjligen har jag inte upplevt ett dubbelt svek. Men definitivt ett. Eva-Christina övergav mig.

Sådan är Gud

I prövningens stund behöver vi fästpunkter utanför oss själva. Annars faller vi handlöst. Tron i kristen tro är en tro på Gud. Det är där den har sitt fäste. Det betyder att tro i biblisk mening alltid har sitt fäste utanför sig själv. Tron har sina fästpunkter i vad Guds ord säger om Gud. På samma sätt som en bergsklättrare behöver 23

SOM BARN BLIR HAN ÖVERGIVEN av sin mamma. Sveket kommer ikapp en sommar när hennes lägenhet ska städas ur. Hur har detta livssår påverkat honom? Hur

har frånvaron av en förälder prövat tron?

Ett dubbelt svek – om trons prövning är Mikael Hallenius mest personliga bok hittills och den avslutande delen i en trilogi om tro. Ur trons perspektiv kommer vi mitt i kriserna närmare oss själva och närmare Gud. Det är möjligt att tro att Gud är god också när vägen är skymd eller livsdrömmar slås i spillror. Den som bevarar tron genom prövningar och besvikelser får upptäcka att den förnyas och fördjupas, vidgas och öppnas.

En själavårdande, hoppfull och närgången bok för den som går igenom en svår period, försöker försonas med sitt livs berättelse eller bara tvivlar på Guds närvaro en vanlig vardag: Herren räddar.

MIKAEL HALLENIUS , f 71, är pastor, fil dr i pedagogiskt arbete och lärare i Kyrko- och missionsstudier på Örebro Teologiska Högskola. Han har tidigare utkommit med Spår av den osynlige –

om andlig klarsyn och Det överflödande hjärtat – om evangelisation.

ISBN 978-91-7999-694-9

ISBN 978-91-7999-694-9

9 789179 996949