Page 1


Copyright © 2009 Birger Thureson Marcus Förlag, Box 22010, 702 02 Örebro Telefon: 019-16 54 00 E-post: info@marcusforlag.se www.marcusforlag.se Omslagsfoto: Karl-Oskar Bjurenstedt Grafisk form: Malin Cedergren Tryckt 2009 Scandbook, Falun Bok nr 9569 ISBN 978-91-7999-569-0


kapitel ett

i min kalender stür det skrivet med spretig, svürläst handstil: �Besked frün vürdcentralen om psa.� Datumet är den  november. Om  dagar ska jag resa till Nicaragua fÜr att hülla ett seminarium fÜr mediefolk om etik, värderingar och mänskliga rättigheter. De anmälda deltagarna är en blandning av rutinerade journalister och ungdomar som studerar journalistik pü universitetsnivü. EH6 betyder prostataspecifik antigen och är ett blodtest. Onormalt hÜga värden kan – men müste inte – tyda pü cancer i den valnÜtsstora kÜnskÜrtel som kniper üt kring urinrÜret strax under blüsan. Årligen dÜr omkring  män i Sverige i prostatacancer. ,

Det bÜrjar med att jag känner smärtor i brÜstet. De kommer och gür. Jag kan inte koppla smärtorna till ansträngande kroppsÜvningar av nügot slag. De är inte lüngvariga, inte heller särskilt svüra, sü jag bryr mig inte. Men min hustru märker att jag har ont ibland, fÜrhÜr mig och skickar mig till vürdcentralen i Vällingby. 


När jag kommer dit den  oktober för att ta ekg är smärtorna försvunna sedan några dagar tillbaka. Hjärtat gnetar på, flitigt som en liten bäver, och ritar otadliga kurvor på ett papper. Läkaren tycker trots det att jag bör ta ett så kallat arbetsekg och remitterar mig till S:t Görans sjukhus. För säkerhets skull. Det kan dessutom vara befogat med en lite bredare hälsoundersökning. Jag är ju ändå . Även om själen känns ung och sinnet spralligt så är kroppen underställd givna naturlagar. Det inser till och med jag. Läkaren kryssar i ett papper som jag ska ta med till laboratoriet. Då nämner jag ordet för första gången. Cancer. Prostatacancer. – Min storebror har det, säger jag. Kanske det vore bra om … – Visst, säger läkaren och ritar ett kryss till. Vi kollar ditt psa-värde. Absolut. Några dagar senare går jag till vårdcentralens laboratorium. Jag infinner mig så fort de öppnar på morgonen. Vi är en handfull personer som artigt köar för de gula kölapparna, symbolen för ett välordnat och stabilt samhälle. Ministrar eller undersköterskor eller arbetslösa – över oss alla regerade kölapparna. Jag har Dagens Nyheter med mig i portföljen men hinner inte mer än bläddra igenom tidningens första del och kolla rubrikerna förrän mitt nummer surrar på den elektroniska tavlan. God morgon och hur står det till och varsågod och kavla 


upp skjortärmen. Nülen in i armvecket pü jakt efter rÜtt, rinnande blod. Nej, det gÜr inte alls ont, svarar jag pü skÜterskans vänliga rutinfrüga. Hjärtat pumpar snabbt den genomskinliga behüllaren full. SkÜterskan, med bakgrund i nügot asiatiskt land, drar ut nülen och sätter ett plüster pü det lilla stickmärket fÜr att jag inte ska läcka pü skjortan. Eller varfÜr hon nu gÜr det. Flink är hon, och trevlig, och jag bär med mig hennes leende ut i den värld som finns utanfÜr vürdcentralens domäner. Där promenerar jag till tunnelbanestationen och fortsätter att läsa tidningen medan tüget ülar sig fÜrbi Åkeshovs handelsträdgürd och Ängbyplans -talsvillor. I en av dem växte fÜrfattaren P C Jersild upp. Han skrev en lysande självbiografisk roman med titeln �Fem hjärtan i en tändsticksask�. Och precis sü ser husen ut frün tunnelbanetügets fÜnster: som tändsticksaskar, lite fÜrstrÜtt utplacerade i den grÜnska som sü här ürs bÜrjar tona i gult och brunt och rÜtt. Byte pü t-centralen frün grÜn linje till rÜd linje. Framme vid Telefonplan gür jag med raska och friska steg till Dagens tidningshus i det Ericsson-rike som nu sakta hüller pü att fÜrvandlas till ett konst- och designcentrum. HÜstluften är hÜg och klar. Jag är full av livslust och framtidsplaner och känner mig fullkomligt hemma i min externa arbetsmiljÜ. Kan tomma hus i ett gammalt slitet industriomrüde fyllas med unga drÜmmar och djärva visioner, sü kan väl en människa som varit med ett tag, ett ganska lüngt tag, hitta nya, spännande framtidsspür. Journalistkursen i Managua, Nica


raguas huvudstad, är en station på det spåret. Det där krysset för EH6-värdet har jag redan glömt. ,

Onsdagen den  november anländer jag till S:t Görans sjukhus för att ta mitt arbets-ekg. – Hur mår du? frågar sköterskan. – Jättebra, säger jag sanningsenligt. – Och vad gör du här då? Vi skrattar båda två. Mina personliga erfarenheter av den svenska vårdapparaten är få, och av gammalt datum. Scharlakansfebern skickade mig som liten pojke till epidemisjukhuset i Stensele. Jag fick åka taxi, och det var stort. På sjukhuset lärde jag mig busa – vi fällde vattenbomber från övervåningen på inkommande personal – och virka grytlappar. I vuxen ålder fick jag påssjuka och mådde så dåligt att jag blev inlagd på sjukhus. Och så var det den där muskelinflammationen som jag trodde var en hjärtinfarkt, och som fick mig att ta ett tyst farväl av våra två små barn som snusade i sina varma sängar i radhuset i Täby innan jag transporterades till Danderyds sjukhus, där man snabbt konstaterade att jag inte var döende. Annars har jag mest läst i tidningar och hört på radio och sett på tv hur bedrövligt det är med svensk sjukvård. Så lite skraj är jag. Men nu möter jag överallt människor som är hjälpsamma och trevliga, och till och med har humor. 


Här sitter jag nu på en testcykel med sladdar fasttejpade på min bleka bringa och mina spinkiga armar. Jag trampar som en besatt tills hjärtat bankar inuti huvudet och munnen smakar som bläcket vi använde i Ammarnäs folkskola och svetten rinner som smältvatten ur en snödriva i fjällen en solig dag i slutet av april. – Gör det ont i bröstet? undrar sköterskan som övervakar min stillasittande färd. – Nej. Men benen tänker ge upp. Det är sant. Mina ben är till konsistensen som nykokt spagetti. Så känns det. Cykeln stannar i en uppförsbacke. Men sköterskan är nöjd, och läkaren som kommer in och tittar hastigt på de kurvor som mätutrustningen ritat är också belåten. Han ska senare granska testresultatet närmare, får jag veta. Men redan nu flaggar mannen i den vita rocken för att allt är som det ska. Bröstsmärtor behöver inte komma från hjärtat, förklarar han. De kan till exempel komma från magen. Eller från ryggen. Jag tänker på alla dessa kaffemuggar som dagligen passerar min kropp – kaffet, alltså, inte muggarna. Och jag tänker på alla dessa timmar i stolen framför datorn, på jobbet och hemma. Det är kanske inte så konstigt om kroppen protesterar ibland. Det skulle jag också göra, om jag var kropp. Tack, tack, och hej då. Jag går till Fridhemsplan och tar gröna linjen till t-centralen, där jag byter till röd linje mot Fruängen. Framme vid tidningshuset tar jag trapporna i några demonstrativt spänstiga kliv, liksom för att bevisa för mig själv hur frisk och pigg jag är. Hej till receptionen, nu är jag 


här, och in på arbetsrummet, en fågelholk med liten golvyta och högt i tak. Datorn susar igång, jag hämtar en mugg kaffe vid automaten och börjar jakten på ämnen att kommentera i morgondagens tidning. Fram på eftermiddagen ringer min fru. – Hur gick det med ditt arbets-ekg? – Du blir nog inte änka än på ett tag. Allt ser bra ut. – Skönt, säger hon, och jag vet att hon menade det. Just då ringer min mobil. Jag ber hustrun att vänta medan jag svarar. Det är min husläkare i mobilen. – Resultatet av testerna har kommit. Det är ingen fara med kolesterolet, och ditt blodtryck är helt normalt. Allt ser bra ut, förutom psa-värdet. Det ligger på  . Det är över gränsvärdet. Tankarna virvlar omkring i huvudet som höstlöv i storm. Munnen blir torr som en ökenhåla. Jag tiger, eftersom jag inte är säker på att jag förstått vad läkaren sa. Bara att något kanske är riktigt illa. Det gör mig rädd. – Det kan vara allt från ingenting till en cancertumör, förklarar läkaren lugnande. I varje fall är hennes avsikt att lugna, det hörs på rösten. Sedan beskriver hon tålmodigt och pedagogiskt en massa saker om prostatan och psa-provet, men informationen skvalpar omkring i mitt medvetande som sjögräs på grunt vatten. Tankarna vill inte landa i en begriplig struktur. Jag försöker förstå, men misslyckas. – Jag skickar en remiss till urologen på S:t Göran. De är väldigt duktiga där. Man kommer att ta cellprover från din pro10


stata. Det är enda säkra sättet att utesluta, att du har cancer. Samtalet dör, eftersom mina vilsna tankar gräver i språkgarderoben utan att hitta några ordkläder som passar. Jag säger tack och hej och trycker off. Min hustru, tänker jag, hon väntar ju i den andra telefonen. Men det gör hon inte. När jag ringer upp är hon tydligt irriterad. – Jag la på, säger hon. Det är oförskämt att låta folk vänta så där. Mot detta finns inget att invända. Alltför ofta har hon fått vänta när annat kommit emellan. Som nu. Jag berättar om samtalet med läkaren, och det finns inte mycket mer att tillägga. Och vad var det läkaren sagt? Det kan vara allt från ingenting till en cancertumör. Och var lämnar det mig? I ett själsligt landskap utan konturer, utan orienteringspunkter, utan vägvisare. Kanske rent av i botten på en uttorkad brunn där locket snart ska läggas på av ett ogint öde. Cancer är det ena skrämmande ordet. Döden det andra. Kronologiskt sett i den ordningsföljden. Om tyngden skulle avgöra var ordningen den omvända: ordet död väger tyngre än ordet cancer. ,

Journalisten och författaren Sven Lindqvist har skrivit en bok som heter ”Utrota varenda jävel”. Ingen trevlig titel. Det är inte heller någon idyllisk verklighet som skildras på 11


boksidorna. Sven Lindqvist har skrivit rasismens historia. Den kastar djupa skuggor över européernas roll i det koloniala drama, där urinvånare i andra världsdelar malts ned i en kvarn som förvandlat kött och blod och liv till glimrande guld i de vita inkräktarnas fickor. Författaren spinner den historiska väven kring en reseskildring från Sahara, en ökenfärd som nästan blir hans död. Han försöker fånga de säregna känslorna inför tanken på att nu är det slut, nu är allt förbi. ”Döden ingick inte i min utbildning. Under tolv år i skolan och femton år vid olika universitet fick jag aldrig någon utbildning i konsten att dö. Jag tror aldrig ens att döden nämndes.” Jo, förresten, en gång, erinrar sig Sven Lindqvist. Det var en norsk filosof som gästföreläste i praktisk filosofi. Att födas var som att hoppa från toppen av en skyskrapa, hävdade han. Att leva är att störta mot döden. Oavbrutet. Tidpunkten när färden ändas är likgiltig. Det enda viktiga är det vissa slutet, som enligt gästföreläsaren innebar att färden – livet – är meningslöst. Mot detta invänder Sven Lindqvist. Att störta mot döden från en skyskrapa är en färd som mäts i sekunder. Ett människoliv är kort, men i regel långt nog för att människan ska hinna uträtta ett och annat. Jag delar hans invändning – färden är inte meningslös. Jag håller också med om att vi är dåliga på att förbereda oss för det enda som är riktigt visst och säkert i ett människoliv. Vi vill inte bli påminda om det oundvikliga. Vi låtsas rent av som om döden inte finns. 12


,

Det blir en underlig kväll när hustrun och jag försöker ingjuta mod i varandra. Det blir en sömnlös natt när tankarna tumlar omkring i ett tomrum och söker fäste på hala väggar, bara för att störta ned mot ett golv som inte finns. Jag ber. Jag tror ju, så jag ber. Jag ställer inte Gud mot väggen. Jag presenterar inga ultimativa krav. Det är jag som står mot väggen och ber om styrka att hantera ovissheten, den blytunga ovissheten. Och, jo, där finns ändå ett golv. En grund. Ett fäste. Jag störtar inte genom meningslöshetens tomma rymd. Nästa dag ringer jag min husläkare igen. Den första förvirringen har lagt sig, frågorna har formats, jag vill ha svar. Hon är lugn och trevlig och mycket förstående. Hon förklarar att en eventuell cancer knappast har spridit sig, då skulle EH6värdet vara högre. – Du kan nog utesluta den tanken, säger läkaren. Tack. Men hur utesluter man en tanke? Som man stänger ute solen, kanske. Med fällda persienner eller neddragen rullgardin. Jag försöker. Det går bättre än väntat. Mitt humör svänger från dystert tungsinne till lust att leva. Och tro på att livet inte är över. Inte riktigt än. Det är – ingenting. Jag bestämmer mig för det. Vad än psa-värdets   står för; det är – ingenting.

13


kapitel två

dagen därpå åker jag och Ulla – så heter hon, kvinnan som jag för det mesta kallar hustrun därför att hon är min hustru och därför att det är ett högtidligt och vackert ord – till Säter i södra Dalarna. Vi ska hälsa på mormor. Det vill säga svärmor. Lisa Aronsson, född på en bondgård i Gustafs, gift med pappersbruksarbetaren Åke Aronsson i Kvarnsveden fram till hans alltför tidiga död. Mor till min hustru, som är enda barnet. I bakgrunden finns en släkthistoria med dystra skuggor. Min svärfars far var en välbeställd småländsk bonde som i fyllan och villan spelade bort gården och ställde familjen på bar backe. Lillpojken Åke flyttade till Dalarna och fick arbeta som dräng hos bönder. Han for illa. Han slet hårt. Han blev pappersbruksarbetare och dog vid  års ålder av hjärtförstoring. Då flyttade mormor Lisa tillbaka till barndomens by, där två av hennes systrar levde sina liv – den ena änka, den andra en ungmö som försörjt sig på att tvätta och stryka. Den som eventuellt beundrade prästens bländvita, välstrukna krage när han stod i predikstolen i Gustafs kyrka beskådade i själva verket Nannys yrkeskonst. Själv gick hon i missionshuset tillsammans med sina två 14


systrar. SymÜten och auktioner och gudstjänster i den stora, vackra träbyggnaden vid byvägen, det var deras liv. Och sü Slarsgürden, där de klippte gräskanterna vid güngen med en vanlig sax. Sü noga var det. Nu är mormor Lisa  ür och ensam kvar. En seg missionsfÜrbundartant som själv bakade kaffebrÜd och bjÜd pü kalas när hon fyllde . Men de senaste üren har hon tappat kraft och minne och vill helst flytta hem till Gud. Bäst mür hon när nügon lägger pü en skiva med gamla läsarsünger och sätter pü henne hÜrlurarna. Dü sjunger hon med, glatt och hÜgljutt men inte fullt lika rent som i yngre dagar när hon stod pü plattformen i Gustafs missionshus, en bland münga i den stora strängmusiken. Men rÜsten är fortfarande märkvärdigt klar och har en vacker, sprÜd ton. Den sortens lyckliga stunder blir alltmer sällsynta när kroppens sÜnderfall für livet att luta allt brantare mot dÜden. ,

Nu ska vi gÜra det münatliga besÜket, och kÜr de tjugo milen frün Stockholm. Dimman är bitvis kompakt. Jag tvingas kÜra lüngsamt. Genom slÜjorna skymtar vi de Üppna fälten kring EnkÜping och skogen norr om Sala. Lite längre norrut Üppnar sig den mÜrka muren av barr och bark och släpper fram fälten igen. Dimman har lättat, sikten blivit klarare. Tankarna mal. Gürdagens tvärsäkerhet är gürdagens, inte dagens. Det kanske inte var ingenting. Det kanske var nügonting. Det kanske var cancer. 15


Jag kör under tystnad. Ulla säger inte heller särskilt mycket. Det är plötsligt som om vi inte har någonting att säga varandra. Eller vågar. Mormor Lisa känner inte igen oss. På senare tid har hon bara vid enstaka tillfällen erinrat sig att Ulla är hennes dotter. Vi bjuder på kaffe och dopp och hon är glad över besöket fast vi är främlingar för henne. Förutom gamla läsarsånger är gott kaffebröd ett av hennes livs återstående glädjeämnen. De är numera ganska få. Bland de tappra vårdarna på äldreboendet Fågelsången har hon en god vän, en ung kvinna från Chile som på ett särskilt sätt når fram till mormors hjärta och får henne att lysa upp och skratta. Så kan det avskalade livet, där nästan allt det som en människa värdesätter är borta, fortfarande rymma en gnutta glädje, en smula kvardröjande mänsklig värme och värdighet. Det känns bra för oss anhöriga att veta att mormor är i goda händer. Det är kväll när vi åker hemåt. Fortfarande är det glest mellan orden. Jag tänker på alla goda minnen vi har från Gustafs, från den tid när mormor var frisk och pigg och Arthur och Alin styrde på Slarsgården och lilla krokiga Nanny bjöd på kaffe och bullar i sin stuga och fnittrade som en skolflicka och skojade med våra barn. Så fort livet förändras. Så fort livet går. Det är inte mycket längre än sträckan mellan Hedemora och Sala, men för det mesta bra mycket roligare. Dessbättre. 16


Jag hör ingenting från S:t Görans sjukhus, så jag ringer och berättar att jag ska på en utrikes tjänsteresa de två första veckorna i december. Därför skulle jag vilja klara av undersökningen så snart som möjligt. – Vänta, jag ska se om vi fått remissen, säger sköterskan i luren. Det har man inte. Sköterskan kan i varje fall inte hitta den. – Men du har tur. Det har kommit ett återbud. Vi har en lucka på fredag klockan nio och tjugo. Går det bra att komma då, så får du prata med en läkare här på avdelningen. Någon annan tid kan jag inte erbjuda före jul. Visst, det går bra. Fredag nio och tjugo. ,

Doktorn heter Mikael och är en rak sort, vilket jag uppskattar. Jag blir bara frustrerad när någon går som katten kring het gröt. – Det här är en påminnelse om att man när som helst efter femtio kan drabbas av den sjukdom i vilken man kommer att dö. På sikt, alltså, inte nödvändigtvis de närmaste åren. Det är rätt länge sedan jag fyllde femtio, så påminnelsen har hållit sig beskedligt i bakgrunden ett bra tag. Det är väl så han menar. Det är i varje fall så jag tolkar det och tänker, att hur än livet ser ut finns det alltid något att vara tacksam för. Om det nu skulle visa sig vara prostatacancer, så finns två sorters behandlingar att välja mellan, får jag veta. Operation 17


eller strålning, det är vad som gäller. Ett tredje alternativ finns förstås – att avvakta. De flesta gubbar dör med prostatacancer, inte av sjukdomen, får jag veta. – Fast du väljer nog behandling om proverna visar på cancer, säger doktorn lite gåtfullt. Jag är kanske så pass ung, att samhället tycker det är värt att kosta på mig. Lönsamhetstänkandet har ju som bekant inte gjort halt utanför sjukvårdens grindar. Undersökningen är mer obehaglig än smärtsam. Läkaren drar på sig gummihandskar och sticker in ett finger i tjocktarmen. Han klämmer på prostatan, som parkerar vägg i vägg. – Den är inte särskilt stor, säger doktorn, och jag vet inte om han talar till mig eller talar för sig själv. Jag ligger på sidan med ansiktet mot väggen. – Den känns slät och smidig, rapporterar rösten bakom min rygg. Jag antar att det är bra. Det låter i varje fall som en sorts beröm. Jag har en slät och smidig prostata. Alltid något att berätta för hustrun när jag kommer hem. Dags för vävnadsprover. Jag ligger hopkrupen i fosterställning på en brits, medan läkaren för in en lång nål via tarmen och in i prostatan för att fiska upp vävnader. Han tar åtta prover. Knips, säger det för varje napp. Det tar tid, och det gör faktiskt lite ont. Men det är inte värre än att gå till tandläkaren. Efteråt får jag ta på mig en blöja – tydligen blöder det en aning. 18


Jag åker till jobbet. Blöjan besvärar. Det gör ont att sitta. Jag glömmer att vara tacksam över den senkomna påminnelsen om min dödlighet och tycker ganska synd om mig själv.

19


”Måndag morgon ringer jag min läkare för att kolla om brevet var ett misstag. Han är lite kort. Han säger att han ska förklara när vi ses på den tid som är utsatt i brevet. När jag lägger på luren är jag säker. Det är inte ingenting. Det är cancer.” Kanske har han det på känn. Hans bror har ju haft det. När så läkaren ger Birger Thureson det definitiva beske­ det drabbar oron med full kraft. Det som bara händer an­ dra kommer nu helt nära. Vad skulle det innebära om livet plötsligt tar slut? Våndan av att inte veta plågar. Nuet blir viktigare. När dimbankarna rullar in och skymmer sikten betyder vännerna och glädjen i arbetet allt mer. Och kär­ leken till Ulla lyser klar. Med journalistens iakttagelseförmåga undersöker Birger Thureson vad i livet som är viktigt. Dagar av dimma, da­ gar av sol blir till smärtsamma och självutlämnande dag­ boksanteckningar om prostatacancer, om viljan att leva och överleva, om kroppens bräcklighet, och hur tillvaron ohjälpligt förändras när livet ställs på sin spets.

ISBN 978-91-7999-569-0

9789179995690  

Copyright © 2009 Birger Thureson Marcus Förlag, Box 22010, 702 02 Örebro Telefon: 019-16 54 00 E-post: info@marcusforlag.se www.marcusforlag...