Hemma hos
Elin Ruuth
Johanna Magoria
kapitel 1 Neo, nio .
kapitel 2 Vind för våg
s 5
s 12
kapitel 3 En ny klasskompis s 16
kapitel 4 Sju taxar och en mormor s 20
kapitel 5 Hallonkräm s 27
kapitel 6 En ny tradition s 34
kapitel 7 Den förlorade sonen s 41
kapitel 8 De som är kvar s 45
kapitel 9 Hassels konst s 50
kapitel 10 Ingen vidare sjyst kompis s 57
kapitel 11 Typ älskad s 62
kapitel 12 Inget emot familjen Amarant s 68
kapitel 13 Den stora överraskningen s 73
Neo, nio
et är den sista sommarlovsmorgonen före trean. Sängen är ett hav av prassligt presentpapper och krulliga snören. Neo
har fått ett tangentbord som lyser i mörker, en vattenflaska, presentkort på nya spel och två böcker. Och bäst av allt: en egen kavaj!
”Hoppas det blev rätt”, säger mamma.
”Vi har sparat alla kvitton, ifall det blev fel”, säger pappa. De är jämt så oroliga för att något ska bli fel.
Neo försöker både nicka och skaka på huvudet, samtidigt som han sätter på sig kavajen. Det är inte
exakt en sån som Neo har tänkt sig, men den är inte helt olik heller. Han tackar för presenterna och låtsas titta
supernoga på det nya tangentbordet. Han fick nästan allt han önskat sig.
Nästan.
Strax efter lunch kommer brevbäraren med tre saker
till Neo: ett litet brunt paket, ett knöligt kuvert och ett vykort adresserat till ”unge herr Andersson”. Så mycket post har han aldrig fått förut. På framsidan av vykortet är det vita klippor och allvarliga människor med solhattar och randiga baddräkter. ”Strandhotellet
Diplomat” står det i hörnet. Neo vänder på kortet och läser:
”Jag har sett rött och gult och alla andra färger, men det granna, granna havet är farligast att se”
– Edith Södergran (poet)
Frid och gratulationer på bemärkelsedagen, hälsningar Aster Amarant
”Skriver HAN till dig?” säger Neos mamma.
”Tydligen”, säger Neo.
Det är väl inte så konstigt att Poppels pappa har skickat ett födelsedagskort. När man blir bästis med en Amarant, då får man liksom resten av familjen på köpet.
Neo tittar noga på alla frimärken och läser dikten två gånger. Själv har han, tråkigt nog, aldrig varit vid havet.
Det knöliga kuvertet innehåller ett långt och roligt brev från Poppels systrar, tvillingarna Mistel och Tistel.
Det är tre sidor med ordvitsar, en sida med recensioner av olika djur och två sidor med det senaste skvallret från
Strandhotellet. Här och där har Mistel och Tistel tejpat fast små snäckor och smuliga växter, kapsyler och lockar av sina solblekta hår.
Sen är det äntligen dags att öppna paketet. Det faller ut lite sand när Neo fiskar upp en kotte och något avlångt och tungt som är invirat i silkespapper.
Först förstår han inte vad det är för
något. En röd grej, med ett vitt litet kors på? Men oj, man kan fälla ut massvis av
användbara verktyg från
den! En korkskruv, en
skruvmejsel, nagelfil och sax. Kapsylöppnare och kniv och en liten såg och en pincett … Neo börjar nästan gråta, för han älskar den så mycket.
I botten av paketet ligger ett hopvikt papper. ”Till Neo”, står det. Han vecklar upp pappret och läser:
GRATTIS NEO 9 år!!!
Det här är en schweizisk armékniv (från Schweiz).
Har du frågat dina föräldrar om du får flytta dit?
Hoppas de sa JA!
Jag drömmer och längtar. /Din evige vän Poppel
PS: Kotten är från Hassel, hon letade länge efter den finaste. Ds.
Neo sväljer. Det finns väldigt god choklad i Schweiz, har han hört. Höga berg, dyra klockor och många sorters ostar, både med och utan hål.
BYTA SKOLA, var det som stod högst upp på Neos önskelista. Han har frågat sina föräldrar säkert femtio gånger om han får gå trean utomlands, i Schweiz, med Poppel. De skulle bo tillsammans i något som heter internatet, de skulle ha så kul … men Neos föräldrar säger bara nej och nej och sluta tjata. De säger att han kan flytta till Schweiz när han fyller arton. Det är nio år dit. Hela livet, en gång till.
På kvällen kommer både mamma och pappa in i Neos rum för att säga god natt och grattis en sista gång. Han
håller fortfarande på med den schweiziska armékniven.
”Får jag ha den i skolan imorgon?” frågar Neo.
”Absolut inte”, säger mamma.
”Det är jätteolagligt”, säger pappa.
”Det där är INTE en leksak, gubben.”
”Ta det lugnt, jag bara skämtade”, säger Neo. Han vänder sig mot väggen och fäller in arméknivens lilla linjal. Nu finns det ingen mening med den, eller med någonting alls.
”Du …”, säger mamma och stryker Neo över håret.
Det märks att hon har lite dåligt samvete. ”Vill du att nån av oss sitter med dig tills du somnar?”
”Nä”, säger Neo och skakar av sig mammahanden. ”Hejdå.”
Mamma och pappa står kvar vid sängen, men säger ingenting mer. Gå bara, tänker Neo och drar täcket över huvudet. Han vill tycka synd om sig själv ifred.
Sommarlovet är slut. Det är ett helt år kvar till nästa födelsedag. Och Poppel ska flytta till Schweiz, ensam.
Vind för våg
ånga mil därifrån sitter Poppel på stranden, vid havet som blänker som silver i månskenet. Han undrar om Neo fortfarande är vaken. Om paketet kom fram i tid. Men mest av allt undrar han om Neo har frågat sina föräldrar om Schweiz.
Det har varit en märklig dag på Strandhotellet Diplomat. På morgonen kom lillasyster Hassel bort. Just det var inte så märkligt, Hassel kommer bort flera gånger i veckan sen nanny Gardénia lämnade familjen vind för våg. Det är pappa Asters uttryck, vind för våg. Varje gång Poppel tänker på de orden känner han sig lite sjösjuk.
Planen var att gammelfaster Robinia skulle hålla ett öga på barnen Amarant under sommarveckorna vid havet. Men varje gång någon av dem har visslat, tappat en tand, badat på det djupa eller ställt en fråga har Robinia fått blixtrande huvudvärk och varit tvungen att vila sig i flera timmar. Idag packade hon sina väskor, virade räven runt halsen och reste hem i förtid. Hurra!
Aster talade en lång stund i hotellets telefon. Den får man bara använda i yttersta nödfall och aldrig för att ringa en vän. Mistel och Tistel spionerade så klart, och efter samtalet skvallrade de om att Aster både hade stampat i golvet och slitit sitt hår! Vem kan han ha pratat med?
Klockan sju kom Hassel tillbaka, hon hade råkat följa med en annan familj på deras segelbåt. Under supén i
Strandhotellets matsal frågade Poppel hur lång tid det är kvar tills skolan börjar i Schweiz. Då lämnade Aster bordet utan att svara.
Efter maten var det en trollkarl som hade en show för hotellets gäster. Poppel fick välja ett kort. Sen blandade trollkarlen kortleken väldigt noga. Sen la han alla korten i en hatt och släppte ner en tändsticka, SWOOSH, sa det!
Då trodde Poppel att allt var förbi förstås. Men precis i slutet av showen fiskade trollkarlen upp något ur Poppels kavajficka och sa:
”Är det här ditt kort?”
Och tänk, det var det!
Nu tittar Poppel på kortet
för kanske hundrade gången. Han ska aldrig tappa bort det.
Undrar om Neo gillar
trolleri? Undrar om han
är vaken. Undrar om han
tänker på Poppel ibland.
