9789179995737

Copyright © 2006 Greg Mortenson och David Relin Originalets titel: Three Cups of Tea – One man’s mission to fight terrorism and build nations … one school at a time Utgiven i samarbete med The Penguin Group, New York Tre koppar te – en ensam mans strävan att främja fred … en skola i taget Svensk copyright © 2008-2010 Marcus Förlag Box 22010, 702 02 Örebro Telefon 019-16 54 00 info@marcusforlag.se www.marcusforlag.se Översättning: Peter Georgsson och Lotta Thörnqvist Grafisk form: Mattias Nilsson Omslagsfoto: Greg Mortenson Foto inlaga: David Relin Andra upplagan Tryckt 2010 Scandbook, Falun Bok nr 9573 ISBN 978-91-7999-573-7

Baltoro, släppte inte Mouzafer Greg ur sikte. På stigen som Greg fortfarande kämpade för att urskilja men som Mouzafer såg lika tydligt som en motorväg, höll bäraren fast i Gregs hand, eller insisterade på att skyddslingen skulle följa direkt i spåren efter hans billiga, kinesiska gympaskor i plast som han bar utan strumpor. Till och med under sina fem dagliga bönestunder vände sig Mouzafer, som var hängiven sin tro, då och då från Mecka och kastade en blick på Greg för att försäkra sig om att han fanns i närheten.

Greg gjorde det bästa av att de gick så nära varandra, och frågade ut Mouzafer om de baltiska orden för allt de såg. Glaciär heter gangszhing, lavin rdo-rut. Och baltifolket har lika många ord för sten som eskimåerna har för snö. Brak-lep är en jämn klippa, som används för att sova eller laga mat på. Khrok innebär en kilformad sten, idealisk för att täppa till hål i stenhus. Och små runda stenar kallas khodos som värms i elden och täcks med deg för att göra det skallformade kurba, osyrade bröd som bakas varje morgon innan dagens arbete börjar. Med sin utpräglade språkkänsla hade Greg snart snappat upp en grundläggande baltivokabulär.

Greg letade sig fram nedför ett trångt pass och klev av isen och ned på fast mark för första gången på mer än tre månader. Baltoroglaciärens avflöde låg i botten på en djup floddal, det var fullt med stora klippstycken och skulpterat som nosen på en Boeing 747. Från denna öppning sprutade de underjordiska floder, som runnit 62 kilometer under isen, ut med en styrka som hos en jetmotor. Denna skummande, turbulenta störtflod var Bralduflodens upprinnelse. Fem år senare anlände en svensk kajakpaddlare tillsammans med ett filmteam. Han valde denna plats som utgångspunkt för en paddling i Braldufloden fram till Indus, och därifrån vidare, alla de 130 milen till Arabiska viken. Han dog, krossad mot stenblocken av Braldus urkraft, bara några minuter efter att han satt sin kajak i vattnet.

Greg såg den första blomman han sett på månader. Det var en rosa nyponros med fem kronblad. Han gick ned på knä för att undersöka den, tecknet på att han återvänt från den eviga vintern. Där de gick nedför flodbanken växte här och där vass och malört, och Greg tyckte

37

närmast växtligheten kändes frodig om än sporadisk i denna klippiga floddal. Höstluften på 3 300 meters höjd hade en tyngd och en rikedom som han glömt.

Nu när de lämnat farorna på Baltoroglaciären bakom sig gick Mouzafer i förväg för att varje kväll slå läger och laga mat. Trots att spåret ibland delade sig och ena spåret gick upp till någon fåraherdes sommarbete, fann Greg snart huvudleden. Det tycktes vara en tillräckligt lätt sak att varje kväll följa floden tills han möttes av röken från Mouzafers lägereld. Men att gå på trötta, värkande ben var dock inte lätt, men eftersom han inte hade något val kämpade han på och stannade oftare och oftare för att vila.

På sjunde dagen efter att Greg lämnat K2 nådde han en klippavsats på södra sidan av Bralduklyftan. Det var här han såg de första träden. Det var fem popplar böjda av den starka vinden, och som vinkade med sina grenar som med fingrarna på en välkomnande hand. De var planterade i en rad, uppenbart av människor och inte Karakorams råa kraft som snarare satte isblock och stenbitar i rörelse utmed bergssidorna och utan åtskillnad snabbt kunde pricka varelser lika obetydliga som en ensam människa. Träden berättade för Greg att han kommit ned levande. Försjunken i betraktelsen av grönskan, missade han att huvudspåret ledde ned till floden, där det gick över i en zamba, en bro av flätat jakhår som spänts över strömmen mellan två stenblock. För andra gången tappade Greg bort sig. Bron ledde till hans mål, Askole, tolv kilometer längre ned på den norra sidan av floden. Istället hade han irrat sig upp på höjden där han följde flodens sydsida i riktning mot träden.

Popplarna övergick i fruktträdgårdar med aprikosträd. Här, på 3 000 meters höjd, var skörden avverkad redan i mitten av september. Högar av mogen frukt låg staplade på hundratals platta, flätade korgar. De undre löven på aprikosträden badade i det glödande ljus som reflekterades av frukten. Vid korgarna låg kvinnor på knä. De delade på frukten och tog vara på kärnorna som skulle öppnas så att man kom åt deras nötaktiga innanmäte. Men när de fick syn på Greg drog de sina sjalar för ansiktet och sprang upp bland träden för att

38

fjärma sig från angrezin , den främmande vite mannen.

Barnen var inte så reserverade. De samlades som en kometsvans bakom Greg då han kom in på de gulbruna fält där fler kvinnor nyfiket kikade på honom ovanför de odlingar av bovete och korn som de skördade med liar. Barnen fingrade på hans shalwar, letade på hans handled efter den klocka han inte bar, och turades om att hålla honom i handen.

För första gången på flera månader blev Greg medveten om sitt utseende. Hans hår var långt och ovårdat. Han kände sig stor, och smutsig. ”Vid det laget hade jag inte duschat på mer än tre månader”, säger han. Han böjde sig ned för att inte vara längre än barnen. Men de tycktes inte uppfatta honom som hotande. Deras shalwar kamiz var lika fläckiga och slitna som hans, och de flesta gick barfota trots kylan.

Greg kände lukten av byn Korphe en och en halv kilometer innan han kom fram. Lukten av brinnande eneträ och otvättade människor var överväldigande efter bergens alpina sterilitet. Han trodde fortfarande att han var på rätt väg och antog att han var på väg till Askole, som han hade passerat tre månader tidigare på väg upp mot K2, men ingenting verkade välbekant. När han nådde byns ceremoniella ingång, en enkel valvport konstruerad av poppelbjälkar i hörnet av en potatisåker, ledde han en procession om femtio barn.

Han tittade framåt och hoppades att få se Mouzafer vänta i utkanten av samhället. Istället stod där en väntande man på andra sidan porten iförd en topi, en pillerburksliknande hatt av lammull som hade samma distingerade gråa färg som hans skägg, mannen var gammal men hade så skarpa ansiktsdrag att de kunde ha varit uthuggna i dalens bergväggar. Han hette Haji Ali, och han var Korphes nurmadhar, hövding. ”As-salaam Alaaikum”, sa Haji Ali. Han skakade hand med Greg, och eskorterade honom genom porten med den gästfrihet som det är oförlåtligt att försumma för en baltier. Greg fördes till en bäck där han fick tvätta sina händer och ansikte, och sedan hem till hövdingens hem.

39

Korphe låg högt upp på en klipphylla 200 meter ovanför Braldufloden, som på ett osannolikt sätt hängde fastnaglad i den branta klippväggen likt en bergsbestigares sovplattform. De tätt byggda, myllrande kvarteren bestod av fyrkantiga trevåningshus i sten som hade varit nästan omöjliga att urskilja från dalsänkans väggar om det inte varit för de överflödande mängder aprikoser, lök och vete som var upplagda på de platta taken.

Haji Ali ledde in Greg i ett hus som inte såg märkvärdigare ut än de andra. Han slog på en hög med madrasser och sängkläder tills dammet i dem var jämnt fördelat i husets balti, dess stora centrala rum, sedan placerade han ut kuddar på hedersplatsen nära en öppen eldstad och placerade Greg där.

Det pratades inte när teet tillreddes. Det enda som hördes var hasandet av fötter och placerandet av kuddar, när tjugo manliga medlemmar från Alis släkt samlade sig i huset och intog sina platser runt eldstaden. Det mesta av den skarpa lukten från elden, som matades med jakspillning, försvann som tur var genom en stor öppen fyrkant i taket. När Greg tittade upp, såg han ögonen på de femtio barn som följt honom omsluta hålet i taket. Ingen utlänning hade någonsin besökt Korphe förut.

Haji Alis hand rörde sig energiskt i fickan på hans broderade väst, gnuggade bitar av torkat stenbockskött mot den starka gröna tuggtobak som heter naswar, och efter att det blivit ordentligt kryddat erbjöd han Greg en bit. Greg tryckte in sin mest utmanande tugga någonsin, medan åskådarna skrockade uppskattande.

När Haji Ali räckte honom en kopp smörte, drack Greg upp den med något som liknade välbehag.

Nu när den föreskrivna tröskeln av gästfrihet var avklarad, lutade sig ledaren framåt och kastade fram sitt håriga ansikte mitt framför Gregs. ”Cheezaley?” röt han, ett oundgängligt baltiskt ord som betyder ungefär ”Vad tusan?”

Med brottstycken av balti och med mycket gestikulerande berättade Greg för de församlade, vilka nu riktade sin odelade uppmärksamhet på honom, att han var en amerikan som kommit för att bestiga K2

40

vilket möttes av ett uppskattande mummel. Han berättade att han blivit svag och sjuk och att han vandrat hit till Askole för att hitta en jeep som kunde ta honom till Skardu, Baltistans huvudstad, åtta timmars färd bort.

Greg sjönk ned på sina kuddar; de ändlösa dagarna av vandrande och den ansträngning det innebar att förmedla så mycket information hade dränerat honom på hans sista reserver. Här, vid den varma spisen, och på mjuka kuddar, lugn i närheten av så mycket människor, kände han hur utmattningen han hållit på armlängds avstånd började välla upp. ”Met Askole”, inte Askole, sa Haji Ali skrattande. Han pekade ned mot sina fötter och golvet. ”Korphe”, tillade han.

Adrenalinchocken fick Greg att räta på sig. Han hade aldrig hört talas om Korphe. Han var säker på att namnet inte funnits med på någon av de kartor över Karakoram som han tittat på, och han hade sett dussintals. Han förklarade att han måste ta sig till Askole och träffa en man som hette Mouzafer som bar alla hans tillhörigheter.

Haji Ali greppade gästen om skuldrorna med sina starka händer och tryckte ned honom på kuddarna igen. Han kallade på sin son Twaha, som gjort resan ned till Skardu tillräckligt många gånger för att ha lärt sig ett och annat västerländskt ord, och beordrade honom att tolka. ”Idag vandra Askole går inte. Stort problem. Halv en dags vandring”, sa mannen som var en omisskännlig inkarnation av sin far, minus skägget. ”Inshallah, imorgon Haji skicka finna man Mouzafer. Nu du sov.”

Haji Ali ställde sig upp och vinkade iväg barnen från hålet där himlen nu mörknade. Männen droppade av och återvände till sina respektive hem. Trots oron som virvlade runt i hans tankar, trots ilskan han kände mot sig själv för att han åter förvillat sig från leden, och trots hans fullständiga och absoluta känsla av att befinna sig på fel plats, kroknade Greg och föll i djupaste sömn.

41

K2, fotograferat 1993 av Greg Mortenson.

18

3 Framsteg och perfektion ”Berätta, om det finns en sak vi kan bidra med i er by, vad skulle det vara?” ”Med all respekt, sahib, ni har inte mycket att lära oss i fråga om styrka och uthållighet. Och vi avundas er inte era rastlösa själar.

Kanske är vi lyckligare än ni? Men vi vill att våra barn ska få gå i skola. Av alla de saker ni kan bidra med, är utbildning för våra barn det vi önskar mest.”

– Samtal mellan Sir Edmund Hillary och Urkien Sherpa, ur Schoolhouse in the Clouds

någon hade stoppat om honom med ett tungt täcke. Han kände sig trygg och njöt i fulla drag av värmen. Det var den första natt Greg sovit inomhus sen den sena våren. I det svaga ljuset från kolen i eldstaden såg han konturerna av fler människor. Snarkningar med olika styrka kom från rummets alla hörn. Han vände sig om igen och bidrog med sina egna snarkningar.

Nästa gång han vaknade var han ensam, och en blå himmel visade sig genom hålet i taket. Haji Alis fru, Sakina, såg att han började röra på sig och hämtade en lassi, en nybakt chapatti, och sött te. Hon var den första baltikvinna som närmade sig honom. Greg tänkte att Sakina kanske hade det vänligaste ansikte han någonsin sett. Dess linjer var sådana att ett leende ständigt vilade på hennes ansikte. Hon bar sitt hår konstfärdigt flätat på det tibetanska sättet, under en urdwa, en huvudbonad i ull som var smyckad med pärlor, snäckskal och antika mynt.

Hon stod där och väntade på att Greg skulle smaka på sin frukost.

43

Han tog en bit varm chapatti och doppade den i lassin, han glufsade i sig allt som serverats och sköljde ned det med sött te. Sakina skrattade nöjt och hämtade mer till honom. Hade Greg vetat hur knapp tillgången på socker var, hur kostbart det var för baltifolket, och hur sällan de använde det själva, hade han vägrat att dricka en andra kopp.

Sakina lämnade honom och han bekantade sig med rummet. Det var spartanskt, på gränsen till armod. En blekt affisch föreställande en schweizisk stuga på en frodig äng med prunkande vildblommor var uppsatt på en vägg. Alla andra saker, från svartnade kokkärl till oljelampor som lagats otaliga gånger, tycktes vara strängt funktionella.

Det tunga täcke han sovit under var gjort av plyschaktigt rödbrunt silke och dekorerat med små, små speglar. Ullfiltarna de andra hade använt var tunna och slitna, och lappade med de tygstycken som vid tillfället funnits till hands. Uppenbarligen hade de stoppat om honom med den finaste ägodelen i Haji Alis hem.

Sent på eftermiddagen hörde Greg höjda röster och gick, tillsammans med de flesta i byn, till klippkrönet där man hade utsikt över Braldufloden. Han såg en man som drog sig framåt i en låda, fäst vid en stålvajer som spänts upp 60 meter ovanför floden. Att korsa floden på detta sätt sparade en halv dag som det skulle ta en vandrare att gå uppströms för att använda bron som fanns längre bort ovanför Korphe, men ett fall ur korgen skulle innebära en säker död. När mannen kommit halvvägs över klyftan såg Greg att det var Mouzafer. Han satt ihopklämd i den lilla linbanekorgen som var bara en låda man satt ihop av överblivna brädstumpar på en 40 kilo tung packning som verkade bekant.

Den gången var Greg beredd på Mouzafers ryggdunkningar. Han tog emot dem utan att hosta. Mouzafer tog ett steg bakåt och granskade honom från topp till tå. Bärarens ögon tårades. Han sträckte upp händerna i luften och ropade Allah Akbhar! och skakade dem som om det börjat regna manna.

Senare bjöd Haji Ali på en måltid i sitt hem bestående av biango, stekt höna som var lika hård och seg som baltierna som fött upp den. Vid måltiden fick Greg veta att Mouzafer var välkänd i hela Karakoram.

44

I tre decennier hade han tjänstgjort som höghöjdsbärare och han var en av de skickligaste i hela Himalaya. Hans prestationer var vittomfattande och mångsidiga, bland annat hade han följt den berömde klättraren Nick Clinch på den första amerikanska bestigningen av Masherbrum 1960. Greg tyckte dock att det mest imponerande med Mouzafer var att under hela den tid de tillbringat tillsammans gående och pratande hade han inte en gång nämnt sina egna bedrifter.

Greg gav diskret 3 000 rupier till Mouzafer, betydligt mer än den lön de kommit överens om. Han lovade också att besöka Mouzafer i hans egen by så snart han hade återhämtat sig. Greg kunde då inte veta att Mouzafer skulle bli en del av hans liv ett helt decennium framöver.

Mouzafer skulle hjälpa honom att komma förbi de hinder som livet i norra Pakistan bjöd med lika säker hand som han uppvisat för att undvika laviner och gå runt glaciärsprickor.

Tillsammans med Mouzafer anslöt sig Greg till Darsney. De gjorde den långa resan ned till Skardu i jeep. Efter att ha smakat på vardagliga njutningar såsom en vällagad måltid och en bekväm säng på det berömda vandrarhärbärget Motel K2, kände Greg att det var någonting som drog honom tillbaka upp i Karakoram. Han kände att han hittat något speciellt i Korphe och återvände så snart han kunde ordna med resan.

I sitt basläger i Haji Alis hem föll han snart in i en rutin. Varje morgon och eftermiddag tog han en kort promenad genom Korphe, alltid åtföljd av barn som drog honom i händerna. Han såg att denna lilla oas av grönska i en öken av dammig sten fanns till tack vare ett förbluffande hårt arbete. Och han beundrade de hundratals bevattningskanaler som avledde smältvatten från glaciären ned på deras fält och fruktträdgårdarna som hölls i stånd för hand av byinvånarna.

Här, på denna trygga plats, insåg han hur illa ute han varit och hur försvagad han blivit. Han orkade knappt gå nedför serpentinstigen som ledde ned till floden. Och där i det iskalla vattnet, sen han hade tagit av sig sin skjorta, chockades han av sitt eget utseende. ”Mina armar såg ut som tunna små tandpetare, som om de tillhörde någon annan”, berättar Greg.

45

Han sökte sig flåsande upp till byn igen, han kände sig lika skröplig som de gubbar som i timtal varje dag satt under Korphes aprikosträd och rökte vattenpipa och åt aprikoskärnor. Efter att ha snokat runt i Korphe en timma eller två varje dag, gav han efter för utmattningen och återvände till att stirra upp i skyn från sitt näste av kuddar vid Haji Alis eldstad.

Byns nurmadhar följde noggrant Gregs tillstånd och beordrade att en av byns värdefulla chogo rabak, eller stora baggar, skulle slaktas.

Han såg hur ivrigt 40 personer slet loss allt kött från benen på det helstekta, magra djuret och knäckte sedan benen med hjälp av stenar och skrapade ur märgen med tänderna. Då insåg Greg hur ovanlig detta slags måltid var för människorna i Korphe, och hur nära svält de levde.

Allt eftersom hans krafter återvände blev han mer uppmärksam på omgivningen. Först hade han trott att han snubblat på något slags Shangri-La i Korphe. Många västerlänningar, som passerat genom Karakoram, har haft känslan att baltifolket levde ett enklare, bättre liv än vad de själva gjorde där hemma i sina utvecklade länder. Tidiga besökare, som letade efter ett passande romantiskt namn, kallade Karakoram ”Aprikosernas Tibet”.

Baltifolket ”tycks verkligen ha känsla för hur man njuter av livet”, skrev Maraini 1958, efter att ha besökt Askole. Han beundrade de ”grupper av gamla män som satt i solen och rökte sina pittoreska pipor, de inte fullt så gamla som arbetade i skuggan av mullbärsträd vid enkla vävstolar och uppvisade det handlag som vittnar om livslång erfarenhet, och två pojkar som satt för sig själva och ömsint lusade av sig med noggrann omsorg”. ”Vi andades en air av yttersta tillfredsställelse, av evig frid”, fortsatte han. ”Allt detta ger upphov till en fråga. Är det inte bättre att leva i okunskap om allting – asfalt och makadam, fordon, telefoner, television – att leva i sällhet utan att veta om det?”

35 år senare levde baltifolket fortfarande med samma brist på moderna bekvämligheter, och efter några dagar i byn började Greg inse att Korphe inte alls uppvisade de drag av ett paradis innan syndafallet

46

som många västerlänningar föreställt sig. I varje hem led åtminstone en familjemedlem av struma eller grå starr. Barnen, vars röda hår han beundrat, hade denna färg på grund av en slags undernäring som kallas kwashiorkor. Och han fick veta genom sina samtal med Twaha som ägde rum efter att byhövdingens son återvänt från kvällsbönen i byns moské, att den närmaste läkaren fanns en veckas vandring bort i Skardu och att ett av tre barn i Korphe dog före sin ettårsdag.

Twaha berättade för Greg att hans egen fru Rhokia hade dött i barnsäng sju år tidigare, när hans enda barn, dottern Jahan föddes. Det rödbruna täcket med spegeldekorationer som Greg fick sova under, något han såg som en hedersbetygelse, hade varit den huvudsakliga delen av Rhokias hemgift.

Greg kunde inte föreställa sig hur han skulle återgälda den tacksamhetsskuld han kände gentemot sina värdar i Korphe, men han var fast besluten att försöka. Han började dela med sig av allt han hade.

Små användbara ting som vattenflaskor och ficklampor var åtråvärda hos baltifolket som vandrade långa sträckor med sina djur på bete under sommaren. Han delade ut sakerna bland medlemmarna i Haji Alis släkt. Till Sakina gav han sitt stormkök som kunde eldas med den fotogen som fanns tillgänglig i alla baltibyar. Han slängde sin vinröda fleecejacka över Twahas axlar och övertygade honom om att ta den trots att den var flera storlekar för stor. Till Haji Ali gav han den fodrade Helly Hansen-jacka som hållit honom varm på K2.

Men det var innehållet i expeditionens sjukvårdsväska som, tillsammans med Gregs kunskaper som traumasköterska, visade sig vara det mest värdefulla. Varje dag, allt eftersom han blev starkare, tillbringade han mer och mer tid till att gå de branta stigarna mellan hemmen i Korphe och göra det lilla han kunde för att hålla den hotande lavinen av behov i schack. Med antibiotikasalva behandlade han variga, infekterade sår som han öppnade och dränerade. Varthelst han kom såg han bedjande ögon i husens skrymslen, där de gamla hade lidit i tysthet i åratal. Han fixerade brutna ben och gjorde det lilla han kunde med smärtstillande tabletter och antibiotika. Ryktet om hans verksamhet spred sig och de sjuka i utkanterna av Korphe

47

började skicka sina släktingar för att hämta ”dr Greg”, det namn han skulle bli känd under i norra Pakistan, trots att han gång på gång sa till folk att han bara var sjuksköterska.

Under sin tid i Korphe kände Greg ofta lillasystern Christas närvaro, särskilt när han var tillsammans med Korphes barn. ”Allting i deras liv innebar kamp”, berättar Greg. ”De påminde mig om hur Christa var tvungen att kämpa för att göra de enklaste saker. Och också om hennes förmåga att stå ut vad livet än hade att erbjuda.” Han beslöt sig för att han ville göra någonting för de här barnen. Kanske kunde han, när han nått Islamabad, köpa läromedel för sina sista pengar och skicka dem till barnens skola, eller kanske köpa förnödenheter.

Liggande vid eldstaden före läggdags, berättade Greg för Haji Ali att han ville besöka Korphes skola. Greg såg något dystert i den gamle mannens fårade ansikte, men han framhärdade. Till slut gick hövdingen med på att ta med Greg till skolan nästa dag.

Efter den välbekanta frukosten, bestående av chapatti och cha, ledde Haji Ali Greg uppför en brant stig som ledde till en stor, öppen klippavsats 240 meter ovanför Braldufloden. Utsikten var hänförande. Övre Baltoros isklädda jättar sköt upp i det blå, långt ovanför Korphes gråa bergväggar. Men Greg beundrade inte utsikten. Han var bestört över att se 82 barn, 78 pojkar och 4 flickor som haft modet att följa dem, stå på knä på den kalla marken. Haji Ali undvek Gregs blick och sa att byn inte hade någon skolbyggnad och att den pakistanska regeringen inte stod för någon lärare. En lärare kostade motsvarande en dollar per dag, förklarade han, och det var mer än byn hade råd med. Så de delade en lärare med den närbelägna byn Munjung. Han undervisade i Korphe tre dagar i veckan. Resten av tiden fick barnen själva öva på de läxor läraren gett.

Greg såg på, med hjärtat i halsgropen, när eleverna började sin skoldag med att uppmärksamt sjunga Pakistans nationalsång. ”Välsignat vare det heliga landet. Lyckligt, det ymniga riket, symbol för höga föresatser, landet Pakistan”, sjöng de med charmig ojämnhet och ångande andedräkt som skvallrade om den annalkande vintern.

Greg koncentrerade sig på Twahas sjuåriga dotter, Jahan, som iklädd

48

sjal stolt sjöng. ”Må nationen, landet och staten skina i glans utan slut.

Denna flagga med sin månskära och stjärna leder oss mot framsteg och perfektion.”

Under sin konvalescens i Korphe hörde Greg ofta hur bybor klagade på den Punjabdominerade regeringen vilken de betraktade som en främmande låglandsmakt. Den visa han oftast hörde handlade om hur en kombination av korruption och underlåtenhet ledde till att de små belopp, som var menade åt folket i Baltistan, späddes ut utmed vägen från huvudstaden Islamabad till dessa avlägsna bergsdalar. I Korphe tyckte man att det var ironiskt att regeringen i Islamabad kämpat så hårt för att bryta loss denna del av vad som en gång varit Kashmir från Indien, samtidigt som den gjorde så lite för dess folk.

Och det var uppenbart att det mesta av de medel som nådde fram till de här höjderna var öronmärkta för armén för att finansiera det dyra ställningskriget med indiska trupper vid Siachenglaciären. Men en dollar per dag för en lärare, Greg var rasande, hur kunde en regering, om än så fattig som Pakistans, låta bli att bistå med det? Varför kunde inte flaggan med månskäran och stjärnan föra dessa barn bara ett litet steg närmare ”framsteg och perfektion”?

Efter att nationalsången tonat ut satt barnen i en välformad cirkel och kopierade multiplikationstabeller. De flesta ristade siffror i gruset med pinnar som de tagit med för detta ändamål. De som var lyckligt lottade, som Jahan, hade en griffeltavla som de skrev på med en pinne doppad i en sörja blandad med vatten. ”Kan du föreställa dig barnen i en amerikansk fjärdeklass, ensamma, utan lärare, som sitter tyst och jobbar med sina uppgifter?” frågar Greg. ”Det kändes som om hjärtat revs ur mig. Det fanns något obändigt i deras vilja att lära oberoende av alla svårigheter som väntade på dem som påminde mig om Christa. Jag förstod att jag måste göra något.”

Men vad? Han hade inte mycket pengar kvar. Om han åt enkla måltider och bodde i de billigaste härbärgena skulle han precis ha råd att resa med jeep och buss till Islamabad, där han kunde ta sitt flyg hem.

I Kalifornien skulle han bara kunna få tillfälliga anställningar

49

som sjuksköterska, och det mesta av hans tillhörigheter fick plats i bagageluckan på ”La Bamba”, hans vinröda, bensinslukande Buick.

Närmare ett hem än så kom han inte. Men ändå, det måste finnas något han kunde göra.

Han stod bredvid Haji Ali på klippavsatsen som vette mot dalen.

Med den kristallklara utsikten över bergen han rest runt halva jorden för att mäta sig med, kändes det inte längre meningsfullt att försöka bestiga K2 för att lägga ett halsband på dess topp. Det fanns en mycket vettigare sak han kunde göra för att hedra systerns minne. Han la sina händer på Haji Alis axlar, precis som den gamle mannen gjort på honom otaliga gånger sen de först druckit te tillsammans. ”Jag ska bygga en skola åt er”, sa han. Han insåg inte att han med dessa ord gett sitt liv en ny riktning, han skulle följa en väg som var mer slingrande och mödosam än hans äventyrliga väg ned från K2. ”Jag ska bygga en skola”, sa Greg. ”Jag lovar.”

50

Greg Mortensons bärare, Mouzafer Ali.

Haji Ali, Korphes nurmadhar, hövding.

30

När bergsklättraren Greg Mortenson gör ett försök att bestiga k2 går något fel. Under den farliga klättringen skadar han sig och kommer vilse bland Himalayas enorma toppar i norra Pakistan.

Frusen, förvirrad och svårt medtagen efter dagar och nätter på otillgängliga bergssluttningar stapplar han in i en enslig by.

Människorna i byn blir hans räddning. Under de sju veckor de tillbringar tillsammans växer vänskap fram. Byns barn saknar skola, särskilt flickor får ingen utbildning. När han ser barnen sitta på marken och rita med pinnar i den frusna jorden ger han byledare Haji Ali ett löfte ...

Tre koppar te är den sanna historien om hur Greg Mortenson i en fattig, förbisedd del av världen, där böcker bränts av kommunister och talibaner, grundar över 55 skolor för över 25 000 elever. Det är en fascinerande berättelse om den lilla människans möjligheter: om en ensam mans kamp för barnen i ett av världens mest farliga områden. Det är också en berättelse om hur terrorism kan bekämpas, om hopp mot alla odds, och om ett folks försök att ge nästa generation ett bättre liv. Greg Mortenson har flera gånger nominerats till Nobels Fredspris.

New York Times nr 1 best seller | Time Magazine book of the year