DUBBELPINGVINEN
Maria Frensborg Ingrid Flygare
Till Folke och Märta
En blöt fö-hö-delsedag
Jag låg stel som en stolpe i sängen och lyssnade på skramlet från köket. En stol sköts in. En tejprulle drogs ut. Ett glas ställdes på en bricka.
Det var min födelsedag och när som helst skulle mamma och pappa storma in med flaggan och presenterna.
Mest av allt önskade jag mig ett norrsken, men det är svårt att slå in förstås.
På andra plats ville jag ha vinter. Och då menade jag riktig vinter, med knarrig snö och limkänsla i näsan.
På tredje plats: en norsk skogskatt med lång päls, fast jag visste inte vad den skulle heta än. Kanske Jamalia eller Kattarina.
Jag väntade lite till, sedan kröp jag ihop på sidan under täcket och suckade. Vad sysslade de med egentligen?
Till slut orkade jag inte vänta längre, så jag reste mig försiktigt och petade upp en glipa i rullgardinen. Ute var det fortfarande mörkt, men äppelträdet nedanför kunde jag se.
Och marken också. Den var … Vänta, den var alldeles vit!
”Snö!” ropade jag och flög ur sängen. ”Snö!” hojtade jag medan jag sladdade nerför trappan och kutade förbi mamma och pappa som stod på rad i korridoren. ”Snö! … Snö! … Snö!”
Jag drog på mig stövlarna och smällde upp ytterdörren. Ute var det kallt, kylan bet mig i magen, men vad gjorde väl det?
Snabbt svängde jag runt hörnet, slajdade ner på gräsmattan och började vifta med armarna.
Vintern var äntligen här och jag skulle göra en ängel! Två änglar! Nej, tio! Hela baksidan skulle bli prickig av änglar!
Men … något kändes fel. Rumpan blev sjöblöt genom pyjamasen.
När jag satte mig upp och klappade marken vispade händerna runt i en iskall soppa.
Det var inte snö, det var bara en geggig sörja.
En isgröt, en smet, ett ingenting. Och min pyjamas var våtare än Östersjön.
”Fjärtvinter!” ropade jag så att det ekade mellan husen.
Ilskan sprängde i halsen och det kändes som om jag hade kissat på mig när jag lufsade tillbaka mot ytterdörren.
I hallen stod pappa med flaggan i handen och mamma bar brickan med ljuset och alla paketen.
”Ellen Frikadellen”, sa mamma förvånat. ”Vad är det som händer?”
”Det är usligt och grusligt alltihop!” skrek jag. ”Och nu är fö hö delsedan också fö hör störd!”
Jag sparkade av mig stövlarna så att det tjongade i väggen och föll ihop i en tjutande hög på golvet.
Genast kände jag hur pappa skopade upp min kropp och bar mig till badrummet. Där fick jag byta den sjöblöta pyjamasen mot mammas torra nattlinne innan han bäddade ner mig i dubbelsängen och strök mig över håret.
”Nu är klockan verkligen mycket. Det är hög tid att sova. God natt, min skatt, fles i florron!”
Pappa blinkade åt mig med ena ögat, sedan lämnade han rummet och stängde dörren från andra sidan.
Och jag fick börja om.
Jag låg blick stilla på pappas sida av sängen och lyssnade. Från korridoren utanför hördes rasp och tissel tassel,
och när dörren gick upp exploderade rummet i sång:
”Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva uti hundrade år!”
Men jag tittade inte ut direkt, för jag behövde ligga kvar under täcket och känna efter lite.
I nio födelsedagar hade jag levt. Och det här var den första utan riktig snö.
”Ett niofaldigt leve för Ellen!” ropade mamma och så hurrade de som galningar.
När något tungt landade på magen kikade jag fram under täcket.
Det var brickan med pakethögen.
Först skakade jag på det blankaste paketet som mamma egentligen tyckte att jag skulle spara till sist. Det hade rosett och var stort som en legoask, men helt utan skrammel.
Sedan slet jag av pappret, och så gapade jag så stort att det knakade i kinderna.
Va, en mobil ! En blank och silvrig och nästanutanrepor knapptelefon som var bara min.
”Vid nio år, en knappis man får”, rimmade pappa.
”För det står i lagen”, sa jag och pussade mobilen på skärmen.
”Inte precis lagen”, sa mamma och skrattade.
Jag öppnade de andra presenterna också – det var en
bok från farmor, och en helt egen gurka och en glitterstudsboll – men det fick gå undan, för nu måste jag till skolan. Sorken väntade säkert redan vid lekparken.
”Ellen, du ska få en sak till också”, ropade mamma efter mig när jag sprang hemifrån med slängande skosnören och mössan ut och in. ”Fast den kommer först ikväll.”
Dagen var mulen, men Sorkens gula täckbyxor lyste som solen. Hon syntes på långt håll där hon stod ovanpå gungbrädan och vippade fram och tillbaka.
Jag tjoade och vinkade och rusade rakt mot henne genom parken:
”Sorken! Jag har fått en knappmobil! Och ikväll ska jag få en till grej!”
Man hade kunnat tänka sig att ens bästa vän skulle springa fram och kasta sig runt ens hals. Det var ju ändå min födelsedag. Men Sorken bara stod där på brädan och vickvickvickade.
Hon verkade inte bry sig det minsta. Inte ens ett hej fick jag.
Jag drog in snor och kände hur det sved bakom näsan. Hur kan man glömma att ens allra bästa vän fyller år?
Då skuttade Sorken ner på marken och la en blöt ullvante på min axel.
”Ursäkta … Men vem är du, egentligen?”
”Sorken, sluta … Det är ju jag, ser du väl! Din bästa kompis!”
”Menar du Ellen? Nej, nej. Ellen träffade jag igår. Hon är mycket mindre. Du är väl mer än åtta år?”
Då fnittrade jag till, för äntligen förstod jag vad hon höll på med. Sorken flinade också och rev runt i ryggan.
”Här”, sa hon, och så drog hon fram ett paket som var invirat i tidningspapper och stora mängder tejp. ”Till min bästa vän som fyller nio jordsnurr.”
Jag försökte jobba snabbt, fast det tog en bra stund att bita sig in i paketet, för Sorken är en riktig stortejpare.
Inuti låg en burk. Det var en syltburk, med skvalpig och genomskinlig sylt. Och bara lite av etiketten satt kvar.
”ingonsyl”, läste jag, men just när jag skulle skruva upp locket hojtade Sorken till:
”Stopp, din galning! Du ska inte öppna, fattar du väl. Vänd och skaka.”
Försiktigt tippade jag burken uppochner. Och där på locket innanför glaset stod ett litet rådjur och glodde med stora ögon.
”Skaka!” sa Sorken igen.
Jag gjorde som hon sa. Då virvlade vita flingor upp ur vattnet, och när jag höll burken stilla dalade ett snöfall
ner över rådjuret. Det var så vackert att man ville gråta.
”En snöglob”, meddelade Sorken och rätade på ryg gen.
”Jag har gjort den själv. Snön är av kokos.”
Jag skakade burken en gång till.
”Åh, Sorken, tack så mycket! Det var den finaste presenten av alla!” sa jag, för det var det verkligen.
Sorken drog upp mössan i pannan och log stolt. Jag gav snögloben tre ordentliga pussar innan jag la ner den i väskan, sedan kutade vi raka vägen till skolan medan slasket skvätte som smutsig slush runt fötterna.
Snurr i bollen
Vår skola heter Barnlyckeskolan. Den är tegelbrun och bred och har tre våningar. Matsalen är ett eget litet hus på gården. Gympasalen också.
Vår rektor är lång som en skyskrapa och håret liknar sockervadd. Sorken och jag brukar spionera på henne på rasterna. Fast vi säger spissa, så att ingen ska fatta.
Rektorn är helt klart mystisk. Vi tror att hon kan vara en hemlig agent. Nästan hela tiden går hon runt med mobilen mot örat och säger olika spionord:
”Bla bla bla, kriterier, bla bla bla, matris, bla bla bla, avkoda.”
En gång när jag hejade på henne snöt hon sig bara istället för att svara.
”Tjena rektorn”, sa jag.
”Snorfrääs”, sa hon.
Sorken och jag har skrivit upp hennes bilnummer. Det är BXA 392. Bilen är spionröd.
Faktiskt finns det många vuxna på vår skola som är lite mystiska. Vår musiklärare, till exempel. Han heter Jonny Bornemark och brukar prutta i hissen. I alla fall gjorde han det en gång när Sorken åkte med.
Börje är vår vaktis. Börje Snörje, kan man också säga. Han samlar på snäckor och har fyllt en hel skottkärra. Och i matsalen jobbar Inger och Samir och Maud. Fast de är ganska vanliga.
Nej, förresten, Maud är inte vanlig, för hon kan vända på ögonlocken.
Vår specialfröken heter Ylva Handas. Men Sorken kallar henne Ylva Andas, för när man ber om hjälp ställer hon sig jättenära och andas ner i hårbotten. Och Sorken borde veta, för hon går till Ylva Andas varje onsdag och räknar matte.
Och så finns Robin. Han har ett kors i ena örat och en regnbågsfisk på armen, men han är inte det minsta mystisk. Fast han är ganska färsk. Vår klass är hans, så ibland blir det fel för han har liksom inte hunnit öva så mycket än.
En gång råkade Robin säga att Örebro är en sjö. Och en annan gång glömde han att ta på sig skor när vi gick till
matsalen, och så har han vattnat plastblomman i fönstret. Men för det mesta klarar han sig fint.
Varje dag säger han: ”God morgon, mina små kycklingar.”
Då svarar vi alltid: ”Var hälsad, kunskapens härskare.”
Sådant gillar vi i vår klass.
Alla som har mobil med sig till skolan måste lägga den i en särskild grön låda på morgonen. Det har Robin bestämt.
”Milda makaroner”, sa Robin när jag sträckte handen mot gröna lådan. ”Har du skaffat telefon, Ellen?”
Jag flinade upp mig och gjorde mig lång.
”Kan man tänka sig att någon fyller år, kanske?”
”Det kan man verkligen!” sa Robin och log med ögonen. ”Jag har den äran att gratulera.”
”Tack”, sa jag, och sedan frågade jag om jag kunde få hans nummer.
Robin skrattade och pep mig i magen, för han trodde att jag skulle busringa. Men det hade jag inte precis tänkt. Jag bara samlar på nummer. Hittills har jag tre: mamma, pappa och farmor. Det sa jag till Robin.
Då tryckte han in sina siffror innan han la min telefon i gröna lådan. Sedan ropade han ”Okej, allesammans!” och så smällde han ihop händerna:
Klapp. Klapp. Klapp-klapp-klapp.
Genast klappade hela klassen tillbaka: Klapp. Klapp. Klapp-klapp-klapp.
Det betyder tystnad på klappspråket. Robin har sagt att man talar klappspråket i ett litet land som heter Klappland. Klappland ligger nära Indien och de som bor där har väldigt stora händer.
Jag tror att han skojar, men jag är inte helt säker.
”God morgon, mina små kycklingar!” fortsatte Robin.
”Var hälsad, kunskapens härskare!” svarade vi som vanligt.
Och äntligen hade det blivit dags. Robin tutade en fanfar med munnen och jag fick komma fram till katedern. Där fick jag sätta mig i den röda vuxenstolen, den som har både hjul och spak.
Under tiden ställde sig resten av klassen på bänkarna, precis som vi alltid gör när någon fyller år.
Så sjöng klassen Happy Birthday och Robin snurrade mig i stolen, varv efter varv. Jag vek in benen och höll hårt i sitsen för att inte flyga av. Ja, där satt jag och levde loppan medan sången dånade och rummet virvlade förbi, wiong, wiong.
När stolen stannade fortsatte rummet att vrida sig och jag vinglade tillbaka till min plats. Men jag ramlade inte.
Min plats är bredvid Tor. Jag brukar kalla honom Tor
Snorkontor, fast egentligen heter han Tor Westerlund. Och han kallar mig Ellen Fiskfjällen, för vi är retkompisar.
Tor Snorkontor känner man igen på Minecrafttröjan. Jag har räknat ut att han äger tre olika. Idag hade han den ljusblå.
Jag damp ner på stolen bredvid Tor och kände hur världen långsamt slutade snurra.
”Jaha, Snorkontor. Nu har man en mobil”, sa jag.
Tor himlade med ögonen uppåt.
”Mäh, mobil har väl alla, Fiskfjällen.”
”Minecraft är sämst”, sa jag.
”Din mobil är sämst”, sa Tor.
”Men sådär ja!” avbröt Robin. ”Nu när vi har firat
Ellen ska vi börja dagen med att titta på en film. Den handlar om klimatet. Vem kan berätta vad klimatet är?”
Genast sköt jag upp handen i luften.
”Det är ungefär som väder”, sa jag.
”Precis”, sa Robin och nickade. ”Bra där, Ellen. Det är nästan rätt. Men när man pratar om klimatet kan man inte bara titta ut genom fönstret och säga att det är soligt eller kallt. Man måste plussa ihop massor av dagar och jämföra med hur det var året innan. Eller för femtio år sedan, eller hundra. Så även om det är ruskigt kallt en dag kan klimatet ändå ha blivit var
mare om man jämför med andra år. Förstår ni vad jag menar?”
Alla ropade ”jaa”, för vi ville se på film.
Sorken och Muhammed var veckans klassvärdar. De fick veva ner gardinerna medan Robin fixade med datorn, och till slut gick filmen igång.
Den började på Arktis där en isbjörn lufsade fram över isen. Huvudet hängde och den såg ut som om den ville gråta, fast jag vet inte om björnar kan det. En röst sa att isbjörnen mådde dåligt eftersom klimatet har blivit varmare. Sedan hoppade filmen till en stad där husen var översvämmade och två barn paddlade omkring på gatan. De såg inte heller så värst glada ut, trots att de fick åka gummibåt.
Mitt i filmen flög dörren till klassrummet upp, och där stod rektorn med hela det vita sockervaddshåret och glodde på oss. När hon upptäckte filmen blev munnen till ett argt hål.
”Men uschan buschan!” ropade hon. ” Bort med det där på direkten!”
Då reste sig Robin från stolen och tryckte på paus.
Genast stannade gummibåten och allt blev stilla på duken.
”Jaså …”, sa rektorn och drog ut munnen till ett leende, ”filmmys, minsann! Men det här ser inte ut som
trevligt … Eller hur, Robin? Finns det inget annat ni kan titta på? Något med prinsessor, kanske? Som inte ger barnen mardrömmar?”
”Hm”, sa Robin och drog sig i örsnibben. ”Jo … Fast det här är en skolfilm om … Ja, om kli…”
”Kli?” avbröt rektorn. ”Kli…? Ja, jag får faktiskt lite kli nu. Vi har redan pratat om det här, eller hur?”
Hon pausade och drog naglarna mot halsen så att det frasade.
”Skräm inte upp våra små kottar, min käre Robin.
Barn ska få vara lugna och sorgfria … Jaa, trygga, helt enkelt. Det står i barnkonventionen.”
Nu log rektorn ännu bredare, fast ögonbrynen såg inte särskilt glada ut.
”Välj tecknat, om du prompt ska visa film på skoltid. Och kila förbi mitt kontor på rasten, är du gullig.”
Jag sneglade åt Robins håll. Han fick små ryck runt näsan, men han gjorde som rektorn sa och klickade bort gummibåten. Istället startade han Askungen, den med mössen från julafton som alla har sett fjuttonhundra gånger.
”Hej, vi ska sy den! … Vi ska sy och vi ska klippa, vi ska göra, ska vi tippa …”
I dörröppningen stod rektorn kvar och nickade i takt till musiken.
”Sätt igång nu skynda ila, vi har inte tid att vila …”, gnolade hon med musröst medan frisyren svajade på huvudknoppen. ” Hörni, visst har vi det mysigt här på skolan? Mysigt och pysigt och trevligt. Ja, så tryggt och fint, och på fredag blir det efterrätt!”
Hon log en sista gång mot klassen innan hon backade ut ur rummet och knyckte igen dörren med rumpan.
När rektorn hade försvunnit kändes allt lite konstigt … Vi tittade på Robin, men Robin tittade inte tillbaka. Han bara stod där med hängande armar och glodde rakt fram, som om han inte riktigt visste vad han skulle göra.
”… Och den vackraste hon blir på hela kvälleen”, pep mössen.
”Robin”, sa jag. ”Rektorn har gått nu.”
Då stängde Robin av Askungen, sedan gick han fram till fönstret och vevade upp gardinerna.
”Hallå, ska vi inte titta färdigt på den riktiga filmen”, ropade Sorken. ”Den om klimatet?”
”Klimatet?” sa Robin. ”Nej, nej … inte idag. Nu har det blivit dags för matte. Ta era böcker och … ja, och börja gångra lite, kan ni göra.”
Och så fick vi räkna femmans tabell hela vägen fram till rasten. Under tiden satt Robin bakom katedern och
snurrade långsamt på veven till pennvässaren, som om han vässade världens längsta penna.
Jag vred på nacken och tittade åt Sorkens håll. När
hon fick syn på mig rynkade hon näsan, och jag gjorde likadant, för något var helt klart fel.
Frågan var bara vad.