Tidigare böcker av Linda Johansson (f.d. Åkerström) på Bonnier Carlsen: Serien Bloksberg: Dödsdansen, 2021
Spiritus, 2022
Halvling, 2023
Bytet, 2024
Rök, 2025
bortbytt
Copyright © Linda Johansson 2026
Omslag: Alexander Jansson
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2026 b ox 3159, 103 63 Stockholm info@bonniercarlsen.se www.bonniercarlsen.se
isbn 978-91-7981-414-4
Tryckt av ScandBook, EU 2026
Tryckning 1
En figur i mörk hoodie och med en svart väska slängd över axeln rör sig över skolgården. Axlarna kutar lätt och händerna är nerstuckna i byxfickorna.
Hella, Tyra, Krissa och många andra på skolgården följer Even med blicken när han går mot skolans entré. Elina har inte sett honom än, hon står med ryggen till. Ändå gör hon en omedveten rörelse när han går förbi, rätar på sig, höjer blicken. Hella har sett det hända förut, att folk reagerat fast de inte ens vetat att han är i närheten. Hon ser mot Even igen. Han rör sig mjukt. Som om han på något sätt smälter in i miljön runt omkring.
”Spanar ni in Even?” Krissa flinar och puttar retsamt till Hella i sidan. Fast hon själv nyss kollade exakt lika mycket.
”Va? Nej, jag bara …”, säger Hella och sliter blicken från Even.
”Jag vet, han är weird, men kom nu, annars blir vi sena”, säger Krissa och börjar också gå mot entrén med Elina efter sig.
”Gjorde du det?” säger Tyra med oskyldig min.
”Vad?”
”Spanade in Even?”
Hella stönar. ”Kom igen, inte du också.”
Tyra skrattar.
”Liiite spännande är han väl ändå?”
”Nej. Men jag gillar att han liksom don’t give a shit om nåt.”
”Ni passar ihop, med andra ord.”
”Sluta nu.”
Ändå kan Hella inte låta bli att snabbt dra fram ett litet ritblock ur fickan. Med några hastiga blyertsstreck har hon fäst Even som går över skolgården på en tom sida.
”Snyggt”, säger Tyra, fortfarande med samma retsamma ton. ”Nu måste vi rusa, vi börjar om två minuter.”
Medan de småspringer mot klassrummet kommer de ikapp Even i trappan. Just när de ska springa förbi får Hella en knuff i trängseln och tappar ritblocket. Det landar på golvet framför honom. Han böjer sig snabbt ner och räddar det undan alla trampande fötter.
”Fin bild”, säger han och räcker fram blocket till Hella. Hon tar emot det, känner att kinderna blivit knallröda.
”Äh, tack, jag bara …” Hon hinner inte säga mer förrän strömmen av elever föst dem åt olika håll och Even försvinner in i ett klassrum. Längre fram i korridoren skymtar Tyras ljusa hästsvans och Hella skyndar sig ikapp, fortfarande med hettande kinder.
”Ni kommer för sent, tjejer, skynda på.” no -Nisses pipiga röst bryter igenom sorlet och de slinker snabbt in i klassrummet och sätter sig på sina vanliga platser vid fönstret. ”Idag ska vi fortsätta med kroppens organ och titta på hur de utvecklas i olika åldrar.”
Tyra lutar sig närmare Hella och viskar: ”Vi vet redan att mäns hjärnor utvecklas bakåt så fort de kommit i tonåren.”
Hella kastar en blick bakåt. Kevin gäspar så de dubbla påssnusarna syns. Zian tar en klunk Red Bull och rapar sedan ljudligt. Victor har redan lyckats somna med huvudet på bänken.
”Du kan nog ha en poäng där”, konstaterar hon.
Men Tyras uppmärksamhet har flyttats till något utanför klassrummet.
”Kolla, vart ska han?” säger hon.
Hella följer Tyras blick ut genom fönstret. Där går Even över skolgården, på väg bort från skolan.
”Han gick ju nyss in i ett klassrum. Det måste ha hänt nåt, eller så skolkar han bara”, säger Hella.
”Kanske.”
Evens gestalt har passerat gungorna, snart kommer han inte att synas längre. Hella blir med ens sjukt nyfiken på vart han är på väg. Hon tar ett snabbt beslut och säger till no -Nisse att hon måste på toa.
”Jag kommer snart”, viskar hon till Tyra.
Så fort Hella stängt dörren till klassrummet bakom sig börjar hon springa genom korridoren och nerför trapporna.
Andfådd kommer hon fram till porten och ut på skolgården. Hon springer i samma riktning som hon såg Even gå, men han syns inte till någonstans.
En mamma och en liten tjej i fem-sexårsåldern kommer småspringande från parkeringen, uppenbart försenade. De sneddar över sanden där gungorna och klätterställningarna står och vidare över skolgården mot lågstadiebyggnaden.
Just när de sprungit förbi Hella tvärstannar tjejen och drar mamman i armen.
”Vad är det där?” säger hon och pekar mot utkanten av skolgården, där basketkorgen sitter.
Både mamman och Hella tittar dit.
Basketplanen ligger tom och öde. Förutom en kvarglömd boll. Nätet till korgen svänger lite i vinden.
Tjejen höjer handen och vinkar.
”Vadå? Jag ser inget”, säger mamman.
”Nu försvann den”, säger tjejen, märkbart besviken.
”Sluta håll på sådär”, säger mamman, men hon liksom ryser till innan hon skyndar vidare med tjejen i släptåg.
De når fram till skolporten och så fort den slagit igen bakom dem tar vinden i och får basketnätet att svänga häftigt. I nästa stund avtar den, och allt blir helt vindstilla. Hella ser sig om efter Even igen, men han måste ha hunnit lämna skolgården.
När dagens sista lektion äntligen tagit slut går Hella till lågstadiets entré och väntar. Det myllrar ut pladdrande småttingar, men Olle syns som vanligt inte till än. Den ungen vet inte vad skynda sig är för något. Varenda förskoleunge och lågstadiesnoris som kommer ut stirrar på henne, vissa med uppspärrade ögon och andra, till hennes stora nöje, med ett visst mått av beundran. Fjortonåringar är förmodligen typ vuxna i deras ögon, men hon gissar att det är hennes kläder som väcker mest uppmärksamhet. En liten tjej med håret i två pippi-vippor stirrar extra länge.
”Snygga, va?” säger Hella och sträcker fram ena benet.
Jeansen har ansikten från Guardians of the Galaxy målade på rad ner mot foten.
Ungen piper till och rusar iväg och Hella flinar.
”Jag har gjort bilderna själv, ifall du undrar”, ropar hon efter tjejen.
”Du skrämde Ester.”
Plötsligt står Olle där och ser mycket förebrående på henne.
”Gjorde jag väl inte, jag pratade bara med henne.”
”Alla är rädda för dig.”
”Va? Varför då?”
Olle suckar, men tycker uppenbarligen inte att han behöver svara mer än så.
Hella får syn på den lilla tjejen från i morse. Hon går över skolgården och spanar hela tiden mot basketplanen. Något i tjejens beteende gör Hella olustig till mods och hon kan inte heller låta bli att titta dit. Allt ser ut precis som vanligt. I ena hörnet ligger det en hög med jackor och skolväskor och på planen rusar ett gäng elever runt i jakt på bollen.
”Jag gillar inte bollar”, muttrar Olle när någon sätter ett mål och jublet bryter lös med ryggdunkar och busvisslingar.
”Nej, inte jag heller”, säger Hella, fortfarande med tankarna på annat håll.
”Kommer ni?” ropar Tyra från andra sidan skolgården där hon, Krissa och Elina står och väntar.
”Ska de med?” säger Olle missnöjt.
”Bara en bit, till Ica.”
”Godis?” säger han och besvikelsen blir snabbt till förväntan.
”En glass, om du är snäll och inte sölar på vägen.”
Han försäkrar att han aldrig i hela livet skulle söla. Hella motstår frestelsen att säga emot, en diskussion med en envis femårig lillebror vinner man ändå sällan.
De kommer ikapp Tyra, Krissa och Elina en bit från skolan.
”Snygg väska”, säger Tyra och pekar på Olles ryggsäck där framsidan täcks av en flock ditmålade hundar av olika raser.
”Hella har gjort den, det är mina favoritraser”, säger han.
”Wow”, säger Tyra. ”Vilka raser är det då?”
”Tax, sankt bernhard, lurviga hundar och pointer”, säger Olle.
Tyra ser lite förvirrad ut, men tar det hela med fattning.
”Fina.”
”Jag ska till pappa idag”, fortsätter Olle.
Han låter glad och det är ju bra, men Hella får en klump i magen.
”Jag ska få godis också”, babblar han vidare.
”Glass sa jag ju.” Olle blänger på henne och Hella ger upp.
”Okej, godis.”
Tyra ler retsamt och Hella ger henne en mörk blick.
”Inte ett ord”, varnar hon.
”Mjukis”, säger Tyra.
Det märks att våren har smygstartat. Överallt sticker det upp små gröna toppar av de första vårlökarna och på träd och buskar kan man ana en skiftning i grönt. Varenda invånare i Rönnås verkar ha letat sig ut för att få lite sol på sig efter en lång och mörk vinter.
Utanför Ica är hamburgervagnen på plats, som alltid inför helgen, och Slobby har fullt upp. Kön med hamburgerhungriga ringlar lång. Alla vill byta några ord också, prata om hur goda burgare han jämt gör eller vad han tänker om kriget i Ukraina och om han längtar tillbaka dit, hem liksom. Idag verkar det vara extra livliga diskussioner om något och Hella kan inte låta bli att nyfiket gå närmare.
”Den där kan ju inte göra ett enda rätt. Hur kan han ha fått igenom det här när det inte finns några pengar i kommunen? Rusta upp museijärnvägen? Det är så dumt så klockorna stannar”, säger kvinnan som står först i kön.
”Va? Det har jag inte hört nåt om”, säger Slobby medan han langar fram en färdig burgare till henne.
”De har stängt bästa förskolan och låter både fritidsgården och idrottshallen förfalla för att det inte finns tillräckligt med pengar, hur motiverar man då det här? Det måste kosta ofantliga summor att både rusta upp spåret och renovera tåget”, säger kvinnan.
Hon får medhåll av ett par andra i kön.
”Att den där Bohman har fått jobbet som kommunchef är obegripligt”, säger en man.
”Fast tänk vad många turister det skulle komma om vi fick igång museijärnvägen igen”, säger en annan och flera nickar gillande.
Hella vänder sig till de andra.
”Har ni hört nåt om att den gamla stationen och tåget ska rustas upp?”
”Mamma pratade om det häromdagen”, säger Krissa.
”Men, det som hände då, vill man verkligen …”
”Kolla, mördaren har vågat sig ut också”, avbryter Krissa och nickar mot Icas entré, där en kutryggig gubbe just kommer ut.
Mördar-Anders.
Två matkassar gungar på handtagen till rullatorn.
”Tänk att han har mördat en liten bebis, fy fan vad vidrigt”, fortsätter Krissa.
”Jag kan inte fatta att han inte sitter i fängelse”, fyller Elina i.
”Fast han blev ju frikänd. Plus att det är jättelänge sen det hände”, säger Hella.
Krissa och Elina sliter blicken från Mördar-Anders och stirrar på Hella.
”För att det inte fanns tillräckligt med bevis, ja. Det är klart att det var han”, säger Krissa.
”Han hade ju försökt lura iväg ett barn före det också, för att döda det”, fyller Elina i.
”Vet vi det säkert?” säger Tyra.
”Hallå, alla sa att det var så, och sen försvann den där bebisen från tåget och han var i närheten, är inte det liiite skumt?”
”Jo, lite kanske”, mumlar Hella.
Bebisen som försvann var med på just det tåg som kommunen nu tydligen tänker rusta upp. Det är en händelse som alla här har hört om, trots att det är fyrtio år sedan det hände.
Mördar-Anders blev beskylld för att ha fört bort och dödat bebisen, men han släpptes fri i brist på bevis.
Hella ser mot gubben igen. Håret är samlat i en lång tunn hästsvans som hänger ner över ryggen. På huvudet har han en grön keps, och han rör sig lite skyggt, som om han inte vill bli sedd. Inte så konstigt kanske. Han har väl fått utstå hat och hot från omgivningen i över fyrtio år. Hon kan inte låta bli att undra om det faktiskt var han som gjorde det. För om det inte var han, vem var det då?
Det konstiga är att två andra barn försvann många, många år innan Mördar-Anders ens levde. Det var i slutet av 1800-talet och de försvann från samma tåg.
”Tänk om han gör om det när tåget börjar gå igen?” säger Krissa.
”Vad hemskt”, säger Elina. Som om det redan hade hänt.
Tyra utbyter en uppgiven blick med Hella.
”Skulle inte tro det, han kan ju knappt gå”, säger Tyra och alla fyra tittar på gubben som stapplar fram över torget, stödd
på rullatorn. ”Jag drar på träning nu i alla fall, vi ses”, fortsätter hon och vinkar när hon försvinner iväg mot idrottshallen och sin stora kärlek – innebandyn.
”Godis”, påminner Olle och rycker Hella i ärmen. ”Du sa att jag skulle få.”
”Visst, vi ses”, säger hon till Krissa och Elina.
Det tar en evighet för Olle att välja ut de godaste godisarna i plockhyllan. Långsamt går han längs raden med godislådor och plockar en här och en där. En gång stoppar han en i munnen också, men Hella orkar inte säga åt honom. Hon har faktiskt lust att göra samma sak själv.
”Ska vi till pappa nu?” säger Olle när de kommit ut från affären. Han stoppar in en stor seg godis i munnen och hela kinderna buktar ut när han tuggar.
”Ja, och du ska vara där över helgen.”
”Varför följer du aldrig med?”
Olle stannar till och slutar tugga. Han stirrar på henne med en blick som gör att hon får ont i magen.
”Nej, jag … eh, har annat för mig.” Hon vägrar vara hos pappa, men har lovat mamma att inte säga det rakt ut till Olle.
”Du gillar inte pappa”, konstaterar han.
Hella suckar. Det är klart hon inte kan dölja sådant för en smart unge som Olle.
”Kom nu så går vi, och hit med en godis”, säger hon snabbt och låtsas jaga efter honom. Olle tjuter till och springer iväg och glömmer för tillfället bort att prata om pappa.
Halvvägs till pappa stannar de på den gamla bron. På andra sidan ån syns det sedan länge nerlagda och öde stationshuset. Hella kan inte sluta tänka på tåget, de försvunna barnen och
Mördar-Anders. Hon får lust att titta närmare på stationshuset och ropar på Olle. Han tror fortfarande att hon jagar honom och försöker gömma sig bakom ett träd vars stam är ungefär lika tjock som hans arm.
”Kom, vi går och kollar på tågstationen!”
Olle sticker fram huvudet.
”Vi får inte gå dit”, säger han.
”Du får inte gå dit”, rättar hon. ”Men nu är du med mig och då får du.”
”Tänk om mamma blir arg då?”
”Det blir hon inte. Särskilt inte om du låter bli att pladdra om att du varit där.”
Olle tystnar medan han begrundar denna nya spännande farlighet. Det räcker visst med ett par sekunder, sedan kommer han skuttande och ser förväntansfullt på henne.
”Jag pladdrar aldrig”, säger han och sträcker på sig.
”Gud nej, det vet man ju”, säger Hella, men ironin går honom helt förbi.
”Vad ska vi göra där?”
”Jag vet inte, kolla bara.”
”Är det för Mördar-Anders?”
Hella ser förvånat på honom.
”Varför tror du det?”
”Han var vid affären, ni sa att han dödat en bebis.”
”Herregud, Krissa sa det, men det finns inga bevis.”
Olle går tyst en stund, nickar för sig själv och muttrar något ohörbart.
”Har juryn överläggning?” retas Hella, men det verkar han inte ens höra.
”Det hände på ett tåg här, det vet jag redan”, säger han efter en stund.
”Ja, men inte vid stationen utan långt inne i skogen där rälsen går och dit ska vi inte.”
”Okej.” Olle sticker sin lilla hand i hennes och ju närmare de kommer stationen desto hårdare håller han.
Hella gillar stationsområdet och går ofta hit och tecknar.
Men idag är det som om hon ser allt med nya ögon och hon kan tydligt föreställa sig hur fint det förmodligen var här en gång i tiden.
Hon vet att alltihop byggdes någon gång i slutet av 1800-talet för dyra pengar. Tanken var att tåget skulle bli ett modernt och smidigt sätt för Rönnåsborna att ta sig både norrut och söderut. Hon sluter ögonen och föreställer sig hur det såg ut, då när allt var nytt och fint. Hur det myllrade av folk i klänningar och rockar, hur ångloket puffade ut rök och människor släpade på koffertar av den typen som eleverna har med sig till Hogwarts.
Nu är allt förfallet. Glasrutorna på stationshuset är krossade, färgen har flagnat och rälsen är överväxt av sly och gräs.
Det finns också ett avlångt, trasigt förrådshus på området och en bit därifrån står en ensam godsvagn, men den har inte rullat på många år. Såvitt hon vet slutade tåget gå efter en kort tid för det blev något fel på det. Sedan stod det oanvänt i jättemånga år, men gjordes om till museijärnväg någon gång på 1980-talet.
Det var då, på den första och enda turen som museitåg, som den där bebisen försvann. Den som Mördar-Anders blev anklagad för att ha dödat.
”Ska vi kolla på tågvagnen?”
Hon rycks tillbaka till nuet och Olles ivriga ansikte.
”Precis, kom så går vi dit.”
”Fast man inte får?”
”Just det.”
De går förbi stationshuset. På väggarna är det fullt med klotter. Någon tycker att SD är toppen, en annan att man ska använda huvudet på ett bättre sätt. Förhoppningsvis ett budskap till den förstnämnda. Under ett av fönstren står det: Jesus was here. Det betvivlar dock Hella starkt. Överallt ligger det trasiga flaskor och tomma ölburkar. Fimpar och godispapper. En lustgastub. Hon ryser till. Hela området känns olycksbådande. Konstigt, det har hon aldrig tänkt på när hon suttit här och tecknat.
”Usch, vad smutsigt det är”, säger Olle.
”Mm.”
De trasslar sig fram genom sly och buskar till godsvagnen. Den är av trä och helt tom inuti. Hella lägger handflatan mot tågvagnens vägg. Ytan är sträv och torr. Hon önskar att det varit en av passagerarvagnarna, hon skulle gärna vilja se en sådan.
”Var är loket? Jag vill se loket”, säger Olle.
”Det går inte, det står kvar långt ute i skogen. Jag tror ingen har varit där på många år.”
”Kan inte vi gå dit då?”
”Nej, det är för långt, jag vet inte ens var det är.”
”Vart åkte tågen då?”
”Längs rälsen, ut i skogen och till nästa station i nån annan stad eller by.”
”Var är rälsen då?”
”Den är väl också borta antar jag”, säger hon och hoppas att Olle ska köpa lögnen.
Det gör han förstås inte.
”Det är den ju inte, den är ju här”, säger han och springer fram till det som är kvar av den gamla järnvägen.
Hella skyndar efter och stoppar honom.
”Vi kan inte bara sticka iväg rakt ut i skogen, du ska ju till pappa”, säger hon.
”Jag vill hellre kolla på tåget.”
Det vill egentligen Hella också. Hon funderar snabbt. En kort sväng kan de väl gå? Sedan kan hon ta sig hit själv en annan gång och fortsätta längre.
”Vi går en liten bit”, säger hon, vilket får Olle att pipa till av upphetsning. Han börjar genast gå nerböjd, som värsta detektiven, när han kollar efter det överväxta spåret.
Järnvägen leder ut från stationsområdet och rakt in i skogen, vilket hon såklart redan vet. Så fort de kommer in bland träden blir det mörkare, ljuden blir också annorlunda, mer dämpade. Det blir lugnt på något sätt. Ändå känns det tryggt att de inte är längre bort än att hon kan urskilja stationshuset mellan trädstammarna bakom dem.
Några meter framför henne babblar Olle för sig själv och hon ska just gå ikapp honom när något känns underligt, fel. Som att något är i vägen i själva luften. Trots att Hella går som vanligt måste hon anstränga sig för att fortsätta. Inte för att hon blir trött eller svettig, bara som en känsla. Att det är trögt att ta sig framåt.
Hon stannar, det måste vara inbillning. Men nej, känslan vill inte ge med sig. Hon står stilla, lyssnar, avvaktar. Olle märker
ingenting, han bara fortsätter gå. Plötsligt blir hon rädd.
”Olle, kom, vi måste vända nu!”
Han varken hör eller ser, bara går. Då springer hon ikapp honom. Varje steg tar emot och när hon äntligen når fram och tar tag i hans hand låter det som om någon flämtar till. Hon ser sig hastigt omkring.
”Hallå?” säger hon.
Ingen svarar. Allt är tyst. Stilla.
”Jag vill gå längre.” Olle glor surt på henne.
”Nej, vi måste till pappa nu, han väntar”, säger hon och börjar snabbt gå tillbaka.
Olle följer protesterande med, men hon bryr sig inte om hans gnäll. Hon vill inte vara kvar här en enda sekund till.
De tar vägen, som inte är mer än ett par hjulspår, genom skogen och förbi Tossiga Lillys hus. Det var hennes bebis som försvann från tåget den där dagen på 1980-talet, bebisen som alla tror att Mördar-Anders dödade. Nu är Lilly gammal, bor för sig själv och umgås helst bara med djur. Alla säger att hon är tokig, typ tror på tomtar och troll, och att hon blev det efter det där med bebisen.
Huset som skymtar fram mellan träden är ett gulligt litet torp, med vita fönsterkarmar och blomkrukor. Från en grönmålad grind leder en smal grusgång upp till huset. När Hella och Olle passerar grinden tycker hon sig se någon stå uppe vid huset, men när hon tittar igen är personen borta.
”Är vi framme snart?”
Olle börjar bli trött och Hella får lite dåligt samvete. Hon har släpat runt honom rätt långt vid det här laget.
”Ja, snart. Ta en godis till så orkar du.”
”De är slut.”
”Va? Redan?”
Hon tar hans ryggsäck och hänger den över axeln medan de går och snart kan de se villaområdet där pappa bor kvar.
”Kolla, jag sa ju att vi snart skulle vara framme.”
”Det sa du för tusen år sen också”, muttrar Olle, men rusar fram till huset och rycker i handtaget. Det är låst. Hella knackar på rutan.
”Var är pappa?” säger Olle.
Hella svär inombords och biter ihop. Helst skulle hon vilja säga precis som det är. Att pappa är en idiot, som vanligt.
Antagligen har han glömt att Olle ska vara här i helgen. Han är
så upptagen med att förverkliga sig själv att hans barn hamnar långt ner på listan över vad som är viktigt i hans liv.
”Jag vet inte.”
”Han kommer väl? Vi ska äta pizza och åka fyrhjuling.”
”Låter kul.”
”Vi ska fiska också.”
”Sure.”
”Vad betyder det?”
”Inget.”
Hella tar upp mobilen och trycker fram pappas nummer.
Flera signaler går fram innan han svarar.
”Var är du?”
”Öh, hos en vän”, svarar pappa.
”Vi står vid huset, jag ska lämna Olle.”
”Va? Jaha, var det idag? Du, det har krånglat till sig lite, jag kan inte förrän i morgon.”
”Fy fan.”
”Men Hella …”
Meningen klipps av när hon lägger på.
”Kommer han?” säger Olle förväntansfullt.
”Han hade blivit fast på jobbet, du får komma hit i morgon istället.”
Hon önskar att deras så kallade pappa kunde se hur Olle blir alldeles blank i ögonen och sjunker ihop som en liten säck när han inser att det varken blir någon pizza eller fyrhjuling den här gången heller.
När de en kvart senare kliver in i radhuset, där Hella, Olle och mamma numera bor, går Olle raka vägen in till vardagsrummet och kryper upp i soffan framför teven.
”Jag vill ha en hund”, säger han för femtiotusende gången. Olle har önskat sig en hund så länge Hella kan minnas, men hundar är dyra och inte kan man lämna dem ensamma hela dagarna heller. Så Olle har fått nöja sig med sina gosedjurshundar.
Hon fixar lite varm choklad och mackor och sätter sig bredvid Olle i soffan.
”Du kan åka till pappa i morgon istället”, säger hon.
Han nickar och tuggar på ostmackan utan att slita blicken från PAW Patrol på teven.
Hella tar fram blocket och blyertspennorna och börjar skissa. Drar streck, fyller i detaljer, suddar fram skuggor och bygger på bilden bit för bit. När hon är klar upptäcker hon att det är ett nytt program som rullar på teven och att Olle har gått därifrån.
I blocket har hon i alla fall fångat honom uppkrupen i soffan bland kuddar och filtar, med en liten hund i famnen.
”Hallå, är det nån hemma?”
”Jag och Olle.”
Mamma dyker upp i dörröppningen. Håret är ihopdraget i en rufsig knut och hon ställer ifrån sig två stora matkassar.
”Är inte Olle hos sin pappa?”
”Han var inte hemma, han hade ’glömt’”, säger Hella och gör citattecken i luften.
”Jag förstår”, säger mamma sammanbitet.
”Han skulle komma hem i morgon, så då kunde Olle komma dit.”
”Du, tack för att du gick dit med honom, även om det nu blev som det blev.”
Hella rycker på axlarna.
”Det är lugnt”, säger hon, och börjar hjälpa till med att packa upp matvarorna, vilket mamma genomskådar direkt.
”Du vill nåt”, konstaterar hon.
”Kanske.”
”Skitunge”, säger mamma, ler stort och är så mycket mamma att det liksom hugger till inuti. Hella vet inte varför, men det är som om hon både vill gråta och skratta på samma gång. Hon tar upp en paprika ur kassen och lägger den i grönsakslådan.
”Har du varit vid det där tåget som står övergivet i skogen nån gång?”
Mamma ställer in två mjölkpaket och rynkar pannan.
”Nej, det står väldigt långt bort, det är nog länge sen nån alls varit där nu. Varför undrar du?”
”När vi var vid Slobby hörde vi folk prata om att man tänker rusta upp tåget och starta en museijärnväg igen. Sen kom Mördar-Anders och då började vi prata om den där försvunna bebisen och tåget.”
”Han heter inte Mördar-Anders”, säger mamma.
”Nej, men om jag hade sagt Anders hade du inte vetat vem jag menade.”
”Sant”, säger mamma, ”men ändå. Lär inte Olle att han kallas så.”
”Det vet han redan. Alltså, han visste det innan vi sa det”, skyndar hon sig att säga när mamma drar efter andan igen.
”Jaha. Ja, det är klart han visste det”, suckar mamma. ”Den stackarn kommer aldrig att bli av med det namnet, inte ens om det skulle dyka upp bevis som till hundra procent rentvår honom.”
”Från att ha mördat bebisen?”
”Usch, säg inte så. Ingen kropp hittades, det finns inga bevis varken för att barnet mördats eller för vem som var gärningsman.”
”Så det finns en gärningsman?” säger Hella.
”Det måste det väl göra, eller hur? Bebisen försvann ju, och den kunde inte gå så nån måste ju ha tagit honom.”
”Honom?”
”Nyfikna unge, ja, vad jag vet så var det en liten pojke.”
”Hur vet du det?”
Till Hellas förvåning dröjer mamma med svaret.
”Äh, jag har väl också varit nyfiken på det där förut”, säger hon till slut.
”Va, vad vet du mer?”
”Varför är du så intresserad av det nu helt plötsligt? Jag kan inte minnas att du nånsin har frågat om det här tidigare.”
”Jag blev det bara.”
Mamma ger henne en blick som skvallrar om att hon inte är helt nöjd med svaret, men hon frågar inte mer. Istället berättar hon vad hon vet. Det mesta stämmer med vad Hella har hört. Att järnvägen byggdes i slutet av 1800-talet, men
att sträckan las ner ganska snabbt och stod orörd i många år.
Enligt vissa var det på grund av att det hade försvunnit två små barn från tåget vid två olika tillfällen på de första turerna. Andra sa att tåget gick sönder. För fyrtio år sedan ville kommunen göra museijärnväg av alltihop och rustade upp både räls, vagnar och ånglok. På premiärturen kom det massor av folk och jättemånga åkte med. Andra stod på stationen och viftade med flaggor. Det var ett riktigt byjippo.
”Det var på den turen som bebisen försvann. Och så blev
Mördar-Anders anklagad.”
”Varför just han?” frågar Hella. ”Var han med på tåget?”
”Nej, han var ute och röjde i skogen precis där tåget stannade. Många trodde att han hade saboterat järnvägen så tåget inte kunde köra vidare och att han gick in och tog barnet. När tåget stannade och man upptäckte att bebisen var borta så var det nån som såg honom i skogen och ja, resten vet vi, han blev anklagad för att ha dödat bebisen.”
”Så tåget stannade innan bebisen försvann?”
”Det är oklart, men jag tror att det var så.”
”Är inte det lite konstigt?”
”Jag vet inte, det blev väl nåt fel på tåget, det var ju jättegammalt, och medan de stod där så var det väl nån som tog barnet.”
”Men vem skulle ta ett barn?” utbrister Hella.
”Du vet lika bra som jag att det finns massor med idioter här i världen.”
”Jamen här, i Rönnås liksom.”
”Jag vet, man vill inte tro det, men jag kan lova att det finns alla sorters människor överallt, även här.”
Mamma suckar och viker ihop papperskassarna.
”Eller så får vi tro på de där gamla 1800-talshistorierna om att tågrälsen är förbannad och att det är därför som det försvinner barn från tåget.” Hon fnyser, det är tydligt att hon inte tror på den sortens skrock.
Hella har också hört historierna om förbannelsen, det har nog de flesta här. Troligen kom de till för att man så desperat ville hitta en anledning till att barnen försvann. Man sa att det var ”de underjordiska” eller något liknande som tog barnen.
”Fast det är ändå lite konstigt att det försvinner barn från tåget flera gånger, och med så lång tid emellan? Det kan väl knappast vara samma person som är gärningsman?” säger hon.
”Nej, det kan det inte, men det kanske är nån som har läst om det och blivit inspirerad”, säger mamma och stoppar in de hopvikta kassarna i städskåpet.
”Fast vem gör så?”
”Som jag sa, det finns många sjuka människor i samhället. Om du börjar skala potatis så ska jag fixa köttgryta.”
Och därmed är det slutpratat om tåg och försvunna barn. Men för varje detalj som kommer fram får Hella bara svårare och svårare att sluta tänka på det där tåget. Vem tog barnen?
Och varför?
Hella har ignorerat alla meddelanden från Tyra och de andra om att ses i helgen. Tidigt i morse tog hon istället med sig block och pennor och gick ut. Nu sitter hon på det som en gång var perrongen och lutar ryggen mot stationshuset. Varje gång hon rör sig det minsta rasar det ner färgflagor och annat skräp från den gamla träväggen.
Hon har suttit såhär så länge att benen har somnat och hon måste byta ställning. I blocket har en rätt lyckad bild av den ensamma godsvagnen, slyn och skräpet runt omkring vuxit fram. Hon fyller i lite till, skuggar och sotar, gör de gamla dörrarna på vagnen tydligare.
Plötsligt är det något som rör sig i utkanten av det i övrigt öde stationsområdet och hon vrider försiktigt på huvudet, vill helst inte bli sedd eller hittad. Vill bara sitta här ifred, utan att behöva prata med någon. Hon hajar till när hon upptäcker att det är Even som kommer gående med en ryggsäck på ryggen. Han är på väg mot godsvagnen och är nästan framme när några andra också kommer in på området och tyst tar rygg på honom. Hella får en klump i magen när hon ser vilka det är.
Maximus, Gabriel och Ale. De vidriga jävlarna. Något säger henne att de måste ha planerat det här och följt efter honom.
Skolans mobbare skyndar tysta ikapp Even borta vid tågvagnen. Han vänder sig om, och trots att han står rätt så långt bort kan Hella se på honom att han vet vad som är på väg att hända.
”Hej, din loser, vad gör du här?” Maximus ställer sig bredbent med händerna i bakfickorna på jeansen och granskar
Even uppifrån och ner.
Even svarar inte. Iakttar bara lugnt de tre killarna. Hella fattar inte. Är han inte rädd, varför springer han inte?
Killarna omringar långsamt Even. Han bara står där, rak i ryggen och med något mörkt i blicken. En knuff på axeln. Even rör sig inte. Alla fyra står tysta, väntar. Maximus utväxlar en blick med de andra. Knytnävsslaget i magen får Even att vika sig dubbel. Hella kastar ifrån sig blocket och börjar springa mot dem.
”Vad fan gör ni, era jävlar?!”
De verkar inte ens märka att hon är här. Ett slag till. Even går ner på knä. De kommer att ha ihjäl honom! Hella har för långt kvar, och den jävla slyn är i vägen. Hon rusar, fötterna dunkar ner i marken, framför henne får Even en spark i sidan. Han håller armarna om sig, som för att skydda sig. Det hjälper inte. Gabriel skrattar och måttar ännu en spark. Hella är nästan framme nu, pulsen dånar, tårarna bränner. De jävla jävla helvetes vidriga …
Då reser sig Even upp. Så står han där, alldeles rak i ryggen.
Han lägger huvudet lätt på sned och ser på Maxi, som ler självbelåtet. Och Hella vet, det kommer inte att hjälpa om hon rusar fram, hur ska hon kunna stoppa tre gigantiska killar med elaka hjärtan? De kommer att slå ner honom på nytt. Ändå
springer hon sista biten, men hinner inte fram förrän något nytt händer.
Maxi, Gabriel och Ale har tagit ett steg bakåt, nu verkar de avvaktande på ett sätt som känns … underligt.
Even står kvar. Hon är så nära nu att hon kan se hans blick. Hur den borrar sig in i det ena aset efter det andra. Uttrycket i ansiktet är … vilt. Hon hittar inget bättre ord. Själva luften verkar förändras, fyllas med något som väcker flyktinstinkten i henne. Hon borde springa härifrån, nu. Ändå står hon kvar.
Ser de tre killarna backa bort från Even, likbleka i ansiktena och med rörelser som verkar konstigt långsamma, som om de försöker ta sig genom en seg massa. Vad är det med dem? Tre mot en, han borde inte ha en chans. Och nu … Det är som om han får dem att röra sig bortåt bara genom att se på dem.
När de förflyttat sig bakåt ett tiotal meter vrider Even på huvudet och får syn på Hella. I samma stund släpper det där greppet om de tre killarna. De får fart, vänder sig om, snubblar, kommer upp på fötter igen, springer. Bort från området, över bron och in mot stan.
Hella vet inte riktigt vad hon ska göra. Even bara står där, bröstkorgen häver sig, som efter en språngmarsch. Till sist börjar hon röra sig mot honom.
”Hej”, säger hon. Något i hans uttryck får henne att stanna en bit ifrån honom. Som att han inte vill ha henne närmare. ”Jag såg vad som hände.”
Han ser på henne som om han försöker läsa vad hon tänker. Hella kan inte bestämma sig för om det känns obehagligt eller inte.
”Ja”, säger han bara.
Gud vad stelt. Inte konstigt att folk tycker att han är weird.
Hon inser att hon nog faktiskt aldrig har pratat med honom. Inte egentligen. Trots att de har gått i samma skola i alla år och numera bor i samma radhuslänga. Enda gången han sagt något till henne var när hon tappade ritblocket i skolan igår.
”De är as alla tre”, säger hon.
”Ja.”
”Kan jag, öh … hjälpa till på nåt sätt?”
”Lämna mig ifred bara”, fräser han, ger henne en mörk blick och går därifrån.
Hella står kvar och ser ryggtavlan på honom försvinna tillbaka mot stan.
”Självklart, jag ska inte störa”, muttrar hon för sig själv.
Till sist går hon och sätter sig vid stationshuset igen. Hon gör klart teckningen medan tankarna snurrar. Hur lyckades Even bli av med de där idioterna? Sa han något, har han en hållhake på dem? Varför backade de annars undan? När bilden är klar har hon lagt till Even med de tre mobbarna i en ring runt om. Hon ryser till av obehag och slår ihop blocket.
Eftersom det är lördag har Hella packat ryggsäcken för att vara ute hela dagen. Förutom blocket och pennorna har hon även lagt ner mackor och en cola. I vanliga fall brukar hon kunna sitta vid ett ställe hur länge som helst och göra bild efter bild. Idag känner hon sig konstigt rastlös. Hon har bara gjort en enda bild och kan inte sluta tänka på Even och det som hände.
Det är lite irriterande, för hon hade tänkt göra en bild av hur järnvägsstationen såg ut när den var klar i slutet av 1800-talet och började användas. När huset var fint, rälsen blänkte och tåget med ångloket och alla vagnarna stod där och väntade
medan passagerarna klev på. Hon blundar och försöker se det framför sig igen, men av någon anledning går det inte.
Istället tar hon upp mobilen och söker på ”gamla tåg”. Hon får upp en hel del bilder, men det känns inte som att något av de tågen stämmer med det som fanns här. Inte för att Hella vet hur det såg ut, hon har inte ens sett en bild på det, bara hört om det. Hon börjar också inse att det där jäkla tåget har fastnat i hennes huvud, likt ett stort mysterium som inte går att sluta tänka på.
Vad hände med de försvunna barnen?
Hon gör en ny sökning, det borde finnas tidningsartiklar i alla fall, men varken Google eller Chatgpt hittar något.
Hella lägger ner mobilen och ser ut över stationsområdet, igenväxt och skräpigt, följer den gamla rälsen med blicken.
Den går rakt över bangården för att sedan försvinna in bland träden i skogsbrynet där hon och Olle gick igår och det blev sådär konstigt. Hon ryser till lite, även om hon fattar att hon fick hjärnspöken bara för att det blev så mörkt och tyst där. Tänk om hon skulle …?
Långt därinne i skogen står ju tågvagnarna kvar. Så sägs det i alla fall, att de aldrig blev flyttade efter att Lillys bebis försvann.
Undrar hur långt in? Flera kilometer? Eller mil? Oavsett så borde det gå att ta sig dit. En snabb koll på klockan visar att halva dagen redan gått. Hella inser besviket att det är för sent att försöka ta sig till tåget idag. Även om det är ljust länge på kvällarna nu så är det nog smartast att gå dit tidigt på morgonen. Hon rafsar ihop sina grejer och börjar gå hemåt, har ändå tappat koncentrationen och lusten att teckna.
I centrum genar hon över parkeringen vid Ica. Bakom den ännu
outslagna syrenhäcken, i hörnet vid återvinningscontainrarna, står två epor. När hon går förbi hör hon Evens namn nämnas.
Hella drar upp huvan, saktar ner och lyssnar på de tre rösterna.
Vet mycket väl vilka de är.
”Han var fan skitkonstig.”
”Är det nåt seriöst fel på honom, tror du?”
”Vad menar du? Som att han är galen på riktigt?”
”Jag vet inte, nåt är det.”
Hella stannar utom synhåll. Det blir tyst en stund.
”Han var som en … jag vet inte … såg du ögonen?”
”Jag … ja, men han har ju alltid varit odd, han är väl sär bara.”
”Det andra då?”
”Vadå?”
”Det han sa.”
”Han hittade bara på nån skit, han var väl rädd, fattade att han skulle få spö.”
Det blir tyst igen. Efter en stund mumlar de något som
Hella inte kan uppfatta. En bildörr smälls igen och båda eporna startar. Genom det tjocka grenverket ser hon hur Maxi, Gabriel och Ale åker därifrån.