9789179793630

Linda Åkerström

Prolog ”Du kan tillverka ondska, men den är inte oövervinnelig. Djävulens harts kommer att förstöras den dag det föds ett flickebarn av halvsort, begåvat med den musikaliska förmågan och bärande på en vid blick. Den dagen barnet upptäcker att hon kan tala med de döda blir hon en mycket farlig flicka för dig, lövjerska. Om hon genomför det ödet förutspått möter du döden, din mästare förpassas till de grå bergens innersta hålrum och världarna förblir separerade.”

~5~

Klippiga stenar, rakbladsvassa och gråkalla, så långt ögat når. Luften är tung av något som får huden att krympa och hjärtat att tynga i bröstkorgen. Ingenting verkar växa här och överallt vilar något ondskefullt, tyst och avvaktande, likt ett rovdjur som bidar sin tid. Det tar en lång stund innan Heddy inser att hon måste andas lugnt för att få i sig det syre som behövs. Känslan är alltför lik ångest, den där sorten när man tror att man inte får luft och kämpar ännu mer, börjar andas kort och hetsigt och allt bara blir värre. Hon kan höra hur Rachel och Eli kämpar på samma sätt som hon. ”Försök andas lugnt, så går det bättre”, säger hon. ”Vad fan är det här för vidrig plats?” säger Eli och drar väsande andetag medan hon dunkar en knuten hand mot bröstkorgen. ”Som jag sa, ni befinner er på en plats där döden lever.”

Käkens röst är fylld av illvilja blandat med en dos sarkasm. ”Och vad exakt menas med det?” säger Heddy.

Det ihåliga skrattet hon hört från skelettdelen i ryggsäcken så många gånger de senaste månaderna ekar runt henne, och hon undrar igen vem den en gång tillhört … Vems var käken som hon grävde upp ur graven på kyrkogården i Ytterby i början av sommaren och nu bär omkring på? ”Vad exakt är det fröken Hedwig inte förstår med att ni

är på en plats där döden lever? Begriper ni inte att ni befinner er där den djupaste och uråldrigaste ondskan har sin boning sedan urminnes tider och att ni bokstavligen traskar rakt in i döden just nu? Men envisa som ni är, små eländiga människoyngel, så tror ni visst att ni är oövervinneliga. Det här är bockfotsmarker, något som känns oklart med det?” ”Var finns Manons viste? Du sa att det skulle vara här. Att det är själva utgångspunkten för att vi ska kunna ta oss vidare till den plats där skålen är nergrävd”, säger Heddy.

Olusten kryper längs nacken när hon tänker på skålen. Den som Lucaz måste ha använt för att dricka av Urvattnet och sedan grävt ner för att lyckas med sitt mål, att ingå förbund med den mörkaste av alla, eller hin håle, som Käken så käckt kallade honom. ”Vrid ditt lilla människohuvud till höger.”

Hon gör som Käken säger och upptäcker en öppning mellan två stenblock, som till skillnad från de andra stenblocken i omgivningen tycks rundade i kanterna, nötta av användning likt trösklar i gamla hus. Heddy kastar en blick på Rachel och Eli och nickar mot öppningen. ”Aha, där har vi alltså entrén till strömkarlens lilla skattgömma”, säger Eli och går genast dit.

Heddy stönar för sig själv, de har för ont om tid för att tillåta sig att dröja här. De måste se till att hitta den förbannade skålen. Enda chansen att bryta förbundet är att gräva upp den och sänka den i Stora Blåsjön hemma i Ytterby. Först då kan varken Lucaz eller ondskan själv verka i sin fulla kraft, inte ens med hartsen i sin ägo, även om den fortfarande är farlig i fel händer och också måste förstöras. ”Vi har inte tid, Eli. Vi skulle ju bara landa här för att sedan

~6~

~7~

Kapitel 1

Heddy

gå vidare till fots”, säger hon, men Eli har allt fokus på grottöppningen och svarar inte.

Heddy ser sig snabbt omkring, kan inte känna av någon annan. Det verkar inte finnas något liv alls här, och Käkens ord om att de traskat rakt in i döden känns kusligt sanna. De kommer förmodligen inte att överleva om de blir upptäckta. Hon möter Rachels blick och i en tyst överenskommelse skyndar de efter Eli. En liten del av henne är nyfiken också, och hon undrar vad de kommer att hitta därinne. Manon har ju i gud vet hur många hundra år stått på färjan som går över Urvattnet, fjorden mellan Bloksberg och Ytterby. Enda sättet att få kliva ombord och åka mellan världarna är att ha med sig något som han vill ha och betala med det, och det är de betalningarna som enligt Käken finns här i vistet.

Framför öppningen är det som en platå, marken är sliten och slät, i stendammet syns spår efter någon, förmodligen Manon. En stig slingrar sig bortåt, kanske från det håll Manon brukar komma. Eli har blivit stående framför öppningen. När Rachel och Heddy kommer ikapp och tittar in blir de också stående. ”Jag kan fatta att han numera hellre vill ha folks hemligheter än saker i betalning”, säger Rachel. Öppningen är stor, de tittar rakt in i något som ser ut att vara en stor grotta. Därinne glimmar och glittrar det av tusentals föremål, stora och små. Många fler än någon någonsin behöver, allra minst någon som bara kan lämna sin färja en timme om dagen.

Heddy går försiktigt in, vet ju inte vad som väntar, Manon kanske har enorma drakar som vaktar hela härligheten.

Inget händer. De ställer sig mitt i den stora grottan. Här och

där står ljusstumpar och brinner på små klippavsatser. Lågornas ljus reflekteras i de tusentals glittrande föremål som står uppradade längs väggarna, ligger i högar, hänger från taket, står staplade på varandra … Guldiga bägare, ringar, kristallskålar, enorma golvljusstakar i något glittrande silvrigt material, diamanter, stora och små, halsband som hänger i krokar från taket, enorma speglar med guldramar … Heddy förstår precis vad Rachel menar. Manon måste ha tröttnat på att ta saker i betalning för längesen, han har ju redan allt. ”Vad ser du?” säger Käken förväntansfullt. ”Har du aldrig varit här?” ”Nej, tyvärr. Det är få förunnat att ha stigit in i Manons gömma. De flesta som försöker har förolyckats på vägen. Ska du säga vad du ser eller tycker fröken det är roande att spela viktig?”

Heddy sväljer ner irritationen, vet att välja sina strider med Käken. ”Guld, diamanter, silver, dyrbarheter … skatter.”

Eli vänder sig hastigt om när Heddy säger ordet skatter. ”Kan det vara det här Aurelia menade med där skatter göms, i boet?” säger hon. ”Att hartsen finns här?” Hon gör en gest med handen över Manons glittrande skattgömma.

Först låter det så rätt att ett litet hopp tänds, tänk om det verkligen är så. Tänk om hartsen finns här bland allt guld och bara väntar på att de ska hitta den? Men så lugnar hon sig och tänker till. Hur skulle den ha hamnat här? Om Lucaz har fått tag på den, vilket Heddy är rätt säker på, kommer han inte att lämna den ifrån sig annat än till en ny spelman, och då kommer hartsen på nytt användas till att spela hit folk från människosidan för att tömma dem på blod.

~8~

~9~

Hon rycker till när en skugga rör sig vid väggen. Innan hon inser att det bara var ett av ljusen som fladdrade till har hon tagit ett klumpigt steg framåt och stött till en bägare med foten. Bägaren rullar iväg med ett skrammel och hon stelnar mitt i steget. Rachel och Eli har också stannat. Hjärtat bultar medan ljudet studsar mot väggarna. När ekot till sist klingat av är hon klibbig av svett. ”Förlåt”, viskar hon. ”Vi borde gå innan det kommer någon”, säger Rachel, fortfarande utan att röra sig. ”Vi hinner leta först, vi måste i alla fall försöka nu när vi är här”, säger Eli. Utan att invänta svar börjar hon gräva bland pärlor och smycken. Det spröda klirret från silver- och guldföremål som stöter i varandra ekar i grottan. Inte lika högt som ljudet från bägaren, men det räcker för att göra Heddy orolig. Hon känner sig också obehagligt iakttagen, som om väggarna har ögon. ”Sluta”, väser hon.

Eli bryr sig inte, hon letar bara vidare. ”På riktigt, Eli, sluta!” ”Tänk om hartsen faktiskt är här då?” säger Rachel försiktigt. ”Och vi missar den?”

Heddy känner skamvärmen sprida sig. Hemligheten hon burit på så länge skaver. Hon borde ha berättat för Rachel och Eli om hartsen från allra första början, att hon själv hade den hela tiden. Och nu är alltihop ännu värre, nu när den är tillbaka bland svartalverna. Hon minns hur halskedjan skar till i huden när Grani ryckte av henne lurstenen under överfallet i Frostes läger, och hon antar att han gav halsbandet till

Lucaz. Hon sväljer när hon föreställer sig Lucaz min när han öppnar lurstenen och får syn på den hett eftertraktade hartsen. Hon måste få de andra vidare nu, de måste hitta skålen.

Sedan hartsen. Det värsta är att det förmodligen krävs ett nytt besök i det förbannade Svartfästet för att hitta hartsen. Hon kan knappt tänka på att ta sig dit igen, till den vedervärdiga muromgärdade borgen, med burar avsedda för människor, som tronar på kullen i Svartsten, den del av Bloksberg som Lucaz olagligt byggt upp till sitt välde. Hon betvivlar att de kommer att komma undan med livet i behåll en tredje gång. ”Jag tror inte hartsen är här”, säger Heddy.

Eli verkar inte höra, hon bara fortsätter leta, flyttar på bägare och stora silverfat. Rachel står fortfarande avvaktande med händerna i sidorna och Heddy upptäcker att Rachel tittar på henne. ”Varför tror du inte att den är här? Det låter ju precis som platsen Aurelia nämnde, bland skatter i boet?”

Heddy rycker på axlarna. ”Jag tror bara inte det”, mumlar hon.

Rachel väntar, hennes tystnad kryper in under huden, medan skramlet från Elis hartsjakt fyller grotthålan. Händerna känns klibbiga. De gör ju det här ihop, Heddy borde berätta hur det ligger till. De kommer att slå ihjäl henne när de inser hur stor fara hon utsatt dem för genom att ha behållit hartsen ända sedan den där ödesdigra midsommarfesten på bryggan.

Något får Eli att avbryta sin ivriga jakt och komma och ställa sig bredvid Rachel. Såklart. Aldrig bredvid Heddy, trots att de numera faktiskt samarbetar, till och med kan kalla sig vänner.

Hon ser dem stå där som en enad front. Handen söker sig mot lurstenen som hon fick av Eli medan de fortfarande var

~ 10 ~

~ 11 ~

hemma, den har blivit som en del av henne, men den hänger ju inte längre där och handen sjunker ner igen. ”Har du tappat halsbandet?” säger Eli. ”Det …” Heddy tittar upp, möter deras blickar. De två som har följt henne ända hit, som alltid ställer upp. Hon är skyldig dem sanningen. ”Det blev stulet”, säger hon. ”Va? Av vem, när då?” säger Eli. ”Under överfallet i lägret. Grani ryckte av kedjan och tog lurstenen.”

Det blir tyst igen. ”Varför då? Vad skulle han ha den till?” Eli ser osäker ut, som om hjärnan börjat tänka på saker som hon inte tror på.

Rachel tar ett kliv fram. ”Ja, varför då?” säger hon och tittar på Heddy. ”Avslöja inget, gör det inte, de blir rosenrasande, avundsjuka, begärliga, tro mig.” ”Jag vet inte.”

~ 12 ~

Kapitel 2

Hanne Hanne kan inte hejda sig. Hennes skrik ekar ut över Urvattnet, som ligger där stilla och tyst. Halvungen stod ju här nyss, bara ett par meter framför henne, livs levande fastän hon borde vara död, dödad av Elda och hennes två larviga skogsrån. Och nu är hon borta. De måste ha fått tag på gofdelar någonstans och förflyttat sig med dem. Hon kan inte fatta vilken otur hon har. Den förbannade Aurelia lurade henne också in i det sista, såg till så att Hanne gick miste om uppgiften som strömvaktare mellan världarna. Det som hon suktat efter och jobbat för så länge. Bara tanken på att få makten över färjan, bestämma vem som får åka med och låta dem betala med information, har alltid fått henne att rysa av fröjd. Och inte skulle hon bli fast på färjan heller, som Manon, hon som är oregistrerad varkatt kan komma och gå som hon vill, överallt.

Inte ens fängelset kunde hålla kvar en varkatt. Hon skulle gett bra mycket för att se Eldas min när hon upptäckte att Hanne rymt från Rådets fängelse. Hanne fnyser. Vad trodde de egentligen? Att hon skulle gå med på att sitta där på livstid, bara för att hon förvridit huvudet på Rådets idiot till ordförande och fått honom att skriva över ordförandeskapet på Hanne innan hon avslutade honom med lite gift. Ilskan bränner till och hon knyterna nävarna. Nu blev det istället Elda som fick den posten, alltid den där Elda, överallt är hon i vägen. ~ 13 ~

Hanne vrider förbittrat på huvudet och ser att färjan ligger kvar. Fast färja och färja, den liknar mest en gammal träflotte.

Manon står tyvärr också kvar på den. Strömkarl, det var ju den titeln Hanne skulle få. Hon ser med avsmak mot hans bröst. Skjortan är uppknäppt och i bröstkorgen har ett sorgehål bildats. Ur hålet sipprar blodet och innanför kan hon se hjärtat pumpa. Det märkliga med sorgehål är att blodet aldrig når marken, det tycks heller aldrig sina. Kärlek. Hon kröker äcklad på läppen. Där ser man vad det kan göra med en. Men aldrig hade hon väl anat att Aurelia betydde så mycket för honom att han skulle börja blöda av sorg när hon dog.

Usch. Här tänker hon inte stanna. Hon letar innanför kläderna och hittar flaskan med osynlighetsbrygden, Perfecto invisus. I en annan ficka får hon tag på en påse med ett par torkade gofbitar i, som hon lyckats byta till sig av Vemma.

Det kan inte hjälpas, hon behöver använda dem redan nu, hon hörde vad halvungen sa för plats och dit tänker Hanne också bege sig. Halvungen ska få klämma ur sig en del svar om varför hon lever. Om Elda inte slutförde uppdraget att döda henne har hon handlat mot lagen, vilket skulle kunna vara till fördel för Hanne. Dessutom är det lika bra att hon gör sig av med den där människovalpen som hon råkade bita en gång när hon var i kattskepnaden. Det blir bara besvärligt om det ska gå omkring en till varkatt här.

Hanne kastar en sista blick på Manon. Stören han styr färjan med har han lutat mot den enda stolen och han tycks ha tappat sitt munläder, vilket är positivt eftersom han ändå aldrig haft något vettigt att säga. ”Manons viste”, säger hon och kramar gofköttet i handen.

~ 14 ~

Kapitel 3

Lucaz Lucaz skyndar på stegen över borggården. Allt är förberett.

Nu är det bara att invänta Elda, för hon är på väg mot Svartsten för att ta sig in och försöka bekämpa det fäste han byggt upp här, det är han säker på. Hon känner honom så väl att hon förmodligen för länge sedan räknat ut att han planerar ett uppror för att ta makten i Bloksberg. Det enda hon inväntat för att lagligt gå in med hären är tillräckligt med bevis och det fick hon under invigningen av Arenan när hon såg människorna. Han ler för sig själv, enfaldigt av henne att förvisa honom hit och tro att han skulle följa löftet att leva efter Rådets lagar.

Han kommer in i Vivarum homeus, saktar ner och ser sig omkring. De guldfärgade gallerdörrarna till burarna har klarat sig ganska bra, de är bara lite sotsvärtade, men inte en enda människa finns kvar innanför dem. Han behärskar sig från att vråla rakt ut i frustration, bara näsvingarna rör sig.

Lucaz går raskt vidare in genom nästa port, tiden är knapp, han måste skynda sig. Ändå stannar han till när han kliver in på Arenan. Den som skulle bli själva symbolen för att makten nu ligger i Svartsten och hos honom, inte hos Elda och hennes Råd. Han ser ut över den cirkelformade skådeplatsen. Hela den magnifika, upprustade, mer än tusen år gamla Arenan är fullständigt förstörd. Nu har de ändå fått bort alla kropparna som låg kvar efter det förbannade upproret, då halvungens ~ 15 ~

blåa eld rullade fram och tillbaka som ett levande monster och slukade allt som kom i dess väg. Ändå är det en sorglig syn, och den rispar och sticker i Lucaz, hämndkänslorna far som en storm inuti. Det här kommer hon inte att komma undan med, halvmänniskan. Inte hans före detta son heller.

Svikaren. Arve. Hur kunde han välja henne, efter allt Lucaz gjort för honom? ”Elda har omringat Svartsten, regent Lucaz. Hären står en bra bit ut, men de kommer garanterat att ha nått fram och brutit igenom murarna runt borgen inom ett urvarv.”

Lucaz vänder sig om när han hör Granis röst, känner en märklig förväntan, trots att han inte har några människor kvar och därmed inget blod som kan ge honom oövervinnelig styrka. Det stör, men oroar honom inte, han vet att det bara är en tidsfråga innan han kan hämta nya. ”Det var på tiden. Då är det dags för nästa drag. Förbered intåget i Bloksstad. Jag ger mig av till Heidar, men möter upp er på Utsikten vid Bloksstad om ett urvarv. När vi tagit kontrollen över Bloksstad är nästa mål Elda. Hämta henne och så många rådsmedlemmar som möjligt och fängsla alla.”

Grani nickar kort, vänder om och försvinner iväg över Arenan och ner till de underjordiska gångarna där alla i borgen för tillfället har bosatt sig för att hålla sig så säkra som möjligt.

Lucaz går tillbaka till Vivarum homeus och slinker ut genom den lilla bakporten i muren. Han har redan allt han behöver, har burit allt det viktigaste med sig hela tiden sedan invigningen och upproret. Snart har han makten över hela Bloksberg i sin hand och därmed makten över Urvattnet. Sedan kommer även människovärlden att ligga under hans styre.

Det är bara en liten oro som stör – han följer inte Adamus

instruktioner i exakt rätt ordning; Döda halvungen. Du har fått tag på hartsen, nu måste du säkra den. Han intalar sig att det inte spelar någon roll, han ska döda henne tids nog, men hans plan är mycket bättre. Om han hämtar människoblodet först kommer det att bli så mycket enklare att döda henne, ingen, inte ens en halvmänniska kan mäta sig i styrka med en svartalv som fått i sig människoblod. Han hinner inte tänka tanken klart förrän det krafsar vid halslinningen och nyper till i huden, så hårt att ögonen tåras. Lucaz anstränger sig för att inte slå till den vedervärdiga fjädern som satt sig fast där efter hans avtal med Adamus. Istället skyndar han sig att fylla huvudet med tankar på hur han ska döda halvungen och strax lugnar fjädern ner sig och kryper belåtet ner innanför kragen igen.

Lucaz vill slita bort den, kasta den i elden och sedan skrubba huden där den suttit så ren att det svider, men fjädern sitter orubbligt fast. Han tar ett djupt andetag, motar bort alla tankar som kan tänkas få fjädern att reagera igen, och börjar gå.

Tyst och snabbt tar han sig fram genom det böljande manshöga gräset och nerför slänten. Gräset har växt upp igen, det syns inte längre några spår efter den rullande blåa eld som for fram här för några månvarv sedan. Snart är han i kanten av Dunklet, köpkvarteret i Svartsten. Kommersen är igång som vanligt, dock något stillsammare än vanligt, efter upproret på Arenan är alla på sin vakt. Ett litet hyde korsar gatan framför honom, gör en ful grimas och fortsätter in i en gränd. Från ett par omkullvälta soptunnor hör han några marknissar gräla och en vagabond med slokhatt skyndar iväg med en käpp över axeln och sina ägodelar i skinnpåsen som hänger i ena änden.

Det ruvar en tigande vaksamhet över staden, av en sort som Lucaz aldrig känt av förut, som om alla bara inväntar nästa

~ 16 ~

~ 17 ~

Den rostiga och skeva skylten med den snirkliga texten Bloksbergs Musicalia hänger stilla. Till och med vädret tycks avvakta i tyst väntan på vad som ska hända härnäst. Lucaz skjuter upp dörren. Dörrklockan pinglar till och han hör ett fräsande ljud från disken. Heidars markskorre stirrar på Lucaz genom burgallret, drar upp läpparna och blottar tänderna i ett sylvasst grin, vänder ändan mot honom och går tillbaka in i sitt bo.

Heidar syns inte till och för första gången känner Lucaz ett styng av stress. Tiden rinner iväg! Han ska just ropa ut honom från sitt kyffe bakom disken när Heidar tittar fram mellan de mörkt röda och något malätna draperierna som hängt där så länge Lucaz kan minnas. ”Regent Lucaz, ser man på, välkommen”, säger Heidar, uppenbarligen utan att mena det. Händerna far ner och upp ur rockfickan och blicken fladdrar från det ena till det andra. ”Det är dags, Heidar, jag behöver din hjälp nu.”

Heidar bleknar och vrider sina händer, kommer på sig själv och trycker ner dem i rockfickorna igen. ”Redan, regent Lucaz? Jag vet inte vad jag ska säga, jag har inte övat på långt när tillräckligt för ett så … eh, ärofyllt

uppdrag. Jag är rädd att det kommer att misslyckas om det ska ske så snart, jag …” ”Det finns ingen tid, vi måste ta risken, Svartsten är i detta nu i fara och därmed även styret vi byggt upp här, är det vad Heidar önskar?” avbryter Lucaz och spänner blicken i instrumentmakaren. Det irriterar honom att han är så vek. ”Nej, nej, självfallet inte, jag ska givetvis göra vad jag kan för att bli regentens nye spelman och spela över människor från den andra sidan.”

Irriterande nog rabblar han upp det som om det vore inövat, utan minsta ton av förväntan. ”Bra. Har du hartsen?”

Heidar rycker till som om Lucaz hade skickat en brännstråle på honom, nickar och försvinner in bakom draperierna, men kommer strax ut igen. I handen har han en liten träask.

Han fäller upp locket och håller fram asken mot Lucaz. Inuti är den klädd med vinröd sammet och på sammeten ligger hartsen fastknuten med ett tunt silkesband. Lucaz tar loss den och sätter den till näsan. Jo, nog doftar den strävt och metalliskt, precis som den hartsen ska göra. Däremot känner han inte minsta rörelse i den, som Arve nämnde en gång, men han antar att det är för att han inte har den musikaliska gåvan. Han knyter handen runt den och genomfars av en underlig känsla av eufori. Tänk att han hittade den. ”Det är rätt harts, jag lovar dig, regent Lucaz”, säger Heidar och får två röda fläckar på kinderna. ”Så du fick upp halsbandet?” säger Lucaz och minns med irritation att han själv inte lyckades öppna den där blå stenen.

Nu nickar Heidar och ser mycket nöjd ut. ”Jajamän, det gick till sist, jag var tvungen att använda en

~ 18 ~

~ 19 ~

drag. De är inte dummare än att de förstår att Elda är på väg.

Ingen, absolut ingen, får hämta människor. De förstår också att Lucaz tänker bjuda på motstånd.

Lucaz ser sig om över axeln och börjar gå längs gatan, där alla tystnar i takt med att han blir igenkänd. Han nickar åt de smutsiga gycklarna och lurendrejarna, åt butiksinnehavarna som kikar ut bakom gardinerna i fönstren. Ibland får han ett flyktigt leende till svar, mer ofta en kort nick. Det är som det ska vara. Fruktan blandat med inställsamhet.

uråldrig variant av lås-upp-besvärjelsen, och då gled halvorna isär och där låg den.” Pekfingret darrar lite när han pekar mot hartsen som Lucaz fortfarande håller mellan tummen och pekfingret.

Lucaz nosar på den igen. Visst luktar den som den ska?

Han drar in doften igen, rynkar pannan. ”Är allt som det ska, regenten?”

Heidar slickar sig om läpparna, och pannan blänker. Svettas han? Lucaz stirrar på honom, sedan räcker han fram hartsen. ”Spela, tack.”

Blodet svischar till i Heidars ådror och markskorren som smugit fram till gallret igen ger ifrån sig ett kort, väsande skrik, rusar tillbaka in i boet och smäller igen dörren efter sig. ”Sa jag något olämpligt?” ”Nej, inte alls, men är du säker på att jag ska spela så du hör?” säger Heidar utan att göra någon ansats att ta emot hartsen. ”Naturligtvis.” ”Öh, visst, givetvis. Jag ska bara hämta ett lämpligt instrument då, vänta lite.”

Heidar går runt disken och tar ner en fiol från väggen.

Sedan försvinner han in bakom draperiet igen och kommer tillbaka ut med en stråke i handen. Lucaz känner genast igen håret som är monterat på stråken. Långt, blankt och svart.

Det är människohåret som Heidar visade honom sist han var här. En liten darrning går genom kroppen på honom, han kan känna doften, människodoften, och åh … den känns bekant?

Han drar in de ljuvliga doftpartiklarna i näsan igen, kommer på sig själv och ser att Heidar stirrar på honom. Han besinnar sig, rätar upp sig. ”Låt höra”, säger han och lägger hartsen på disken.

Handen darrar när Heidar tar upp den, förmodligen för att det är den hartsen. Den väcker både fruktan och habegär hos de flesta. Lucaz ser på när Heidar drar med hartsen över stråken, fram och tillbaka. Stråna blir om möjligt ännu blankare och till sist är Heidar nöjd, lägger hartsen i asken och fiolen tillrätta under hakan. Sakta fyller han det överbelamrade rummet med toner så mjuka och lätta att till och med Lucaz får lust att sluta ögonen och bara lyssna. Det gör han förstås inte, han försöker bara känna om tonerna drar i honom. I samma stund slutar Heidar att spela. ”Varför slutade du? Spela mer, tack.” ”Tyvärr, jag blir för påverkad. Du vill väl att jag är vid mina sinnens fulla bruk inför uppdraget?” säger Heidar och höjer hakan en aning.

Lucaz blir för ett ögonblick svarslös. ”Självklart, men jag kände inte någon enorm dragningskraft, och jag vet hur den ska kännas.” ”Utan att verka mästrande, regenten, jag är inte Arve, jag har inte samma kraft som han har, det nämnde jag för dig när du bad mig utföra det här uppdraget och jag kan inte garantera att jag lyckas.”

Lucaz tar ett kliv närmare disken, vilket får det att rycka i en muskel i Heidars kind, men han står kvar fastän han ser ut att vilja fly in i verkstadskyffet bakom draperierna. ”Självklart kommer du att lyckas, eller hur?”

Tystnaden som uppstår under några sekunder vibrerar. ”Absolut, regent Lucaz.” Heidar harklar sig, kramar så hårt runt fiolens hals att fingrarna nästan vitnar. ”När vill du att jag åker över?” ”Nu.”

~ 20 ~

~ 21 ~

Hanne landar på fötterna strax intill vattenfararens skattgömma. Det var längesedan hon var här och nyfikenheten river och sliter i henne. Undrar om hans berg av inkasserade skatter har växt, eller om han tröttnat på guld och diamanter och annat krimskrams och enbart ägnar sig åt att samla på folks hemligheter nu. Luften här är som vanligt torr och tunn, och hon vet att hon måste ta medvetna, lugna andetag för att det inte ska kännas som om hon inte får någon luft.

Hon kontrollerar att hon fortfarande är osynlig och smyger sedan försiktigt närmare vistet. När hon står vid den platta stenhällen framför grottans öppning hör hon röster och ilskan bränner till. Trodde de att de kunde smita från henne? De ljusa rösterna hörs tydligt, har de där flickungarna verkligen inget förstånd? På vissa ställen gör man bäst i att hålla tyst.

Det skulle vara intressant att se deras miner om den där gamla klövfoten dök upp här.

Hon går lite närmare. Rösterna kommer inifrån grottan.

De kunde väl inte låta bli att gå in, den där skatten har dragit folk till sig förr. Undrar om de vet vad som händer om de får för sig att ta något från grottan? Att den som försöker stjäla ett endaste föremål här sugs in i och blir en del av grottans vägg.

Där får de sedan sitta och ha glittret framför näsan utan att kunna ta det. Hon flinar till. Oavsett så är det här perfekt, nu

har hon dem, den här gången kommer de inte undan. Hon går blixtsnabbt igenom den nya planen i huvudet – gå in osynlig, snabbt skicka en sövande besvärjelse på halvungen, sedan döda varkatten. Ta med den sövda halvungen ur grottan, transferera dem båda tillbaka till Bloksstad och sedan tvinga ur henne information om varför hon fortfarande lever. Hanne har också en stark känsla av att halvlingen vet var hartsen kan vara. Den behöver Hanne nu. Hon tänker hitta den och ta den till Adamus. Med hartsen som bytesvara kommer hon att kunna förhandla sig till positionen som strömkarl, det är hon säker på, och då blir gränsmakten hennes.

Den svarthåriga lämnar hon bara här. ”Vi borde gå nu, inte dröja oss kvar”, säger en av dem.

Det klirrar och skramlar från grottan och Hanne går närmare. Därinne står halvungen och den svarthåriga och tittar på när den där eländiga varkattsungen gräver bland pärlor och kristallskålar som om det vore en sandlåda, inte en samling för en strömkarl som vaktat en färja i hundratals år. Hon lyssnar på deras käbbel ett tag till, smyger sedan lite närmare. Det är i sanning en tillfredsställelse att kunna höra vartenda ord de säger utan att de har en aning om att hon är här. ”Jag tycker att vi ska leta efter skålen först”, säger halvungen. ”Men nu är vi ju här, ska vi inte passa på att kolla igenom skattgömman åtminstone? Tänk om hartsen ligger här och vi missar den”, säger varkattsungen och fortsätter gräva bland glittret.

Hanne stelnar till. På det viset. De är ute och letar harts minsann. ”Jag känner av den, jag vet om den är i närheten och den är inte här”, fräser halvungen tillbaka.

~ 22 ~

~ 23 ~

Kapitel 4

Hanne

Hanne går ytterligare några steg närmare. ”Vad tycker du, Rachel?” Varkattsungen vänder sig mot den mörkhåriga. ”Jag tycker vi gör som Heddy säger”, svarar hon.

Varkattsungen himlar med ögonen. ”Självklart, vad hade jag annars trott.”

Hon viftar med armen och Hanne hoppar till när den skiftar till ett pälsklätt kattben och tillbaka igen. Flickan skrattar, som om hon gjorde det medvetet bara för skojs skull. Hur kan hon? Att vara varkatt är inget skämt, det är på största allvar och något man måste hålla hemligt, bevara, utnyttja.

Förbannade människovalp, om hon får leva kommer hon att avslöja för hela världen vad hon är och även vem som skapade henne. Då är Hannes bästa hemlighet röjd. Det får inte ske, inte på några villkor, sin oregistrerade varkattsegenskap vill hon behålla för sig själv. Hon vågar inte ta några risker, hon måste döda henne, nu direkt. Halvungen får hon ta itu med sedan, även om hon inte har hartsen så vet hon något om den, det är Hanne säker på. Hon går lite närmare. Gör sig beredd, skiftar över till varkatt och ställer sig tätt bakom halvungen, smyger sedan sakta fram mot varkattsungen.

~ 24 ~

Kapitel 5

Arve Han snubblar ut genom dörren från lövjerskans stuga, stöter till hinken med de döda råttorna och ögongloberna så att en av dem ramlar ur och rullar nerför trappen. Lukten av förruttnelse och uråldrig hud avtar något när han kommer ut i luften och han lyckas hålla illamåendet som guppar i halsen i schack. Du förbinder dig till att bli vår spelman igen. Lövjerskans ord ringer i huvudet. I handen har han den lilla glasflaskan, hennes brygd skimrar inuti den. Det kväljer i halsen bara av tanken på att dricka den. Gör han det är han fast att lyda under lövjerskan och den som rör sig i de grå bergen, som Arve numera vet inte bara är någon sägen. Den onda varelsen som hon kallar sin herre. Han kommer att tillhöra dem för alltid. Aldrig mer kunna gå tillbaka till det liv och de personer som finns i hans närhet nu. Illamåendet växer. Men dricker han den kommer han också att hitta hartsen och kan hålla den borta från både Lucaz och halvflickan. Han håller upp flaskan, stirrar på brygden som skimrar och rör sig, tycker sig se Heddys ansikte speglas i den. Hennes djupt mörkblå, lätt sneda ögon, de taggiga hårtestarna … En enorm längtan flammar upp, hur ska han kunna leva utan henne? Så fort hon är i närheten dras han till henne som en magnet, han vet inte varför, det har bara varit så från den där första gången han såg henne i vassen vid bryggan i Ytterby. ~ 25 ~

Hon är som en borttappad bit av hans själ.

Det börjar skrapa och väsa bakom honom och när han ser sig om över axeln upptäcker han att de fem döda råttorna på trappen nu rör sig och smyger efter honom. Han får kämpa för att inte skicka en besvärjelse på dem, det är troligen inte rätt drag just nu. Bara gå, mumlar han för sig själv. Bara gå, rak i ryggen, titta inte bakåt.

Han följer stigen in i skogen där allt påminner om en förruttnelseprocess som aldrig tar slut, där träden är så gamla att ingen vet hur länge de stått här. Här där all tid är ute, ändå finns allt kvar, år efter år. Råttorna fortsätter följa honom en bra bit till innan de till sist stannar upp. Han glömmer bort sig och vänder på huvudet, genast reser sig råttan längst fram på bakbenen och stirrar på honom i några sekunder innan den vänder tillbaka med de andra efter sig.

Han ryser till och fortsätter framåt. Flaskan känns obehaglig att bära på, han stoppar ner den i rockfickan, nu slipper han åtminstone hålla i den. Nej, aldrig att han tänker dricka hennes vedervärdiga brygd. Då är han ju tillbaka där han en gång började, som spelman åt någon som söker makt. Det måste gå att hitta hartsen ändå, utan sinnesförvrängande brygder. Tänk om han har fel, kanske Heddy faktiskt inte är så farlig som han tror, även om hon är den halvmänniskan? Han klamrar sig fast vid tanken. Rättfärdigar den. Han känner henne, vet vem hon är. De har ju tillbringat mycket tid ihop, pratat om nästan allt, tränat stridsteknik ihop, suttit tysta intill varandra medan urvarv efter urvarv passerat, skrattat, fritagit Lucaz fångar. Inte en enda gång har hon dödat eller skadat någon, inte mer än i självförsvar. Å andra sidan sägs det att den halvmänniska som storm-

svalan pratade om är den farligaste, mest beräknande och intelligenta varelse som finns. Hon kanske gör allt medvetet, spelar ett spel och bidar sin tid för att kunna slå till i exakt rätt ögonblick. Han gnuggar sig i ögonen, över kinderna, försöker hitta svar, försöker förstå och tänka klart. Men bilderna skiftar hela tiden, och allt folk säger krockar, det är ord mot ord. Å ena sidan Froste som hävdar att allt prat om farliga halvmänniskor är förlegat. Rachel och Eli som fnyser när han säger något om att de är farliga. Alla utlagi som håller med Froste. Å andra sidan Lucaz som är övertygad om att de måste utrotas för att de är farliga, samt för att vara säker på att den halvmänniskan profetian menar dör. Det är han inte ensam om. De flesta invånarna i Bloksberg är säkra på att det är så det måste vara. Det är den sanning Arve haft med sig hela livet.

Han suddar snabbt bort bilderna och koncentrerar sig på att tänka ut vad han ska göra härnäst. Det han vet med säkerhet är att hartsen måste förstöras. Heddy får inte komma över den, och ingen annan heller. Även om det är Lucaz som sagt det, är det i alla fall något som Arve fortfarande tror på.

Om den halvmänniskan kommer till makten innebär det att Bloksbergs befolkning kommer att vara underordnad människorna. Lucaz berättelser om tortyren som människorna utsatte den magiska befolkningen för för hundratals år sedan sitter stadigt i ryggmärgen.

Arve stoppar ner handen i fickan igen, känner den lilla glasflaskan med fingertopparna. Ryser. Nej, det måste gå på något annat sätt. Han måste kunna hitta hartsen ändå. Den enda som kan ha fått tag på den är Lucaz, och han borde rimligen ha gett den till Heidar för att låta honom spela hem nytt blod

~ 26 ~

~ 27 ~

från människosidan. Arve drar en suck av lättnad. Bra, det är dit han ska. Bloksbergs Musicalia.

Han ska hitta hartsen och gömma den. Då kan varken Lucaz eller människorna ta makten. Elda förblir den som har makten här medan människosidan sköter sig själva, precis som det varit tidigare. Det är det bästa. För alla.

Kapitel 6

Eli Eli studerar Heddy, hur hon plockar med händerna och håller sig undan. Det är ingen tvekan, hon döljer något, eller vet något som hon inte talar om. Eller är det hon själv som är överkänslig och övertolkar? Heddy är kanske bara ledsen över att halsbandet är borta. När hon tänker efter så har Heddy burit det dygnet runt sedan Eli gav det till henne den där gången tidigt i somras, då när de försökte hitta Aurelia och kom till hennes antikvariat i Stenvik. En present från henne, Eli. Hon sväljer och ser på Heddy med en ny känsla. ”Det finns säkert fler likadana halsband i antikvariatet.” ”Va? Jovisst”, säger Heddy och ser ut att slappna av lite. ”Men man kan ju undra över varför den där Grani tog det.

Tyckte han bara att det var fint, eller vad var grejen, liksom?” säger Eli. ”Jag trodde han skulle ta mig, men så kom ju Arve och Grani kanske bara fick tag i halsbandet och drog av det. Förmodligen har han slängt det i skogen någonstans.”

Det är något med Heddys sätt att säga det som inte låter äkta, det är som om hon övat in en förklaring. ”Öh, ja, så kan det förstås vara”, säger Eli. Hon kastar en blick på Rachel, som inte rör en min. Uppenbarligen funderar hon också över hela grejen. Så rycker hon till och pekar på något bakom Eli.

~ 28 ~

~ 29 ~

”Vad i helvete, akta dig, Eli!” skriker hon och drar upp en kniv ur fickan.

Eli vänder sig om och befinner sig öga mot öga med en grå katt. Under några sekunder stirrar de på varandra medan Eli kämpar för att komma på var hon har sett katten förut.

Så inser hon att det är katthelvetet som bet henne i handen när de skulle ta sig över till Bloksberg första gången. Hanne.

Varkatten. Den jävla, sviniga Hanne som tillfogade henne all den här smärtan och gjorde henne till en varkatt. ”Eli, du lilla människovalp. Du kan inte fortsätta vara varkatt, det förstår du väl?” Rösten är Hannes. Eli ser förvirrat på Rachel och Heddy, de ser oförstående tillbaka. ”Hörde ni också vad den sa?” säger hon, och Rachel höjer ögonbrynen. ”Vem?” ”Katten.”

Rachel skakar på huvudet. För första gången kan Eli relatera till hur Heddy har haft det när hon hört de döda på kyrkogården, eller Käken i väskan. Det är en overklig och skrämmande känsla.

Hon hinner precis registrera hur katten mjukt kryper ihop för att ta ett språng mot henne innan hon har den över sig och slås till marken. Eli rullar runt flera varv, kroppen känns med ens liten, slaget utlöste ett skifte. Hon snor runt och parerar precis en ny attack från den grå katten. Allt snurrar, var kom den ifrån? Är Hanne Manons egen vaktare, eller vad fan är det fråga om? ”Din lilla dumsnut.” Kattens röst tränger in i huvudet medan den blixtsnabbt ger henne en ny smäll, så hård att hon far omkull med stjärnor dansande framför ögonen. Eli kämpar

sig upp igen. Den grå katten rör sig smygande i en halvcirkel, avvaktande. Bakom den skymtar Eli Rachel med en kniv i handen. Hon ska precis kasta den när katten slänger sig åt sidan och kniven träffar marken. Katten flyger på Eli igen och biter henne hårt i halsen. Luften tar slut, ögonen vill tränga ur sina hålor. Eli river och klöser, tar spjärn med bakfötterna mot magen på katten och gör en så hård kickspark hon bara kan. Den andra kattens vrål ekar över det steniga landskapet och Eli kommer på fötter. Halsen svider och det droppar blod ner på marken. ”Vad i helvete vill du?” säger hon, utan att släppa katten med blicken. ”Idiot, du är dummare än jag trodde”, säger den och rör sig mot henne igen. ”Jag kan inte låta dig springa omkring i världen som varkatt, det förstår du väl?” ”Men det var ju du som förvandlade mig! Jag har inte bett om det.” ”Ett litet misstag bara, jag var upprörd och tänkte mig inte för, det finns inte plats för dig, förstår du?”

Hon låter så mjuk på rösten att Eli får kväljningar. I ett språng har Hanne hoppat på henne igen och nu verkar hon mycket mer målinriktad. Hon biter och klöser, Eli skriker när skinnet rivs sönder, det är blod överallt och hon slåss för livet.

I bakgrunden hör hon Rachel och Heddy ropa, men hon kan inte höra vad de säger, hon träffas av ett nytt slag så kraftigt att hela hennes kattkropp flyger iväg och slår i ett träd. Det låter som om ryggen går av, men hon har inte tid att känna efter utan häver sig upp igen och hinner precis undkomma en ny attack. Den grå katten är blodig runt munnen och när den väser ser hon att tänderna är rödfärgade, Eli vet inte om det

~ 30 ~

~ 31 ~

är kattens blod eller hennes eget. Sakta, sakta tonar ljuden ut och det snurrar i huvudet, hon står upp, men det är allt. Som i slowmotion ser Eli hur den grå katten kommer emot henne i stora smidiga språng, med de blodfärgade tänderna blottade.

Hon skriker högt och famlar efter något att ta tag i, blundar, skiftar tillbaka, får tag på en sten och slänger iväg den just som katten kastar sig över henne. Ett dovt ljud hörs när stenen träffar kattkroppen. Katten gnyr till, landar på stenhällen och blir liggande, tillsynes livlös. ”Kom, vi måste bort, vi får komma tillbaka senare”, säger Rachel och plockar upp kniven. ”Förlåt, Eli, jag blev feg, jag var så rädd att träffa dig så jag vågade inte sikta ordentligt.

Kom, vi hjälper dig.”

Med hjälp av Rachel och Heddy kommer Eli på fötter. Det gör ont överallt, men hon kan åtminstone gå. ”Det ligger gofdelar i innerfacket i ryggsäcken”, säger hon.

Heddy gräver fram en gofbit och håller fram den i handflatan, de lägger sina händer på den. ”Vart ska vi?” säger hon och i nästa stund stelnar hon till. ”Shit, det kommer någon, åh, fy fan det är, åh herregud …”

Eli har aldrig sett en sådan skräck i Heddys ansikte förut, hon måste ha känt av någons inre. Eli vänder sig hastigt om och det känns som om hjärtat ska stanna när hon ser varelsen som är på väg mot dem. Hon kan inte urskilja ansiktet, men auran runt den får henne att skälva av skräck, det är som om luften tar slut i takt med den ojämna rytmen från varelsens steg när den kommer allt närmare. Eli kippar efter luft och hon minns vad Käken kallade det här området – bockfotsmarker. En ondskans plats. Ni går rakt in i döden.

Hon vet bara en som sägs ha bockfot.

Djävulen själv. ”Kom igen, vart ska vi!” skriker Heddy. ”Bloksstad”, säger Eli utan att tänka på något annat än att de måste härifrån, nu!

~ 32 ~

~ 33 ~

Kapitel 7

Lucaz Det rör sig i gångarna. Lucaz har beordrat alla att samlas i den stora stensalen, en sedan länge bortglömd plats, långt under själva borgen och under gångarna med de gamla fängelsehålorna.

Nu står han på ett upphöjt podium och ser hur den enorma stensalen fylls av Svartfästets bästa stridare. Svartalver, gråbligare, de vedervärdiga men användbara vättarna och även flera magiker från Svartsten. Alla lyktor är tända och lågornas rörelser får väggarna att leva. Han höjer en hand och alla tystnar. ”Som ni vet har Rådet omringat Svartsten och kommer snart att inta borgen.” ”Varför går vi inte bara upp och slår tillbaka? Vi är många fler och är minst lika starka som Rådets här.” Det är en ful liten vätte som yttrat orden. Nu tittar den på honom på ett sätt som avslöjar att den älskar att tvinga Lucaz förklara sig inför de andra. ”Därför att vi inte ska slå till här, utan där.”

Vätten blinkar dumt. ”Vad menar regenten?” ”Vi ska inta Bloksstad. Rikta deras uppmärksamhet dit istället.”

Mumlet stiger genast och Lucaz höjer en hand igen. ”Mitt bästa vapen är på väg, jag har skickat en ny spelman ~ 34 ~

till andra sidan.” I samma stund som han uttalar spelman rafsar det till i halslinningen och den förbannade fjädern ger sig tillkänna. Han anstränger sig för att inte reagera, sväljer och andas. Fortsätter prata. ”Tyvärr har vi tiden emot oss. Vi måste slå tillbaka omedelbart. Grani!” Han ser sig om och Grani kliver fram. ”Grani leder anfallet, ni följer honom.”

Lucaz ser på medan Grani informerar alla om planen och sedan leder ut dem från stensalen och mot den gång som tar dem vidare ut i skogen. Lucaz biter ihop käkarna. Han har fortfarande inte listat ut hur eller vem det var av de där förbannade utlagi som kände till den hemliga utgången när hans invigning förstördes.

Till sist är det tyst och stilla och han ser sig om en sista gång.

Sedan stegar han iväg samma väg som de andra.

Han rör sig smidigt genom skogen, längs en långt vidare cirkel utanför Svartsten än vad Eldas här är utposterad. Grani har fått tydliga direktiv om att låta dem stå kvar, inget dödande än.

Om ingen misstänker att de är på väg kommer de att vinna tid.

Det räcker med att en enda ger ifrån sig ljud i dödsögonblicket för att varningssignalen ska gå.

När de närmar sig Bloksstad dirigerar Grani iväg folk i en halvmåneformad postering som sedan rör sig framåt mot staden. Han följer Lucaz instruktioner. Använd besvärjelser och eld, låt de som löper löpa, men slå tillbaka hårt mot de som gör motstånd, kvinnor som män, barn som gamla. Han vet att mycket blod kommer att flyta ikväll. Det är nödvändigt för att få de som överlever att underkasta sig honom och det nya styret. Han har valt rätt tidpunkt, Elda är upptagen med Svartsten. När hon väl inser vad som sker i Bloksstad och ger ~ 35 ~

sig av dit kommer de att bli överraskade av ett bakhåll.

Det första han tänker göra när maktövertagandet är klart är att sätta Elda bakom lås och bom.

Lucaz avvaktar i skogskanten tills de övriga är nästan framme. När den svarta röksignalen stiger mot himlen går han upp på Utsikten, en hög kulle i utkanten av staden. Nedanför breder Bloksstad ut sig med sina hus i olika färger och former, höga och låga. I västra utkanten ligger de unkna träkvarteren som en mörk klump och längre bort höjer sig de ståtligare stenhusen som han vet är prydda med snirkliga lyktor och glänsande handtag. Små parker med vindgräs, örtagårdar och knotiga träd som böjer sina kronor mot varandra i förtroliga samtal ligger som gröna plättar här och där. Mitt i alltihop finns Draget, stadens hjärta, där ett myller av folk just nu kryssar mellan de färgglada salustånden, de köpslår och pratar medan de hytter åt marknissar som ränner runt fötterna på dem i jakt på något ätbart. Allt är smärtsamt hemtamt och främmande på samma gång. För han är inte välkommen här längre, i sin stad, platsen där han växt upp. Han är förvisad och märkt på grund av Elda. Det förbannade hondjuret som står där på toppen i Magikernas råd med sin höga hatt och långa slängkappa och tror att hon är så mycket bättre än han.

Lucaz tar ett djupt andetag, det är dags att sätta igång. Han ser sig om åt båda hållen, nickar för sig själv, hans folk är på plats. Det har börjat röra sig bakom gardinerna. Någon har fått syn på krigarna som sakta rör sig in mellan kvarteren. Snart hörs rop och skrik. Dörrar slås upp, invånare kastar sig ut från sina hus, springer, släpar på barn, gamlingar och husdjur. Han låter dem fly, låter skräcken krypa in genom golvspringor och skeva fönsterlister. Låter fruktan långsamt svepa in som en

dimma över den här delen av Bloksberg. Han väntar, följer händelserna på gatorna nedanför, tvekar, nu eller … Just då ser han en kvinna som ställer sig mitt på gatan. Hon höjer armen i ett enda kraftfullt svep och han inser vad hon tänker göra. Han gör tecken till en bågskytt för att sätta en pil i henne, men det är för sent. Kvinnan har redan hunnit sträcka upp sin trollstav mot himlen. Ovanför henne framträder en tydlig bild av en hand som håller en trollstav. Runt handen är en taggtråd lindad. Märket för förtryck. Kvinnan faller ihop när bågskyttens pil genomborrar henne. Lucaz vänder sig mot Grani som står beredd och nickar mot honom. Grani höjer trollstaven och skickar upp en strimma rök som stiger rakt upp mot himlen.

I samma stund tränger hans folk in i Bloksstad och lämnar ett gnistregn bakom sig. En eldsflamma slår upp intill ett hus, lågorna får snabbt fäste i den torra träväggen, en hästkärra lastad med paket fattar eld, en soptunna, ett till hus. Fönsterglas spricker av värmen, röken tränger sig fram och in i hus och skrymslen, sjasar ut vartenda kryp som försöker gömma sig. Inom några minuter har fullt kaos brutit ut. Skriken från alla som flyr ekar ut över staden. Nu börjar det flyga pilar och besvärjelser i motsatt riktning också. Han ler för sig själv.

Såklart de inte ger upp utan motstånd.

Svartstens här går långsamt in i Bloksstad. Besvärjelser kastas fram och tillbaka, spräcker fönster, träffar väggar och folk. Röken från husen som brinner fyller snart staden. Djur springer för livet för att undkomma elden. En och annan magiker lyckas faktiskt försvara sig, flera ur hans här faller för pilar och knivar, men det är ett pris han får betala, han kommer ändå att vinna det här. Det är inga krigare som bor här, det är vanligt folk. Sadelmakare, bagare, örtblandare, gatsopare …

~ 36 ~

~ 37 ~

”Det skulle du ha tänkt på, Elda”, säger han högt för sig själv och rafsar till mot halsen där fjädern upphetsat river och rör sig. Han tvingar sig att andas lugnt, inte tänka på den motbjudande parasiten som bosatt sig på hans kropp för all framtid.

Med en sista blick på förödelsen nedanför vänder han om och går tillbaka till borgen. Dags för nästa drag.

Kapitel 8

Rachel Rachel slår hårt i marken när de landar, rullar runt ett par varv och skrapar kinden, men kommer fort upp på fötter.

Hennes erfarenheter från månaderna på flykt, långt innan hon kom till Ytterby, gör att hon vet att om man faller måste man ta sig upp fort för att få koll på läget och ha bästa möjliga chans att försvara sig. Många timmars träning i Frostes läger bekräftade det. En liggande person är lättare att skada än en som står upp med vapen i hand. Hon lägger ena handen på ett av knivskaften i bältet, beredd att dra upp den, och rycker upp Heddy och sedan Eli, som stönar tyst, mörbultad efter Hannes mordförsök. De har hamnat i utkanten av Bloksstad. Senast de var här spred lyktorna på väggarna ett mjukt sken, folk promenerade och skrattade längs de vindlande kullerstensgatorna, köpslog om varor i Draget. Lekande barn och småvarelser sprang runt benen. Det hon ser nu får ögonen att tåras och det där hatet och hämndlystnaden hon alltid känner numera att växa sig ännu starkare. Folk, varelser och husdjur springer nu med, men den här gången för att undkomma döden. Trähusen brinner som fnöske, besvärjelserna viner och barnagråt och skrik från skadade skär i huvudet. Hon kämpar med paniken – det här är alldeles för likt sådant hon upplevt tidigare. Röken svider i ögonen, gnistor och askflagor fyller luften. På himlen framträder en frambesvärjd bild av en hand

~ 38 ~

~ 39 ~

omlindad av taggtråd och hon undrar vem som var modig nog att offra livet för att skapa den. ”Helvete! Fort, göm er.” Rachel blir tvärt avbruten i tankarna av att Eli knuffar in henne mot en husvägg medan tre svartalver passerar där de nyss stod. ”Varför sa du Bloksstad, av alla ställen vi kunde förflyttat oss till?” säger Heddy. ”Som om du kom med något bättre förslag”, säger Eli. ”Sluta”, avbryter Rachel. ”Det där hjälper inte.” ”Det är Lucaz som har gjort det här, tänk om han har hittat hartsen?” säger Heddy och Rachel kan höra att paniken är nära att bryta fram hos henne med. ”Även om han gjort det så är vår bästa chans att få stopp på honom att följa planen”, säger Rachel.

Kvarteret framför dem är svartbränt, hus och uthus, soptunnor och kärror, allt står i lågor eller har brunnit upp. Röken ligger tät och kullerstenarna är svarta av sot. I luften singlar sotflagor och det sticker i lungorna. Två kroppar ligger i rännstenen en bit upp längs gatan, en tappad träsko, en liten docka med en kvast i handen … Skriken från folk som flyr tar aldrig slut. Rachel blundar. Ångesten. Den hon så länge hållit i schack, tryckt bort, behållit kontrollen över. Bearbetat. Nu när hon ser allt det här, så likt det hon en gång flydde ifrån, kommer den tillbaka, och skräcken griper tag i henne. Om ångesten tar över så är hon förlorad. Då är hon till ingen nytta, blir bara en hopkrupen kropp under ett täcke i en säng. Det får inte ske, hon måste stå emot, måste klara det här, måste se till att slutföra uppdraget, rädda världen, på båda sidor Urvattnet.

Ja, på båda sidor. De vänner hon fått här är numera lika viktiga som Heddy och Eli. Om det är någon livsuppgift hon har så

är det att göra sitt yttersta för att alla de hon tycker om och vill ha i sitt liv ska få en värld som går att leva i.

Och när förbundet är brutet tänker hon döda Lucaz.

Rachel ser ut över förödelsen igen. Drar snabbt in huvudet när tre mörkt klädda personer kommer ut från en tvärgata och fortsätter gå den brända gatan bortåt. De rör sig kusligt smidigt, precis som de där förbannade djävulsmagikerna i borgen. ”Vi måste göra något”, säger Eli och nuddar försiktigt ett av betten i halsen. ”Fan, vad svinont det gör, jävla Hanne.”

Elis prat dämpar ångesten något och får till och med Rachel att dra på munnen. Ja, jävla Hanne. Det kan man lugnt säga. ”Pratade hon med dig när hon var katten?” säger Heddy och ser nyfiket på Eli. ”Ja. Det var konstigt, men det kändes ännu konstigare att inte ni hörde något. Det var jävligt obehagligt, som om jag blivit tokig på något sätt, som när folk hör inbillade röster i huvudet. Jag är inte avundsjuk på dig”, säger hon och nickar mot Heddys ryggsäck, där Käken ligger nerpackad. ”Nej, det kan vara rätt så enerverande ibland”, säger Heddy medan hon ser ut att lyssna. ”Käken hälsar att det är ännu mer enerverande att höra tre dumma höns kackla dagarna i ända.” ”Vi borde kanske slänga bort den där skelettdelen om den nu vill ha det tyst omkring sig”, säger Eli, och det glittrar till i ögonen. ”Oh, jag ber allra ödmjukast om ursäkt för att jag trampade på några ömma små tår”, säger Heddy och anlägger en dryg och sarkastisk ton när hon härmar Käken. ”Låter den alltid så?” frågar Eli. ”För det mesta, ja.” ”Vi får prata röster sen, vi borde inte vara här, det är för

~ 40 ~

~ 41 ~

farligt och det är slöseri med tid”, avbryter Rachel. ”Vi kan väl inte åka tillbaka till vistet?” säger Eli och blänger på henne. ”Nej, men vi kan leta harts”, säger Heddy. ”Absolut, ett enkelt uppdrag, var vill du börja?”

Elis min skulle vanligtvis reta gallfeber på Heddy, men just nu bryr hon sig inte ens, situationen är alldeles för farlig. ”Jag vill göra ett besök hos den där Heidar”, säger hon.

Eli flämtar till och Rachels puls ökar. ”Du menar den person som troligen är Lucaz nye spelman?” säger Rachel. ”Ja.” ”Men då måste vi ju till Svartsten?” ”Ja.” ”Där borde vi definitivt inte vara”, säger Eli. ”Har du något bättre förslag?” säger Heddy och får en ny mörk blick av Eli som ruskar på huvudet. ”Då så. Vi får använda en till gofdel, det är för farligt att gå härifrån.” ”Är du säker? Svartsten är nästan lika illa som vistet. Rachel, vad tycker du?” säger Eli. Rachel försöker trycka bort ångesten. Rätar upp sig. ”Jag röstar på Heddys förslag”, säger hon, och en djup suck från Eli avslöjar att hon tycker att även Rachel är en idiot just nu, men hon börjar i alla fall gräva i fickan efter gofdelar. Tydligen hittar hon ingen, för hon sätter ner väskan och letar i den istället. Känslan av att någonting är fel hakar sig fast i Rachel.

Efter en stund tittar Eli upp från väskan. Hon ser snopen ut och ansiktet har bleknat. ”Alltså, de måste vara slut, jag kan inte hitta dem.” ”Va?! På allvar!” säger Heddy.

”Var glad att jag hade så många som jag hade, men ja, nu verkar de vara slut.” ”Då måste vi fortsätta genom det här.” Heddy viftar med handen mot ödeläggelsen. ”Vad väntar vi på?” säger Rachel och kränger fast väskan på ryggen. ”Eli, klarar du av att gå?” ”Har jag något val?” ”Inte direkt.” Rachel drar upp huvan. ”Titta ner, gör inga underliga rörelser, vi tar oss fram längs bakgator och genom trädgårdar.”

De viker in på en mindre gata och börjar gå söderut. Allt är lika svartbränt här. Lyktor hänger på sned, med glaset i splitter på marken nedanför. Fönsterrutor har exploderat och trädens löv brunnit upp. Nakna, brända grenar spretar mot himlen.

Rachel hoppar till när hon snubblar över en liten kropp. Hon drar en suck av lättnad när hon ser att det är en marknisse och inte ett barn. Som om deras liv inte var lika mycket värt, tänker hon förtvivlat.

När de kommit ett par gator upp ser de ryggarna på Lucaz folk. Krigare som går framåt i formation, klädda i grått och med trollstavar och vapen i händerna. Stadiga steg, utan brådska, som om de ägde världen. En vätte kommer ut från nästa tvärgata och får syn på dem. Han öppnar munnen för att skrika till Lucaz folk, men innan ljudet hinner komma sitter Rachels kniv djupt i bröstkorgen på den. Gurglande faller vätten död ner.

Oväsendet från alla springande, skrikande folk och varelser och knastret från brinnande hus är öronbedövande och ingen av de gråklädda lägger märke till vad som sker bakom dem.

Rachel rusar fram, drar ut kniven och torkar av den på vättens

~ 42 ~

~ 43 ~

grova kläder innan hon stoppar ner den i bältet igen. Rachel känner Heddys och Elis blickar. ”Vadå? Skulle ni vilja ha vätteblod på knivbältet?” säger hon. Allt oftare har hon kommit på dem med att titta avvaktande på henne. Som om de inte riktigt vet hur de ska hantera henne, eller inte förstår henne. Hon anar en viss rädsla. De fattar inte att den här platsen inte är något för veklingar. Man kan inte vara en snäll och rar typ, då dör man. Heddy borde fatta, hon klarade ju skolåren genom att vara kantig och hård.

Och när hon tänker efter så är Elis sätt att överleva också att ta skydd i ett hårt skal. Så egentligen fattar hon inte varför de reagerar så konstigt.

Djävulsmagikerna har spritt ut sig framför dem, och hon ser med fasa hur de går in i hus efter hus. När de kommer ut igen har de fickorna fulla och släpar på kvinnor, barn och gamlingar. Männen har de trätt säckar över huvudet på och bundit till händerna – hon kan bara föreställa sig vad de tänker göra med dem. Hon hoppar till och snurrar runt när ett viskande ljud hörs strax intill henne. Bakom ett källarfönster skymtar hon ett kvinnoansikte och när hon går närmare upptäcker hon att kvinnan har en baby i famnen. Rachel ser sig snabbt omkring och går sedan till källarfönstret. Det brinner på övervåningen i huset och hettan slår emot henne när hon kommer närmare.

Med en sten krossar hon fönstret så att kvinnan kan ta sig ut. Osammanhängande förklarar hon att de stängde in henne här och tände på huset. Herregud, ångesten! Rachel trycker tillbaka den igen, räcker fram en arm och tar emot babyn, en liten svart hårtuss sticker fram i pannan under filten. Hon ger barnet till Heddy och hjälper kvinnan att ta sig upp och ut. ”Tusen tack, vem ni än är”, säger kvinnan, ögonen är stora

och mörka, men full av beslutsamhet. Hon tar emot barnet och gömmer det innanför rocken. ”Har du någonstans att ta vägen?” ”Vildmarken”, säger hon. ”Var försiktig om ni ska åt det hållet.” Hon gör en gest med armen mot norr, där delar av Lucaz här nyss drog fram, sedan springer hon iväg längs en tvärgata. ”Kom, vi måste vidare”, säger Heddy. ”Vi får ta en omväg runt stan, vi kommer aldrig att ta oss igenom den.”

Hon har såklart rätt, det är för riskabelt. De får leva med att det tar lite längre tid. ”Har inte Käken någon bra idé att komma med?”

Rachel har knappt hunnit prata klart innan Heddy nickar. ”Jo, den tycker att vi ska gå österut, och sedan genom Fagerheten, det blir längre, men det är förmodligen lättare att hålla sig gömd och det är inget attraktivt område för Lucaz.”

Rachel vet bättre än att ifrågasätta Käkens förslag vid det här laget. Hur lömsk och opålitlig den än är eller har varit, så har den också ett mål att uppnå. ”Vi ska tydligen raska på också”, hörs det från Heddy och Rachel flinar.

~ 44 ~

~ 45 ~

Kapitel 9

Lucaz

Lucaz drar upp trollstaven och skickar ut låga efter låga, vänder och går sedan tillbaka till Vivarum homeus för att vänta in Heidar. Bakom honom står huset i brand.

Allt är tyst och stilla när Lucaz kommer tillbaka till Svartsten. Han såg inte till några utposterade vakter i skogen. Förmodligen förflyttade Elda dem i samma stund som hon blev medveten om vad som just nu sker i Bloksstad. Allt går enligt planen.

Lucaz använder den vanliga porten in till borggården, som nu ligger öde. Heidar borde vara tillbaka inom kort. Han går in i Vivarum homeus, ser ut över guldburarna och känner förväntan spira när han tänker på att de snart är fyllda med nya människor.

Tystnaden runt honom är kompakt. Borgen är tom. Han går ett par varv runt de båda övre borggårdarna, fortsätter nerför trappan och genom den nedre, tänker på varelserna som nyligen satt inspärrade i den långa längan, och fånghålorna med ännu fler människor i.

Så vänder han tvärt och går med stadiga steg ut från borgområdet, nerför den norra slänten tills han kommer till Arves hus. Dörren är olåst och han går in. Han har varit här många gånger sedan han förklarade Arve fredlös, men aldrig med samma sjudande ilska som nu. Han står inte ut med att titta på hans hyllor fyllda med böcker, hans slitna fåtölj och röda tjocka mattor där det fortfarande ligger frön spridda efter hans löjliga fågel. ~ 46 ~

~ 47 ~

På något sätt tar de sig ut från Bloksstads gator och gränder.

Genom rök, över döda kroppar, förbi springande människor.

Skriken äter sig in i henne, men skräcken som strömmar ut från de flyende är värst. De springer, knuffas och trängs. En hund rusar rakt ut framför fötterna på henne och hon faller raklång, någon – Eli? – sliter upp henne och de skyndar vidare. Hon klarar inte att stänga av, allas känslor är som en orkan inuti, och det är vidrigt, men det som skrämmer henne mest är Rachels känslor. Hon känner bara hämnd och hat. När blev hon så här?

Heddy kastar en blick på henne, ansiktet är hårt slutet, käkarna sammanbitna. Hon rör sig målmedvetet, som om hon bara har en enda sak i huvudet. Heddy kan ana vad det är – Rachel vill se Lucaz död. Kanske som hämnd efter allt han utsatt henne för, hållit henne inspärrad i bur och plågat henne genom att tvinga henne att döda andra varelser. Kanske för att hindra honom från att göra samma sak mot andra människor. Oavsett vilket så är Heddy säker på att Rachel tänker göra det på egen hand.

Heddy gör ett sista försök och lyckas stänga av det mentala.

Det blir äntligen lugnt i huvudet, det omgivande helvetet är jobbigt nog.

Plötsligt viker Rachel tvärt vänster och springer in genom en sönderslagen dörr. Det brinner i soptunnan utanför och skyltfönsterglaset ligger i tusen bitar på marken.

”Vart ska du, vi måste härifrån”, väser Heddy.

Rachel svarar inte och Heddy och Eli skyndar efter in i butiken. ”Små dumma människoflickorna följer impulser igen, märker jag. Ni är tveklöst de mest självmordsbenägna typer jag träffat på”, säger Käken. ”Vad fan håller du på med, vi måste vidare”, viskar Eli också, men tystnar tvärt. Istället börjar hon snabbt riva åt sig bröd som hon stoppar ner i väskan. För de står i en brödbutik, ser Heddy nu, och med ens känner hon hur magen knorrar.

Hon rycker till sig några stora limpor och hivar ner dem i ryggsäcken där också den lilla skinnväskan med Käken i ligger nerpackad, hänger den sedan tillrätta på ryggen med fiolen utanpå. Det är tungt, men hon är van. ”Vi måste ha mat”, säger Rachel och kränger på sig sin väska igen. ”Men nu drar vi.” De kommer ut på gatan i samma stund som ett fönster exploderar alldeles intill dem. ”Helvete, kom igen, vi måste härifrån!” skriker Rachel och vänder tvärt in i en gränd. De hinner precis undan innan flera gråklädda kommer gående, de går i en pilspetsliknande formation och fortsätter så framåt längs köpgatan. ”Kom, vi måste ta smågatorna.”

Rachel springer vidare och Heddy följer efter, gång på gång kollar hon bakåt så att Eli hänger med och inte ramlar ihop någonstans.

Till slut skymtar de en skogsridå långt därframme. Fagerheten. ”Den snälla skogen”, som det stod i Under dimman, Aurelias bok om Bloksberg. ”Skynda er!” skriker Rachel. ”Bara en liten bit till, spring!”

Eli haltar, men springer ändå. Heddy kan se hur ont hon

~ 48 ~

~ 49 ~

Kapitel 10

Heddy

har, ändå biter hon ihop och håller samma takt som de andra.

Det finns nog ingen envisare än Eli. Smällarna, skriken och brandexplosionerna blir alltmer dämpade bakom dem. När de till slut når skogen springer de en bra bit till innan de vågar stanna och vila. Utmattade sjunker de ihop tätt intill varandra under en tät gran.

Skogen känns verkligen snäll här, Aurelia visste vad hon skrev när hon beskrev Fagerheten, skogen som gränsar till den östra sidan av Bloksstad. Heddy undrar igen om Aurelia tog sig över hit många gånger – hur visste hon annars så mycket om Bloksberg? Ingenstans känner hon av någon illvilja, eller ens avvaktan. Det känns som om skogen släpper fram dem, vill dem väl. Bladverket är ljusgrönt och mossan mjuk, kontrasten mot allt det svartbrända inne i staden är enorm, ändå vet Heddy att lugnet är bedrägligt. Svartstens här kan snart ha tagit över den här delen också. I värsta fall bränner de ner hela skogen. Det enda som tyder på att allt inte är som det ska är allt folk som rör sig mellan träden, de som flyr, gömmer sig.

Ingen stannar till, alla vill vidare, så långt bort från vidrigheterna det bara går.

Eli flåsar tungt och Heddy vågar sig på att öppna sig för de andras känslor en aning. Rachel är som vanligt fylld med stridslystnad och målmedvetenhet, från Eli kommer ett jävlar anamma och Heddy gissar att hon vägrar vara en vekling, hur ont hon än har. ”Hur allvarliga skador har du?” frågar hon och får genast en ilsken blick av Eli. ”Kom igen, Hanne slog dig halvt medvetslös, det är klart att du har ont, alla skulle ha ont, det är inget fel med det.” ”Jag klarar mig.”

”Det tror jag säkert, men det hindrar ju inte att vi bryr oss.”

Eli släpper fram en djup suck. ”Nej, visst. Förlåt.” ”Det är lugnt.” ”Jag har ont i ena benet och jag tror att det är något med ett revben också, annars är jag mest blåslagen.” ”Ät lite.”

Rachel tar upp ett bröd och bryter loss några bitar som hon kastar till dem. Brödet är gott och färskt och Heddy känner krafterna återvända. ”Tror ni att Arve hittat Heidar?” säger Rachel.

Så fort Heddy hör Arves namn hugger det till av längtan.

Hon dras till hela hans väsen, fast han inte är här, vet exakt hur hans ögon skiftar i färg, som ett åskoväder, hur hans öronspetsar rör sig efter vad han känner. Hon kan nästan känna hans doft. Skog och eld, yllerock. Vildäng. ”Jag fattar inte själva grejen. Även om Arve hittar Heidar och lyckas övertala honom att inte bli ny spelman åt Lucaz så kommer det väl bara någon annan som kan spela, mer eller mindre bra. Lucaz kommer väl inte att ge upp, eller hur?” säger Eli, och utan att vänta på svar fortsätter hon: ”Jag tror Arve har något annat för sig, som han inte ville berätta. Du pratade ju med honom precis innan han gick, vad hade han för känslor?” Hon ser på Heddy med en blick som får henne att titta bort. ”Jag märkte inte mer än att han var orolig”, mumlar Heddy. ”Jag tror han letar efter hartsen”, säger Eli. ”Det kanske han gör, men han kommer inte att hitta den”, säger Heddy. ”Varför inte?”

~ 50 ~

~ 51 ~

”Den har redan övergett honom en gång och han lyckades inte hitta den då, fast han letade. Den vill inte bli hittad av honom.” ”Det där låter bara som ett larvigt påhitt, en harts kan väl inte bestämma sig för nåt sånt, det är ju en sak.” ”Visst, tro som du vill”, säger Heddy. ”Vad tror du då?” frågar Rachel mjukt. ”Att Arve också vill få stopp på Lucaz. Men hur han tänker göra det vet jag inte”, säger Heddy och Rachel nickar och låter ämnet falla. Till Heddys förvåning driver inte heller Eli det vidare, istället reser hon sig upp med en grimas. ”Åt vilket håll ska vi nu?” säger hon. ”Vet Käken vägen?” ”Vid alla odöpta mylingar, man tackar ödmjukast för det enorma förtroendet. Det är klart att jag vet, vad tror hon?” ”Han vet.” ”Se till att hålla sydväst nu, kära ni.”

Heddy upprepar Käkens information till de andra och gräver fram kompassen och kartan, nu skrynklig och medfaren, för att vara säker på att de tar rätt riktning. Så snart de börjar röra sig upptäcker hon att de inte kan hålla samma höga tempo längre, Eli haltar och klarar inte av att springa. Dessutom är det tungt att släpa på packningen, men det finns inget alternativ, allt de äger och har finns i väskorna.

Det känns som om de gått i en evighet när träden till slut glesnar och när de får syn på Svartsten, med dess gytter av hus längs marken och på slänten mot höjden där borgen tronar, blir de stående. Synen är både hemsk och fascinerande. ”Det är trots allt en vacker plats på något sätt”, säger Rachel, medan hämndkänslorna från henne intensifieras så mycket att Heddy måste sluta sig.

”Det ser öde ut”, säger Eli och tittar på borgen genom den gamla skavda kikaren som hon köpte i en underlig lumphandel i Bloksstad när hon och Heddy gick genom staden den där allra första gången. ”Inga vakter, inga flaggor, ingen rörelse.” ”Staden då?” säger Rachel och Eli ändrar riktning på kikaren. ”Jo, där går det omkring lite folk, men det verkar inte vara livat direkt.” ”Elda har väl varit här, plus att Lucaz säkert har med sig de flesta av borgens invånare till Bloksstad. Det här kan vara vårt bästa tillfälle att hitta Heidar och då förhoppningsvis också hartsen, kom igen, vi måste skynda oss.” Rachel rättar till väska och kläder och börjar gå. ”Det känns verkligen som om vi är tre stora idioter som går in i det här nästet nu. Blir vi upptäckta får vi tillbringa resten av våra liv bakom guldgaller”, säger Eli och följer haltande efter. ”Jag vet”, säger Rachel. ”Men vi måste hitta Heidar. Han är vårt bästa, och kanske enda, hopp för att hitta hartsen just nu. Om jag minns rätt pratade Arve om att Heidar har en butik här, där han säljer instrument?” Hon ser på Heddy, som bekräftar med en nick. ”Det stämmer också väl med att han är instrumentmakare”, fortsätter Rachel.

Långsamt tar de sig framåt längs gatan. Det är en stillhet här som får Heddy att rysa. Den känns inte alls bra. De drar upp huvorna och försöker se ut som om de vet precis vart de ska.

En och annan invånare kommer gående, nickar en hälsning och går vidare. Ibland kikar ett ansikte fram bakom gardiner i fönstren, men försvinner lika fort igen. Folk är rädda, upptäcker hon. Det både syns och känns. ”Nu rekommenderar jag att ta höger här och sedan har ni strax kära gamla Dunklet framför er.”

~ 52 ~

~ 53 ~

”Vi ska hitåt”, säger hon och vinkar till sig de andra.

Gatan de kommer in på är smal och smutsig. Ett par soptunnor har vält och innehållet ligger utspritt. En marknisse är ivrigt sysselsatt med att sätta i sig matresterna på gatan. Eli rynkar på näsan. ”Usch, jag minns inte alls att det var såhär äckligt när vi gick här sist”, säger hon. ”Men då var det väl mörkt också och ni hade inte tid att kolla hur det såg ut”, säger Rachel. ”Sant.” ”Titta, det här måste vara köpgatan”, säger Heddy och stannar när de kommer fram till en tvärgata, bredare än den de står på, där butikerna ligger på rad.

En ensam gatumusikant med slokhatt och sliten skinnrock står och vevar långsamt på ett litet positiv som hänger runt halsen, medan han kastar en och annan snabb blick runt sig, beredd att fly om det kommer några oinbjudna. Lyktor med fritt svävande lågor är tända, en och annan butiksdörr står öppen och ett par av butiksägarna har satt ut sina bord med randiga parasoll och tygtak. Men de flesta dörrar är stängda och det är bara ett fåtal personer som rör sig längs gatan. ”Kom, håll utkik efter en instrumentaffär.”

Heddy börjar gå och de andra följer efter. Stegen känns tunga och hala mot de blankslitna kullerstenarna. Det här liknar inte alls handelskvarteret i Bloksstad. Det man kan handla här blir man förmodligen arresterad för om man ens tittar på i Bloksstad. I ett fönster hänger kroppsdelar från varelser, torkade djur och insekter av ett slag Heddy helst inte vill stöta på i levande tillstånd. Ett annat är fyllt med apparater och prylar som ser livsfarliga ut. Hon kan höra Eli ge ifrån sig ett

äcklat läte. Bara Rachel skrider gatan fram, iskallt oberörd. Ett svagt gnällande ljud får Heddy att titta upp. Längre fram på gatan ser hon en rostig skylt som hänger en aning snett, den vajar lätt fram och tillbaka och ett svagt gnissel hörs varje gång den svänger. Hon hajar till när hon kommit lite närmare och ser vad det står på den.

Bloksbergs Musicalia.

Utan att hon vet varför kryper olusten under huden. Samtidigt slinker en förväntansfull känsla från Käken fram. ”Här är det”, viskar hon.

~ 54 ~

~ 55 ~

Kapitel 11

Arve Det är sen eftermiddag när Arve skymtar Svartsten långt därframme. Det knäpper till en bit framför honom och han drar sig hastigt intill ett träd, står helt stilla och spänner alla sinnen, men inget mer hörs och han går ljudlöst vidare.

När han närmar sig borgen ställer han sig intill en gran, står stilla och försöker överblicka läget. Det verkar konstigt tyst, näst intill övergivet. Han kan inte heller se några vakter på borgmuren. Flaggorna hänger trasiga och halvbrända, kanske sedan fritagningen under invigningen. Kan det vara så att Lucaz har gått in i Bloksstad? Att det är därför det är så övergivet i Svartfästets borg? Det här är inte bra, tiden rinner ifrån honom.

Han drar upp huvan och fortsätter framåt. I fickan ligger flaskan, och ibland kommer en underlig längtan efter att dricka brygden över honom. Den skrämmer honom, han vet att det inte är hans egen längtan, det är lövjerskans brygd som förleder. Han skakar det av sig och koncentrerar sig på att ta sig osedd sista biten genom skogen.

De första av Svartstens hus blir synliga mellan träden och han stannar till, skaffar sig en ny överblick. Här verkar det dämpat, men det är ändå en del folk ute och rör sig. Fortfarande inga vakter någonstans. Han rör sig snabbt vidare sista biten och kommer fram till den nedre delen av staden. Här bor ~ 56 ~

de minst belevade, de liksom rinner neråt i samma takt som smutsvattnet och avfallet från latriner och sopor från de som bor högre upp och där borgen är det som tronar på toppen.

Han kliver in i en smal gränd, det stinker från de överfulla avloppsrännorna längs båda sidor av gatan. Fönstren på husen är så smutsiga att det inte borde gå att se varken in eller ut genom dem, ändå kan han ana ett och annat ansikte innanför gardinerna. Han ser till så att huvan döljer hans ansikte och går vidare, söker sig snett uppåt längs vindlande gränder som blir bredare ju högre upp han kommer.

Han försöker smälta in, vill inte dra till sig någon uppmärksamhet i onödan, medan det rör sig oroligt i honom. Tänk om Heidar redan gett sig av? Han vågar ändå inte skynda på stegen, han är för välkänd här, men det är inte långt kvar nu, han skulle kunna hitta till Bloksbergs Musicalia i sömnen.

~ 57 ~

Dörren till instrumentbutiken är olåst och Heddy kliver försiktigt in med handen knuten runt trollstaven i fickan. Hon har ingen aning om den där Heidar är en hygglig typ eller inte. Ett fräsande ljud från disken får henne att pipa till och slå handen för munnen. Hon tittar sig snabbt omkring, kan inte se någon, byter en blick med Rachel och Eli. Disken är full av prylar – instrumentdelar, pennor, några mynt, notpapper och i ena änden en bur. Hon undrar för sig själv vad för sorts husdjur en instrumentmakare har. ”Hallå”, säger hon och harklar sig.

Inget svar. ”Vad var det som lät?” säger hon till Käken. ”Oh, man är behövd, så angenämnt. En markskorre, förstås”, säger Käken och låter överdrivet uttråkad. ”Varför har han en sån?” ”Han nyttjar pälsens egenskaper till stråkar, och så är de prima vaktdjur.” ”Det är en markskorre i buren”, meddelar Heddy.

De står med ryggarna mot varandra och ser sig om i det lilla rummet. Synen är häpnadsväckande. Varenda millimeter av väggarna och stora delar av golvet är täckta av instrument eller instrumentdelar. ”Åh”, flämtar hon när hon får syn på långa rader med

fioler. Hon kan inte hejda sig utan kliver fram, trots att Rachel och Eli väser till henne.

Det är så overkligt, fiolerna är blanka, de talar till henne i tanken och hon vill bara ta en, hålla i den, spela på den. Det går inte att låta bli, handen rör sig dit av sig själv och plötsligt håller hon i en fiol. Träet skälver mot huden, melodier den spelat hörs inuti henne, den berättar om människor som dansat till musiken som frammanats ur instrumentet. Deras känslor i dansen andas i henne – eufori, glädje, förväntan. Hon sätter långsamt tillbaka fiolen och tar en annan. Nu är känsloläget helt annorlunda, det är mörkt, krävande och fyllt av makt och hot. Hon tänker på Arves fiol och börjar förstå att här är instrumenten inte bara instrument, de bär på krafter och minnen också. Hon hänger snabbt tillbaka fiolen och tar nästa. Långt borta hör hon något, det tar en stund innan hon fattar att det är Eli och Rachel som ropar. Hon kvicknar till från vad det nu är för tillstånd hon hamnat i och vänder sig om. Där står de och tittar på henne, Eli med en rynka i pannan och Rachel med smalnande ögon. ”Vad exakt är det du håller på med? Vi har lite bråttom här”, säger Rachel. ”Förlåt, jag bara … den bara …” Heddy hänger tillbaka fiolen, hör dess förflutna som ett eko som tonar ut och tystnar. ”Vi kan lika gärna gå härifrån, han är inte hemma och om han har fått tag på hartsen så kommer han inte att lämna den ifrån sig. Jag skulle känna av den om den var här.” ”I så fall borde vi leta efter honom. Han är det enda vi har att gå på”, säger Eli och knäpper på en sträng till en gitarr som står lutad mot en vägg. Ljudet vibrerar genom rummet, dovt och underligt klart.

~ 58 ~

~ 59 ~

Kapitel 12

Heddy

”Kan vi inte leta igenom det här stället först? Har vi tur så hittar vi något som vi antingen kan ha nytta av, eller som ger en ledtråd om var han är”, säger Rachel. ”Tänk om han kommer då?” säger Eli. ”Det får vi lösa då.”

Eli flinar. ”Visst. Om vi hinner innan han har förvandlat oss till tre plektrum.”

Det är tydligen jätteroligt för Käken skrattar så den kiknar. ”Jättekul, verkligen. Vilken humor du har.” ”Jamen, hon är synnerligen skojfrisk lilla väninnan. Och hon har både rätt och fel. Heidar har absolut inga skrupler att förvandla folk om det behövs, men han är av en sort som lever för byteshandel, och det går före lusten att tillverka plektrum av små människoflickor.” Käken bryter ihop av skratt igen och Heddy sluter sig tvärt.

Rachel går systematiskt igenom varenda påse, låda och hylla längs ena kortsidan, Eli suckar och börjar leta i en rad med glasburkar där diverse träbitar, kvistar, ben, skruvar och annat ligger. Heddy ser sig omkring, blicken landar på köpdisken.

Bakom den hänger ett draperi för en dörröppning. Hon går de få stegen tvärsöver golvet och in bakom disken. Från buren ljuder ett högt skrik. Markskorren har rusat ut från sitt lilla trähus och visar nu upp en imponerande rad med sylvassa tänder. Heddy riktar omedelbart staven mot den. ”Ett enda ljud till och jag lovar att jag eldar upp dig”, säger hon.

Markskorren knyter de små framtassarna mot henne och ser ut att koka av ilska, men den vågar tydligen inte skrika mer. ”Försvinn”, säger Heddy, och det lilla ekorrliknande djuret

drar upp läpparna igen så de sylvassa tänderna lyser vitt mot henne, går in i sitt hus och smäller igen dörren efter sig. ”Tackar”, muttrar hon och kliver in bakom skynket.

Rummet där innanför är häpnadsväckande litet och så överfullt med grejer att hon vid en första anblick inte vet i vilken ände hon ska börja. Varenda hylla är proppfull med lådor, små hålrum, krokar, burkar och askar fyllda med prylar.

Utan att veta vad hon letar efter börjar hon i ena hörnet och jobbar sig systematiskt framåt, en bit i taget. Hon lyfter på tagelbuntar, gräver i glasburkar med kopparfärgade skruvar och spikar i olika storlekar, hittar strängar, borstar, luttrasor, oljor, örtpåsar, sockerbitar, färgpytsar, verktyg, plektrum, buntar med notpapper, en halvfull ask chokladbitar, böcker med titlar som Hur man bygger instrument och besjälar dem med egenskaper … Hon drar ut en mörkbrun låda och ett litet hopp tänds när hon ser att den är fylld med olika sorters hartsar. Tänk om …? Hon tar upp en i taget, sätter den under näsan och drar in doften, tar upp en till, och en till. De flesta har en ton av kåda, någon drar mer åt örthållet och en luktar lite surt. Men ingen har den där rätta metalliska doften, den som hon kan framkalla i minnet exakt hur den doftar, och hon stoppar besviket in alla utom en som doftar lite järn i lådan igen, den låter hon av någon anledning glida ner i fickan. Hon drar ut nästa låda och hinner bara se att den är full av små underliga verktyg när Eli ropar till från andra sidan skynket. ”Har du hittat något?” säger Heddy och kikar ut.

Framför disken står Eli med något som dinglar i en kedja i handen. Heddy rynkar pannan, Eli ser så konstig ut. Heddy tittar närmare på det Eli har i handen och kan knappt tro vad det är hon ser, kan de verkligen ha sådan tur? Men det

~ 60 ~

~ 61 ~

stämmer inte, hon har inte känt av hartsens närvaro här. ”Lurstenen”, säger hon. ”Ja, och frågan är hur den har hamnat här?” Eli växlar en blick med Rachel, Heddy låtsas inte se.

Eli lägger ner halsbandet med en smäll på disken och pillar upp skarven. Stenen delar sig i två halvor och Heddy håller andan.

Den är tom.

~ 62 ~

Kapitel 13

Heddy Heddy stirrar på det tomma hålrummet inuti lurstenen.

Besvikelsen rinner ut i varenda cell. Sedan kommer rädslan.

Om Heidar har halsbandet borde han ha hartsen också. Tänk om han redan är på väg över till andra sidan? ”Hur kan halsbandet ha hamnat här, om jag får fråga?” Eli spänner en sylvass blick i Heddy. ”Är det inte lite underligt?

Varför skulle Grani stjäla halsbandet och sen ge det till Heidar, det är ju inget speciellt med det, eller hur?”

Heddy sneglar på Rachel, som står iskall och rakryggad som vanligt. ”Han kanske har använt det i byteshandel”, säger Heddy och fortsätter stirra på stenen. ”Varför tog han det?”

Rachel har tagit ett kliv fram och lägger huvudet lätt på sned medan hon också noga ser på Heddy.

Hur ska hon trassla sig ur det här? Säga att hon inte vet?

Ingen av dem kommer att tro henne, det kommer att fräta sönder deras vänskap att de fattar att hon undanhåller dem något.

Heddy håller stadigt kvar blicken i Rachels. Hennes ögon smalnar ännu mer när tankarna börjar ta form. Heddy stålsätter sig. ”Exakt vad låg i stenen?” Rachels röst är inte mer än en viskning och Heddy sväljer. ~ 63 ~

”Avslöja inget, det kommer bara att bli trassel, jag lovar.

Håll bara mun, spela så korkad som fröken är.” ”Hartsen”, säger hon och ett vrål stiger från Käken. Rachel stelnar till och Eli blir varkatten och skiftar tillbaka igen medan hon svär irriterat över att hon tappade kontrollen. ”Vad menar du?” fräser hon. ”Det kan väl inte vara den hartsen, den alla i hela jävla Svinbloksberg letar efter inklusive vi? Och så har du inte sagt något! Säg att det inte är så, för vår skull, för min skull, men för din jävla skull också.” ”Jo, den hartsen”, viskar Heddy.

Det blir knäpptyst. Det enda som hörs är markskorren som tuggar på något inne i sitt hus. Eli och Rachel står som fastfrusna i golvet och en klump av illamående trycker i halsen på Heddy. Ilska och känslor av svek strömmar från dem, rakt in i Heddy, och hon måste anstränga sig för att inte falla ihop.

Till sist tar Rachel ett djupt andetag. ”Tre berättigade frågor nu är: Hur kommer det sig att du hade hartsen, när hamnade den hos dig och varför har du ljugit för oss?” ”Jag hittade den på bryggan på midsommarafton, strax efter att alla blev fast i dansen och försvann.” ”Din jävel! Har du haft den hela tiden sen dess? Är du inte klok? Vad fan håller du på med, du har ju ljugit om det allra viktigaste i flera månader! För oss! vrålar Eli. ”Vi som är med dig, vi som ska göra det här, avsluta det här helvetet ihop.

Tänkte du aldrig tanken att det hade varit till stor hjälp för oss andra att veta om det här?! Din jävla svinidiot!” ”Visst nämnde jag att det skulle bli trassel?”

Heddy låter Käkens kommentar passera obesvarad och vänder sig till Eli.

”Du har rätt. I allt. Jag vet inte varför jag inte sa något. Den är liksom … den gör något med en, får en att vilja ha den, inte dela med sig … Förlåt.” ”Aldrig! Jag förlåter dig aldrig. Du har riskerat våra och andras liv flera gånger om genom att inte berätta att du hade den exakt HELA TIDEN. Arve sa att om han hade haft hartsen under fritagningen på invigningen hade vi sparat liv, samma sak under överfallet i Frostes läger, och …” Eli drar efter andan och ögonen smalnar. ”Lucaz visste att du hade den? Eller hur? Det var därför han beordrade överfallet, det var därför Grani tog halsbandet. Hur kunde han veta att du hade den medan vi inte visste?” ”Jag har ju sagt att den …”

Heddy tystnar, inser att det inte är någon idé. Inte ens Rachel är till någon hjälp, hon som alltid brukar vara rationell och klok. Nu utstrålar hon bara den där fruktansvärt hårda kärnan av hämnd och iskyla. Den samhörighet de lyckats utveckla sedan de räddade Rachel och begav sig in i Vildmarken smulas sönder och blir till ingenting, ett tomrum. Istället reser sig en mur av misstro och besvikelse mellan dem, med Heddy på ena sidan och Eli och Rachel på den andra, och det känns som om bröstkorgen ska öppna sig som på Manon och blotta ett hjärta slitet i trasor. ”Jag vill få ett slut på det här. Vi gör färdigt det vi kommit överens om, sen vill jag aldrig mera se dig”, säger Eli. Heddy vet inte vad hon ska svara. Hon tittar på Rachel som tycks ha kapslat in sig ännu mer. ”Vi slutför det. Jag ska döda Lucaz”, säger hon bara.

Från väskan hörs små upprymda ljud från Käken. ”Oh, du heliga halvblod, det här tog minsann en rafflande

~ 64 ~

~ 65 ~

vändning. Ni kan sätta upp det som en pjäs, det kommer dra fulla hus, det kan jag lova.” ”Håll käften eller så lämnar jag dig i en av Heidars lådor.” ”Usch, så tröttsamt lättstött jämt.” ”Fine”, säger Heddy. ”Om vi ska slutföra det här tror jag att vi måste åka över till andra sidan. Jag tror att Heidar har hartsen och att han är där för att hämta hem nya människor.

Arve gissade att det skulle bli Lucaz nästa drag.” ”Glöm inte att det inte går att åka över hur som helst, vattenfararen vill ha betalt.” ”Jag ska ha ihjäl den där förbannade strömkarlen.” ”Javisst, inte mig emot, men avvakta gärna med det tills ni har åkt färdigt, annars sluts passagen.” ”Vänta här”, säger plötsligt Eli och försvinner ut och över gatan.

Heddy ser hur hon kliver in i butiken med benbitarna och hon stönar tyst för sig själv. Eli kan vara en sådan idiot ibland, tänk om någon upptäcker vilka de är, då hinner de aldrig härifrån. ”Kom, bäst vi går ut härifrån”, säger hon till Rachel.

De går bort från butikerna, så långsamt de kan utan att det verkar konstigt, och hoppas att Eli ska komma ut snart så att hon hinner se var de är. Heddy sneglar hela tiden bakåt och efter vad som känns som en evighet öppnas dörren och Eli kommer ut med en belåten min. Hon ser sig om, får syn på Heddy och Rachel och börjar gå i samma riktning. ”Vad håller du på med?” säger Rachel när Eli kommer ifatt dem. ”Du riskerar för mycket när du går iväg sådär.” ”Jag vet, men de här kanske var värda risken?” säger Eli och drar upp en tygpåse ur fickan. Längre hinner hon inte innan

det smäller till bakom dem när dörren till butiken åker upp och slår i väggen och en man rusar ut. ”Vi har en tjuv här!” vrålar han, och situationen på gatan förändras på en sekund. Folk kommer rusande från alla håll. ”Fan, kom igen, vi måste härifrån!” fräser Rachel med en ilsken blick på Eli. ”Vänta, jag har gofdelar”, börjar hon och viftar med tygpåsen. ”Där”, skriker mannen och pekar mot dem. ”Påsen är min!”

Besvärjelserna slår i marken runt dem samtidigt som en massiv känslomur av hämnd och straff kommer allt närmare. ”Vi måste dela på oss”, säger Heddy.

Det finns ingen tid att fundera, de springer in på varsin gata.

Heddy vänder sig om en sista gång innan hon kastar sig in på nästa tvärgata. Hon kan varken se Eli eller Rachel, bara de som förföljer dem, men så hörs ljudet av springande steg bakom henne, hon har inget annat val än att rusa vidare.

~ 66 ~

~ 67 ~

Lucaz vandrar fram och tillbaka på den stora övre borggården, på samma plats som de tog emot de första människorna för ett antal månvarv sedan. Då hade han en hel här av svartalver och vättar uppradade för att beskåda fångsten.

Den här gången är han ensam, alla deltar i ockupationen av Bloksstad. Men Grani borde snart vara här för att få blodet.

Lucaz känner upprymdheten spira genom kroppen. Så fort de fått hit människorna och druckit av blodet kommer han att ha makten över hela Bloksberg, ja över hela världen, utan att någon kan hota honom. Enligt de gamla lagarna, som Elda följer, är det förbjudet, men det ska han ändra på så fort Elda är bakom galler. Det krafsar till vid halsen och han får återigen en kuslig känsla av att fjädern kan läsa hans tankar. ”Vi kommer att ha makten”, säger han högt.

Fjädern stillnar igen, försvinner ner innanför kragen och lägger sig till rätta. En våg av illamående sköljer över Lucaz, en svettpärla rinner längs tinningen. Han kämpar en stund för att återfå kontrollen och inte låta obehaget över den vedervärdiga fjädern påverka och ta över.

Så ser han upp mot månskivan och rynkar pannan. Varför är Heidar inte här , det har gått flera urvarv sedan skymningen. Han avvaktar en stund till, intalar sig att det kan ha varit svårt att få tag på tillräckligt många människor.

Granis tysta steg hörs genom borgporten. ”Större delen av Bloksstad är belägrat och under kontroll, Johanni har befälet”, säger Grani, alltid lika korrekt och pålitlig. ”Bra.” ”Borde inte Heidar vara här?” fortsätter Grani . ”Jo”, säger Lucaz och utbyter en blick med honom.

De väntar en stund till. Grani säger inget och det är Lucaz tacksam för. Inget händer, allt är tyst och stilla. Känslan av att det är något som inte stämmer växer sig starkare. Om Heidar misslyckats borde han ändå komma hit och säga det.

En tanke slår Lucaz. Tänk om Heidar inte fick med sig några människor, om hans musik inte var tillräckligt stark, och så vågar den usla stackaren inte meddela det utan gömmer sig någonstans … Lucaz funderar på det ett varv till. Jo, så skulle det kunna vara. En rörelse i ögonvrån får honom att titta upp.

En marknisse har tagit sig upp och springer längs kanten på muren, uppenbart vilse. Den stannar till och stirrar på Lucaz, men kutar snabbt vidare med klapprande träskor och luvan på sned. Något i marknissens rörelser får honom att bestämma sig. Här kan han inte stå och vänta längre. ”Jag ska söka upp instrumentmakaren, och jag börjar med ett besök i hans butik.” ”Vad får dig att tro att han är där?” ”Jag börjar tro att han har misslyckats med uppdraget och gömmer sig någonstans. Jag börjar med butiken, om han inte är där åker jag över Urvattnet. Jag lämnar över befälet till dig under tiden.” ”Självklart.” Grani nickar kort.

Lucaz knäpper rocken, kontrollerar att staven ligger i fickan och beger sig mot Dunklet.

~ 68 ~

~ 69 ~

Kapitel 14

Lucaz

Förbannade jävla Eli. Hur kunde hon vara så dum att hon stal från den där butiken? Ilskan bränner i bröstet och Heddy svär för sig själv över både Eli och de helvetes kullerstenarna som gör att hon inte kan springa lika snabbt som vanligt. Bakom sig hör hon folkmassan, som verkar ha spridit ut sig för att kunna fånga den som stal, och hon förundras över den plötsliga moralen hos ett folk som annars inte verkar ha så värst många skrupler när det gäller affärer. Tjyveri är tydligen ett värre brott än att sälja kroppsdelar från allsköns varelser eller – ännu värre – ett helt litet barn. Hon ryser när hon tänker på den lilla bebiskroppen nedsänkt i någon sorts vätska i en stor glasburk i ett av skyltfönstren.

Hon stannar till och lyssnar, rop och springande steg hörs från flera håll. Hon har inte många vägar att välja på mer än rakt fram, så hon kollar snabbt över axeln och ska just rusa vidare när det dyker upp någon runt hörnet på hennes högra sida. Mannen stirrar på henne i två sekunder innan han flinar till och öppnar munnen. ”Här är en!” ropar han och drar fram trollstaven.

Längre hinner han inte, Heddy handlar instinktivt och viftar till med sin stav mot mannen, som faller ihop på gatan.

Pulsslagen dånar i huvudet när hon springer vidare, medan ropen bakom henne låter allt argare. Hur i hela världen ska

hon klara sig ur det här? Hon hittar inte här, har ingen aning om var det går att gömma sig, blint springer hon gatan fram, tar vänster i en korsning, fortsätter en bit, tar sedan höger.

Gatan är smal och mörk, husen smutsiga. En kväljande lukt av avfall och urin ligger som en kvävande filt över ansiktet och paniken smyger sig på igen. Om de hittar henne nu är det över, det vet hon. En besvärjelse slår i väggen precis bakom henne, hon skriker till och fötterna flyger fram över de hala och runda kullerstenarna. Husen blir smutsigare och eländigare ju längre in i gränderna hon kommer. Hon kan höra dörrar som slår igen, anar i ögonvrårna gardiner som faller ner innanför fönstren. Här vill visst alla gömma sig, definitivt inte hjälpa någon annan.

En råtta stor som en liten hund springer över gatan framför henne och hon följer efter den i brist på någon bättre plan, råttor har förmodligen bra koll på gömställen. Hon kommer in i en mörk gränd. Några gamla tunnor och ett par trasiga vagnar står längs husväggen, längre fram ligger en stor hög med sopor. Hon springer längre in, till höger får hon syn på ett rangligt plank med en trädörr i mitten. När hon är framme vid dörren trycker hon ner det slitna järnhandtaget och porten glider upp. Hon befinner sig på en innergård av något slag.

En tvättlina är fastspänd över ena hörnet, mellan husväggen och planket, och det hänger ett par urtvättade handdukar på tork. I det andra hörnet finns det ett smalt rött hus, ett dass om hon ska gå på lukten. En rasslig hästkärra står slarvigt parkerad intill dasset, där finns även en vattenpump. Hon ser sig omkring, allt verkar öde, men hon vet bättre nu och noterar att det mycket riktigt fladdrar till i en gardin. Heddy går tyst tvärsöver bakgården och kommer till ytterligare ett plank. En

~ 70 ~

~ 71 ~

Kapitel 15

Heddy

bräda sitter löst, när hon trycker på den vippar den till och hon kan klämma sig igenom. Hon kommer ut på en lika smal och eländig gata som den förra. Det finns ingenstans att gömma sig, paniken stiger. Så ser hon råttan igen, den slinker ner vid en välvd markering i stenläggningen längs en husvägg, och när hon kommer närmare ser hon en lucka av trä som står på glänt. Heddy tvekar ett par sekunder. Hålet är tillräckligt stort för att hon ska kunna glida ner och försvinna från gatan, men hon har ingen aning om vad som väntar där nere, förutom råttor i hundstorlek då.

En skugga glider över vägen en bit fram och hon inser att det inte finns tid att fundera, de är framme vid henne vilken sekund som helst. Hon kränger av sig ryggsäcken och fiolen i sitt fodral, petar in dem genom luckan och hör dem slå i backen innanför. Sedan kravlar hon sig ner med benen, hittar en utbuktning i väggen att sätta foten på, blir hängande med fingrarna över kanten på nischen i väggen och lyckas precis dra igen luckan efter sig när fingertopparna tappar fästet och hon dråsar i backen.

Det är beckmörkt här nere, bara en smal glipa ljus faller in från gluggen. Hon står helt stilla och lyssnar. Andetagen låter för högt och hon tvingar sig att andas i små portioner. Ljudet från springande fötter ovanför henne låter dämpat här nere och oron för Rachel och Eli får det att krampa i magen. Hon kan höra rop och dörrar som smäller igen. Heddy famlar efter väskorna på marken. När hon hittar dem unnar hon sig att andas ut några sekunder och i samma stund blir hon medveten om att hon inte är ensam här nere.

Hon drar häftigt efter andan och försöker förtvivlat sortera i känslorna som slår emot henne, de är kaosartade, fulla med

kärlek och mörker i en enda oreda och hon vet vem det är som står här nere med henne. ”Jag vet att du är här”, säger hon avvaktande, försöker snabbt hitta någon mer, men det är tomt på känslor. ”Man kan ju undra vad du gör nere i kloakerna?” ”Samma sak som du, antar jag.”

Hon kan ana munterheten i den välkända, melodiska rösten och det får det att kittla i skrattmusklerna. ”Undersöker var råttorna i det här förtjusande kvarteret håller till?” säger hon. ”Håller mig undan från röran där uppe.”

Arve kliver ljudlöst fram så att han hamnar i det svaga ljuset som faller in från springan i gluggen. Hans bleka ansikte, den kolsvarta luggen som hänger lite snett ner över de åskfärgade ögonen, allt får hennes kropp att gnistra och spraka. Hon vet att han hör hennes blod svischa i ådrorna och hon hör hur hans hjärtslag ökar takten. Hela hans väsen är en magnet och det börjar pirra mjukt i händerna, precis om det gjorde när hon mötte honom hemma i Ytterby. Spetsarna på hans öron rör sig lite och det är på samma gång livsnödvändigt och plågsamt att ha honom så nära.

Eftersom han tydligen inte kan hålla tillbaka sina egna känslor längre väller de nu över till henne i ett enda kaos.

Dragningskraften till henne är så stark, djup kärlek och längtan, men den grumlas av det där andra som hon känt tidigare, oron, att han inte riktigt litar på henne. Hon vet också att det sista hon kände från honom när han lämnade lägret var att han ljög om vart han skulle. En tanke slår henne. Tänk om det är Arve som har lurat iväg Heidar? ”Hittade du Heidar?” säger hon.

~ 72 ~

~ 73 ~

Ett kacklande skratt hörs från ryggsäcken och hon stänger ute Käkens medvetande.

Arves ansikte stelnar till när han tittar upp på henne. ”Jag hann inte dit innan tjuvjakten bröt ut, förmodligen orsakat av någon jag känner”, säger han och det blänker till i ögonen på ett sätt som får det att kittla i mungiporna igen. ”Det var Eli”, säger hon.

Han höjer ett ögonbryn. ”Självklart, vem annars?”

Nu kan hon inte låta bli att le.

Han tar ett steg fram, och plötsligt har hon hans armar om sig, näsan och kinden mot hans bröst och armarna runt hans midja. Hans kropp är varm och doftar yllerock, skog och ängsgräs. Vildhet. Hans hjärta slår med jämna slag mot hennes öra, snart slår hennes i takt, som så många gånger förr. Hon vill stå här, alltid. Det spelar ingen roll att de är i en smutsig kloak. Hon andas in hans doft igen, låter den snurra runt i sinnet, memorerar den så hon kan ta fram den längre fram, om han inte … eller hon … överlever. Hon skjuter genast bort tanken. Hon tänker inte dö. Hon vill så gärna leva, se honom igen, röra sig i den luft de båda andas. Hans känslor fyller henne med sådan kraft att hon inte längre vet vilka som är hennes och vilka som är hans, allt är hoptrasslat och hon vill aldrig gå därifrån. ”Jag känner dina känslor”, säger hon.

Hans puls ökar genast och hon kan inte låta bli att le. ”Din egenskap är inte alltid så smickrande för mig”, säger han. ”Men kul för mig.”

Hon kan känna att han också ler.

En skarp smäll från gatan ovanför får dem att hastigt släppa varandra och kastas tillbaka till verkligheten. ”Vad gör du egentligen här, skulle inte ni följa med Froste till den nya lägerplatsen?” säger Arve och ögonen smalnar en aning. ”Det kom annat emellan.” ”Förstår du inte hur farligt det är här, vad exakt håller ni på med?” ”Eli vill hem, vi lovade att hjälpa henne.”

Lögnen glider ur henne lika lätt som om hon hällde ut vatten ur ett glas. Arve ser avvaktande på henne och hon anstränger sig för att se så trovärdig ut som möjligt. ”Vad sa Froste om det då?” ”Han vet inte om det.”

Arve nickar långsamt. ”Man kan också undra vad ni gör i Svartstens värsta kvarter. Varför tog ni inte de yttre stigarna?” ”Fanns inte tid till det. Vad tänker du själv göra nu då? Leta vidare efter Heidar?” ”Ja”, säger han och betraktar henne. ”Jag är på väg till hans butik. Jag hoppas att han är där och att Lucaz inte har hunnit dit före mig.”

Borde hon säga att hon redan vet att han inte är där? Nej, då kommer han bara att ställa frågor. Hon är rädd att rösten ändå ska avslöja henne, så hon nickar bara. Han blickar upp mot gluggen igen där det fortfarande hörs springande steg. ”Ni hinner få över Eli ikväll. Göm er i Gränsskogen så fort hon är på färjan, så kommer jag och möter er där.” ”Glöm det, vi klarar oss.” ”Är du helt bortom allt förnuft?” ”Har han inte upptäckt det förrän nu?” hörs Käkens ut-

~ 74 ~

~ 75 ~

tråkade röst från ryggsäcken och hon inser att hon släppt på den mentala spärren igen. ”Kära nån vilken tjockskalle han är ändå, gullprinsen.” ”Nej, jag vet precis vad jag gör. Vet du vad du gör?” Hon tittar noga på honom för att se om hon kan läsa svaret i ansiktet. Och där, en liten liten ryckning i ögonvrån, sen åker hans hand ner i fickan och hon kan svära på att han ryser till. Hon kämpar med att hitta hans känslor och efter en stund hittar hon märkligt nog avsmak. Hon möter hans blick och sväljer när hon ser något som liknar sorg. ”Du har gjort något som du inte vill berätta”, säger hon. ”Något som du egentligen inte ville, men trodde att du var tvungen till?”

Han svarar inte, men drar henne intill sig igen, håller henne nära.

Ovanför dem har stegen och ropen tystnat. Kvar finns bara stanken och dammet. ”Bäst vi går nu”, mumlar han med munnen mot hennes hår.

Hon tar ett steg bakåt och smeker honom hastigt över kinden, silkeslen och varm. Hans blod rusar i ådrorna. Hon vänder sig om och gör en ansats att klättra upp mot gluggen. ”Jag vet en bättre väg.” Han leder henne längre in i den mörka tunneln, det fräser och piper framför dem när kloakens djur flyr från de oinbjudna besökarna.

Efter en stund står de framför en rundad låg port i bastant trä. Arve tittar menande på henne och hon släpper efter för att kunna ta in omgivningens känslor. Hon kan inte känna att någon är i närheten och nickar mot honom. Han öppnar den lilla dörren och tittar försiktigt ut. ”Det är tomt, dra upp huvan och leta efter Elis och Rachels

känslor, vi ses.” Han sluter snabbt sin hand runt hennes och så skiljs de åt.

Arve går tillbaka mot Dunklet och hon börjar gå de trånga gatorna söderut. Hon har svårt att tro att Eli och Rachel har sökt sig tillbaka mot köpkvarteret. Hon letar och letar efter deras känslor, men kan inte känna av dem någonstans och oron växer. Tänk om de inte hann undan? Det är först när hon står i kanten till Gränsskogen som hon hittar dem. Elis ilskna inre och Rachels orubbliga och stridslystna. När hon kommer fram kan hon se oron i deras ögon, men sveket med hartsen är fortfarande fastetsat och ingen av dem rör sig. ”Vad lång tid det tog”, säger Eli i exakt samma vassa tonfall som hon jämt använde mot Heddy förut, innan midsommarfesten.

Heddy blänger på henne. ”Och ni smet hit och hoppades att jag skulle dö, eller?” säger hon. ”Vi smet inte, vi gick hit för att det var omöjligt att hitta dig däruppe”, säger Eli och gör en knyck med huvudet mot Svartsten. ”Och vi tänkte att du nog också skulle ta dig hit så fort som möjligt istället för att irra runt där bland alla idioter.” ”Kom nu”, avbryter Rachel. ”Vi måste avsluta det här helvetet. Eftersom Heidar troligen har hartsen måste vi hitta honom, och vi tror att han kan vara i Ytterby för att spela hit folk, right?” Hon tittar på Heddy som nickar. ”Då åker vi dit. Ta fram tjuvgodset så vi får någon nytta av allt det ställde till med.”

De lägger snabbt varsitt finger på en skrumpen köttklump som Eli dragit upp ur fickan och nu håller fram. ”Urvattnet”, säger hon och i samma stund försvinner Gränsskogen ur Heddys synfält.

~ 76 ~

~ 77 ~