MARSIANEN
Maria Frensborg Ingrid Flygare
Till Folke och Märta
Jag får en klubb-idé
”Faktiskt var det länge sen vi hade någon klubb”, sa
Sorken när vi satt på elskåpet utanför mitt hus. Det är oftast där vi hamnar när vi kommer hem från skolan.
”Ja, ungefär tusen miljoner år sen”, svarade jag.
Det var solig vår och koltrastarna visslade i träden.
Men i Ellen-och-Sorkenvärlden var det oväder. Vi satt
och hamrade med hälarna mot elskåpet så att det lät som om åskan gick.
Tanten som gick förbi med sin hund tittade lite surt på oss, som om det var vårt fel att det åskade.
”Åh, får jag klappa?” ropade Sorken och hoppade ner.
Tanten stannade, och hunden – som egentligen var alldeles för stor för att vara en tanthund – började slicka
Sorken på händerna och i ansiktet. Sorken bara skrat-
tade för hon är hundgalen. Själv satt jag tryggt kvar på elskåpet. Jag var inte ett dugg sugen på att bli ihjälslickad.
Hundar är bra till tre saker, tycker jag: till blindhundar, till slädhundar och till att nosa reda på försvunna barn. Sorken håller inte med, det vet jag. Hon tycker att hundar är bra till minst tusen saker. När hon blir vuxen ska hon inte ha någon familj har hon sagt, utan bara ett stort hus som är fullt av hundar.
Jag vill hellre ha en hamster och en vanlig man.
När Sorken hade klappat av sig lite hoppade hon upp till mig igen.
”Jo, som sagt, jag känner mig sugen på att starta en klubb”, sa hon.
Vi kom fram till att vi båda var oerhört klubbsugna.
Vår gamla klubb, Krumelurklubben, kände vi oss färdiga med. Nu behövde vi nya fräscha idéer.
Vårt hemliga ställe kunde vi däremot ha kvar. Vi har nämligen ett perfekt klubbrum i en dubbelgarderob hemma hos Sorken, under hennes pappas skjortor.
Där kan vi ha möten helt ostörda. Det vill säga, om hennes brorsa inte är på rethumör. En gång knöt han ihop dörrhandtagen utifrån och sa att han bara skulle öppna om vi började kalla honom för Kungen av Universum. Vi stenvägrade, såklart.
Som tur var hade vi både ficklampa och nödproviant med oss, alltså russin och sockerbitar, som vi hade lånat från deras skafferi. Vi satt därinne i säkert en timme.
Det var ett av våra bästa klubbmöten, faktiskt. Men det kändes lite orättvist när Sorkens pappa kom hem och skällde ut Kungen av Universum så att han fick tårar i ögonen.
”Jag tycker att det ska vara en hundklubb”, sa Sorken och spanade efter den viftande svansen som just vek runt hörnet. ”Eller kanske en klubb för alla möjliga djur”, sa hon sedan, för hon kom nog på att jag inte skulle nappa på hennes förslag annars. ”Vi har ju vårt snigelhotell.”
”Mm”, sa jag, och funderade. Djurklubb väckte inget pirr i magen, precis. Visst var det kul med snigelhotellet, men det kändes inte så nytt och spännande.
Vi satt en stund på elskåpet och åskade vidare med hälarna.
”Nu har jag det!” ropade jag plötsligt och hoppade ner från elskåpet. ”Kom, jag berättar i garderoben!”
Sorken följde efter, och på mindre än en minut landade vi i det välbekanta garderobsdunklet.
Det första uppdraget
Sorken tände ficklampan som dinglade i ett snöre från garderobstaket, och jag drog igen dörrarna ordentligt.
”Det börjar på S”, sa jag.
”Syklubb?” gissade Sorken.
”Fel”, sa jag.
”Simklubb?”
”Fel så in i vassen!”
”Samlarklubb?”
”Fel igen”, sa jag. ”Det börjar på S-P-I.”
”Spikklubb?” sa Sorken, och jag hörde att hon började tröttna på att gissa fel.
”Nej, min kära klubbkamrat”, sa jag. ”Håll i dig nu: S-P-I-oneringsklubb!”
Och precis som jag hade gissat blev hon vild av lycka.
En spioneringsklubb var precis vad som fattades i våra liv.
”Vi kan väl heta spioneringsklubben Fjäderfötterna?” sa Sorken och var så ivrig att hon studsade. Och så blev det. Sorken fick bestämma vad vi skulle heta eftersom det var jag som hade kommit med själva idén.
Jag lät även Sorken få skriva dit namnet på vår nya klubbok. Fast egentligen skriver jag finare, för jag kan skrivstil. Jag får skrivböcker av mamma ibland. Hon är lärare och då badar man i skrivböcker.
Några andra viktiga saker skrev vi också upp, som till exempel vår hemliga ed. ”Ed” är en mening som man säger när man lovar något på heder och samvete.
Vi bestämde att vår hemliga ed skulle låta så här: ”Jag lovar med handen på allt smör i Småland att vara en trogen
Fjäderfot tills döden skiljer oss åt.”
Jag tog Sorkens hand och vi sa eden samtidigt.
”Nu måste vi slicka på varandras näsor så att eden inte går att bryta”, sa jag.
”Måste vi?” sa Sorken tveksamt.
”Ja”, sa jag. ”Annars blir det ingen klubb.”
Jag var egentligen inte heller så sugen att slicka Sorken på näsan, men jag gjorde det ändå, för jag ville vara trogen intill döden.
”Sådär”, sa jag. ”Nu är vi klara!”
”Inte riktigt än”, sa Sorken och drog av sig strumporna.
Hon tog en bläckpenna och skrev ett stort F under varje fot. F som i Fjäderfötterna. Jag gjorde likadant, och sedan tryckte vi våra fotsulor mot varandras och sa eden samtidigt en gång till.
”Sådär ja”, sa Sorken. ”Nu är klubben invigd.”
”Japp”, sa jag och tyckte nästan att ett extra mjukt hudlager höll på att växa ut under fötterna. Sorken höll med. Det var nog något magiskt som kom från F:en, trodde hon.
”Kom Ellen, nu går vi ut och börjar spionera”, sa Sorken och tryckte upp ena dörren.
”Sakta i backarna, syster Fjäderfot. Jag måste ju få förklara vårt hemliga uppdrag först”, sa jag och fortsatte:
”I London bor vår hemliga chef som heter X. Ja, det är egentligen inte hennes riktiga namn, men hon vill att vi ska kalla henne det. Och X har valt ut oss för att leta reda på förklädda marsianer som vill ta över jorden.
De kan finnas var som helst, och de ser ut som vanliga människor, men de kommer från rymden!”
”Nähä?” sa Sorken.
”Joo!” sa jag. ”Och X har sagt att vi måste pluttifransa alla misstänkta marsianer.”
Sorkens fnissade till.
”Pluttifransa?”
”Just det”, sa jag allvarligt. ”Pluttifransa, och inget
annat. Då tejpar man fast en liten pärla på ryggen på den misstänkta marsianen och så är faran över.”
Sorken gick lydigt och hämtade pärlor och tejp, och under tiden passade jag på att norpa en tändsticksask från köket. När Sorken kom tillbaka tog jag en tändsticka och satte den på sidan av asken så att den stack upp som en liten antenn. Jag fäste den med en lång remsa tejp.
”Nu kan vi kontakta X”, sa jag och höll den nya uppfinningen mot örat.
”Ja, hallå”, sa jag. ”Det är Ellen som talar. Jaha … Ja, jag förstår. Okej … okej. Uppdraget uppfattat. Klart slut.”
”Det var X som ringde”, sa jag. ”Hon har hittat vårt första offer. Vi måste pluttifransa din brorsa.”
”Är han en marsian?” undrade Sorken förvånat.
”Det verkar så”, svarade jag.
Att pluttifransa Sorkens brorsa kändes som ett klokt val. Om man jämförde honom med Sorken syntes det att deras näsor var väldigt olika. Antagligen var de inte syskon på riktigt. Hennes brorsa kom nog från rymden, helt enkelt. Kanske var det också därför han retades så mycket.
Sorkens brorsa satt på sitt rum och spelade dataspel. Vi petade försiktigt upp den knarrande dörren.
På lätta fötter rörde vi oss närmare och närmare vår fiende. Han hade hörlurar och satt med ryggen till, så det var bara att smyga fram med tejpen och pärlan.
Tänk att det var så enkelt att vara smygande spionagent!
Men plötsligt hävde Sorken upp ett illvrål. Fienden släppte sitt tangentbord och vände sig hastigt om.
”Vad håller ni på med?” röt han irriterat.
”Vi kliver på ditt vassa mördarlego fattar du väl”, svarade Sorken, och gned sig under fotsulan.
”Gå ut härifrån, knäppungar”, sa fienden med en suck och fortsatte spela som om ingenting hade hänt.
Sorken linkade ut och jag följde efter.
”Uppdrag nummer ett: Helt misslyckat!” sa jag.
”Inte för fienden”, sa Sorken. ”Han fick oss rakt i fällan.”
Vi tassade tillbaka till garderoben och tog fram den hemliga spioneringsboken. Under rubriken Varningar skrev jag vår första anteckning:
Se upp för vassa legofällor. De kan finnas överallt.
Spioner utan skor
När jag hade blåst lite på Sorkens onda fot tog jag fram tändstickstelefonen och höll den mot örat.
”X säger att vi måste hitta vårt nästa offer utomhus”, rapporterade jag när jag hade lyssnat färdigt.
”Okej”, sa Sorken och stoppade på sig tejpen och en näve pärlor. Själv tog jag ansvar för telefonen.
Vi kröp ut ur garderoben, blinkade lite mot det skarpa solljuset i Sorkens rum och åkte ledstång nerför trappan. Eftersom vi ville prova våra fina fotsulor ute lämnade vi ytterskorna i hallen.
Det här var årets första barfotapromenad och jag fick nästan lite sommarkänsla i kroppen, trots att det bara var maj. Men våra mjuka smygarfötter var visst inte redo för småsten på asfalt, så det kändes skönt när vi
nådde fram till gräset på andra sidan gångbanan.
”Sa X vem vi skulle pluttifransa sen?” frågade Sorken.
”Nej, inte direkt”, svarade jag. ”Det skulle dyka upp någon har jag för mig att hon sa.”
Vi satte oss bakom en buske för att invänta vårt nästa offer. Efter en liten stund mullrade det till i närheten.
En bil med släp rullade fram, trots att det är förbjudet att köra på gångvägen mellan husen. Bilen stannade på andra sidan om busken där vi satt och motorn stängdes av. Släpkärran var stor och orange, och på långsidan stod det: ”Hyrd hos Preem i Slavsta”.
”Slavsta låter mystiskt”, sa jag. ”Marsianskt på något vis.”
”Det är nog våra nya grannar mitt emot som kommer”, sa Sorken och stack fram huvudet för att se lite bättre.
”Nu minns jag”, sa jag. ”X sa visst något om att vi skulle pluttifransa nya grannar.”
”Perfekt”, sa Sorken. ”Det gör vi.”
Vi satt stilla bakom busken och väntade på att någon skulle kliva ut ur bilen. Först såg vi en typisk marsianpappa, sedan en marsianmamma, och efter en stund lyftes en skrikande bäbis ut ur baksätet. Bäbisen hade en randig sparkdräkt och en toppig mössa i samma randiga mönster.
”Typisk marsianunge”, sa jag. ”Det ser man ju på
mös san. Jag slår vad om att den gömmer sina antenner där under.”
”Typisk marsipanunge”, viskade Sorken flinande och bet mig i armen.
”Inte skoja nu”, sa jag bestämt. ”Nu är det allvar.”
Vi smög fram mot huset och ålade oss försiktigt in på marsianfamiljens tomt. Häcken fungerade som ett perfekt skydd. På våra mjuka fjäderfötter tassade vi upp på baksides-altanen och kikade in genom ett av fönstren. Det var ett rum som såg precis ut som Sorkens vardagsrum, fast helt tomt på möbler. Inte ens en lampa hängde i taket.
Vi stod och spanade ett tag, men det blev lite långtråkigt eftersom ingenting hände. Jag stack ner handen i fickan och tog upp tändstickstelefonen.
”Det ringer”, sa jag. ”Du kan få svara om du vill.”
Sorken sken upp och tryckte nöjt luren mot örat.
”Ja, hallå”, svarade hon. Sedan hummade hon en stund och såg mycket allvarlig ut innan hon la på.
”Det var från chefen. Hon sa att vi genast måste ge oss av härifrån. Den här marsianfamiljen verkar vara mycket farligare än vad hon först trodde. Vi får absolut inte pluttifransa dem. Vi måste gnekomojsa dem istället.”
”Gnekomojsa?” sa jag.
”Ja, just precis”, sa Sorken. ”Då tar man lite frigolit
och gnuggar mot ett fönster på nedervåningen, så att marsianerna inte kan skjuta med sina laserstrålar. Jag har lite frigolit hemma i byrålådan. Kom!”
Men det blev inget gnekomojsande den dagen, för utanför Sorkens hus stötte vi ihop med min mamma som ville att jag skulle komma hem till middagen.
Fjäderfötterna var tvungna att ta farväl av varandra utan att ha slutfört ett enda uppdrag.
”Fles i florron, Ellen”, ropade Sorken efter mig.
”Fles i florron”, ropade jag tillbaka och vinkade med tändstickstelefonen till min bästis.