9789179995935

Av Ingemar Helmner har tidigare utgivits på Marcus Förlag:

Berörd av Gud Använd av Gud Andlig längtan i sekulariserat land

Copyright © 2012 Ingemar Helmner och Marcus Förlag Marcus Förlag Box 22010 702 02 Örebro www.marcusforlag.se info@marcusforlag.se 019-16 54 00 Omslag: Gustaf Öhrnell Grafisk form: Malin Cedergren Tryckt hos Scandbook 2012 Första tryckningen ISBN 978-91-7999-593-5 Bok nr 9593

)..%(`,,

%. "%$*!.$% +92+! &d2_.$2!2 6_2,$%.

*%353-d4%. &d2 -/$%2.! 3d+!2%

'5$ 6),, !.6_.$! $)'

%44 !26 !44 &d26!,4!

!44 6)..! -_..)3+/2

/-6_.$%,3%-),*d

.`'2! 6)+4)'! /2$

#!&b+6_,,!2

4%,%&/.3!-4!,

!+45%,,! _-.%.

$2!-!

%. 42/6_2$)' &d23!-,).' '%-%.3!- "d.

3`.' /#( -53)+

!.$,)' 6_#+%,3%

3!-4!, /- *%353

!.$,)'! ).30)2!4d2%2

342!4%')3+4 4_.+!.$%

6!$ _2 $%4 3/- (!2 (_.4

5.$%2 /#( 4%#+%.

6_84+2!&4 ) &d23!-,).'%.

&d2"d.

0,!.%2! 6_,Ý

"% /#( !2"%4!

$%,

%. "%$*!.$% +92+! &d2_.$2!2 6_2,$%.

'5$ 6),, !.6_.$! $)'

”Gud, led någon människa i min väg i dag som jag kan bli till välsignelse för!”

Tänk om alla kristna i vårt land skulle be den bönen varje morgon! En ödmjuk bön om att få vara ett redskap i Guds hand. Jag tror att vi får tillfällen att tjäna Gud i samma utsträckning som vi ställer oss till hans förfogande. Och livet blir så rikt och meningsfullt. Vi får orsak att möta varje dag med förväntan och glädje samtidigt som vi blir allt mer beroende av Guds ledning i det vi gör. Kanske vägen till en andlig rörelse är så enkel? u

Timman var sen då jag vandrade hem ifrån gårkvällens gudstjänst. Jag kände mig så berörd av den atmosfär vi upplevt. Den öppenhet och längtan som kommit till uttryck på flera olika sätt. I avslutningen hade vi ordnat bönestationer på olika platser i kyrkan och gensvaret från mötesbesökarna överväldigade

mig. Det var svårt att somna eftersom jag i tanke och känsla var kvar i den innerliga atmosfären. I mitt inre tonade sångerna vi sjungit tillsammans medan unga och gamla värdigt och stilla vandrat till förbönsplatserna. I nattens stillhet greps jag av en sådan kärlek och ömhet till den kristna församlingen i Norden.

Jag tänkte på trötthet och missmod som ibland gör hela församlingar handlingsförlamade. På präster och pastorer vid gränsen till utbrändhet i sin kamp för att vända nedåtgående kurvor. På ivriga entreprenörer som tror att nya verksamhetsformer och koncept är svaret på kyrkans kris.

På trogna medlemmar som ibland dignar under trycket att alltid ställa upp och hålla verksamhetsmaskineriet i gång.

På yngre medlemmar som tappat inspirationen och tron på kyrkans möjligheter. Men mina tankar gick också till brinnande bönemänniskor som finns från norr till söder. Som längtar och hoppas, och med helig iver söker Gud i bön. Det finns så mycken ärlig längtan! Längtan efter fungerande liv. ”Gud, förbarma dig över oss”, viskade jag.

Stilla föddes en vision. Framför mig tyckte jag mig se flera hundratusen kristna, den samlade kyrkan i Norden! De representerar många olika samfund och rörelser men är egentligen ett enda folk. Jag kunde höra hur biskopar och samfundsledare, präster och pastorer, med allvar och övertygelse uppmuntrade och utmanade sina medlemmar att inleda varje ny dag med bönen: ”Gud, led någon människa i min väg i dag som jag kan bli till välsignelse för!”

Antagligen kunde vi dra ned på mycket av den verksamhet kyrkorna fylls av om alla medlemmar började sin dag med den bönen. Vi skulle bli förvånade över vilken öppenhet som finns för andliga frågor. Hur djup längtan är i folksjälen.

Och vi skulle häpna över hur Gud kan leda och använda oss som sina enkla redskap. Det skulle kunna innebära en folkrörelse i dess bästa mening, där varje medlem är involverad i det som sker! Och många knäppta händer kunde få öppna för en andlig vårtid. u

Det finns en passivitet som hör samman med dåligt andligt självförtroende. Vi vågar inte tro att Gud kan använda oss. Vi ser ned på oss själva, och blandar ihop det med ödmjukhet.Vi känner oss inte andliga nog, tycker aldrig att vi är nog helgade och mogna för att vara redskapen Herren brukar. Men, om vi speglar oss i Bibelns löften ser vi att allt är av nåd. Genom tron på Jesus är vi förlåtna och rena, vi får vara Guds barn.

Visst är vi bristfälliga och svaga i oss själva, men han har lovat vara med oss då vi går i hans namn.Varje kristen är kallad att vara Guds medarbetare. Missionsbefallningen gäller oss alla och Jesus säger: ”... jag har … bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består ...”

Vi är kallade att göra gott. Att visa Guds kärlek i handling.

Jag tror att kyrkan behöver få en mera tjänande attityd. Vi är till för vår nästa. En kristen ”lever inte sig själv till behag”,

han ger som gåva det han själv fått som gåva. De som fryser behöver varma kläder, de som hungrar behöver mat. Den ensamme behöver någon att tala med. Den sörjande behöver tröst. Den rädde och ångestfyllde en trygg hand att fatta.

Då vi sprider Guds kärlek där vi går fram öppnas hela tiden möjligheter att berätta evangeliet om Jesus. Därför, smaka på den här enkla bönen: ”Gud, led någon i min väg i dag som jag kan bli till välsignelse för!”

Församlingens stora resurs är inte vackra byggnader, fin organisation och storslagen verksamhetsapparat, det är människor av kött och blod. Jag skulle önska att jag kunde hinna sätta mig ned med varje kristen broder och syster jag träffar på under mina resor genom landet, för att uppmuntra dem att våga tro att de är användbara redskap för Gud! Vilken andlig rörelse det skulle bli om flera hundra tusen kristna började be om Guds ledning i sin vardag, att han skulle lägga nöden för människors frälsning på deras hjärtan. Det finns ingen gräns för vad som skulle kunna ske. Därför vädjar jag till er som är ledare: satsa på positiv medlemsutveckling, där målet är att varje medlem börjar brinna av iver och längtan att vinna andra för Kristus.

u

Nu föreslår jag att ni tar upp detta i nästa församlingsmöte i er kyrka. Fatta ett gemensamt beslut att alla medlemmar ska lova att börja varje dag med denna bön under året som ligger framför. Det kan bli en spännande utveckling. ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.”

Joh 15:16

!44 6)..! -_..)3+/2

Be att Gud lägger en medmänniska på ditt hjärta! Eftersom den bönen kommer att besvaras, är det viktigt att du är beredd att satsa tid, kärlek och kraft för att själv bli redskapet som Gud får använda till att leda denna människa fram till sig.

Att bli ledd till människor som längtar efter Gud, som upplever att han söker dem, som är mogna för att ta steget in i hans rike, är bland det finaste man kan vara med om här i livet. Jesus berättar om glädjen bland himlens änglar över en enda människa som omvänder sig. Hela himlen jublar då ett vilsegånget får blir funnet och lyft upp på herdens starka axlar. Inte så konstigt då att det sjunger av glädje i mitt hjärta varje gång jag får leda någon fram till levande tro på Jesus.

Ibland kan vi känna skuld och förtvivlan över avsaknaden av nöd för andras frälsning. Men det är inte meningen att vi ska drivas av skuldkänslor och samvetsförebråelser. Det kristna livet har sin utgångspunkt i Guds kärlek. I den djupa förvissningen att han älskar oss. Bibeln säger att Guds kärlek

ingjutits i våra hjärtan genom den helige Ande. Då vi fylls av den helige Ande flödar hjärtat över av kärlek. Och vi kan inte hålla detta för oss själva. Jesus säger: ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.” Då kärlekens ande fyller oss sprängs egoismens trånga cirklar och vi börjar se med kärlek på våra medmänniskor. Då går det inte att låta bli att be för dem, det är kärleken som driver oss.

Om du börjar be att Gud ger dig känsla för speciella människor, att han i ditt hjärta lägger nöd för deras räddning, kommer ditt böneliv att få en helt ny dimension. Det här är strategisk evangelisation! Att räkna med Hjälparen i vårt böneliv. Att han leder oss in i förbön för människor som är mogna för Guds rike. Det kan få bli en överraskande vandring i förutberedda gärningar. Och i bönens atmosfär formar han dig och ger dig tankar om hur du ska agera för att nå fram till den du be för. Bönens makt är stor och då vår evangelisationsiver har sin bas i ett djupt böneliv blir det harmoni och vila, inte stress och prestationsångest. Det jag försöker beskriva är ”evangelisation i den helige Andes kraft”. u

Då jag skriver detta förflyttas jag tillbaka i tiden. Plötsligt ser jag en grupp unga kristna som är ute på stan för att dela med sig av sin tro. De ser glada och fria ut, har en härlig utstrålning. För att väcka uppmärksamhet bär två pojkar

handmålade skyltar på mage och rygg där ett par bibelcitat finns skrivna tillsammans med information om spännande möten i Folkets hus stora biograf. Vad jag kan minnas uppträdde de inte provokativt och störande, höjde inte rösterna likt ivriga agitatorer. Däremot kom fler och fler fram för att inleda samtal. Nyfikenheten var påtaglig, och många gick därifrån med ett litet häfte i sin hand som berättade om vägen till Gud. Eftersom de var ute varje lördagskväll hörde de till gatubilden. Självklart var det några, inte helt nyktra, som gjorde sig lustiga och hånade dem för deras tro, men då de ibland tog fram ett par gitarrer och sjöng kända kristna sånger dröjde många på steget för att lyssna. Och gudstjänsterna i Folkets hus drog till sig fler och fler icke kyrkvana.

Porten var rakt ut mot den stora gatan, och ungdomarna som brukade stå ute på trottoaren och sjunga var även med inne på estraden med sina gitarrer.

Det var ingen stor distans mellan gatan och Jesusmötet inne i lokalen. Där kunde alla känna sig hemma och ungdomar drogs till den moderna, sköna sången och musiken. Själv var jag med både ute på gatorna och inne i möteslokalen. Med min nyinköpta elgitarr fick jag spela ihop med de andra, något äldre grabbarna. Allt vi gjorde hade ett enda syfte: att vinna människor för Guds rike. Kritiken från gamla kyrkor, som ifrågasatte vår häftiga musik, handklappningen till sångerna, den enkla, fria yttre ramen, tog vi tämligen lätt på. Vi märkte att vi nådde fram till unga, andligt sökande människor. Och vi hade även många förstående äldre krist

na som uppmuntrade och stöttade oss. Vi var ivriga, brinnande och oförskräckta. Vi hade fått smak på det personliga själavinnandet.

De flesta kyrkor satsade på evangelisation. Sommartid ordnade man speciella veckor för sina ungdomar och åkte ut till olika platser för att sprida evangeliet. Man talade mycket om vikten av att vinna andra för Kristus, och unga medlemmar fick en naturlig träning i att berätta om Jesus för nya människor. Det här tände en helig glöd, och många ur dessa ungdomsgrupper kom att gå vidare som förkunnare på heltid.

Jesusrörelsen i början av 1970-talet förstärkte detta skeende.

Denna ungdomsväckelse berörde väldigt många i hela västvärlden. Upptakten var en stor ungdomsrörelse i Kalifornien. Rakt in i hippiekulturen, präglad av droger, sökande, sexuell lössläppthet, uppror mot det etablerade samhället, radikalitet och en dröm om en enklare livsstil, bröt denna andliga väckelse fram. Ett specialdesignat svar från Gud på de strömningar som fanns i den unga världen. Det var en väckelserörelse med kraft och hängivenhet som bröt ned traditionella fromhetsvallar och placerade Jesus mitt ute på gator och torg.

De var så enkla och naturliga. Utstrålade sådan livsglädje.

Och de talade med alla människor de träffade på om vad de funnit hos Jesus. Då de kom till mina hembygder var

de med och vände upp och ned på det mesta under några korta, intensiva veckor. Eftersom de var ”barn av sin tid” gick de Storgatan fram barfota, långhåriga och med fransiga jeans. Någon hade en gitarr på axeln, andra bar tröjor där Jesusnamnet var skrivet i lysande färger. De bröt av från det invanda och vanliga. Och de drog ungdomar till sig med magnetisk kraft.

De ägnade sig inte åt debatter och ordstrider, att på det sättet ”försvara tron”. Nej, nej, de berättade enkelt om vad Jesus gjort i deras liv. De hade ett personligt Jesusmöte att vittna om. Deras budskap var att Jesus älskar oss. Och då de beskrev hans kärlek och förvandlande kraft väckte det längtan efter helighet och frälsning till liv hos nästan alla som hörde dem. Oj, vilka ögonblickliga och starka frälsningsupplevelser många människor var med om. Ofta ute på gator, torg och i parker. Många av mina bästa vänner blev kristna under den tiden. Och de flesta hade definitivt ingen kristen eller kyrklig bakgrund.

Allt var så ickereligiöst, om uttrycket tillåts. Språket var vardagligt, musiken ungdomlig, predikan ett enkelt samtal människor emellan. I många städer startade man ett Jesushus, ofta något rivningshus man fick tillgång till. Inget högtravat. Ingen konstgjord förfining. Men nära och äkta gemenskap. Man samlades varje kväll för att sjunga och be.

Sedan gick man ut på stan och berättade för nya människor om frälsningen de själva funnit. Unga människor blev attra

herade av deras sköna livsstil, gemenskap och radikala tro.

Och Guds Ande hade gett dem en nyckel till människors hjärtan. För dem var inte evangelisation en jobbig, krävande del av ett digert, tyngande verksamhetsprogram. De bara levde ut sin tro! Och de var så fyllda av Guds ande att de omöjligen skulle kunna stänga inne livet och frälsningsglädjen. Anden ledde dem i kontakt med människor som var mogna för Guds rike. Och de fick se under ske då de frimodigt bad i Jesu namn.

Varför fördes inte detta skeende vidare? Vart tog Jesusväckelsen vägen? Det är nog ganska uppenbart att många kyrkor hade svårt att hantera denna häftiga ungdomsrörelse. De färdiga mötesprogrammen, de förfinade och stela gudstjänsterna, det gamla kyrkfolket som inte var vana vid att bli störda och oroade - det var inte så enkelt att kanalisera denna mäktiga och annorlunda förnyelsevåg ... Efter den perioden, präglad av utåtriktad evangelisation och passion för att vinna människor, vände sig kristenheten mera inåt under åttio- och nittiotalet. Istället för enkla, folkliga sånger och vittnesbörd riktade till dem som ännu inte funnit Jesus sattes fokus på den egna uppbyggelsen. Evangelisationsglöden mattades av. På ett sorgligt sätt blev kristenheten smittad av den rådande samhällsandan där det mesta handlar om ”jag, mig och mitt”. De kristna bokförlagen gav ut massor av välskriven litteratur med adress till de redan troende. Det fanns ett stort behov av fördjupad undervisning, det mesta var bra, men en egendomlig känsla infann sig att kyrkorna stängde dörren om sig.

I dag händer något nytt. Jag tror att en ny Jesusrörelse är på gång. Det innebär inte att vi ska försöka återskapa sjuttiotalet och ge oss hän åt meningslös nostalgi. Nu är en ny tid med nya möjligheter. Men då jag märker hur unga kristna brinner av längtan att nå icke troende blir jag hoppfull.

På plats efter plats ser jag unga ledare kliva fram som har evangelistens hjärta för dem som ännu inte mött Mästaren, som tar andra med i utåtriktade initiativ. Då jag var med ute en kväll tillsammans med en stor grupp entusiaster från kyrkorna i en av våra universitetsstäder, fick jag en förnimmelse av att en vändning redan skett.

Det var vår i luften. Och stämningen var så vänlig och öppen ute på stan. På det stora torget hade kyrkorna dukat ett kaffebord och dit sökte sig människor i alla åldrar. Det förekom många längre samtal runt omkring torget, och jag såg unga kristna be tillsammans med nyfunna vänner denna natt. Jag tror på ett uppvaknande, en tid då ivern att vinna människor för Kristus griper tag om hela församlingar.

En gång till ska tusentals kristna vara med i en rörelse som handlar om att få ”ge som gåva det vi själva fått som gåva”.

Min vän Sune, som jag känt sedan jag var liten pojke, styrker mig i min uppfattning att kyrkan en gång till ska finna sin naturliga plats mitt ute bland människorna. Så länge jag kan minnas har Sunes hjärta brunnit för att leda andra människor till Gud. Trots att han är nybliven pensionär är han ofta med ungdomarna ute på stan under fredagsnätterna. Han

(52 &`2 %. -_..)3+! &!44 ) *%353 6!$ 'd2 *%353 &d2 3+),,.!$ (52 3%2 %. .54)$! *%3536_#+%,3% 54 Ingemar Helmner berättar om hur Bibelns Jesus frimodigt i ord och handlingar visar vägen till frälsning – för var och en och för hela världen.

Jesus är alltid aktuell, alltid uppfordrande. Han kommer alltid med oändlig kärlek till världen.

Det är denne Jesus som måste stå som förebild för vår tids väckelse, menar Helmner. En sådan rörelse är vän med det övernaturliga, står på den svages sida, ger den sörjande tröst och den ensamme någon att tala med. Med iver och entusiasm beskriver Ingemar Helmner hur vägen till en sådan väckelse kan se ut.