Av Conny Palmkvist har tidigare utgivits:
Mina fem regler för livet 2021
Fyra minuter över tolv 2022
Femtiofem meter under ytan 2024
det är en evighet till stjärnorna
© Conny Palmkvist 2025
Omslagsillustration av Jonnie Holmberg
Omslagsformgivning av Hanna Säll Everö
Författarporträtt av Mickael Tannus
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm
Tryckt av ScandBook, EU 2025
Första tryckningen
ISBN 978-91-797-9861-1
www.bonniercarlsen.se
Lyssna på skuggan, kompis
Jag tänkte så klart börja från början.
Nu blir det inte så.
Istället börjar jag lite före början, och istället för dag så är det natt. Och istället för att allt är bra, så är det som vanligt. Den här killen är vaken och kan inte sova.
Rullgardinen är inte nerrullad och det småregnar mot fönstret, och klockan är efter midnatt. Snart halv ett.
Jag ligger ovanpå täcket och vill helst inte tänka.
Tankar ställer bara till det.
Regnet mot fönstret hörs alltmer och jag undrar om det ska fortsätta så hela natten.
På mitt rum finns bara en smal säng och ett skrivbord och en dator. Tre garderober som är inbyggda i väggen. Där har jag jeans och tröjor. Och ja, just det. Jag glömde.
Så han berättar och visar.
Det tar en stund.
Okej, säger han sedan. Jag tror du fattar vad kungen visade dig? Kungen är bra på att förklara.
”Jag är nöjd”, säger jag och gäspar.
Bollen är hela tiden i rörelse.
Som ett klot i mörkret.
Det är bra, kompis, det är bra.
Och så blir allt tyst.
Han är borta.
Det är ett hårt liv där ute, kompis
Många kallar min skola för Norregårdsskolan. Jag kallar den en djungel. Eller nej, savann är bättre.
Mitt på savannen finns det en inhägnad fotbollsplan mellan fjorton klassrum i olika storlekar.
Två mål, näten är sönder, konstgräs.
Alla får inte vara med där, förstås.
Man måste kunna spela.
Och vem kunde tro det, men … jag är visst en av dem. Gunnar Palmgren. Jag kunde lira fastän ingen trodde det.
Förut fick jag bara vara med om de äldre eleverna inte hittade spelare nog på rasten. Jag sprang mest omkring och jagade efter de andra till ingen nytta. Jag ville väl visa att jag platsade – jag försökte, men misslyckades.
Inget fungerade.
Inte förrän den där dagen. Muhammad krävde gult kort när han blev fälld. Efter en massa tjafs gick de
Den där succén var den tjugofemte november, jag glömmer det aldrig. Idag är det fredagen den tjugoandra april, och den här dagen lär jag väl glömma så fort den är slut.
Om allt suger precis som vanligt, alltså.
Klockan är halv åtta på morgonen.
Vem var först här? Det var jag.
Jag är alltid först nu.
Eftersom jag kommer före alla andra är det som att se en enformig film spelas upp varje morgon. Tänk så här: Först är scenen tom och övergiven. Men sedan händer allt på en gång. Då blir platsen något annat.
Den blir till savannen jag nämnde i början.
Det bara händer.
Lamporna tänds i viltvårdarnas fikarum och jag kan se dem sitta där och dricka kaffe och slappa.
Här ute är det fortfarande tomt.
Sedan är det inte tomt längre.
Det är kaos.
Jag menar, fråga en som vet.
Fråga mig.
Jag ser den här savannen fyllas på varenda morgon – vårt alldeles egna slättområde i stadsdjungeln. Glesa träd och ett par buskar. Vattenhålet vid parkeringen.
Till sist kommer djuren och alla har sin plats. Alla vet vart de ska gå. Det finns en hierarki , en ordning.
Så gott som varenda vanlig unge är en gräsätare.
förvandlas. De sträcker på sina halsar och sniffar i luften. Söker. Och trots att jag ska lägga en straff ser jag i ögonvrån hur nästa katastrof håller på att inträffa hundra meter bort.
Taxibilarna stannar vid vattenhålet.
”Men vad fan, ska du gifta dig med den jävla bollen”, ropar Jason och hetsar på mig. ”Skjut nu.”
Och jag nickar, backar, siktar.
Jag gör det samtidigt som jag har koll på parkeringen, där viltvårdarna hjälper strutsarna ur sina taxibilar.
Specialklassen.
Strutsar eller töntar, välj själv namn.
Jag ser vingliga, rosa fåglar som snart kommer att råka illa ut. Ändå måste de försöka vareviga dag.
Jag rusar mot bollen, känner touchen.
En skruv, perfekt tillslag.
Deras målvakt blir lika förvånad den här gången, men mitt lag klappar om mig. Samtidigt lämnar strutsarna taxirutan. De är inte många, kanske åtta på hela skolan.
Man måste hålla avstånd till dem. Särskilt när de beger sig ut på den ödesdigra vandringen från vattenhålet till savannens centrum. Två kommer i rullstol, två haltar och har glasögonen på sned. En annan är väldigt, väldigt kort.
Strutsarna.
Jag hänger mest med Filip, och håller mig till honom, sitter med honom på lektionen. Femtioelva tusen timmar omvärldskunskap, vi läser om Afrika.
Sedan går jag med Filip till matsalen.
Gröna väggar, plastgolv. Hundratals ungar som ska åt alla håll. Jag och Filip har tagit varsin portion spagetti.
Han har ketchup i halva ansiktet när sexorna går förbi vårt bord. Flera av dem hälsar på mig.
”Alltså”, säger Filip med munnen full av mat, ”du ska vara glad över att du är så bra på fotboll. Vi andra får fortfarande vara rädda för dem.”
”Äh.”
Samtidigt ramlar strutsarna in.
Man ser dem direkt, var de än befinner sig, eftersom de är så annorlunda. Tjejen med de röda hörselkåporna är värst, för hon vill inte ha maten. Hon gråter igen.
”Fel”, ropar hon. ”Inte äta, inte! Kjam!”
Hon blir stående.
En av hyenorna smyger fram.
”Kjam”, säger han och flinar.
Då brister det på riktigt för tjejen. Hon gråter så att hon skakar. Stampar fötterna i golvet. Våldsamt och hårt.
På andra sidan bordet har Filip slutat äta.
Han biter sig i läppen.
Då reser jag mig upp, tar min bricka och lämnar in den. Går ut till fotbollsplanen där bollen redan är i rullning.
Jag hänger med Filip hem efter skolan. Hans morsa har precis kommit innanför dörren från sitt jobb på en byggfirma där hon är chef över typ femtio gubbar. Vi frågar om hon kan fixa fika till oss. Då säger hon att vi kan göra det själva, och så visar hon oss hur man bakar kanelbullar som liknar Eiffeltornet.
Sedan spelar vi Fifa. Helt sjukt att Filip som inte kan träffa en fotboll i verkligheten slår mig med fem noll.
Klockan har blivit sju.
”Du ska gå hem”, säger Filips morsa i dörröppningen. ”Din pappa messade. Han har försökt ringa dig.”
Hon drar en hand genom sitt långa hår, och sedan visar hon med handen att jag ska komma. Så jag klär motvilligt på mig i deras tambur. Filip väntar vid hatthyllan.
”Man kunde nästan tro att du inte vill gå.”
Säger den där snälla morsan.
”Ingen fara”, säger jag.
”Jag ska ändå på träningen snart”, säger Filip och pekar på sina smutsiga dubbskor på golvet.
”Varför spelar inte du i laget, Gunnar?” undrar hans morsa. ”De behöver säkert en sådan som du.”
”Just det”, säger jag och låtsas intresserad.
Han släpar de slitna tofflorna hårt i marken. Jag öppnar porten och tar den korta trappen upp till vår lägenhet. Köket ligger alldeles innanför dörren och farsan sitter vid bordet med en sallad, oliver och annat.
På långsidan hitåt syns baksidan av ett huvud.
En faslig röra i det bruna håret, som står åt alla håll och kanter. Det blir så eftersom de röda hörselskydden ställer till det. Det blir så när man alltid har dem på sig.
När man sover med dem, äter med dem och lever hela sitt liv med dem. När man heter Freja.
Ja, sorry, jag borde ha sagt något.
Det sitter en struts vid bordet.
Jag suckar där jag står innanför dörren och lyssnar till farsans alla frågor om hur dagen varit.
Och Freja levererar det vanliga.
”Gunné hjem, hej hej hej.”
”Hej Freja”, säger jag.
”Kjam”, säger hon och tittar på mig med sina stora bruna ögon och blinkar. ”Kjam, kjam.”
”Du kan väl …”, säger farsan.
”Visst”, säger jag.
Och jag gör det, jag kramar henne där i köket. Där ingen kan se det. Det tar ju ändå bara en sekund.
”Så hur var dagen?” undrar farsan igen.