Lejonflock
Av Lind A Jones
De tar allt ifrån mig 2023
L e J onf L ock
Copyright © Linda Jones 2025
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2025
Bokomslagsformgivning av Sara+Sofia Graphic Design and Art Direction
Författarporträtt av Maria Fäldt
Tryckt av ScandBook, eu 2025 Första tryckningen is B n 978-91-7979-859-8
www.bonniercarlsen.se
Till Alex, Bea, Linn och Bergnäsbron
– ni som var vägen till allt
”Ska jag ha uppsatt?”
Syrran stod bakom mig i badrummet. Putade med läpparna och höll upp håret. Lät en tunn slinga falla fram. Både hon och jag hade ärvt mammas fjunhuvud. Pappa kallade oss för Skalle-Pers systrar. Förutom tunt hår hade syrran också ett elefantöra. När jag var liten rullade jag den mjuka huden mellan tummen och pekfingret. Syrran sa att hon var feminist och inte brydde sig. Men så fort örat stack fram kupade hon handen över det. Örat var det enda hon skämdes över.
”Nä, det går inte”, sa hon och släppte ner håret. ”Jaha, vad ska vi göra med dig, Veriz?”
Jag hatade när hon kallade mig Veriz.
”Inget! Och jag heter V-e-r-a.”
Syrran fyllde i sina ögonbryn. Två blixtar i ansiktet. Vi var så olika. Allt på mig var runt, allt på syrran var vasst. Förutom brösten. Hon och Jasse hade lika stora. Jag visste det för jag hade tjuvkikat i deras behåar. 80D !
Minna sa att hon var en 80A , men ingen trodde på henne. Jag hade 80A och mina var lätt större än hennes.
”Men allvarligt. Ska vi inte sminka dig?” sa syrran.
”Sluta! Jasse och Minna ska inte!”
”Om nån skulle stå ovanför oss och fota våra armar
skulle det bli en fin tavla”, hade Minna sagt på stranden.
Jasse nöp i Minnas skinn så den bleka huden blev
skrynklig. Det såg ut som om Minna hade suttit inne hela sommaren fast vi var ute jämt.
”Ibland säger du så knäppa saker”, hade Jasse svarat.
Alla hade skrattat för det var ju sant.
Vi möttes i korsningen vid orangea husen eftersom ingen ville gå till Bergskolan ensam. Jasse fick till och med cykla en omväg för att ta sig dit. Vi stod i en stjärna med framdäcken tryckta mot varandra. Balkongtanten ropade till oss. Brösten for åt alla håll när hon viftade. Om ni inte sticker snart ringer jag Securitas! Hon uttalade det säkkuritas och var den näst tokigaste på Bergnäset. På första plats låg Jesusmannen. Han brukade släpa ett enormt träkors genom villakvarteren. Om någon hälsade sög han tag i den och pratade om Gud i timmar. Men om man ignorerade Jesusmannen och Balkongtanten var de som vilka som helst.
Kvällen innan hade Minna och jag föreslagit att vi skulle ha våra röda tröjor. Kom igen, det blir kul. Men Jasse hade vridit på sig. Asså jag vet inte, vi får inte göra bort oss första dagen. Jag och Minna hade ryckt på axlarna. Så viktigt var det inte. Vi hade sällan likadana kläder, bara när något speciellt hände. Här kommer tripp, trapp, trull, brukade lärarna säga då.
Minna, som hade syskon som var så gamla att de hade flyttat hemifrån, sa att vi nog var trillingar som kommit ifrån varandra på BB . Det tyckte Jasse var löjligt efter-
åkte före, båda stod och trampade. Jag såg på deras ryggar. De var allt jag inte var och det var därför jag älskade dem. Jag undrade om Minna och Jasse också tänkte att vi var en lejonflock. Lejonflockar jagar antiloper och hatar tjejer som hatar vind. Sådana tjejer blev alltid sura eftersom deras frisyrer förstördes, och sådana tjejer var inte vi. Kanske var vi inte ens tjejer.
Kanske var vi bara lejon.
Vi hoppade av cyklarna samtidigt. Minnas styre var nyputsat. Blåfärgen glittrade som snön i mars. Jag vet inte hur många gånger jag suttit på Minnas styre samtidigt som Jasse suttit på pakethållaren. Minna har starkast lårmuskler, det var därför hon fick skjutsa. En gång hade Jasses mamma åkt förbi, stannat bilen, vevat ner rutan och ropat hoppa av direkt! Det ni håller på med är livsfarligt! Jasses mamma är sjuksköterska och har sett många spräckta skallar på akuten. Vi lydde, men så fort hon kört vidare hoppade vi på igen. Skrek iiih i de värsta kurvorna. Ändå var jag aldrig rädd. Det var ju Minna som körde.
”Syns det att jag svettas?” sa Jasse och höll upp armarna. Två mörka fläckar.
”Nä”, sa Minna och jag.
Det var ingen idé att säga sanningen, vi var ju redan framme. Skolan låg som ett stort L mitt på Bergnäset, en brun tegelbyggnad med mörka fönster. I närheten fanns tre stora fotbollsplaner. Vi hade hängt lika mycket på de där planerna som hemma hos varandra.
”Ska vi gå in?” frågade Minna.
Matsalen blängde på oss. Fönstrena skulle sluka oss
levande om vi kom för nära. Så fort vi gick in i skolan skulle leken vara över. Det var ingen som hade sagt det rakt ut, men Jasse hade tjatat hela sommaren. I sjuan får vi inte göra si. I sjuan måste vi göra så. Minna lämnade rummet när Jasse satte igång, men jag lyssnade noggrant. Problemet var att vi älskade leken. I Minnas källare stod ett gammalt dockskåp. Vi möblerade om, la dockorna på varandra så att de fick hångla. Det var dödsstraff på den som skvallrade.
”Nu går vi in”, sa Jasse.
Vi låste våra cyklar, la nyckeln i jackfickan och gick tysta mot skolan. Lite längre bort stod några tjejer från förra klassen. De hade velat bli en del av oss så fort vi blev till, men vi ville tvärtom. Eftersom man inte fick säga nej till någon på lågstadiet sa vi visst, ni får gärna vara med. Men vi var alltid jättetråkiga och tysta. Och till slut tröttnade de.
Jasse tog täten, men vände sig om innan hon gick in i skolan.
”Skäm inte ut er.”
Hon drog upp dörren utan att vänta på vår reaktion. Minnas hand nuddade min.
”Vadå skäm inte ut er?”
Jasse gick flera meter framför. Drog i sina jeans innan hon gick in till samlingen.
”Varför skulle vi skämma ut oss?” sa Minna. ”Vi skämmer väl aldrig ut oss.”
Jag hade inget svar men kände väldigt starkt: Det är inte mig Jasse menar.