9789179995522

UT UR EGYPTEN

KALLADE JAG MIN SON

ANNE RICE M ARCUS FÖRL AG

Copyright © 2005 Anne O’Brien Rice Originalets titel: Christ the Lord Out of Egypt Utgiven i samarbete med Janklow & Nesbit Associates, New York Ut ur Egypten kallade jag min son Svensk copyright © 2008 Marcus Förlag Box 22010, 702 02 Örebro Telefon 019-16 54 00 info@marcusforlag.se www.marcusforlag.se Översättning: Felix Larsson Psalmer, ortsnamn och platser enligt Bibel 2000 Grafisk form: Marcus Hällzon Omslagsbild copyright © 1990 Scala Archive, Florence Tryckt 2008 Scandbook, Falun Bok nr 9552 ISBN 978-91-7999-552-2

Jag var sju år. Hur mycket förstår man när man är sju? Hela livet hade jag bott på Timmermansgatan i det stora Alexandria ihop med de andra galileerna, trodde jag. Fast förr eller senare skulle vi åka hem igen.

Det var sent på eftermiddagen. Vi var två gäng med barn som lekte, och Eleasar – en stöddig och tuff kille, större än jag – kom rusande mot mig när jag redan tappat balansen. Då kände jag kraften gå ut från mig samtidigt med mina ord: – Du kommer inte längre!

Han föll framstupa på den dammiga marken alldeles vit i ansiktet, och alla skockades runt honom. Solen stekte. Jag andades tungt, med ögonen fästade på honom. Han var alldeles lealös.

Plötsligt och på en enda gång drog sig alla undan. Det var som om hela gatan tystnade, bortsett från snickarnas hammarslag. Jag hade aldrig hört en sådan tystnad.

– Han är död, sa Lill-Joses.

Alla upprepade det: – Han är död … han är död … han är död!

Jag visste att det var sant. Han var bara ett knippe armar och ben på gatans hårt trampade sand.

Och jag var tom. Kraften hade tagit med sig allting. Allt var borta.

Hans mamma kom ut ur deras hus, och hennes skrik klättrade längs väggarna och steg till ett ylande. Från alla håll skyndade kvinnorna till.

Min mamma lyfte upp mig. Hon bar mig längs gatan genom gården och in i dunklet inne i vårt hus. Alla mina kusiner skyndade sig också

dit, och min bror Jakob drog fÜr draperiet. Han vände ryggen üt ljuset och sa: – Det var Jesus. Han dÜdade honom.

Han var rädd. – Säg inte sü! sa mamma.

Hon kramade om mig sĂĽ hĂĽrt att jag knappt kunde andas.

Stor-Josef vaknade.

Stor-Josef var min pappa, fĂśr han var gift med mamma, men jag brukade aldrig kalla honom pappa. Jag skulle kalla honom Josef. Jag visste inte varfĂśr.

Han hade legat och sovit pü mattan. Vi arbetade hela dagen med ett jobb i Filons hus, och Josef och de andra tog siesta när det var som varmast pü eftermiddagen. Nu steg han upp. – Vad är det fÜr oväsen utanfÜr? undrade han. Vad är det som har hänt?

Han tittade pü Jakob. Jakob var hans äldste son. Jakobs mamma hade dÜtt innan Josef gifte om sig med min mamma.

Jakob berättade igen: – Jesus dÜdade Eleasar. Jesus fÜrbannade honom, och han fÜll dÜd ner.

Josef betraktade mig med den uttryckslÜsa min man har när man just vaknat. Larmet ute pü gatan blev hÜgre och hÜgre. Han ställde sig upp och drog handen genom det tjocka, lockiga hüret.

Mina smĂĽkusiner smet in genom dĂśrren en efter en och samlades runt oss.

Mamma darrade. – Det kan inte vara han, sa hon. Han skulle aldrig gÜra nügot südant. – Jag süg det, sa Jakob. Jag süg när han gjorde sparvarna av lera pü sabbaten. Skolmästaren sa till honom att han inte fick gÜra südant pü sabbaten. Jesus tittade pü füglarna, och dü blev de riktiga füglar och flÜg sin väg. Du süg det med. Han dÜdade Eleasar, mamma, jag süg det.

Mina kusiners ansikten bildade en blek ring i mÜrkret: Lill-Joses och Judas, Lill-Symeon och Salome. De tittade oroligt pü och var rädda fÜr

att de skulle bli utkörda. Salome var lika gammal som jag, den jag höll mest av och den som stod mig närmast. Det var som om hon varit min syster.

Sedan kom morbror Klopas in, talför som alltid. Han var far till alla småkusinerna, men inte till Stor-Silas, en pojke som var äldre än Jakob och som nu också steg in. Han ställde sig i ett hörn, och efter honom kom hans bror Levi, för båda ville veta vad som stod på.

– Josef, hela gatan står här utanför, berättade Klopas. Jonatan BarSackaios och hans bröder påstår att Jesus slagit ihjäl deras pojke. De är avundsjuka för att vi fick det här jobbet hos Filon. De är avundsjuka för att vi fick det förra jobbet också. De är avundsjuka för att det går så bra för oss. De är så säkra på att de kan allt bättre än …

– Är pojken död? frågade Josef. Eller lever han?

Salome smet fram och viskade i mitt öra: – Gör honom levande, Jesus, som du fick fåglarna att leva!

Lill-Symeon fnissade. Han var för liten för att förstå vad som hände.

Lill-Judas förstod, men han teg.

– Sluta, sa Jakob, som var den lille ledaren för barnen. Tyst, Salome.

Jag hörde hur de skrek ute på gatan. Det hördes andra ljud också. De kastade stenar mot huset. Mamma började gråta.

– Våga ni bara! gastade Klopas och for tillbaka ut genom dörren.

Josef gick efter.

Jag krånglade mig ur mammas famn och kilade ut innan hon hann få fatt i mig, smet förbi min morbror och Josef och rusade rätt in i folkmassan som fäktade och gapade och hötte med nävarna. Jag sprang fort, och ingen såg mig. Jag pilade fram som en fisk i vattnet. In och ut mellan benen på folk som ropade och skrek över huvudet på mig sprang jag, tills jag kom till Eleasars hus.

Alla kvinnorna stod med ryggen mot dörren, och de såg inte hur jag smög längs väggen.

Jag gick raka vägen in i det mörka rummet där de hade lagt honom på mattan. Hans mamma lutade sig mot sin syster och grät.

Det var bara en enda lampa tänd – väldigt svag.

Eleasar låg blek med armarna längs sidan i sin smutsiga särk och

med kolsvarta fotsulor. Han var död. Munnen var öppen och hans vita tänder syntes under läpparna.

Den grekiske läkaren kom in – fast han var faktiskt jude. Han böjde sig ner och tittade på Eleasar och skakade på huvudet.

Sedan fick han syn på mig: – Ut. Eleasars mamma vände sig om, såg mig och skrek.

Jag böjde mig över honom.

– Vakna, Eleasar, sa jag. Vakna nu.

Jag lade en hand på hans panna.

Kraften gick ut från mig. Jag måste blunda, för jag blev yr. Men jag hörde honom dra andan.

Hans mamma skrek och skrek. Jag fick ont i öronen. Hennes syster skrek. Alla kvinnorna skrek.

Jag föll ihop på golvet och kände mig utmattad. Den grekiske läkaren stirrade på mig. Jag mådde inte bra. Rummet blev dimmigt. En massa andra människor hade kommit inrusande.

Eleasar hoppade upp, och han flög på mig innan någon hann hejda honom. Han slog och boxade mig och dunkade mitt huvud mot marken och sparkade mig flera gånger.

– Davids son! Davids son! skrek han hånfullt. Davids son! Davids son!

Han sparkade mig i ansiktet och i bröstet, ända tills hans pappa tog ett tag om midjan på honom och lyfte upp honom i vädret.

Jag hade ont överallt och kunde inte andas.

– Davids son! gapade Eleasar hela tiden.

Någon lyfte upp mig och bar mig ut ur huset och in i folkmassan på gatan. Jag flämtade fortfarande efter andan och var helt blåslagen. Hela gatan var i uppror och skrek nästan värre än förut, och någon ropade att skolmästaren var på väg, och morbror Klopas skrek på grekiska åt Jonatan, Eleasars pappa, som skrek tillbaka åt honom, och Eleasar ropade: ”Davids son! Davids son!”

Josef bar mig i sina armar. Han försökte komma någonstans, men folkmassan släppte inte fram honom. Klopas försökte tränga sig fram

till Eleasars pappa. Eleasars pappa ville ge sig på Klopas, men några andra karlar höll honom tillbaka. Långt borta hördes Eleasars rop.

Sedan talade skolmästaren till alla: – Det barnet har inte dött. Tyst nu, Eleasar. Vem sa att han var död?

Eleasar, sluta gapa! Vem fick för sig att det barnet inte levde?

– Han återuppväckte honom. Det var vad han gjorde, sa någon i familjen.

Vi hade kommit in på vår gård, och allt folket vällde efter in. Min morbror och Eleasars släkt skrek fortfarande åt varandra, och skolmästaren befallde alla att lugna sig.

Nu hade mina farbröder, Alfaios och Simon, kommit också. De hade precis vaknat och försökte mota ut folket. De glodde ilsket med uppspärrade ögon, och många hårda ord blev sagda.

Mina fastrar och mostrar, Salome, Ester och Maria, var också där, med alla kusinerna som sprang omkring och hoppade runt som om det vore fest – utom Silas och Levi och Jakob som stod tillsammans med männen.

Sedan såg jag inget mer.

Jag vaknade i mammas armar. Hon hade burit in mig i rummet. Det var mörkt. Faster Ester och faster Salome var hos oss. Det slog stenar mot huset igen. Skolmästaren höjde rösten och talade på grekiska till folkmassan.

– Du blöder i ansiktet, viskade mamma. I ögonen – du blöder. Du är skadad, grät hon. Å, titta så det har gått!

Hon pratade arameiska, vårt modersmål som vi inte talade så ofta.

– Jag är inte skadad, svarade jag.

Det gjorde inget ville jag säga. Kusinerna trängde sig närmare. Salome log som om hon ville visa att hon vetat att jag skulle kunna uppväcka honom från de döda, och jag tryckte hennes hand.

Men Jakob stod där och såg bister ut.

Skolmästaren backade in i rummet med lyftade händer. Någon slet undan förhänget, och solskenet bländade. Josef och hans bröder steg in. Och Klopas med. Vi blev tvungna att maka på oss för att ge plats.

– Det är Josef och Klopas och Alfaios ni talar om! Vad menar ni? Vad

då köra bort dem? sa skolmästaren till folkmassan. De har ju bott hos oss i sju år!

Eleasars uppretade familj trängde nästan ända in i rummet.

– Ja, sju år, och varför åker de inte tillbaka hem till Galileen hela högen! skrek Eleasars pappa. Sju år är alldeles för länge! Den pojken är besatt av en ond ande, och jag säger ju att min son var död!

– Klagar du på att han lever nu! Vad är det med dig egentligen, Jonatan? ville morbror Klopas veta.

– Du låter ju helt vansinnig! passade farbror Alfaios på att säga.

Och så höll det på. De gastade och skrek åt varandra och hötte med knytnävarna. Kvinnorna nickade och bytte blickar med varandra. Och andra stämde in i larmet långt därbakom.

– Hur kan ni säga sådana saker? sa skolmästaren som uttalade varenda stavelse lika ordentligt som om vi varit i hans sal. Jesus och Jakob är mina bästa lärjungar. Hur kan ni vända er mot dem så här? Lyssna bara på er själva!

– Dina lärjungar och dina lärjungar! ropade Eleasars pappa. Vi måste leva och jobba också. Det finns annat i livet än att studera! Ännu fler trängde sig in i rummet. Mamma ställde sig intill väggen och tryckte mig hårt intill sig. Jag ville komma loss men kunde inte.

Hon var för rädd.

– Just det, jobb är vad det handlar om, sa morbror Klopas. Och vem säger att vi inte får bo här! Vad menar ni med att köra ut oss, bara för att vi får jobben, bara för att vi är bättre och ger folk vad de vill …

Plötsligt lyfte Josef sina händer och röt: – Tyst!

Och alla blev tysta.

Hela hopen blev alldeles tyst.

Aldrig förr hade Josef höjt rösten.

– Ett sådant här gräl är en skam för Herren! sa Josef. Ni river väggarna till mitt hus.

Ingen sa ett ord. Alla tittade på honom. Till och med Eleasar var där och såg på honom.

Inte ens skolmästaren talade.

– Eleasar lever, sa Josef. Och vi kommer ändå att fara tillbaka hem till Galileen.

Fortfarande var det ingen som sa något.

– Vi åker tillbaka till det Heliga landet så fort vi är klara med våra jobb här. Vi kommer att ta farväl, och de arbeten som erbjuds oss ska vi med er tillåtelse hänvisa till er.

Eleasars pappa sträckte på nacken, nickade och slog ut med händerna. Han ryckte på axlarna. Sedan böjde han på huvudet och gick därifrån. Alla hans släktingar följde efter. Eleasar blängde på mig, och sedan gick alla sin väg.

Alla människorna lämnade gården, och moster Maria från Egypten som var gift med Klopas, kom in och hängde upp draperiet igen.

Kvar var nu bara släkten och skolmästaren. Skolmästaren var olycklig. Han tittade på Josef med missnöjd min.

Mamma torkade sina tårar och skulle just till att plåstra om mina sår, när skolmästaren tog till orda. Hon tryckte mig till sig. Hennes händer skakade okontrollerat.

– Fara hem? undrade skolmästaren. Och ta med er mina duktiga studenter? Ta min duktige Jesus från mig? Och vad tänker ni fara hem till, om jag får fråga? Landet som flyter av mjölk och honung?

– Hånar du fäderna? frågade morbror Klopas.

– Eller är det Herren själv du hånar? dundrade farbror Alfaios, som talade lika bra grekiska som skolmästaren.

– Jag hånar inte någon, sa skolmästaren och såg på mig medan han talade. Men jag begriper inte varför ni ska lämna Egypten för ett gräl.

– Det har ingenting med saken att göra, förklarade Josef.

– Varför ska ni då ge er iväg? Det går bra för Jesus här. Filon är så imponerad av hans kunskaper, och Jakob här är rena underverket, och …

– Ja, men det här är inte Israel, eller hur? avbröt Klopas. Och det är inte vårt hem.

– Nej, och det är grekiska du lär dem, Skriften på grekiska! utbrast Alfaios. Och vi får lära dem hebreiska hemma, för du kan inte ens hebreiska, fast du är skolmästaren. Det är det som skolan är här: grekisk.

Och det kallar du Tora! Och Filon sedan, den store Filon! Han ger oss jobb, och alla hans vänner ger oss jobb, och det är bra, och det går bra för oss, och vi är tacksamma för det, visst. Men han pratar också grekiska och läser Skriften på grekiska, och han häpnar över vad pojkarna kan på grekiska …

– Hela världen talar grekiska nu, inföll skolmästaren. Alla judar i varenda stad i kejsardömet talar grekiska och läser Skriften på grekiska …

– I Jerusalem talar man inte grekiska! fräste Alfaios.

– I Galileen läste vi Skriften på hebreiska, sa Klopas. Förstår du någon hebreiska alls? Och du ska kalla dig lärare!

– Å, jag är utled på det här. Varför står jag ut med detta? Vart är det ni tänker ta vägen med pojkarna? Tillbaka till någon byhåla! Lämnar ni Alexandria för det?

– Just det, fnös morbror Klopas. Och det är ingen håla. Det är min faders hus. Kan du ett enda ord hebreiska?

Sedan sjöng han en psalm som han älskade och hade lärt oss för länge sedan på hebreiska: ”Herren ska bevara min utgång och min ingång från nu och till evig tid.” Och så frågade han: – Vet du vad det betyder?

– Vet du själv vad det betyder? genmälde skolmästaren. Jag skulle vilja höra dig utlägga det. Du vet vad föreståndaren i er synagoga sa att det betydde, men det är allt du vet, och har du sedan bara lärt dig tillräckligt mycket grekiska för att stå här och gorma i ansiktet på mig, så inbillar du dig att du är vis. Vad vet ni över huvud taget, ni styvnackade galileiska judar? Ni flyr till Egypten för att få skydd, och ni far tillbaka lika styvnackade som ni kom.

Mamma såg ängslig ut.

Skolmästaren tittade på mig.

– Och att ta det här barnet, det här lysande barnet …

– Och vad tycker du att vi borde göra då? undrade Alfaios.

– Nej, fråga inte! viskade mamma, hon som aldrig brukade säga något.

Josef sneglade på henne och fäste sedan blicken på skolmästaren, som suckade tungt och fortsatte:

– Jämt är det samma visa. När det blir problem kommer ni ner till Egypten, alltid till Egypten. Hon får ta emot alla dräggen från Palestina …

– Dräggen! utbrast Klopas. Kallar du fäderna för drägg?

– De talade inte heller grekiska, flikade Alfaios in.

Klopas skrattade och sa: – Och Herren talade inte grekiska på Sinai.

Farbror Simon påpekade stillsamt: – Och översteprästen i Jerusalem, han glömmer nog också att bekänna folkets synder på grekiska när han lägger händerna på syndabocken.

De skrattade. De äldre pojkarna skrattade. Moster Maria skrattade.

Men mamma grät fortfarande. Jag var tvungen att stanna hos henne.

Till och med Josef drog på munnen.

Skolmästaren var arg.

– … blir det hungersnöd, så kom till Egypten! skällde han. Finns det inga jobb, kom till Egypten! Om Herodes skickar sina soldater på mordräder, kom till Egypten! Som om kung Herodes brydde sig det minsta om några stackars galileiska judar! Mordräder! Som om …

– Sluta, sa Josef.

Skolmästaren slutade.

Alla männen glodde på skolmästaren. Ingen sa något. Ingen rörde sig.

Vad var det som hänt? Vad var det skolmästaren hade sagt? ”Mordräder.” Vad betydde det?

Till och med Jakob gjorde samma min som de vuxna männen.

– Tror ni inte att folk talar om det? undrade skolmästaren. Som om jag trodde på sådana rykten och rövarhistorier.

De svarade inte.

Sedan tog Josef till orda och sa lugnt med blicken fäst på skolmästaren: – Herren har fördrag med ditt prat. Men inte jag. Vi far hem för att vi vill hem och för att det är Herrens land … och för att Herodes är död.

Skolmästaren blev mållös. Alla andra såg oförstående ut. Till och med mamma blev överraskad, och jag såg hur kvinnorna utbytte blickar.

Vi barn visste att Herodes var kungen i det Heliga landet, och vi visste att han var en ond kung. Det var inte länge sedan han hade gjort något fruktansvärt: han hade vanhelgat Templet. Det hade vi hört männen tala om. Fast mer än så visste vi inte.

Skolmästaren tittade bekymrat på Josef.

– Josef, det är inte så klokt att säga sådana saker, började han. Man får inte tala om kungen på det viset.

– Han är död, förklarade Josef. Nyheten når hit med den romerska kurirposten inom två dagar.

Skolmästaren ryste. Alla andra stod och betraktade Josef under tystnad.

– Hur kan du veta det? frågade skolmästaren.

Han fick inget svar.

– Det kommer att ta ett tag för oss att ordna för resan, sa Josef. Pojkarna måste hjälpa oss med jobbet till dess. Det blir ingen mer undervisning för dem nu är jag rädd.

– Och vad ska Filon säga, när han får höra att du far i väg med Jesus? frågade skolmästaren.

– Vad har Filon med min son att göra? undrade mamma, och tystnaden lägrade sig på nytt, för ingen var beredd på att hon skulle göra sin röst hörd.

Jag förstod att det var en besvärlig stund.

För ett tag sedan hade skolmästaren tagit mig med till Filon, en rik och lärd man, för att visa honom vilken duktig lärjunge jag var, och Filon hade tyckt mycket bra om mig. Han hade till och med låtit mig följa med till stora synagogan i Alexandria som var lika stor och vacker som hedningarnas tempel. Där församlade sig alla rika judar på sabbaten, och dit gick aldrig min familj. Vi gick till det lilla bönehuset på vår egen gata.

Det var efter det som Filon hade anlitat oss för arbeten på sitt hus: vi snickrade dörrar, bänkar och bokhyllor till hans nya bibliotek. Och inom kort fick vi liknande jobb av hans vänner med god lön.

Filon hade behandlat mig som sin gäst när jag var där.

Och senast i dag, när vi hade hängt upp dörrarna på gångjärnen och hämtat de dekorerade bänkarna hos målarna och burit in dem hos Filon hade jag träffat honom, och han hade tagit sig tid att att berömma mig inför Josef.

Men att ta upp den saken nu, att Filon uppskattade mig? Det var inte rätt, och jag märkte att männen tittade med oro på skolmästaren. De hade arbetat hårt för Filon och hans vänner.

Skolmästaren svarade inte mamma.

Till sist sa Josef: – Varför skulle Filon bli förvånad över att min son följer med mig hem till Nasaret?

– Nasaret? upprepade skolmästaren kyligt. Vad är Nasaret? Jag har aldrig hört talas om Nasaret förut. Ni kom ju hit från Betlehem. Och de där fasansfulla historierna ni berättade … Filon anser att Jesus är den mest lovande student han någonsin stött på. Med din tillåtelse skulle Filon låta din son få en lärd utbildning. Det är vad Filon har med din son att göra. Det är det Filon har pratat om. Filon skulle låta …

– Filon har ingenting med vår son att göra, sa mamma, som höll mig hårt om axlarna, och återigen gjorde hon alla förlägna genom att ge svar på tal.

Nu var det slut med det förnäma huset med marmorgolv. Slut med biblioteket med pergamentrullarna och lukten av tusch. Grekiska är det man talar i hela kejsardömet. Här ska du få se: det här är en karta över kejsardömet. Håll ner kanten på kartan där. Titta! Alla de här länderna styr Rom över. Där ligger Rom; här är Alexandria; här ligger Jerusalem. Titta, där har vi Antiochia, Damaskus, Korinth, Efesos: det är stora städer, och i alla de städerna bor det judar, och de talar grekiska och läser Tora på grekiska. Men förutom Rom finns det ingen stad som är lika stor som Alexandria, där vi bor.

Jag slet mig från minnet. Jakob tittade stint på mig. Skolmästaren pratade med mig.

– … du tyckte ju om Filon. Visst gjorde du? Du tyckte om att svara på hans frågor. Du tyckte om hans bibliotek.

– Han fÜljer med oss, avgjorde Josef lugnt. Han ska inte stanna hos Filon.

Skolmästaren tittade fortfarande pü mig. Detta var inte rätt. – Säg nügot, Jesus! uppmanade han mig. Visst vill du väl lüta Filon gÜra dig till en lärd man? – Herre, jag gÜr som pappa och mamma vill, svarade jag.

Vad annat skulle jag säga?

Skolmästaren vände sig om och slog ut med armarna. – När far ni dü? frügade han. – Sü fort det gür, svarade Josef. Vi ska bara avsluta arbetet. – Jag müste fü berätta fÜr Filon att Jesus flyttar, sa skolmästaren, och därmed gick han mot dÜrren. Men Josef hejdade honom. – Det har gütt bra fÜr oss i Egypten, sa han och tog upp lite pengar ur sin pung som han tryckte i handen pü skolmästaren. Tack fÜr att du har undervisat vüra barn. – Ja, ja. Och nu tar ni dem med till ‌ vart det nu var. Josef, det bor fler judar i Alexandria än i hela Jerusalem. – Sü är det säkert, mästare, infÜll Klopas. Men Herren bor i Jerusalems tempel, och hans land är det Heliga landet.

Alla männen skrattade uppskattande och kvinnorna likasü, och det gjorde jag och de andra smü med: Lill-Salome och Judas, Josef och Symeon.

Skolmästaren hade ingenting att säga utan nickade bara. – Och jobbar vi pü snabbt, kan vi hinna till Jerusalem lagom till püsk, suckade Josef.

Vi ropade hÜgt av glädje vid de orden. Jerusalem! Püsken! Det var sü spännande. Salome klappade fÜrtjust händerna. Till och med morbror Klopas log.

Skolmästaren bÜjde pü nacken. Han tryckte tvü fingrar mot läpparna och välsignade oss. – Mü Herren vara med er pü färden. Mü ni komma hem i frid.

Sedan gick han.

Med ens pratade hela släkten arameiska fÜr fÜrsta güngen pü hela eftermiddagen.

Mamma tittade på mig för att sköta om mina sår och bulor.

– De är ju borta, viskade hon. De har läkt.

– Det var inget, sa jag och var så lycklig över att vi skulle hem.

Efter kvällsvarden samma dag, medan männen låg och vilade på sina mattor ute på gården, kom Filon hem till oss.

Han slog sig ner med korslagda ben som de andra männen, precis som om hans vita linneskrud inte skulle bli smutsig, och drack en bägare vin med Josef. Jag satte mig bredvid Josef, för jag ville gärna höra vad de skulle säga, men sedan kom mamma och hämtade in mig.

Hon ställde sig bakom draperiet och lyssnade, och hon lät mig lyssna med. Faster Salome och faster Ester var också där.

Filon bad att jag skulle få stanna kvar och få en utbildning, sedan skulle jag kunna återvända hem till Josef som en lärd ung man. Josef lyssnade under tystnad på allt Filon hade att säga men tackade sedan nej. Josef var min pappa, och Josef var tvungen att föra mig tillbaka till Nasaret. Han var övertygad om att det var hans plikt. Han tackade Filon för det storslagna erbjudandet och bjöd på mer vin och lovade att jag skulle få en judisk utbildning.

– Ers nåd glömmer att på sabbaten är alla judar överallt i världen filosofer och visa män, sa Josef med sin allra mildaste stämma. Det är likadant i Nasaret. Det försäkrar jag.

Filon lät sig nöja med det, nickade och log.

– På morgnarna får han gå till skolan med alla de andra pojkarna, fortsatte Josef. Och vi kommer att diskutera Lagen och Profeterna. Och vi kommer att gå upp till Jerusalem. Där kan han lyssna till lärarna i Templet vid högtiderna. Det har jag ofta gjort själv.

När Filon ville bidra till min framtida utbildning med en gåva i form av en liten börs som han ville trycka i handen på Josef, tackade Josef återigen nej.

Samtidigt som oroligheterna tilltar i det Heliga landet, lämnar den sjuårige Jesus och hans familj plötsligt och oväntat den judiska gemenskapen i Alexandria. Det blir en farlig resa till ett förtryckt Jerusalem i kaos och tumult.

Lydkonungen Herodes har dött, och rövarband och romerska legionärer tyranniserar ett frihetstörstande folk.

Under färden anar Jesus konturerna av sin utstakade väg.

Vem är han? Varifrån kommer den väldiga kraften inombords? Han bär på en hemlighet. Han kan känna den. Han är inte som de andra.

Anne Rice har sökt sig djupt ner i tiden och skapat en spännande och kunskapsrik berättelse om ett barns frigörelse, självförståelse och upptäckt av världen. I bakgrunden finns miljöer som tidigare inte skildrats på detta sätt. Ut ur Egypten kallade jag min son, baserad på de fyra evangelierna, fångar rösten, närvaron och orden hos Jesus, ”den slutgiltiga superhjälten, den yttersta outsidern, den främsta av alla odödliga gestalter någonsin.”

w w w. m a r c u s f o r l a g . s e