9789179795115

Viivi och Tuulikki har lyckats ta sig över finska gränsen ända fram till Gävle, där deras svenska fosterfamilj bor. Viivi borde vara lättad över att äntligen vara i trygghet, men saknaden efter Jere är stor och skolan i Sverige är annorlunda. Livet är inte helt lätt innanför prästgårdens dörrar heller, och till slut måste Viivi ta ett avgörande beslut för att försäkra sig om att hennes syster inte far illa. Och det beslutet kan få större konsekvenser än hon kunnat ana ...

Längtan hem är den andra delen i serien Krigets barn.

Camilla Lagerqvist · Längtan hem

Jag kunde inte riktigt sätta ord på det själv, men det var något som var fel i det här huset. Allt såg så fint ut på ytan, men det var som om det fanns något dåligt också, något hotfullt som lurade i skuggorna.

ISBN: 978-91-7979-511-5

Längtan hem.indd 3

2024-04-15 15:28

Längtan hem1_converted.indd 6

2024-04-12 14:52

Kapitel 1

Kära Jere.

Det brände till på kinderna och jag raderade snabbt det jag hade skrivit. De svarta suddresterna gjorde papperet alldeles prickigt. Jag gjorde ett nytt försök, den här gången gick det bättre.

Bästa Jere, Hoppas du har kommit till en bra familj och att du trivs. Jag hade tur, för Tuulikkis familj tog emot mig också. Nu bor vi tillsammans hos en kyrkoherde som heter Bryntesson och hans fru Britta. De har en hushållerska också som heter Hilma och är förskräckligt gammal, men hon lagar god mat. Prästgården är väldigt stor och det är så många möbler i vissa rum att de känns som labyrinter. Gävle verkar vara en trevlig stad, husen är i alla fall fina, och flera av dem påminner om husen i Helsingfors.

På måndag ska jag börja i skolan. Det känns både bra och dåligt.

Bra för att jag inte vill komma efter med skolarbetet, dåligt för att jag inte vet hur den svenska skolan är. De kanske undervisar på ett helt annat sätt så jag kanske inte förstår något alls. Jag hoppas i alla fall att skolkamraterna är trevliga. Tant Britta sa att det är några fler finska krigsbarn som ska börja samtidigt som jag. Det känns bra, då behöver jag inte vara ensam om att känna mig dum.

Ha ha ha.

7

Längtan hem1_converted.indd 7

2024-04-12 14:52

Ska du också börja skolan, eller kanske har du rentav börjat redan?

Det är synd att vi bor så långt ifrån varandra, tant Britta sa att det är nästan tjugo mil mellan Gävle och Stockholm. Jag hoppas ändå att vi kan träffas något framöver.

Hälsningar Din Viivi Jag suddade snabbt bort ”Din” och blåste bort suddresterna. Jag vek papperet på mitten innan jag stoppade ner det i kuvertet.

Precis då hörde jag Tuulikki gråta, följt av ljudet av en hård dunk.

– Tyst!

Rösten var låg och hotfull. Jag svalde och knöt händerna.

Vi hade bara varit här en vecka, men jag hade redan lärt mig att andlöst lyssna efter kyrkoherdens röstläge. Hjärtat pickade snabbt medan jag gick mot matrummet.

Tuulikki satt i barnstolen, hennes röda kinder hade fått vita fläckar och munnen var halvöppen som om den frusit fast. Kyrkoherde Jonas Bryntesson stod lutad över matbordet, hans händer höll så hårt i stolsryggen att knogarna vitnade.

– Jag kan ta henne, sa jag snabbt.

– Se till att hon är tyst! Barn ska synas, inte höras.

Jag svarade inte, låtsades att jag inte förstod. Han släppte stolsryggen, och utan att titta åt mitt håll gick han ut från rummet med så hårda steg att de överröstade vägguret som precis slog åtta.

Jonas Bryntesson kunde finska, men han pratade alltid 8

Längtan hem1_converted.indd 8

2024-04-12 14:52

svenska med mig. Hans fru Britta hade berättat att hans mamma kom från Finland. Det var konstigt att han inte verkade vilja kännas vid språket, som om det inte var tillräckligt fint. Därför hade inte jag heller avslöjat att jag pratade svenska. Det var min hemlighet. Jag var stolt över att vara svenskspråkig, men det kändes bra att ha något som de inte kunde ta ifrån mig och som jag skulle behålla för mig själv. Det var svårast att inte avslöja det när jag pratade med Tuulikki, men jag brukade prata väldigt lågt med henne.

Det verkade ändå inte som om någon var intresserad av vad jag sa.

Klampande steg hördes i hallen och Britta kom in i matrummet. I släptåg hade hon Hilma, hushållerskan. Hon pratade finska, precis som Britta vars båda föräldrar var från Finland.

– Kära värld, sa Hilma, och som vanligt avtecknade sig djupa rynkor mellan ögonbrynen. De påminde om två metkrokar som pekade åt varsitt håll.

– Mår lillan inte bra?

Jag hade lyft upp Tuulikki ur barnstolen och hon tryckte pannan mot min hals, förutom att hon var lite kladdig runt munnen var hon inte alls varm.

– Gå Vi, sa hon och klamrade sig fast hårt, jag fick lossa lite på hennes ena hand eftersom det gjorde ont. Innan jag hann svara att hon mådde bra hade Britta kilat in sin hand mellan hennes panna och min hals. Hon smackade med tungan mot gommen.

– Feber, sa hon och sträckte ut händerna mot Tuulikki som skakade på huvudet.

9

Längtan hem1_converted.indd 9

2024-04-12 14:52

Britta vände sig snabbt om, men jag hann ändå se besvikelsen i hennes ögon.

– Det kanske är bäst att lillan stannar hemma från gudstjänsten. Kan Hilma se efter henne?

Det hördes en missnöjd hostning från Hilma. Jag visste att hon hade väldigt mycket att göra, för Britta hade bett henne att göra lunch åt kyrkorådet. De skulle ha möte i prästgården efteråt.

– Jag kan vara hemma och passa henne, skyndade jag mig att säga och Tuulikki borrade in ansiktet i mitt hår.

Jag såg hur Hilma andades ut och rättade till de silvriga lockarna under hättan som hon hade på huvudet. Hon var ganska snäll egentligen, men såg alltid trött ut. Det kanske berodde på att hon var hundra år, eller kanske inte riktigt så gammal, men hon såg verkligen uråldrig ut med rynkorna som var så många att de bildade ett rutmönster på kinderna. Jag undrade varför hon fortfarande arbetade.

– Kyrkoherden kanske tycker att Viivi ska vara med på gudstjänsten, sa Britta tvekande och flackade med blicken mellan mig och Hilma, som fnös lite innan hon vände sig om och försvann i riktning mot köket. Tuulikki gnällde till och mumlade något ohörbart mot mitt hår.

– Nej, Viivi har rätt, fortsatte Britta. Det är bäst att hon stannar hemma med lillan. Kyrkoherden kommer inte märka att hon inte är med. Kyrkorådet sitter längst fram och han kommer att rikta sin predikan till dem.

Jag andades ut. Förra söndagen hade både jag och Tuulikki varit med och det hade varit outsägligt tråkigt. Till slut hade det blivit väldigt jobbigt också, eftersom Tuulikki 10

Längtan hem1_converted.indd 10

2024-04-12 14:52

ville springa omkring. När hon inte fick göra det började hon krångla och till slut gråta så högt att det ekade i kyrkan.

Hon hade nog blivit lite skrämd av Jonas Bryntessons predikan också. Han hade nästan sett galen ut när han gick från att tala normalt till att höja rösten så mycket att han nästan skrek. Jag, som hade suttit bredvid Britta på första raden, hade sett hur spottet stänkt från hans mun. En gång läste jag om en hund som hade rabies och jag föreställde mig att det var så den hade sett ut.

Jag tog med mig Tuulikki in till rummet som de hade gjort i ordning till henne, för de hade ju räknat med att bara ta emot ett barn. I bokhyllan stod några leksaksbilar, en låda med klossar och en nalle. De två porslinsdockorna som suttit i barnsängen när vi kom dit hade jag satt högst upp i bokhyllan så att Tuulikki inte kunde nå dem. De såg alldeles för ömtåliga ut, och dessutom verkade de vara väldigt gamla.

Kanske hade Britta haft dem som barn?

Alla tavlor i rummet föreställde änglar eller andra religiösa motiv. Vid ena väggen stod en liten soffgrupp med en mönstrad soffa, ett bord och två stolar. Inträngd i ena hörnet fanns en smal säng som inte riktigt passade in i resten av rummet, i den sov jag. Britta och Hilma hade burit in den samma eftermiddag som vi kom till prästgården.

Den hade en hög, utsirad sänggavel och luktade starkt av desinfektionsmedel, men lukten hade börjat avta nu eller så var det jag som hade vant mig. Jag kunde varenda linje i den gröna medaljongtapeten för jag brukade följa den med fingrarna när jag inte kunde sova. Hemlängtan var som 11

Längtan hem1_converted.indd 11

2024-04-12 14:52

värst då, när jag tänkte på mamma, pappa, min storebror Kalevi, min bästa vän Liisa och så förstås Jere. Det var som om ett slukhål öppnade sig inombords. Saknaden värkte i hela kroppen. Jag hade redan skrivit tre brev till mamma, försäkrat henne om att vi hade det bra, för det hade vi …

Prästgården var stor, möblerna var fina och vi fick mycket och god mat. Tuulikki och jag var tillsammans, precis om jag hade lovat mamma.

Fast det var det där som jag inte skrev som var som en osynlig text mellan raderna och som jag hoppades att mamma inte uppfattade. Jag ville inte oroa henne, hon hade det redan så svårt med de ständiga bombanfallen, matbristen och pappa som var vid fronten. Jag kunde inte riktigt sätta ord på det själv, men det var något som var fel i det här huset. Allt såg så fint ut på ytan, men det var som om det fanns något dåligt också, något hotfullt som lurade i skuggorna. Huset var väldigt tyst. Inga skratt, bara klockorna som tickade och det svaga slamret från köket. Men även om jag inte kunde sätta ord på det, så visste jag i alla fall var det dåliga kom ifrån. Det hade jag förstått redan dagen efter att jag och Tuulikki kom till prästgården.

12

Längtan hem1_converted.indd 12

2024-04-12 14:52

Kapitel 2

Yllestrumporna kliade och skorna som Britta hade gett mig var lite för trånga och klämde över tårna.

– Klart Viivi måste ha nya skor när hon börjar skolan, hade hon sagt och ställt fram dem i hallen, blanksvarta och med höga skaft, helt olika mina egna ingångna kängor.

Utandningsluften stod som en rökpelare från munnen samtidigt som det vred sig som en urvriden skurtrasa i magen. Skolan var stor och hade samma färg som sand. Den påminde inget om min röda skola hemma, som var i trä och bara lite större än ett vanligt bostadshus. Den här skolan var enorm, som ett sjukhus eller kanske ett slott. Fast inte lika fin.

Jag var tidig, Britta hade sagt att hon skulle följa med mig, men Tuulikki hade gråtit och varit alldeles otröstlig när hon förstod att jag skulle gå iväg och skrikit ”Nej, Vi!”.

Till slut hade Britta lyft upp Tuulikki och sagt att hon skulle få karameller om hon var tyst. Hon verkade inte ha märkt att Tuulikki hade pratat svenska, istället hade hon kastat oroliga blickar upp mot övervåningen. Jonas Bryntesson hade inte kommit ner än. Jag hade smitit iväg medan de var i köket.

Jag tittade på den stora klockan som satt ovanför porten på skolbyggnaden, den var kvart i åtta. Fler och fler elever började komma. De gick över den kala skolgården som, misstänkte jag, var en stor grusplan under snön.

13

Längtan hem1_converted.indd 13

2024-04-12 14:52

Jag blundade och såg framför mig skolgården där hemma med äppelträden, vinbärsbuskarna och skogen bakom skolan där man kunde bygga kojor, leka kurragömma och klättra i träden. Jag kunde nästan förnimma doften av gran och mossa och känna solen som värmde mot kinden. Fanns skolan kvar? Klumpen i halsen växte.

– Är det där en av finnungarna?

Jag ryckte till, rösten var alldeles intill mig.

– Säkert, varför står hon och blundar? Är det något fel på henne?

Jag öppnade ögonen. Två flickor i min ålder stod bara någon meter ifrån mig och stirrade. Den ena hade mörkblont hår som stack fram under en mörkblå basker och en kappa i samma färg. Hon rynkade på näsan åt mig som om jag luktade illa. Den andra flickan hade en svart kappa och en vit angoramössa som påminde om den som Liisa hade haft och som försvann när de bombade hemma i Finland.

Annars var de inte särskilt lika, för även om jag tyckte att Liisa var söt så var den här flickan snarare vacker, hon såg ut som en bokmärkesängel med hår som bara var snäppet mörkare än snön och blå ögon inramade av så mörka ögonfransar att de såg målade ut.

– Varför säger hon ingenting?

Det var flickan med baskern. Hon synade mig uppifrån och ner med höjda ögonbryn.

– Hon kan väl inte svenska förstår du väl, svarade bokmärkesängeln och tog ett steg fram mot mig.

– Pratar du svenska? frågade hon och artikulerade så tydligt att hennes vita, jämna tänder syntes.

14

Längtan hem1_converted.indd 14

2024-04-12 14:52

Jag tvekade, skulle jag avslöja det nu? Kanske skulle det bli lättare att få vänner då. Men innan jag hann bestämma mig hade flickan i basker krokat arm med den änglalika flickan och dragit med henne bort mot skolan.

– Kom Svea, hon förstår inte. Mamma säger att finnungar är tröga och lite dumma i huvudet.

Något hett flammade upp inombords, men innan jag kom mig för att säga något hade de skrattande gått vidare bort över skolgården.

Jag knöt händerna hårt inuti tumvantarna. Finska barn är inte dummare än fisförnäma svenskungar, ville jag skrika, men istället svalde jag en massa kall luft och började hosta. Fler och fler barn strömmade över skolgården, den nyfallna snön trampades ner och fylldes med sulavtryck från hundratals skor. Gråten satt som klister i halsen, gjorde det svårt att svälja. Jag ville åka hem, hem till mamma. Jag hörde inte hit! De svenska rösterna studsade runtomkring mig, samtidigt som tårarna steg i ögonen. Jag tänkte inte gråta.

Plötsligt hörde jag en röst som stod ut bland de andra, det var som en melodi som jag kände igen. Jag vände mig om och sökte bland ansiktena. Det gick förstås inte att skilja ett finskt ansikte från ett svenskt, men så hörde jag rösten igen.

– Jag vet knappt vad de säger. När jag kom trodde jag att de visade mig var jag skulle sova, men det visade sig vara utedasset.

Skrattet som följde var smittsamt och lite hest. Nu fick jag syn på vem det kom ifrån – hennes hår doldes under en stickad mössa och hennes bruna ögon var glada och pigga.

15

Längtan hem1_converted.indd 15

2024-04-12 14:52

Hon gick bredvid en yngre, rödhårig flicka i grön duffel. Jag banade mig fram till dem.

– Hej, är ni också från Finland? frågade jag, lite dumt, eftersom jag precis hört hur de pratade finska med varandra.

– Ja, du med hör jag, sa flickan med skrattet.

Hon tog av sig vanten och skakade min hand upp och ner som en gammal gubbe.

– Jag heter Raili. Det här är Pirjo.

Hon nickade mot den rödhåriga flickan som log mot mig.

– Viivi heter jag. Är ni syskon?

Raili började skratta igen. Hon skrattade så högt att flera andra elever vände sig om och såg på oss.

– Tok heller, vi träffades igår. Våra fosterfamiljer känner varandra.

– Har ni kommit till bra familjer? frågade jag medan vi följde strömmen bort mot ingången.

– De är okej. Ungarna är snälla och tanten lagar god mat, jag har nog gått upp flera kilo sedan jag kom hit. Det är bra, då kan jag hjälpa mamma att bära in ved när jag kommer hem igen.

Hon sa det så naturligt att jag kände hur mina axlar åkte ner. Vi skulle få komma hem, klart vi skulle få det. Kriget kunde inte hålla på hur länge som helst.

– Vilken klass ska ni gå i? frågade jag och brydde mig inte om att några flickor bakom oss började viska när de hörde att vi pratade finska.

– 4c, sa Pirjo och ryggade tillbaka lite när hon tittade upp mot den stora skolan.

– Jag ska gå i 6b, sa Aili och jag i munnen på varandra 16

Längtan hem1_converted.indd 16

2024-04-12 14:52

och hon började skratta igen och den här gången föll jag in i skrattet.

Vi skulle gå i samma klass. Lättnaden la sig som bomull inombords.

En skarp, skorrande signal ljöd med ens över skolgården, det ringde in. Alla började gå med snabbare steg, en del till och med sprang.

– Nå, då får vi se hur den svenska skolan är, sa Raili och lät betydligt äldre än hon var.

Skolans ekportar var tunga upptäckte jag. En pojke som gick framför mig lät bli att hålla upp dörren och den slog i min axel. Breda stentrappor ledde upp till första våningen och vi följde strömmen upp.

– Vet du var klassrummet är? frågade jag Raili som gick bredvid mig.

– Min tant sa att det skulle vara på tredje våningen och att läraren skulle heta fröken Bengtsson.

Tant Britta berättade ingenting, ville jag säga. Utan Raili hade jag inte haft en aning om vart jag skulle gå någonstans.

Väggarna i trapphuset var kala, men jag upptäckte att trappstegen var fulla av fossiler. Jag skulle titta närmare på dem sedan, men nu gällde det att inte komma för sent.

Vid andra våningen stannade Pirjo. Hon hade tagit av sig mössan och höll den i handen och tittade sig osäkert omkring.

– Vill du att jag följer med dig? frågade Raili, men innan Pirjo hann svara kom en äldre kvinna fram till henne. Pirjo höll fram ett papper och kvinnan nickade, lade en hand på 17

Längtan hem1_converted.indd 17

2024-04-12 14:52

hennes axel och lotsade henne bort genom korridoren.

Det kittlade lite i bröstet när vi kom upp till den tredje våningen som delade sig åt två håll.

– Jag tror att det är åt det hållet, sa Raili och nickade åt vänster.

En svag lukt av blöta kläder letade sig genom korridoren och jag upptäckte att många redan hunnit hänga av sig sina kläder på krokarna som satt på väggen. Små led med elever hade bildats framför dörrarna och jag skyndade mig att knäppa upp min kappa.

– Ha, jag hade rätt, det är här, sa Raili och nickade mot en dörr där det satt en handskriven skylt som det stod ”6B” på.

Jag lirkade ur armarna ur kappan och skulle precis hänga upp den och min mössa när jag hörde en röst bakom mig som jag kände igen.

– Nej, det är inte sant, finnungarna kommer att gå i vår klass! Vilken mardröm!

18

Längtan hem1_converted.indd 18

2024-04-12 14:52