9789179996710

FREDRIK LIGNELL

Bottenkänning

Guds långsamma svar på livets djävulskap Marcus Förlag

Fredrik LigneLL

Bottenk채nning Guds l책ngsamma svar p책 livets dj채vulskap

Bottenkänning – Guds långsamma svar på livets djävulskap Copyright © Fredrik Lignell 2017 Grafisk form: Malin Cedergren Foto: Rickard L Eriksson Marcus Förlag Box 22010 702 16 Örebro info@marcusforlag.se marcusfolag.se Bok nr 9671 ISBN 978-91-7999-671-0 Tryckt i Tyskland 2017

innehåll

FÖRoRD Personlig, men inte privat 11 Solens vinkel klockan elva på förmiddagen 17 kungen och medaljerna 33 Stairway to heaven 43 Både och 53 Andligt strålskadad 59 Ökensand 67 tillit och förtröstan 77 Att försonas med livet så som det blev 85 gå hem med dig! 97 Minerad mark 105

Flykten från hönsgården 113 Som du vill 121 Vem bär vem, egentligen? 131 gäst hos verkligheten 141 Jesus av kött och blod 149 De oberörbara 161 Vad har du i handen? 169 Sprickor och ljus 177 Domaren 183 Sista ordet 191 Det långsamma svaret 197 noteR 199

Gud finns i botten. Han rör sig i utblottelsen, smärtan och i sorgen. Gud är, genom Jesus Kristus, mitt i skiten.

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp ge­ nom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Hebreerbrevet 4:14-16

FÖRoRD

Personlig, men inte privat Medverkade idag i ett panelsamtal på årets medarbetardagar.

Nära, nakna och insiktsfulla berättelser. Jag var helt knockad.

Kändes bra mitt i allt att dela smärtan medan det händer och inte med facit i hand, om några år. Tar nu en veckas timeout med anledning av vår kris.

f Jag sitter på en estrad i en kyrka i Huskvarna, och det är årlig pastorskonferens. Flera hundra av samfundets pastorer och andra medarbetare är samlade, och rubriken för dagen är den bästa fråga jag hört på länge: ”Hur ledsen får en glädjebudbärare egentligen vara?” Vi är några kolleger som medverkar i ett panelsamtal om de prövningar och frestelser som möter oss människor, och det blir ganska personligt.

Om sorg. Och om rädslan att allt ska gå sönder och att alla inte överlever. Kollegan Micael har tidigare under dagen delat med sig av den bottenlösa smärtan i att förlora en son, och under den förmiddagen fingrar ingen på mobilen. Ingen 11

twittrar ett ord. Det går inte, för vi känner att det som sägs är ett förtroende vi får, och vi gråter med honom. Vi skrattar också. Allt är inte bottenlöst, hans berättelse rymmer också dråpligheter och värme.

Jag bär med mig den dagen som ett minne, för det var en dag då en grupp människor plötsligt pratade sant med varandra, vilket inte är så lätt som man först tror. Det där med att blotta sitt inre har med gehör att göra, tänker jag. Hur mycket ska man säga? För vems skull berättar man om sina fajter? Blir någon hjälpt, eller sker det helt och hållet för ens egen skull? Om det bara är för att jag ska lätta på mitt eget tryck, kan det ändå hjälpa någon annan? Det är inte min avsikt att inbjuda till min privata lilla terapisession då jag nämner något om vår egen krokiga väg. Gränsen för det sunda och fruktbara är inte klart definierad, och jag känner mig för, försiktigt.

Det råd man brukar få lyder: Man kan gärna vara personlig, men får aldrig bli privat. Jag vet inte hur många gånger jag hört det, men vad betyder det egentligen? Hur ska det kunna hjälpa mig, och vad för sorts karta är det att navigera utifrån? Är det inte så att somligt är personligt för mig, men privat för andra?

Det bästa rådet brukar vara att inte bli alltför öppen med det man för närvarande lever i. Det är oftast klokare att vänta tills man fått lite distans, kanske har facit eller åtminstone vet vartåt krisen lutar. Jag rådfrågar en av mina bästa vänner, och vi bestämmer gemensamt att jag för en gångs skull ska göra tvärtom. Att den här gången sitta där på estraden i kyrkan i 12

Huskvarna och sänka garden, utan att veta någonting om hur det kommer att sluta.

Så jag berättar om vår dotter Jonna. Hon är då 20 år. Jag berättar om hennes psykiska ohälsa, om att hon lever i ångest och depression och att hon i ren desperation skadar sig själv. Jag gråter, och jag tänker där jag sitter: så här ser vårt liv ut. Det senaste året har inneburit det djupaste mörker för Jonna, och vi som stått nära har smakat något av det mörkret, vi också. Jag tänker på nattliga telefonsamtal då Jonna stått utanför psykakuten i Örebro och inte blivit insläppt. Om rakblad, skärsår och ambulansfärder. Om suicidavdelningar, malande monoton oro och skräcken att allt ska gå sönder och aldrig kunna repareras igen.

Det som händer den där dagen på konferensen kommer jag att bära med mig länge. Det är som att den där frågan som ställts i rubriken hjälper oss att gemensamt sänka garden något. Vi bär alla på frestelsen att uppfyllas av oss själva och vilja stå och jämföra våra framgångar och äventyr. Men inte den dagen. Då händer något annat, och vi gråter med varandra. Över Micaels son som inte lever längre. Men också vi som sitter i panelen känner av värmen från dem som delar vår vånda och smärta, och den där dagen möts vi på riktigt.

I foajén efteråt pratar jag med en man som berättar en historia som påminner om vår. Om dottern som inte mått bra och som kämpat i många år med depressioner och mörker.

Vi gråter ihop, och vi ber en bön för varandra, mitt på golvet på det stora innetorget.

När man blottar sin smärta, sina misslyckanden eller sin 13

sorg, då är det som att något händer i atmosfären. Inte alltid, men ibland. Det är som att öppna ett fönster och släppa in lite friskt syre. Som om alla väntat på att någon ska säga som det är, när alla ändå vet att det inte är som det verkar eller som det borde vara.

En person som verkligen blottade sin smärta var den finlandssvenske predikanten Frank Mangs. Han var en av 1900-talets vassaste folktalare, och få kunde fånga sina åhörare som han. Men mitt i offentligheten och framgångarna kämpade Frank Mangs med svårmod, depressioner och tungsinne. I sin memoarsvit Högst personligt låter han oss komma väldigt nära. Han berättar om hur han mitt i en häftig möteskampanj i Norge som påverkar massor av människor går ut i skogen, sitter vid en bäck och funderar på att dränka sig eftersom han är så slutkörd. Det blir inte så, utan han lever i många år till innan han dör en naturlig död, över nittio år gammal. När Frank Mangs biografiska böcker kom togs de emot med enorm värme. Mangs predikade ibland om att hitta den rätta tonen, vilket han också ofta gjorde. Kanske var det just den där tonen som slog an något som vi ständigt frågar efter. Ärlighet. Nakenhet. Igenkänning.

Mangs själv uttryckte den där brustenheten väl: ”När sår läggs till sår uppstår helande.” Det är som om mötet med en annan människas fajter, brottning, svårighet och sårighet ibland lyckas göra något med oss som gör att vi känner igen oss. Sår läggs till sår.

Så frågan kvarstår: Hur öppen ska man vara med sitt liv, sina segrar och nederlag? Jag vet inte. Det är svårt att dra en 14

sådan gräns. Det jag vet är att någon ibland måste gå före och sänka garden. Om vi ska kunna erfara hur Gud kommer till oss mitt i livet sådant som det är, då måste vi någon gång tala om livet sådant som det blev, så det blir mitt ärende. Den här boken handlar om mig och om min familj. Berättelsen är inte unik eller extraordinär, utan berättas just för att den är vår.

Men boken handlar också om en av de stora, närgångna frågorna, den om var och vem Gud är när livet spricker sönder.

Håller det att luta sig mot Gud i smärtan? Är han närvarande eller frånvarande? Vänder han sitt ansikte till oss eller från oss? Och, kanske minst lika närgånget: vem blir man själv i tider av kris? Vad händer med oss när drömmarna går sönder och livet skaver?

15

Solens vinkel klockan elva på förmiddagen Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom.

Kolosserbrevet 1:15-16

f Den som har sett mig har sett Fadern.

Johannesevangeliet 14:9

f Gud blir inte en religion, så att människan får del i honom genom att utbyta religiösa tankar och känslor. Gud blir inte en lag, så att människan får del av honom genom lydnad

17

mot lagen. Gud blir inte ett ideal, så att människan uppnår gemenskap med honom genom ett konstant strävande. Han ödmjukar sig själv och tar på sig de gudlösas och guds­ förgätnas eviga död, så att alla de gudlösa och gudsförgätna kan erfara gemenskap med honom.

Jürgen Moltmann

f När vår dotter Jonna var 17 år kom hon hem en dag och berättade att hon väntade barn. Jag kommer aldrig att glömma den dagen. Jag var på kontoret i kyrkan, och min fru Sus ringde. Hon var påstridig och ringde kyrkans café för att få tag på mig som satt upptagen i ett samtal. Hon fattade sig kort i telefonen. ”Jonna är med barn, du måste komma hem.”

Jag satt med telefonen i handen och märkte hur handen försiktigt skälvde. Hur blir det nu? Vad gör vi? Vad händer med hennes skolgång? Alla tankar på högvarv. Det tar tio minuter hem, men det enda jag minns är hur jag plötsligt stod med handen på dörrhandtaget till vårt radhus och tänkte: nu måste det bli rätt. De närmaste timmarna kommer Jonna alltid att minnas, och nu gäller det att vaka på alla ryggmärgsreflexer och förebråelser.

Vi kramade varandra, samtalade länge och väl, och sedan gick kvällen åt till att smälta vad vi varit med om. Jonna hade så småningom behov av att vara ensam, och Sus och jag tog en tur med bilen. Vi satt tysta en lång stund, och plötsligt utbrast 18

Sus: ”Ingen ska i alla fall beskylla pastorsfamiljen för att vara präktig.” Vi brast i skratt, mitt i chocken, och kanske blev den kommentaren viktigare och sannare än vi kunde se då.

Eftersom Jonna var minderårig hade hon erbjudits en kuratortid morgonen därpå. Vi gick naturligtvis med dit båda två och försökte stödja så mycket som möjligt. Kuratorn var märkbart störd av att Sus och jag var med och kunde inte dölja sitt ogillande. Vi försökte förklara att vi som hennes föräldrar självklart ville stötta Jonna på bästa sätt, och att det var därför vi var där. Kuratorn verkade skeptisk, och jag tänkte: närvarande föräldrar är väl inte primärt ett problem.

Tragiken måste väl ändå vara då föräldrarna totalt uteblir i en sådan här situation.

Tiden som följde var turbulent med träffar med rektor och lärare på Jonnas skola, praktiska förberedelser inför förlossning och mycket annat. Vi förberedde oss för att bli storfamilj med Jonna, bebisen och bebisens pappa boende hemma hos oss.

Några månader tidigare hade Jonna sommarjobbat på ett sjukhem för äldre i Linköping. Där hade hon lärt känna Folke, 90 år gammal. Folke var medlem i vår församling, och en fantastisk man. Jonna och Folke blev kompisar och satt på balkongen och pratade över ett antal koppar kaffe den där sommaren. Då Folke fick höra att ”pastorns flicka” väntade barn utbrast han: ”Ja, jag har inget med det där att göra!”

Något senare funderade han ihop med en god vän: ”Jag vill att vi tar ut en summa pengar från mitt konto. Jag ska köpa flickan en barnvagn.” Detta kanske inte låter så märk19

Samtidigt som Sus och Fredriks tonårsdotter Jonna blir gravid insjuknar hon i svår depression. På några få månader omkullkastas livsdrömmar och förhoppningar och ett stillsamt radhusliv förbyts i kaos.

Medan Jonna blir sämre och medicineras med tung psykofarmaka fortsätter Fredrik predika de goda nyheterna i kyrkan. När hans mamma avlider och Jonna läggs in på psykiatrisk klinik går det till slut inte längre. Var det så här det skulle bli? Har de inte fått sin beskärda del av mörker nu? Och varför är Gud tyst?

Bottenkänning är en bok om att vara pappa till en dotter som skär sig, om låsta psykiatriavdelningar och om skräcken över att allt ska gå sönder och aldrig bli helt igen. Det är samtidigt en hoppfull berättelse om att fortsätta tro, om glädjen att bli morfar vid 42 och att försonas med livet så som det blev.

Fredrik Lignell, f 68, är pastor i Ryttargårdskyrkan i Linköping. Bottenkänning är hans första bok.

ISBN 978-91-7999-671-0

ISBN 978-91-7999-671-0

9 789179 996710