HEMLIGHETEN
Maria Frensborg Tomas Nilsson
Till Folke och Märta
Avgrundslock och drunkningsdöden
Det finns tre saker som jag verkligen hatar: A-brunnar, cigaretter och när vi ska bada med skolan. Alla sakerna har med döden att göra. Döden hatar jag också, men
det är ingen idé, för den kan man inte göra så mycket åt. ”Säg inte hata, Ellen”, brukar pappa säga. ”Det är ett sånt starkt ord. Spara det tills det verkligen behövs.”
Men jag tycker ju att det behövs, för jag hatar verkligen vissa saker.
Jag börjar med A-brunnarna. A betyder avgrund, och kliver man på en sådan brunn betyder det otur.
När som helst riskerar man att ramla ner i en avgrund, eller så kan något ännu värre hända.
Gatorna i min stad är alldeles vattkoppsfläckiga av A-brunnar. Det det är därför jag alltid måste vara på
min vakt. Men blir man knackad tre gånger i ryggen så försvinner A-brunnssmittan, och det är ju tur.
Det finns K-brunnar också, men de betyder kärlek och är bara bra att kliva på. Då fyller man på sitt förråd av kärlek och då kommer många människor att tycka om en i livet. Om man tänker på en speciell person när man kliver på en K-brunn så kommer den personen att bli kär i en. Jag säger inte vem jag brukar tänka på, men det är en i min klass.
Att hata cigaretter är ganska vanligt. Jag tror att alla på min skola gör det. Men jag tror också att jag hatar cigaretter lite mer än de flesta, eftersom jag tänker så mycket på dem. Min mamma har bara rökt en gång och det var när hon var en ungdom. Min pappa röker ibland när han går på fest. Jag kan inte fatta att han kan vara så knäpp. Cigaretter kan man ju dö av.
Kommer ni ihåg vad min tredje hat-sak var? Just det, bada med skolan. Vi håller på att ta märken och jag, Miriam och Filip är sämst i klassen. Jag har tagit Baddaren och Silverfisken, och nu håller vi på att hämta saker från botten. Kanske kommer jag att dö på bad huset tillsammans med Miriam och Filip. Kanske hinner jag inte upp till ytan igen innan mitt syre har tagit slut. Jag har ganska små lungor, nämligen.
När vår gympafröken ser tre små barn ligga på botten
i det klorhemska vattnet kommer hon nog ångra att vi skulle ta märken. Men det är så dags då.
Varannan tisdag är det baddag. Då är det extra viktigt
att inte kliva på A-brunnar. Ni förstår nog varför.
Slippa-bada-vecka
Som tur var kom höstlovet och befriade mig från en baddag. Jag satt hemma i köket på lördagsmorgonen och kände mig lite extra lycklig. På bordet brann ett stearinljus som jag hade tänt för att mamma skulle förstå att november är en fin månad. Min mamma verkar tycka att det är jobbigt att kliva upp på hösten. Det första hon säger när hon vaknar är ”Usch, Smulan, vad mörkt det är.”
Hon kallar mig för Smulan, men egentligen heter jag Ellen. Hon kallar mig för Snuffelina, Gullmaja och Karlsson-Larsson också, men när jag har kompisar hemma måste hon kalla mig för Ellen, det har jag bestämt. Ingen mer än jag har en mamma som hittar på så konstiga namn.
Jag får tända ljus själv, men min bästis Sorken får bara tända tillsammans med sin mamma eller pappa. Det är konstigt, för Sorken är världsbäst på att tända ljus. Hemma hos mig brukar vi göra stearinfigurer och tända och blåsa ut ljus flera gånger, ända tills brandvarnaren startar.
En gång kom mamma utrusande ur arbetsrummet med alldeles vilda ögon och trodde att det var eldsvåda på gång. Då fick jag inte göra fler stearinfigurer på flera veckor.
Min mamma är fröken, eller lärare som hon själv säger, men hennes skolbarn är nästan vuxna. Hennes skola heter gymnasiet. En gång när jag hade feber och inte kunde gå i skolan så fick jag gå i skolan ändå, fast tillsammans med mamma. Jag fick heta extrafröken och bära pennor och sudda tavlan.
Skolbarnen var jättelånga och hade mörka röster. De skrattade högt och ville att jag skulle komma och prata med dem. Det var så konstigt, det var som om de var barn, fast de hade vuxenkroppar. Jättebarn skulle man kunna säga.
När jag pratade med mamma om det efteråt så sa hon att precis så var det. De var jättebarn med vuxenkroppar som gärna ville vara vuxna fast det inte riktigt gick.
När de hoppade omkring och skrattade såg jag att det stämde. Så brukar inte vanliga vuxna göra.
Konstigt att man kan tycka så olika. Mammas elever vill växa upp så fort som möjligt – själv vill jag aldrig bli vuxen. Aldrig, aldrig. Jag och Sorken har bestämt att vi inte ska bli det heller, men vi vet inte riktigt hur det ska gå till.
Pippi Långstrump hade ju ett krumelurpiller som man kunde äta för att slippa bli stor.
Ett sådant piller skulle vi också vilja ha.
Krumerlurklubben och livspaketet
Sorken och jag har startat en klubb, Krumelurklubben heter den. Vi träffas i hennes garderob varje onsdag efter fritids och försöker komma på var någonstans man kan hitta ett krumelurpiller, eller något annat som gör att vi aldrig blir vuxna.
Det är en dubbelgarderob som vi sitter i, så vi har ganska gott om plats. Ovanför oss hänger Sorkens pappas skjortor. I ett rep från skjortstången har vi hängt upp en röd ficklampa, och på väggarna har vi satt fina bilder och klistermärken för att göra det mysigt.
Min favoritbild är ett kort på Sorken och mig när vi gick på dagis och hade maskerad. Sorken är utklädd till råtta och ser verkligen råttig ut. Det är från den bilden som hon har fått smeknamnet Sorken.
Vi bor på samma gata vi två. Jag bor i ett gult hus och Sorken bor i ett rött, men det finns gröna också. Alla hus är av samma sort, med tegel nere och trä uppe.
Om man kör bil till vårt område måste man parkera på en parkeringsplats vid stora vägen, sedan får man gå den sista biten. Inga bilar får köra inne på området, så därför har jag och Sorken fått gå själva till varandra nästan ända sedan vi var pyttebäbisar. Jag tror till och med att jag skulle kunna gå till Sorken och blunda hela vägen. Det måste jag prova någon gång, förresten. Men kanske kikar jag lite när jag passerar framför Ågrens hus, för där finns det två A-brunnar.
En gång när vi satt i Sorkens garderob kom hennes storebror och knackade på dörren. Han sa att han hade köpt var sitt krumelurpiller till oss av en gammal tant på stan.
”Tanten såg ut som en häxa”, sa han och plockade fram två piller och lite byxludd ur fickan.
Det konstiga var att pillren smakade precis som vitamintabletterna som man får hemma hos Sorken innan man äter mat. När vi sa det skrattade han som en flodhäst och sprang iväg och låste in sig på sitt rum.
Han är ganska knäpp ibland, faktiskt.
Jag brukar tänka på att vuxna inte riktigt förstår vad som är viktigt i livet, till exempel att det är viktigt att
gå i vattenpölar. Fina stenar är också viktigt, tycker jag.
Och små djur. Sorken tycker att gatkritor är viktigt.
Moraknivar tycker vi båda är viktigt.
En onsdag när vi hade möte med Krumelurklubben skrev vi upp massor av viktiga saker på botten av en tom skokartong.
Det här skrev vi upp:
Fina stenar
Moraknivar
Tejp
Stearinfigurer
Suddgummin
Tuggummi
Gatkritor
Hemliga koder
Små djur (till exempel daggmaskar och sniglar)
Att gå i vattenpölar
Att cykla fort i nerförsbackar
När vi hade skrivit färdigt slog vi in skokartongen i ett glansigt presentpapper. Det blev vårt livspaket.
Vi knöt fast paketet i ett rep och hissade upp det i garderoben så att det hängde bredvid ficklampan.
”Tänk vad bra att vi har ett livspaket, om vi skulle börja undra vad som är viktigt”, sa Sorken.
”Ja”, sa jag, ”men vi får bara öppna det i nödfall.”
”Absolut!” sa Sorken. ”När är det nödfall, tror du?”
”Kanske om jag märker att du börjar bli lite vuxig, eller om du märker att jag börjar bli det. Då kan vi ju öppna och kolla vad det är som är viktigt egentligen”, sa jag.
”Ja, då är det nödfall”, sa Sorken.
”Ja, då är det nödfall”, sa jag.
En vuxen som har kvar lite barnighet i sig är min pappa. I alla fall när han målar. Min pappa är nämligen brevbärare på förmiddagen och konstnär på eftermiddagen. När han kommer hem från postrundan är han jättetrött, men när han har duschat och satt på sig sin målarrock blir han pigg som en lärka.
Vi har ett rum i källaren där pappa målar sina tavlor. Nästan alla tavlor föreställer hästar: hästar som äter, hästar som springer, hästar som skrattar och hästar som sover. Jag tycker att pappas hästar ser lite konstiga ut.
De har stora magar och väldigt smala ben. Jag brukar kalla dem för spagettihästar.
”Pappa, varför målar du bara spagettihästar?” frågar jag ibland.
”Hästar, min lilla frikadell, hästar är frihet”, svarar
han alltid och fortsätter måla sina mular och manar.
För pappa är jag Ellen Frikadellen. Ellen Frikadellen
Mademoisellen hela kvällen.
Pyjamasplanen
”Hörru Gullmaja, ikväll är det fest.”
Det var mamma som berättade det, och jag blev genast lite orolig. Alltid när hon kallar mig Gullmaja är det någonting lurt på gång.
”Vad då för fest?” undrade jag och kände hur ett litet morrande drog igång inne i magen.
”Vi ska följa med pappa på kusinträff, hos faster Eva och farbror Erik som nyss har kommit hem från USA.”
Mamma kliade sig i håret och tittade ut i den svarta novembermorgonen. ”Det är en vuxenfest, men jag tror det blir jättemysigt.”
Aha! Det var därför hon var orolig. Hon vet att jag hellre dör än går på vuxenfester, i alla fall nästan.
Jag började låta som ett litet grönt monster och gled
långsamt ner från stolen och hamnade bland smulorna under köksbordet. Monstret blev argare och argare, och till slut bet det gröna monstret mamma i strumpan.
”Gullmaja, det blir trevligt, jag lovar. Farbror Erik är duktig på att laga mat och vi kanske får något gott till efterrätt. Glass kanske? Du gillar ju glass!”
”Små gröna monster äter bara kräk”, sa jag. ”Kan
Sorken följa med?”
Mamma tänkte en stund medan jag sorterade smulorna under bordet i två lika stora högar. Sedan sa hon att vi i alla fall kunde ringa och höra med faster Eva och farbror Erik, och med Sorkens mamma och pappa.
Sorken behövde vi inte fråga för jag var säker på att hon ville följa med. Vuxenfester är det bästa vi vet, om vi får gå på dem tillsammans alltså. Man kan göra finfina bus på vuxenfester.
”Och så vill jag ha på mig skelettpyjamasen”, sa jag.
”Snuffelina, det är en finfest, inget pyjamasparty.”
Jag svarade inte, för jag hade fått en idé.