PERSONERNA:
RANDOLF LARSSON Polismästare
VALFRID HÅRDING Astronaut
BARBRO PALM Museichef
FRANSY VIK Pensionär
ALBERT EINSTEIN
Geni
SIGGE JANSSON Reporter
PRÄSTEN Präst
FOLKE & ESKIL BACON
En astrolog och en lång kö
Det är en lördagsförmiddag i september.
Solen värmer skönt när Lasse och Maja kommer ut från simhallen.
De hälsar på Fransy Vik som också har varit och simmat.
– Han kommer i dag! strålar Fransy och puffar till lockarna i nacken.
– Vem då? frågar Lasse.
– Va? svarar Fransy.
– Vem är det som kommer? säger Lasse.
– Vänta lite, svarar Fransy Vik och stoppar in någonting i öronen.
Hon tittar på Lasse och Maja med strålande blick och fortsätter:
– Jag kan inte ha hörapparaten på i bassängen, förstår ni.
– Vem är det som kommer? upprepar Maja.
– Valfrid Hårding, förstås! svarar Fransy och tar upp en liten fickspegel för att kolla läppstiftet.
– Valfrid Hårding? undrar Maja.
– Han är astrolog, förklarar Fransy. En man, liksom jag, i sina bästa år. Valfrid och jag tror att våra öden står skrivna i stjärnorna.
– Jag fattar inte? säger Maja. Astrolog?
– Din framtid står skriven i stjärnorna, lilla vän, ler Fransy och nyper Maja i kinden.
– Du menar skriven som i horoskop? säger Lasse. Tror du på sånt?
– Äsch, säger Lasse. En astrolog tror att man kan se sin framtid i stjärnorna.
Lasse pekar upp mot himlen och förklarar:
– Om Jupiter står där, till exempel, och månen står där borta, då tror en astrolog att det berättar något om din framtid.
Maja skrattar åt det tokiga i detta.
– Det låter inte så vetenskapligt, konstaterar hon. Men nu måste vi skynda oss.
Lasse och Maja har nämligen bestämt att de ska fixa lite på sitt deckarkontor efter simningen. Maja ska sätta upp en solcellslampa och Lasse ska städa.
– Titta, Lasse! säger Maja plötsligt och pekar på andra sidan gatan.
En lång kö av människor ringlar sig längs Hospitalgatan. Bland alla Vallebybor står även polismästaren och håller i ett litet paket.
– Vad är det nu på gång? undrar Lasse.
– Kom, säger Maja och börjar gå över gatan. Vi frågar polismästaren.
Lasse och Maja tittar till vänster och höger och skyndar sig sedan över gatan.
– En stöldvåg drar fram över landet, viskar polismästaren bakom handen, när Lasse och Maja kommer fram till honom.
– En stöldvåg? undrar Lasse.
Polismästaren pekar med tummen mot korsningen Hospitalgatan och Köpmangatan. Då förstår Maja.
– Aha! Ni ska låsa in era dyrbara föremål på banken!
Polismästare, Randolf Larsson, nickar och säger:
– Där ligger de tryggt, tills stöldvågen är över. Själv ska jag lämna in min mors vigselring.
Lasse rycker på axlarna och säger:
– Maja och jag har nog inget så dyrbart så att det måste låsas in på banken.
– Men vi har en del annat som ska fixas, säger Maja och ler mot Lasse. Här kan vi inte stå hela dagen. Kom igen, Lasse!
Lasse och Maja säger hej då till polismästaren och går vidare mot deckarkontoret.
– På två ställen samtidigt!
-Sluta, Maja! stönar Lasse. Du stör!
Maja tänder och släcker nöjt sin lampa som hon just har installerat. Lasse försöker studera en fluga i fönstret genom sitt förstoringsglas.
– Tänk, Lasse, säger Maja. Tänk att man kan göra elektricitet av solens ljus.
Solen lyser på solcellen därute och sätter fart på elektronerna – så driver det lampan härinne hos oss.
På väggen utanför deckarkontoret har Maja satt upp en liten solcell.
– Den här flugan är för snabb, suckar Lasse, utan att riktigt lyssna på Maja.
Det är nästan som att den är på två ställen samtidigt.
Maja får något fundersamt i blicken när hon hör
Lasse prata om den snabba flugan. Hon slutar knäppa på lampans strömbrytare och går och hämtar en bok ur bokhyllan. Så sätter hon sig på bordet med boken i knät. Efter en stund säger hon:
– Vet du, Lasse. Jag har aldrig tänkt på det förut.
– Tänkt på vad då? undrar Lasse och stoppar undan förstoringsglaset.
– Ljus, säger Maja. Vad ljus egentligen är?
– Motsatsen till mörker, föreslår Lasse.
Lasse kliar sig på näsan. Han har inte heller funderat på vad ljus egentligen är.
– Det står här, säger Maja och pekar i boken, att ljus är både som en våg –och som en ström av partiklar.
– Så ljus kan beskrivas på två olika sätt? undrar Lasse.
– Ja, visst är det konstigt? Och vet du vad som är ännu konstigare?
Lasse skakar på huvudet. Det här börjar bli lite för svårt för honom.
– Jo, säger Maja. Det verkar som att ljusets vågrörelse kan befinna sig på två ställen samtidigt! Men… det är svårt det här. Jag kan ju ha missförstått.
– Nämen! Det går väl inte, protesterar
Lasse. Som att du skulle vara i skolan samtidigt som du är här på deckarkontoret!
– Visst är det konstigt! säger Maja. Lasse tänker efter.
– Som min fluga här i fönstret, menar du, säger han och skrattar.
– Det kallas för kvant-mekanik, läser Maja ur boken.
– Eller: klant-teknik! skojar Lasse.
Lasse och Maja skrattar.
– Det är tur att han inte hör dig nu, säger Maja.
– Vem då? undrar Lasse.
– Albert Einstein, förstås! svarar Maja. Han var kanske världens smartaste människa och en av dem som kom på kvant-mekaniken.
Lasse ställer sig bredvid Maja.
– Att någonting kan finnas på två ställen samtidigt, funderar han. Det låter otroligt. Svårt att förstå.
– Vet du, svarar Maja. En del säger att man inte kan förstå det.
Man får bara acceptera att det är så.
– Okej, säger Lasse. Då gör jag det också – om den där Einstein gjorde det. Men nu är jag sugen på en fika. Ska vi sticka till Dino och Sara?
– Eller så är vi kanske redan där! skojar Maja. Om vi också kan vara på två ställen samtidigt.
– Lägg av nu, Maja! skrattar Lasse.