9789179996307

”Ingegerd Rooth kan berätta på ett sätt som fångar och förstärker trovärdigheten för det kristna missionsarbetet i Afrika.” – Stanley Sjöberg

marcus förlag

Nära himlen i det grÜna helvetet Copyright Š 2007 Ingegerd Rooth, Marcus FÜrlag Box 22010, 702 02 Örebro Telefon 019-16 54 00 E-post info@marcusforlag.se www.marcusforlag.se Omslag: Caroline Lundbäck Foto: Hart Creations och Carl Johan Erikson Tryckt 20 I 4YSKLAND !NDRA UPPLAGAN FšRSTA TRYCKNINGEN Bok nr 9 30 ISBN 978-91-7999- 30-

Kapitel 1 Islam är ingen renodlad religion i Rufijidistriktet. Det råder också många animistiska föreställningar, svart magi och även djävulsdyrkan. Men man talar inte gärna om det. Marita kom en dag ner till tätorten vid stora vägen 14 kilometer från Mchukwi. Utanför den lokala tribunalen satt en liten klunga mycket gamla kvinnor. Marita hjälpte en av de små skinntorra gummorna uppför trappan in till domstolen.

– Men vad gör alla kvinnorna här?

– Jo, deras fall skall upp i domstolen idag. De har rövat bort en liten flicka för att göra medicin av henne, särskilt av tungan. Lyckligtvis hittade föräldrarna henne innan något hände. Nu smörjer de något svart i hennes ansikte så att ”förståndet försvinner”, och även om hon blir räddad, så minns hon inte vad som hänt.

Vi hade hört om sådana händelser tidigare men haft svårt att tro på dem. Man påstod att småbarn hade rövats bort och aldrig hittats igen.

En ung flicka blev inlagd på sjukhuset i Mchukwi. Hon hade just fött barn här och allt hade gått bra. Flickan var låghalt, men hon var arbetsför och duktig. Men en släkting till henne, en av våra arbetare, kom till byn fjorton dagar senare och fann henne i ett uruselt tillstånd. Ingen hade ens försökt att få henne till sjukhus eller på något annat sätt skaffa hjälp. Släktingen tvingade byborna att låta honom få ta henne med sig. I tio dagar kämpade vi för hennes liv, gav henne all behandling vi kunde tänka ut, men ingenting hjälpte, och ingenting stämde. Ingen diagnos passade in.

En dag kom hennes släkting tillsammans med en annan av våra arbetare in till oss och bad:

9

– Låt inte hennes mamma och mormor få vara inne hos henne.

De är hemska.

De var försiktiga med valet av sina ord, men vi kände instinktivt, att här låg något annat bakom.

– De försöker ta livet av henne.

Kunde vi verkligen tro på något sådant? Någon natt senare kom flickans mor och svärmor in på avdelningen, tvingade i henne något att dricka, kastade av sig alla kläderna och började en extatisk djävulsdans. Personalen körde ut dem. Dagen efter förbjöd vi alla släktingar att besöka henne. Men efter ytterligare en dag var flickan död. Död? Varför?

Tyckte man så illa om den här unga kvinnan? Nej, det är bara så, att man är rädd för satan, så ibland måste man ge honom ett offer. Och vill man inviga någon åt satan, så måste också en människa offras.

Kroppen måste föras tillbaka till byn, men ingen av oss ville egentligen köra. Till slut tog Marita på sig uppdraget. Hon skulle sedan vidare till Nyamisati och byn låg ungefär halvvägs dit. Framme i byn följde hon med till ”sorgehuset” där alla de gamla kvinnorna satt och höll dödsklagan och skrek. Marita gick rakt in till dem.

– Ni måste sluta att tillbe satan. Bed till Gud i stället. Ni inser väl hur fruktansvärt det är att tillbe satan, och nu har ni dessutom tagit livet av flickan!

Det blev alldeles dödstyst i hyddan. Alla lyssnade på henne.

Hon fick riktig ögonkontakt med flera av kvinnorna, och det var tydligt, att det hon sade gick hem. Utanför stod muslimprästen. Han var rasande på henne.

– Hur blir det här nu då?

– Du säger att du älskar Allah och du vill tjäna honom, svarade Marita. Och så går ni och dödar folk! Koranen säger att man inte får döda, och ändå har ni dödat henne.

– Jag vet, fräste han, men jag har inte gjort dig något ont.

En liten grabb följde Marita tillbaka till bilen.

– Varför tror du sånt här händer? Varför tillber ni satan och ger offer till honom? frågade hon.

– Jo, du förstår, vi är så rädda för honom, så ibland måste vi offra något, så att han inte gör oss illa, blev svaret.

10

Senare åkte vi tillbaka till den här byn. Vi gick från hus till hus och försökte få kontakt med människorna. Men innan jag berättar mer vill jag tala om hur allt började.

11

Kapitel 2 Äntligen var jag på väg. På väg till Kongo! Tåget rullade sakta ut från Centralstationen i Stockholm, förbi Tegelbackseländet med alla bommarna, ut på bron och in i Södertunneln. Det var en sen, ruggig novemberkväll 1956. Inom mig hörde jag och såg fortfarande alla som hade stått på perrongen. Mor och far, syster, alla ungdomarna från kyrkan, pastorn och många andra. Jag hörde hur de sjöng: ”Gud tager vård om dig, varje din dag, stark eller svag …” Det kändes tryggt. De hade tänkt sjunga: ”Tänk, när släkt och vänner alla mötas där på den gyllne stranden, skiljas aldrig mer …” Men jag ville nog möta dem här på jorden först.

Någon kom och drog igen fönstret och stängde ute den kyliga nattluften. Jag var ensam i kupén ända till Flen. Det doftade av blommorna som jag hade fått. I paketen hittade jag små överraskningar, alla givna med omtanke och värme: en bok, kort med tänkvärda ord, ett tuggummi av den sort jag gillade bäst… Äntligen … Ändå var jag 25 år. Men så länge jag kunde minnas, var det barnen i Kongo som var mitt framtidsmål. Och tydligen ännu tidigare, för mamma hade berättat, att innan jag nästan kunde tala rent deklarerade jag, att jag ville åka till de svarta barnen. Vad var det som var nerlagt i en liten flickas hjärta?

Tanken följde mig genom tonåren, men jag vågade inte prata om det. Den bara fanns där. Kongo fanns ständigt inom mig. Gamle professor Eli Heckscher, som var censor vid den muntliga studentexamen, tyckte att ”kandidaten nog borde läsa vidare”. Visst hade jag en dröm om att bli läkare, men stipendierna var inte så lättåtkomliga på 40- och 50-talen, och utan ekonomisk möjlighet gick det inte. Så det blev Sophiahemmets Sjuksköterskeskola och Barnmorskeskolan vid Södersjukhuset i Stockholm.

13

Den belgiska staten hade höga krav på dem som skulle arbeta i Kongo, antingen det var inom sjukvården eller inom skolväsendet.

Godkända betyg från kurser i Bryssel för lärarna och ett halvårs tropisk medicinutbildning vid ”Institut Prince Leopold de Médecine Tropicale” i Antwerpen för dem som skulle arbeta inom sjukvården.

Det var bara fem månader sedan jag tog båten hem till Sverige från Antwerpen efter året i Belgien. Nu skulle jag få en chans att uppleva gamla minnen, eftersom båten till Kongo skulle ligga några dagar i Antwerpen för lastning.

Det nöp i skinnet och andedräkten stod som en rök ur munnen i den 15-gradiga kylan i Oslo. Lastbåten Irma låg nere vid hamnen, glänsande vit och bara två år gammal. På måndagskvällen stävade vi sedan rakt söderut. Bakom oss badade Oslo Rådhus i ljus och på båda sidor om Oslofjorden glimmade ljusen. Tills vidare var jag ensam passagerare förutom kaptenens fru och hennes kelgris Småen, en liten sköldpadda som inte var mer än tio centimeter från skalkant till skalkant.

Jag tilldelades en hytt på samma nivå som kaptenssviten. Den låg högt, och det gungade bra redan ute på Nordsjön. Skrivmaskinen tycktes ofta vilja lyfta från underlaget.

Tidigt på torsdagsmorgonen skymtade vi de första ljusen i Antwerpen. Det kändes lite som hemma. Givetvis ville jag vara med när vi kom i hamn. Men sjövanan hade nog inte inställt sig riktigt, så jag snavade i mörkret och åkte kana på magen på det oljiga lastfartygsdäcket. Lite trasig både här och där tog jag mig in till stan för att söka upp mina vänner, som kämpade vidare med tropisk medicin.

Kursen i tropikmedicin hade varit minst sagt tuff. Tillsammans med belgiska hälsovårdsarbetare, katolska nunnor och blivande missionärer från både Europa och Amerika hade vi pluggat natt och dag för att i mikroskopet kunna särskilja ägg från olika inälvsmaskar. Eller för att av bara ett ben eller en halv vinge kunna säga vilken mygga det var, eller kunna se skillnaden mellan spetälske- och tuberkulosbaciller. När jag senare såg filmen ”Nunnan” med Audrey Hepburn, kunde jag precis känna hennes frustration, där hon gick samma kurs 15 år tidigare. Att bygga toaletter, ”fosse arabe” (den

14

arabiska gropen) ingick också i kursen. Klarade vi inte det, fick vi inte arbeta självständigt i Kongo.

Dessutom var det riktigt kallt i Belgien den vintern. Husen tycktes inte vara byggda för den kyla som rådde det året. Vi pluggade i kappa, vantar, yllesockor och mössa. En morgon vaknade jag med snö på pannan. Lite frisk luft fick vi ändå in från takfönstret.

Och de belgiska småpojkarna åkte skridskor i kortbyxor med blåfrusna knän.

Efter en vecka i hamn var det dags för Irma att stäva vidare. Men man räknade med storm ute till havs, så det var osäkert om vi skulle kunna gå ut. Till slut fick vi klartecken. Det blev en gropig resa till nästa hamn, Bordeaux. Biscayabukten levde verkligen upp till sitt rykte. Alla tycktes angripna av ett slags danssjuka. Vi flög som vantar mellan bord och stolar och i trappuppgångar. Plötsligt kunde stolen jag satt på ta sig en tur över golvet, bort från all den goda maten. Vattenkaraffer och tallrikar åkte kana längs borden eller ner på golvet. Min skrivmaskin lyckades jag rädda när den hamnade på trekvart över skrivbordskanten. Men för min del infann sig ändå en viss sjövana.

Det blev allt varmare, och julen närmade sig. Jag hade fått en uppgift, som jag tyckte om. Andre styrman förklarade, att så länge jag fanns ombord tänkte han inte ägna sig åt sjukvården. Utrustningen var toppmodern och fanns på kommandobryggan. Därifrån hade man en vidunderlig utsikt över det oändliga havet. Delfinerna följde båten, och en och annan hajfena kunde vi också skymta. Flygfiskarna flög silverglänsande i stim alldeles över vattenytan, långt, kanske mer än hundra meter. Klockan sex på kvällen rullade solen som ett eldklot rakt ner i havet i väster, och runt stäven lyste och skimrade marelden i grönt och guld.

Så kom julafton. Överallt var det pyntat, en uppgift som jag med glädje tagit på mig. Mannarna hade ett stort diskussionsämne de här dagarna. Hur i all världen kunde ”en ung pike” som jag komma på den befängda idén att begrava mig långt ute i djungeln? Var det månne kärlekssorg som drivit mig bort från civilisationen? Ändå skickade de med mig en stor gåva när jag senare gick av båten.

15

På julkvällen samlades vi på däck. Vi läste julevangeliet och sjöng med motorernas dova dunk i bakgrunden, var och en på sitt eget språk: ”Stilla natt, heliga natt, allt är frid, stjärnan blid …” Över horisonten i söder syntes Sydkorset, och Karlavagnen höll på att tippa över i norr. Månen bildade en silvergata fram till båten och blandade sig med mareldens guldnyanser.

Nyårsdagens morgon, Kongo i sikte! Sakta stävade vi uppför Kongoflodens starka flöde. Palmdungar, bananträd, små infödingsbyar här och var vid stränderna. Regntiden hade börjat här, allt var vackert och grönt. Det tycktes skimra i tusende gröna nyanser. Längre än till Matadi, Kongos viktigaste hamnstad, kunde båten Irma inte ta mig.

Där satte de stora Ingafallen stopp för framkomligheten. Ändå var min resa inte slut här. Kvar var en sträcka lång som mellan Stockholm och Casablanca, tvärs över Kongobäckenet till den östligaste provinsen Kivu, som gränsar både till Ruanda och Burundi. Alla tre länderna stod under belgisk administration.

Ett ganska bekvämt tåg skulle ta mig till Leopoldville. Det gamla namnet Kinshasa, handelsstationen som grundades av Stanley 1883, hade fått stryka på foten när kung Leopold II år 1885 skapade staten Kongo och lade den under sin personliga kontroll. Inte förrän 1966 kom namnet Kinshasa till heders igen.

Jag bar in allt mitt bagage. Ingen maxvikt på 20 kilo här inte!

Uppe på bagagehyllan låg min nyinköpta, obligatoriska tropikhjälm.

Kongofloden försvann mer och mer ur sikte, och vid horisonten reste sig berget ”Tête de Leopold II” (Kung Leopolds huvud). Faktiskt avtecknade sig inte berget som profilen av den gamle monarken, som hade lagt beslag på det här vackra landet.

Vi åkte över savanner med manshögt elefantgräs. Här och var låg små byar med runda gräs- eller lerhyddor. Plötsligt stannade tåget med ett ryck. Efter en stund kom en tjänsteman in i vagnen: – Tyvärr, tåget går inte längre, eftersom banvallen har rasat.

Vi måste be er ta allt bagage och gå cirka 500 meter till andra sidan om den lilla flodkröken. Där möter ett annat tåg.

Gå 500 meter! I hettan! Med resväskor, tung skrivmaskin i hårt fodral, portfölj, för att inte tala om alla kassar!? Men från ingenstans

16

dök glada afrikaner upp. De ville hjälpa till. Jag delade ut bördorna och hasade sedan iväg ut i terrängen. Framför oss hängde rälsen i luften, tio meter naken järnvägsräls. Hela den fem meter höga banvallen hade sköljts bort av regnmassorna. Ibland skymtade jag mina bärare, ibland inte. Men till slut fick jag syn på ett skraltigt tåg lite längre fram. Allt mitt bagage fanns redan på plats – utom min fina tropikhjälm. Den hade jag själv glömt på hyllan i det andra tåget.

Mellan Leopoldville och Usumbura (numera Bujumbura) i Urundi (nu Burundi) fick jag ta flyget. Jag satt med näsan tryckt mot flygplansfönstret. Ödsliga vidder, mörkgrön regnskog, slingrande floder och höga platåer. Vi följde Tanganyikasjöns västra strand.

Där låg Kongo! På andra sidan fanns Tanganyika och Urundi. Jag hade skickat telegram två dagar tidigare för att meddela när jag skulle komma. Men ingen stod och väntade på den lilla flygplatsen.

Och jag hade ingen aning om var missionsstationen i Usumbura låg. Breven skickades alltid till postboxnummer. Nu kände jag mig övergiven. Jag letade i telefonkatalogen, för nog borde det väl finnas telefon? Det var ju i alla fall en stad. Tiden gick och snart skulle det bli mörkt. Till slut förbarmade sig en i personalen över mig. Han trodde sig veta var missionsstationen låg, så han skjutsade mig dit i firmabilen.

Men än var jag inte framme. ”Min station” låg högt uppe i bergen på andra sidan gränsen, inne i Kongo. Ett par dagar senare var jag på väg dit tillsammans med Gothy Peterson, som redan tillbringat 18 år i Afrika. Vi skulle dela bostad i Lemera. Jag hoppades att hon ville lära mig swahili. I en liten ljusgrön Opel Olympia åkte vi rakt västerut över gränsen, norrut längs Ruziziflodens dalgång med de 3 000 meter höga Kivubergen i väster och Urundibergen på andra sidan floden österut. Vägen var bra de första tio milen, ända tills vi kom till den lilla avtagsvägen med skylten ”Lemera 28 km”. Därifrån slingrade sig en smal väg mellan kullarna, och snart började vi stiga uppför. Här var vägen uthuggen i bergväggen med branta stup på ena sidan och lodräta kanter uppåt på den andra sidan. Under dagen var trafiken enkelriktad här. Vissa timmar kunde man bara köra nedåt, och vissa timmar åt andra hållet. När natten

17

föll var det fritt fram. Då kunde man se billyktorna på långt håll så att man hann leta reda på en säker mötesplats. Några små byar klättrade längs bergssluttningen. Så skymtade till sist det första huset högt uppe på en kulle. Det var sjukstugan som försvann vid nästa krök. Men sedan dök det ena huset efter det andra upp. Och högt över alla andra lyste den nya, vitkalkade kyrkan som skulle invigas följande söndag.

Jag var framme.

18

Kapitel 3 På själva julaftonen 1924 kom de första missionärerna till Lemera, eller Nia Magira som det då kallades. Nia Magira var centrum för bafulerostammen, och där residerade kung Mukugabe med sitt harem på 50 hustrur. Under året hade missionsledningen sökt tillstånd att få börja verksamhet uppe i bergen. Men den belgiske distriktskommissarien avrådde, eftersom det var farligt där. Under knappt tre år hade de första svenska missionärerna i Kivuprovinsen arbetat i Uvira, nära gränsen till Urundi. Men strax före jul 1923 insjuknade fyra personer i hög feber med hudutslag. Inom fyra dagar var tre av dem döda, och den fjärde svävade mellan liv och död under mer än en månad. Nu ville man absolut flytta ifrån den här platsen.

Det blev ingen riktig jul för familjen, som förutom far och mor bestod av två små flickor och deras lillasyster på tre månader. Nu var de på väg upp till Nia Magira. Äntligen hade de fått tillstånd att börja verksamhet där. De gick i fem dagar, trots att de hade hjälp av bärare som fraktade upp allt vad familjen ägde. Men barnen hade ändå roligt där de satt i sin bärmatta av flätat elefantgräs med locket från en gammal resväska som skydd för den brännande solen. Klockan tolv på julafton stod de uppe vid kungens kulle. Bakom den låg den kulle som hade tilldelats missionen av kung Mukugabe. Vad de inte visste då var att de fått den här kullen därför att folk trodde att den var ett tillhåll för onda andar.

Utsikten var hänförande. De blånande bergen avlöste varandra ända ner till slätten, och på andra sidan skymtade Ruandas höga berg.

Men det var nog det enda som var hänförande den här julaftonen.

De tog in i ett litet lånat gräshus, och julbrödet bakade de över öppen eld mellan tre stenar. Tankarna gick till de två äldre flickorna, som de lämnat kvar i Sverige tre år tidigare.

19

Nu – 32 år senare – var det alltså min tur att stå här uppe vid kungakullen och se bort mot missionens kulle. Många byggnader klättrade längs sluttningarna: primärskolan med sina 600 elever, folkskoleseminariet (monitörskolan) och småskoleseminariet med 275 elever, sovsalar och ekonomibyggnader, bostadshus och grishus.

Likaså skolan för missionärsbarnen och den stora vita nybyggda kyrkan, som kunde ses miltals ifrån. På en kulle intill låg sjukstugan med små runda lerhyddor för patienterna. Och så ett pyttelitet BB med en hemmasnickrad förlossningssäng i vitmålat trä. Här skulle jag ha min främsta uppgift. Jag var full av förväntan.

Mitt hem låg högst uppe på kullen. Huset var byggt av soltorkat tegel. Ett litet torn strävade upp i ena hörnet. Det här huset byggdes av de allra första missionärerna. Än så länge stod det pall och skulle stå så tills jordbävningen kom. Det här huset kallades ”Herrgården”.

Det var januari och regntid. När molnen inte öste ner störtsjöar av regn var sikten kristallklar ända bort mot Ruanda. Hibiskusbuskarna blommade i klarrött och ljusrosa, julstjärnorna var jättestora, nästan som träd, och apelsinträdens vita blommor doftade jasmin.

Men blommorna var så små, att de knappt syntes i det mörkgröna lövverket.

Ner till BB var det nästan en kilometer att gå, eller snarare springa. Ännu fanns ingen utbildad personal där. Marta och Marietti var våra hjälpkvinnor, men så fort något inte var som det skulle, kom gamle Tomas springande uppför backen för att hämta mig. Marietti hade som tolvåring blivit bortgift och tvingats följa med sin man till grannlandet Urundi. Men när hon fick ett sår i foten som inte ville läka, blev hon ivägkörd och fick försöka ta sig tillbaka till sin hemby. Så kom hon till Lemera för att få hjälp. Hon blev en trogen vän för livet. Hennes fot var deformerad, och såret som var stort som ett kaffefat måste skötas varje dag. Förbanden gjorde vi av kasserade lakan som vi fått från Sverige.

Vi arbetade hårt för att få de små bafulerokvinnorna att komma, i första hand till mödravården, men sedan också för att föda ”på missionen”. Alltför många kvinnor hade dött i barnsäng där uppe i bergen. Det var i första hand inte på grund av infektion

20

utan för att deras bäcken var för små. I generationer hade de fått bära tunga bördor sedan de var småflickor och fött barn i tidiga tonår. Därtill kom den medicin som trolldoktorerna delade med sig av. Dess verkningar drev oss till förtvivlan otaliga gånger.

Varannan onsdag kom kvinnorna för att bli undersökta. De kom från avlägsna byar, och ofta måste de övernatta i någon hydda på hemvägen, eftersom de inte hann hem innan mörkret föll. Med glädje kunde vi konstatera, att besöken blev allt fler. Förlossningarnas antal ökade också dramatiskt för varje år. Men vi kunde inte hjälpa alla med våra små möjligheter. Vid problem kallade vi på missionens bil, som förhoppningsvis fanns till hands och kunde köra de nio milen ner till Uvira, där det fanns en läkare som kunde göra kejsarsnitt.

Det hände inte sällan att jag fick en skopa ovett när jag väckte den belgiske doktorn mitt i natten.

Uppe vid sjukstugan eller dispensären, som vi kallade den, var aktiviteten på topp. Två sjukvårdare med ett års utbildning tog tillsammans med en missionär hand om patienterna, upp till 200 om dagen.

Två gånger i veckan hade vi barnavårdscentral, för att använda ett lite för fint uttryck i det här sammanhanget. 300, ibland 400 barn som satt i famnen på sina mammor kunde trängas uppe på ”dispkullen”.

Då hade vi alla fullt upp. Den som hade kommit fyra gånger i rad fick en bit tvål. Fortsatte man sedan att komma troget, kunde det bli en liten skjorta. För de allra flesta var den skjortan det enda plagg, som barnet hade på sig under sina första två levnadsår.

Det var inte lätt att få mammorna att förstå, att ett tre veckors spädbarn inte mådde bra av att dricka maniokvälling (ungefär lika lättsmält som ärtsoppa) eller att den modersmjölk som först bildades efter förlossningen faktiskt var väldigt bra för det lilla barnet och inte alls giftig. Eftersom de sällan ägde en sked, fyllde de den inte alltför rena handen med maniokvällingen och höll den till munnen på det lilla barnet. Så fort barnet öppnade munnen, rann ju soppan in och det var bara att svälja!

Skolbarnen behövde också ses till. De flesta hade inälvsmask, och många hade malaria. Eftersom jag hade mina kunskaper från Antwerpen i färskt minne blev det många eftermiddagar bakom mikroskopet – med solen som ljuskälla. Men om jag inte hann bli

21

färdig innan rullgardinen drogs ner, så fick fotogenlampan ta över.

Inte stormlyktan utan en fotogenlampa med pumpanordning, så ljuset blev ganska starkt.

Jag har många brev och en dagbok som påminner mig om livet i Lemera: ”… Jag jagade som en skottspole mellan BB, hemmet och konferenssamlingarna. Vi har nämligen konferens med många gäster på kullen. Våra gäster, som vi bjudit till middag, fick vackert sitta ensamma och äta, medan vi ägnade oss åt att hjälpa barn till världen. Jag måste ’lägga tång’ för att hjälpa fram ett barn levande. Men allt gick väl, och i går var jag nere och hälsade på mamman i hyddan. Föräldrarna strålade i kapp.

Men så heter också barnet Huruma (barmhärtighet).

I söndags, just när vi skulle sätta oss till bords, fick vi bud om ett olycksfall. En av våra lärare hade kört omkull på cykel.

Ett decimeterstort stycke av huden i pannan hängde ner över näsan och blottade hela pannbenet, och överläppen hängde bara fast lite vid varje sida. Det blev att sätta sig och knåpa och sy ett par timmar.” ”… Nu har vi fått två flickor hit till BB. De skall lära sig att hjälpa kvinnorna. Sedan hoppas vi kunna sända dem till hjälpbarnmorskekurs i Bukavu, så de kan ta hand om de normala förlossningarna. Hur stark man än är, så går det inte att arbeta 24 timmar om dygnet. Förra veckan var jag uppe tre nätter. Men nu har jag sovit ifatt. Härom natten fick vi bud igen. Sjukvårdaren skrev att vi måste komma båda två. De hade nämligen fått in en kvinna, som legat i byn fem dagar med brusten livmoder. Hon levde fortfarande. Den morgonen körde jag henne till Uvira, där hon blev opererad. Men det var hopplöst. Om vi ändå kunde lära kvinnorna att komma i tid!

Men just nu har vi två präktiga sprattlande knyten nere på BB. Det är en fröjd bara att ta i dem.” ”… Häromdagen fick vi en liten pojke, som var mer än välkommen till sin mamma och pappa. Det var deras femte barn. De

22

tidigare hade fötts döda. Den här gången hade vi gett mamman injektioner för att försöka hindra syfilissjukdomens verkningar hos det lilla barnet. Den sjukdomen är vårt största gissel nu.

Många har fått åtta dödfödda barn av just den orsaken.” ”… Asiatiska influensan, som tycks härja med sådan våldsam kraft i Ulaya (Europa), har vi känt av här också. Alla barnen på Svenska skolan har legat sjuka hela veckan, och nu är det våra afrikanska medarbetares tur. Influensan har också spritt sig till primärskolan. Visst är det märkligt att en epidemi på kort tid kan sprida sig över flera världsdelar. Vi har också haft ett dödsfall, en 13-årig flicka. Allmäntillståndet är så mycket sämre här på grund av malaria och andra infektionssjukdomar.” ”… Det ser ut som om det vore belägringstillstånd i byarna, såväl här uppe i bergen som nere på slätten. Alla, absolut alla – gamla och unga, män och kvinnor, stora och små – är försedda med stora knölpåkar och käppar. Det är ett påbud från staten, och den som påträffas utan tillhygge kan få en veckas fängelse! Det låter som en rövarhistoria, men det är sant. I distriktet härjar nämligen rabies (hundgalenskap eller vattuskräck). Flera människor har blivit bitna av hundar, fått sjukdomen och dött. Senast i lördags kom statsmannen upp med en liten skinntorr fulerokvinna. Hon var stel av skräck när hon tvingades kliva in i det fruktansvärda vidundret som rusade iväg av sig självt – bilen. Hon hade blivit biten av en galen hund, som genast dödades. Vi tog hand om henne och den dödade hunden. Den lilla kvinnan skötte vi om, och hon blev frisk. Hunden obducerade vi och skickade hjärnan till laboratoriet i Bukavu för att få diagnosen verifierad. Någon vecka tidigare hade man kommit till oss med en man, som fem månader tidigare blivit biten av en galen hund. Mannen dog någon dag senare. Han hade visat alla symptom på den vidriga sjukdomen: mental kollaps, raseri och just vattuskräck.

Musklerna i halsen förlamades, så han inte kunde svälja, inte ens vatten.”

23

E

n dag kom de bärande med Adrien, en liten sjuüring som bodde pü kullen. Han hade väldiga andningssvürigheter som bara blev värre och värre. Troligen hade han fütt en majsbit i halsen, menade hans komp­ isar. Han var alldeles blü och han skulle dÜ inom nügra minuter, om ingenting gjordes. En güng hade jag sett pü när man gjorde ett snitt i luftstrupen, det var pü Üronkliniken i Sundsvall. Jag slog fÜrtvivlat i mina gamla bÜcker, jag bad till Gud, och sen droppade jag eter pü den Üppna narkosmasken Üver hans lilla ansikte, tog kniven och bÜrjade. Det var ingen majsbit‌

Ingegerd Rooth är läkare och medicine doktor. Nära himlen i det grÜna helvetet är hennes starka, känslomässigt laddade berättelse om den okuvliga kärleken till medmänniskan och ett liv i tjänst fÜr Gud. I Rufijiflodens delta i sydÜstra Tanzania bedriver hon uppmärksammad malariaforskning och kämpar fÜr utstÜtta och sjuka. Kulturen är starkt präglad av hedniska riter och kvinnofÜrtryck, men Ingegerds kärlek till ensamma mammor och Üvergivna barn flÜdar Üver. Nära himlen i det grÜna helvetet är en kärleksfÜrklaring till livet.

Jag har fÜljt Ingegerd Rooths missionsinsats i münga ür och imponerats av omfattningen av denna verksamhet. Dessutom kan Ingegerd Rooth berätta pü ett sätt som füngar och fÜrstärker trovärdigheten fÜr det kristna missions­ arbetet i Afrika. – Stanley SjÜberg

,6%1