Issuu on Google+

EN SANN BERÄTTELSE

/LYHWG¯GHQRFKGHQOMXVDIUDPWLGHQ L0XPEDLVVOXP



KATHERINE BOO Vinnare av PULITZERPRISET 0DUFXV)¯UODJ


Copyright © 2012 Katherine Boo Originalets titel: Behind the Beautiful Forevers Utgiven i samarbete med Random House, New York Bakom det evigt vackra Svensk copyright © 2012 Marcus Förlag Box 22010, 702 02 Örebro Telefon 019-16 54 00 info@marcusforlag.se www.marcusforlag.se Översättning: Janne Carlsson Omslagsfoto: Alan Nielsen

Första upplagan Tryckt 2012 i Tyskland Bok nr 9604 ISBN 978-91-7999-604-8


innehåll

prolog: Bland rosorna

9

del 1: AndrA klAssens medborgAre

23

1 annawadi

25

2 asha

39

3 sunil

53

4 Manju

71

del 2: Att brinnA eller inte brinnA

89

5 spökhuset

91

6 hålet hon kallade fönster

103

7 när allt går i kras

117

8 läroMästaren

135

del 3: lite vild och gAlen

151

9 kontrasteringseffekten

153

10 infångade och sålda papegojor

169

11 god söMn

181

del 4: och livet gÅr vidAre

189

12 nio danskvällar

191

13 något soM Blänker

203

14 rättegången

213

15 is

225

16 svart och vitt

233

17 en skola, ett sjukhus, en cricketplan

243

författarens efterskrift

253

tack

261

oM författaren

263


pROlOg

Bland rosorna

Mumbai, 17 juli 2008 Det drog sig mot midnatt. Den enbenta kvinnan var svårt bränd, och nu var polisen ute efter Abdul och hans far. I ett skjul vid kanten av Mumbais internationella flygplats hade Abduls föräldrar bestämt sig efter en ovanligt kort ordväxling: Fadern, som var sjuklig, skulle vänta kvar inne i det skräpbelamrade plåttakskjul som skulle föreställa bostad för en familj på elva personer. Han skulle snällt låta sig arresteras. Det var Abdul, familjeförsörjaren, som måste fly. Typiskt nog hade Abduls syn på saken inte undersökts närmare. Redan nu var han panikslagen, det stod still i huvudet på honom. Han var sexton år, eller kanske nitton – det där med datum låg inte riktigt för hans föräldrar. gud hade i sin outgrundliga vishet gjort honom kortväxt och nervöst lagd. En fegis, sa Abdul om sig själv. Han visste just ingenting om hur man flyr från polisen. Det var skräp han var specialist på. Nästan så länge han mindes hade han dag ut och dag in sålt till återvinning sådant som rika människor kastade bort. Abdul fattade att han måste försvinna, men därutöver tröt fantasin. Han sprang sin väg, men kom hem igen. Det enda gömställe han kunde komma på var bland hans sopor.

9


Han öppnade ytterdörren på glänt och kikade ut. Hans hem låg mitt i en rad av provisoriskt uppförda, hopgyttrade plåtskjul. Det sneda och vinda skrymsle där han lagrade sitt skräp låg vägg i vägg. Kunde han ta sig osedd dit skulle det bespara grannarna nöjet att tjalla för polisen. Månen gillade han inte: fullmåne med vanvettigt klart sken som lyste upp den dammiga planen framför deras hem. På andra sidan låg några dussin andra familjers skjul, och Abdul var rädd att han inte var den ende som kikade ut i skydd av en plywooddörr. På grund av motsättningar och allt gammalt groll hinduer och muslimer emellan ville somliga i den här slummen hans familj illa. Andra tyckte illa om hans familj av en mer nymodig anledning: ekonomisk avundsjuka. Abdul arbetade med sopor – något som de flesta indier i allmänhet ansåg förkastligt – men i gengäld hade han gett sin stora familj lite mer att leva på än bara mat för dagen. Den öppna planen var åtminstone tyst och tom – nästan besynnerligt stilla. Den var ett slags strandområde vid en väldig kloakdamm som utgjorde slummens gräns i öster. Här brukade det råda full kalabalik på kvällar och nätter: människor som slogs, lagade mat, flirtade med varandra, badade, vallade getter, spelade cricket, väntade på vatten vid den offentliga pumpen, köade framför en liten bordell eller sov av sig ruset efter gravölet som serverats i ett skjul två dörrar längre bort. Det tryck som byggdes upp i trånga kyffen i smala slumgränder hade bara ett ställe att ta vägen: den här öppna planen, maidan. Men efter bråket och en kvinnas självbränning, hon som gick under namnet Den enbenta, hade folk dragit sig tillbaka till sina skjul. Nu verkade det bara finnas en enda spejande närvaro bland de halvvilda grisarna, vattenbufflarna och skocken utslagna alkoholister: en liten oförskräckt pojke från Nepal. Han satt med armarna om knäna i ett blåglittrande skimmer – återspeglingen av neonskylten på lyxhotellet tvärs över vattnet. Abdul brydde sig inte om ifall den nepalesiske pojken såg honom gömma sig. Den här killen, Adarsh, var ingen polisspion. Han tyckte bara om att stanna ute till sent för att slippa sin mamma och hennes utbrott om kvällarna. Mer riskfritt än så här kunde det inte bli för Abdul. Han smet iväg till skräpskjulet och stängde dörren efter sig.

10


Där inne var det kolsvart och kryllade av råttor. Ändå drog han en lättnadens suck. Detta var hans förråd – nästan tio kvadrat, belamrat från golvet till det läckande taket med allt upptänkligt som Abdul förstod sig på att hantera. Tomma vatten- och whiskyflaskor, mögliga tidningar, tampongförpackningar, hopknycklad aluminiumfolie, paraplyer som monsunvinden vrängt, trasiga skosnören, gulnade bomullstops, tilltrasslade kassettband, söndriga plastfodral som en gång innehållit Barbiedocksplagiat. Någonstans där i mörkret fanns själva Barbee eller Barblie, lemlästade i något av de experiment som barn med många leksaker verkade utsätta saker som fallit i onåd för. Abdul hade med åren blivit expert på att minimera störningsmomenten. Han placerade alla sådana dockor i en särskild hög med de nakna brösten neråt. Undvik bråk. Detta var Abdul Hakim Husains livsdevis, en hållning som tycktes prägla hela hans yttre. Han var hålögd och hade insjunkna kinder, arbetskutig rygg och senig kropp – av den sort som lägger beslag på mindre än sin beskärda del av utrymmet när han banar sig väg genom slumgrändernas folkvimmel. Nästan allt på hans kropp var liksom undangömt, utom de svagt utstående öronen och det flickaktiga håret som krullade sig uppåt så snart han torkade svetten ur pannan. En anspråkslös, obemärkt framtoning kom väl till pass i Annawadi, den sumpmarksslum där han bodde. Här, mellan de blomstrande förorterna till Indiens finansiella centrum, hade tretusen personer trängt ihop sig, i eller ovanpå 335 plåtskjul. Hit och härifrån flyttade ständigt människor från hela Indien – i första hand hinduer från alla tänkbara kaster och underkaster. Abduls grannar stod för så skiftande trosuppfattningar och kulturer att han, som var en av slummens drygt trettio muslimer, inte kunde förstå sig på dem. Han uppfattade mest Annawadi som ett ställe ständigt bubblande av nya och gamla stridigheter, och han var minsann fast besluten att inte blanda sig i dem. Annawadi hade nämligen ett strålande läge för den som gjorde affärer med de rika människornas sopor. Abdul och hans grannar bodde utan tillstånd på mark som ägdes av det indiska luftfartsverket. Bara en genomfartsled kantad med kokospalmer skilde slummen från infarten till utrikesterminalen. Runt om Annawadi låg

11


fem lyxhotell ämnade för flygresenärerna: fyra som såg ut som stenblock i marmor och ett skinande blankt Hyatt-hotell i blått glas. Från högsta våningen på detta hotell såg Annawadi och annan lagstridig bebyggelse ut som forntida byar nedsänkta från himlen i tomrummen mellan stilfulla moderniteter. ”Allt runt omkring oss är rosor”, brukade Abduls lillebror Mirchi uttrycka saken. ”Och vi är skiten bland rosorna.” I det nya århundradet när Indiens ekonomi växte snabbare än alla andra förutom Kinas, hade rosa bostadsrättshus och kontorsskrapor i glas skjutit i höjden nära den internationella flygplatsen. Ett av företagskomplexen gick kort och gott under namnet More. Och alltfler lyftkranar byggde fler skyskrapor av vilka de högsta störde inflygningen för alltfler flygplan. Det pågick ett luftförorenat, välståndsjagande hinderlopp där uppe i de fina kvarteren, och därifrån hade mängder av nya möjligheter sipprat ner i slumområdena. Varje morgon spred sig tusentals sopsamlare över flygplatsområdet på jakt efter säljbart överflöd. Några kilon av de åttatusen ton sopor som Mumbai dagligen avsöndrade. Dessa sopletare plockade upp hopknycklade cigarrettförpackningar utslängda ur bilar med tonade fönsterrutor. De muddrade kloakerna och plundrade avfallscontainrar på jakt efter tomma vatten- och ölflaskor. Varje kväll gick de tillbaka längs vägen mot slummen likt en procession av tandlösa, rovgiriga jultomtar bärande på jutesäckar med sopor. Abdul brukade sitta och vänta på dem vid sin rostiga våg. I den undre stadens makthierarki låg han – tonåringen – ett pinnhål över sopsamlarna: han var handelsman som värderade och köpte det de hittat. Han gjorde sin vinst genom att sälja partier av skräpet till små återvinningsföretag några kilometer därifrån. Abduls mamma var familjens prutmakare och öste högljudda förolämpningar över de sopsamlare som ville ha för mycket för sitt skräp. Abdul var inte särskilt talför. Det var sortera han var bra på – den helt avgörande, krävande processen att kategorisera det inköpta avfallet i någon av sextio sorters papper, plast, metall och så vidare, för att sedan sälja det. Han var snabb, givetvis. Han hade sorterat sedan han var i sexårsål-

12


dern eftersom tuberkulos och sopor förstört hans fars lungor. Abdul hade finslipat sina motoriska färdigheter under arbetets gång. ”Du hade ju ändå inget läshuvud”, hade hans far nyligen konstaterat. Abdul var inte riktigt säker på om han gått i skolan tillräckligt länge för att kunna avgöra den saken. På lågstadiet hade han suttit i ett klassrum där det just inte hände någonting. Sedan hade allt bara handlat om arbete. Arbete som hade piskat upp så mycket smuts i luften att hans snor blev svart. Sen arbete som var mer långtråkigt än smutsigt. Arbete han förväntade sig att syssla med så länge han levde. De flesta dagarna hängde dessa utsikter över honom som ett förutbestämt domslut. När han i kväll gömde sig för polisen kändes de mer som en förhoppning. Brandlukten efter Den enbenta kändes inte lika mycket i skjulet eftersom den konkurrerade med stanken av sopor och av skräcksvetten som solkade ner Abduls kläder. Han tog av sig och gömde byxorna och skjortan bakom en bräcklig trave tidningar nära dörren. Hans bästa idé var att klättra högst upp på sin två och en halv meter höga sophög och sedan gräva ner sig mot bakväggen, så långt som möjligt från dörren. Han var vig och kunde i dagsljus bestiga denna noggrant balanserade hög på femton sekunder. Men ett enda snedsteg i mörkret skulle åstadkomma ett jordskred av flaskor och burkar som skulle avslöja var han höll hus eftersom väggarna mellan hyddorna var tunna enkelväggar. Till höger om Abdul hördes förvirrande nog tysta snarkningar från en fåordig kusin som nyligen kommit från en by ute på landet och som troligen tog för givet att det hörde till vanligheterna i staden att kvinnor ibland brinner upp. Abdul rörde sig åt vänster och famlade i kolmörkret efter en trave polyuretanpåsar. Riktiga smutsmagneter, de där påsarna. Han hatade att sortera dem. Men han mindes att han kastat de buntade påsarna på en hög blöt papp – rätt ställe om man vill klättra ljudlöst. Han hittade påsarna och de tillplattade lådorna vid sidväggen, den som skilde hans skjul från hans hem. Han hävde sig upp och väntade. När pappen trycktes ihop flyttade råttorna på sig, men inga metallföremål

13


skramlade ner på golvet. Nu kunde han hålla balansen mot sidväggen medan han funderade över nästa steg. Någon hasade fram på andra sidan väggen. Högst sannolikt hans far. Nu hade han nog tagit av sig nattsärken och hade på sig polyesterskjortan som hängde löst över axlarna, samtidigt som han antagligen studerade en handfull tobak. Mannen hade pillat med sin tobak hela kvällen, ritat cirklar i den, sedan trianglar och så cirklar igen. Det var det han gjorde när han inte visste vad han skulle ta sig till. Ytterligare några kliv, lite störande skrammel och Abdul hade tagit sig till bakväggen. Han lade sig ner. Nu ångrade han att han inte behållit byxorna på. Mygg! Och kanterna på sönderrivna musselförpackningar skar in i skinkorna på honom. Lukten av bränt som dröjde sig kvar i luften var frän, mer fotogen och smälta sandaler än kött. Hade Abdul stött på den i någon av slumgränderna skulle den inte ha äcklat honom. Det var rena parfymen jämfört med den ruttnande hotellmat som dumpades vid Annawadi på nätterna och som gav foder åt trehundra orena grisar. Det gick runt i magen när han nu visste från vad och vem lukten kom ifrån. Abdul hade känt Den enbenta sedan den dagen för åtta år sedan då hans familj först kom till Annawadi. Han hade inte haft något val eftersom bara ett tygskynke hade avskärmat hennes skjul från hans eget. Redan då irriterade hennes lukt honom. Trots sin fattigdom lyckades hon på något sätt parfymera sig, något som Abduls mamma, som luktade bröstmjölk och stekt lök, också ogillade. Under tygskynkeperioden trodde Abdul, precis som nu, att hans mor Zehrunisa i allmänhet hade rätt. Hon var kärleksfull och uppsluppen med sina barn, och enligt Abdul, hennes äldste son, var hennes enda svaga punkt det språk hon använde när hon prutade. Även om det hörde till att sophandlarna var fula i munnen upplevde han att hans mamma njöt lite väl mycket av att få bli del i deras jargong. ”Din korkade citronhjärna!” brukade hon säga i ett låtsat vredesutbrott. ”Tro inte att mina barn blir utan mat bara för att jag inte tänker köpa dina rostiga burkar. Jag borde dra ner byxorna på dig och skära av det lilla som finns där bakom!”

14


Detta sagt av någon som i en gudsförgäten liten by på landet uppfostrats till att bli from kvinna klädd i burka. Abdul räknade sig som ”till nittio procent gammaldags” och sa gärna ifrån till sin mamma. ”Och vad skulle din far ha sagt om han hörde dig svära och förbanna så ute bland folk?” ”Han hade inte varit glad”, svarade Zehrunisa en dag, ”men det var han som gifte bort mig med en sjukling. Hade jag suttit tyst och beskedlig där hemma, som min egen mamma gjorde, då hade alla dessa barn fått svälta.” Abdul vågade inte prata om sin fars, Karam Husains, svaga punkt – att han var för sjuklig för att i någon större utsträckning sortera sopor, men inte sjuk nog för att lämna sin fru i fred. Wahhabitsekten han vuxit upp i motsatte sig preventivmedel, och av de tio barn Zehrunisa fött hade nio överlevt. Varje gång Zehrunisa blev gravid tröstade hon sig med att hon producerade arbetskraft för framtiden. Men Abdul var för tillfället den enda arbetskraften, och nya småsyskon gjorde honom allt mer stressad. Han gjorde bort sig ibland och betalade sopsamlarna i överkant för säckar med värdelöst skräp. ”Lugna ner dig”, sa hans far välmenande. ”Använd näsan, munnen och öronen, inte bara dina vågar. Knacka på metallskroten med en spik. Klangen visar vad den är gjord av. Tugga på plasten, smakar den kvalitet? Är det hårdplast så bryt den mitt itu och lukta på den. Luktar det fräscht tyder det på bästa sortens polyuretan.” Abdul hade lärt av livet. Första året levde de ur hand i mun. Andra året började stället där de bodde mer likna ett hem. Tygstycket ersattes med en skiljevägg tillverkad av aluminiumskrot, och senare med en vägg av kasserade tegelstenar som befäste hans hem som den mer stabila bostaden i raden av skjul. Blandade känslor hade vällt över honom när han projekterade tegelväggen: Stolthet. Sedan rädslan för att tegelstenarna var av dålig kvalitet och skulle vittra sönder. Därefter lättnad. Numera fanns det en åtta centimeter tjock avgränsning mellan honom och Den enbenta, hon som höll sig med älskare medan hennes man var borta och sorterade sopor.

15


På sistone hade Abdul bara skymtat henne när hon skramlade förbi med sina metallkryckor i riktning mot marknaden eller den offentliga toaletten. Den enbentas kryckor verkade vara i kortaste laget för när hon gick stack baken ut och vickade på ett sätt som fick folk att skratta. Ännu mer munterhet väckte läppstiftet. Målar hon sig i ansiktet bara för att sitta på huk över skithålet? Vissa dagar var läpparna orange, andra dagar knallröda, som om hon klättrat upp i Hotel Leelas javaplommonträd och stoppat i sig allt som växte. Den enbenta hette egentligen Sita. Hon hade ljus hy, vilket brukade räknas som en tillgång, men det förkrympta benet hade prutat ner hennes brudpris rejält. Hennes hinduiska föräldrar hade nappat på det enda erbjudande de fått: en fattig, oattraktiv och strävsam gammal muslim – ”mer död än levande men som gärna ville ha henne” som hennes mamma en gång sagt med bister uppsyn. Den osannolike maken gav henne namnet Fatima, och resultatet av detta förfelade äktenskap blev tre taniga flickor. Den mest sjukliga dottern hade drunknat i en hink där hemma. Fatima tycktes inte sörja vilket fått folk att tissla och tassla. Efter några dagar kom hon ut ur sitt skjul igen, fortfarande vickande på höfterna. Hon kastade långa blickar åt männen med sina guldstänkta, oblyga ögon. På sistone var det för mycket som saknades i Annawadi, åtminstone tyckte Abdul det. När det började gå bra för Indien fick gamla idéer om att finna sig i sin plats i kastväsendet och i sitt öde ge vika för en tro på den egna initiativkraften här och nu. Annawadierna talade numera ogenerat om framgången, ungefär som man pratar om en kusin som ska komma på söndag, det förgångna var ingenting mot framtiden som skulle komma. Abduls bror Mirchi hade ingen tanke på att sortera sopor. Han drömde om en välstärkt uniform och arbete på något av lyxhotellen. Han hade hört om kypare som ägnade hela dagen åt att sätta tandpetare i ostbitar eller rätta till knivar och gafflar på bord. Det var ett sådant rent jobb han ville ha. ”Du ska få se!” hade han en gång snäst av sin mamma. ”Jag ska ha ett badrum lika stort som det här skjulet!” Raja Kamble, en skröplig toalettstädare som bodde i gränden bakom Abduls skjul, närde en dröm om att få ett nytt liv av den allmänna sjukvården. En ny hjärtklaff så han kunde leva länge nog för att se sina

16


barn bli vuxna. Femtonåriga Meena, som bodde i en hydda runt hörnet, längtade efter att få smaka på något av teveseriernas frihet och äventyr, i stället för att hamna i ett arrangerat äktenskap och isolering inom hemmets fyra väggar. Sunil, en småvuxen tolvåring, ville få äta sig stor och stark. Asha, en riktig stridstupp till kvinna som bodde nära den offentliga toaletten, hade andra ambitioner. Hon längtade efter att bli Annawadis första kvinnliga slumherre och sedan via stadens obarmhärtiga korruption ta sig till medelklassen. Hennes tonårsdotter tyckte att hon själv hade ett ädlare mål i livet – att bli den första kvinnan i Annawadi som tog högskoleexamen. Den mest befängda av dessa drömmare var Den enbenta. Det tyckte alla. Hennes allt dominerande intresse var utomäktenskapligt sex, men inte bara för fickpengarnas skull. Så långt kunde grannarna förstå henne. Men Den enbenta ville också höja sig över det handikapp som gett henne öknamnet. Hon ville bli respekterad och anses som attraktiv. Annawadierna tyckte att sådana önskningar inte passade sig för en krympling. Det Abdul ville ha var en fru, för oskuldsfull för fula ord och svordomar och som inte brydde sig om hur han luktade, och så småningom ett hem någon annanstans, var som helst, bara inte i Annawadi. Som de flesta i slummen – och i världen för den delen – trodde han sig om att kunna förverkliga sina drömmar, bara han arbetade hårt nog. Nu var polisen i Annawadi, på väg över den öppna planen, hem till honom. För det måste vara polisen. Ingen från slummen kunde låta så säker på rösten. Abduls familj kände till konstaplarna på polisstationen nog mycket för att vara rädda för varenda en av dem. När de poliserna fick nys om att någon slumfamilj tjänade pengar, kom de stup i kvarten för att utkräva sin del av kakan. Den värste av alla var konstapel Pawar. Han hade varit hänsynslös mot lilla Deepa, en hemlös flicka som sålde blommor vid hotell Hyatt. Men hela bunten skulle utan vidare kunna snyta sig i folks sista brödbit bara för att visa sin makt. Abdul hade samlat sig inför stunden när poliserna skulle tränga sig in hos familjen – inför ljudet av småbarnsskrik och skramlet av järngrytor

17


som välts omkull. Men de båda poliserna hade varit fullständigt lugna, till och med vänliga, när de meddelade vad som gällde. Den enbenta hade överlevt och hade kommit med anklagelser från sjuksängen – det var Abdul, hans storasyster och deras far som skulle ha slagit henne och sedan satt eld på henne. Sakta som i en feberdröm skulle Abdul senare påminna sig polisernas ord som trängde igenom väggen till förrådsrummet. Alltså var också hans syster Kehkashan anklagad! Det fick honom att önska livet ur Den enbenta. Sedan önskade han att han inte hade önskat det. För om Den enbenta dog skulle hans familj ligga om möjligt ännu sämre till. Den som var fattig i Annawadi eller vilken annan Mumbaislum som helst, gjorde sig alltid skyldig till än det ena, än det andra. Abdul köpte ibland metallbitar som sopsamlarna hade stulit. Han drev ett litet företag, i praktiken helt utan riktiga papper. Bara att bo i Annawadi var olagligt eftersom flygplatsmyndigheterna inte skrivit något kontrakt med dem och dessutom planerade att använda marken till framtida expanderingar. Men han och hans närmaste hade inte satt eld på Den enbenta. Det hade hon själv gjort. Abduls far bedyrade familjens oskuld med sin flåsiga, lungsviktiga röst när poliserna ledde ut honom ur huset. ”Och var håller er son hus?” frågade en av dem myndigt och med hög röst när de stod utanför dörren till förrådsrummet. Polisens röstvolym var den här gången ingen maktdemonstration. Han försökte bara överrösta Abduls mor som jämrade sig. Zehrunisa Husain var en storgråtare även de dagar när livet gick sin gilla gång. Det var ett av hennes vanligaste sätt att inleda samtal med folk. Men när nu hennes barn grät, grät hon än mer. De små medlemmarna av familjen Husain hyste en mer okomplicerad kärlek till sin far än vad Abdul gjorde, och de skulle alltid komma ihåg natten när polisen kom och hämtade honom. Tiden gick. Jämmerlåten avtog. ”Han kommer tillbaka om en halvtimme”, sa hans mor till barnen med gäll röst som om ingenting hänt. Just det röstläget använde hon när hon ljög. Abdul repade mod från ordet tillbaka. Sedan polisen haffat hans far hade de tydligen lämnat från Annawadi. Abdul kunde inte blunda för möjligheten att poliserna eventuellt skulle

18


komma tillbaka och leta efter honom. Men med tanke på vad han visste om Mumbaipolisernas arbetsmoral var det mer troligt att de skulle vara nöjda för kvällen och åka hem. Detta gav honom ytterligare tre eller fyra timmars mörker när han kunde planera en mer genomtänkt flykt än att bara smita undan till grannskjulet. Han kände sig inte oförmögen att vara djärv. Han smickrade sig själv med tanken att all denna sopsortering hade skänkt hans händer dödlig styrka – att han kunde klyva tegelstenar som Bruce Lee. ”Okej, då hämtar vi en tegelsten”, hade en flicka svarat när han oklokt nog hade invigt henne i sin övertygelse. Abdul hade muttrat något och backat ur. Han ville gärna behålla tron på tegelstenen, inte pröva den. Hans två år yngre bror Mirchi var åtskilligt modigare och skulle aldrig gömt sig i något förrådsskjul. Mirchi gillade Bollywoodfilmerna där banditer med bar överkropp hoppade ut från höga fönster och sprang längs taket på skenande tåg medan förföljande poliser sköt bomskott. Abdul tog alla faror i alla filmer på blodigaste allvar. Han mindes fortfarande klart och tydligt den kväll när han följt med en annan pojke till ett skjul dryga kilometern bort där det visades piratkopior av kända filmer. Filmen hade handlat om en slottsliknande byggnad med ett monster i källaren – en varelse med orange päls som levde av människokött. När filmen var slut hade han blivit tvungen att betala mannen som visade filmen tjugo rupier för att låta honom övernatta på golvet eftersom benen stelnat av skräck och inte bar honom längre. Även om Abdul skämdes när andra pojkar fick kännedom om hans rädslor tyckte han det var orimligt att vara något annat. Medan han sorterade tidningar eller burkar iakttog han sina grannar. Denna vana fick dagen att gå fortare och han fick tid att spekulera. Det föreföll honom som om människoödena i Annawadi inte bara styrdes av vad folk gjorde eller hur bra de gjorde det, utan av de olyckor och katastrofer de lyckades undvika. Ett hyggligt liv handlade om tåget som inte körde på en, om slumherren man inte förolämpat och om malarian man inte drabbats av. Och även om han tyckte det var synd att han inte var mer begåvad trodde han sig ha en egenskap som var nästan lika värdefull under de livsförhållanden som nu blivit hans. Han var chaukanna, ständigt alert.

19


”Mina ögon kan se åt alla håll”, var ett annat sätt han uttryckte saken på. Han trodde sig om att kunna förutse katastrofer medan det fortfarande fanns tid att fly. När Den enbenta satte eld på sig var det första gången han inte anat oråd i förväg. Vad var klockan? En granne som hette Cynthia stod på den öppna planen och skrek: ”Varför har polisen inte anhållit resten av familjen?” Cynthia var nära vän med den enbenta Fatima och hade avskytt Abduls familj ända sedan hennes eget familjeföretag i sopbranschen hade gått i stöpet. ”Kom så tågar vi till polisstationen och ser till att poliserna kommer och tar dem”, ropade hon till övriga boende. Inifrån Abduls hem var tystnaden kompakt. Tack och lov tröttnade Cynthia efter en stund. Det tycktes inte finnas något folkligt stöd för protestmarschen, bara irritation över att Cynthia väckt dem. Just som Abdul kände hur nattens spända atmosfär äntligen började lätta, började järngrytor slamra runt omkring honom. Han reste sig plötsligt, konfunderad. Guldfärgat ljus silade sig in genom sprickorna i en dörr. Det var inte dörren till hans förråd. På en sekund kände han igen sig. På med byxorna, han verkade ligga på golvet inne hos den muslimske kocken, han som bodde på andra sidan den öppna platsen. Det var morgon. Skramlet runt omkring honom var annawadierna som lagade frukost. När och varför hade han gått tvärs över den öppna planen till det här skjulet? Paniken hade rivit upp en minneslucka, och Abdul skulle aldrig få klarhet i vad som hänt fram på småtimmarna den gångna natten. Det enda han visste säkert var att i hans värsta krissituation i livet, en stund som krävde mod och företagsamhet, hade han stannat kvar i Annawadi och somnat. Med ens visste han vad han måste göra: hitta sin mor. Sedan han visat sig värdelös som flykting måste hon säga vad han skulle ta sig till. ”Iväg snabbt med dig”, rådde Zehrunisa Husain. ”Så snabbt du bara kan!” Abdul slet till sig en ren skjorta och stack. Igenom öppningen mellan skjulen, längs en sicksackformad gränd och ut på en grusväg. Sopor och

20


vattenbufflar. Han på slumsidan, glaslyxiga Hyatt på den andra. Han fumlade med skjortknapparna medan han sprang. Efter nästan tvåhundra meter nådde han fram till den breda genomfartsleden som gick till flygplatsen, kantad av blomstrande trädgårdar, vackra inslag i en stad han knappt visste existerade. Till och med fjärilar fanns det. Han stormade förbi dem och vek av in mot flygplatsen. Ankommande neråt. Avgångar uppåt. Han gick en tredje väg och sprang en lång sträcka mellan blå och vita aluminiumstängsel. Där bakom dånande tryckluftsborrar som grävde grunden till ännu en stilfull ny terminal. Abdul hade ibland försökt avgöra hur effektiva terminalens säkerhetsanordningar var. Två knyckta och sålda aluminiumplåtar kunde ge en sopsamlarpojke ett sabbatsår. Han ilade vidare, vek hastigt av till höger vid en plan med svarta och gula taxibilar som blänkte i den bländande morgonsolen. Till höger igen och in på en skuggig, svängd infart, under en lummig trädgren. Höger igen och så var han inne på Sahars polisstation. Zehrunisa hade sett det i sin sons ansikte. Den här pojken var för mån om att gömma sig för polisen. Själv hade hon vaknat med en fruktan för att poliserna skulle klå upp hennes man som straff för att Abdul rymt. Det var äldste sonens plikt att beskydda en sjuk far från detta. Abdul skulle göra sin plikt och det nästan med glädje. Det var de skyldiga som gömde sig. Eftersom han var oskyldig ville han att detta faktum skulle stå stämplat i pannan på honom. Så vad göra annat än att överlämna sig till de stämplande myndigheterna – överlämna sig till lagen, till rättvisan, begrepp som hans begränsade livshistoria inte gett honom anledning att tro på. Nu skulle han försöka tro på dem. En poliskommissarie klädd i kakiuniform med epåletter på axlarna satt parkerad bakom ett grått metallskrivbord. När han fick se Abdul reste han förvånat på sig. Under mustaschen var hans läppar feta och fisklika, och Abdul skulle komma ihåg dem längre fram – hur de glipade lite innan han log.

21


utanför Mumbais flygplats gror framtidstron när Indiens ekonomi går upp på högvarv. Tonåringen Abdul ser en förmögenhet i avfallet från hotellen bredvid. Han har förmågan att överblicka soporna och snabbt avgöra vad som är väsentligt, vad som kan säljas och vad som ska slängas. Här finns också den av fattigdom märkta Asha som i hemlighet styr Annawadi genom sina märkliga kontakter med polisen och ljusskygga statstjänstemän. Hennes dotter Manju anar vad som försiggår men ägnar sig istället åt hemskolan, en dag ska hon bli riktig lärare. Så blir Abduls familj oskyldigt anklagad för ett fruktansvärt brott samtidigt som den ekonomiska turbulensen når Indien. Inget blir som förr, men när allting fattas blir det som förenar större än det som skiljer. Hoppet om framtiden består.

I SLUMOMRÅDET ANNAWADI

är en omskakande ögonvittnesskildring om några familjer på det indiska samhällets botten. I Katherine Boos mustiga språk får karaktärerna liv och porträtten blir varma och levande, lika mångfacetterade som indiska mönster. Boken är ypperlig berättarkonst där detaljerna gång på gång överrumplar och skapar en skrämmande, brutal, vacker och hoppfull historia om slumlivets förutsättningar och villkor. För sina skildringar har Katherine Boo tilldelats National Book Award och Pulitzerpriset.

BAKOM DET EVIGT VACKRA

ISBN 978-91-7999-604-8

9 789179 996048


9789179996048