En förtrollad värld
KRISTIN LIDSTRÖM
Innehåll
Kära läsare!
PÅ MÅRBACKA
Kortspelet Aline
Hemligheten
Balen i Sunne
Tågresan
Vad är det för fel med Selma?
Slängkyssen och porträttet Fotografiet
En riktigt rar och trevlig flicka Daniels besök
En spökhistoria
DEL II. FÖRFATTAREN
Miraklet på Malmskillnadsgatan
Gösta Berlings saga
Slädfärden och vargarna
Bjällrorna
Blåsipporna
Dammen brister
Författaren
En herrgårdssägen
Fiolspelaren
Getter
Nästan död
Återuppstånden
Munkhyttan
Getabocken
Skridskofärden
En lycklig
En historia om ett brott
Herr Arnes penningar
Varför slipar de knivar på Branehög?
De tre männen
Den utsända
Förföljelse
Avslöjandet
Den fredlösa
Sir Archies flykt
Vågornas brus
Tillbaka till Mårbacka
Mer att läsa
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
Kejsarn av Portugallien
Bortbytingen
Löwensköldska ringen
Mårbackatrilogin
Kära läsare!
Boken som du håller i din hand handlar om Selma Lagerlöf och om hennes böcker. För oss båda som skrivit den har Selma Lagerlöf varit en författare som följt oss genom hela livet, från sagorna och julberättelserna som vi läste som barn till romanerna som visar en ny sida av sin rikedom varje gång vi återvänder till dem.
Vår berättelse om Selma själv handlar framför allt om hennes tonårstid och de första åren som ung vuxen. Det var under den tiden som hon drömde om att bli författare och skaffade sig de kunskaper och erfarenheter som hon behövde för att förverkliga sin dröm. Med sig hade hon också alla sagor, legender och spökhistorier som hon hade hört under sin barndom på släktgården Mårbacka i Värmland.
För att ge dig som läser boken en första inblick i den romanvärld som Selma skapade bestämde vi oss för att återberätta tre av hennes verk i förkortad och lätt förenklad form. Vi valde just dessa tre berättelser – Gösta Berlings saga, En herrgårdssägen och Herr Arnes penningar – därför att vi själva älskar dem, men också därför att vi tror att de kan intressera dig som läser vår bok. I alla tre är det unga människor som står i centrum för handlingen – ungdomar som söker kärleken och en väg i livet. Och i alla tre är det inte minst flickorna och de unga kvinnorna som måste fatta avgörande beslut om gott och ont, rätt och fel.
Vi hoppas att du som läser ska bli lika fascinerad som vi, både av den unga Selma och av de unga kvinnorna och männen i de tre berättelserna. Och om du då vill läsa vidare i Selmas egna originalverk tipsar vi i slutet av boken om några andra av hennes böcker som kan passa.
Kanske kommer du precis som vi att låta dig dras in i Selma
Lagerlöfs förtrollade värld och följa hennes gestalter i deras spännande livsöden. Varje gång kommer du att upptäcka något nytt, för även om det är mer än hundra år sedan romanerna skrevs talar de fortfarande till oss om livet och kärleken, människan och naturen.
Susanne Marko och Annika Thor
P.S. Selma Lagerlöf föddes år 1858 och dog drygt åttio år senare. Några av hennes böcker utspelas i hennes egen tid, andra ännu längre tillbaka i tiden. Det Sverige som Selma levde i och som hon skildrar var på många sätt annorlunda än nu. Det betyder att en del av de ord och uttryck som Selma använder är bortglömda idag. Om du stöter på ett ord i texten som du inte förstår, titta i ordlistan på sidan 222!
SELMA PÅ MÅRBACKA
Kortspelet
Det är så orättvist! Lagt kort ligger, det vet väl alla som någonsin har spelat kort. Men nu, när Selma till slut hade chansen att vinna, struntar de i regeln allihop – till och med Daniel som är hennes medspelare och borde vara på hennes sida. Selma begriper inte hur hennes storebror kan vara så nedrig. Och farbror Carl är en riktig skurk, en falskspelare. Med sådana som dem kan ingen spela kort.
– Jag vill inte vara med längre! ropar hon och slänger alla sina kort på bordet. Inte när ni fuskar!
Hon blev ju så glad när faster Lovisa föreslog att hon, Selma, skulle få vara med och spela, fast hon bara är tolv år.
Kväll efter kväll under julhelgen, medan farbror Carl varit på besök, har han och faster Lovisa spelat priffe med Selmas två bröder som är hemma över jullovet. Selma har stått och sett på, och på så sätt har hon lärt sig reglerna. Hon är den enda av flickorna i familjen som förstår sig på spelet. Anna som är två år äldre än Selma och Gerda som är åtta kan bara spela barnsliga spel som Svarte Petter och Svälta räv.
Ikväll har Selmas bror Johan följt med pappa i ett ärende, så när det var dags att sätta sig vid spelbordet fattades det en spelare. Faster Lovisa måste ha lagt märke till hur noga Selma har följt spelet, annars hade hon väl inte sagt emot farbror
Carl när han sa att en liten flicka inte kunde klara av ett spel med så invecklade regler.
EN FÖRTROLLAD VÄRLD
I början gick det bra och var så roligt. Daniel är en skicklig spelare och var nöjd när han och Selma tog hem den ena omgången efter den andra. Han skrattade och skojade och blev
inte alls otålig när farbror Carl, som har dålig syn, måste hålla upp korten alldeles framför ögonen för att se bättre.
Sedan fick Selma usla kort i flera omgångar och förlorade gång på gång. Det var inte hennes fel, det berodde på korten, men hon blev ändå rädd att Daniel skulle bli missnöjd med henne.
När det snart var dags för kvällsmat fick Selma äntligen bra kort i både spader och hjärter och la ett högt bud. Daniel tittade lite frågande på henne, men Selma nickade och log som tecken på att han kunde lita på henne.
Det var faster Lovisa som skulle börja, och som vanligt satt hon och nöp i korten utan att kunna bestämma sig. Till slut spelade hon ut ett klöver, och i den färgen hade Selma inga kort alls, utan fick sitta och se på hur faster Lovisa och farbror Carl tog hem vartenda spel. Hon blev lite orolig, men tänkte att om hon bara vann ett enda spel skulle det bli hennes tur att välja färg. Då skulle de andra minsann få se att Selma visste hur man spelar priffe!
När det äntligen var slut på klöver tog faster Lovisa hem ett spel med hjärter ess. Daniel såg arg ut och frågade Selma varför hon hade satsat så högt när hon hade dåliga kort.
– Vänta så får du se! sa Selma, men oron fick hennes hand som höll i korten att skaka så att hon blev tvungen att gömma den under bordet.
Som tur var fortsatte faster Lovisa med hjärter knekt, och den räknade Selma med att kunna ta med damen, om bara inte farbror Carl hade kungen.
Farbror Carl la hjärter fyra och Selma andades ut. Hon sträckte fram handen för att plocka upp korten så snart Daniel hade kastat sitt. Men i stället för att spela ut sitt kort vände Daniel sig till farbror Carl.
– Varför tar farbror inte korten med kungen? frågade han. Det måste ju vara farbror som har den.
Farbror Carl lyfte korten mot ögonen och synade dem genom sina starka glasögon.
– Javisst ja, sa han. Det har jag ju. Men lagt kort ligger.
– Nej då, sa Daniel. Farbror såg ju inte kungen, så farbror har rätt att byta.
På sätt och vis förstår Selma att Daniel gör rätt, när han erbjuder farbror Carl att ändra sig. Men hon vill så gärna vinna att hon inte kan gå med på det.
– Hör du inte att farbror själv säger att lagt kort ligger? frågar hon, och hon låter nog rätt arg på rösten.
Daniel struntar i vad hans lillasyster säger. Han plockar upp fyran från bordet och räcker den till farbror Carl.
– Kom hit med kungen nu! säger han.
Farbror Carl lägger ut kungen och samlar ihop korthögen.
EN FÖRTROLLAD VÄRLD
Nu har han och faster Lovisa vunnit hela omgången utan att Selma fått någon chans att använda alla sina höga kort. Orättvisan får hennes blod att koka. Hon kastar korten på bordet och skriker:
– Ni fuskar!
På Mårbacka brukar ingen skrika eller kasta saker omkring sig. Barnen bråkar förstås med varandra ibland, men det dröjer aldrig länge förrän de blir sams igen. Mamma och pappa grälar aldrig och använder inga hårda ord mot sina barn. Vänlighet vinner alltid i längden, brukar mamma säga.
Selma vet att hon uppför sig illa, men hon kan inte låta bli. Hennes mamma lägger sitt handarbete åt sidan och kommer fram till spelbordet.
– Mamma, de fuskar! ropar Selma och slår gråtande armarna om henne.
Mamma tar tag om Selmas handled och leder henne ut ur rummet, hela vägen upp till barnkammaren där flickorna bor. Selma fortsätter att gråta och skrika att de andra fuskar, men mamma svarar inte.
När de kommit in i barnkammaren tänder mamma ljuset och gör i ordning Selmas säng för natten.
– Klä av dig nu och gå och lägg dig! säger hon.
En gång till skriker Selma:
– Farbror Carl fuskade!
Men just när hon säger det är det som om hennes ögon vänds inåt i stället för utåt. Hon ser rakt in i sig själv, in i en stor, tom och mörk klipphåla med drypande väggar och en botten som liknar ett träsk. Djupt nere i leran är det något som rör sig och försöker ta sig upp till ytan. Ett stort, hemskt huvud med öppet gap och taggar i pannan dyker upp ur djupet och efter det en fjällig kropp med taggig kam längs ryggen.
Det är en drake och den bor inne i henne. Den har hållit
EN FÖRTROLLAD VÄRLD
sig nere i gyttjan, men nu när hon låtit vreden ta makten över henne vågar den sig fram.
Selma blir lika rädd som om en verklig drake hade stått mitt på barnkammargolvet och öppnat gapet för att sluka henne. Om hon släpper odjuret löst finns det ingen gräns för vilken förödelse det kommer att ställa till med. Hon måste tvinga det tillbaka ner i träsket där det hör hemma. Aldrig mer ska hon låta det sticka upp sitt förfärliga huvud. Aldrig mer ska hon tillåta sig att bli så arg som hon varit ikväll.
Fort, fort börjar Selma klä av sig. När hon kryper ner i sängen har hon slutat gråta och är alldeles lugn. Mamma stoppar om henne och sätter sig på sängkanten. Hon ser att Selma inte är rasande längre och kanske förstår hon att Selma har blivit rädd för sig själv, för Selmas mamma är en sådan människa som förstår nästan allting.
– Imorgon ska du be farbror Carl om förlåtelse, säger mamma.
– Ja, svarar Selma.
Mamma säger inget mer om det som hänt. Hon märker nog att det inte behövs. Efter en stund frågar mamma om Selma vill ha något att äta, men hon är inte hungrig.
– Be din aftonbön då, så sitter jag kvar här tills du somnar, säger mamma.
Aline
I nästan fyra år har Aline Laurell varit Selmas, Annas och Gerdas guvernant, och nu tänker hon sluta! Selma kan inte begripa varför. Anna tror att det är för att Aline är kär i flickornas morbror Christoffer, men att han inte vill gifta sig med henne. Det låter konstigt, men Anna som är femton år förstår sig kanske bättre på sådana saker än Selma som inte har fyllt tretton än.
Aline själv säger att nu när flickorna börjar bli stora räcker hennes egna kunskaper inte till för att lära dem allt de behöver veta. Hon kan varken engelska eller tyska, bara franska, och det är hög tid att Anna och Selma får börja lära sig flera språk. Aline kan visserligen spela piano, men inte tillräckligt bra för att fortsätta undervisa dem i musik.
I stället för Aline ska hennes kusin Elin Laurell bli flickornas guvernant. Hon kan både engelska och tyska och är mycket duktig på att spela piano. Alla i familjen tycker ändå att det är tråkigt att Aline ska lämna dem, men Selma är nog den som är mest ledsen över det.
Hon minns ju hur det var när hon lärde känna Aline och de blev vänner. När Aline först kom till Mårbacka för fyra år sedan var Selma själv inte där. Hela hösten och vintern och långt in på våren bodde hon i Stockholm hos moster Georgina och morbror Oriel. Det var för att hon skulle gå på gymnastik och få hjälp med sin höft. Något var fel med höften redan när hon föddes, och därför har Selma alltid haltat lite.
EN FÖRTROLLAD VÄRLD
Gymnastiken hjälpte faktiskt, och när Selma skulle resa hem märktes det knappt att hon haltade. Hon var glad att få komma hem till Mårbacka, men hon var också lite orolig, för Selma trodde att alla guvernanter var gamla och fula och elaka.
Tänk om guvernanten skulle ge Anna, Selma och Gerda så mycket läxor att de aldrig hann vara ute och leka som de brukade? Tänk om hon skulle säga åt dem att det inte passade sig för flickor att ränna runt utomhus halva dagarna, utan att de borde sitta inne och sy och brodera i stället? Tänk om det var slut på att gunga slänggunga och leka affär med skogshallon och äppelkart på sommaren och att åka kälke eller skridsko på vintern?
Moster Georgina hade gett Selma en blå sommarkappa med blanka knappar, en ny klänning i blått och vitt och en stråhatt med blå och vita band som hon hade på sig på hemresan. Hon hade ny frisyr också, med en lång fläta hängande längs ryggen, och hon hade vuxit en bra bit och var inte så blek och mager som hon hade varit när hon for hemifrån. Alla sa att det var en helt ny Selma som hade kommit hem från Stockholm.
Aline var inte alls sådan som Selma hade föreställt sig. Hon var ung och söt och glad och gärna med på olika lekar och upptåg tillsammans med sina elever. Men Selma märkte också att Aline inte var lika hjärtlig mot henne som mot Anna och Gerda. Det var inte bara det att de andra hade känt varandra längre, det var något annat som Aline verkade ha emot Selma, och efter ett tag förstod hon vad det var.
Den nya Selma var inte bara längre och friskare och starkare än den gamla, hon var också annorlunda på andra sätt. Hon var klädd som en liten stockholmska och pratade hela tiden om allt märkvärdigt hon hade varit med om i storstaden: om teaterbesök och stora barnkalas och affärer fulla av leksaker, och om att hon hade sett kungen och drottningen och den lilla prinsessan, och att huset där hon hade bott hos sin morbror
SELMA PÅ MÅRBACKA
och moster ägdes av en äkta hertig från Frankrike. Och det värsta var nog att hon pratade om allt detta på stockholmska, inte på värmländska som alla andra på Mårbacka talade. Så det var nog inte konstigt om Aline Laurell tyckte att den här lilla flickan var ganska bortskämd och tillgjord.
Selma var ledsen över att Aline inte verkade tycka om henne, men hon visste inte hur hon skulle ändra på det. Hon hade kommit hem i slutet av våren, och eftersom det bara var några veckor kvar till sommarlovet tyckte pappa och mamma inte att det var någon idé att hon började läsa för Aline förrän till hösten.
Först tyckte Selma att det var roligt att bara vara ledig och sitta i köket och lyssna på den gamla hushållerskans historier och leka med hundar och kattungar och hjälpa faster Lovisa i trädgården. Efter några dagar gick hon ändå till barnkammaren där Aline undervisade Anna och Gerda för att höra vad de höll på med.
Hon kom in mitt i en lektion i kristendomskunskap. Anna hade fått läsa upp en text som handlade om samvetet och om moralens lagar. Det var en svår text att begripa, men Aline förklarade den så bra att barnen förstod allting.
– Vi ska alltid göra det som vårt samvete säger är det rätta, sa Aline. Då slipper vi också samvetskval.
Sedan slog klockan elva och Anna och Gerda fick tio minuters rast, men Selma stannade kvar i barnkammaren. Hon ställde sig bredvid Aline och frågade med så låg röst att den knappast hördes om Aline kunde hjälpa henne med att skicka pengar till en banvaktsfru vid Laxå station.
– Ja, det skulle jag väl kunna, sa Aline, om du bara vet vad hon heter. Men varför vill du skicka pengar till henne?
Då talade Selma om för Aline vad som hade hänt på resan hem från Stockholm. På Laxå station hade tåget kört över en banvakt som stod på spåret.
SELMA PÅ MÅRBACKA
– Jag såg det inte, berättade hon, men de sa på tåget att han blev skuren mitt itu. Sedan kom hans fru springande och skrek så hemskt, hon bara skrek och folk sa att hon var fattig och hade många barn.
– Det där läste jag visst om i tidningen, sa Aline. Men gjorde de inte en insamling för att hjälpa henne?
– Jo, viskade Selma. Det kom en konduktör in i vagnen och frågade om vi ville hjälpa banvaktsfrun. Och nästan alla gav honom pengar, men jag gav honom ingenting.
– Hade du inga pengar då?
– Jo.
Och så berättade hon för Aline allt det som hon gått och tänkt på ända sedan hemresan: att hon hade två mynt i kappfickan som hon hade tänkt använda för att köpa brända mandlar till Anna och Gerda när hon bytte tåg i Karlstad, men allt gick så fort och konduktören tittade aldrig åt hennes håll och då kom hon sig inte för att ge honom pengarna, fast hon borde ha gjort det. Sedan skämdes hon och tyckte att alla i kupén tittade på henne och undrade varför hon inte hade velat hjälpa banvaktsfrun, och när de kom till Karlstad köpte hon inga mandlar, så pengarna fanns kvar, och nu ville hon så gärna att Aline skulle hjälpa henne att skicka dem till banvaktsfrun i Laxå.
– Varför har du inte berättat det här för din mamma? frågade Aline.
– Jag skämdes för mycket. Jag ville inte berätta det för någon, men nu när jag hörde vad du sa om samvetet måste jag säga det i alla fall.
– Jaså, sa Aline. Det är klart att jag ska hjälpa dig med det. Sedan hämtade Selma de två mynten och Aline tog reda på banvaktsfruns namn och skickade pengarna till henne. Och efter det har Selma alltid vetat att Aline tycker minst lika mycket om henne som om Anna och Gerda, och att hon kan berätta vad som helst för henne utan att skämmas eller vara rädd.