Jules Verne levde i en tid av snabb teknisk utveckling. I En världsomsegling under havet utforskar han idéer om ubåtar, elektrisk belysning och dykardräkter med syrgastuber – sådant som ännu inte fanns. Därmed blev han en av de första sciencefiction författarna.
Samtidigt var världen ännu inte helt kartlagd. När Nautilus når Sydpolen färdas den under det som då troddes vara is, men som i själva verket är land. Och havets djupaste punkt är till exempel inte 16 000 meter, som i boken, utan omkring 11 000 meter.
Använda stjärnor på andra sä
EN VÄRLDSOMSEGLING UNDER HAVET
Andreas Palmaer Mats Minnhagen
ÅteRbeR ättat efteR Jules Verne
KAPITEL 1
Odjuret i djupet
År 1866 inträffade något oväntat som väckte sensation i hela världen. Det handlade om ett märkligt fenomen till havs. Flera fartyg hade mött ett stort föremål som liknade en spiral. Föremålet rörde sig snabbare än något känt djur i havet, det var självlysande och det verkade vara levande.
Även om många historier nog var överdrivna stod det klart att något okänt rörde sig i haven. Människor blev både skrämda och lockade av historierna.
Den 20 juli 1866 såg människor på ett ångfartyg den märkliga varelsen nära Australiens kust. Först trodde kaptenen att det var ett grund, men när två vattenstrålar sköt upp började han ana att det var något levande. Tre dagar senare syntes samma fenomen i Stilla havet, över hundra mil därifrån. Det märkliga sjöodjuret kunde alltså röra sig med oerhörd hastighet.
Efter att vittnen intervjuats räknade man ut att varelsen måste vara över hundra meter, längre än alla kända valar.
Tidningar skrev artiklar och tecknare gjorde bilder av sjöodjur.
En del trodde att odjuret var verkligt, andra skrattade och kallade allt för lögner.
I mars 1867 hände åter något märkligt. Klockan fem på morgonen krockade ångfartyget Moravian med något hårt, trots att det enligt sjökartan inte fanns något grund i närheten. Utkiken granskade havet noga men såg inget annat än en kraftig virvel. Det var som om vattnet piskades med våldsam kraft.
Hade fartyget stött emot en undervattensklippa eller kört in i ett stort vrak?
Fartyget sjönk inte, men när det reparerades såg man att kölen fått en kraftig skada.
Och det slutade inte där. Tre veckor senare träffades hjulångaren Scotia av något vasst strax under vattenlinjen. Krocken kom just som passagerarna satt i salongen och drack te.
Fartyget började släppa in vatten, men lyckades ta sig till land. Där upptäcktes ett hål i järnplåten, format som en perfekt triangel. Det var som om något hårt och vasst trängt rakt igenom metallen och sedan dragits ut igen.
De här olyckorna väckte oro. Nu började man misstänka att det okända havsodjuret inte bara var verkligt, utan även farligt. Vidundret fick skulden för allt fler skeppsbrott där fartyg försvunnit utan spår.
Skräcken växte och människor började kräva att detta hot ute på havet måste försvinna. Till varje pris.
KAPITEL
2
Ett intressant förslag
Mitt naMn är Pierre Aronnax. Jag är professor och hade just återvänt från en resa i Nebraskas vildmarker. Jag befann mig i New York och hade tänkt resa hem till Frankrike med mina växtfynd när nyheten om fartyget Scotia började spridas.
Mysteriet väckte min nyfikenhet. Något hade utan tvekan hänt, det visade skadorna på Scotia. Förklaringarna om en flytande ö eller ett gammalt vrak trodde jag inte på – sådana kan inte röra sig med denna svindlande fart.
Då fanns två möjligheter: antingen var det ett sjöodjur med enorm styrka, eller någon sorts undervattensmaskin. Idén om en ubåt var det nästan ingen som trodde på. Ingen vanlig människa kan bygga en sådan maskin, och ledarna för alla större länder förnekade att de låg bakom. Att bygga den i hemlighet verkade omöjligt.
Kvar fanns då tanken på ett vidunder från havsdjupen. Jag hade själv skrivit en bok om havens mysterier, och när jag kom till New York ville tidningarna höra vad jag tyckte.
I en artikel skrev jag: ”Haven är ännu okända. Ingen vet hur djupa oceanerna är och vad som händer i avgrunderna. Kanske finns där varelser vi ännu aldrig mött? Havsdjur med oerhörd styrka som är skapade för mörker och hårt tryck. Kanske har ett av dessa okända djur stigit upp till ytan?
Om det rör sig om ett redan känt djur kan det möjligen vara en ovanligt stor narval. En narval har ett långt och vasst horn, och det har hänt att narvalen trängt igenom plåten på ett fartyg.
Om ett sådant djur vore tio gånger större och snabbare än en vanlig narval skulle det kunna orsaka den sortens skador som finns på Scotia.”
Min artikel väckte enorm uppmärksamhet. Många höll med och fantasin fick vingar. Människor började föreställa sig jättelika havsvarelser: krabbor stora som hus, humrar längre än tågvagnar. Helt omöjligt var det inte. På land hade urtidens djur varit enorma – varför inte också i havets dolda värld?
Andra tyckte att det viktiga var att befria oceanerna från detta odjur. Om fartyg sänktes förlorade ägarna pengar, och människor riskerade livet när de reste över haven.
I Amerika började man därför planera en expedition. Målet var att hitta och döda den stora besten.
Ett snabbt skepp, Abraham Lincoln, gjordes redo i New York. Kaptenen hette Farragut och fartyget hade vapen och utrustning för jakten.
Då hände än en gång något märkligt. Odjuret var plötsligt försvunnet. Det var nästan som om besten hört alla telegram som sänts genom havskablarna och förstått att den var jagad.
Men så i början av juni rapporterade kaptenen på ett fartyg att tre veckor tidigare hade de sett varelsen i norra Stilla havet. Nu hade man äntligen ett spår. Abraham Lincoln fick order att genast ge sig av.
Tre timmar före avgång fick jag ett brev från de amerikanska myndigheterna:
Professor Pierre Aronnax!
Om ni önskar delta i expeditionen med Abraham Lincoln vore det en ära att låta er följa med som expert. Kapten Farragut har en hytt redo för er.
Jag behövde inte tänka länge på frågan.
KAPITEL 3
Redo för resa
Jag hade längtat hem till Paris, till min lilla våning och mina samlingar av böcker och vetenskapliga fynd. Ändå tackade jag utan att tveka ja till de amerikanska myndigheternas inbjudan.
Jag var fascinerad av odjuret, och jag ville komma hem med en bit av narvalens vassa horn i kofferten. Jag ville ställa det i mitt arbetsrum, så att mina vänner kunde beundra det.
Jakten skulle börja i norra Stilla havet. Det betydde att jag var tvungen att runda halva världen innan jag fick se Frankrike igen. Det var en stor risk, men havets hemligheter har aldrig skrämt mig. ”Conseil!” ropade jag.
Min trogne betjänt kom in – lugn och tyst.
I tio år hade han följt mig på mina resor, från Kongo till Kina. Än hit och än dit utan att fråga hur långt, kallt
eller farligt det kunde bli. Conseil var trettio år, tio år yngre än jag, och aldrig någonsin hade jag sett honom rädd.
”Gör dig redo”, sa jag. ”Vi reser om två timmar.”
”Som herrn önskar”, svarade Conseil lugnt.
”Packa ner mina kläder och allt som behövs för resan. Skynda dig!”
”Men herrns vetenskapliga fynd?”
”De får stanna på hotellet tills vidare.”
”Ska vi inte resa tillbaka till Paris?”
”Jo … men vi ska ta en liten omväg. Vi ska resa med fartyget Abraham Lincoln.”
”Som herrn önskar.”
Jag var så säker på Conseils lojalitet att jag glömde att fråga om han ville följa med. Vi skulle trots allt jaga ett livsfarligt undervattensdjur. Även den modigaste människan i världen skulle frukta ett sådant.
Jag förklarade allt.
”Tänk efter noga”, sa jag. ”Det är inte säkert att vi någonsin kommer hem igen.”
Conseil blinkade inte ens. Han sa bara: ”Som herrn önskar.”
En kvart senare var koffertarna packade. Jag betalade hotellet och tog en droska genom den brusande staden
till Brooklyn. Där väntade fregatten Abraham Lincoln med rykande skorstenar. Kapten Farragut tog emot oss och skakade hand. Bakom honom sprang sjömännen över däcket.
”Välkommen, herr professor!” sa han och lät sedan en sjöman visa oss till vår hytt. Den hade utsikt över havet. ”Här kommer vi att trivas fint”, sa jag och lät Conseil ta hand om koffertarna medan jag gick upp på däck för att se när vi lämnade land.
På kajen stod tusentals människor. De jublade och vinkade med näsdukar när de såg oss. Alla ville få en skymt av fartyget som skulle jaga odjuret.
Det var bråttom. Kapten Farragut ville snabbt ta sig till de vatten där odjuret senast hade synts.
Vid åttatiden på kvällen försvann land ur sikte. Med hjälp av ångmaskinen och de väldiga seglen styrde vi med full fart mot Atlantens mörka vatten.
KAPITEL 4
Ned Land –harpunernas mästare
Kapten farragut var en fenomenal sjöman, och han var säker på en sak: Antingen skulle han döda narvalen, eller så skulle narvalen döda honom. Något annat alternativ fanns inte.
Besättningsmännen var lika säkra. De talade ständigt om den kommande striden och spejade över den väldiga havsytan. De ville inget hellre än att möta vidundret, harpunera det, hissa det ombord och stycka det.
Kaptenen hade lovat en belöning på tvåtusen dollar till den som först fick syn på odjuret. Så det var knappast konstigt att masterna var fyllda av spanande matroser. Och då hade Abraham Lincoln inte ens nått Stilla havet, där vidundret senast synts till.
Jag var lika intresserad som alla andra, medan Conseil höll sig lugn, som vanligt.
Fartyget var väl rustat för striden: harpuner, gevär och en modern kanon som kunde slunga fyra kilo järn över femton kilometer bort. Men det främsta vapnet var ändå en människa – harpunernas mästare Ned Land.
Ned Land var en kanadensare i fyrtioårsåldern, lång och byggd som en björn. Han var erfaren och orädd.
Men om någon retade honom blev han snabbt rasande.
Alla på fartyget beundrade Ned Land. Ingen hade jagat och harpunerat fler valar än han.
Men vad trodde Ned Land om odjuret vi jagade?
Han var den ende som tvivlade på att det fanns.
Länge undvek han att prata om saken, men efter tre veckors färd, den 30 juni, sa han till mig:
”Jag har harpunerat många valar, men aldrig mött ett djur som kan genomborra järnplåt. Möjligen kan det vara en jättebläckfisk.”
Jag sa emot.
”Den här varelsen kommer nästan säkert från havets största djup, och ju längre ner vi kommer desto högre blir vattentrycket. Varelser som lever tusentals meter under ytan måste vara byggda för att stå emot ett enormt tryck. För att överleva på de djupen måste ett djur vara hårt som ett pansarfartyg, och bläckfiskar är mjuka. Narvalar däremot har en kraftig hud och spets.”
Men Ned var inte övertygad.
”Det kan kanske tänkas …”, sa han försiktigt.
”Säg vad du tror!”
”… att alla historierna är lögner.”
För att ta reda på vem som hade rätt var vi tvungna att fånga och döda odjuret. Och det svåraste av allt återstod: att hitta det.
KAPITEL 5
Sista chansen
vi fortsatte längs Sydamerikas kust. Den 3 juli passerade vi Magellans sund, och den 6 juli rundade vi Kap Horn.
Dagen efter var vi äntligen ute på Stilla havet, där odjuret senast synts till. Jag lämnade knappt däcket annat än för att äta och sova.
Så fort en val syntes på håll blev jag lika ivrig som alla andra. Jag ansträngde ögonen så att det gjorde ont i dem, men Conseil sa lugnt: ”Herrn skulle nog se bättre om han inte stirrade så förfärligt.”
En dag ändrade Abraham Lincoln kurs och styrde rakt mot ett djur, men det var bara en vanlig val. Den försvann snabbt under en kör av besvikna rop.
Vädret höll sig vackert. Ned Land fortsatte envist att
tvivla på jättevalen och tillbringade den mesta tiden i sin hytt, där han sov eller läste.
”Herr Aronnax”, sa han en dag. ”Jag tror fortfarande inte på det där vidundret. Och även om det finns – hur ska vi kunna fånga det? Vi seglar ju bara runt. Senast någon såg det här i Stilla havet var för två månader sedan. Det borde vara långt borta vid det här laget.”
Han hade rätt. Ändå trodde alla utom Ned att vi skulle lyckas.
Vi styrde mot norra Stilla havet. Här, där den väldiga narvalen senast setts, steg spänningen. Besättningen stirrade ut över vattnet och inbillade sig att de såg varelsen.
”Där! Odjuret!”
Falska larm ljöd tjugo gånger om dagen. Alla ansträngda blickar, alla spaningar – till slut tröttnade besättningen.
Vi hade korsat havet åt alla håll utan att se något. Nu
växte tvivlet. Missnöjet spred sig. Om inte kaptenen varit så envis hade vi redan styrt hemåt.
Till sist lyssnade kapten Farragut på klagomålen och lovade att ge upp – men vi skulle först ge det tre dagar. Hade vi inte sett odjuret då skulle vi resa hem till Europa.
Det var den 2 november. Nu när det fanns en tidsgräns fick besättningen nya krafter. Masterna fylldes av spanare, kikarna kom fram. Jättevalen utmanades för sista gången
och vi hoppades alla att den skulle anta utmaningen. Späck drogs genom vattnet för att locka vidundret, men de enda som kalasade på betet var hajarna. Småbåtar skickades ut för att söka genom havet. Men ännu på kvällen den 4 november var oceanen tyst och tom.
Vi var nu på 31° 15’ nordlig latitud och 136° 42’ östlig longitud, med Japans öar knappt 200 nautiska mil framför oss. Månen doldes av moln, havet rullade sakta under kölen.
Jag lutade mig mot styrbords reling. Conseil stod bredvid och betraktade vågorna. Några matroser spejade mot horisonten. Ibland bröt en månstråle genom mörkret.
”Ja, Conseil”, sa jag. ”I kväll är det sista chansen att tjäna tvåtusen dollar.”
”Får jag säga vad jag tror?” svarade han. ”Ingen kommer att få se röken av de där pengarna.”
”Du kanske har rätt. Hela resan verkar tokig. Vi har bara förlorat tid. Vi kunde ha varit i Frankrike för länge sedan.”
”Ja, i herrns våning och bland herrns samlingar med fossiler”, sa han.
”Du har rätt. Där hemma skrattar man nog åt oss …”
Jag hann inte avsluta meningen. En hög röst bröt tystnaden. Det var Ned Land som ropade:
”Ohoj! Okänt föremål i vattnet!”
KAPITEL 6
För full maskin
alla sKyndade fraM till relingen. Maskinisterna kom upp från sina maskiner, eldarna lämnade pannorna. Order hade getts att stanna.
Det hade blivit mörkt. Hur skarpa ögon Ned Land än hade, undrade jag hur han kunde ha sett något i vattnet.
Mitt hjärta slog så hårt att jag trodde det skulle brista.
Men Ned Land hade inte tagit fel. Nu såg alla det föremål han pekat på.
Upp ur havet strålade ett ljus. Odjuret låg några famnar under ytan och sände ut det starka och märkliga ljus som många berättat om.
”Se!” sa jag. ”Ljuset vandrar, det rör sig, det rusar mot oss!”
Matroserna på skeppet började skrika.
”Lugn! Backa skeppet!”, ropade kapten Farragut.
Matroserna störtade mot rodret. Ångtrycket sänktes
och Abraham Lincoln svängde runt. Men odjuret närmade sig med dubbelt så hög fart.
Vi stirrade i vattnet, mer häpna än rädda. Trots att vi åkte med 14 knop hann odjuret enkelt upp oss. Det svepte runt skeppet i ett moln av ljus. I nästa stund dök det upp på motsatta sidan, som om det simmat under kölen.
Jag var förvånad. Vårt fartyg flydde istället för att anfalla. Jag påpekade det för kaptenen. För första gången såg han rädd ut.
”Herr Aronnax”, sa han. ”Jag vet inte vad det är för fasansfull varelse vi möter. Jag vill inte riskera mitt fartyg i detta mörker. Hur kan man anfalla något man inte förstår? Vi väntar till dagsljus. Då går vi till attack. Det är utan tvekan en jättelik narval. En elektrisk sådan.”
”Då är den lika farlig som en elektrisk rocka”, sa jag.
”Ja. Om den verkligen är elektrisk är den det mest fruktansvärda djur som funnits.”
Ingen i besättningen sov under natten. Abraham Lincoln gick med halv fart. Odjuret följde lugnt efter oss i samma takt.
Vi gjorde oss redo för strid. Kanonerna var laddade. Ned Land slipade sin harpun.
Vid åttatiden ljusnade det och dimman skingrades.
Plötsligt var luften klar. Då hördes Ned Lands starka röst:
”Odjuret i sikte, babord akterut!”
Alla såg dit. En lång, mörk kropp höjde sig en meter över vågorna. Stjärten piskade vattnet och bildade virvlar. Kölvattnet lyste vitt.
Två vattenstrålar steg fyrtio meter upp i luften. Det fick mig att bli ännu säkrare på att det var en val, de sprutar vatten på samma vis.
Kaptenen ropade: ”Full fart mot odjuret!”
Besättningen jublade. Svart rök steg ur skorstenen och
maskinerna fick fartyget att skaka av hastigheten. Odjuret släppte oss nära, gled undan, stannade, fortsatte. I nästan en timme höll detta på. Vi kom inte en meter närmare.
Det var som om odjuret lekte med oss.
”Detta djur låter sig inte fångas frivilligt”, sa Ned Land. ”Men om jag får stå längst ut på fören kan jag kasta min harpun, om vi kommer nära.”
”Gör det, Ned”, sa kaptenen.
Maskinerna pressades hårt. Fartyget gick med 19 knop. Besättningen rasade och skrek mot besten.
Till sist laddades kanonen. Ett skott avlossades, men gick över. Ett nytt skott träffade. Men kulan studsade mot odjurets hud som mot pansar.
”Förbannelse! Jag ska följa dig till jordens ände!” ropade kapten Farragut.
Vi hoppades att odjuret skulle tröttna, men timme efter timme gick. När mörkret föll trodde jag att allt var slut. Jag hade fel.
Klockan 22.50 såg vi ljuset igen. Odjuret låg stilla, kanske sov det. Det var chansen som kapten Farragut inte tänkte missa. Vi smög oss nära och vågade knappt andas.
Längst fram stod Ned Land. Hängandes i ett rep
lutade han sig över relingen med harpunen i handen. Vi var nu knappt tio meter ifrån odjuret. Ned Land höjde
armen och kastade. Harpunen klingade mot en hård yta och ljuset slocknade.
Två vattenstrålar kastades över däck. Fartyget sköljdes
från för till akter. En våldsam stöt slungade mig över relingen. Innan jag hann gripa tag i något föll jag i havet.
