9789179797164

N I L S

L U N D K V I S T

d e n y t t e r s ta v i l dm a r k e n s h i s to r i a

VIKEN

den yttersta vildmarkens historia: viken Copyright © Nils Lundkvist 2025 Omslagsillustration: Jonnie Holmberg Författarfoto: Pär Olofsson Formgivning: Hanna Säll Everö Typsnitt: Sabon Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2025 Box 3159, 103 63 Stockholm info@bonniercarlsen.se www.bonniercarlsen.se

isbn 978-91-7979-716-4 Tryck: Scandbook, EU 2025 Tryckning 1

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

”Let the wolves prey on the wolves and the weak shall inherit the earth.”

DEPORTEE S

DEL 1

KRÅKAN

Någon hade sjungit för mig med en röst som var vacker och viskande. Jag mindes inga ord eller melodier, bara att någon suttit intill och nynnat medan det kändes som att jag sjönk. Svald som av ett svart slukhål. Det var så jag kom ihåg det, men när jag vaknade var jag ensam och slukhålet hade spottat ut mig igen. Ögonen orkade bara med en springa av ljus, men den springan var ändå nog för att se att jag låg i en säng som inte var min, i ett rum som inte var mitt eget. Jag tvingade mig upp till halvsittande på armbågarna.

– Hallå?

Rösten fungerade inte. Trög och gnisslig som ett gång­ järn som behöver oljas. Jag harklade och försökte igen.

– Hallå?

Inget svar.

Rummet var målat i åskmolnsgrått. På ett nattduksbord stod en bukett med blommor och vippor av högt gräs.

Jag kände igen ett par av dem. Vaktelbär. Backnejlika.

Kärrstrå. Sängen var nästan lika stor som hela mitt rum 7

hemma. Ett klädskåp var placerat mot ena väggen och en framdragen stol skvallrade om att någon faktiskt suttit där intill. I övrigt var rummet tomt.

Jag svängde benen över sängkanten. Vad var det här för ställe? Vi hade tagit oss till staden och Myndigheten för Vuxenblivande, mamma och jag. Hon hade fått vänta medan jag följde en herre i beige kostym genom en lång korridor till ett kyffe utan fönster. Han hade ställt frågor och jag hade svarat – allt efter ordningen som vi tränat på hemma. I alla fall ända fram till ögonskanningen. Efter den hade det hänt något med honom. Han hade skjutit upp från stolen, från gäspig och uttråkad till plötsligt bråttom, och sagt åt mig att vänta. När han kom tillbaka hade han haft med sig en liten kvinna i vit läkarrock och en mycket större vakt. Jag hade fått en spruta. Men sedan? Minnet ville inte.

Var jag sjuk? Kanske. När jag tänkte på det så kände jag mig faktiskt konstig till mods. Huvudet surrade och insidan var märkligt tom. Och om jag var sjuk var det här då ett sjukhus? I så fall var sjukhus finare än vad jag hade trott, för alla möbler såg dyra ut och sängen var bäddad med lakan av något glansigt material som liksom var motsatsen till de vindtorkade sängkläder vi bäddade med hemma. Jag testade att ställa mig upp bara för att upptäcka att jag var klädd i pyjamas också, en pyjamas som var alldeles hel och till och med luktade nytt. Jo, ett fint sjukhus i så fall.

8

En tunn gardin hängde för rummets enda fönster och jag drog den åt sidan. Jag hade väntat mig att få se staden – lyftkranar och rivkulor, höga byggnader i glas och betong – men i stället blickade jag ner över en trädgård som fortfarande var grön och bara skiftade svagt åt höst. Vacker var den också.

Hemma sa mamma att livet skulle få gå dit det själv ville, vilket innebar att vi gödslade och ryckte ogräs, men att det där med rabatter inte var särskilt noga. Här hade någon stoppat ner livet i krukor och odlingslådor och tämjt det i raka rader. Förutom rabatterna fanns en liten fontän där en fisk sprutade vatten ur en stenmun och ett väldigt träd av en sort som jag bara kände igen från böcker – en ek som måste vara hundra år minst, för stammen var så tjock att inte ens pappa med sina aparmar skulle nå runt.

Stenfisken och eken tyckte jag om, men det var annat som jag inte förstod. Som varför någon hade gjutit en stor rundel av cement bland allt det vackra. Rundeln var säkert lika stor som badtjärnen hemma och skar sig mot grönskan. Och så var det muren – för hög att klättra över och med ett vasst blänkande uppe på murkrönet.

Taggtråd.

På andra sidan muren syntes en hed täckt av ljung och låga buskar som sträckte sig så långt jag kunde se innan den svaldes av dimma. Ingen stad någonstans. Ingen skog heller för den delen. Inga stortallar eller gammel­ 9

granar. Inga små fnittriga klungor av björk. Ett frö av oro planterades inuti.

Dörren var olåst och jag klev ut i en korridor målad i samma slags åskvädersgrått. Lukten berättade att den grå färgen bara kunde vara ett par dagar gammal. Alla dörrar var stängda. Kanske låg det andra barn i likadana pyjamasar bakom dem? I så fall sov de nog för allting var alldeles tyst. Korridoren ledde mig vidare till en trappa med ett räcke, där jag blickade ut över en hall som var den största jag sett. Hela vårt hus hade rymts där inne och högt under taket hängde en kristallkrona så väldig att den skulle kunna vara krona åt en jätte från någon av mammas sagor. I övrigt var det lika konstigt tomt som jag kände mig. Knappt några möbler. Inga krukväxter som stod och drällde och behövde vattnas, inga halvätna korvmackor som lämnats kvar på fönsterbrädorna. Jag gick nerför trappan. Mina Hallå? Någon där? kom tillbaka som ekon. Orosfröet började skjuta skott.

Strax nedanför trappan fanns en dörr som inte liknade de andra. Den var helt av metall, alldeles blank och utan handtag. När jag böjde mig närmre för att känna på den svepte en ljusstråle över mitt ansikte. I nästa ögonblick gav dörren till ett ilsket pip som fick mig att hoppa baklänges. En panel tändes upp och blinkade TILL10

TRÄDE NEKAT med stora röda bokstäver. Jag satte fart åt andra hållet, mot hallens andra ände, förbi ett par höga dubbeldörrar som förmodligen ledde ut. Det var då jag kände lukten och den skar som ett bitarblad genom tystnaden och det nymålade. Det var en lukt jag kände igen – lukten av rostmacka.

Jag följde doften och kom in i ett rum som var möblerat med ett långt bord med rundade hörn. En gammal kakelugn tjurade i ett hörn och de åskgrå väggarna var fulla av porträttmålningar. Men jag såg knappt åt dem.

Hela min uppmärksamhet var i stället riktad mot en rullvagn som stod parkerad längs ena väggen. Ovanpå den fanns en korg täckt med en vit duk. Det var därifrån lukten kom. Först nu insåg jag vad tomheten inuti kom sig av. Jag var hungrig. En hunger som ett svart hål genom magen.

När jag väl gläntat på duken fanns det ingen väg tillbaka. Rostmackor travade på hög och fortfarande varma. Fat med smör och ost. En skål med äggröra, alldeles krämig och gul och något slags kött i långa remsor, knaprigt, salt och underbart. Jag åt stående.

Först bara en macka. Det fanns så många, ingen skulle märka om en försvann. Sedan en till. Sedan äggröran och köttet och mer macka och mer äggröra och mer kött.

– I det här huset äter vi sittande.

Rösten kom plötsligt och från andra ändan av rummet.

11

Jag ryckte till. Vid bordet hade en kvinna slagit sig ner.

– Förlåt, sa jag. Ursäkta.

Men orden var så uppblandade med brödet i munnen att de inte gick fram.

– Vi tuggar också ur innan vi pratar.

Tunn och rynkig var hon. Håret i en hård knut. Helt klädd i svart. Kråklik. Jag svalde för att kunna ursäkta mig igen, men så vred kvinnan på huvudet så att hennes andra kind blev synlig och då kom jag av mig. På kinden hade hon ett födelsemärke, ett tumavtryck stort. Hon hade blivit dubbelt så gammal minst och såg ut att ha krympt – liksom gått från druva till ett russin. Ändå kunde jag inte ta miste. Det här var samma ansikte som hängt på väggen i ugglerummet hemma så länge jag kunde minnas. Samma ansikte som bara för någon vecka sedan fått flytta in i ett album och som pappa sagt att jag aldrig någonsin skulle få träffa. Nu satt hon bara en bordslängd bort.

– Farmor? sa jag.

Hon ryckte till som om ordet bränt henne, men i nästa stund var ansiktet släckt och allvarligt igen.

– Fast du ska kalla mig frun, sa hon, precis som alla andra. Inget pjåskande, det tål jag inte.

12

ÖVERENSKOMMELSEN

Det var något i den gamla kvinnans blick som gjorde mig medveten om att jag måste ha ätit med händerna. I brist på handdukar och servetter torkade jag av mig på den vita duken.

– Sätt dig, sa hon.

Det fanns bara två stolar så jag satte mig på den mittemot henne vid bordets andra kortsida.

– Förlåt, fick jag ur mig nu så att det hördes. För att jag tog av maten. Jag borde ha frågat nån först.

– Du kommer att bli dålig av att proppa i dig så där.

Du har inte ätit på flera dygn.

– På flera dygn? Är jag sjuk?

– Det tror jag inte.

– Jag fick en spruta …

– Jag vet. Det var olyckligt. För hög dos. Men det var bättre än att ha dig gapande och skrikande hela vägen.

– Men jag förstår inte … Var är jag?

– Du är hemma.

Hemma? Vad det här stället med sina oväders­väggar och kristallkronor än var, så var det i varje fall inte 13

hemma. Jag försökte samla mig och hålla rösten lugn.

– Jag förstår inte …

– Nej, det kan du förstås inte göra, men det hela är väldigt enkelt: dina föräldrar har lämnat dig här i utbyte mot att slippa åtal för högförräderi.

Högförräderi? Lämnat mig? Ett obehag steg i halsen, omöjligt att svälja ner.

– Det måste vara ett misstag …

– Ja, inte är det snyggt gjort, sa farmorkråkan. Du räddar skinnet på dem. Men en överenskommelse är det likafullt, så det är bara att börja vänja sig.

– Men… – Tala så det hörs, pojk.

Obehaget fortsatte att stiga och gjorde det nästan omöjligt att prata nu.

– Men de skulle aldrig …, fick jag ur mig.

– Jaså, det skulle de aldrig? Läs själv.

Min kråka till farmor stack ner handen i sin svarta fjäderdräkt och fick upp ett papper som hon sköt över bordet. Det hade ett emblem med Statsapparatens rundel i vitt och orange och ett datum längst upp. Jag läste texten rakt igenom.

– Det är inte sant, sa jag. Jag tror dig inte!

– Om du bara lugnar ner dig en smula.

Jag läste texten en gång till.

– Det är inte ens hennes handstil! Hon skulle aldrig ha skrivit under det här!

14

– Sitt ner, pojk! Du är alldeles grön i ansiktet.

Men nu gick det inte längre. Jag rusade samma väg som jag kommit. Väl i den stora entréhallen knuffade jag upp dubbeldörrarna och störtade ut.

I nästa stund rundade jag hörnet på huset och kom till trädgården jag sett från mitt fönster. Bakom stammen till den stora eken, där ingen skulle se mig, kräktes jag. Allt kom. Rostbröd, äggröra och det salta köttet i en tjock plågsam flod. Orden var det enda som stannade kvar i mig: Härmed överlåter jag vårdnaden av vår son hade det stått. Och även om själva språket inte var hennes så hade jag ju känt igen den snirkliga namnteckningen där under, trots att jag inte erkänt det för farmor. Det var samma hand som skrev i den svarta anteckningsboken med ritningar där hemma. Samma hand som märkte etiketterna i vårt herbarium. Bara en levande person skrev precis så: mamma.

15

VAD MINA FÖRÄLDRAR LÄRT MIG Jag gick inte tillbaka till huset efteråt. I stället klättrade jag upp i trädet, klängde mig högre och högre upp. Först när grenarna började vara så tunna att de inte längre bar stannade jag. Är du vilsen, hitta en höjd och skaffa dig en överblick, hade mina föräldrar lärt mig och det var vad jag skulle göra. Härifrån fick jag en bättre bild av huset. Jag såg hur stort det var. Ett tungt gammalt stenpalats med krattad grusgång och likadana gardiner i alla fönster.

När morgondimman började lätta såg jag även mer av heden och hur långt den sträckte sig, med en uråldrig lada som enda avbrott. Ladans ena vägg var uppstöttad med en stör – som om den behövde en käpp för att ens orka stå upp. Ingenting rörde sig där ute, inte minsta hare som skuttade över ljungen och knappt några fåglar.

Men gården innanför muren hade börjat vakna till liv.

En man med hängselbyxor och gummistövlar rotade i en redskapsbod, så nybyggd att en virkeshög fortfarande låg kvar, och kom ut med en sekatör. Han satte igång 16

med att klippa vissna stjälkar i rabatterna. Två andra, vaktliknande typer skymtade i en kur intill en hög grind.

De turades om att gå ut och sträcka på sig och jublade så att det hördes när en kvinna med förkläde kom ut och lämnade en termos och en brun papperspåse åt dem.

Hon spanade över gården och vinkade till mannen i gummistövlar. Han nickade tillbaka och fortsatte med sitt arbete. Jag följde dem alla med blicken.

En blek sol steg över himlen. För blek för att värma.

Inomhus hade pyjamasen varit alldeles lagom varm, här ute hade den inte en chans att stå emot oktobervindarna.

Jag frös så att jag skakade och tryckte mig mot stammen. Även om den inte kunde värma så tröstade den. Eken måste ha stått här långt innan huset och muren byggdes.

För den var Statsapparaten bara en parentes. En årstid som kommit och skulle gå igen. Jag satte munnen till de djupa fårorna i barken och viskade: – Kom och hämta mig! Jag är här. Hör ni mig, jag är här!

Grejen var bara att jag inte visste var här var. Ändå hoppades jag att trädet skulle skicka meddelandet vidare genom sina långa rötter, precis som mamma en gång sagt att träd kunde göra, och att mina föräldrar skulle veta och förstå.

17

Förklädet hade försvunnit in igen, men nu kom hon tillbaka. Den här gången hade hon med sig en skallig man i ordentlig skjorta och en svartklädd kråka som skulle föreställa en farmor. Farmorkråkan pekade upp mot trädkronan där jag satt, som om hon kunde se rakt genom löven. Det var den skallige som till slut hämtade ner mig. Först ställde han sig under och ropade. När jag inte svarade kom han tillbaka med en stege. På nära håll syntes det att skjortan var knäppt ända upp i halsen.

Det kala huvudet hade formen av ett ägg.

– Sprattla inte, sa han.

Jag sprattlade heller inte när han greppade mig om midjan och la mig över axeln, som om jag var en säck med nyplockade äpplen. Medan han klättrade pinne för pinne såg jag trädet upp och ner. När vi nästan var nere på marken hördes ett prasslande. Den skallige stannade upp.

– Vad var det där? sa han.

Jag svarade inte nu heller, men jag hade sett skymten av något rödbrunt bland alla löven. En päls som blixtrade förbi och sedan var borta.

– Nähä, slipp då, sa den skallige och fortsatte sitt klättrande.

En liten stund senare låg jag nerbäddad med en värme­ påse vid fötterna. Hon som skulle vara min farmor stod vid sängändan med den skallige mannen och kvinnan som jag sett med förklädet.

18

– Tommy, vår allt-i-allo, har du hunnit träffa, sa far­ mor. Och Angelica här är kokerska. Om du behöver nåt är det bara att be dem. Tommy? Angelica?

Han bugade lätt och hon neg.

– Så, sa farmorkråkan. Vi ska lämna dig i fred. Och inga fler dumheter nu.

– Nej, sa jag. Tack.

Men just det där med dumheter kunde jag inte lova, och redan när de var på väg ut genom dörren ropade jag efter dem.

– Om jag skulle kunna få en macka, tack? Och en flaska vatten.

– Ska bli, sa kokerskan Angelica och neg igen.

När mackorna sedan kom var det inte en utan två. Jag låtsades sova när de bars in, men direkt när dörren stängts om mig satte jag mig upp och slukade den ena.

Den andra gömde jag i mörkret under sängen och vattnet drack jag bara ett par klunkar av. Allt jag kunde spara skulle behövas. Är du vilsen, hitta en höjd och skaffa en överblick hade mina föräldrar lärt mig. Ta sedan ut riktningen och börja gå. Så det var vad jag skulle göra och jag hade redan sett vägen ut.

19

PLANKOR OCH NÄSBLOD

När gryningen kom låg jag fullt påklädd på sängen med vattenflaska och smörgås packade i ett knyte gjort av örngottet från kudden. Kläder hade det funnits massor av i garderoben och jag hade tagit på mig i flera lager. Prydlig skjorta på prydlig skjorta på prydlig skjorta och så någon kavajliknande jacka längst ut. Jag saknade mina jeans och min huvtröja och mina kängor med bra sula, men de många lagren skulle i alla fall hålla mig varm och de blanka skorna fick duga.

Jag smög nerför trappan, undvek att komma för nära den pipande metalldörren och slank ut genom porten.

Det ångade från gräsmattan och trädgården låg stilla.

Nyvakna fågelskrin långt borta var det enda som hördes. Jag lirkade upp haspen till trädgårdsskjulet och valde sekatören med de kraftigaste käkarna. Sedan tog jag en bräda från högen jag sett uppifrån trädet. Det här var allt jag behövde.

I skydd bakom den stora ekens stam la jag upp brädan mot muren. Den passade perfekt och räckte precis till krönet. Fortsättningen kunde jag se framför 20

mig. Jag skulle ta mig upp, klippa mig en väg genom taggtråden för att sedan lyfta över brädan till andra sidan och komma ner på samma sätt som jag kommit upp. Riktningen norrut visste jag redan.

– Du är som en fågel, brukade pappa säga och knacka mig på huvudet. Du har kompassen inuti.

Jag hade försökt förklara för honom att jag tog det på hur solen stod, åt hållet blommorna vände sig och hur myrorna byggde sina stackar – alla tecken som pekade i samma riktning. Pappa hade ändå inte förstått, men det var med den riktningen jag skulle ta mig hem. Och när vi möttes igen skulle han knacka mig precis så i pannan och säga Tänk att du hade kompassen med den här gången också, pojken min! Precis som en fågel! Och så skulle han slå sina långa armar runt mig och hålla mig hårt på ett sätt som sa Vad fel allt blev, men nu är det som det ska. Och till de armarna kunde jag inte komma fort nog.

Huset med sina åskvädersväggar ville jag aldrig se igen, men jag nickade åt trädet.

– Tack, sa jag. Glad att ha fått träffa dig.

Det prasslade i lövverket som svar, men om det var vinden eller den rödbruna pälsen gick inte att säga.

Sedan knöt jag fast mitt matknyte i byxlinningen och började klättra.

21

Jag fick gå på alla fyra med sekatören klämd under armen. Plankan bågnade, men bar. Steg för steg tog jag mig upp mot krönet. Inga röster ropade åt mig att stanna och ingen ryckte i mina ben för att dra mig tillbaka.

Ett steg till och jag var uppe. På nära håll såg jag hur tjock taggtråden var och hur många varv den var lindad.

Jag skulle behöva båda händerna för att ta mig igenom den. Om jag bara kunde flytta mig lite … I nästa stund tappade mina blanka sulor fästet. Jag slant, dunkade ansiktet i brädan och föll de tre meterna ner. Skriket rann ur mig innan jag hann hejda det och snart hördes springande steg över grusplanen. Än en gång var det allt-i-allon som lyfte upp mig.

– Taggtråden är strömförande, sa han. Du hade tur som inte satte saxen i den.

Fast när han sedan bar i väg mig mot det stora huset, medan min fot värkte och blod forsade ur näsan, kändes det inte som tur. Inte som tur alls.

22

MÄRKET

Jag hade inte brutit något när jag föll, men där­emot stukat foten rejält. En läkare med svart doktorsväska och hopväxta ögonbryn kom och undersökte mig. Han höjde på det långa ögonbrynet när jag frågade om han hade några knoppar av värkbot att koka te på mot det onda. När jag sedan ifrågasatte sättet han lindade min fot på tog han direkt illa upp – grymtade något om Ska det vara på det viset och lämnade mig hastigt med en karta vita tabletter och en dyster prognos om att jag skulle bli kvar i sängen minst en vecka. Jag tog av bandaget i samma ögonblick som han lämnat rummet och lindade foten på nytt med den omlottlindning som mamma lärt mig.

Nästa morgon var jag uppe och gick. Visserligen haltade jag kraftigt och minsta snedsteg fick mig att kvida av smärta, men rörelsen skulle öka cirkulationen i foten och göra att den läkte snabbare. Det gick långsamt i trappan, men ner kom jag, och kanske att jag skulle kunna ta mig ut i trädgården ändå? Jag kunde känna 23

kompassen i mig, hur den vibrerade och drog. Norrut, sa den. Norrut.

– Vilken del av överenskommelsen är det du har svårt att förstå?

Rösten fick mig att tappa balansen. Farmorkråkan.

Hade hon väntat på mig här? Skrämde hon mig med flit? Den plötsliga rörelsen skar i foten och jag sträckte ut en hand för att ta stöd mot den blanka metalldörren.

I nästa ögonblick gav den ifrån sig ett av sina högljudda pip.

– Och den där rör du inte!

Jag drog åt mig handen igen.

– Det var inte meningen.

– Du ska inte ha med den där dörren att göra. Aldrig.

Uppfattat?

– Jag vet inte ens vart den går.

– Och det behöver du heller inte veta! Följ med här.

När du ändå är uppe kan vi lika gärna sätta igång.

Sätta igång med vad? ville jag fråga, men min farmor hade redan vänt ryggen till och börjat gå.

Jag haltade efter till samma rum som jag ätit frukost i dagen innan. Porträtten på väggarna blängde på mig.

Var det bara vi här? De inramade ansiktena. Farmor­ kråkan. De som jobbade i huset och på gården. Fattades inte någon?

– Får jag se hur du sitter, sa den gamla kvinnan. Dålig 24

hållning. Armbågar på bordet. Slokande nacke … Har du en ryggrad, pojk?

– Jo, sa jag.

– Ja, men så använd den då! Så här.

Hon pressade en hand i ryggslutet på mig och höll den andra tryckt mot mitt bröst.

– Vad gör du? sa jag.

– Räta på dig!

– Snälla, släpp.

– Jag släpper så fort du sitter rakt! Sådärja, håll det där i tio sekunder.

Jag försökte att hålla mig alldeles rak bara för att slippa hennes händer.

– Det har gått tio sekunder nu. Vad är det ens vi gör?

– Vad vi gör? Jag lär dig att bli en Galt förstås! Precis som dina förfäder. Sitt stilla nu.

Hon släppte taget om mig och nickade mot väggarna.

Mina förfäder? Pappas berättelse var fortfarande ny för mig. Sanningen om vem han var och var han kom ifrån.

En Galt, jo, det visste jag. Men var det här min släkt?

Pappa hade leende ögon och hår som stod åt alla håll på mornarna. Han hade jord under naglarna efter att ha grävt upp potatis och kunde ha samma favorit­skjorta flera dagar i rad även om den fick fläckar. Allt hos honom var motsatsen till de här porträttmänni­skorna.

Rena. Allvarliga. Stränga. Uppklädda i kostymer och puffiga blusar, dekorerade med tunga smycken och 25

medaljer. Jag fick en barnslig lust att räcka ut tungan åt dem.

– Och om jag inte vill …

– Vilja är överskattat. En dag kommer du att tacka mig, var så säker. Nu säckar du igen! Sträck på dig! Och inget flackande med blicken den här gången!

En liten stund gjorde jag som hon sa, lät henne bända mig hit och dit, innan jag plötsligt for upp med ett ryck.

– Vad är det där?

Under varje porträtt fanns en liten guldplatta med namn och datum och så ett litet märke som jag inte lagt märke till förrän nu. Farmorkråkan suckade.

– Allt jag bad dig om var att sitta stilla! Vad menar du?

– Det där.

Jag var framme vid en av tavlorna. Märket var präglat in i själva metallen och föreställde ett grishuvud med betar och hårda små ögon.

– Galten? Släktens adelsvapen? Kom och sätt dig, pojk!

Men jag kunde inte längre höra henne. De hårda grisögonen höll fast mig med blicken. Jag hade sett det där märket förut och det hade skrämt mig redan då. Det var samma märke som fanns inbränt på min pappas arm.

26

VÄGGEN

På den tredje dagen efter fallet var min fot tillräckligt bra för att jag skulle kunna klättra upp i den stora eken igen. Sedan förra gången jag var här uppe hade några saker förändrats. Högen med brädor hade försvunnit och den lilla redskapsboden hade fått ett hänglås.

Dessutom var det från och med nu förbjudet att servera mig mat på rummet. Brädorna och hänglåset var förstås bakslag, men just det sista gjorde inte så mycket. Mat stal jag enkelt från frukostbordet och väl uppe i trädet vecklade jag ut en servett full med remsor av det salta köttet. Det smakade dubbelt så bra här bland löven och där släkten Galt inte kunde se. Jag var just på väg att sätta i mig den sista remsan när jag ändrade mig och lämnade den i grenklykan där jag senast sett den rödbruna pälsen i stället.

Nästa dag när jag klättrade upp i trädet hade det blivit en vana, och varje förmiddag bytte jag ut den skrumpna hårda köttskivan mot en flottig och ny.

27

En vecka gick. Den rödbruna syntes fortfarande inte till, men gårdsfolkets vanor blev tydliga för mig. Mannen med hängselbyxor var igång nästan hela tiden, höll cementrundeln ren från löv, grävde i rabatterna eller rensade hängrännor. Även allt-i-allon Tommy och kokerskan Angelica tycktes vara upptagna i eviga ärenden, och ingen frågade efter mig innan det blev mat.

När det var lunchdags kom kokerskan ut med en liten silverklocka som hon plingade i. Då klättrade jag ner av mig själv utan att någon behövde hämta en stege. Och ungefär så fortsatte det – dag efter dag.

Men så fanns bilen också. Det var en skåpbil, inte helt olik den Jeriko hade, och den anlände varje morgon någonstans mellan frukost och lunchplinget.

När den kom öppnade vakterna grinden, bilen svängde in framför huset och chauffören lastade ut lådor med matvaror som allt-i-allon och kokerskan hjälptes åt att bära in. På vägen ut småpratade chauffören en stund med de båda männen i vaktkuren innan de öppnade grinden för att släppa ut honom igen. Och först då var det som om chauffören kom på att han hade bråttom, för han gjorde alltid en rivstart så att Hängselbyxan fick komma och kratta till gruset efteråt.

Vid det här laget kändes stukningen bara som ett avlägset minne av ont, men för säkerhets skull fortsatte jag att halta så fort någon tittade. Den här dagen skulle 28

jag dock inte behöva låtsas. Vädret var perfekt med en tjock dimma som nästan suddade ut handen när jag höll den framför mig. Jag hade lämnat en skiva av köttet i den vanliga grenklykan, men behållit resten i ett flottigt servettpaket i fickan.

När bilen rullade in satt jag redan på plats, hukande bakom en buske som klippts i en lustig, glasspinne­ liknande form. Chauffören stannade på det vanliga stället. Han lastade ut sina lådor som kokerskan och allt-i-allon tog emot och de bytte några ord med varandra. Trots att jag var så nära att jag kunde höra vad de sa, var det ingen som såg mig. När Tommy och Angelica försvunnit in och chauffören påbörjat sitt små­ snackande med grindvakterna passade jag på.

Av någon anledning hade jag förväntat mig att bak­ dörrarna på bilen skulle stå öppna. Det gjorde de inte.

Jag ryckte i handtagen utan att något hände. Huvudet spann. Den förnuftiga delen sa Tillbaka in bakom busken! Tänk ut en ny plan! Men förnuftet fick liksom inget fäste. Att ta mig ut genom den där grinden var min första tanke på morgonen och det sista jag tänkte innan jag somnade – och nu var jag alldeles för nära för att låta bli.

Strax under kofångaren satt en liten avsats i metall och där placerade jag fötterna samtidigt som jag klamrade mig fast i bakdörrarnas handtag och väntade. En halv 29

minut senare slog det i bildörren och chauffören startade med sitt vanliga ryck. I nästa ögonblick dundrade jag ut genom grinden. Jag hade hoppats att dimman skulle ha gjort mig osynlig, men det hade den inte.

Knappt var jag ute innan jag hörde skriken från grindvakterna. Och på skriken följde gevärsskott. Sköt de mot mig? Var jag träffad? Jag visste inte. Kroppen fungerade visserligen, mina händer kunde krama handtagen och mina fötter bar, men allt i mig dunkade och slog så det var svårt att veta. Sekunden efter bromsade chauffören in lika häftigt som han startat.

För andra gången på en vecka körde jag ansiktet i något hårt och kände blod välla fram ur näsan, men jag hade inte tid att bry mig. I stället satte jag av. Bort från vägen och ut i dimman.

Jag sprang i den riktning som kompassen inuti sa åt mig.

Först i sicksack, som ett bytesdjur, men när inget skott kom och inga rop hördes tordes jag springa rakare och snabbare. Det var bara jag och ljungen som fjädrade under mina fötter och enstaka småfåglar som flydde när jag skenade fram över deras bon. Allt i mig hade kokats ner till ben som fortsatte springa och hjärta som fortsatte slå. Framåt, framåt, framåt sprang jag – ända tills dimman började lätta och jag för första gången såg den.

30

Även på så här långt håll förstod jag hur hög den var.

Det var en mur som tycktes ha skjutit rätt upp ur marken, massiv och grå, och den fick muren runt det stora huset att likna en leksaksmur i jämförelse. Jag ändrade riktning, men hur jag än sprang tycktes den väldiga muren bara komma närmre. Jag såg skarvarna i de stora betongblocken nu. Uppe på krönet syntes tennsoldater som rände runt, pekade och pratade med varandra. Vapen hade de också – gevär som var monterade i själva murkrönet, lika långa som jag själv.

Men inget av dem riktades mot mig. Det behövdes inte heller. Det var något med den här muren – något med hur hög den var eller hur grå – som tycktes dricka all ork och allt hopp tills det bara fanns en skvalpande liten slurk kvar. Sedan trampade jag snett och den dåliga foten vek sig. Jag stöp ner i ljungen och kunde inte hejda tårarna, de bara rann och rann och rann för kompassen i mig visste åt vilket håll jag måste, men den där muren skulle jag aldrig rå på. Än en gång var det allt-i-allon som hämtade mig, skopade upp mig över axeln som om jag vore ett mycket mindre barn och bar mig till en bil som stod parkerad en bit bort.

Han la mig i baksätet och satte sig bakom ratten.

– Hur långt går den där muren? frågade jag medan tårarna fortsatte att rinna.

– Hela vägen, svarade allt-i-allon.

31

Farmorkråkan tog emot på gårdsplanen. Jag hann inte mer än att kliva ut innan hon sög tag i min krage.

– På riktigt, John, väste hon. Gör inte om det där. Du vet inte vad du sätter igång!

Hennes nypor var oväntat starka och ögonen brann. Ändå slet jag mig loss.

– Låt mig va!

Jag linkade bort mot eken så snabbt jag kunde och klättrade upp trots att foten värkte och bad mig att låta bli. Hela tiden fortsatte tårarna att rinna. Arga tårar och hopplösa tårar som blandades till en salt flod som fortsatte strömma ända tills de tvärt kom av sig. Jag hickade till och tittade mig runt. Något var förändrat.

Köttskivan i grenklykan var borta.

32

VÄNNEN

Jag blickade in i ett enda grönt öga. Katten låg på en gren ovanför mitt huvud och tittade ner på mig. Svansen var alldeles stilla, varken beredd på anfall eller flykt.

Den bara låg där och såg på mig med huvudet lite på sned, som om jag var en lustig syn eller en gåta som den försökte lösa. Kanske såg jag rätt lustig ut också. Utan att ha sett mig själv i en spegel kunde jag känna hur ansiktet stramade där näsblodet smetats ut och sedan torkat. Dessutom måste mina ögon vara svullna av all gråt och finkläderna hade blivit smutsiga och våta.

Ja, jag var kanske i dåligt skick, men kattens skick var ännu sämre. Den var mager, hade ett brett ärr över nosen och den rödbruna pälsen var tufsig med kala fläckar. Och där det andra ögat borde sitta fanns bara en tom ögonhåla, som gropen som blir när man pillat upp en sten ur hård mark. Hade det här varit en av strykarkatterna i Samhället som kommit fram för att hälsa, så hade mamma sagt åt mig att hålla mig undan. Men här, uppe i trädet, var det annorlunda. Jag hade fortfarande kvar det flottiga servettpaketet, nu höll jag fram 33

en av köttskivorna och nickade mot det lilla djuret.

– Här, sa jag. Är du hungrig? Varsågod.

Det ryckte i den ärrade nosen.

– Den är till dig.

Katten tog ett språng. Den ryckte köttskivan ur handen på mig, backade några steg och la sig för att äta.

I samma stund som den ätit upp tittade den på mig för att få mer. Den här gången backade den inte ens när den åt och jag strök den över pälsen. Jag lät den få den sista remsan också, och när den var borta viftade jag med den tomma servetten.

– Det var den sista, sa jag. Tyvärr. Även om katten blev besviken var den artig nog att inte visa det, och när jag kliade den bakom öronen spann den och både det friska ögat och ögat som inte fanns blev till två belåtna streck.

– Du är fin du, Vännen, sa jag. Du är fin du.

Och när den sedan bara låg kvar där och tittade upp på mig, som för att säga Du då? Hur är det med dig?, kom hela min berättelse, i en flod av ord. Jag berättade om mina föräldrar och Marjo. Jag berättade om vårt hus och verkstan där hemma, om träden i den Yttersta Vildmarken som var mycket högre än eken, och hur jag h­amnat här bakom dubbla murar. Och om en farmor som var en kråka, om det stora huset och mina misslyckade rymningsförsök. Katten fortsatte att lyssna, med små avbrott bara för att sträcka på sig eller putsa 34

den toviga pälsen. Till slut var det Angelicas silverklocka som sa att jag måste sluta.

– Men jag tänker fortfarande ta mig härifrån, sa jag.

Jag måste bara ta reda på mer om det här stället först.

Och den där överenskommelsen tror jag inte på. Min mamma skulle aldrig ha gått med på nåt sånt, eller hur?

Och även om jag själv inte var helt och hållet säker på den saken längre, kändes det bättre när katten vände sitt enda öga mot mig och blinkade. Jag tog det som att den höll med.

35

HUSETS NATTSIDA

Dagarna med Vännen gick lite lättare. På för­ middagar­na satt jag av farmors föreläsningar om vad en Galt borde eller inte borde göra. Jag försökte inte ens låtsas att jag brydde mig längre. Jag bara satt där med armarna i kors och gjorde mig trög med flit. När hon till slut gav upp och sa att jag var ett ovanligt hopplöst fall snappade jag åt mig av matresterna och gav mig ut.

Väl uppe i trädet väntade katten på mig och jag berättade vad jag tagit reda på sedan sist. Jag berättade i vilken korridor tjänstefolket sov. Jag berättade om den förfallna kryddträdgården i murens ena hörn, om grindvakten som tjuvrökte och var han gömde sina fimpar och om att varubilen hade lämnat av dubbelt så mycket mat de senaste gångerna, men att chauffören inte stannade för att småprata längre. Vännen lyssnade och belönades med godbitar från mina flottiga servetter och kli bakom öronen. Jo, dagarna med Vännen gick lite lättare, men nätterna kunde katten inte göra något åt.

36

Den här natten drömde jag igen. I drömmen klev jag in i köket hemma där mamma, pappa och Marjo redan satt.

Jag hälsade med ett vanligt Godmorgon, men när de vände sig mot mig var deras ansikten blanka – inga ögon, inga munnar, läppar, näsor, ingenting – och hur jag än frågade vad som hade hänt kunde de varken svara eller äta gröten de hade i sina skedar. Jag vaknade med ett rusande hjärta och det var omöjligt att somna om. Till slut klev jag upp, drog en morgonrock över pyjamasen och gav mig ut för att se om ett glas mjölk och en macka skulle hjälpa.

Heltäckningsmattan i korridoren svalde ljudet av mina fotsteg. Hela huset var tyst, allt och alla sov. Eller? När jag passerade den blanka metalldörren blev jag stående.

Dörren lät. Den surrade. Inte ett ettrigt surrande, som från en irriterande mygga, utan liksom dovare. Mer som om ett väldigt jordgetingbo fanns någonstans långt där bakom – tusen och åter tusen getingar, för stunden instängda, men som bara väntade på att få släppas ut.

Hade ljudet funnits där hela tiden eller nyss börjat?

Det var svårt att säga. Nu, när jag koncentrerade mig, framstod det i alla fall tydligt. Jag fortsatte mot köket.

Men just när jag skulle vika av in mot köksdelen blev jag stående igen. För allt var inte tyst och alla sov inte heller.

37