9789179995706

Copyright © 2009 Carl-Henric Jaktlund Marcus Förlag, Box 22010, 702 02 Örebro Telefon: 019-16 54 00 E-post: info@marcusforlag.se www.marcusforlag.se Omslagsfoto: Karl-Oskar Bjurenstedt Grafisk form: Malin Cedergren Bibeltexter hämtade ur Bibelkommissionens översättning Bibel 2000.

Copyright © Svenska Bibelsällskapet, Uppsala Andra upplagan, andra tryckningen Tryckt 2010 Scandbook, Falun Bok nr 9570 ISBN 978-91-7999-570-6

Förord Kampen för en ung generation

Min första reaktion när jag såg bokens titel var att det handlade om generationskonflikter inom nutida frikyrka. Men så är det inte. Det handlar snarare om konflikten inom en ung generation, eller kampen för en ung generation.

Varför lämnar så många ungdomar kyrkan på väg in i vuxenlivet? Är det inte dags att vi sätter oss ner och funderar på våra metoder, vår undervisning och hela vårt förhållningssätt när det gäller ungdomsarbete? Det är de angelägna frågor som Carl-Henric Jaktlund brottas med i denna bok.

Att söka kunskap handlar inte bara om att samla information utan om att ställa rätt frågor. Det hjälper ju inte att ha svar på frågor om frågorna är fel ställda eller helt oväsentliga.

Ska man kunna samla meningsfull information så börjar det med att hitta de rätta frågeställningarna.

I den här boken lyckas Carl-Henric Jaktlund formulera viktiga, för att inte säga livsavgörande, frågeställningar kring

ungdomarna och kyrkan. Det är inga enkla frågor med snabba svar, snarare är det smärtsamma frågor som man ofta tagit omvägar för att slippa formulera.

Varför har så många brinnande ungdomar slocknat på väg till vuxenlivet och övergett sin barndoms- och ungdomstro? Hur ser en sund radikalitet ut som håller från ungdomsåren in i vuxenlivet?

Var verkligen 1980-talet så lyckat som församlingarnas barnoch ungdomsstatistik säger? Hur kan vi vara nöjda med ett ungdomsarbete som var stort där och då, när så få av just de ungdomarna finns kvar i kyrkan här och nu?

Hur kommer det sig att vi kunde ha varit långt över en miljon medlemmar i frikyrkan i Sverige om vi fått med oss våra barn och ungdomar men i verkligheten är vi bara några hundra tusen? Vad är det i samhälle, teologi och praktik som vi har missat? Är det verkligen så självklart när vi om och om igen säger att det är en satsning på ungdomsarbetet som är nyckeln till en vändning i våra minskande frikyrkorörelser eller behöver vi göra vår hemläxa innan vi tar nya tag med nästa generation ungdomar? Ska vi verkligen fortsätta med mer av samma, eller är det dags för en självkritisk reflexion av vad vårt stora ungdomsengagemang faktiskt har resulterat i?

10

Innan du avfärdar frågorna och låter din frustration ta dig tillbaka till dina invanda förklaringar så vill jag råda dig att lyssna till Carl-Henric Jaktlunds röst. Finns det frågor du på allvar borde bearbeta? Finns det kunskap vi borde söka innan vi drar igång nästa värvningskampanj för våra ungdomsarbeten?

Carl-Henric Jaktlund har ett angeläget ärende. Det är förvisso inga enkla frågor han ger sig i kast med och svaren kan säkert vara fler än de han själv ger. Men det är frågor som måste bearbetas om vi ska kunna möta framtiden.

Han har själv en gedigen erfarenhet att bygga på, det han skriver är inte en konsultrapport eller en forskningsuppsats.

Det är en självupplevd brottning som är utgångspunkten för frågorna och texten. Han är uppvuxen i en frikyrka, gick bibelskola efter gymnasiet och har arbetat några år som pastor. Efter det har han följt kyrkan med journalistens ögon.

Han har förmodligen bättre förutsättningar än de flesta att ge sig i kast med dessa frågor.

Tonen är varm, utan ironi eller översitteri. Det är ingen kylig dissekering av kyrkliga tillkortakommanden. Det är snarare en blodfylld oro för församlingens framtid och unga människors tro som går rakt igenom texterna. Det finns värme i orden och en ärlighet i analysen som inte syftar till annat än att hjälpa. Hans tankar kommer inte att öka generationsklyftorna

11

om de får genomslag, snarare minska dem. Här finns texter om både metoder, förkunnelse och relationer som förtjänar uppmärksamhet.

Jag vill varmt rekommendera Carl-Henric Jaktlunds tankar till alla er som är tonårsföräldrar, ungdomsledare, pastorer, församlingsledare och vanliga församlingsmedlemmar. Välkommen att brottas med författaren och alla oss som tror på kristendomens återkomst i vårt land och i kommande generationer.

Sollentuna i september 2009 Niklas Piensoho

12

Prolog Begravda i en stenhög

Det finns impulser jag önskar hade blivit kvävda. Som när trehjulingen greppades och med berått mod rullades över kanten till den tretton trappsteg långa länken till gillestugan. Mamma blev aningen orolig.

Som när den där snöhögen skottades upp, och hälldes vatten över, framför lägerbussens dörr. Folk blev rätt arga över att missa den första timmens skidåkning.

Som när beslutet i all hast togs att raka av håret trots att det fortfarande gick att forma en frisyr. Borde ha njutit medan det varade.

Men mest ångrar jag impulsen som blev kvävd. * Sitter i bänken och försöker hantera anspänningen som kroppen alltid bär inför en predikan. Samlar tankarna, tittar ige13

nom orden som är staplade på varandra med tydlig struktur och tanke. Kyrkan i Habo ska få del av min välplanerade sida.

Då kliver hon upp, ungdomspastorn, och förstör allt.

Hon har varit på tonårsläger och är trött, så trött. Men det spelar ingen roll, ingen kraftlöshet i världen kan lägga sordin på det som bubblar inombords. Smittande berättar hon om ungdomar som gjort gudsupplevelser, som fördjupat sin bibelkunskap, som kommit till tro första gången eller tagit ett nytt steg i sin efterföljelse. Hon ser genuint lycklig ut över vad hon fått vara med om tillsammans med ledarkollegorna och de drygt 200 tonåringarna.Tror jag det, det är för detta hon lever och andas.

Genom kyrkolokalen sprider sig tacksamma suckar. Även hos mig rusar känslorna till. Jag blir irriterad, förtvivlad, arg. Smått rasande, faktiskt.

Inte på ungdomspastorn eller de församlade, naturligtvis, deras glädje är befogad.

Men det vänder sig i mig, skaver på insidan, när jag hör lägerberättelsen. Försöker glädja mig, lyckas bara delvis.

För jag har hört liknande skildringar framföras med samma mängd entusiasm, om andra skaror av tonåringar som berörts av Gud. Minsann, har jag inte till och med själv stått 14

i talarstol och berättat i stort sett identiskt – utifrån samma tonårsläger i Skaraborgsregionen till och med?

Jo, visst har jag det.

Men sen då?

Det är den frågan som kommer krypande inombords. Alla tonåringar på dessa läger, på konferenser Sverige över, i ungdomsverksamheter som kyrka efter kyrka anordnar vecka efter vecka – vart tar de vägen sen?

Det sjungs några sånger och jag försöker dämpa känslorna. Återvänder till det välstaplade och ser att det dött. Ville tala om det, vill inte tala om det.

Musiken klingar ut och det blir min tur. Tar Bibeln i hand men låter predikoutkastet ligga kvar. Plockar fram hjärtat istället och talar om frustrationen över att gång på gång höra, eller själv ge dessa berättelser och sedan gång på gång konstatera att historien upprepar sig: Att kyrkan växer bort för så många unga när de växer upp.

Det blir en predikan på inspiration, på delar av det som nu är denna boks tema. Mättad stämning, eftertanke i luften. Många bekräftande nickar, jag är långt ifrån ensam om frustrationen.

Når mitt amen och återvänder till första bänk. Musiken tar 15

vid, och efter en stund inbjuds det till förbön. Personen som leder gudstjänsten nickar bortåt en korg fylld med stenar som står utplacerad vid altarväggens kors. »Kanske tänker du på någon speciell efter den här predikan, någon som inte är med i kyrkan längre. Ta gärna en sten i så fall och lägg vid korset och så ber du för den personen.« Det är då det sker. Det är då jag kväver den där omedelbara impulsen som jag ångrar än i dag.

För jag går inte fram och greppar hela korgen. Och eftersom jag inte greppar korgen så vänder jag den inte heller upp och ner och tömmer den vid korset. Och eftersom jag inte vänder korgen upp och ner vid korset så kan jag inte gå fram till mikrofonen och fråga om de möjligtvis har fler än det där hundratalet eftersom de inte räckte.

Så borde jag ha gjort. Det hade svetsat sig fast på näthinnor, blivit omtalat och ihågkommet. Oväntade och fysiska händelser har en tendens att bli det.

Det hade varit sant också, inte ens nära en överdrift.

Dessutom, många andra inne i kyrkan hade kunnat göra exakt samma sak.

Vi hade kunnat bli fullkomligt begravda i en stor stenhög.

16

Kapitel 1 De växer upp och kyrkan bort

»Jag vill ju tro, vill ha tillbaka barnsjälvklarheten och tonårsentusiasmen. Men jag kan inte ljuga längre. Varken för mig själv, för andra eller för dig. Kan inte gå tillbaka till det som har varit. Något måste förändras.« Lina Mattebo1

De hade inte haft någon större koll på honom. Ryktet hade de hört, självklart, en del gjorde knappt annat än snackade om honom. Men de hade mest tyckt att det kändes så överdrivet, det fanns ju massor av goda lärare lite varstans. Vad var så speciellt med honom?

Hur som helst, de hade tackat ja till en inbjudan från några vänner och hängt med för att kolla in det lite noggrannare.

Kunde väl inte skada.

Sagt och gjort, de satte sig och lyssnade på ledaren som talade om tron på Gud och vilka konsekvenser den fick för vardagslivet, de kom in i kompisgängets täta gemenskap och hängde med på resor och lyssnade till predikningar på andra ställen.

17

Allt eftersom stod det mer och mer klart att livsexemplet från denne Jesus var enastående. Hans undervisning var omtumlande och även om vissa bitar kändes skeva så föll det alltmer på plats.

Och rätt vad det var så stod de där, övertygade om att det där sanslösa anspråket faktiskt var helt korrekt. Jesus var Vägen, Sanningen, Livet.

Han blev deras allt.

Tillsammans med de andra i kompisgänget, de som också upplevt honom, skulle de förändra världen. Det fanns ingen som helst tvekan om det. De skulle föra budskapet vidare.

Ledaren skickade ut dem på kortare uppdrag redan nu och de återvände tillbaka lyckliga. Det hade inte varit perfekt, inte alls, men deras hjärtan bultade så hårt att de bara var tvungna att göra vad de kunde. Det gick inte att stoppa dem, inte en chans: de skulle plantera församlingar, predika, skriva böcker.

Så var det tänkt.

Men nu har luften gått ur dem, fullständigt.

När de nu samtalar så är tongångarna helt annorlunda än för ett par år sedan. De har vänt ryggen till alltsammans, är på väg bort. Kompisgänget är splittrat, spritt för vinden. Några 18

enstaka envisas med att hålla fast vid att Jesus lever, men de är tveksamma. Ja, inte nog med det egentligen – de talar faktiskt om honom som passé: någon som gjort mycket gott i deras och andras liv men som nu är förpassad till historien.

De talar om honom som död.

De hade haft så stora förhoppningar, satt sån tilltro, satsat allt. Han var den som skulle förändra allt, hela deras liv och inte bara det: landet och världen de bodde i. Men nu var det stopp.

Det hade förgyllt några år av deras liv, skickat med dem ett helt knippe goda värderingar. De såg tillbaka på mycket med glädje, men samtidigt … det kändes så tomt, så jobbigt.

Vägen som tidigare varit så tydlig var diffus.

Sanningen som varit så självklar var oklar.

Livet som de tagit för givet var som bortblåst. * Känns historien bekant? Inte alls omöjligt, det är kanske till och med troligt. Berättelsen får nog räknas som rent allmängods. Detaljer skiftar och undantag finns naturligtvis, men i stort är det ungefär så det blir för många ungdomar.

19

De växer upp och kyrkan bort.

Men det perspektivet missas ofta.

Kring millenniumskiftet besökte jag en av Frikyrkosveriges största sommarkonferenser. Kristenhetens problematiska utveckling – »Folkrörelsen har förlorat både folk och rörelse«2 – skulle diskuteras. Beräkningar sa att kyrkbänkarna skulle gapa tomma i mitten av 2000-talet om trenden fortsatte och även om alla vet att sådan statistik bör tas med en nypa (eller till och med stor skopa) salt så var det ingen som avfärdade den med ett skratt och en huvudskakning. Det räckte att kolla på det egna samfundet, det som nu samlats till sommarkonferens, för att se att utvecklingen var allt annat än positiv.Vad kunde läras av historien, hur skulle framtiden formas?

I samtalet som följde framfördes massor av olika åsikter och perspektiv. Mer bön och lovsång behövs, underströk någon.

Fler kvinnor behövde in i ledarskap, tyckte en annan. Mer »ande i gudstjänsterna«, efterfrågade en tredje. Spridda applåder hördes som stöd för tankarna.

Men ingen fick så massiv uppbackning som den kvinnliga pastor som klev upp i talarstolen. Inledningsvis betonade hon vikten av att ha bibelordet, bönen och det sociala engagemanget i centrum, men det var först när hon kom till »den springande punkten för växande« som det riktigt hettade till. Under någon minut höll hon, med stor inlevelse, 20

ett brandtal för ökad satsning på barn- och tonårsverksamheterna runt om i landets kyrkor. Det är där som flest kommer till tro, sa hon, det är där grunden läggs.

Hon avbröts av en rungande applåd, den tveklöst största under samtalsstunden. Det verkade som om alla var överens om hur den statistiska krisen skulle vändas.

Samma budskap har jag hört från de flesta sammanhang, både före och efter den där sommarkonferensen: Längtansfulla tillbakablickar kastas mot 1980-talet och dess toppnoteringar för barn- och tonårsgrupperna.

Och det är naturligtvis helt logiskt och riktigt att satsa på barn och unga. 70-90 procent av alla beslut om tro tas före 20 års ålder brukar det påstås och jag ser ingen större anledning att ifrågasätta påståendet. Det räcker att göra en enkel handuppräckning i vilket kyrkligt sammanhang som helst för att se att det stämmer.

Utifrån det är naturligtvis ingen annan slutsats möjlig. Den kyrka som inte prioriterar de unga kan börja fundera på sin egen avveckling.

Men samtidigt … Nog är det något som inte stämmer?

Jag är förvisso relativt habil när det gäller matematik, det märkte jag redan på högstadiet när den tyskbördige matte21

läraren gav mig kvarsittning för fem minuters försening men samma lektion accepterade – med ett »jaja, gå och sätt er bara« – Johannas och Karins försening på 30 minuter: »Vi har varit på JC-rea.« Den matematiken övergick mitt förstånd.

Men man behöver inte vara något siffersnille för att se att det är något som inte stämmer när 1980-talet omtalas som det framgångsrika årtiondet.

Jag var där, tillsammans med många andra sprang jag till kyrkan på barnaben i inledningen av det årtiondet.Till barnkörer med hellre-än-bra-sång. Till hobbygrupper där prylar tillverkades av paljetter och flörtkulor, prylar som enbart snälla mormödrar kan se något vackert i. Till söndagsskola som försökte förklara hela världen och lite till med en flanellograf.

Senare, när årtiondet gick mot sitt slut, accelererade ett redan aktivt kyrkoliv ytterligare när tonåren inleddes. Ungdomssamlingar, cafékvällar, nattmöten, ungdomskör, läger, konferenser. Stora skaror av ungdomar, viktiga beslut som skulle vara för livet.

Jag återvänder ibland. Reser runt i tanken, fram och tillbaka mellan olika tider och platser. Ser ansikte efter ansikte passera revy. Kyrkorna, konferenserna och lägren var sprängfyllda med ungdomar.

22

De allra flesta är någon annanstans idag. Den stora merparten av dem som gick till min barn- och ungdomskyrka finns inte där i dag, inte heller i någon annan kristen gemenskap.

Vissa gör det, men den stora andelen har lämnat eller har ett passivt förhållande till kyrkan.

Och hur sorgligt det än är så är det än sorgligare att det inte är unikt. Det kvittar vem man frågar, jag har hittills inte träffat någon som avviker, alla verkar ha samma historia: gamla vänner saknas, ofta i massor. Det löper som en obehaglig röd tråd genom kristenheten. Runar Eldebo skriver: »Många vuxna människor i Sverige säger sig, både i offentliga och mer privata sammanhang, ha förlorat sin barnatro.«3 Den sidan av myntet talas det inte lika mycket om, det fokuseras hellre på att barn- och ungdomsverksamheterna är den plats där entrédörrarna står som mest öppna i kyrkorna, där flest kommer in.

Men lika sant är att bakdörrarna står som mest på vid gavel just där. Ungdomar väller bokstavligen ut, de rinner igenom församlingsverksamheterna. * Jag har allt mer börjat tänka på de kyrkliga tonårsverksamheterna som en modern form av Bibelns mest kända vandring, den ut ur Egypten.

23

Jag skulle troligtvis inte ha sett eller erkänt det då, men så var det. Jag stod inte på egna ben, långt ifrån. Dit andra åkte, åkte jag. Som andra klädde sig, klädde jag mig. Det andra tyckte, tyckte jag. Och jag menar inte att man alltid måste vara så gränslöst unik och vara annorlunda, men det är viktigt att inte bara vara en del av en grupp. Förr eller senare måste man stå stadigt på egen hand, lära sig att »här är himlens port« – överallt där jag är, där finns Gud och min tro.

Carl-Henric Jaktlund berättar personligt och öppenhjärtigt om sin uppväxt i en väckelsetradition han älskar, även om minnena ibland skaver. Här finns kärleksfulla beskrivningar av en tid som flytt, då orden var stora och bekännelsen hög, men också en journalistiskt driven uppgörelse med förlegade former, sin egen pastorsgärning och ett synsätt där unga betraktas som en isolerad ö. Hans berättelse blir till en hoppfull framtidsbild, där äldres erfarenhet tillvaratas, där trosbeslut fattas bortom känslorna och där unga finner en vuxen tro istället för att växa bort, i stark förvissning om att Jesus går före. »I den här boken lyckas Carl-Henric Jaktlund formulera viktiga, för att inte säga livsavgörande, frågeställningar kring ungdomarna och kyrkan.

Det är inga enkla frågor med snabba svar, snarare är det smärtsamma frågor som man ofta tagit omvägar för att slippa formulera. Välkommen att brottas med författaren och alla oss som tror på kristendomens återkomst i vårt land och i kommande generationer.« Niklas Piensoho

ISBN 978-91-7999-570-6