Issuu on Google+

marcus förlag

maja ögren andersson

min älskade unge

en mammas kärlek och drogernas makt


Copyright © 2010 Maja Ögren Andersson Marcus Förlag, Box 22010, 702 02 Örebro Telefon 019-16 54 00 E-post: info@marcusforlag.se www.marcusforlag.se Omslagsfoto: Adam Haglund Grafisk form: Malin Cedergren, Leif Hörnell Tryckt 2010 Scandbook, Falun Bok nr 9577 ISBN 978-91-7999-577-5


Kapitel 2 anlänt och där kommer Jonte strosande. Vovven skällskriker av glädje och skuttar omkring där bak så hela den lilla bilen gungar. Jonte! Det betyder mycket lek och vilda upptåg för en hund som kräver mer än stillsamma promenader. Det pirrar alltid till i hjärteroten. Jag blir så stolt när jag ser mina ungar. Långa och resliga unga män. Och vad nu då? Jonte verkar varken mager, illa klädd eller zombieliknande. Tvärtom ser han riktigt trevlig ut, inte särskilt glad, men vem skulle kunna tro att han knarkar?! Hela knarkgrejen är nog överdriven. Alldeles säkert. Som vanligt kastar han sig brutalt ner i framsätet och intar en halvliggande bakåtlutad ställning. Framsätet protesterar vilt innan han får passagerarstolen i rätt läge. Jag får bita ihop för att inte skälla på honom det första jag gör. Skulle kännas lite bagatellartat i sammanhanget. Ett samtal är inte att tänka på. Munnen hårt hopsnörd, liknar mest ett smalt streck. Det långa ljusa håret med sidbena döljer det mesta av ansiktet. Jag känner en ilning av obehag. – Vi ska till socialen imorgon. Har fått tid hos en socialsekreterare, säger jag nervöst och trampar på gasen för att ta mig uppför den lilla asfalterade backen från busstationen. Vilken öppning, tänker jag. Hur dum får man bli? Jonte fortsätter att tiga. Det här kan bli tufft. Hoppsan! I backspegeln skymtar jag hur bagageluckan far upp med en bussen har redan

13


smäll och Lizzi tumlar ut. Jag ser fyra hundtassar i vädret som bara försvinner. Hjälp! Luckan har inte stängts riktigt ordentligt och när hunden lite bekvämt lutar sig mot den bär det sig inte bättre än att den går upp. Som tur är har bilen inte fått upp farten och det är en glad hund som ivrigt svansviftande dyker upp i strålkastarna framför bilen. Händelsen väcker förstås en viss uppmärksamhet på den annars så lugna och tråkiga busstationen. Folk pekar och skrattar. Pinsamt är bara förnamnet. Nu vaknar Jonathan till liv. – Va fan morsan! Helt sjukt! Bagageluckan är ju sönder. Vi måste få tag i hunden. Hon kan ju för fan bli överkörd! Med ett jättekliv i sina stora svarta Dr Martenkängor är han ute ur bilen och med ytterligare två kliv på sina långa gängliga tonårsben hinner han ifatt Lizzi som moloket känner hur friheten med ens krymper. Svansen slokar när lillhusse tar tag i halsbandet och med barsk min drar den dyngsura vovven tillbaka till bilen, den här gången till baksätet. Regnet öser fortfarande ner. – Morsan va fan … du kan ju inte köra omkring … – Det sista jag behöver är dina förmaningar och sluta för allt i världen svära hela tiden! väser jag och lutar pannan mot den kalla ratten. Rädslan förbyts till ilska. Det är väl inte mitt fel att bagageluckan helt plötsligt slutar att fungera. Jag sköter väl inte servicen på bilen till ett hundra procent och har väl inte full koll, men sådant kan väl hända vem som helst? Jag tittar på Jonathan som stirrar uppfordrande på mig med sina grönblåa ögon uppspärrade av ilska. – Sådant här kan väl hända vem som helst och du ska inte komma hem och tala om för mig vad jag ska göra och inte göra. Kom ihåg det! Kom inte hem och verka stöddig. Du som har vänt upp och ner på mitt liv på bara några timmar! Knarka! Hur kan du ens komma på tanken. Knarka! Jag spottar fram ordet. 14


Ett sådant mästrande från ungen som egentligen bara ska skämmas, tänker jag inte tåla. – Morsan, det händer inte vem som helst. Det händer dig och förmodligen ingen annan på hela jordklotet. Förresten är jag ingen narkoman om farsan har inbillat dig det. Att röka lite brass är inte farligt. Mycket farligare med alkohol. Och nu börjar han skratta. Hela hans ansikte spricker upp, han slår sig på knäna, skrattar högt och gällt, lite som ett åsneskri … Jontes skratt har alltid varit speciellt och alla i familjen driver ofta lite skämtsamt med honom för det där skriandets skull. – Sluta svära och vara så förbaskat överlägsen, fortsätter jag mässande och nu blir hela situationen med ens väldigt tragikomisk. En nyskild mamma hämtar sin uppkäftiga knarkande unge och tappar hunden genom bagageluckan. I vår familj slutar visst aldrig verkligheten att överträffa dikten. Jag tar tag i Jontes kalufs med båda händerna, tittar honom rakt in i ögonen (är inte pupillerna lite större än vanligt, det har man ju läst att de är på knarkare), kramar om honom riktigt hårt och hälsar honom välkommen hem till bondhålan. Jag älskar Jonathan så mycket. Vi gillar ju varandra. Tonen är rå men hjärtlig. Om inte för något annat så ska han naturligtvis sluta knarka för min skull. Inte vill han knäcka mig. Det här ska vi fixa!

15


Kapitel 3 Det enda Jonathan har i huvudet är att så snabbt som möjligt ta sig tillbaka till storstan. Det fattar naturligtvis inte jag. Enligt min absoluta mening har Jonathan förstås begripit allvaret. Nu ska han lyssna på den unga nyutexaminerade tösen på socialkontoret. Gå till öppenvården, jobba i kommunens verkstad där socialbidragstagare utan jobb bidrar till samhällsnyttan genom att stoppa sladdar i plastpåsar, eller vad det nu är de stoppar i påsarna. Och så kan han jobba politiskt igen. Han hade faktiskt nästan kommit in i fullmäktige innan det där med Helsingborg lockade honom från det lilla samhället. Vänsterpartiet förstås. Alla tankar på knark ska han slå ur hågen och förstå att det faktiskt är farligt att använda droger. Hur naiv får man vara? Men visst verkar det lite lovande den första tiden. Han gör sig hemmastadd i den lilla utbyggnaden. Gör sitt fotarbete. Går upp på morgnarna och lommar iväg till kommunens verkstad. Med mig som envis blåslampa i baken, men ändå. Flera gånger i veckan har han samtal med kommunens ambitiösa fältassistenter och lämnar kissprov. Vår lilla brunmålade stuga ligger på en kulle alldeles ovanför sjön. En hundra meter lång sluttning och sedan kan de som vill kasta sig i böljan. Jonathan och Erik badar som galningar och håller faktiskt för det mesta riktigt sams även om Jonte för det mesta tycker att Erik, trodde jag ja.

17


minstingen i familjen och tre år yngre än honom själv, är en bortskämd snorunge. Ljumma sommarkvällar sitter vi uppe länge på den spartanska men fullt användbara uteplatsen. Det bästa av allt är Jonathans enorma kreativitet. Han har fått nya intressen som håller honom uppe till långt in på nätterna. Han har börjat sy! Först lagar han sina kläder. Sedan börjar han sy egna byxor. Han syr och syr. Flera timmar i sträck sitter han i ett hörn under en läslampa och syr. Jag som trodde att det ”lilla” han knarkat hade gjort honom slö och ointresserad av allt. Tänk så fel jag har haft. Nu börjar det hända positiva grejer. Men säg den glädje som varar beständigt, som det heter. En kille som jobbar på tidningen och som vet om situationen hemma hos oss följer med mig hem efter jobbet en kväll. När vi kliver in genom dörren sitter Jonte som vanligt under läslampan vid sidan av de böljande gardinerna, det blåser ute, och syr superkoncentrerat. – Titta, kvittrar jag, där sitter Jonathan och syr. (Ungarna brukar kalla mig för kvittermamma. Min terapeut förklarade kvittertillståndet med att jag förmodligen inte har kontakt med mina känslor. I efterhand kan jag konstatera att hon hade rätt.) – Hej Jonte, säger Stefan, killen på jobbet, tar Jontes hand i sin och håller den länge. – Jaså du sitter och syr du, fortsätter han och låter till min förvåning lite ironisk på rösten. Varför låter han så avig? Jonte är ju jätteduktig! Uppenbarligen har Stefan dåligt omdöme. Det ska jag komma ihåg. Förstår han inte att det är viktigt med uppmuntran? Jag går ut i köket där det knappt finns plats för mer än en för att fixa fika. Torkar snabbt bort musskiten på diskbänken med lite hushålls18


papper. Efter bara några minuter kommer Stefan och ställer sig i dörröppningen. – Du, säger han. Jag vill inte göra dig orolig, men Jonathan verkar helt klart påverkad av något. Det han håller på med är inte normalt, dessutom ser han konstig ut i ögonen. – Vadå inte normalt, kontrar jag och spiller ett helt mått kaffe mellan filtret och melittapåsen. Skit också! Det var då märkvärdigt. Samtidigt känner jag hur den där numera välbekanta olustkänslan kommer krypande och yrseln som ligger latent gör sig påmind. – Det finns droger som man blir otroligt pigg och kreativ av, amfetamin till exempel. Jag tror att Jonathan använder det. Ledsen Maja, men du borde nog konfrontera honom. Himmel så dumt! Konfrontera honom. Hur sjutton gör man då? Jag behöver aldrig konfrontera Jonathan. Ställa honom mot väggen alltså. När vi kommer tillbaka till vardagsrummet står altandörren öppen och Jonathan är försvunnen. I bara strumplästen rusar jag in i den lilla utbyggnaden. Hans svarta skinnkappa och hans kängor är borta, hans MP3-spelare likaså. Lizzi nosar på hans madrass, gnyr lite och svänger lite lojt på svansen. Det luktar Jonte, men var finns han? Det ska dröja flera månader innan jag ser honom igen och det på ett ställe som jag bara har skrivit om tidigare. Ett behandlingshem för riktigt tunga narkomaner.

19


Kapitel 4 början på en tio år lång mardröm. Inte förrän nu, nästan två månader efter det ödesdigra samtalet från exmaken börjar jag förstå allvaret i det som har hänt. Efter tiden i stugan försvinner Jonathan spårlöst. Det kommer rapporter om att folk har sett honom i Helsingborg. Men ingen är riktigt säker på att det är han. Den första helgen efter försvinnandet blir fruktansvärd. Socialjouren i Helsingborg och Malmö är inkopplad, polisen likaså. Fantastiska människor som möter en orolig mamma med stor förståelse. Under veckorna uppslukar jobbet på tidningen mig. Men med fredagskvällen kommer den stora ångesten och maktlösheten krypande. Ringa socialjouren, ringa polisen. Har de sett något, hört något, tror de att han lever? Det tomma hålet i mig blir större i takt med att de vardagliga arbetsuppgifterna läggs åt sidan. Jag är ensam och min enda följeslagare heter ångest som jag har all möda i världen att värja mig emot. Bryta ihop? Nä, inget för mig. Stefan, praktikanten på tidningen, som har retat gallfeber på mig med sina krassa kommentarer om Jontes nyvunna kreativitet, blir mot alla odds mitt stora stöd. Med sin humor och sitt rättframma beteende vinner han mitt förtroende. Och eftersom jag är över tio år äldre så behöver jag inte bekymra mig över att relationen ska utvecklas till någon kärleksaffär. Förresten är jag trött på karlar. Mitt äktenskap har varit en tragedi. det här är

21


Nu vill jag rå om mig själv utan att någon annan har synpunkter på vad jag ska göra och inte göra. Eftersom Jonathan bara är 16 år, snart 17, så kommer LVU, lagen om vård av unga, på tal. Fältassistenterna som har lärt känna Jonathan ganska väl under tiden i Örkelljunga börjar tidigt prata om LVU. De menar att Jonathan just nu inte vet sitt eget bästa och att det måste till tvångsåtgärder för att få honom på rätt köl igen. Att han är på väg att allvarligt skada sig själv. I mitt jobb som kriminalreporter ingår förstås att bevaka rättegångar. Massor av rättegångar. Och jag vet mycket väl vad LVU innebär. Samhället tar över. Jag har tappat kontrollen. När det gäller mitt tidningsreporterjobb har jag tagit som min särskilda mission att noggrant sätta mig in i varje rättegång jag bevakar. Att lusläsa akterna före rättegången för att rätt kunna beskriva både gärningsmännens och offrens situation. Enligt min mening är tidningarna alldeles för ensidiga i sin bevakning. Verkligheten är sällan så svart eller vit som man vill påskina. Nu har min bevakning fått ytterligare en dimension. Snart kan det vara min egen son som sitter på den åtalades bänk. Det får absolut inte hända. Dagarna går. Jonathan är och förblir borta. Vi hör inte ett knyst från honom, vare sig hans bröder eller jag. Inte förrän den dag, kanske två månader senare, då en av fältassistenterna ringer mig och berättar att polisen har hittat honom. Han är inte fräsch så att det stör precis, rapporterar fältassistenten. Påverkad av narkotika och inte det minsta intresserad av att frivilligt ge upp sin livssituation som håller på att barka rakt åt skogen. Det förstår alla utom Jonathan själv. Nu sitter han i alla fall i säkert förvar hos polisen i Helsingborg. För mig som under hela mitt liv har sett på droger och kriminalitet från rätt sida av lagen känns det smärtsamt och konstigt att helt plötsligt befinna sig på fel sida av lagen. Visserligen har jag inte gjort något brotts22


ligt, men nu kastas jag mot min vilja in i en värld av droger, kriminalitet, lögner och svek. Jag, den duktiga kriminalreportern som medlidsamt, men med stor ömhet, har tittat på knarkare och deras stackars anhöriga är nu själv en av de ömkansvärda. Jag som under hela den jobbiga skilsmässoperioden har lyckats att hålla näsan ovanför vattenytan börjar nu att må riktigt dåligt. Kvällarna och nätterna är värst. Tankarna plågar mig. Varför händer detta mig? Jag som aldrig någonsin har närmat mig något kriminellt eller gjort något olagligt. Som inte ens nuddat vid tanken. Och som också försökt att fostra mina barn att tänka likadant. Om man inte räknar tonårsfyllorna, ett par snatterier på högstadiet och parkeringsböterna förstås. Min släkt består av strävsamma människor. Ärliga och ordentliga. Min farfar var näst äldst i en syskonskara på tolv. När syskonen en bit in på 1900-talet blev föräldralösa lyckades han och det äldsta av syskonen ta hand om hela den föräldralösa skaran som växte upp till redliga samhällsmedborgare. De bodde i ett torp med två små rum och kök i en liten bruksort i Uppland. Farfar tog tidigt jobb som smed. Syskonen måste ju försörjas och överleva. Det gjorde de också. Och det med den äran. Farfar var kommunist. Avskydde klassamhället, men tvingades ändå stå med mössan i hand inför överheten vilket naturligtvis gjorde kampen ännu intensivare. Min mormor blev änka tidigt med tre barn. Också hon fick kämpa för att klara sig, men utvecklades trots det, eller kanske tack vare det, till ett föredöme av ödmjukhet och tacksamhet till livet. Minns med värme hur hon på äldre dagar nästan varje gång hon skruvade på vattenkranen i sin lilla pensionärslägenhet uttryckte ett par ord av tacksamhet för denna ofattbara lyx. Det kom ju till och med varmvatten ur kranen. Min pappa fick förmånen att plugga vilket ju inte var givet på den tiden. Utbildning var a och o, men bara för dem som hade en stöttande familj 23


och framåtanda. Han jobbade sedan som speditör och framgångsrik försäljare, klättrade snabbt på karriärstegen. Mamma jobbade halvtid på kontor och var mycket hemma hos mig och min bror när vi växte upp. Nu var de skilda efter över 30 års äktenskap. Flera på min pappas sida arbetar inom kriminalvården. Pinsamt och jobbigt i den situation jag befinner mig i. Så misslyckat. Även om man som mamma vill undanhålla släkt och vänner vad som har hänt så går det naturligtvis inte i längden. Men hur ska de någonsin kunna förstå? Pappa som gärna mäter människors värde efter hur de sköter sig. Ändå anar jag att det här bara är en blygsam början. Att det ska bli mycket, mycket värre. Att något av det värsta som kan hända en mamma ska drabba mig med full kraft. Jag och ex-mannen blir kallade till tingsförhandlingar. Ingen av oss har något att erinra mot att Jonathan blir LVU-ad. Länsrätten i Kristianstad klubbar snabbt igenom beslutet och snart börjar en ny fas i Jonathans liv. Behandlingshem.

24


Kapitel 5 tre månader sedan jag såg Jonathan. Nu är det dags. Vi ska hälsa på honom. Tidigt på morgonen den här ovanligt varma septemberdagen när det är besökdags ringer telefonen. – Hallå, det är Maja! Klink, klonk, sprak, mottagningen är lika usel som vanligt. – Hej, jag heter Johan och ringer från behandlingshemmet. Uppringaren harklar sig och jag känner värken i magen. Vad har hänt nu då? Något är fel. – Jo, Jonathan och några andra killar har rökt heroin i natt … och det kanske inte är så lämpligt att ni … – Va sa du? Rökt heroin! Men killen är ju för sjutton på ett behandlingshem med terapeuter i vartenda hörn. Har ni noll koll på det där stället?! – Ja, hmmm, sånt här är omöjligt att undvika. Tyvärr händer det att det kommer in narkotika, omöjligt att ha kontroll till ett hundra procent. Benen viker sig under mig och jag sätter mig i soffan med en duns. Jag börjar må illa. Vi, Stefan och jag, har precis gjort oss i ordning och ska åka. Har till och med känt ett stråk av förväntan inom mig. Äntligen ska jag få se Jonte igen. Jag går ut på altanen med mobilen hårt tryckt intill örat. Stefan som ska följa med som stöd väntar i bilen på stugans framsida. Jag hör hur han startar bilen. – Ni kan komma i morgon, fortsätter Johan. Vi måste snacka med kildet har gått

25


larna som var inblandade. De andra har ju varit med ett tag. Jonathan gjorde det nog i rent oförstånd. Tack för det. Det är en ringa tröst för mig. Nu rasar allt. Jag har försökt att vara tapper, nu kommer verkligheten ikapp mig. Det kanske inte blir så enkelt trots allt. Heroin. Lika med döden. Heroinister utvecklar ett fruktansvärt beroende. Nästan omöjligt att sluta. Så mycket vet jag. – Okej, vi kommer i morgon. Jag knäpper av mobilen, slänger den på det rangliga trädgårdsbordet och sjunker ner i en av de nötta trädgårdsstolarna med tårarna rinnande ner för kinderna. Nu spricker duktiga-och-tappra-Maja-masken. Konstigt nog fortsätter världen att existera runt omkring mig. Solen gassar uppkäftigt från en klarblå himmel. På radion sjunger optimisten Uno Svenningsson att han vill att vi tror på varann. Grannens motorbåt kommer puttrande på sjön. Mannen i båten vinkar och jag vinkar glatt tillbaka. Präktig människa med en präktig familj. Fem välartade ungar. Det är andra puckar det. ”Ge dig Maja”, säger jag högt till mig själv. Skäms att börja hacka på andra människor för att du känner dig misslyckad och kraschad. Så billigt. Stefan kommer släntrande runt stugknuten med händerna i jeansfickorna och den grönrutiga skjortan uppknäppt i halsen. Det är verkligen varmt trots september och tidig förmiddag. Han har tröttnat på att vänta. Jag behöver inte säga någonting. Det räcker med att han tittar på mitt ansikte. Jag försöker mig på ett litet leende. Det går inte så bra. Ord är överflödiga. Han sätter sig bredvid mig och lägger armen om mina axlar. Det känns helt okej. Lite närhet kan ju inte skada. Jag kan behöva lite tröst. – Säg ingenting, lyssna bara, säger jag och berättar om vad som har hänt. Jag vet att Stefan skulle kunna komma med en dräpande kommentar, därför ber jag honom att inte säga något. Och han respekterar det, tack och lov. Det jag behöver minst i den här situationen är kommentarer som kan göra mig ännu ledsnare. 26


Vi har verkligen blivit riktiga kompisar. Stefan lagar Eriks cykel, fixar lamporna på bilen, rensar avlopp. Vi går på bio och teater tillsammans. Vi åker till Helsingborg och tittar på en uppsättning av ”Hamlet”, men lämnar fnissande lokalen efter den första akten och åker och käkar pizza istället. Helt mot alla regler och så underbart skoj. Jag känner mig otvungen i hans sällskap. Har kul. Han är trevlig och snygg. Mörkhårig, med gröngula ögon som är nästan otäckt sensuella, mjuka, varma och forskande. Varsågod att drunkna i dem. Rak snygg näsa och känslig mun. Han stämmer in på alla klyschor. En riktig godbit med andra ord. Men han ska inte tro något. Förresten är jag fyrabarnsmamma, mycket äldre och sliten. Ser väl ändå ganska hyfsad ut. Mörkt hår, bruna ögon, glad, öppen och mycket spontan, säger folk. Men nej, här blir det ingen romans. – Stefan, det är verkligen jättesnällt att du ställer upp så här och jag tycker väldigt mycket om dig. Men en sak ska du ha väldigt klart för dig. JAG skulle ALDRIG inleda ett förhållande med en arbetskamrat och allra minst med dig, säger jag snabbt och ruskar av mig den tröstande armen för säkerhets skull. – Det är lugnt Maja, jag trivs med dig och jag förstår vad du menar. Han tittar på mig med ett snett leende, men ser inte för en tiondels sekund ut som om han menar ett enda ord av det han säger. När han ser på mig pirrar det mot min vilja till i kroppen av det onämnbara. Just i den situationen är det pirriga onämnbart. Känns rent av syndigt att ens TÄNKA på att inleda något slags förhållande i den här situationen, även om det kan betecknas som en oskyldig flirt. Usch. Det här är inget jag har räknat med. Det hela liknar mer och mer en ytlig romantisk komedi. Nej, inte ett förhållande nu. Och rakt inte med en man som inte delar mina grundvärderingar. Min tro är solid. Jag tror stenhårt på Gud. Min vandring med Gud är väl inte direkt på någon höghastighetssträcka just 27


Maja är kriminalreporter på lokaltidningen. Hon är den ambitiösa journalisten som medlidsamt och med stor ömhet skriver om missbrukare och deras stackars anhöriga. Nu är hon själv en av de ömkansvärda. Hennes son Jonathan är försvunnen. Med stor sannolikhet tar han tunga droger. Den första helgen efter försvinnandet blir ohygglig. Socialjouren är inkopplad, polisen likaså. Tillvaron gungar. Hur kunde det bli så här? Hela hennes släkt består ju av strävsamma människor. Duktiga och ordentliga. Under veckorna är hon uppslukad av jobbet. På fredagskvällarna kommer ångesten och maktlösheten krypande. Det kommer rapporter om att folk har sett honom i Helsingborg, men ingen är riktigt säker på att det är han. Det tomma hålet inombords blir större i takt med att de vardagliga arbetsuppgifterna läggs åt sidan. Ska hon bryta ihop nu? Nej, det är inget för henne.

min älskade unge är en drabbande, rå och ömsint berät-

telse om en mammas obändiga kärlek till sin son, om hoppet som aldrig riktigt vill ge vika och föräldraskapets glädje, kamp och gränser. Det är också historien om en pojkes omväg till vuxenlivet. Trots det allvarliga ämnet skriver Maja Ögren Andersson många gånger med glimten i ögat.

    

  


9789179995775