Spökflickan
Prolog 25 juli 1951
Vinden river i håret och den vita klänningen fladdrar kring benen. Vågorna brusar mot den steniga stranden. I den ena handen håller hon en liten parfymflaska, i den andra har hon en nyckel. Kinderna hettar och hjärtat slår vilt i bröstet. Med baksidan av handen stryker hon bort en tår från kinden.
– Jag fyller faktiskt år idag, viskar hon. Fast det verkar ingen bry sig om!
Åh, vad hon hade hoppats att allt skulle bli som vanligt bara hennes nioårsdag kom. Men så blev det inte. Tvärtom. Allt är värre än någonsin!
Sorg och ilska skär genom kroppen när hon slungar den lilla parfymflaskan ut över havet. I samma stund som den försvinner i det mörka vattnet ångrar hon sig.
• 1 • Nutid
Det doftar salt och tång från havet. Sanden blänker skarpt i solen och Anna önskar att hon hade tagit med sig sina solglasögon, men de ligger kvar där hemma.
I tygpåsen skramlar några runda stenar och massor av glänsande snäckskal. De kommer att passa fint i fönstret i hennes nya rum.
Nere vid vattnet, där sanden är mörk och fuktig, hittar hon en vit fjäder, säkert från en fiskmås. Fågeln har nog tappat den alldeles nyss för den är helt ren. Anna lägger fjädern i påsen. Kanske ska hon plocka några nyponrosor också? De växer vid strandkanten nära de krokiga tallarna. Hon tittar sig omkring. Lite längre bort är det något som glimmar till och hon skyndar sig dit. Mellan två stenar ligger en liten oval flaska inkilad. Flaskan är gjord
av kristall och är ungefär lika stor som hennes handflata. Högst upp syns en svag guldrand och på den ena sidan finns en tunn spricka som sicksackar sig nästan ända ner till botten.
Hon borstar bort sand från flaskan och tar den med sig när hon går tillbaka hemåt.
De har bott i huset i tre veckor nu. Förut bodde de i en liten lägenhet i Stockholm, många mil härifrån, men så fick mamma och pappa för sig att de skulle flytta hit till landet. Båda fick jobb på vårdcentralen i byn men än så länge har de semester. Anna suckar. Hon hatade redan från början tanken på att flytta. Men de var två mot en. Och de var vuxna. Så hon hade ingen chans. Och nu har hon gått här och dragit runt i sin ensamhet. Det finns absolut ingenting att göra. Hon kan ju alltid bada förstås, fast det är inte så kul utan en kompis.
Fortfarande är det lång tid kvar av sommarlovet, men i augusti sätter skolan igång. Då börjar hon femman. Hon får ont i magen bara hon tänker på att börja i en ny skola. Alla andra i klassen känner ju redan varandra. De har säkert gått i samma klass i många år, kanske ända sedan lågstadiet. Precis som hon och Karolina, hennes allra bästa vän. Om bara Karolina var här skulle det kännas som ett äventyr. De kan skratta åt allting tillsammans.
Anna suckar igen, stannar till och skakar sanden ur sin
ena sandal. Då hör hon plötsligt något, det låter som en kvist som knäcks. Hon vänder sig snabbt om och tittar mot skogsdungen intill, men ser ingen.
Hjärtat börjar bulta hårt i bröstet. Det är inte första gången hon hör ljud som inte kan förklaras. Det har varit så flera gånger sedan de flyttade hit. Ibland har det känts som om någon tittar på henne. Som den där gången för en vecka sedan då hon vände sig om en gång i minuten på väg hem från byn. Då var hon säker på att någon följde efter henne, men hur hon än sökte med blicken såg hon ingen.
Snabbt sätter hon på sig sandalen igen och skyndar sig mot huset. Helst skulle hon vilja springa, fast hon försöker låta bli. Om någon förföljer henne är det nog bäst att inte visa någon rädsla. Att låtsas att allt är som vanligt. Hon gör stegen riktigt långa, vågar inte vända sig om. Men tygpåsen dunkar mot benet och hon kramar hårt om den lilla flaskan.
Åh, vad hon längtar hem till Stockholm! Där är det alltid mycket ljud, men det är ljud hon känner igen och vet vad de betyder. Mamma och pappa förstår som vanligt ingenting. Det tar ett tag att vänja sig vid en ny miljö, brukar de säga. Men hon vill inte vänja sig. Hon vill tillbaka till sitt vanliga liv. Där passar hon in, det gör hon inte här. Så fort hon visar sig inne i byn känns det
fel. Som om man har klippt ut henne ur en värld och satt in henne i en annan.
Hon korsar landsvägen och skyndar sig till grinden.
När hon är framme kan hon inte låta bli att kasta en blick över axeln. Vinden susar i träden. En fågel kvittrar. Allt är stilla. Ändå kan hon inte släppa känslan av att någon står där och gömmer sig bland träden. Någon som inte vill visa sig.
• 2 •
Hjärtat lugnar långsamt ner sig när hon stänger grinden.
Pappa vinkar till henne medan han mekar med gräsklipparen.
Mamma står på en stege och klipper i en murgröna som klänger upp på verandan.
– Hej, vad bra att du kom, säger hon. Jag är snart klar här och då kan vi sticka in till byn. Marknaden håller på fram till klockan två.
Anna stönar. Javisst ja, marknaden … Den hade hon glömt.
– Måste vi? säger Anna.
Mamma ler.
– Kom igen, Anna, det blir kul.
Hon tittar på flaskan som Anna håller i handen.
– Vilken söt liten flaska. Det har nog varit parfym i den en gång i tiden. Förmodligen fanns det en liten rund kristallpropp som satt i. Min mormor hade en liknande flaska, minns jag.
Anna luktar i flaskan. Någon parfymdoft känner hon inte.
– Du samlar på allt du, säger mamma och fortsätter klippa.
Trädgården är stor och vildvuxen. Huset är grönmålat men på ena gaveln har färgen flagnat och taket ser lite hopsjunket och sorgset ut. Mamma och pappa pratar hela tiden om allt som måste fixas i huset. Det har två våningar och en stor vind som de vill inreda. Och så finns det en källare också, men där tänker Anna aldrig gå ner. Dörren till källaren finns i köket. En gång gläntade hon försiktigt på den, men när hon såg den branta trappan och kände den unkna, fuktiga luften, stängde hon snabbt igen. Pappa hade pratat om att de kanske kunde använda källaren som något slags skafferi, men mamma tyckte det var bättre att hålla dörren stängd.
– Det kan finnas mögel i väggarna, sa hon.
Intill huset växer en enorm ek. Mellan eken och ett knotigt äppelträd hänger en blå hängmatta. Pappa satte upp den redan första dagen de flyttade in, men han har knappt hunnit använda den.
Annas rum ligger på övervåningen. Eken utanför fönstret bäddar in rummet i grönska. I taket hänger en gammal lampa med kupor i frostat glas. Den fanns där redan när de flyttade in. Förutom den var rummet tomt. Hon har ställt in sin egen säng och sitt skrivbord, men det är svårt att få rummet riktigt mysigt. Hennes förra rum var mindre och hade snedtak. Det här är stort och fyrkantigt. Tapeterna är gammaldags med stora rosor som nog varit röda från början, men som blekts av solen genom åren och blivit ljust rosa. Förutom på ett ställe, alldeles ovanför skrivbordet, där syns en skarp fyrkant där färgerna fortfarande är starka. Kanske har en tavla hängt där förr i tiden?
Mamma och pappa har rummet mitt emot hennes. I rummet längst bort ska farmor och farfar sova när de kommer på besök. Där står en kvarlämnad gammal järnsäng med guldknoppar.
Huset hade stått tomt en tid, berättade mäklaren när han visade dem runt första gången.
– Det har hyrts ut en del genom åren, fast det är ingen som har bott här särskilt länge, sa han. Om sommaren är det ju en idyll förstås, men vintrarna kan bli tuffa om man inte är van. Det blåser rätt kallt från havet.
– Då får vi tända en brasa och sitta inne och mysa, hade pappa svarat och lagt armen om Anna.
Men Anna trodde inte ett dugg på vad mäklaren sa om att folk flyttat för det var kallt om vintern. På vintrarna var det ju kallt var man än bodde i Sverige. Det var väl inget speciellt just här. Säkert fanns det en annan anledning till varför folk inte ville bo i huset.
Anna sticker ner fjädern i flaskan och ställer den i fönstret. Snäckskalen och stenarna lägger hon runt om. Sedan tar hon ett steg tillbaka. Fönstret står på glänt och fjädern vajar lätt i vinden. Solskenet får flaskan att glänsa. Det ser fint ut. Fast sprickan i flaskan förstör lite. Hon vrider på den så att sprickan hamnar in mot hörnet i stället.
På andra sidan fönsterkarmen står hennes lilla apelsinträd. Det är flera år sedan hon planterade kärnan men hon har läst att det tar lång tid innan det kommer apelsiner. Hon gnuggar fingrarna mot bladen och drar in apelsindoften.
En koltrast kommer flygande och sätter sig i den höga eken utanför fönstret. Den lägger huvudet på sned och tittar på henne. Anna tittar tillbaka.
– Är du också ensam? viskar hon.
Mamma tror att det kommer att bli så lätt att få nya kompisar, bara skolan börjar. Men Anna vet att det inte alls är säkert. Kanske kommer de tycka att hon pratar annorlunda. Folk i byn har en helt annan dialekt. De
pratar långsammare och lägger ljuden längre bak i munnen på något sätt. Anna har stått framför spegeln en lång stund, format munnen på olika vis och försökt få ljuden
att hamna på rätt plats. Men det går inte.
Hon hör mamma ropa nerifrån trädgården:
– Anna, kommer du?
Anna suckar och släntrar ut igen.