Mumintrollen och den förbjudna parken
Det var midsommar i Mumindalen och kvällen var drömmande och full av trolldom. I skogen dansade myggen i stora svärmar, och skrymt och skrott lekte viskande under granarna. Mumintrollet och Lilla My tassade omkring i gräset och plockade blommor för att lägga under kudden, Snusmumriken för att göra hatten midsommarfin.
– Måste det vara precis nio sorter? suckade Lilla My. Mumintrollet hyssjade åt henne, för när man plockar blommor på midsommarnatten får man inte säga ett ord. Och det måste absolut vara nio sorters blommor för att drömmarna ska slå in.
Men vad var nu detta? Plötsligt stod de framför ett långt och högt staket. På staketet hängde en stor skylt. Där stod det:
FÖRBJUDET ATT GÅ IN I PARKEN.
TILLSTÅND KRÄVS.
Oj, tänkte Mumintrollet, det är nog bäst att vi genast vänder om.
– Vad är nu detta för dumheter! utbrast Snusmumriken och tog pipan ur munnen. Han avskydde alla slags förbud.
– Skogen tillhör alla, sa han, och jag vill se parken!
– Jag med! jublade Lilla My.
– Men det är ju förbjudet …, försökte Mumintrollet.
Ska vi inte gå vidare i stället?
Men Snusmumriken och Lilla My hörde honom inte. De hade hittat ingången till den förbjudna parken.
Vid ingången till parken fick de se något mycket underligt: fyrkantiga träd och stigar raka som pekpinnar.
Någon hade klippt och skalat vartenda träd och varenda buske. Grässtråna var exakt lika långa. Allt såg alldeles onaturligt ut. Och överallt fanns skyltar med alla saker som var förbjudna.
– Det var det värsta! sa Snusmumriken, som bara blev argare och argare.
– Titta! sa Mumintrollet. Vad är det för några?
I den förskräckliga parken fanns en stor sandlåda. Där satt tjugofyra små ludna varelser alldeles stilla och såg olyckliga ut.
– Det är skogsungar, sådana som av någon anledning har glömts bort eller tappats, förklarade Snusmumriken.
– Så sorgligt, sa Mumintrollet.
