TYPISKT TYRA: chansen
Copyright © Karin Herou 2026
Form och illustration Hanna Säll Everö Omslagsfoto Shutterstock
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2026 Box 3159, 103 63 Stockholm info@bonniercarlsen.se www.bonniercarlsen.se
ISBN 978-91-7981-341-3
Tryck ScandBook, EU 2026 Tryckning 2
Typsnitt Mudstone Sans, Salted, Stempel Garamond
Korridoren vimlade av folk och jag kryssade mot skåpet med nyckeln i handen. Det kändes redan som en evighet sen showen, trots att det bara gått några dagar.
Hade jag verkligen stått på scen, framför hela skolan, och sjungit solo?
Hade verkligen skivbolagsbossen Sofia Santos suttit i publiken?
Huden på armarna knottrade sig när jag mindes jublet, strålkastarna som brände i ögonen och stoltheten efteråt.
Jag hade kunnat stå kvar där för alltid. Och det här var bara början. För efter showen hade Sofia Santos meddelat att hon ville träffas och jag kunde knappt tro att det var sant.
Sofia Santos var skivbolagsbossen som turnerat jorden runt som artist för att sen starta eget. Hon var en legend i musikbranschen – och alltihop kändes som en dröm jag aldrig ville vakna ur.
När jag nu stack nyckeln i låset höjdes volymen till max. Vrål och dunsar ekade genom korridoren och det lät som en flock galna vargar. Bredvid mig knuffade Alex in Josef i väggen och strax efter kom en drös killar med hesa skratt. Men Alex mötte min blick och bröt sig loss ur den brölande klungan.
– Fick du lappen?
Det fladdrade till i magen. Alex var alltid annorlunda när han var ensam, och när han lutade sig mot skåpen kunde jag knappt andas.
Just som jag skulle svara dök Stella upp. Håret låg blankt över axlarna och hon såg pigg ut. Hon verkade ha blivit frisk under helgen och det var tyvärr ingen tvekan om att hon var tillbaka. Hon drog upp ett läppglans ur väskan och skruvade långsamt av korken medan hon tittade på oss.
Vad skulle jag göra? Skulle jag säga ”ja” till att bli ihop med Alex nu, rätt framför henne? Ge henne ännu fler chanser att förstöra mitt liv? Allt jag siktade på ville Stella ha och jag hade nog sett hur hon kollade på Alex. För henne var allt en tävling – och hon var ingen förlorare.
– Så, hur gick showen, tycker du?
Stellas läppar skimrade i rosa och blicken var vass.
– Gillade Sofia Santos vad hon såg?
Det här var en fälla, jag kände det på mig och svalde hårt. I ögonvrån såg jag Alex hala upp mobilen ur fickan och jag visste att lektionen började strax.
Han såg frågande på mig och det fanns så mycket jag
ville säga, men jag fick inte fram ett ord. Alex tvekade och jag ångrade mig i samma sekund som han gick iväg.
Stella tittade efter honom medan hon stoppade ner läppglanset i väskan.
– Vi ses, sa hon. Det blir … säkert kul.
Jag stelnade till.
– Vad menar du? hasplade jag ur mig och hon ryckte på axlarna.
– Det märker du.
Hon vände på klacken och jag bet mig i läppen så hårt att det gjorde ont. Vad ville hon mig och vad hade jag någonsin gjort henne? Förutom att råka ha en brorsa som nobbat henne en gång i femman? Hallå, väx upp, gå vidare och låt mig vara, ville jag skrika men istället drämde jag igen skåpdörren med en smäll och gick mot lektionen.
Hasse stod som vanligt redan framme vid tavlan och hade som alltid kortärmad skjorta och ivrig uppsyn. Han sken upp för varje elev som steg över tröskeln och log stort när jag satte mig. Han kanske trodde att vi var här av egen fri vilja och att skolplikten inte påverkade oss alls? Jag såg mig omkring och var långt ifrån övertygad om att någon här inne njöt av skolan. Wilma synade ointresserat sina naglar, Josef kollade ut genom fönstret och tänkte säkert på parfymer och Denver såg så trött ut att jag var osäker på om han ens hade vaknat.
Eller jo, en person njöt fullt ut av skolan: Hasse själv. Med ett glatt plopp drog han korken av en tuschpenna och skrev ”Tiotusentvåhundrafem” på tavlan. För en se-
kund trodde jag han hade sadlat om till mattelärare och det skulle inte ha förvånat mig ett dugg om han på sin fritid hade läst in extraämnen att lära ut.
Hasse nickade mot siffrorna.
– Så mycket tjänade vi på showen! Bra jobbat!
Ett sus gick genom klassen. Det var ju mycket pengar! Tänk att folk hade betalat för att höra mig sjunga.
Josef som satt bredvid lutade sig närmare och jag sveptes snabbt in i ett moln av parfym.
– Doftar gott, eller hur!
Jag drog efter andan.
– Luktar mycket i alla fall, svarade jag och Josef nickade självsäkert. Han verkade tro att det var en komplimang.
– Fräscht men maskulint, liksom?
Han pekade mot tavlan.
– Alltså, vi samlade in tiotusen! Vi kommer kunna åka på klassresa till Hawaii. Eller typ New York.
Jag sneglade på honom. Vilken planet var han ifrån?
Det blev väl typ trehundra spänn var? Eller, trodde han att han skulle få alla pengar? Nu skulle det väl på sin höjd räcka till en sån där asiatisk sunkbuffé i stan.
Det surrade av röster i salen och alla verkade viska om klasskassan och showen. Någon sa mitt namn och jag kände hur stoltheten värmde inombords.
Men framför mig hördes en djup suck. Stella förändrade som vanligt stämningen på en sekund.
– Tror vi hade kunnat tjäna ännu mer, sa Stella krasst.
– Vad menar du? frågade Hasse.
– Jag säger bara det alla vet: Showen hade kunnat bli ännu bättre. Det var folk med scenskräck som uppträdde och ett solo av hon som kom tvåa.
Orden kändes som piskrapp över huden och jag knöt händerna i knäet. Hade hon rätt? Tyckte folk så?
Det glada snacket var som bortblåst och tystnaden sänkte sig över klassrummet. Hasse harklade sig nervöst.
– Nu tycker jag vi ska se det positiva!
– Och jag tycker vi ska vara ärliga, sa Stella.
Hasse kliade sig i huvudet. Säkert hade han tänkt checka av lärarord som sammanhållning och gemenskap men istället kollade nästan alla nu ner i bänken. Drömmarna om klassresan kändes längre bort än någonsin och Hasse tittade osäkert ut över klassen.
– Jag tycker vi gjorde det bra. Så gott vi kunde, sa han och rösten skar sig.
Han greppade efter halmstrån och i ögonvrån såg jag Stella skaka på huvudet.
– Vi kunde ha gjort det bättre. Eller: Jag kunde gjort det bättre.
Jag svalde. Det var helt tomt inuti. Stella hade direkt lyckats sudda ut all glädje och stolthet.
Efter lektionen kom Amina ifatt. Vi har känt varandra nästan hela livet och vi tycker lika om allt.
– Vad är Stellas problem? väste hon argt mellan tänderna.
Jag stönade lågt för jag visste svaret.
Jag var Stellas problem – och hon var mitt.
Efter skolan gick vi till Sallys, vårt stammisfik i centrum, och jag duckade som vanligt när vi gick den smala halvtrappan ner. Kaféet låg på torget och hade länge varit en bortglömd källarlokal men nu hade ägaren Sally förvandlat det till världens mysigaste ställe. Här trängdes röda soffor med rangliga träbord och udda stolar och det doftade alltid nybakat. På väggarna hängde speglar i guldramar och på borden brann stearinljus året om.
Alex stod redan bakom disken och fipplade med kassaapparaten. Sen han börjat jobba på Sallys hade jag velat gå hit ännu mer, men det var knappt möjligt. Vi var här så ofta att nästa steg vore att flytta in, och det var kanske lite överdrivet?
En kvinna med en bebis på armen stod före oss i kön och jag tog chansen att tjuvkika på Alex när han skummade mjölk till en cappuccino. Jag visste ingen annan som
passade så bra i förkläde. När han erbjöd sig att hjälpa mamman att bära ut kaffet höll jag på att smälla av.
– Han är liksom för bra, viskade jag till Amina.
– Kan man ens vara det?
Men innan jag hann svara var Alex tillbaka vid kassan.
– Det vanliga? sa han och Amina nickade. Det vanliga var två chailatte och han hällde upp det varma teet i höga glas och toppade med sirap och kanel. Det pirrade i magen när jag tänkte på att han, med det gnistrande örhänget i vänster öra, det mörka lockiga håret och två chailatte i händerna, ville bli ihop. Med mig. Jag var tvungen att svara på lappen han skickat. Men hur? Skulle jag säga det rakt ut, messa eller skicka en snap? Eller en lapp tillbaka kanske? Jag funderade medan vi balanserade glasen mot bordet där vi alltid sitter. Jag bar försiktigt för att inte spilla när en bekant röst fick mig att tappa fokus.
– Men alltså …
Stella, Wilma och Josef hade varsin milkshake framför sig. Jag blev så paff att jag ryckte till. Chailatten skvimpade ut och jag tittade besviket ner på den blöta fläcken på golvet.
– Förföljer du mig, eller? Du är liksom alltid där jag är?
Stella tittade rakt på mig, himlade med ögonen och avslöjade en perfekt eyeliner.
– Du kanske ska hitta något eget? En egen dröm typ, och ett eget kafé?
Jag bet ihop, det här var ju mitt ställe och det var ju hon som härmade min dröm. Men innan jag hann försvara mig
tog Amina tag i min arm. Pulsen dunkade när vi fortsatte mot vårt bord. Stella hade alltid den effekten. Hon efterlämnade en känsla av olust som var svår att skaka av sig.
Jag tog en klunk chailatte men tyckte knappt den smakade något.
– Bry dig inte om henne, sa Amina lågt och nickade mot Stella.
– Svårt att låta bli.
Jag suckade. Det var så typiskt att jag och Stella hamnat i samma högstadieklass och nu jagade samma dröm.
– Varför vill hon också bli artist? Hon skulle passa bättre som …
Jag sökte efter yrket men Amina fyllde i:
– Diktator? Eller typ influencer. Du vet en sån som kör Get ready with me?
– Fast jag vill inte bli redo med henne, utan bli av med henne. Hon kanske kan göra videor om det? Get rid of me?
Amina skrattade och skakade på huvudet.
– Berätta allt om Sofia Santos istället. Vad vet du?
– Egentligen inte så mycket. Bara att jag ska träffa henne. Hon vill att jag ska börja på hennes artistskola.
Jag kunde inte hejda leendet. Tänk att jag snart skulle få träffa skivbolagsbossen Sofia Santos. Hon var allt jag ville vara: cool, världsvan och framför allt kunde hon musikbranschen utan och innan.
– En artistskola? Wow! Är det bara du?
– Tror det. Eller, ingen har ju sagt något annat.
Amina lutade sig tillbaka.
– Fatta vilken chans, Tyra. Det är ju helt sjukt. Och visst var det ikväll?
Jag nickade.
– Tänk om ditt liv förändras totalt? Amina knäppte med fingrarna. Poff bara, och i nästa sekund är du Sveriges nya stjärna.
Jag rös av orden. Det lät otroligt, men plötsligt inte helt omöjligt …
Jag var lite tidig och trampade nervöst utanför dörren.
Mässingsskylten med texten Stagedream Academy glänste i eftermiddagssolen och jag kunde inte låta bli att dra fingret över den. Var det här drömmen blev sann? Var det nu allt började? Det ilade längs ryggraden när jag öppnade dörren. Vad skulle Sofia Santos säga? Vad hade hon tyckt om showen? Och vilka planer hade hon för mig?
Allt såg skinande nytt ut, väggarna var målade i en beige nyans och där hängde gyllene LP-skivor, som säkert skulle symbolisera hur mycket Sofia Santos hade sålt som artist.
Låg musik strömmade ur högtalarna och en kvinna i stram hästsvans tog emot bakom disken.
– Du ska träffa Sofia Santos, gissar jag? Slå dig ner i väntrummet så kommer hon strax.
Jag tog ett djupt andetag och pirret fladdrade i magen. Hon väntade, på mig! Men jag stannade tvärt så fort jag kom in i det ljusa väntrummet.
En kille i munkjacka och svarta jeans låg uthälld på en av stolarna och kollade inte ens upp när jag kom. Jag sneglade på honom, och jo, det var Idris, som jag läst om på nätet. Han kom från norra sidan av stan, beskrevs som ett stjärnskott och jag hade sett att hans senaste låt låg på topp tio över de mest strömmade låtarna just nu. En stol bort satt en tjej med näsring och rosa hår, slående lik hon som kommit tvåa i Idol förra året. Hon tuggade tuggummi och verkade inte ens märka att jag kommit. Jag drog ett djupt andetag. De kanske väntade på något annat?
Stolsitsens blanka läder klibbade mot benen och hjärtat bultade. Ännu en kille kom in i väntrummet. Han var lång, blond, utan tvekan snygg och hade en svart gitarrväska slängd över axeln. Precis som de andra såg han ut att vara några år äldre än jag och jag gissade att alla här gick i nian, Idris kanske till och med i ettan i gymnasiet. Den snygge med gitarrväskan nickade mot mig men jag slog ner blicken. Jag försökte hålla hoppet uppe. Det kunde fortfarande vara en slump.
Men just som jag tänkt tanken klev Stella över tröskeln.
– Tyra! Är du här?
Rösten dröp av ironi och hon hånlog.
– Jag trodde … stammade jag och avskydde genast tystnaden som följde.
– Du trodde att bara du skulle få chansen? Eller hur?
Stella höjde på ögonbrynen och jag kunde inte säga emot.
– Det finns fler talanger än du, Tyra.
Skammen brände som eld och mina kinder blossade. Det kändes precis som om hon hällt ut min underklädeslåda, rotat fram mina slitnaste trosor och visat upp dem för alla. Eller som att hon snott min dagbok och läst upp de pinsammaste delarna högt. Aldrig tidigare hade jag känt mig så dum.
Just när jag tittade längtansfullt mot dörren hördes en harkling. Och så stod hon där. Jag hade sett henne på Insta, tv och i tidningar fler gånger än jag kunde räkna och hon var kortare än jag tänkt mig. Sofia Santos bar svarta skinnbyxor, hade höga klackar och klarrött läppstift. Vissa var bara den där läraren i skolan och trots att man såg dem varje dag blev de aldrig mer än så. Andra tog plats med både för- och efternamn och Sofia Santos var en sån.
Hon syntes, märktes och inte ens namnet gick att glömma. Hela hon var ett utropstecken, tänkte jag när vi följde efter henne in i en stor vit sal där ena väggen var täckt av speglar. Stella kollade direkt dit, vred automatiskt huvudet till sin snyggvinkel och fluffade till håret. Sofia Santos nickade mot ett gäng stolar och vi satte oss i ring.
– Ska vi börja med en presentationsrunda? Jag vet ju vilka ni är, men ni känner ju inte varandra. Jag heter, som ni säkert vet, Sofia Santos. Jag är artist i grunden men har nu startat eget skivbolag och har signat en del stora artister. Och du är…?
Hon nickade mot tjejen med rosa hår.
– Lone, sa tjejen och fortsatte tugga tuggummi. Jag är inte skivbolagsboss, men kom tvåa i Idol.
Killen bredvid, han som burit på gitarren, fortsatte.
– Jag heter Ville och skriver egna låtar. Det går väl i släkten kan man säga.
– Villes pappa är en av landets största musikproducenter, nickade Sofia Santos.
Killen i munkjackan visslade lågt.
– Du är den Ville? Jag heter Idris. Har en del följare på Spotify, men är inte signad på skivbolag. Än.
Det var Stellas tur. Hon såg sig omkring och verkade inte ett dugg nervös.
– Jag heter Stella. Har alltid sjungit och jag spelar piano.
Tänker att talangjakter är min grej, men har inte vunnit något … hittills.
Det sista kändes som en sylvass pil riktad mot mig.
Sofia Santos nickade.
– Och till sist, Tyra. Hur vill du presentera dig?
Vad skulle jag säga? I det här gänget smällde det ju inte särskilt högt att jag sjungit solo på skolans show.
– Du kan ju berätta att du är dotter till Brunettbruttan?
Det är väl typ därför du är här? sa Stella syrligt och jag blängde surt på henne.
Det störigaste var att hon hade rätt. Innan jag föddes hade mamma varit en av Sveriges största bloggare och för ett tag sen hade en tidning nosat upp storyn – och tack vare det hade Sofia Santos kommit på vår show. Jag fick en klump i magen. Var det bara därför jag var här? På grund av mammas så kallade kändisskap?
– Jag heter Tyra och jag älskar att sjunga, sa jag med svag
röst och hörde själv hur fattigt det lät. Jag kunde inte skryta om Idol, följare eller pappor med talang. Jag var bara … jag.
Sofia Santos blick gled över oss och som tur var verkade hon inte fatta att jag inte passade in och att hon borde dumpa mig direkt.
– Ni vet alla varför ni är här. Jag behöver inte berätta att ni har talang, det vet ni redan.
Hon pratade snabbt och naglade fast oss med blicken en efter en.
– Ni är olika, som personer och blivande artister och här finns en musikalisk bredd, från klassisk skolning till singersong, pop och hiphop.
Blicken landade på Idris, som svarade med en nick. Den långa killen med gitarr, Ville, kändes som en typisk singersongwriter, Stella hade en klassisk röst och mig och Lone räknade hon nog till pop.
– Men: What’s in it for you? Varför ska ni gå här, tid när ni istället kunde skrolla eller hänga med kompisar?
Frågan blev hängande i luften tills Sofia Santos gav oss svaret.
– Här lär ni er vad artister behöver veta och får chansen många drömmer om. Jag har jobbat med de största och vet exakt vad som krävs.
Lones rosa tuggummibubbla sprack med en snabb smäll och Sofia Santos tittade förvånat dit.
– Som du sa: What’s in it for us? Vad får vi ut av det här?
Många skulle tagit illa upp av en så direkt fråga, men Sofia Santos verkade inte bry sig.
– Jag har inga egna barn och det här är mitt sätt att ge tillbaka. Genom Stagedream Academy ser jag till att Sverige får artister i världsklass även i framtiden. Det är ni, sa hon och det sög till i magen.
Hon synade oss långsamt och blicken stannade på mig.
– Men det krävs mer än en bra röst för att bli artist.
Blicken vandrade vidare och sken upp när hon kom till Stella.
– Som karisma. Vet ni vad karisma är?
Det var knäpptyst i salen och jag vågade knappt andas.
– Karisma är något vissa bara har, inget du kan läsa dig till eller lära dig. Det är charm, scennärvaro och den åtråvärda konsten att trollbinda en publik. Men alla kan bli bättre på scennärvaro och genom åren har jag lärt mig en del.
Jag svalde. Stella sprakade av main character energy och var alltid rummets mittpunkt. Hennes karisma var som ett starkt magnetiskt fält och man drogs liksom in, vare sig man ville eller ej.
Vad hade jag att komma med? Sofia Santos skulle aldrig nöja sig med något halvdant. Ett misstag och så var chansen förbi.
Lone drog handen genom det rosa håret och näsringen blänkte till. Hon lutade sig självsäkert fram och såg rakt på Sofia Santos.
– Du svarade inte på frågan.
– Det gjorde jag inte.
Ett litet leende lekte i Sofia Santos mungipa.
Lone fortsatte:
– Vad får vi ut av det här? För alla lär väl inte gå vidare.
– Helt rätt. Alla går inte vidare. Alla har inte det som krävs.
Det isade längs ryggraden. Pratade hon om mig?
Men sen sa hon något som fick mig att spetsa öronen.
– Om en månad går en av er härifrån med skivkontrakt.
Det blev helt tyst när alla tog in vad hon just sagt. Att få eget skivkontrakt var min absolut högsta dröm. Ett album med mitt namn som kunde gå rätt upp på listan och höras av miljoner, nej miljarder, människor. Tanken svindlade.
Jag såg mig omkring, från gitarr-killen till Stella, rapparen Idris och Idol-tjejen. Och då kände jag det tydligt. Jag unnade ingen annan här att få spela in i ett album, inte det minsta, och om jag misslyckades skulle avundsjukan riva sönder mig. Det här var min chans.
– Den som vinner blir signad på mitt bolag. Jag kommer satsa allt, på en av er.
Det snurrade till i huvudet och jag drog efter andan.
Hur skulle jag kunna slå mig fram? Jag var långt ifrån bäst här och utan tvekan den med minst erfarenhet. Stella och jag var dessutom yngst i gänget. Jag hade väl ingen chans, eller?
– Under den här tiden kommer vi jobba med sceniskt uttryck, sångteknik, koreografi och låtskrivande. Och på tal om det: Till nästa gång vill jag att ni skriver en refräng till en låt, fortsatte Sofia Santos.
Lone rynkade på näsan.
– Typ som en läxa?
– Ja. Problem med det?
– Med läxor ja, svarade Lone och fortsatte tugga på tuggummit som måste ha tappat smaken för länge sen.
– Kalla det vad ni vill. Men nästa gång vi ses vill jag höra en refräng från var och en av er. Och kom ihåg: Hemligheten bakom en bra låttext är att vara ärlig och våga bryta mot reglerna.
På väg ut la någon handen på min axel och jag vände mig om.
– Typiskt, Tyra. Synd att du inte var ensam, eller hur?
Stella vred om kniven. Jag öppnade munnen men fick inte fram ett ord.
– Om det bara varit du hade skivkontraktet varit ditt. Nu är det inte lika säkert va?
Stella log, men det var inget vänligt leende, utan ett drygt, självgott flin.
Jag suckade inombords.
Artistskolan skulle utan tvekan bli svårare än jag trott.
Dörren till Stagedream Academy slog igen bakom mig så hårt att jag ryckte till. Mässingsskylten glänste fortfarande i solen men på bara en timme hade allt förändrats.
Jag suckade och började gå hemåt. Vad hade jag trott?
Att Sofia Santos skulle göra mig till stjärna över en natt?
Att jag var den enda i världen med talang? Jag kände mig
som en barnunge som blivit lovad hundra kilo godis men bara fått en ynka tablettask.
Jag körde ner händerna djupt i fickorna, satte på hörlurarna och märkte knappt den stora blå bilen som tvärnitade bredvid mig.
– Tyra! Vill du ha skjuts?
Pappa hade vevat ner rutan på glassbilen och vinkade glatt.
Jag hade hellre tagit tunnelbanan hem ensam, vridit upp
Taylor Swift i hörlurarna och låtit tankarna mala, men
pappa skulle aldrig fatta, så jag hoppade in.
Han sneglade på mig och tryckte på gasen.
– Läget, Tyra? Inte på topp?
Jag hummade till svar och lutade pannan mot den svala rutan. Därute fortsatte allt som vanligt, som om inget hänt, och det var samma hus och samma gamla gator.
– Det finns en kylväska i handskfacket. För nödfall.
– Vet mamma?
– Nödfall för andra, alltså, mumlade han.
Pappa älskade glass och hans största sorg i livet var att han var laktosintolerant. Men istället för att acceptera sitt öde valde han att utmana det och jobbade som glassbilschaufför. Han nynnade alltid glassbilsjingeln i duschen, hade den till och med som ringsignal, men hatade att inte kunna äta av glassen. Glassbilen sålde bara en enda sorts laktosfri glass och den hade han tröttnat på för länge sen.
Han tittade avundsjukt på mig när jag öppnade kylväskan och skalade det glänsande pappret från en stor gräddglass med choklad.
– Berätta om artistskolan.
Chokladglassen smälte i munnen men jag kände knappt smaken. Det kändes bara tomt inuti.
– Jag var inte ensam … sa jag och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.
– Stella var där, och andra som varit med i Idol och hade kända musikpappor och låtar på Spotify.
Rösten darrade. Varma tårar rann längs kinden och jag
torkade ilsket bort dem. Jag hade gått dit med en dröm men nu kändes allt som en bluff. Jag var ingenting och chansen var noll.
Pappa la handen på mitt ben.
– Gumman. Det blir säkert bra ändå. Kan ju vara kul att träffa andra med samma drömmar?
Jag blängde på honom. Fattade han ingenting? Det var ju precis tvärtom. Jag ville ha Sofia Santos helt för mig själv – och jag ville stå i centrum. Nu skulle det bara bli ännu en tävling där Stella helt säkert skulle kamma hem storvinsten.
Jag slängde irriterat ifrån mig struten på instrumentbrädan och tog upp mobilen.
– Måste du lägga glassen där? Den kommer smälta.
Pappa suckade.
– Det kommer bli kladdigt. Lukta glass i hela bilen.
– Är väl poängen, det är ju en glassbil, mumlade jag och gick in på Snap. Kartan dök upp på skärmen och jag stelnade till. Alex ikon var på Utsiktsvägen och där visste jag bara en som bodde: Stella. Vad gjorde han där? Oron fladdrade till i magen. Tummen tvekade. Skulle jag? Tänk om han ändrat sig? Tänk om han valde Stella istället? Pulsen dunkade när jag öppnade chatten.
Jag: Fick lappen!
För säkerhets skull la jag till en hjärtemoji.
Alex läste meddelandet direkt och tre prickar dök upp vid ikonen men försvann lika snabbt.
Hjärtat sjönk i bröstet.
Alex lämnade mig på öppet – och verkade vara hemma hos Stella.
Just då svängde pappa in på vår gata och i ögonvrån såg jag glasstruten glida över instrumentbrädan i ett spår av smält choklad och just när han stannade damp den ner i mitt knä.
– Men allvarligt!
Jag ryckte upp dörren och hivade argt ut glassen på marken. Varför skulle allt hända mig? Och varför skulle det hända samtidigt?
– Okej, sa pappa osäkert. Varsågod för skjutsen?
Jag svarade inte.
– Kan jingeln få dig på bättre humör? Ska jag dra igång den?
Han tittade hoppfullt på mig men jag himlade med ögonen och gick mot porten. Hur kunde livet bara vända, på några få timmar?
När jag kom upp i lägenheten slängde jag jeansjackan på hallbänken och klev ur skorna. Jag längtade efter att stänga in mig på rummet och skruva upp Taylor Swift på max.
Men just som jag satt mig i sängen och dragit på hörlurarna knackade det på dörren och mamma stack in huvudet.
– Pappa berättade. Men du löser det där, Tyra. Du har ju redan kommit längre än de flesta. Du är faktiskt en av fem som Sofia Santos valt ut. Det är stort! Kom igen, ett leende på det? Ett litet bara?
– Nöjd? sa jag och log ett snabbt leende utan känsla.
– Det får duga. Men jag hoppas du fattar hur bra du är?
Jag suckade.
– Det spelar ingen roll, svarade jag.
– Förresten. Din lärare Hasse mejlade just, sa mamma och rättade till hårknuten på huvudet.
– Han ville att jag skulle ta över klasskassan. Samarbetet funkade tydligen inte riktigt med Stellas mamma. Alltså, det förstår jag verkligen. Hon är ju rätt svår, snobbig liksom, eller hur?
Jag pallade verkligen inte att prata om Stellas mamma och klasskassan var inte prio för mig.
– Jaha, och? Gör vad du vill, sa jag och reste mig för att stänga dörren.
Mamma såg osäker ut.
– Säkert? För jag har en idé …
– Jag bryr mig inte, sa jag och tryckte igen dörren.
Jag cyklade till skolan nästa dag och den varma septembervinden var bara irriterande. På tv spådde de brittsommar och trodde att en varm höst väntade. Mitt humör passade bättre med ösregn och mörker, men för Stella var det säkert perfekt. Hon hade ju, mot alla odds, ändå blivit utvald till artistskolan. Hur hade det ens gått till, tänkte jag och parkerade cykeln. Sofia Santos hade ju inte ens hört henne sjunga på showen. Jag såg Amina på långt håll, håret blåste i vinden och den röda slingan i luggen fick mig genast på bättre humör. Hon viftade med mobilen framför mitt ansikte.
– Varför har du inte messat tillbaka?
Men hon fortsatte utan att vänta på svar.
– Hörde du hur Stella kom in på artistskolan? Mamma såg på hennes mammas Insta.
Jag slängde ett tacksamt ögonkast åt Aminas håll. Det
var som att hon hade koll på mina frågor innan jag ens sagt dem högt.
– Min mamma är värsta stalkern på nätet. Hon luskar fram allt om alla via deras konton.
– Okej, hur kom Stella in då?
– Hennes mamma ordnade en privat audition och berättade att Stella skulle ha sjungit solo på showen. Sofia Santos blev helt såld, tydligen.
Jag stannade tvärt.
– Men hon var ju sjuk? Stella hade ju halsböld?
– Det var falskt alarm, bara halsfluss som läkte snabbt.
Kolla, jag vet ju allt, tack vare Stellas mamma och min mamma. Tack internet.
Jag körde ner händerna i jeansfickorna.
– Och där rök min chans. Jag kände mig så dum igår som inte fattat att andra skulle vara med. Du vet han Idris som rappar? Han var med, och en kille som hade en musikproducentpappa. Och Lone som kom tvåa i Idol.
– Hon den störiga? Med rosa hår?
Jag nickade och Amina la handen på min arm.
– Fattar. Men jag tror på dig.
– Så sa mamma också.
– Lita på oss då. Vi känner dig bäst. Du klarar det här.
– Säkert? sa jag och drog upp den tunga porten till skolan.
Våra steg ekade mot stengolvet och vi tog trappan mot lektionen. Amina fick mig alltid att må bättre, men det var också något annat som skavde.
– Och jag har inte hunnit prata med Alex. På Snap såg
det ut som att han var hemma hos Stella. På hennes adress i alla fall.
Amina skakade på huvudet så att den röda slingan i luggen dansade.
– Du kan inte lita helt på Snapkartan. Nätet kanske var segt eller så har han inte uppdaterat appen.
Jag nickade.
– Men allt kom liksom samtidigt.
– Så är det jämt, sa Amina när vi klev över tröskeln till klassrummet och rakt in i ett moln av parfym.
– Här är en glad nyhet: Sugmalen är här, viskade hon ironiskt och nickade mot Josef. Vi kallade honom så i smyg efter att han försökte kyssa mig på klassfesten i sexan. Hans gap hade blivit enormt, och då hade han sett ut exakt som sugmalen i Aminas akvarium. Sen dess hade han blivit besatt av parfymer och idag var det värre än någonsin. Han luktade till och med starkare än parfymavdelningen på Åhléns. Han kanske hällde parfymen över sig? Typ en flaska per dag?
Nu log han stort mot mig.
– Tyra, kul att din morsa är igång igen!
Jag stelnade till. Vad menade han? Vad då ”igång”? Jag satte mig vid min plats och fångade Aminas blick, men hon ryckte på axlarna till svar.
Hasse slog ihop händerna framme vid tavlan.
– Ny dag och nya möjligheter att lära sig saker, sa han glatt och fortsatte:
– Idag kan jag berätta att Tyras mamma har tagit över
insamlingen till klasskassan. Och hon har gjort något riktigt finurligt måste jag säga.
Ivern sken ur ögonen och det gav mig rysningar. Det här bådade inte gott.
– Jag måste nästan visa.
Han slog upp datorn, satte på projektorn och knappade in en webbadress. Och när jag såg den drogs magen ihop till en boll. Brunettbruttan.se hade varit nedstängd hela mitt liv, men nu lyste ett nytt inlägg på skärmen. Det var ett foto av mig, som nyfödd. Jag var skallig, tandlös och en droppe dregel rann från mungipan. Mamma sa alltid att det var hennes favoritbild och ja, vi hade väl inte samma smak helt enkelt. Spridda skratt hördes i klassrummet och jag tog ett djupt andetag.
– Jag läser högt, sa Hasse förtjust.
– Minns ni att ni döpte den här bebben? Nu är Tyra 13 år och drömmer om klassresa. ”Hit me” med era bästa tips för att samla in pengar!
Hasse tittade ut över klassen.
– ”Hit me” betyder ungefär: Ge mig allt ni har, fortsatte han.
Jag stirrade storögt på honom. Som om vi inte visste det? Skulle han börja förklara emojis nu också?
Till min fasa såg jag att kommentarsfältet svämmade över av tips. Hasse skrollade och jag hann läsa att AnnaLena67 ville att vi skulle vakta hennes hoppspindlar och jag ryggade tillbaka. Vad var ens hoppspindlar? Det lät som det sämsta av två världar. Jag läste vidare. Lussetusse
tipsade om att tillverka och sälja egen kattmat och jag rynkade äcklat på näsan. Jag visste inte vad kattmat innehöll men var rätt säker på att det inte var delikatesser.
Men Hasse verkade lyrisk.
– Alla har tips till oss! Det är nästan som att vi är lite kända!
Han mös framme vid tavlan och jag suckade lågt. Det här kanske var hans stund i rampljuset.
Runt omkring mig hörde jag folk tissla och jag ville bara fly. Jag vågade knappt titta mot Josef, som skulle le brett, än mindre mot Stella som säkert skulle himla med ögonen. Och jag vågade verkligen inte titta på Alex, som väl aldrig skulle vilja vara ihop med mig nu?
Men Amina kunde jag kika på och hon mötte min blick utan att tveka. Vi har känt varandra så länge att jag nästan kan läsa hennes tankar. Nu såg det ut som hon tänkte: ”Din mamma är galen, men vi fixar det här”, och jag hoppades verkligen att hon hade rätt.
– Det finns en del favoriter här, som jag tror kan bli riktigt bra! Så roligt att folk är engagerade i skolfrågor, fortsatte Hasse.
Herregud, fattade han inte att ingen brydde sig om skolan, utan att alla bara var intresserade av min trötta mamma som en gång i tiden varit stor bloggare? Tyvärr verkade folk fortfarande minnas Brunettbruttan och på skärmen såg jag hur kommentarerna fortsatte poppa upp. Nu ville
Mickepicke att vi skulle hjälpa hans son med läxorna, eftersom han själv ”glömt allt om medeltiden”.
– Läxläsning! utropade Hasse i samma sekund. Perfekt!
Jag knöt nävarna i knäet. Aldrig tidigare hade jag längtat så mycket efter att en lektion skulle starta och att allt skulle bli som vanligt igen.
Efteråt väntade jag in Amina i korridoren.
– Var det inte du som visste allt tack vare internet?
Amina skrattade och buffade på mig.
– Sorry. Ska hålla bättre koll på din mamma.
– Japp, jag med. Tyvärr råkade jag nog säga att hon kunde göra vad som helst för klasskassan. Det borde jag inte ha sagt va?
– Det borde du inte, nej. Men det finns ett plus. Stellas mamma kommer bli jättearg för att din mamma drar in mycket mer pengar. Det är alltid något.
Jag log. Det kunde faktiskt bli kul.
– Men det känns lite gammaldags att blogga? fortsatte
Amina.
– Hon är ju gammaldags. Hon har väl inte ens fattat att det finns Youtube och Instagram? Hon vet säkert inte vad TikTok är, svarade jag och stannade tvärt.
– Men alltså, jag tänker inte berätta, du får inte heller göra det. Ingen hittar väl till en blogg liksom?
Amina la en hårslinga bakom örat.
– Hoppas inte för mycket. Du vet hur gamlingar är … De älskar allt från sin tid. Alla deras meningar börjar ju med ”När jag var ung …”.
Hon hade rätt och jag rös till. För tänk om Brunettbruttans blogg skulle explodera av besökare? Tänk om
internet skulle svämma över av memes på mamma?
När jag kom hem efter skolan var mamma redan hemma och satt i soffan med datorn uppslagen i knäet. Hon tittade upp när jag klev in i vardagsrummet.
– Jag la upp ett inlägg … började hon och jag avbröt henne tvärt.
– Japp, Hasse visade i skolan. Nu vet alla hur jag ser ut som dreglande bebis.
Mamma sken upp.
– Det är min favoritbild!
– Du förstör mitt liv.
– Äh, du var jättesöt.
– Jag var tjock och skallig?
– Och jättesöt.
Jag stirrade på henne och gick raka vägen in på mitt rum och drämde igen dörren. Det var stökigt som vanligt och jag behövde något som skingrade tankarna. Sofia Santos hade gett oss en läxa på artistskolan, att påbörja en låt.
Kanske var det just det jag behövde?
Jag satte mig vid keyboarden, blåste bort lite damm och tryckte igång den. Sofia Santos hade sagt att hemligheten bakom en bra låttext var att vara ärlig och våga bryta mot reglerna. Ingen ville lyssna på en ny låt som lät exakt som en gammal och jag fattade vad hon menade. Låten skulle också ha en hook, en textfras som stack ut och fastnade som klister, som folk inte kunde sluta sjunga. Det var ingen lätt uppgift, tänkte jag, medan fingrarna lekte över tangenterna.
Mamma knackade på dörren.
– Tog du med NO-läxan hem? I föräldrachatten säger alla att det är jättemycket plugg.
– Har ni en föräldrachatt? suckade jag.
Mamma tittade konstigt på mig.
– Klart vi har. Det har alla föräldrar.
Jag stängde av keyboarden. Jag hade ändå ingen inspiration och skulle jag skriva en låt nu skulle den handla om hur sur jag var på mamma. Inte så unikt för en tonåring kanske, men väldigt ärligt. Det var lika bra att hämta läxan.
Jag tog cykeln till skolan och parkerade den i cykelstället, som var nästan tomt. Nu stod där bara en rostig kvarglömd cykel med punka och skolgården låg också öde.
Det kändes konstigt att gå genom de tysta korridorerna och jag ökade takten. Men just när jag gick förbi musiksalen öppnades dörren och Stellas mamma klev ut, tätt följd av Stella.
– Då ses vi nästa vecka!
Jag såg mig stressat omkring i korridoren men det fanns ingenstans att gömma sig.
– Tyra, utbrast Stellas mamma. Vad gör du här?
– Ska hämta läxan, mumlade jag. Och eh … ni?
Musikläraren Vivianne dök upp i dörren och rodnaden steg på kinderna när hon såg mig.
– Stellas mamma önskade privatlektioner. Och det är ju inte mot reglerna. Men eftersom det är utanför skoltid tar jag en avgift. En symbolisk summa egentligen, sa hon och log blekt.
Stella synade sina naglar, eller nej, hon verkade beundra dem. Och vem kunde klandra henne? Naglarna var blanka, jämna och så perfekta att jag satte händerna i fickorna för att dölja mina egna.
Stella såg upp och blicken var vass.
– Summan är väl hur som helst för dyr för dig. Hur mycket tjänar man på att dela reklam, liksom?
Stellas mamma tittade frågande på mig.
– Reklam? sa hon och rynkade på näsan. Vill folk ha det fortfarande? Varför i hela friden då?
Stellas mamma behövde väl aldrig jaga extrapriser, och fattade kanske inte ens varför folk gjorde det?
Jag pekade mot skåpen.
– Måste bara …
Jag gick utan att avsluta meningen, utan att säga hejdå.
Stella fick extralektioner för att knäcka mig i artistskolan och själv satt jag hemma och klinkade på en dammig keyboard. Det var lätt att se vem Sofia Santos skulle välja. Jag tog ut läxan och smällde igen skåpluckan så hårt att det ekade i den tomma korridoren.
Nästa dag mötte Amina mig vid cykelstället och i ögonvrån såg jag Stella och Wilma korsa skolgården. Humöret sjönk som en sten. Hon var ju överallt!
– Vet du vad mitt problem är? Vart jag än går är Stella där. Hon är på artistskolan, i klassrummet och har till och med börjat hänga på Sallys. Det är ju vårt ställe!
Amina följde min blick.
– Så vad ska du göra? Befria henne från skolplikt? Bannlysa henne från Sallys? Det är ett fritt land.
– Det är så typiskt bara. Den jag vill träffa minst, träffar jag mest.
Vi hade språk som första lektion och när jag tryckte spanskaboken mot bröstet fick jag en idé. Kunde jag byta? Slippa Stella? Hon var en magnet alla flockades kring, men om jag tog mig långt bort från det magnetiska fältet skulle jag inte känna dragningskraften.
En gubbe i manchesterbyxor och runda glasögon spejade ut i korridoren och jag kände vagt igen honom. Visst var det tyskaläraren?
När vi valde språk i femman hade han ivrigt försökt övertyga alla att välja tyska. Han hade lockat med stipendier, studiero och allt möjligt för att vi skulle välja hans ämne. Nu stod han där ensam och spanade efter de få elever som hade valt den trista tyskan.
Utan att tänka mig för stegade jag rakt fram till honom.
– Kan jag byta språk?
Han sken upp och rättade till glasögonen.
– Absolut, eller: natürlich! Och visst är det Tyra? Som sjöng solo på showen?
Tyskaläraren väntade inte på svar utan ledde mig in i klassrummet medan han pratade, som om han var rädd att jag skulle smita.
– Tyska är ju utan tvekan ett musikspråk. Ska du sjunga opera måste du behärska tyska.
Hans överdrivna sätt och förtjusta nickningar fick mig att tveka och opera var ingen dröm. Men jag var redan inne och över axeln såg jag Amina försvinna in i spanskasalen.
Några få satt utspridda i bänkraderna och jag ångrade mig så fort Josef mötte min blick. Han såg ut som en hundvalp ingen klappat på länge och nickade mot den tomma platsen bredvid sig.
Efter allt som hänt kunde jag faktiskt inte säga nej. Jag fick en flashback till när vi hade fikat på Sallys för några
veckor sen. Josef hade berättat att han gillade mig och jag hade bara fräst till svar. Jag tittade längtansfullt mot bänken bakom men det vore inte schysst så jag satte mig bredvid Josef. Det kanske var värt det för att slippa Stella?
Jag led mig genom timmen, tyska var verkligen inget vackert språk och det blev inte bättre av att jag inte förstod ett ord.
Efter lektionen plockade Josef ihop böckerna och lutade sig mot mig. Han var som vanligt dränkt i parfym och jag försökte andas genom munnen för att inte få huvudvärk.
– Fattar varför du bytte.
Han höjde menande på ögonbrynen. Ånej, han trodde att han var anledningen! Att jag typ ville vara nära honom, fast jag i själva verket ville vara så långt bort som möjligt?
Plötsligt dök tyskaläraren upp vid bänken och jag ryckte till.
– Välkommen till tyskan! Willkommen!
Jag log svagt till svar och tyskaläraren rättade till glasögonen.
– Jag såg din mammas blogginlägg och jag har ett förslag. Surkål! Syra egen surkål och sälj. Ger stor vinst och dessutom mängder av goda bakterier.
Jag stirrade på honom och han måste ha trott att jag var intresserad för han fortsatte babbla.
– Jag har ett jättebra tyskt recept från min tid i Bremen.
Jag har förresten följt Brunettbruttan länge. Kul att hon är tillbaka!
Han stannade upp, jag kände mig plötsligt svimfärdig och han tittade bekymrat på mig.
– Alles gut? Du ser lite blek ut?
– Tyska är inte min grej, hasplade jag ur mig.
Läraren nickade sorgset som om han varit med om detta förut.
– Déjà vu.
Var inte det franska? Höll jag på att bli knäpp? Jag lämnade snabbt tillbaka tyskaboken och smet ut. Som tur var väntade Amina och Hedda på mig i korridoren. Hedda hade vi lärt känna nu i sjuan, men hon kändes redan som en riktig kompis.
– Låt mig gissa: Du byter tillbaka?
Jag nickade, samtidigt som tyskaläraren dök upp i dörren.
– Vi hörs om surkålen! Du vet, receptet!
Bredvid mig fick Amina och Hedda en fnissattack och jag kände hur skrattet kittlade i magen.
När vi gått vidare väste jag:
– Jag ville slippa Stella, men allt blev värre! Jag hamnade bredvid Sugmalen, som trodde att jag bytt för hans skull och tyskaläraren var en surkålsfantast som älskar bloggare.
– Surkål? Vad är det ens? Det låter som en sjukdom?
– ”Åh nej, jag har fått surkål”, ropade Hedda och jag himlade med ögonen.
– Och alla snackar om att mamma börjat blogga på riktigt. Är det något jag missat liksom?
Amina skakade på huvudet.
– Man kan inte fly från problem. Du får helt enkelt stå ut med Stella. Och med din mamma.
– Och du har ju oss, fyllde Hedda i och fortsatte:
– Kul att ha en rival, en ärkefiende som alltid tävlar med en. Det skulle trigga mig och få mig att bli bättre.
Hedda älskade fotboll, och var till skillnad från mig, en riktig vinnarskalle. Ibland önskade jag att jag skulle vara mer som hon. Men Stellas syrliga kommentarer och överlägsna sätt gjorde mig bara osäker. Och det var extra störigt att hon satsade allt och hade råd med privatlektioner i musik.
– Kan man vinna något i den där artistskolan? frågade Hedda.
– Typ. En av oss får skivkontrakt. Sofia Santos bestämmer vem.
– Du skojar! Då måste du vinna.
Jag kastade huvudet bakåt med ett stön.
– Japp, jag måste väl det.
Jag skulle ha känt igen honom var som helst, i en folkhop med tusen personer skulle jag ändå märka honom. Det var något med Alex, hade alltid varit och hans dragningskraft på mig var enorm. Nu stod han lite längre fram i matkön, flamsade med ett gäng andra och jag kunde inte slita blicken från honom. Idag bar han en enkel vit t-shirt och det var ett mysterium hur någon kunde vara så snygg i något så basic. Utan att jag visste var modet kom ifrån trängde jag mig fram och knackade honom på axeln.
Han tittade förvånat upp.
– Kan vi prata lite?
Vi bröt oss ur kön och jag tog ett djupt andetag.
– Tack för lappen. Eller vad man ska säga.
– Ja, vad ska man säga?
Alex log snett och var så fin att jag kom av mig. Tänk att han ville bli ihop – med mig?
– Det är i alla fall ett ja, sa jag snabbt.
– Jag gissade det. Hoppades det, menar jag.
Han rodnade och drog snabbt handen genom håret.
– Men vi ses då?
Jag nickade när han försvann in i ledet och leendet spreds i hela mig, ner i magen som ett brus och som ett pirr ända ut i fingertopparna. Jag tog en repig plasttallrik utan att det störde mig, kände knappt oset från maten och hörde inte ens besticken som slamrade.
Amina och Hedda hade redan valt plats och jag satte mig vid dem.
– Vad har hänt? Du ser så glad ut, sa Hedda och snurrade upp spaghetti på en gaffel.
– Hon har pratat med Alex, sa Amina och tog en klunk vatten. Eller hur? Och det gick bra?
Jag nickade bara, för det kändes som jag skulle skrika rakt ut av glädje om jag öppnade munnen.
– Tyra och Alex, sa Hedda som om hon smakade på orden. Till och med era namn låter bra ihop.
– Kille: check. Artistskola: check. Lova att jag får rita skivomslaget förresten, fortsatte Amina.
– Såklart, du designar all min merch om jag någonsin kommer så långt.
Då såg jag Stella gå förbi.
– Låter som om mitt liv är perfekt, mumlade jag.
Det var som om Stella hört vad jag sa för just då gav hon mig ett långt, svårtytt ögonkast. Hade hon redan fattat att jag och Alex var ihop? Stella ville ha allt jag siktade på och
visst hade jag sett hur hon kollade in Alex. Hon var van att få allt hon ville, men nu var Alex min kille. En förbjuden tanke dök upp och jag gillade den. För tänk om hon var avundsjuk – på mig? Det kändes som en liten revansch.
Resten av dagen försvann i ett töcken och på vägen hem hade jag ont i käkarna av alla leenden. Jag hade varit kär i Alex sen mellanstadiet och länge hade jag varit osäker på om han ens visste att jag fanns. Nu, i sjuan, hade allt förändrats. Plötsligt visste han saker om mig: att jag alltid bar hörlurarna om halsen och att jag älskade Taylor Swift. Han hade till och med snappat upp att min brorsa gillade fotboll. Det kändes overkligt och huden på armarna knottrade sig bara jag tänkte på honom. Alex, med det mjuka mörka håret som jag längtade efter att dra handen genom och med en famn jag bara ville krypa in i. Undra hur det skulle kännas att vara riktigt nära, doften-av-tvättmedel-nära? T-shirt-under-fingertopps-nära? Men väl innanför dörren hemma tvingade jag undan tankarna. Reklamvagnen stod framkörd som ett hån på hallmattan och det kändes som om den skrek: ”Sluta dagdröm, börja jobba!” Med en suck började jag lassa i reklambuntarna. De var tunga och de sträva plastbanden skar in i händerna.
Trots att jag jobbat ett halvår hade jag bara skrapat ihop några tusen och än var det långt kvar till en egen äkta Neumann U87-mikrofon, samma sort som Taylor Swift använde.
Jag drog på hörlurarna, satte på min spellista och stegen var snabba när jag betade av port efter port. I bakhuvu-
det malde tankarna på artistskolan. Jag borde verkligen ha börjat skriva på låten och hade behövt fokusera bara på det. Jag kollade på klockan. Om några timmar skulle jag vara på Stagedream och jag kunde inte komma tomhänt.
Trycksvärtan färgade fingrarna svarta och just när jag lassade in en lokaltidning och en sladdrig reklambunt i en brevlåda började jag nynna. Orden kom från ingenstans och jag slet av hörlurarna. En melodi slingrade fram och orden växte in i musiken på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Det var så enkelt och lät så självklart. Jag rev upp mobilen ur fickan för att spela in.
Trapphuset fylldes snart av min röst och tre enkla rader som rann fram som ett forsande vatten.
Vi är bara återvändsgränder
Kommer alltid gå vilse
Och du vet vad som händer
Förvånat tittade jag ner på skärmen, där de röda punkterna i mobilens inspelningsapp fortfarande vibrerade och sökte fler ljudvågor, och jag tryckte på stopp. Satt den?
Skulle den hålla inför Sofia Santos?
Just då slogs en dörr upp bakom mig och en tant kikade ut.
– Är det du som låter?
Jag nickade nervöst. Hade jag stört henne?
– Det låter bra. Riktigt bra! sa hon och gjorde tummen upp. Som en artist nästan!
Hon tog ett steg närmare och synade mig.
– Är du en kändis?
Jag skrattade till så det ekade i trappuppgången.
– Inte än. Vill du ha lite reklam kanske?
På väg ner i trappen var stegen lätta. Tänk om det här skulle gå vägen?
Mässingsskylten med texten Stagedream Academy lyste som vanligt i solen och det kittlade i magen när jag drog upp dörren. Visst, andra talanger fick också chansen, men jag var en av dem, en av de utvalda på artistskolan. Det doftade nytt i lokalerna men tyvärr också av Sol de Janeiro nummer 68, parfymen som Stella brukade ha, och mitt humör sjönk.
Stella såg mig, men brydde sig inte om att hälsa, trots att vi gått i samma klass sen lågstadiet. Istället sken hon upp med blicken fäst på någon bakom.
– Lone! Hej! Wow, snygg tröja, tjöt hon som om de känt varandra i evigheter. De kramades och jag kände mig ensammare än någonsin. Känslan av att vara speciell och utvald var som bortblåst och jag satte mig tyst på en av stolarna i spegelsalen. För Stella sa väl egentligen något annat? Hon gillade inte Lones topp. Hon gillade Lone och sa det genom att berömma tröjan.
– Älskar dina jeans, svarade Lone och så var det klart.
De hade godkänt varandra på det där sättet som bara vissa tjejer gjorde. Jag tittade ner och skämdes inte bara för det jag hade på mig, utan för hela mig. Ingen härinne berömde mina kläder, ingen godkände mig och jag ville bara försvinna.
Då klev Ville över tröskeln och hälsade med en nick åt mitt håll.
– Läget?
Jag ryckte på axlarna men han verkade inte känna osäkerheten jag utstrålade utan damp ner på stolen bredvid.
– Vad tycker du om Sofia Santos då? Fatta coola grejer hon gjort!
Ville pekade på hörlurarna jag hade om halsen och fortsatte:
– Vad lyssnar du på?
– Taylor Swift mest.
– Ah, en swiftie. Hon är bra, helt grym på scen. Har du sett henne live?
– Nej, jag hann inte köpa biljett ...
Det var inte sant, biljetterna hade varit så dyra att jag inte haft råd, men nästa gång hon var i Sverige hade jag lovat mig själv att gå på konserten, kosta vad det kosta ville.
– Hennes låtar är bra, texterna berättar liksom något, fortsatte han.
– Det är det jag gillar med henne, nickade jag. Du då, vad lyssnar du på?
Ville log så stort att en smilgrop kikade fram.
– Allt. Jag kan liksom inte bestämma mig. Du ska se
mina spellistor, de är helt galna med musik från hela världen. Ibland kan jag bli liksom stressad, det finns så mycket musik jag inte hinner höra. Och det kommer nytt hela tiden!
Det kändes härligt att prata musik, men också ovant. Ofta var intresset bara i mitt huvud. Jag lyssnade, gnolade eller skrev låtar, men jag pratade sällan om det. Amina älskade att måla, Alex att baka, men nu träffade jag någon som verkade brinna för musik lika mycket som jag. Och dessutom var Ville rätt söt med sitt blonda spretiga hår och glada ögon.
Stella satte sig på stolen mittemot med benen i kors och Lone dunsade ner bredvid.
– Alltså, det här är ett perfekt sätt att slippa skolan, sa Lone. Hon hade en klubba i munnen och snurrade så snabbt på pinnen att den klånkade mot tänderna.
– Jag övertygade mina lärare att jag måste få ledigt för det här. Det är ju världens chans.
Ville rynkade ögonbrynen och lutade sig fram.
– Men jag fattar inte, vi ses ju efter skolan? Du behöver inte ta ledigt.
Lone tog ut klubban, som var lika rosa som hennes hår.
– Äh, man måste inte berätta allt. Jämt.
Stella log snett mot henne.
– Smart ju.
– Jag slipper massa lektioner och ingen tjafsar, sa Lone och ryckte på axlarna.
– Men, tänk om de kommer på dig?
Jag ångrade mig så fort jag sagt det och Stellas genomborrande blick visade hur töntig jag var.
– Skolan är ju viktigast, för vissa, sa hon och himlade med ögonen. Jag svalde en suck. Som att hon inte pluggade? Hade hon glömt att vi gick i samma klass? Jag visste allt om Stellas perfekta betyg, för hon var bäst i allt, men det kunde jag ju inte säga. Och bara för att Lone hatade skolan skulle Stella låtsas vara likadan, och hon gjorde alltid sådär. Mamma hade sagt att det kallades att ”vända kappan efter vinden” och betydde att man gjorde det som passade en själv bäst, just då. Och Stella var ju alltid ute efter det som var bra för henne.
Ljudet av höga klackar avbröt mina funderingar och
Sofia Santos klev genom dörren.
– Är alla här?
Hon såg sig omkring.
– Utom Idris?
Men just då gled Idris in. Han verkade inte ett dugg bekymrad och lyfte knappt blicken från mobilen.
– Dåså.
Sofia Santos såg sig omkring, på Stella som satt tätt intill Lone, hon mötte hastigt min blick och gick sen vidare till Ville och Idris.
– Ni vill bli artister? Men hur börjar man?
Hon drog en svart hårslinga bakom örat och väntade inte på svar utan fortsatte.
– Det finns många sätt att bli artist, vissa slår sig fram på nätet, andra söker sig till talangshower, men mitt bästa
tips är att hitta er röst. Vilken typ av artist vill ni vara, vad har ni för budskap och vilket sound vill ni ha?
Jag tog in varje ord och bestämde mig för att pränta in dem i minnet för alltid.
– Hitta din röst och saken är klar. Låter det enkelt? Det är det inte. Jag har sett många, allt för många, som bara kopierar och tänker för mycket på vad andra tycker. Att vara artist handlar inte om att göra som resten, utan om att hitta din väg, din publik och din framgång.
Det blev så tyst att man kunnat höra en knappnål falla, till och med Lone verkade lyssna uppmärksamt.
– Så, hur hittar ni er röst? Det går inte att googla fram, den måste komma från er själva. Men vi börjar med låttexten ni skrivit till idag. Det är ju bara en refräng och en del av en låt, men jag tror ni har det i er.
Hade jag det? Fanns det en egen röst i mig?
Sofia Santos såg sig spänt omkring och blicken landade på mig.
– Tyra, vill du börja?
Jag svalde.
– Du kan ställa dig här i mitten, sa Sofia Santos och hon fick det att låta så lätt. Benen darrade när jag reste mig upp. Det här var något helt annat än att sjunga på skolans show. Det här var på riktigt.
– Är det okej om jag spelar in? Hon höll frågande upp mobilen.
– Det går bra, sa jag och hörde hur rösten skälvde.
Jag drog upp mobilen, letade upp texten och memo-
rerade den snabbt. Jag såg mig omkring, Ville log uppmuntrande, Idris mötte min blick och till och med Stella verkade ärligt nyfiken. Hon ville säkert se vad hon skulle tävla emot. Lone satt med armarna i kors och Sofia Santos nickade åt mig att börja.
Jag tog sats, lät rösten fylla rummet och sjöng de tre raderna. Melodin satt perfekt och jag kände mig stolt när tystnaden sänkte sig.
Sofia Santos tittade rakt på mig och väjde inte med blicken. Men hon sa inget och det gjorde mig plötsligt orolig.
– Bra. Men det där var inte du. Texten kräver en ren röst, som är klassiskt skolad.
Hennes blick sökte sig vidare och jag tittade skamset ner. Hade jag gjort bort mig totalt?
– Stella, har du skrivit något till idag?
Stella vred nervöst på sig.
– Vi har haft så mycket i skolan, ursäktade hon sig, trots att det inte var sant.
– Skulle du vilja testa Tyras refräng? Minns du melodin?
Stella nickade och ställde sig upp utan att tveka. Hon tog knappt sats utan sjöng bara refrängen och jag överraskades av att hon mindes textraderna exakt. Det lät bra och irriterande nog fattade jag vad Sofia Santos menade. Det här var inte pop, driv och energi. Stellas rena tolkning av refrängen drog mer åt klassiska visor och det passade perfekt.
Sofia Santos nickade.
– Precis så. Nu ser ni hur en röst kan förändra en låt, lyfta den och bära den.
Stella satte sig ner och när hon kastade en snabb blick på mig kände jag hur det brann inombords.
– Jag funderade på en sak …
Sofia Santos blick gled mellan mig och Stella och jag stelnade till. Tänk om hon skulle kräva att vi fortsatte skriva på låten tillsammans? Att säga nej fanns inte på kartan, men att jobba med Stella skulle vara en mardröm.
– Funkar det att Stella tar över låten?
Jag andades ut. Jag skulle slippa Stella, men ändå skavde beslutet.
– Är det okej, Tyra?
Vad skulle jag säga? Skrika nej rakt ut? Välta stolen och gorma att det var min låt, och att Stella inte gjort något alls? Att hon som vanligt fick saker utan att kämpa?
Istället svalde jag bara och nickade tyst.
Resten av timmen gick snabbt. Ville drog fram gitarren och körde en klockren singersong-refräng och man hörde säkerheten i hans röst direkt. Lone rev snabbt av en poppig refräng och jag blev helt stum. Hon kändes liksom redan som en riktig artist.
Men den som förvånade mest var Idris. Från det sävliga och loja som verkade vara hans personlighet, så var det som att trycka på en knapp och när han började rappa så forsade orden ur honom i ett rasande tempo.
Det var uppenbart att alla hade talang och Sofia Santos tittade sig nöjt omkring.
– Tyra, då skriver du något nytt till nästa gång? Då ska vi också testa studion. Ni kommer bli förvånade över vad bra teknik kan göra med en bra röst.
På vägen ut hann Ville ikapp mig.
– Gillade din låt.
– Santos hade ju rätt, sa jag och ryckte på axlarna. Det var väl inte min röst.
– Taskigt av Stella att bara sno den.
Trots att jag höll med sa jag inget. Det fanns inget att säga och inget att göra åt det.
Vi kom fram till korsningen utanför och Ville saktade in.
– Säg till om du vill ha hjälp att hitta ditt sound, sa han och lät nästan blyg. Alltså jag är ju ingen expert, säkert inte bättre än du, men ibland kan det vara bra att vara två. Många kända artister kör ju cowriting och skriver ihop.
När han sa det sista slog han ner blicken och den lite blyga stilen passade honom.
– Men vi ses!
Och så var han borta. Jag tittade efter honom, såg gitarren dunka mot ryggen, de stora stegen och den blonda nacken. Vad hände just? Jag log för mig själv när mobilen plingade till.
aLex: Slutar snart. Kom förbi Sallys?
Leendet blev ännu bredare.
Jag: Där om 15!
Jag skyndade mig mot tunnelbanan och hörde redan gnisslet från tågspåren. Tänk att Alex ville ses efter jobbet, tänk att jag skulle möta min kille.
Dörren till Sallys stod på glänt, jag hörde någon stöka därnere och snart såg jag Alex. Håret var rufsigt, förklädet skrynkligt och han höll en sopborste i händerna. Trappan knakade till och han såg upp.
– Hej! Det är lite rörigt här, men jag är snart klar. Sally är på lagret och låser sen.
– Ska jag hjälpa dig?
Han skrattade till.
– Alltså, det var faktiskt inte därför jag bjöd hit dig, för att jobba …
– Det är lugnt.
Jag tog en disktrasa och började torka borden rena från kaksmulor och kaffefläckar. Det var tomt i kaféet, stearinljusen som alltid brann på borden var släckta och tystnaden härinne kändes ovan.
– Gick det bra på artistskolan? Hur är hon, Sofia Santos?
– Hur visste du att jag skulle dit? sa jag och gnuggade bort en envis fläck.
– Sånt vet man väl.
– Vet man?
Alex log bara till svar, som om det var självklart.
– Men hur är hon då? sa han och ställde sopborsten mot väggen.
– Precis som jag trodde, hon kan allt, utstrålar det där som får alla att lyssna och …
– Och vadå?
– … Jag tror inte jag är favoriten direkt. Det är väl Stella som vanligt.
– Äh, det där är bara i ditt huvud, sa Alex och gick in bakom kassan. Han såg så hemma ut bland kakfat och termosar och det märktes att det här var hans grej. Jag tjuvkikade när han ställde fram tekoppar och torkade kaffemaskinen tills den glänste.
Han tvekade just när han skulle ställa in ett fat chokladbollar i kylen.
– Vill du ha en?
Han höll fram fatet och där låg säkert 20 perfekta chokladbollar i en pyramid.
– Det är brynt smör i.
Menade han bränt smör? Det lät sådär, men när jag tog en tugga exploderade smakerna i munnen och jag häpnade.
– Gott?
– Den godaste chokladbollen jag någonsin ätit. Brände du smöret med mening?
Han la huvudet på sned och blåste luggen ur ögonen.
– Det är en trend, Tyra. Har du missat den?
Om Stella hade sagt så hade jag ryggat tillbaka men Alex var inte sån.
– Det är skönt med dig. Du verkar inte följa trender, utan gör som du vill, sa han och tog ner jeansjackan från kroken.
Jag trängde mig förbi honom mot köket, plötsligt medveten om att vi var ensamma på kaféet och hängde sen disktrasan över kranen i diskhon.
– Hur menar du? sa jag och vände mig om.
– Bara att du har en dröm och satsar allt. Som att du delar ut reklam för att spara pengar. Vissa får allt gratis, men du kämpar liksom. Det är … fint.
Jag drog ett djupt andetag och lät orden sjunka in. Alex hade tänkt på mig, han fattade mig.
– Ska vi gå?
Kvällen var ljummen och torget nästan tomt på folk.
En colaburk skramlade i vinden och på håll hördes tunnelbanan gnissla mot spåret. Annars var det tyst när vi gick hemåt bredvid varandra. Jag hade gått vägen tusentals gånger, kunde varje steg i sömnen, men att gå här med Alex kändes nytt.
– Tack för hjälpen på Sallys, sa han och makade sig närmare. Hans hand dinglade farligt nära min och det kändes som ett elektriskt, sprakande fält mellan mina fingrar och hans. Vi gick så nära att axlarna nästan nuddade varandra och plötsligt, mitt i ett steg, tog han min hand. Den var varm, mjuk och jag märkte att jag höll andan av förvåning.
– Vad tycker du om nya klassen då?
Jag kunde inte hindra skrattet som bubblade i magen och skakade på huvudet. Det var så konstigt att han, som aldrig hållit min hand förut, nu plötsligt började prata om något så totalt ointressant som klassen. Men han kanske också var nervös och ville få det att verka alldeles normalt? Jag greppade hårdare och han tryckte min hand till svar.
– Jag tycker klassen är helt okej. Hasse verkar ju leva för skolan, Hedda är schysst och det är kul att Denver går där. Typ så. Vad tycker du?
Det kanske var så här man gjorde? Att prata om något svårt nu skulle få mig att explodera, att bara hålla Alex i handen var stort nog och det som alla tankar snurrade kring. Det kändes som om vi hörde ihop och jag längtade efter att folk skulle se oss tillsammans, förstå att det var vi nu. Hur skulle det bli i skolan? Skulle alla snacka om det?
Skulle han lägga armen om mig på väg till matsalen, skulle jag sitta i hans knä på rasten? Gjorde man sånt, eller hur gjorde man?
– Det var bra att vi hamnade i samma i alla fall. Du, jag ska hitåt.
Han pekade mot sin gata.
– Och du ska ditåt.
Han nickade mot min gata och släppte min hand.
– Men vi ses imorgon.
Jag stod kvar en sekund och såg honom gå hemåt. Jeansjackan var perfekt sliten, skorna såg nya ut och håret, jag kunde liksom inte få nog av hans mjuka hår, trots att jag aldrig ens rört vid det.
Jag tittade ner på min hand. Den såg likadan ut, med samma linjer och samma halvt avskavda nagellack, men nyss hade den hållit i Alex varma, mjuka hand. Inget, absolut inget, kändes som förut.
Jag kunde knappt vänta till imorgon.
Jag cyklade till skolan nästa dag, vinden blåste i håret och jag parkerade som vanligt vid cykelstället. Just när jag låste föll en skugga över mig och jag tittade upp. Stella hade solglasögonen på huvudet och det långa blanka håret glänste.
– Alltså, det var ju inte riktigt schysst igår.
Jag rynkade ögonbrynen och ställde mig upp. Vad menade hon? Men som vanligt behövde jag inte vara orolig över att hon skulle hålla inne med gnället, hon sa alltid vad hon tyckte oavsett om andra var intresserade eller ej.
– Jag kanske ville ha en annan låt? Nu känns det som jag ärver din. Typ som en begagnad låt.
Hon sa det som om begagnade prylar var det äckligaste hon visste och jag tackade min lyckliga stjärna för att hon inte fattat att jag hade en del kläder från loppis.
– Skriv något själv då, sa jag och började gå över skolgården.
Hon gav sig inte utan gick efter.
– Din låt känns nästan ofräsch, typ redan använd.
– Du sa det, suckade jag och drog upp skolans port.
– Men nu känns det som att jag måste använda den, klagade hon och jag fick lust att släppa porten rakt i hennes välsminkade ansikte. Det var så typiskt Stella att tjafsa om något hon fått gratis helt utan ansträngning. Istället för att säga tack skapade hon bråk och jag pallade inte.
Josef gled upp bredvid oss och stank parfym som vanligt.
– Hörde om dig och Alex. Värsta paret ju!
Igår hade jag dagdrömt om att folk skulle märka att vi var ihop men nu kändes Josefs kommentarer dryga. Jag ville inte diskutera Alex med honom och snabbade på stegen men det fick bara Josef att öka takten.
– Och Stella sa att det var tuff konkurrens på artistskolan. Hälsa Idris att jag hört honom på Spotify! Och Lone är ju typ redan artist.
Jag blängde på honom. Sen när var han expert på musikbranschen?
Vi klev över tröskeln till klassrummet och Hasse nickade glatt mot oss. På tavlan hade han skrivit: ”Samla in pengar”, och jag satte mig tungt på stolen. Problemen radade upp sig och näst på tur stod tydligen klasskassan. Nu skulle jag säkert tvingas genomlida Hasses snack om Brunettbruttan igen. Och mycket riktigt. När alla satt sig nickade han mot tavlan.
– Brunettbruttan är ju tillbaka som vi alla vet …
Jag himlade med ögonen. Var hon ju inte, mamma skulle bara hjälpa till med klasskassan och sen skulle hon stänga ner bloggen igen. Väl? Plötsligt blev jag nervös. Tänk om det här var mammas comeback, och alla hade fattat utom jag?
– Jag har tagit mig friheten att välja ut ett par favoriter som folk tipsat om. Och ni anar inte hur många som skickat in förslag! Det har svämmat över, jag har aldrig sett maken till engagemang. Till och med rektorn är förvånad.
Hasse höjde på ögonbrynen och ett slag funderade jag på om detta var det största som hänt i hans liv? Kanske skulle det stå på hans gravsten: ”Hasse”, och vad han nu hette i efternamn, ”är framför allt ihågkommen för att en gång nästan ha nämnts på Brunettbruttans blogg”.
– Här är min lista på förslag för att samla in pengar! Är ni redo?
Han tittade spänt ut över klassen.
– Läxläsning! Vi kan hjälpa eleverna på mellanstadiet, efter skoltid. Rektorn har till och med lovat att vi får låna uppehållsrummet.
Det lät som att rektorn var hans idol för han såg otroligt stolt ut när han sa det. Han verkade lite förvånad över att jublet uteblev och gick raskt vidare.
– Förslag nummer två: sälja underkläder, i det fantastiska materialet bambu. Mycket sköna!
Herregud, jag ville inte veta vilka kallingar Hasse föredrog. Kunde någon stänga av honom, snälla?
– Förslag nummer tre: rasta hundar på hunddagiset härborta.
Han pekade ut genom fönstret och vände sig mot mig.
– Ägaren fick så dåligt samvete efter att hon sålt bilden på din nysande mamma till en tidning. Nu lovar hon att ge bort hela dagskassan om vi hjälper till.
Klassen var knäpptyst och Hasse harklade sig.
– Ja, då föreslår jag att vi gör alla tre! Dela in er i grupper.
Pulsen rusade, för jag insåg snabbt att jag var tvungen att göra allt för att undvika underklädesgruppen. Jag kunde knappt tänka mig något värre än att sälja trosor tillsammans med Alex, så himla stelt. Jag blev generad bara jag tänkte på det.
– Läxläsning i ena hörnet, hunddagis i andra och underkläder här framme. Välj en grupp!
Stolarna skrapade mot golvet när alla reste sig och jag såg att Amina valde läxläsning och Alex ställde sig vid gänget som skulle rasta hundar. Jag tvekade. Vem ville jag helst hänga med? När Hedda gick mot Amina och Denver också lunkade dit blev valet plötsligt lätt. Alex log när jag kom fram.
– Visste att du älskar hundar, viskade han så nära mitt öra att jag kände hans varma andedräkt. Han doftade nyduschat och jag ville bara luta huvudet mot hans axel och fläta in fingrarna i hans mjuka mörka hår, men Hasse avbröt snabbt mina dagdrömmar.
– Några fler behövs här. Lättsålda underkläder, sa han och tittade bedjande mot vår grupp, som var den största.
Ett par bytte frivilligt och travade fram.
– Tyra? Stella?
Han höjde inbjudande på ögonbrynen och jag stelnade till. Men Stella svarade först.
– Är tyvärr allergisk mot bambu.
Hon ljög, det var bara en usel undanflykt.
– Tyra? Kan du byta?
Hasse tittade rakt på mig och jag drog det enda kort jag hade. Det var ett billigt sätt att slippa och i vanliga fall hade jag kanske inte brytt mig. Men jag var trött på Stella, jag kände inte alls för att sälja underkläder till främlingar och hade dessutom hamnat med Alex, så jag sa:
– Det är ju mamma som fixat det här. Så jag tänker att jag … eh … borde få välja.
Hasse kliade sig fundersamt i håret.
– Okej. Det är ju sant. Stella, då får du sälja underkläder. Du kanske kan ha handskar? Eller ta en allergitablett?
Blicken Stella gav mig var sylvass och jag fick en klump i magen. Det var inte smart att bråka med Stella, men ibland var man tvungen.
– Då har vi tre grupper! Mer information kommer, men nu har vi slösat tillräckligt med lektionstid. Slå er ner så sätter vi igång!
Kön ringlade lång, matsalen var stimmig och redan knökfull. Skulle vi verkligen få plats? tänkte jag och spejade efter ett ledigt bord.
– Alltså, är inte tallrikarna repigare i högstadiet? Folk kanske är argare och tar ut ilskan genom att hacka sönder maten? sa Amina medan hon lassade upp potatismos och fiskpanetter.
Hon hade rätt. Allt kändes slitnare i högstadiet, som en evig andrahandssortering där vi tvingades stå ut med kantstötta glas och tallrikar som tusentals andra använt före oss.
– Kul att du och Denver kom i samma grupp, svarade jag. Och vet du vad jag såg?
Amina skopade upp rivna morötter på tallriken och jag log för mig själv. Amina var konstnär ut i fingerspetsarna och till och med hennes lunchtallrikar blev snygga. Min
egen tallrik såg ut som en random hög mat, hennes mer som en mandala, och potatismoset såg ut som en snygg medveten detalj.
Amina kollade upp.
– Vad sa du om Denver?
– Han har på sig armbandet du gav honom. Du vet, innan showen, armbandet mot scenskräcken?
Amina stannade upp så hastigt att glaset med mjölk skvimpade över på brickan.
– Säker?
– Tror han gillar dig.
Hedda vinkade från ett bord och vi satte kurs mot henne. Det var så mycket folk att jag fick väja i varje steg och väl vid bordet pustade vi ut.
Just när jag skulle hugga in stannade Stella vid vårt bord och för en sekund fick jag för mig att hon ville sitta med oss.
– Tyra, sa hon och höjde på ögonbrynet. Jag kunde inte undgå att se att de var perfekt målade och hon fortsatte:
– Smart tänkt, liksom.
Var det en komplimang? Men jag visste av erfarenhet att en komplimang från henne alltid kostade.
– Trodde inte du hade det i dig, att vara smart alltså.
– Äh lägg av, fick jag ur mig men Stella verkade knappt höra och gick snabbt vidare.
Jag petade dystert med gaffeln i potatismoset. Hungern var som bortblåst och det var så störigt att Stella alltid fick mig att känna mig som en nolla.
– Hon snodde min låt igår, klagade över att den kändes begagnad och nu fortsätter hon klanka ner på mig.
– Bry dig inte om henne, försökte Amina.
– Varför är hon så taskig mot dig? frågade Hedda och nickade mot Stellas rygg som försvann i vimlet.
– Äsch, det är en gammal grej. Stella var visst jättekär i Tyras brorsa och han nobbade henne. Och man nobbar tydligen inte Stella.
Hedda fnös och tog en klunk mjölk.
– Men varför hatar hon dig då? Det är ju inte ditt fel?
– Det är så hon är bara. Man fattar inte hur hon funkar, svarade jag.
För så var det. De flesta andra i klassen förstod jag hyfsat, men Stella var ett mysterium på många sätt. Det enda jag kunde vara säker på var att allt jag gjorde var fel i hennes ögon.
Amina la en hårslinga bakom örat.
– Äh, kom igen Tyra, du vann ju den här gången. Tänk på när Stella tvingas sälja kalsonger till konstiga gubbar!
– I sunkiga trappuppgångar, la Hedda till och jag kunde inte låta bli att le åt bilden. Stella skulle hata det och jag kunde lätt föreställa mig hur hon rynkade på näsan åt folk som ville köpa underkläder. Själv hade hon säkert alltid trosor av högsta kvalitet i äkta siden …
– Det kanske inte blir så dumt ändå, sa jag.
– Och vi får glassa runt och läsa läxor med snoriga småungar. Men hunddagis är ju högsta vinsten, sa Hedda med ett uns av ironi i rösten.
– Minst dåliga alternativet! Plus att jag får vara med Alex.
– … och en drös dreglande hundar som skäller, sa Hedda och la upp en stor tugga på gaffeln.
Amina sken upp.
– Så romantiskt! Typ Lady och Lufsen! Ta med spagetti och tända ljus så kanske ni råkar kyssas!
Jag började skratta och skakade på huvudet.
– Men i filmen är det ju hundarna som pussas?
– Just det, sa Amina. Men ändå, Lady och Lufsen 2.0, det är ni! Alex är ju rätt lik Lufsen med sitt rufsiga mörka hår?
Hedda ryckte på axlarna och lassade in ännu en tugga.
– Men du är ingen cockerspaniel. I så fall mer en vildhund som går din egen väg och inte följer flocken.
– Hur då? frågade jag förvånat.
– Du gör inte som alla andra. Du försöker inte vara Stella till lags till exempel. Du vågade utmana henne på showen och låter inte henne trycka ner dig. Du sa ifrån nu också.
– Alex sa typ samma sak igår …
– Det måste ju betyda något, fortsatte Amina. Men berätta om igår, vad gjorde du och Alex?
Jag log ner i tallriken och känslan från igår forsade genom kroppen så att jag blev alldeles varm.
– Alltså vet ni vad han gjorde? På vägen hem?
Amina spetsade öronen och Hedda lutade sig fram.
– Nä, vad?
– Han tog mig i handen. Det kändes liksom som att vi är ihop – på riktigt. Fattar ni?
Amina log med hela ansiktet.
– Så gulligt! Du har ju varit kär i honom sen …
– Typ forever, fyllde jag i.
– Hur kändes det då?
– Bara mysigt. Inte stelt alls. Som att det var … vi, typ.
– Jag blir nästan avundsjuk, sa Amina och skakade på huvudet. Känns som att det är rätt långt dit för mig och
Denver …
– Äh, man vet aldrig. Jag tror helt ärligt att han gillar dig.
Skolans matsal var oväntat nog den bästa platsen för hemlisar. Slamret och sorlet gjorde att vårt prat dränktes i andra ljud och ingen som gick förbi kunde ana att vi just delat våra största hemligheter.
– Du då, Hedda. Har du spanat in någon?
– Har inte tid. Satsar mest på fotbollen, sa hon och reste
sig. Ska vi dra?
Resten av dagen försvann, som skoldagar gör, och jag cyklade hem med en skön känsla. Stella hade för en gångs skull dragit nitlotten, jag hade vågat säga ifrån och känslan från igår satt fortfarande kvar.
Jag satte nyckeln i dörren hemma och vred om, men det var olåst så jag gick in och sparkade av skorna i hallen.
Sam, min brorsa, lunkade ut från köket med en macka i handen. Han skrollade som vanligt på mobilen och tittade förvirrat upp.
– Aha, det var du.
Fyra ord var mycket för att komma från honom, men
kanske skulle det bli bättre nu? Det var ingen stor grej att han hade kommit ut egentligen, men jag skulle ändå aldrig glömma den dagen för några veckor sen. Mamma och pappa hade tjatat om tjejer när Sam hade fått ett raseriutbrott och skrikit att han brydde sig noll, för han gillade killar.
Innan hade jag inte tänkt på Sam som en känslomänniska, mer som en zombie som mest skrollade fotbollsklipp och kollade efter mat i kylen. Nu hade han liksom fått ett större djup i mina ögon.
Sam lutade sig mot väggen och la ner mobilen i fickan. Jag stannade till. Ville han … prata?
– Har det hänt något? Du ser helt chockad ut? Så här, sa han, och spärrade upp ögonen så mycket att jag skrattade.
– Gör jag ju inte. Det känns som länge sen vi pratade bara.
Sam nickade.
– Har ju hänt en del. Jag hörde ett rykte förresten.
Det isade över ryggraden och jag hoppades verkligen att det inte handlade om mig.
– Jag hörde: att min syrra är ihop med Alex. Han är värsta kingen ju. Snyggt jobbat.
Sam log snett.
– Tänk att du blev ihop med någon före mig …, sa han och låtsasboxade mig på armen.
Det kändes nästan som vanligt, nästan som när vi var små och sa allt till varann. Frågorna bubblade i mig och jag fick bita mig i tungan. Jag var rädd att skrämma bort honom, få honom att tystna igen, men till slut kunde jag inte låta bli.
– Gillar du någon, eller?
Sam mötte min blick och för en sekund trodde jag att han skulle berätta, men istället drog han upp mobilen och pekade på mig med sin svarta Iphone.
– Kanske det du, sa han och backade in på sitt rum.
Det var mer än han sagt till mig på månader, tänkte jag, och rotade runt i köket på jakt efter något ätbart. Jag hittade en påse jordnötter och slängde in en näve just när mobilen plingade. Salt och fett fastnade på skärmen när jag försökte låsa upp och jag torkade av fingrarna på jeansen. Det kanske var Alex? Som ville träffas?
Men det var ett okänt nummer: ”Vill du ses? Ha hjälp med nya låten?”
De tre punkterna böljade på skärmen: ”/Ville”.
Jag funderade och hivade in fler jordnötter. Han var son till en av Sveriges största musikproducenter, verkade schysst och han ville hjälpa till. Utan att tveka skrev jag: ”Låter bra. Imorgon?”
Jag la in Ville i telefonboken, med en gitarr-emoji efter hans namn.
Det kunde väl inte bli fel?
Pappa måttade kaffe i bryggaren och drog morgonrocksskärpet tajtare om midjan. Han såg trött ut, till skillnad från mamma.
– Hon är tillbaka, sa pappa med en suck.
– Vem? frågade jag och damp ner på stolen.
– Tillbaka är väl lite överdrivet, sa mamma och först nu såg jag vad hon gjorde. Framför henne stod en rund liten spegel och koncentrerat borstade hon fransarna tjocka med mascara. Hon sminkade sig aldrig – om det inte var något speciellt. När hon jobbade hemma såg hon ut som sju svåra år, i tajts och vippande tofs på huvudet, och på jobbet hade hon väl hela kläder, men ingen kunde påstå att hon gjorde sig till.
– Det kommer ett team hit, sa hon och blinkade stort så att mascaran lämnade svarta prickar på ögonlocken. Tusan också. Mårten, ger du mig en servett?
Pappa tittade sig förvirrat omkring. Vi hade aldrig servetter hemma och efter ett tag rev han av en bit hushållspapper.
– Vilka kommer hit? sa jag och tog en skål yoghurt.
– Dagbladet. De vill göra en story om att Brunettbruttan är tillbaka.
Müslin sved som grus i halsen och jag hostade till. Jag hade säkert hört fel? Men pappas blick sa något annat och jag la ner skeden med en smäll.
– Du får inte börja blogga på riktigt igen.
– Jag håller faktiskt med Tyra, sa pappa och lutade sig mot diskbänken. Det är en annan sak nu.
Mamma himlade med ögonen.
– Det här är en chans! Det kan bli kul!
För vem? Inte för mig i alla fall. För mitt inre såg jag hur hon postade bild efter bild på mig och fick flest likes på bilderna där jag klämde finnar och hade stripigt fettigt hår. ”Puberteten! Minns ni?!”, skulle hon skriva – och min tonårstid skulle bli hennes content. Jag reste mig upp så häftigt att stolen nästan välte. Och samtidigt skulle jag försöka bli artist? Lycka till, liksom.
– Redan mätt? frågade pappa och nickade mot min fulla yoghurtskål.
– Jag kan ta den, sa Sam, som klev över tröskeln och gnuggade sig i ögonen. Kan ta vad som helst. Sjukt hungrig, sa han och slukade min frukost utan att tveka.
Jag suckade och vände på klacken. Medan jag drog på mig kläderna messade jag Amina.
Jag: Brunettbruttan är tillbaka. Det var ingen engångsgrej.
amiNa: Åh nej. Kan bli vad som helst.
Jag: Kan jag flytta in hos dig?
amiNa: Det kanske kan bli ditt artistnamn: Bloggarbarn.
Jag rös vid tanken och drog borsten genom håret. Trots att jag gjorde det flera gånger blev det inte lika fint och blankt som Stellas hår. Hur gjorde hon ens? Fem minuter senare var jag vid skolan och Amina kom ikapp mig vid porten. Just då plingade mobilen. Det var från Ville och nu kändes gitarr-emojin mest fånig.
VIllE: Ses på Sallys, du vet fiket i Bagarängen? Såg ett klipp om deras nya trendiga chokladbollar som verkar sjukt goda!
Åh nej. Åh-dubbel-nej.
Amina nickade mot mobilen.
– Problem?
– Japp, ännu fler. Du vet Ville från artistskolan? Han vill hjälpa mig att skriva en ny låt och han är typ expert.
– Låter inte som ett problem.
– Jo för han är snygg …
– Fortfarande inget problem.
– … och vill ses på Sallys.
Aminas höjde roat på ögonbrynen.
– Drama! Så här tidigt på morgonen! Det är nästan för mycket.
– Jag säger ju det.
Korridoren vimlade av folk, gympaskor som gnisslade mot golvet och skåpdörrar som smällde igen alldeles för högt och plötsligt önskade jag att jag kunde stänga av hörseln och få det knäpptyst. Kanske stänga av annat när jag ändå höll på? Tänk om jag kunde sätta ”pinsam mamma” på stör ej och artistskolan i fokus-läge? Och kanske Stella på total delete? Tyvärr funkade jag inte som en mobil och känslorna fortsatte bulta därinne.
Hasse stod i dörren och log stort som vanligt.
– Välkomna! Ännu en dag av kunskap! Den tar liksom inte slut, det finns alltid mer att lära!
Hasse försökte säkert peppa, men för mig lät det mer som ett hot, en varning om ett liv där lektion efter lektion avlöste varandra tills allt … var slut.
På tavlan stod vad vi skulle göra, och det fick trots allt mitt humör att stiga lite. ”Klasskassan, grupper”, läste jag och jag kunde inte låta bli att snegla på Alex som log tillbaka. Det var lätt värt att rasta hundar för att få vara med honom. Och det var en rätt gullig bild: Hunddagis, mjuka pälsar att klappa och koppel som trasslade in sig så man tvingades gå nära. Det kändes nästan som en romantisk film när jag tänkte efter.
Hasse harklade sig framme vid tavlan.
– Då så. Här har jag en låda med prima underkläder till gruppen som valde att knacka dörr.
Det kändes som ett tecken, för just i samma sekund knackade det på dörren och Stellas mamma klev in. Hon var som vanligt klädd i kostym och höga klackar och det
såg udda ut här, på en sliten högstadieskola i Bagarängen.
Hasse tog ett steg bakåt och det lät som han drog efter andan. Stellas mamma naglade fast honom med blicken och för en sekund tänkte jag att hon skulle skälla ut honom.
– Klasskassan, sa hon långsamt. Jag förstår att jag blev … bortvald som ansvarig?
Hasse skakade stressat på huvudet, trots att mamma sagt att det var sant. Det var alltid kul att se vuxna ljuga, och extra kul när det gällde lärare.
– Nejdå, mumlade han. Det blev säkert någon eh … miss bara. I kommunikationen.
Stellas mamma sänkte rösten, men det var ändå inte svårt att höra vad hon sa. Hon var en sån som hördes, nästan oavsett röstvolym.
Sen fräste hon fram:
– Säkert är i varje fall att min dotter inte kommer knacka dörr och sälja saker. Smutsiga ringklockor! Främlingar!
Man vet ju inte vem som rör sig i såna där … trapphus.
Jag tittade häpet på henne. Hon bodde ju själv i lägenhet? Men det kanske inte räknades eftersom den låg högst upp, var etage och hade utsikt över hela stan?
Hasse kliade sig i huvudet och verkade heller inte riktigt på det klara med vad hon menade.
– Stella kan förstås vara med i läxläsningsgruppen istället.
Mamman fnös.
– Läxor, var det allt ni kunde komma på?
Sen vände hon sig plötsligt till mig.
– Och jag läste att Brunettbruttan är tillbaka. Hon kan väl ge pengarna från bloggen direkt till klasskassan? Ni skulle bli rika, sa hon och jag kände hur ilskan brände i magen. Mamma sa ju alltid att man inte blev rik av att blogga?
Var det någon som hade pengar så var det ju Stellas mamma. Det syntes direkt, inte minst på hennes kläder.
Hon vände sig till Hasse.
– Du fixar det här?
Det var ingen fråga, mer ett krav, och hon drog igen dörren med en smäll.
Hasse såg förvirrat efter henne men själv var jag inte förvånad. Såklart fick Stella som hon ville, hon fick alltid det, och hennes mamma styrde hennes liv som en galen regissör.
– Ja, jag har alltså hand om läxläsningsgruppen och tja, de som säljer underkläder gör det på egen hand, sa han och nickade mot lådan som stod på katedern. Han såg inte längre nöjd ut och det glada leendet var som bortblåst.
De bultade på dörren igen och Hasse ryckte till, men pustade ut när musikläraren Vivianne stack in näsan. Hennes röda hår såg nyfärgat ut och ryggen var som vanligt rak.
– Här var det inga muntra miner? Har det hänt något?
Men hon väntade inte på svar och var lika effektiv som vanligt.
– Ni som valt hunddagis hänger med mig imorgon. Det var allt, sa hon och slog igen dörren.
Hasse drog handen genom håret och såg ut som om han ville gå hem. Jag tänkte mig att han levde ett rätt lugnt liv där han tittade på typ ”Antikrundan” dagarna i ända och plöjde tjocka dammiga böcker. Det här var nog för mycket för honom.
Mycket riktigt släppte han oss tidigare, med bortförklaringen huvudvärk, och ingen i klassen klagade över missad lektionstid eller krävde att få sitta kvar.
Bakom oss gick Stella och Wilma och Amina lutade sig fram och viskade:
– Du blir inte av med Stella. Du har rätt. Hon förföljer dig.
– Jag säger ju det: Den jag vill träffa minst träffar jag mest.
Alex bröt sig loss från killgruppen bredvid oss, kom i fatt och måste ha snappat upp vad jag sa.
– Vem vill du träffa mest då?
Leendet gjorde rösten mjuk och jag kunde inte låta bli att rodna.
– Kom förbi Sallys sen! ropade han och smälte åter ihop med den brölande klungan av killar och snart gick han inte att urskilja bland dem.
I ögonvrån hann jag se att Stella stannade till. Den säkra masken var som bortblåst och blicken flackade nervöst mellan mig och Alex. Nu hade hon utan tvekan fattat att vi var ihop.
Amina verkade inte ha märkt dramat som just utspelat sig och hon fortsatte babbla.
– Dubbeldejt för dig sen då. Ville kommer ju också till Sallys.
– Neeej, kved jag och begravde huvudet i hennes axel.
Varför ska just mitt liv vara så rörigt?
– Det kallas tonåren. Har hört att det går över, sa hon och la armen om mig.
Jag ville inte gå, men vad skulle jag säga? Skylla på sjukdom när jag ändå skulle dyka upp på artistskolan? Och att byta ställe vore cringe, lite som att jag trodde att jag kunde stan bättre än han. Ibland var det bara att bita ihop – och ibland var nu.
Jag såg Ville på långt håll, med den stora svarta gitarrväskan och det ljusa håret. Han tittade upp från mobilen just när jag kom och jag hann se att han skrollade igenom en spellista med Taylor Swift. Var det för att han visste att jag gillade henne?
Han öppnade kafédörren och visade med handen att jag kunde gå först.
– Har du varit här? Jag läste om det på Insta. Verkar rätt nytt, sa han och duckade, precis som jag, i den smala källargången på väg ner. Han gick i förväg innan jag hann svara.
Sallys var ju inte helt nytt, men sen Alex hade startat ett kafékonto och börjat lägga upp bilder på allt han bakade hade visst fler hittat hit. Hans chokladbollar hade blivit virala och beskrevs som senaste Tiktok-trenden.
Det sög till i magen när jag såg att Alex stod bakom disken, men nu fanns ingen återvändo. Han hällde upp kaffe på termos, stod med ryggen till och än hade han inte sett mig. Det kröp i hela kroppen och jag låtsades kolla menyn med Ville, trots att jag kunde den utantill.
Just då vände sig Alex om och han sken upp när han såg mig, men hajade till när han upptäckte Ville.
– Hej, stammade Alex förvirrat och blicken flackade osäkert mellan oss. Men Ville verkade inte märka något och började beställa.
– En cola, tack. Vad ska du ha?
Han knackade kortet mot disken och jag insåg att han tänkte betala. Som på en … dejt?
Orden stockade sig i halsen och jag tittade ner.
– Jag gör det vanliga? frågade Alex.
– Aha, så du har varit här förut? fortsatte Ville.
Jag mumlade något som inte ens jag hörde och kanske inbillade jag mig, men det såg ut som om Alex slamrade argt bakom disken och han hällde upp chailatten så snabbt att det skvimpade över.
Rodnaden spred sig över kinderna när Ville betalade. Det här blev helt fel och det minsta jag ville var att Alex skulle tro att det var något mellan mig och Ville.
– Här.
Alex ställde ner chailatten med en smäll och drycken var så varm att jag nästan brände mig när vi gick till bordet.
– Känner ni varann eller? sa Ville och satte sig.
Vad skulle jag säga? Det lät helt knäppt att säga att det var min kille, nu, så jag ryckte undvikande på axlarna.
– Okej, så vi ska skriva en låt, eller en refräng, sa Ville och drog upp penna, block och mobil. Jag tänkte lite på vägen hit, på vad som skulle passa din röst och jag har en idé …
Jag spratt till och kunde inte låta bli att känna mig smickrad. Hade han tänkt på mig, på min röst?
Ville lutade sig fram.
– Du har ju en djup röst som liksom klarar en del. Det vet du? Stellas röst är bra, visst, men den är liksom tamare om du fattar?
Jag sa inget men älskade att han jämförde mig med Stella, och sa att hon var sämre. Det kändes som ett citat som var så bra att jag skulle kunna tatuera in det om några år. Kanske på underarmen, så att hon råkade se det på idolbilderna som skulle tas på mig?
– Tyra, är du med?
Ville sökte min blick och jag nickade förvirrat.
– Jag skrev ihop en grej. Det är ingenting egentligen.
Men du kanske vill prova?
På blocket framför honom hade han rafsat ner fyra meningar. Handstilen var fin och orden på engelska.
– Alltså, jag tänker stort här Tyra. Svenska är kul, men
det är inte din grej. Engelska ger ett mjukare uttal och kommer passa din röst bättre. Lyssna på den här melodin.
Han tryckte igång mobilen och tonerna från hans gitarr strömmade ut. Jag kollade nervöst på texten på pappret.
Pulsen dunkade i tinningen. Ville han att jag skulle sjunga, här, på Sallys? Var inte det lite … udda?
Just då stannade två tjejer vid vårt bord och det syntes att de ville säga något.
– Alltså, är du … började den ena.
– … son till han som gör musik?
Ville nickade och verkade van vid frågan.
Plötsligt kändes det som om vi hade mer än musiken gemensamt. Jag var också rätt van att få kommentarer om mammas bloggande och behövde jämt förhålla mig till att jag var hennes dotter.
– Då får du träffa kändisar hela tiden? Din pappa lär ju känna alla? frågade den ena tjejen. Det hade jag inte ens tänkt på.
– Jo, sa Ville och kliade sig i huvudet. Men det är lite jobbigt att borsta tänderna, ni vet ha löddret droppande över hela hakan, och så sitter Billie Eilish plötsligt i köket?
Tjejerna gapade, ögonen blev runda och de tisslade upphetsat när de gick.
Ville tittade på mig och log snett.
– Fejk news. Billie Eilish har jag inte träffat. Ibland blir jag så trött på folk som frågar att jag bara måste överdriva lite. Det är alltid kul att se deras reaktion.
– Men du har träffat en del?
– Typ alla svenska, men de räknas knappt. Dem har jag ju känt hela livet typ, sa han och tog en klunk cola.
Det kändes helt sjukt. För honom var det ingen långsökt dröm att vara artist, utan vardag. Något man kunde bli och ett yrke som fanns omkring en. För en sekund funderade jag på hur det skulle ha varit och hur det skulle ha format mig om mina föräldrar jobbat som musiker.
– Men vad tror du, ska vi köra? Typ såhär, sa han och nynnade en bit som fastnade direkt.
– Alltså, det här är verkligen din grej, sa jag imponerat.
– Din också, sa han enkelt och jag ville verkligen tro honom.
Ville satte på musiken på mobilen igen och vred upp volymen.
Kinderna hettade, men jag kunde ju knappast be honom sluta eftersom han gjorde det för min skull.
Då tornade Sally upp sig vid vårt bord, sur som vanligt och med den svarta luggen som ett argt streck över pannan. Allt var bra med Sallys, utom själva Sally, men just nu passade det perfekt.
– Det här är ett fik, ingen replokal.
Hon la armarna i kors och blängde på Ville som nickade snabbt.
– Sorry, vi tänkte testa en grej bara.
När hon gått lutade han sig fram och viskade:
– Hon kommer ångra sig! Tänk om hon vetat hur stor du kan bli och att din karriär kunde ha startat just precis här, på Sallys.
– Äh, sa jag för att vifta bort komplimangen, råkade titta på klockan och blev alldeles kall.
– Vi ska vara på Stagedream om en kvart.
Jag reste mig så snabbt att stolen nästan välte och tog jackan i handen medan Ville öste ner mobil och block i väskan.
Vi rusade iväg och uppe på torget kändes det som om jag missat något. Hjärtat började bulta när jag kom på vad jag glömt: Jag hade missat att säga ”hej då” till Alex.
Helt andfådda ramlade vi över tröskeln till Stagedream Academy. Villes hår stod åt alla håll, kinderna var rosiga och jag såg säkert lika knäpp ut.
Sofia Santos höjde ett frågande ögonbryn när vi satte oss i ringen. Idris låg som vanligt uthälld över stolen, som om hans ryggrad var gjord av gelé, och stirrade på mobilen, Stella satt med benen i kors och Lone snurrade en rosa hårslinga runt fingret.
Sofia Santos släppte inte Idris med blicken.
– Det här är en artistskola. Lägg ner mobilen. Er generation måste fatta att det finns mer i världen än sociala medier.
Idris höll upp telefonen mot henne.
– Så trött på vuxna som snackar om en förlorad generation. Jag skrollar inte Tiktok. Det här är aktier.
Alla spetsade öronen och Sofia Santos lutade sig fram för att kika.
– Alltså, jag har blivit rätt vass. Jag började med att sät-
ta in månadspengen för ett år sen och har läst på som fan om börsen. Jag har väl inte blivit rik än, men har tjänat lite i alla fall.
Sofia Santos nickade sakta.
– Ja, pengar skadar inte som artist. Det finns ju många myter och en av dem är att man tjänar mycket. Hon slog ut med armen.
– Det kanske verkar som att jag är rik som ett troll?
Men det tog tid att bygga upp det här och i början spelade jag gratis på ställen som jag aldrig skulle sätta min fot på idag. Det är en del slit som artist och vissa, några få, klarar sig hela vägen. För många förblir det bara en dröm.
När jag tänkte efter gjorde hon inte direkt reklam för yrket: Hon sa att det var tufft med pengar, krävde allt av en på scen och att bara några få lyckades. Ändå satt vi här och vi fem i den här ringen önskade inget mer på jorden
än att få bli artister. Jag svalde. Det var vansinne att tänka att vi skulle lyckas allihop. Jag undrade om Sofia Santos redan nu hade en favorit? Min blick landade osökt på Stella. Hon var ju van att vinna, få allt hon pekade på och med den inställningen skulle hon gå långt. Skulle det räcka hela vägen till ett skivkontrakt?
– Så, nu är jag klar.
Idris la ner telefonen i fickan och Sofia Santos nickade.
– Någon annan som har annat att göra, som kanske behöver messa någon? Eller jag vet inte, vila?
Rösten dröp av ironi men Idris verkade inte fatta.
– Då kanske vi kan börja med det vi är här för?
Sofia Santos mötte min blick. De mörka ögonen var kantade av täta fransar och det kändes som om hon såg rakt igenom mig.
– Med rätt teknik kan alla sjunga. Är inte det rätt … speciellt?
Varför tittade hon på mig? Jag vred mig oroligt på stolen och hennes blick vandrade vidare.
– Förr var sång ett hantverk, något några få bemästrade, men idag kan en studio göra underverk, sa hon och reste sig upp och vi följde efter. Hon öppnade en vit dörr och det pirrade till i magen. Jag hade aldrig varit i en studio förut och såg mig storögt omkring. I mitten stod en svart mikrofon på stativ. På väggarna satt vita plattor för att dämpa ljudet, det doftade nytt och svagt av rengöringsmedel och genom en stor glasruta såg man mixerbordet. Det såg ut som tusen olika knappar och spakar och jag
blev yr bara av att titta på dem. Lone tittade sig ointresserat omkring, som om hon sett allt förut, Stella kollade håret i glasets reflektion och Idris skrollade mobilen tills Sofia Santos harklade sig. Ingen verkade bry sig, utom jag. Alla andra kanske redan hade sett tusen studior? Det kanske bara var jag som var så ny på det här att jag tyckte det var häftigt?
– Ville, för dig är det här vardag. Du är väl nästan uppvuxen i studion?
– Jo, alltså vi har en hemma i källaren. Så, ja, det är ju inga nyheter direkt.
Jag hajade till. Hur stort bodde han egentligen? Och vem
hade råd med en egen studio? Kinderna blev röda när jag tänkte på min dammiga keyboard där hemma. Jag hade inget att komma med här.
– Då kan du allt om autotune, men Tyra, du kanske har lite mindre erfarenhet. Vill du testa?
Hon nickade mot mikrofonen och jag gick dit på skälvande ben. Jag struntade i de andra, för mig var det här det största jag varit med om och det närmaste jag kommit min dröm. Stativet var kallt under mina händer och jag hoppades att det inte syntes att jag darrade.
– Ett generellt råd är att backa från mikrofonen så långt det går utan att förlora närheten, sa Sofia Santos och jag tog ett klumpigt steg bakåt. Det här visste jag ju.
– Välj också mikrofon efter rum och röst och välj noga. Det sägs att USA:s president har en favoritmikrofon – och mitt råd är att göra likadant. Hitta en som ni känner er trygga med.
Ville plockade fram gitarren och satte sig på en barstol.
– Jag kompar på gitarr, bara, sa han som om det vore den mest självklara sak i världen och vände sig mot mig.
– Minns du texten?
Jag nickade. Refrängen hade fastnat direkt, som en loop på repeat.
Sofia Santos tittade irriterat på min hållning.
– Grunden i all sångteknik är enkel. Sträck på dig, Tyra, det ger rösten större klang.
Jag drog snabbt bak axlarna.
– Charlie spelar in, sa Sofia Santos och pekade mot en
kille vid mixerbordet. Och ingen press, han skapar magi av det mesta.
Charlie, en ljudtekniker med svart kort hår, nickade mot mig och jag kände hur hjärtat bultade. De skulle spela in min röst! I en musikstudio! Även om det inte behövde betyda något alls, så betydde det allt – för mig. Ville räknade in och när jag började sjunga refrängen studsade melodin mot väggarna.
Ett leende skymtade i Sofia Santos ansikte när jag var klar.
– Kul, nu ska ni få höra vad Charlie kan göra.
Vi trängde ihop oss i musikstudion, Stellas hår doftade nytvättat som vanligt och jag knep ihop armarna längs kroppen så att ingen skulle känna att jag luktade svett.
Charlie drog i spakar, tryckte på knappar och harklade sig.
– Vi börjar med råversionen, sa han och när min röst fyllde studion fick jag gåshud. Det lät ju helt okej? tänkte jag tills jag hörde Charlie.
– Som ni hör spricker rösten på en del ställen.
Det högg till i magen. Sa Charlie att jag sjöng falskt?
– Det är rätt vanligt, men går att slipa bort både med rätt sångteknik – och med rätt typ av tekniska prylar. Lyssna nu.
Han spelade en ny version och nu var min röst helt ren, och dessutom hade han lagt på ett snyggt beat.
– Proffsigt, nickade Ville.
Själv kände jag mig stukad och nedtryckt. Vad gjorde jag här om jag sjöng falskt? Mina chanser hade just mins-
kat till noll, tänkte jag och kände hur rodnaden steg på kinderna.
Men då la Sofia Santos handen på min axel.
– Snyggt. Rösten spricker hos alla ibland. Det finns superstjärnor som alltid sjunger med autotune. Men det kommer inte du behöva. Och engelska är helt rätt för dig. Det ger en varmare klang i sången, svenska blir lätt för klassiskt.
Jag flämtade till. Var det en komplimang? Från självaste
Sofia Santos?
Men stunden var över lika fort som den kommit och
Sofia Santos vände sig mot Stella.
– Stella, tjejen med den slipade rösten. Din tur!
Utan att tveka gick Stella fram till mikrofonen. Hon ställde sig precis lagom nära och sången strömmade fram. Refrängen jag skrivit passade henne, rösten var ren och klar och i ögonvrån såg jag Charlie nicka gillande. Han rörde inte ens mixerbordet utan lutade sig lugnt tillbaka.
Stella drog handen genom håret när hon var klar.
– Mamma säger alltid att jag wailar för mycket. Men det var okej eller?
– Waila? fnös Sofia Santos. Det är ett begrepp som inte ens finns utomlands. Frågar du en amerikan fattar han ingenting.
– Men mamma säger att …
– Lilla gumman, jag kan det här bättre än de flesta och definitivt bättre än din mamma. Men du menar att du glider på tonerna?
Stella flackade nervöst med blicken.
– Ja, typ.
– Allt handlar om att hitta ditt uttryck. Vill du köra
twang eller riffs and runs? Vem vill du vara som artist? Vill du sjunga på bröllop, i musikal eller på de stora scenerna?
– Alltså, jag vet inte …
– Ta reda på det då, sa Sofia Santos hårt och Stella ryggade förvånat tillbaka.
Jag hade aldrig sett Stella så tillplattad förut. Axlarna hängde och hon stirrade tomt framför sig. Hade vi varit vänner hade jag kunnat säga något, men nu stod jag bara där.
Resten av tiden flög iväg. Lone körde sin grej, Ville imponerade som vanligt och Idris lät precis som på Spotify. Alla var bra och fick både plus och minus av Sofia Santos, men det var Stellas osäkerhet som stannade kvar i mig. Var hon kanske inte så stark som hon såg ut, tänkte jag medan vi samlades i en ring.
– Bra jobbat, allihop. Tiden går och vi har bara några få gånger kvar.
Sofia Santos synade oss alla, en och en.
– Det är hög tid att visa vad du går för. Vill du ha skivkontrakt? Signas på min byrå? Det här är din chans. Och jag kan lova dig att det är den bästa chansen du någonsin kommer att få.
Orden susade till i huvudet som efter en smäll och ekade i mig hela vägen hem. Det här var min chans.
När jag kom in i klassrummet nästa dag stannade jag förvånat upp. Det var tomt, så när som på Hasse som satt vid katedern.
–
Tyra! Idag samlar vi ju in pengar till klasskassan!
Jag slog mig för pannan. Det hade varit så mycket på senaste att jag helt glömt bort.
– Men du hinner! Vet du var ”Julles jyckar” ligger? Nere på hörnet, precis vid centrum?
Hundarna hördes på långt håll, de skällde och gläfste och jag kom fram med andan i halsen. Jag ställde mig intill Alex och de andra när någon skrek: – Fot!
Jag kände igen kvinnan direkt. Det var ägaren till hunddagiset, hon som hängt ut mamma i tidningen. Hon tittade snabbt åt mitt håll. Hon visste säkert att jag var ”Brunettbruttans dotter” och det här var kanske hennes chans att luska fram ännu fler hemlisar. Runt midjan hade hon ett bälteskoppel och kring fötterna myllrade det av hundar.
– Lugn Chefen! röt hon till en svart liten terrier som försökte närma sig en gullig pudel. Vivianne log med hela ansiktet. Jag hade aldrig sett min musiklärare så … glad förut. Det röda håret var uppsatt i en praktisk tofs och på fötterna hade hon rejäla vandringskängor.
– Så gulliga vovvar! utbrast hon och kliade pudeln bakom örat.
– Ja, mestadels, muttrade Julle.
– Idag ska vi alltså hänga med hunddagiset Julles jyckar och det är du som är eh ... Julle? sa Vivianne.
Julle nickade och drog ilsket i Chefens koppel.
– Japp, och här är gänget! Där är Lexus, Charlie, Kringlan, Taggen och Taylor. Och Chefen då, muttrade hon mot den svarta terriern och det märktes lång väg att de inte drog jämnt.
Julle nickade mot hundarna.
– Några önskemål? Välj och vraka! Alex tog snabbt ett steg fram.
– Jag tar gärna Taylor. Är det efter Swift? sa han och jag log. Det var så gulligt att han kom ihåg att jag gillade henne.
– Ja, ägaren är helt tokig i den där artisten! Hon säger till och med att hon ”swiftar” på svansen. Så tramsigt, sa hon, tog loss kopplet och gav det till Alex.
Taylor var en liten vit hund med fluffig päls och hon var otroligt söt.
– Vill du gå med mig? Med oss, frågade Alex och satte sig ner för att klia Taylor bakom örat.
Men innan jag hann svara hade jag fått ett svart läderkoppel i handen av Julle.
– Du får Taggen. Han behöver regler! Tydliga regler!
Jag tittade skräckslaget på Taggen, som var Taylors raka motsats. En droppe dregel rann ur mungipan och ögonen såg helt vilda ut. Skulle de verkligen vara så där rödsprängda? Han såg ut att kunna sluka Taylor levande, i en enda tugga.
– Aha, ska ni gå ihop? Tro det eller ej, Taylor och Taggen är bästisar, fortsatte Julle. Motsatser dras till varann!
– Jag vet, sa Alex och log och jag kunde inte låta bli att undra om han menade oss. Vi var ju också ganska olika: Han älskade att baka och sa alltid rätt saker. Jag var helt inne på musik och rätt rörig. Men tillsammans med Alex gjorde det inget, det blev inte stelt som med andra och han verkade till och med tycka att jag var rätt kul.
Det var ett brokigt gäng hundar som skällde och gläfste omkring oss och de lät värre än vår högstadieklass. När jag tänkte efter var de också rätt lika oss: omaka, olika och ihoptvingade varje dag. Framför mig nosade en ståtlig afghanhanne ivrigt på en gympasko och jag antog att tonårsdojor kunde lukta rätt spännande – om man var hund.
– Då går vi, ropade Julle längst fram i tåget.
Taggen satte av direkt och drog så hårt i kopplet att jag råkade knuffa till Alex.
– Du vill vara nära Taylor eller?
Eller dig, tänkte jag, men sa inget.
– Du, vem var du med på Sallys? Han killen?
Hjärtat flög upp i halsgropen.
– Det var Ville va? Son till den där musikproducenten? fortsatte Alex och rösten lät plötsligt osäker. Åh nej, bara han inte trodde att jag gillade Ville.
– Han ville hjälpa mig med en låt bara. Alltså det är inget … sånt.
– Vadå sånt? sa Alex och hans leende tvingade mig att förklara.
– Du vet … stammade jag medan Taggen ryckte i kopplet.
– Nä, ingen aning. Fattar inte alls, sa han trots att jag hörde på rösten att han förstod. Just då trasslade kopplen in sig i varandra och jag råkade komma åt hans hand.
Han mötte min blick och nickade mot våra händer.
– Du menar sånt? Eller … liksom mer?
Kinderna hettade och jag tittade ner.
Alex log bara åt min tystnad och nickade mot Taylor.
– Ganska söt va?
Som du, ville jag säga, men det hade varit lite väl mycket, så jag höll tyst.
– Taggen däremot. Rena motsatsen, sa jag istället. Varför vill man ha ett läskigt husdjur?
Men jag avbröts av en hög röst:
– Tyra!
Julle ångade fram mot mig med ivrig blick.
– Vad roligt att din mamma bloggar igen! Hälsa förlåt från mig! Det var inte meningen att hänga ut henne i tidningen, men hon är väl van …
Taggen ryckte i kopplet och jag greppade hårdare.
– Hur går det för henne? Det ryktas ju om att hon ska vara med i ett matlagningsprogram … Och att hon ska skriva en kokbok!
Jag stelnade till. Kokbok? Tv? Mamma kunde ju inte laga mat, knappt skala en morot en gång.
– Synd att hon är allergisk mot hundar. Annars skulle ni få hälsa på fler gånger. Det vore väl trevligt! Du kunde träffa Taggen så mycket du ville!
Jag tittade skrämt ner på den rufsiga pälsen och såg att ena örat hade ett jack som om han varit i en fight, och tungan hängde flåsande ur munnen.
– Bara att komma förbi, Tyra! Och hälsa mamma att jag är ett stort fan!
Alex såg efter henne när hon tog plats längst fram i hundtåget.
– Lyllos dig. Hänga med Taggen. Och ska din mamma vara på tv?
Jag suckade just som Julle gormade:
– Kisspaus allihop! Dagens viktigaste uppgift!
Taggen kastade sig fram så snabbt att jag vacklade till och lyfte sen benet mot en trädstam. Julle såg nöjd ut därframme, och jag hoppades innerligt att hon hade fel.
Mamma skulle väl ändå aldrig ställa upp i tv-program?
Det doftade mat när jag hängde upp jackan i hallen. Ena ärmen var täckt av hundhår och jag borstade snabbt bort det värsta. Det fräste från köket och pappa stack ut huvudet.
– Läget, Tyra?
Jag ryckte på axlarna.
– Ska mamma bli kändis på riktigt, eller? suckade jag.
– Ja, hur har du hört det? ropade mamma från vardagsrummet. Men äh, kändis vet jag inte. Det är lite matlagnings-tv bara. Kan väl inte vara så svårt?
Pappa harklade sig nervöst.
– Tv?
– Ja, och kanske en kockbok typ. Inget stort liksom.
Jag stirrade på henne där hon satt i soffan med datorn i knäet och håret i en slarvig tofs.
– Du vet att det heter kokbok va?
Mamma himlade med ögonen.
– Såklart jag vet älskling. Oroa dig inte.
Det brände i magen. Det skulle bli kaos. Jag var ingen
stjärna på hemkunskapen heller, men mamma var utan tvekan sämre. När hon stekte ägg bolmade röken från spisen och pastan hon kokade var antingen överkokt och sladdrig eller hård som sten. Bullmammorna som stod i köket hela dagarna hade jag bara sett på film, och min mamma tillbringade väl ärligt talat mest tid i soffan.
Pappa tittade ner på träsleven han höll i handen. Den var täckt med röd tomatsås. Vi visste båda två vem som lagade maten här hemma.
– Men, är det verkligen smart?
Mamma vred på nacken så det knakade.
– Vet du Mårten, jag har varit smart hela mitt vuxna liv.
Jag är ju ekonom för tusan! Så ibland kanske man måste få lite kul!
Hon fräste värre än stekpannan i köket och pappa ryggade tillbaka. Själv var jag inte säker på att mammor skulle få ha kul. Det handlade ju liksom inte om dem längre. De hade ju haft sin chans? Nu var väl deras grej att se tillbaka på ungdomen – inte att fortsätta ha kul?
–
Du kan ju tänka på någon annan än dig själv innan du tackar ja, suckade jag.
Jag la armarna i kors, men tyvärr gjorde hon samma sak.
–”Tänka på någon annan än mig själv …” härmade hon med fånig röst. Jag har bara tänkt på andra sen jag blev mamma!
– Inte mitt problem. Du valde väl att bli förälder? sa jag och smällde igen dörren till mitt rum. Det var stökigt där-
inne och irriterat sparkade jag undan kläderna på golvet. Sen damp jag ner på sängen för att messa Amina.
Jag: Det blir bara värre. Nu ska Brunettbruttan laga mat i tv.
amiNa: Åh nej. Hon kan väl inte ens koka ägg?
Jag: Hon kan knappt öppna en ketchupflaska.
amiNa: Hur gick det på hunddagiset? Läxläsningen var en mardröm full av snoriga småungar. Du skulle ha sett
Stellas min när en kille nös på henne. Men snor kanske inte ingår i hennes hudvårdsrutin?
Jag: Hon älskar ju snigelslem som hudvård. Snor är väl typ samma sak?
amiNa: Skoja inte. Men Denver var där. Alltså, visst är han sjukt gullig?
Det var han. Men jag visste en som var ännu gulligare.
Just då dök ett okänt nummer upp på skärmen.
”Extrapass på Stagedream. Ta med träningskläder.”
Det ilade till i magen. Ibland kändes allt som en dröm.
Hände det här mig? Fick verkligen jag, en vanlig tjej från Bagarängen, mess från Sveriges coolaste skivbolagsboss? Jag tryckte av skärmsläckaren och läste meddelandet igen.
Och det var på riktigt. Skivbolagsbossen Sofia Santos messade – till mig.
När jag slängt i mig middagen cyklade jag till Stagedream Academy. Spegelsalen doftade hårsprej och jag insåg direkt att jag valt fel kläder. Träningskläder betydde tydligen inte shorts och t-shirt, för Stella hade tajta svarta byx-
or som liksom glänste i ljuset och Lone hade en rosa topp som matchade håret perfekt.
Stella stod så nära spegeln att hon nästan krockade med glaset och strök noggrant på ett lager läppglans. Behövdes det verkligen för ett träningspass? tänkte jag för mig själv.
– Jag tog pressbilder igår, sa Stella.
– Till media?
Lone rättade till tröjan och sträckte på sig.
– Precis. Men du skulle sett mitt hår. Trist att se sig själv över hela stan när man har en bad hair day.
Stella var expert på humble brag och lyckades klämma in skryt så smart att man knappt fattade. Nu hade hon alltså tagit pressbilder – eftersom hon räknade kallt med att skivkontraktet var hennes.
Men Lone verkade inte inse hotet.
– Äh, fotona blev säkert superfina, sa hon och först nu märkte de mig. I spegeln såg jag vad de såg: en säckig tröja, Sams gamla shorts och håret uppsatt i tofs. Jag var så långt ifrån glammiga pressbilder man kunde komma. Var det ens någon idé att jag var här?
Just då klev Sofia Santos över tröskeln, tätt följd av en man jag inte kände igen. Han bar ett tajt linne och hade hållning värdig en dansare.
Ville och Idris kom strax efter och Idris verkade helt ha missat klädkoden. Han bar samma jeans som vanligt och hoodiens svarta luva var uppdragen över öronen.
Sofia Santos såg sig omkring.
– Idag ska vi jobba med koreografi. Att vara artist är så
mycket mer än en röst. För att fånga publiken måste du kunna äga scenen. Fattar ni? Det räcker inte med att stå där. En röst tar dig inte hur långt som helst.
Idris suckade och himlade med ögonen.
– Dansa? Glöm det, sa han och la armarna demonstrativt i kors. Jag dansar inte.
Sofia Santos höjde förvånat på ögonbrynen.
– Och hur vill du att folk ska känna när de hör din musik? Ska de känna den i kroppen?
Idris ryckte på axlarna.
– Alltså, jag bryr mig inte så länge de lyssnar.
Sofia Santos ryckte till, blicken hårdnade.
– Du bryr dig inte?
– Precis, sa Idris.
Jag såg att Sofia Santos knöt nävarna.
– Känslor är det enda musik handlar om. En artist som inte bryr sig hur folk känner är ingen artist.
– Vad snackar du om? Har du sett mina följare på Spotify? Vet du hur många de är?
Rösten var hård, men Sofia Santos fnös till svar.
– Och varför skulle följarna stanna? Om du inte ger allt?
Han ryckte på axlarna igen.
– Jag ger allt.
Men Sofia Santos skakade på huvudet.
– Dörren är där. Kom tillbaka när du är beredd att satsa.
– Allvarligt?
– Jag är helt allvarlig, sa hon och pekade mot dörren.
Jag tittade skrämt på Idris när han lommade iväg och trots att det inte var jag som blivit utskälld hade jag hjärtklappning. Var det så lätt för Sofia Santos att dumpa oss?
Hennes snack om att ”ge tillbaka till samhället” kanske bara gällde om hon fick sin stjärna?
Lone la armarna i kors.
– Seriöst? Du låter honom gå bara sådär? För att han inte följer dina regler?
– Det är min lokal och min artistskola så ni följer mina regler. Problem med det?
– Du är inte den enda som kan branschen, fortsatte
Lone och jag fattade inte hur hon vågade.
Sofia Santos rörde inte en min när dörren smällde igen.
– Så, ska vi sätta igång? Det här är Stefano, en av Sveriges bästa koreografer. Är ni redo att bli svettigare än ni någonsin varit?
Jag vet inte om det var rädslan som gjorde det, men så fort musiken satte igång gav jag allt. Jag följde varje danssteg och tog ut rörelserna till max. I spegeln log koreografen mot mig, men jag log inte tillbaka. Jag bara dansade som om det gällde livet. I ögonvrån såg jag Ville trampa snett men utan att ge upp och Lone komma av sig helt. Det verkade bara vara jag och Stella som tyckte att det här var lätt.
Efter passet rann svetten längs ryggen och jag tog en klunk vatten ur min flaska.
– Snygga shorts. Måste vara en trend som jag missat?
Stella nickade mot mina säckiga brallor som jag snabbt rafsat åt mig från garderoben.
– Lite mix av emo och smutstvätt, typ?
Det började krypa i kroppen och kändes plötsligt så oproffsigt. Här stod jag, med en av landets bästa koreografer, klädd som en småunge som inte fattade något. Men så bytte känslan riktning och fattade eld. Jag vände mig mot Stella.
– Kan du inte bara lägga av? Vad har jag någonsin gjort dig?
– Men chilla. Jag sa ju bara att shortsen var snygga.
– Men du menade tvärtom. Och ja, det här kanske inte är världens bästa outfit, men vi skulle ju träna, så vem bryr sig?
Hon svarade inte och jag fortsatte:
– Jo, du bryr dig, men det är typ det enda du bryr dig om. Det verkar typ viktigare för dig än att sjunga.
Jag spottade fram orden och i spegeln såg jag att mina kinder blossade röda. Andhämtningen var snabb och det kändes så skönt att säga ifrån.
Stella höjde på ögonbrynet.
– Och? För dig är artistlivet allt eller? Lycka till, klädd sådär, sa hon och fnös.
Sofia Santos suckade bakom oss, men Stella verkade inte höra utan studerade noggrant sina naglar. De var rosa och hade en vit kant, och jag hade läst att det kallades french dip.
– Som artist måste du kunna samarbeta med alla. Då menar jag alla, sa Sofia Santos.
Hon fångade min blick trots att det inte var jag som börjat.
– Vi är olika, men vi är här för att vi älskar att sjunga. Eller hur?
Jag nickade nervöst. Stämningen var så tät att den gick att ta på och alla, utom Stella, verkade ha nerverna på helspänn. Själv tänkte jag på Idris och hur snabbt han bara försvunnit.
Sofia Santos drog handen genom håret och la det tillrätta över ena axeln.
– Snyggt jobbat idag. Tiden går fort när man har roligt. Vi har två träffar kvar.
Det ilade till i magen och jag såg mig omkring. Stella såg ut som en stjärna, Lone var redan ett namn i branschen och Ville var i princip född till att bli artist. Och jag – vad var jag? En förortstjej från Bagarängen i fula shorts?
– Till nästa gång ska ni skriva klart er låt. Många artister skriver ihop, så ni kan gärna dra nytta av varandra.
Jag såg att Ville kastade en frågande blick åt mitt håll men jag tittade ner. Vi var trots allt rivaler och på prispallen fanns bara plats för en. Jag svalde. För hur skulle den platsen bli min?
Stella fixade som vanligt håret i spegeln.
– Ska vi redan nu började tänka på artistnamn? sa hon rätt ut i luften och vred huvudet åt mitt håll.
– Ditt artistnamn kan vara ”Långben”? Eller typ ”Longleg” om du vill slå internationellt.
Hon nickade mot mina bara ben. Stellas specialitet var att påpeka det uppenbara, att peta där det gjorde som ondast. Som om jag inte visste att jag var lång? Det var det
första alla såg – alltid – och helt omöjligt att dölja. En finne gick att sminka över, men min längd var omöjlig att gömma.
Men just som jag skulle ryta ifrån för andra gången idag naglade Sofia Santos fast Stella med blicken.
– Att vara lång är en tillgång i musikbranschen. Det är inget dåligt. Trodde du det?
– Alltså, stammade Stella och det märktes att hon skämdes.
– Jag har jobbat med många långa artister och det är inget problem.
Jag drog efter andan. Tänk om hon hade jobbat med Taylor Swift? Tänk om hon kände min största idol?
Sofia Santos vände sig mot mig.
– Men om jag var du skulle jag fundera ett varv på artistnamnet.
– Ja, det där var ju lite för basic, det säger liksom ingenting, sa jag bara för att trycka till Stella.
– Exakt, log Sofia Santos och nickade. Ett artistnamn måste säga något, annars är det meningslöst.
Plötsligt kändes det som att Sofia Santos var på min sida och jag önskade av hela mitt hjärta att hon skulle stanna där.
– Förresten. Jag har en överraskning till nästa gång. Det kanske gör er lite nervösa, men jag tror ni kommer gilla det!
På väg ut kom Ville ikapp.
– Vad har Santos på gång? Tror du att har hon hyrt Globen så vi kan uppträda där?
– Äh, lägg av, skrattade jag.
Jag greppade hårdare om ryggsäcksremmarna och kunde bara hoppas att överraskningen skulle vara bra.
– Sjukt att Idris bara gick, sa jag för att byta ämne.
– Kanske bra att bli färre ändå …
Jag fattade vad han menade. Tävlingen stod inte bara mellan mig och Stella, utan jag och Ville var minst lika stora konkurrenter. Och Lone fick jag inte glömma.
Ville knäppte med fingrarna.
– Sofia Santos har kanske fixat så att vi får sjunga för kungen.
– Äh, det är säkert något litet. Hon kanske tänker köpa fika?
Ville skakade på huvudet.
– Man blir inte nervös av fika. Det här är något stort, det slår jag vad om. Du kan bara vara säker på en sak, sa han när vi klev ut på trottoaren. Och det är: Du kan aldrig vara säker på Sofia Santos.
Jag såg efter honom där han gick längs gatan. Det spretiga ljusa håret och gitarrväskan som studsade vid varje steg. Han kanske hade rätt? Tänk om det var något stort? Och i så fall, hur stort?
Han försvann runt hörnet men jag kunde inte släppa tanken på Ville. Varför var han så snäll mot mig? Varför pratade han ens med mig? Han var en sån som hade fått
allt, växt upp i rätt familj och nu låg alla möjligheter framför honom. Jag skrollade fram hans namn på mobilen.
Jag: Tänkte bara säga tack, för att du hjälper mig.
Han svarade direkt.
VIllE: Asså, det är chill. Bara kul, liksom.
Jag ville fråga varför men hittade inget bra sätt att säga det på och tvekade med tummen över bokstäverna. Han var schysst, bjussig och dessutom en sjukt bra musiker.
Han, om någon, förtjänade skivkontraktet, tänkte jag och började gå hemåt.
Skolans trädörr var tung och kroppen värkte efter passet igår. Varje steg kändes som att pulsa i djupsnö och trots att jag bara cyklat den korta biten till skolan var jag redan trött.
Jag satte mig tungt på stolen i klassrummet och orkade inte ens bry mig om molnet av parfym som svävade runt Josef.
– Hur går det på artistskolan, då? Vem vinner liksom?
Just då kom Stella in och det kändes som ett tecken. Josef följde min blick.
– Du tror på Stella?
– Klart hon inte gör.
Jag hade inte märkt att Alex kommit in och nu lutade sig över min bänk.
– Tyra tror på sig själv. Och det gör jag också. Ses på Sallys sen? Vi har en ny grej på menyn som jag tror du gillar. Ta med Amina också!
Josef visslade lågt efter honom.
– Alex ändå. Trodde man aldrig.
– Vad snackar du om?
– Efter det som hände mellan honom och Stella trodde jag …
Men Hasse harklade sig framme vid tavlan och Josef hann inte avsluta meningen. Själv kunde jag inte släppa det och blev helt kall. Hade Stella och Alex haft något på gång? Då mindes jag plötsligt något: Jag hade ju sett Alex vid Stellas hus på Snapkartan.
– God morgon! Klasskassan växer, tack vare er. Hur har det gått för kalsonggänget?
Wilma himlade med ögonen men Josef verkade inte ha haft något emot att sälja underkläder till främlingar.
– Asbra! Vi har sålt massor! Och jag håller med, sjukt sköna kallingar!
Hasse nickade ivrigt, jag ville fly och framför allt inte veta något alls om deras underkläder. Kunde de inte bara hålla tyst?
– Hundgänget, samma tur?
I ögonvrån såg jag Alex och några andra nicka.
– Och läxläsning, vilken succé! Jag blev helt rörd av hur mycket ni mindes! Ni borde bli lärare – allihop!
Han sa det som en komplimang och jag kikade på Amina och såg att hon försökte hålla sig för skratt. Att bli lärare var hennes mardröm – och att bli konstnär hennes mål.
Klassen var knäpptyst och Hasse såg sig omkring.
– Det är inte alla som klarar av att lära ut! Det är en konst!
Nu lät det mest som om han försökte övertyga sig själv och jag tyckte nästan synd om honom. För att släta över log jag lite och han sken upp.
– Även ni som inte var i läxgruppen har såklart chansen att bli lärare! sa han och log uppmuntrande mot mig.
– Visste inte att du ville bli lärare, väste Josef alldeles för nära mitt öra. Musiklärare eller?
Att svara ”nej, men världskänd artist vore kul” lät rätt drygt så jag sa inget.
När lektionen var över tornade trappan upp sig som ett berg framför mig.
– Har träningsvärk som kommer säga ”aj” på varje trappsteg, varnade jag Amina som skakade på huvudet.
– Just det. Gick det bra igår?
– Aj, ja, stönade jag. Fast Idris slutade.
– Va? Konstigt. Men han lär väl klara sig som artist ändå?
Jag nickade och hade tänkt precis samma sak.
– Hänger du med till Sallys, aj, sen? Alex ville visa oss något?
Amina log snett.
– Är det okej om Denver hänger med?
– Aj, såklart. Du behöver inte ens fråga.
Wilma och Stella hängde vid skåpen och Stella hånlog när jag haltade förbi.
– Stelt att vara så stel, eller? sa hon och Wilma fnittrade.
– Förresten, vill du kolla mina pressbilder? Fick dem precis från fotografen, sa hon till Wilma och viftade med mobilen.
Aminas ögon blev stora.
– På riktigt? Har hon tagit pressbilder? viskade hon och skakade på huvudet så lockarna studsade mot axlarna.
– Hon är ju galen.
– Galet bra på att sjunga också, la jag till.
Efter skolan gick vi mot Sallys och Amina spanade ut över centrum, över parkbänkarna och bort mot tunnelbaneingången. Ett killgäng från åttan drog över torget på samma sätt som jag föreställde mig att en flock hyenor drog över savannen. Alltid i grupp, alltid på jakt och aldrig stilla.
Amina nickade mot den stora flocken.
– Killar är liksom mer standard och verkar kunna hänga med vem som helst. Det räcker typ att de går i samma klass. Men tjejer är lite petigare. Jag blir ju inte kompis med någon bara för att den gillar att måla eller älskar böcker. Det krävs lite mer.
– Som vad?
– Jag vet inte. Men allt är typ lätt om man kan skratta ihop. Och om man kan säga saker utan att känna sig dum, fortsatte hon.
– Och dricka chailatte, fyllde jag i.
Amina log och skakade på huvudet.
– Är det ett krav för att få bli vän med dig?
– Det är faktiskt viktigt! Jag består säkert till femtio procent av chailatte.
När killgänget försvunnit sänkte sig tystnaden över torget och plötsligt såg vi Denver. Han väntade utanför kaféet och blåste luggen ur ögonen när vi kom.
– Är det chill att jag hänger med?
– Bara kul, sa jag och öppnade dörren. Mitt enda krav är att du gillar chailatte.
– Najs, sa Denver och jag lutade mig mot Amina och viskade:
– Jag är ju mer standard, eller hur?
– Äh, min teori verkar inte hålla, viskade hon tillbaka. Doften av nybakat slog emot oss och redan i trappan ner hördes sorlet från kafégäster och klirrande koppar.
Alex måste ha sprungit hit från skolan. Han bar redan ett svart förkläde, han passade verkligen i svart, och här och var syntes stora vita fläckar av vad som måste vara mjöl.
Han sken upp när han såg oss och gick runt kassan.
– Hej, sa han och jag drog förvånat efter andan när han gav mig en kram. Förklädet var strävt mot kinden och han doftade svagt av vanilj. Vi hade aldrig kramats förut och det här var det närmaste jag någonsin kommit honom. Men tyvärr kunde jag inte njuta fullt ut eftersom mina armar kändes stela som pinnar.
– Aj, klagade jag och Alex släppte förskräckt.
– Gjorde det ont?
–
Det är bara träningsvärk, förklarade jag snabbt. Men … hej.
– Och nu blev du helt mjölig, sa han och nickade mot min tröja.
Jag tittade ner och såg mjöldammet som fastnat på tröjan, men det gjorde inget. Det var bara ett bevis på kramen, på att det hade hänt.
Han dröjde kvar med blicken och hälsade sen på de andra.
– Okej, vet ni varför ni är här?
Jag skakade på huvudet.
– Vi har en ny sorts chailatte. Med pistagesmak. Alltså, ni måste testa den. Tre stycken eller?
Snart gick vi mot vårt stammisbord med tre rykande glas chailatte. Det var trångt vid bordet i fönstersmygen men Amina och Denver verkade inte ha något emot att tränga ihop sig på ena sidan. Denver tog en klunk och lite mjölkskum fastnade på överläppen.
– Alltså, det här var det godaste jag druckit, sa han och nickade mot glaset.
Jag kunde bara hålla med. Näst efter chailatte var pistage det bästa jag visste. Hade Alex gjort en ny typ av chailatte för min skull? Och han hade gett mig en kram! Åh, jag kände mig ego när jag önskade bort Denver, men jag hade så gärna velat prata bara med Amina om allt som just hänt.
Denver lutade sig fram.
– Hur går det på artistskolan? Hon är rätt sträng va?
Jag skakade på huvudet.
– Sofia Santos vet vad hon vill. Och därför har hon kommit så långt, tror jag.
– Jag fattar inte att du vågar. Showen på skolan var det värsta jag gjort, fortsatte han.
– Och det roligaste jag gjort, svarade jag ärligt.
Jag kunde inte låta bli att kolla på Denvers handled:
armbandet han fått av Amina för att dämpa scenskräcken satt kvar.
– Armbandet funkade inte? Kristaller är bara trams, eller?
– Men snyggt trams, sa han och log mot Amina.
Chailatten lämnade bubbliga ränder på insidan av glaset och jag tog sista klunken. Det var sött, kryddigt och varmt.
– Ska vi gå? Jag måste fixa klart låten till Stagedream.
Amina och Denver kastade en frågande blick på varandra.
– Vi kanske sitter kvar lite, om det är okej?
På väg ut vinkade jag mot Alex.
– Så himla god chailatte.
– Hoppades att du skulle gilla, sa han och pekade mot fönstret där jag just suttit.
– Denver och Amina, trodde man aldrig.
Orden var samma som Josef använt om oss och innan jag hann hejda mig själv hade jag ställt frågan.
– Josef sa att det var något mellan dig och Stella förut? Är det sant? För jag såg att du var där?
Alex rynkade ögonbrynen.
– Vadå? Hur?
Jag ångrade mig direkt. Jag borde inte ha sagt något.
En pappa med ett barn på armen ställde sig vid kassan och Alex drog stressat handen genom håret. Jag såg att han ville svara, men just då kom beställningen.
– En kaffe. Och kan du värma den här nappflaskan?
Bebisen spände kroppen till en båge och jag ryggade tillbaka av skriket som skar genom luften.
– Typ direkt?
Skammen brände i kroppen och jag kände knappt träningsvärken när jag gick upp för trappan.
Varför hade jag inte bara hållit tyst? Det spelade väl ingen roll – nu? Det viktiga var väl att Alex verkade gilla mig, han hade ju till och med gett mig en kram, och då var det ju inte så smart att sabba alltihop?
Jag grämde mig hela vägen hem men just som jag skulle trycka in portkoden surrade mobilen i fickan.
aLex: Du såg på Snap, eller hur?
Shit, han kanske trodde att jag förföljde honom? Att jag var en sån där hysterisk flickvän som ville kontrollera allt?
Innan jag hunnit komma på en smart förklaring böljade tre prickar över skärmen.
aLex: Det var aldrig något mellan mig och Stella. Så du vet. Hon kanske trodde det, men jag visste att jag gillade dig.
Och sen skickade han ett hjärta.
Alex skickade ett hjärta! Han tyckte inte jag var galen som undrade! Och han valde mig – framför Stella! Det spelade väl ingen roll att han varit hos henne förresten, det viktiga var väl att han ville vara med mig nu. Glädjen bubblade i mig och väl hemma visste jag knappt vad jag skulle göra av energin. Ta ett bad kanske? Jag klev in i badrummet och slog på kranen så det dånade i rören. Ångan steg mot taket och spegeln blev alldeles immig. Badskummet doftade friskt av lavendel och bubblorna frasade när jag klev ner i det varma vattnet. Jag la huvudet till rätta och stirrade upp i taket.
Alex var liksom för bra? Och betydde det att han var för bra – för mig? Jag kanske inte förtjänade honom utan var tvungen att ta en av de andra, en av de där killarna som bara brölade och inte gick att prata med alls? Eller Josef som var dryg, självgod och stank av parfym?
Jag visste ju att det fanns ett slags statussystem och det var uppenbart att Stella inte tyckte att jag och Alex spelade i samma liga. Men om Alex var nöjd så var jag nöjd och ärligt talat verkade han inte klaga. Ibland kändes det som att andra såg saker i en som man inte märkte själv. Händerna blev vita av fluffigt skum och jag krossade tankspritt bubblorna mellan fingrarna. På vissa sätt var ju jag och Stella rätt lika: båda gillade musik och hade samma dröm, men trots det kunde vi inte vara mer olika. Jag tänkte på det Julle, ägaren till hunddagiset sagt: att motsatser dras till varandra. Det stämde noll på mig och Stella, helst ville jag bara bli av med henne. Men det var som om universum ville annorlunda?
Då dök Villes refräng upp i huvudet och jag började nynna. Och plötsligt kändes resten av versen självklar. Orden radade upp sig automatiskt. Jag ryckte åt mig mobilen från badkarskanten och knappade snabbt ner låten med blöta fingrar. Det här var ju bra! Det här kunde bli något! Framför mig såg jag Stellas min i studion när jag utan att tveka rev av en hel låt. Jag kunde redan höra beatet i huvudet och kunde inte låta bli att slå takten mot benet så vattnet skvätte mot badkarskanten. Jag hade hört att folk brukar sjunga i duschen, men badkaret funkade minst lika bra.
Kanske var det så här man gjorde? Fick man ett problem och tänkte intensivt på något annat så löste sig det första problemet av sig själv? Hjärnan kanske jobbade med flera spår samtidigt?
Jag lämnade blöta fotspår i badrummet, knöt morgonrocksbandet om midjan och snodde en handduk om håret. Stressen jag känt tidigare var som bortblåst. Nu hade jag en låt – och det betydde att jag kanske hade en chans på Stagedream.
Mamma stack in huvudet i mitt rum.
– Kan du snälla torka efter dig?
– Kan du snälla gå ut ur mitt rum, svarade jag och drog på ett par jeans.
– Du vet att det är reklampass idag? Du minns det?
Jag stönade.
– Men nej, kunde du inte ha sagt det innan jag badade? Nu blir jag ju svettig igen.
– Sånt är livet Tyra, sa mamma och drog igen dörren.
En kvart senare stod jag nere på gatan med reklamvagnen. Den kändes tyngre än vanligt och gnisslade när jag gick. Det gick rätt fort nuförtiden, och jag betade snabbt av porten med den arga hunden som alltid skällde, lägenheten som luktade så mycket rök att det stank i hela trappuppgången och snart var jag på Utsiktsvägen. Stellas gata var som vanligt renare än de andra, de som bodde här kanske krävde att varje glasspapper skulle plockas upp och att sopkorgen aldrig skulle vara full? Gatan var så ren att jag blev förvånad när jag såg ett nedtrampat grått tuggummi på trottoaren.
Stellas kod var enkel att komma ihåg – för mig var ”1989” namnet på ett av Taylor Swifts album. Jag slog in siffrorna och slogs som vanligt av hur fräscht det doftade
i porten. I den här trappuppgången ville ingen ha reklam, men jag tog en bunt lokaltidningar under armen. Stella bodde högst upp i huset och just när jag var på våningen under hörde jag en dörr slås upp. Rösten ekade i trappuppgången och jag skulle ha känt igen den vassa tonen var som helst.
– Låten är klar, jag sa ju det.
– Du är bäst Stella, det vet du. Du utklassar resten.
Dörren slog igen och jag tryckte tidningarna mot bröstet. Det fanns ingenstans att gömma sig här. Stellas skor blev synliga i trappen, hon gick snabbt och ryckte till när hon såg mig.
– Alltså, vad gör du här?
Jag höll osäkert fram tidningarna och såg att mina fingrar redan var smutsiga av trycksvärta. Varför kunde jag inte ha ett glammigt extrajobb? Eller snarare: Varför var jag tvungen att jobba överhuvudtaget? Men jag visste redan svaret: för att jag inte bara fick allt av mina föräldrar.
Stella rynkade näsan åt tidningshögen i min famn och släntrade vidare. Därnere gick porten igen. Jag fortsatte uppåt och kunde inte låta bli att sucka. Hennes låt var klar – och tänk om den var bättre än min? Dessutom skavde Sofia Santos kommentar i mig: Vad var det hon hade planerat? Vad var det som skulle göra oss både glada – och nervösa?
KAPITEL 19
Vi slutade tidigt nästa dag och efter skolan drog Amina med mig in till stan. Hon var övertygad om att nya kläder skulle öka mina chanser på Stagedream Academy.
– Är du säker på det här? sa jag och såg mig omkring i den ljusa butiken. Kläder i alla färger hängde överallt och jag blev nästan snurrig av alla saker.
– Är det liksom inte lite sent att ändra stil?
– Tvärtom. Folk snackar om första intrycket, men jag tror att rätt stil i slutet betyder allt. Sofia Santos vet redan att du kan sjunga, nu vill hon se dig äga scenen på alla sätt. Vad tror du om den här? sa hon och höll upp en tröja. Eller äh, svara inte, jag fixar det här.
Snart hade jag famnen full av plagg jag aldrig skulle valt själv, men jag litade blint på Amina. Hon kunde kläder, visste vad som passade mig och hade känsla för mode.
Det rasslade när hon drog det svarta draperiet åt sidan
och jag blinkade mot provrummets skarpa ljus. På väggen satt ett tuggummi och dammtussarna i hörnet visade att det här inte var stans dyraste butik. Amina pekade på tuggummit på väggen.
– Om jag skulle designa ett provrum skulle jag ha en mjuk fåtölj i hörnet, pastellfärg på väggarna och tonat ljus …
– Och typ lugn musik i högtalarna, flikade jag in. Det här känns ju mer som hos tandläkaren, fortsatte jag och galgarna klirrade när jag hängde upp dem på väggen.
Jag provade allt, vände och vred på mig i spegeln och Amina fortsatte skaka på huvudet.
– Duger inget?
– Idag ska det vara något extra, sa hon och nickade mot den sista tröjan. Den skimrade i hasselnötsbrunt och materialet kändes som siden, även om jag fattade att det var fejk.
Jag drog tröjan över huvudet och kände det lätta tyget mot kroppen. Amina synade mig uppifrån och ner.
– Perfekt. Ser du hur den matchar dina ögon? Och så sätter du upp håret? Och vänta lite …
Hon förde vant fingrarna till örsnibbarna, drog ut sina örhängen och räckte fram dem. De var långa spetsar i silver och kändes svala i handen.
– Prova. Jag är ändå mer gold girl och du är ju silver.
– Men jag kan inte …
– Äh, de är fejk fattar du väl. Testa nu.
Jag trädde i örhängena och vände mig mot Amina.
–
Du vet att du är bäst va?
– Och du vet att jag kommer bli din stylist när du blir världskänd artist?
Jag log mot mig själv i spegeln, jag ville inget hellre, och Amina borstade bort ett hårstrå från min axel.
– Det här blir din turtröja. Vem vet, du kanske behöver det?
– Kommer behöva all tur jag kan få, sa jag och mötte hennes blick.
– Tyra, du är väl inte nervös?
– Nä, sa jag och himlade med ögonen. Det är ju bara världens chans. En sån man får max en gång i livet. Så jag är absolut inte nervös …
– Jag vet exakt vad du behöver, sa hon och drog mig mot kassan.
Vi betalade, hoppade på tunnelbanan och när vi klev av i Bagarängen hade hon fortfarande inte sagt vart vi skulle.
– Amina, försökte jag för femtielfte gången, berätta nu. Vart ska vi?
Men när hon styrde stegen mot gångvägen som låg bakom skolan fattade jag.
– Tolvan? suckade jag och Amina nickade.
– Det är spakväll där.
Fritidsgården Tolvan hette så för att den låg på nummer tolv, på bottenplanet i ett grått höghus. Stora gäng från nian brukade stå utanför och jag hade hört dem vråla åt folk som gick förbi. Jag hade ingen lust, men Amina tog min arm och drog med mig.
– Kom, du behöver tänka på något annat ett tag.
– Något annat än hela min framtid, mumlade jag.
– Äh, du låter som en vuxen. Nu har vi lite kul istället, sa Amina och drog upp dörren till Tolvan. Därinne doftade det parfym och hårsprej och lokalen såg inte ut som jag mindes den. På staplarna av spel brann tända ljus och pingisbordet täcktes av blå duk. Där stod fat med chips, nagellack i regnbågens alla färger och en stor skål med en grön sörja i. Jag tittade misstänksamt på den och Amina höjde frågande på ögonbrynet.
– Trodde det var spakväll, inte eh … träskkväll, sa hon och pekade mot skålen.
– Det är ansiktsmask. Innehåller tydligen C-vitamin. Källa google, sa en tjej i slitna jeans och t-shirt. Hon såg ut att vara runt tjugo och jobbade säkert här. Vill ni testa? sa tjejen och Amina nickade.
– Perfekt. Slå er ner, så kommer strax en spaexpert för att ta hand om er.
Hon måste ha sett våra undrande miner för hon förklarade sig snabbt.
– Alltså, det är jag. Ikväll är jag spaexpert, men annars är jag typ bäst på pingis i hela Bagarängen. Jag heter Rio och jobbar här, om ni inte fattade det.
Vi sjönk ner i den mjuka soffan och jag ryste till när Rio strök ut den kalla ansiktsmasken över panna och kinder.
Men när jag vant mig var det skönt och svalt. Förvånat kände jag hur stressen liksom bara rann av mig. Var det så enkelt? En mosad avokado, bara?
– Gurka är pricken över i:et, sa hon och la två iskalla skivor på mina ögonlock. Jag lutade mig djupt tillbaka i soffan, det var bara vi här och helt tyst omkring oss, och jag kände mig nästan nära att somna.
– Vad tycker ni om högstadiet då? Mycket drama va? Jag minns det som rena berg-och-dalbanan av känslor.
Det kändes inte som om hon ville ha svar, för hon pratade på, och det gjorde mig inget.
– Men sjuan är värst, ärligt talat. Sen blir det faktiskt roligare.
Synd att vi just börjat sjuan då, tänkte jag, men avbröts av en bekant och vass röst.
– Alltså …
Jag suckade inombords. Såklart att Stella skulle dyka upp, spa var förstås hennes grej, och jag kände mig urdum bakom den kladdiga masken av avokado och gurka.
– Jag trodde det skulle vara mer avancerat? Det var ju spakväll? Det här är väl inte hudvård? sa Stella.
– Alltså, vår budget räckte precis. Men det finns chips där, hörde jag Rio säga.
– Vad är det ens i den där?
För mitt inre såg jag hur Stella rynkade näsan.
– Det är som guacamole, men utan vitlök. Säkert gott till tacos, sa Rio och Stella fnös så ljudligt att jag inte kunde låta bli att le.
– Men typiskt Tyra att vara här. Sista chansen att få glow, eller? Lycka till, liksom. Äh, Wilma, vi drar. Jag har bättre grejer hemma.
Jag hörde dörren slå igen och drog gurkorna från ögonlocken. De hade blivit alldeles sladdriga och jag blinkade förvånat, men kunde inte hindra skrattet när jag såg Amina bredvid mig.
– Du ser ut som Shrek, fnissade jag.
– Hudvårdsrutin för träsktroll … skrattade Amina så gurkskivorna gled ner och fastnade i den illgröna avokadosmeten i hennes ansikte.
Rio nickade mot dörren och suckade.
– Det är just såna där typer som skapar drama. De fanns på min tid också.
– Några tips? frågade jag.
Rio gav mig en rulle hushållspapper för att torka av ansiktsmasken.
– Det blir tyvärr inte lyxigare än så på Tolvans spa. Om jag har några tips?
Hon funderade men ryckte på axlarna.
– Det låter rätt fånigt, men typ lär er hantera den sortens människor. För ibland kan de faktiskt vara bra att ha.
– Du skojar, sa jag och torkade bort de sista resterna av avokado.
– Tro det eller ej, men ibland kan såna där typer hjälpa en.
Amina skakade på huvudet.
– Stella Wallin, hjälpa till? Skulle inte tro det, sa hon och skrapade bort ansiktsmasken med pappret. Du Tyra, ska vi måla naglarna nu? Du får göra på mig först! Jag har redan sett en färg som jag vill ha, sa hon och hämtade en röd nyans som matchade slingan i hennes hår perfekt.
Efter skolan nästa dag styrde jag stegen mot Stagedream Academy. Konstigt nog började det nästan kännas som vardag att hälsa på receptionisten och gå genom den ljusa korridoren till spegelsalen. Men jag fick akta mig för att göra mig för hemmastadd, då skulle det kännas ännu värre att aldrig få komma hit igen.
Mobilen brände i fickan och det var som om låttexten krävde min uppmärksamhet. Var den tillräckligt bra eller borde jag ha skrivit tillsammans med Ville? Och tänk om min engelska inte höll, tänk om jag använde orden fel? Eller om Sofia Santos tyckte att jag hade en fånig svensk dialekt?
Jag drog handen över tröjans blanka hasselnötsbruna tyg och hade satt upp håret precis som Amina sagt.
För en gång skull var Sofia Santos redan på plats och hon nickade när jag kom in.
– Tyra! Kul!
Hon såg glad ut och jag undrade oroligt varför. Var hon
snäll mot mig bara för att hon visste att jag inte skulle vinna?
– Känns det bra med låten?
– Tror det.
– Det tror jag med, sa hon och blinkade med ena ögat.
Jag satte mig förvirrat på stolen. Sofia Santos var svår att läsa och jag fattade aldrig om hon var på min sida eller inte. Ibland kändes det som hon såg mig som en oslipad diamant och andra gånger som om hon bara tyckte jag var oslipad och dålig.
Stella klev över tröskeln.
– Stella! Kul! Allt bra?
Åh nej, hon var precis lika trevlig mot Stella, det bådade inte gott. Ville och Lone satte sig också och Sofia Santos la benen i kors.
– Vi blir färre, konstaterade hon och jag tänkte på Idris. Ångrade han sig? Eller var det kanske bra att veta sina gränser som artist? Att inte bli en sellout, en produkt som skivbolagen tjänade pengar på? Han kanske hade gjort helt rätt som sagt nej till danslektionen?
– Jag kan ärligt säga att det kommer bli ett svårt val. Ni har talang allihop, men jag är ute efter mer än så. Dagens lektion är kanske den viktigaste. Ni ska dels få köra er låt i studion, se att soundet sitter, men jag har också en annan överraskning.
Hon höjde på ögonbrynen och det ilade i magen.
– Kommer ni ihåg i början när jag gick igenom kursens byggstenar?
Hon lät nästan som en lärare.
– Ni vet, sceniskt uttryck, sångteknik, koreografi och låtskrivande? Ni minns att jag pratade om karisma på scen?
Hon fortsatte:
– Att vara artist är ett krävande jobb. Alla klarar det inte.
Jag fick en klump i magen och försökte tänka att artistskolan i alla fall hade varit kul och jag hade ju lärt mig mycket. Jag la armarna i kors över bröstet. Då kände jag tröjans mjuka tyg mot underarmarna. Turtröjan, som Amina sagt.
Sofia Santos log snett.
– Ni har säkert undrat kring överraskningen? Jag har ju varit en del i branschen, så jag har bjudit in lite vänner. De ska få höra er sen.
Lone rätade snabbt på ryggen.
– Vilka kommer?
– Det får ni se, sa Sofia Santos. Men jag vill understryka att det inte handlar om att jag är osäker.
Pulsen dånade i öronen. Vilka skulle komma? Och vem hade hon bestämt sig för? Min framtid låg i hennes händer – och jag hade aldrig tidigare velat något så här mycket.
– Kommer de hit liksom? fortsatte Lone och såg sig över axeln.
– Stämmer. Och allt behöver inte sitta perfekt. Att vara artist handlar inte om att göra allt rätt, utan om att göra det på sitt eget sätt. Minns ni, det handlar inte om att härmas utan om att hitta sin egen röst.
Det knackade på dörren och receptionisten stack in huvudet.
– De är här nu.
– Fint, skicka in dem strax, sa hon och vände sig mot oss.
– Ni kan gå in i studion. Charlie ger er all info.
På skakiga ben gick jag mot studion och Ville kom ifatt.
– Känns det okej?
– Det brukar kännas bättre när jag väl sjunger. Då glömmer jag allt annat. Strax innan är värst.
– Tyra, vet du vad, jag tror på dig. Du har något eget och det märks att du inte kommer från den här världen.
– Det märks hur dålig jag är, menar du?
– Tvärtom, du är precis vad den här branschen behöver. Något nytt, liksom.
Det doftade kaffe i studion och ljudteknikern Charlie hälsade genom att lyfta koppen.
– Tyra är först ut, sa han. Sitter låten? Vill du ha ett beat till?
Ville drog självsäkert fram gitarren.
– Jag kompar väl, som förra gången? Vill du ge mig resten av melodin bara?
Jag log. Han såg så snäll ut där han satt på barstolen med gitarren i knäet. Varför ville han ens hjälpa mig?
– Jag kan ju inte hjälpa dig tillbaka, sa jag.
Ville blåste upp den blonda luggen.
– Jag gör inte det här för att få något, utan för att jag vill, sa han, ryckte på axlarna och fortsatte.
– Alltså, jag har ju fått allt gratis hela livet, jag fattar det. Du måste ju tycka att jag bara glider in här och …
– Så är det inte alls, avbröt jag. Du förtjänar typ det här mest av alla här.
Ville log snett.
– Jag vill inget hellre. Och det skulle vara så skönt att klara det utan pappa. Fattar du?
Jag nickade, för jag fattade precis. Jag ville också stå på egna ben, utan att mamma la sig i.
Ljudteknikern Charlie harklade sig ljudligt.
– Hörrni, nu är det slutsnackat. Folk väntar.
Ville nickade och vände sig mot mig.
– Får jag höra melodin nu.
Jag nynnade och Ville följde låten med fingrarna på strängarna. Men så såg jag att hans blick vandrade genom studions fönster, ut i spegelsalen och han höjde plötsligt handen och vinkade. Där satt hon från Idol-juryn, en lovande artist jag visste att Sofia Santos hade signat och programledaren som jag hade sett i Melodifestivalen. Sofia Santos satt i mitten och jag drog efter andan.
Det var bara en glasruta som skiljde mig från dem –och mängder av erfarenhet. De som satt därute visste allt om branschen, kände alla och hade uppträtt på de största scenerna. Jag fattade att de gjorde det här på kul, som en tjänst åt Sofia Santos, men för mig var det utan tvekan det största som hänt. Att Sofia Santos hade suttit ensam och lyssnat på min röst hade varit stort nog, och det här gick nästan inte att beskriva.
Ville såg att jag darrade.
– Det brukar kännas bättre när du väl sjunger, eller hur? Är du redo?
Jag nickade och blundade. Sofia Santos ord om att allt inte behövde vara perfekt ekade i mig och jag försökte slå bort tankarna på gänget därute i spegelsalen.
Och sen sjöng jag. Sången fyllde mig, rytmen kändes i hela kroppen och det gick inte att stå still. Jag öppnade ögonen, mötte Sofia Santos blick och rösten strömmade fram som forsande vatten utan att jag kunde hejda den. Hon från Idol-juryn nickade i takt och när jag såg att programledaren från Melodifestivalen log så tog jag i ännu mer. Det var magiskt, en dröm jag aldrig ville vakna ur, men snart närmade jag mig sista versen och hörde Villes komp sakta tona ut.
På andra sidan glasrutan såg jag hur de nickade mot varandra i spegelsalen. Hjärtat fladdrade i bröstet. Plötsligt var det som att det här räckte, jag behövde inget skivkontrakt, för jag hade stått här och sjungit, framför människorna jag tidigare bara sett på tv.
– Tack Tyra. Då är det Stellas tur, sa Charlie och ställde mikrofonen framför henne. Och när jag såg Stella stå där, med självsäker blick och rak rygg, ändrade jag mig. Det räckte inte, inte på långa vägar. Jag ville fortfarande bli artist mer än något annat.
Stella drog handen genom det nyborstade håret och det var tydligt att hon glömt Sofia Santos syrliga kommentar sist. Nu var Stella sitt vanliga självsäkra jag och kanske
hade hennes mamma rätt? Kanske skulle hon utklassa oss andra?
Hon tog ton och melodin fångade mig direkt, låten hade en hook och jag visste redan nu att jag skulle nynna på den hela vägen hem. Jag suckade inombords: Stella var bra, det var inget snack om saken och sakta såg jag min egen chans gå upp i rök.
När Stella var klar applåderade de på andra sidan glasrutan. Det såg konstigt ut eftersom jag inte hörde klappet och jag såg hur de pratade med varandra utan att höra orden. Jag kände mig alldeles avstängd, som om någon skruvat ner mina sinnen.
Lone nickade igenkännande åt tjejen från Idol-juryn när hon skulle sjunga, de kände såklart varandra och Lones låt var klockren. Hennes rosa hår gungade i takt när hon sjöng och jag hade aldrig tidigare sett någon som var så självklar på scen.
När det var Villes tur var jag helt tom inombords. Loppet var kört för min del, de andra var alldeles för bra. Den lilla publiken på andra sidan glasrutan lutade sig nöjt tillbaka när Ville började sjunga. Tjejen från Idol-juryn viskade något i Sofia Santos öra och de log mot varandra. De kände säkert hans pappa utan och innan och hade utan tvivel träffat Ville redan som bebis. Kanske till och med hängt hemma i Villes studio?
Gästerna på andra sidan glaset verkade nöjda. De tog på jackorna och jag kände en klump i magen. Jag hade varit så nära – men nu var jag plötsligt längre från min dröm
än någonsin. De skulle strax gå ut genom dörren, glömma mig och gå vidare med sina liv. Och själv skulle jag väl aldrig komma längre än så här? Sofia Santos vinkade åt oss att komma och väl i spegelsalen satte vi oss i en ring. Som vanligt var Sofia Santos svår att läsa, nyss hade hon skrattat och kindpussats åt höger och vänster men nu låg en bister rynka över pannan. Hade hon tyckt att jag var så usel att hon tänkte skälla ut mig? Var jag näst på tur att lämna gruppen? Men hon vände sig till Lone.
– Lone, vill du berätta om din låt?
Lone snurrade en rosa hårslinga runt fingret och verkade fundera.
– Okej, jag frågar igen: Var fick du inspiration ifrån?
Tystnaden i rummet gick att ta på och Lone stirrade stint i golvet.
– Har du hört ordet plagiat? Det är ett rätt svårt ord.
Men jag kan säga så här: Låten du sjöng idag har jag hört förr och hos mig börjar inte karriären med stöld.
– Alltså, dina krav … mumlade Lone.
– Jag har aldrig krävt att det ska vara perfekt. Dörren är där, Lone.
Lone reste sig långsamt och energin hon brukade utstråla var som bortblåst. Hon öppnade munnen som för att säga något, men stängde den igen. Med slokande axlar gick hon mot dörren.
– Ni andra, bra jobbat! Jag måste säga att jag är riktigt imponerad.
Jag kunde inte låta bli att tänka att hon sa det sista bara
för att Lone skulle höra, för precis efter smällde dörren igen. Nu var både Idris och Lone ute ur leken – och jag var livrädd att jag var näst på tur.
Det luktade oroväckande bränt när jag kom in i köket.
Pappa satte sig vid matbordet och det var uppenbart att han försökte vara positiv.
– Vad fint du har dukat! Och gjort mat och allt!
Han greppade efter halmstrån, alla fattade det, för ärligt talat: Hur svårt var det att slänga ut ett gäng tallrikar på bordet? Sam tittade ivrigt i kastrullen och verkade inte bry sig om att han fiskade upp ett trassligt nystan med pastasleven. Sen la han glatt upp ett gäng köttbullar på tallriken, trots att de var små och svartbrända.
– De blev välstekta, sa mamma och satte sig.
Pappa nickade osäkert och delade en köttbulle. Jag rynkade näsan. Skulle de verkligen vara rosa inuti? Var det inte typ farligt att äta rå köttfärs? Jag petade undan köttbullarna och tog lite pasta, som helt klart var överkokt.
– Så, jag ska alltså vara med i Kämparkocken, sa mamma och tog för sig ur kastrullen. Det handlar om kändisar som kämpar i köket, sa hon och såg sig omkring.
Pappa harklade sig.
– Men, älskling, det gör ju inte du? Du kämpar väl inte i köket? Det enda du gör här är ju att brygga kaffe?
– Och visst gör jag det bra, sa mamma och högg in. Minen ändrades när hon åt den brända köttbullen som var rå inuti, men hon sa inget och svalde snabbt.
– Räcker det inte med bloggen? undrade pappa försiktigt. Du kan ju eh … blogga om matlagning? Och se om du gillar det?
Mamma tittade på honom med höjda ögonbryn.
– Jag får pengar för att vara med, sa hon mellan tuggorna.
– Ja, men pengar är väl inte så viktigt här i världen, försökte pappa.
Sam lassade upp ännu en portion, det var som att han inte brydde sig om hur det smakade, hans prio var att bli mätt.
– Kul ju. Säg till om ni behöver någon som äter upp det ni lagar, sa han.
Pappa flackade med blicken och vände sig till mig.
– Och hur gick det på artistskolan?
Jag suckade och la ifrån mig besticken med ett klirr. Jag var ändå inte hungrig, klumpen i magen var för stor och tog all plats.
– Först trodde jag att det gick bra. Sen fattade jag att det jag kan inte räcker.
– Vi håller tummarna, sa mamma och la handen på min. Det vet du.
Plötsligt ångrade jag att jag gett mig in på det här. Var inte tonåren jobbiga nog som det var?
– Jag borde aldrig ha börjat på artistskolan, mumlade jag ner i tallriken. Jag kan ju inte det där.
– Det är väl det som är kul, fortsatte mamma. Jag kan inte laga mat heller, jag fattar det, men att utmana sig själv är kul. Det är då man växer som människa. Och du kommer växa av det här Tyra, oavsett om du får skivkontraktet eller inte.
– Tror du det?
– Jag vet det. Och ett liv där man aldrig vågar kasta sig ut, och aldrig följer sina drömmar, det är väl inget liv?
Hon hade rätt, mammor har ju alltid det, men varför skulle det vara så jobbigt? Borde det inte vara lätt att följa en dröm?
Pappa la handen på min.
– Var bara dig själv så fixar det sig.
Jag suckade ner i tallriken.
– Det där är ju lögn. Vem är jag ens liksom? Jag är ju en person med er och en annan i skolan.
Pappa nickade.
– Okej, Tyra, du har rätt. Men om jag säger så här: Var den du trivs med att vara? Då går det oftast bra.
Jag sköt ifrån mig tallriken som en tydlig signal på att jag var klar, men middagen verkade ha blivit värsta tävlingen i klyschor för pappa fortsatte:
– Det är okej att inte vara bäst jämt och man lär av sina misstag.
Mamma skrattade till.
– Nu pratar du om mig Mårten, erkänn! Du menar att jag kommer misslyckas i Kämparkocken?
Pappa log stort och pekade på kastrullen.
– Älskling, maten kommer inte att bli bra, men det kommer bli bra tv!
Skolans röda tegelbyggnad lyste mot den klarblå himlen och jag drog upp porten. Ännu en dag av kunskap, som Hasse alltid sa. Men han brukade säga det med glädje, själv kunde jag knappt tänka mig något värre.
Det myllrade av folk och ljudet studsade mellan väggarna. Klungor av killar som knuffades, skrik som ekade i korridoren och därframme gick emo-gänget som alltid hade ny hårfärg. Mellanstadiet hade varit så oskyldigt, men här var det som om alla skrek: ”Se mig, hör mig”, och hela högstadiet var en tryckkokare av känslor. Ärligt talat var jag förvånad över att det inte hade exploderat.
Jag såg Stella på långt håll och önskade att hon skulle gå innan jag kom fram till mitt skåp. Men hon stod kvar och jag hörde hur hon skröt för Wilma om gårdagen. Just när hon berättade om hur Melodifestivalens programledare gett henne tummen upp såg hon mig. Hon synade
mig uppifrån och ner och fick som vanligt mig att känna att jag valt fel kläder.
– Tyra! Jag hörde att din mamma ska vara med i Kämparkocken. Hon fortsätter vara kändisen i familjen.
Kommentaren kändes som ett knivhugg och mellan raderna sa den så mycket om oss: Jag skulle aldrig bli känd, och framför allt menade hon att hennes familj var bättre, liksom finare, än min. Hennes mamma skulle aldrig blogga eller ställa upp i fåniga tv-program och själv skulle hon heller aldrig sänka sig till vår nivå.
Jag hade inte märkt att Alex kom, men plötsligt stod han där.
– Äh, jag gillar Kämparkocken.
Alex lutade sig mot skåpen och vände sig mot mig.
– Vi kan ju kolla tillsammans?
Jag älskade att han sa det framför Stella, som om hon inte fanns.
– Och se när hon gör bort sig? svarade jag.
– Äh, det finns väl värre grejer? Det är ju inte som att hon ska vara med i Paradise Hotel och gå runt i bikini? Hon ska laga lite mat bara.
Det lät faktiskt inte så farligt när han sa det på det sättet och Stella fnös.
– Men ändå liksom … Kämparkocken är astöntigt, försökte Stella, men Alex brydde sig inte om henne.
– Äh, jag tycker det ska bli kul. Jag ska ge henne lite tips.
Jag höjde frågande på ögonbrynen.
– Du ska träffa henne, eller? När då?
– När du bjuder hem mig såklart, sa han som om det var den mest självklara sak i världen.
Grejen var att han var just en sån kille man ville visa upp för sin mamma, en svärmorsdröm, ja en dröm för alla faktiskt, tänkte jag, när vi gick mot lektionen tillsammans.
– Vet du, sa Alex, det ska bli rätt skönt när artistskolan är slut. Då kanske vi hinner hänga lite mer?
Han flätade in sina fingrar i mina, handen var varm och det gick en stöt genom kroppen.
– Du har ju fortfarande jobbet på Sallys?
– Du kan komma dit och titta när jag jobbar?
– Som flickvänner som kollar på trista fotbollsmatcher bara för att deras killar spelar?
– Typ, fast du får dricka chailatte. Och slipper frysa.
Det lät ändå okej, tänkte jag, när vi klev över tröskeln till klassrummet. Hasse stod som vanligt framme vid tavlan och sken upp när han såg oss.
– Välkomna! Ny dag och nya saker att lära!
Jag satte mig och plötsligt kändes allt så overkligt, kanske för att det var så verkligt. Hur kunde jag ena dagen sjunga för kändisar och nästa dag sitta på en brun plaststol i ett slitet klassrum? Det gick inte ihop i huvudet och jag undrade om Stella kände samma sak. Fast för henne var det kanske bara självklart? Hon var ju som en kameleont som passade in överallt.
Hasse malde på om grammatik medan jag tänkte på annat, som att Alex ville komma hem till mig. Jag rös lite vid
tanken på att han skulle träffa min familj. Pappa skulle säkert bjuda på överbliven glass från glassbilen, Sam snacka fotboll och mamma försöka laga mat.
– Tyra, hallå, Tyra?
Hasses röst väckte mig ur dagdrömmen och jag tittade förvånat upp.
– Jo, jag ville bara säga att du skulle hälsa din mamma och tacka! Hon ska ju, som säkert alla vet, vara med i Kämparkocken.
– Och? sa jag dumt.
– Hon skrev på bloggen att hon skänker en slant av det till vår klasskassa!
Jag log för mig själv. Det här handlade inte om att mamma var generös, utan om att hon ville störa Stellas mamma och det skulle säkert ta skruv. Kanske skulle Stellas mamma donera en jättesumma bara för att bräcka mamma? Det vore kul!
På rasten gick jag direkt fram till Amina. Hon stod vid skåpet och fipplade för att få upp hänglåset. Det fanns så mycket jag ville fråga, men hon hann före.
– Ikväll gäller det, eller hur? Sista gången på Artistskolan! sa hon och la in böckerna i sitt skåp och som vanligt slogs jag av hur prydligt det var därinne. Böckerna låg i snygga högar och pennorna i ett särskilt fodral. Mitt skåp såg ut som mitt inre: ett kaos av böcker och papper.
– Är du nervös? fortsatte hon.
Jag ryckte på axlarna till svar.
– Inte särskilt faktiskt. Jag har ingen chans tyvärr.
– Äh, det där säger du bara.
– Men hur går det med din chans, med Denver? Amina slog igen skåpluckan och log hemligt.
– På riktigt? Berätta allt, sa jag, tog henne bestämt under armen och drog med henne genom korridoren. Det myllrade av folk, gympaskor gnisslade mot golvet och vi väjde för ett gäng nior som skyndade fram. Amina hade varit kär massor av gånger och jag kom ihåg nästan alla.
Redan på förskolan hade hon varit förälskad, i trean hade hon haft kille och hela mellanstadiet hade hon varit olyckligt kär.
Men jag hade ändå aldrig sett henne så här. Ögonen strålade, hon pratade snabbt och var så uppe i varv att hon snubblade på orden.
– Denver messade och frågade om jag ville gå på bio. Och det vet ju alla vad det betyder.
– Att han vill gå på bio? försökte jag.
– Nej, att han vill bli ihop såklart!
– Va? På vilket språk?
– På kärlekens språk, fnissade hon. Jag sa ja.
– Så nu ska ni på bio och är ihop? Alltså, det där var lättare när man var liten ändå. När man kunde fråga chans.
– Eller hur! Man kunde skicka en lapp bara. Nu är det liksom oklart hur man blir ihop, svarade Amina.
– Men bio var ju jättesmart. Man kan prata kärlekens språk, retades jag och Amina knuffade mig lätt i sidan.
– Äh, lägg av. Jag tänker i alla fall välja en läskig film. Jag log för jag fattade direkt.
– Så ni måste sitta nära varandra?
– Fatta mysigt. En mörk biosalong, popcorn och Denver som sitter bredvid.
– Jättejättenära, eller hur?
Amina nickade.
– Du fattar precis, som du alltid gör.
Jag drog henne närmare och fick plötsligt en klump i magen. Amina hade kille, jag hade kille och det kändes konstigt. Tänk om vi skulle glida ifrån varandra?
– Vi måste lova varandra en sak, sa jag och lutade mig mot henne. Håret var mjukt mot min kind och doftade svagt av kokosschampot hon alltid använde.
– Vad?
– Vi får inte bli såna där tjejer som bara hänger med våra killar. Så att vi typ glömmer resten?
– Glömmer varandra menar du? Tror du ärligt att det skulle hända?
Aminas raka blick fick all oro att försvinna och när klockan ringde in gick vi tillsammans mot lektionen.
Dagen flög fram men stegen var tunga när jag gick mot artistskolan. Sofia Santos verkade ju dumpa folk till höger och vänster och idag var det utan tvivel min tur. Stella var född till stjärna, Ville var ett musikaliskt geni och jag hade väl inget att komma med. Det här var säkert sista gången jag gick till artistskolan, tänkte jag tungt. Stagedream Academy hade kanske just varit en dröm om att stå på scen och Sofia Santos hade ju sagt det själv: Alla kunde inte få chansen. Och hur skulle det se ut, om varenda människa uppfyllde drömmar hela dagarna? Vissa var väl bara tvungna att göra annat och jag kanske var en av dem.
Tanken sved i magen när jag la handen på dörrhandtaget. Det kändes kallt under fingrarna, eller så var det bara jag som var nervös och varm. Mässingsskylten blänkte som om den var nyputsad. Skulle jag gå förbi här om någ-
ra år och komma ihåg allt? Eller skulle jag för alltid undvika den här gatan för att slippa minnas?
– Tyra, hej!
Ville drog upp porten så snabbt att jag vinglade till.
– Allt okej? Det blev ju lite … stelt igår.
Jag nickade och gick över tröskeln. Han sänkte rösten.
– Fett pinsamt för Lone. Inget bra rykte att börja med.
– Tror du hon gjorde det med flit?
– Hon kanske inte orkade skriva något eget – och att orka är Sofia Santos mantra. Hon snackar ju jämt om hur slitigt artistlivet är.
– Ja, hon gör ju ingen reklam direkt.
– Och vi kommer inte tjäna några pengar heller. Men ändå står vi här, sa Ville och ryckte på axlarna. För mig finns liksom inget annat.
Han nickade mot studion och jag höll med. Jag älskade allt härinne: chansen att kunna spela in musik så fort andan föll på och känslan av att allt var möjligt. Jag älskade att Sofia Santos visste vad hon ville och trots att jag var lite rädd för henne ville jag att hon skulle lära mig allt hon kunde.
– Lone var väl inte beredd att satsa, fortsatte Ville.
Jag hade inte alls uppfattat henne så, mer tänkt att hon var så van vid artistlivet att det här inte imponerade på henne.
– Hörde du när hon smällde igen dörren? Hon var rätt arg. Men det kommer säkert gå bra för henne ändå. Hon känner ju redan typ alla i branschen och nätverket är ju sjukt viktigt.
– Tack för den. Jag känner ingen.
– Jag menade inte så. Men Lone kommer behöva det.
Stella klev in – och det var tydligt vad hon älskade mest i rummet. Hon hälsade knappt utan gick direkt fram till spegeln. En hel sal av speglar måste ju vara perfekt för en sån som hon, tänkte jag.
Hon vred huvudet åt vänster och plockade bort något ur håret.
– Bara vi kvar, konstaterade hon torrt.
Jag visste inte vad jag skulle säga och tyckte att Stella synade mig på ett obehagligt vis.
– Kanske fler som inte pallar trycket? Bara att säga till i så fall, sa hon och vek inte undan med blicken.
Jag svalde. Jag visste att jag var sämst i rummet, men jag hade i alla fall tagit mig hit. Det måste väl betyda något?
Klackarna smällde mot golvet när Sofia Santos kom in.
Det mörka håret var utsläppt, kläderna svarta och plötsligt blev jag avundsjuk. Hon var allt jag ville vara och jag skulle ge vad som helst för att leva hennes liv. Som artist hade hon uppträtt på de största scenerna, haft enorma hits och allt fortsatte gå bra som skivbolagsboss. Nu skulle hon avgöra min framtid: krossa en dröm och sen bara gå vidare. Var det rättvist?
– Tyra, hur är läget? Du ser ut som om du ska explodera?
Jag samlade mig snabbt.
– Nä, det är inget.
– Nervöst kanske?
Varför brydde hon sig ens? Med ens kändes Sofia Santos som en bluff, som bara låtsades vilja ”ge tillbaka till samhället och skapa framtidens artister”. Alla som varit med här, utom jag, skulle ju lyckas ändå. Ville hade sin pappa och kände alla i branschen, Lone hade säkert redan annat på gång, Idris körde sitt eget race på Spotify och Stellas mamma skulle alltid backa henne. Om världen var rättvis skulle jag få chansen, tänkte jag surt och satte mig ner.
Sofia Santos naglade fast oss, en efter en, med blicken.
– Vilken resa ni har gjort. Jag vet att det varit tufft, att ni tvivlat både på er själva och på framtiden. Men jag har aldrig tvivlat en sekund, på någon av er som sitter här.
Hon sa inget om de andra men det kändes som att alla tänkte på Idris och Lone.
– Som ni har märkt så är jag en ärlig och rak person. Jag säger alltid vad jag tycker. Och jag har fattat att det här inte kommer landa bra.
Sofia Santos tittade på mig tills jag slog ner blicken. Jag var så nervös att jag höll andan.
– Ville …
Jag blev inte ens förvånad. Han var som klippt och skuren för att bli artist. Ett enkelt val, ett självklart val.
– Tyvärr, fortsatte Sofia Santos. Du har karisma på scen, kan hantverket, men är inte vad jag söker.
Jag såg att han blev ledsen och axlarna sjönk ihop.
Sofia Santos vände sig mot Stella och jag ville resa mig och gå, nej springa härifrån innan jag hörde sanningen.
Varför skulle jag sitta här och lyssna på ännu en som tyckte Stella var bäst?
– Stella, du har något.
Jag visste det och svartsjukan rev som ett vilddjur i mig.
– Men det räcker inte, fortsatte hon och jag hajade förvånat till. Det betydde ju … Hoppet sköljde över mig. Jag hade klarat det! Skivkontraktet var mitt! Jag ville skrika rakt ut men något i Sofia Santos blick höll mig tillbaka.
– Detsamma gäller dig, Tyra. Det räcker inte.
– Va? Vad menar du?
Det lät dumt när jag sa det, men i en sekund hade jag varit så säker.
Sofia Santos log och nickade mot mig och Stella.
– Det som lockar med er är att ni är varandras motsatser. Alltså totala kontraster. I allt.
Blicken gled mellan oss och jag kunde inte annat än hålla med.
– Ni har bra röster, båda två. Men det lyfter inte …
I ögonvrån såg jag att Stella la armarna i kors och själv kände jag hur hoppet sjönk. Jag hade varit så nära.
– Men jag lekte lite i studion och provade att sätta ihop era röster. Kom med.
Tankarna snurrade i skallen när vi gick mot studion. Vad menade hon?
Innan jag tänkt klart hade Sofia Santos dragit upp ett reglage på mixerbordet och tryckt på play.
Det var refrängen som jag skrivit, men både min och Stellas röst strömmade ut ur högtalarna.
Ljudet av oss två fyllde studion och håret på mina armar reste sig. Hennes röst blandades med min, och soundet liknade inget jag tidigare hört. Hennes ljusa röst gjorde min djupare och det var som ett pussel, där min bit passade perfekt med hennes.
Sofia Santos höjde på ögonbrynen.
– Det är magi. Något nytt, som folk inte hört förr.
– Det låter bra, medgav Ville och lutade sig mot dörrposten.
Sofia Santos log snett.
– Här är er röst. Ni har hittat den, tillsammans.
Jag drog efter andan när jag förstod vad det innebar. Bredvid mig gjorde Stella samma sak.
– Så mitt förslag är följande. Skivkontraktet är ert, men bara om ni gör det tillsammans.
Jag knöt nävarna så hårt att det gjorde ont och kände naglarna borra sig in i handflatan. Det fanns inget jag hellre ville än att få skivkontrakt – men aldrig i livet med Stella.
– Glöm det, sa Stella, tog ett steg bakåt och skakade så häftigt på huvudet att det blanka håret studsade över axlarna.
Vi var i alla fall överens om en sak: att vi aldrig skulle bli överens.
Sofia Santos såg på oss och för en sekund såg jag vad hon såg. Två omogna tonåringar som inte tog chansen, som lät trams förstöra framtiden.
– Ni gör som ni vill, sa hon och ryckte på axlarna. Jag är beredd att satsa på er båda. Men det är ert val.
Jag slängde ryggsäcken över axeln och lämnade Stagedream. Dörren slog igen hårt bakom mig och jag kunde inte låta bli att tänka att det var sista gången. En kall vindpust fick mig att huttra till. Det var molnigt och mässingsskylten på dörren glänste inte längre lika inbjudande som första gången jag var här. Var det slut nu? Dags att skaffa en ny dröm? Men det fanns inget annat i hela världen jag ville lika mycket. Att bli artist var mitt mål, hade alltid varit och blev det inte så kunde jag lika gärna jobba på Ica. Jag stoppade händerna i fickorna och föreställde mig framtiden: Ännu en dag i kassan, där det enda som gav puls var veckans extrapriser. Äh, såklart kunde jag skaffa ett annat jobb, men jobb och dröm var olika saker. Det ena levde man av och det andra levde man för, typ. Och jag skulle aldrig brinna för något annat än att stå på scen. Då hörde jag snabba steg bakom mig.
– Tyra! Vänta!
Jag vände mig förvånat om. Stella stannade tvärt på trottoaren. Andhämtningen var snabb och hon drog irriterat håret ur ögonen.
– Vi kan inte göra det.
– Jag vet, sa jag och det kändes helt tomt inuti, som att någon suddat ut alla mina känslor, alla drömmar, allt.
Stella rätade på ryggen.
– Du fattar inte. Vi kan inte säga nej. Vi måste göra det. Jag stirrade häpet på henne. Vi avskydde ju varandra?
– Jag vet vad du tänker. Men är du redo att släppa allt, bara för det?
– Då funkar ju inte dina pressbilder, stammade jag förvirrat.
Stella fnös.
– Tur, de blev asfula. Det var mest mamma som tjatade om dem.
– Mammor gör ofta det. Tjatar alltså.
Hon log, och det var inte ett överlägset flin utan ett vanligt leende och det gjorde mig osäker. Sen knyckte hon på nacken och den vanliga Stella var tillbaka.
Men en tanke flög genom huvudet: Tänk om hennes sätt att alltid få som hon ville kunde få mig dit jag ville?
Tänk om Stellas sätt att hjälpa sig själv skulle hjälpa mig på köpet? Jag hade kanske tänkt helt fel? Stellas driv kanske kunde bli min biljett in? Som om hon läst mina tankar sa hon:
– Vi kanske behöver varandra? Du är bra på vissa saker, jag på andra?
– Som vad? frågade jag dumt.
– Du är bättre på att skriva låtar, till exempel. Jag är mer tonsäker.
En vind drog längs gatan och doften av vanilj och jasmin nådde näsan. Stella hade till och med en egen favoritparfym och hela hon var liksom så tydlig. Hon hade en egen stil, ett tydligt mål och det kändes så vuxet, så färdigt, och själv var jag långt ifrån där. Jag sökte fortfarande, efter min roll, plats och ja, till och med efter doften som skulle berätta vem jag var. Bredvid henne kändes jag vag, som en oskarp skugga, men hennes tydlighet kanske kunde fylla i mina konturer? Stella hade rätt. Vi kanske behövde varandra.
Hon släppte mig inte med blicken.
– Du vill det här lika mycket som jag. Och om det här är enda sättet …
Stella avslutade inte meningen och jag drog efter andan. Det kändes helt sjukt att Stella Wallin, av alla människor i hela världen, ville hjälpa till. Men såklart, hon hjälpte väl sig själv mest och hade säkert en lömsk plan redan nu att knuffa av mig från scen, eller få mig att sjunga falskt. Men, spelade det någon roll? Om det här var enda sättet?
Jag nickade och det kändes som om ett fyrverkeri exploderade i bröstet.
– Okej, sa jag. Vi kör.
Stellas leende glittrade i ögonen.
– Men det betyder inte att vi blir vänner.
– Absolut inte.
– Mer … bandmedlemmar?
– Precis. Man behöver inte bli bästis med alla, svarade jag.
– Särskilt inte med dig.
Jag såg henne gå hemåt, håret fladdrade i vinden och väskan på axeln såg proppfull ut. Säkert fullpackad med läppglans, handkräm och blush, tänkte jag och log för mig själv. Stella förvånade mig och det här hade jag aldrig trott.
Mamma satt i soffan när jag kom hem. Datorn låg uppslagen i knäet och jag hann se att hon var inne på Brunettbruttan.se. Längst upp på bloggen fanns ett svartvitt foto på mamma, hon såg glammig och glad ut och håret låg i mjuka lockar över axlarna.
– Visst är det likt, sa mamma och kliade sig i håret så att tofsen på huvudet vippade. Inte ens jag känner igen mig själv! Då är det illa, va? Makeupartisten slutade aldrig
sminka mig. Men jag finns där någonstans, sa hon och pekade på fotot. Begravd under ett ton foundation eller vad det heter. Heter det så?
– Typ, svarade jag. Bloggar du eller? sa jag och dunsade ner bredvid henne i soffan.
Mamma log och höjde på ögonbrynen.
– Tyra, jag lovar att inte skriva om dig. Var inte orolig.
– Jag är inte det. Och jag vet en sak du kan skriva.
Mamma sträckte sig efter kaffekoppen och lutade sig tillbaka.
– Vad då? Ska jag skriva att Sam lovat att äta upp allt jag lagar i Kämparkocken?
– Något ännu bättre … sa jag och kände pirret i magen.
Hon rynkade ögonbrynen.
– Är det något om familjen?
Jag nickade hemligt.
– Ska jag skriva att pappa är laktosintolerant? Och satsa på att få följare med allergi?
Jag skrattade till.
– Nä, bättre kan du.
Mamma kliade sig i håret igen och jag kunde inte hålla mig längre.
– Skriv att Sofia Santos valde både mig och Stella! skrek jag.
– Vad säger du? sa mamma förvirrat. Båda två?
– Vi ska få skivkontrakt! tjöt jag och mamma kastade sig fram för att krama mig och jag kände något varmt sippra ner i knäet.
– Fan, kaffet, mumlade mamma och fortsatte:
– Det är ju fantastiskt! Tyra, fattar du hur stort det här är!
Hon ropade det alldeles för högt och alldeles för nära mitt öra och jag kramade henne hårdare.
Pappa stack ut huvudet ur köket och Sam öppnade dörren till sitt rum.
– Alltså, vad händer?
Men mamma tittade bara på mig och satt så nära att jag kunde känna den sura kaffeandedräkten.
– Det som händer är att det händer nu.
– Vadå? frågade pappa och torkade händerna på en kökshandduk.
– Tyra, vår Tyra, ska bli artist!
– Du skojar! Du fixade det!
Han kastade sig ner i soffan och kramade mig så hårt att skäggstubben raspade min kind.
– På riktigt? sa Sam. Alltså, snyggt, syrran! Grattis, eller vad man säger.
Jag såg mig omkring, såg den utvälta kaffekoppen som låg kvar i soffan, pappas glada ögon, Sams förvåning och mamma som lyste av lycka.
– Du ska bli artist, sa mamma och skakade imponerat på huvudet.
– Jag ska bara messa några och berätta, sa jag och krånglade mobilen ur jeansfickan.
– Amina måste ju få veta direkt, sa mamma.
– Och han, du vet vem … sa Sam.
– Vem? Jag vet inte vem? sa pappa.
– Tyra har kille. Alex, ni vet?
Mamma gapade.
– Alex som går i din klass? Han som jobbar på Sallys nu? frågade pappa överraskat.
– Jag kan inte smälta det här, sa mamma långsamt. Du ska få skivkontrakt – och har pojkvän? Hur blev du så stor, Tyra?
Hon la armen om mina axlar och drog mig tätt intill.
Hon var mjuk, luktade mamma och jag lutade huvudet mot hennes axel.
– Äh, du är alltid vår lilla tjej, sa pappa och rufsade mig i håret. Messa din kille nu. Messa och skriv att du ska bli artist.
Det pirrade i magen och den varma känslan spred sig snabbt genom kroppen, ända ut i fingertopparna. Det var som att allt stannade. Och samtidigt var det nu det började.