9789179793227

KRISTINA OHLSSON

kapitel 1

Det går inte att bo här, tänkte Heidi.

Hon stod på tröskeln till sitt sovrum och stirrade på allt som snickaren gjort sönder. Pappa kallade det för renovering, men för Heidi var det en ren katastrof.

Bredvid henne stod en resväska och på ryggen hängde ryggsäcken. Heidi, pappa och hans flickvän Jennifer hade nyss kommit hem från Gotland. De hade varit där i två veckor och bott i en lånad stuga.

Mamma hade inte ringt en enda gång.

– Hon är nog bara väldigt upptagen, hade Jennifer sagt.

5

Och så strök hon Heidi över ryggen.

Bara väldigt upptagen.

Så upptagen att det inte fanns någon plats för Heidi längre. Mamma hade flyttat till Tyskland strax efter jul. Sedan dess hade Heidi bara träffat henne en enda gång. På ett hotell. Mamma tyckte att det var för långt att åka hela vägen upp till Hovenäset. Så Heidi fick ta bussen i två timmar till Göteborg där mamma bodde över helgen.

Det var kvavt i huset. Ute var det hett men mulet.

Oväder var på väg till Hovenäset.

Pappa kom springande uppför trappan.

– Heidi, var är du?

Hon svarade inte.

– Oj, sa pappa när han fick syn på rummet. Wow. Jösses. Shit.

Det var så typiskt honom att börja babbla så fort han blev stressad.

Pappa lade armen om Heidi och kramade henne. Hon kramade inte tillbaka. Blicken hade blivit suddig av gråt och halsen kändes tjock. Utanför hennes öppna sovrumsfönster rasslade träden i 6

vinden. Längre bort syntes havet. Vilda vågor fick vattenytan att stegra sig.

– Alltså, förlåt gumman, sa pappa. Jag var helt säker på att snickaren hunnit längre. Men visst såg du hur fint det blivit där nere? Det kommer att bli minst lika bra här uppe hos dig. ”Där nere.”

Där pappa och Jennifer skulle sova.

Och ”här uppe”.

Där Heidi bodde.

I en egen del av huset. Så att hon skulle få lugn och ro när bebisen kom. Det var så de hade sagt.

Att hon som var tolv måste få ett eget krypin. Men Heidi tyckte mer att det kändes som ett ställe där pappa och Jennifer kunde glömma bort att hon fanns.

Pappa kramade om henne igen.

– Vad tror du? Visst kommer det att bli bra?

Heidi visste inte vad hon borde svara. De hade bett snickaren att göra hennes rum större. Därför hade han rivit ena långväggen för att bygga en ny en bit bort. Problemet var bara att han inte fått den 7

nya väggen på plats. Allt som fanns var en rad med brädor som gick från golv till tak. Det var så brett mellan brädorna att Heidi lätt kunde stå där.

– Snickaren kommer tillbaka om fyra veckor, sa pappa. Under tiden tänkte jag att vi kunde hänga presenningar framför träplankorna. Det blir nästan som en vägg.

Heidi ryckte till.

– Fyra veckor? Ska jag vara utan en vägg hela sommaren?

När pappa såg Heidis min skyndade han sig att säga: – Men … de andra väggarna är ju kvar. Och vi städar förstås innan jag sätter upp presenningen.

Och så bär vi tillbaka alla möbler. Vad sägs?

Det blev tyst. Utifrån hördes ett mullrande ljud. Åska närmade sig. Samtidigt började stora regndroppar trumma mot fönstret.

Heidi såg på pappa. Ibland var han bara helt dum i huvudet. Vem ville ha en plastvägg? Ingen. Inte en enda människa.

– Jag har ju förklarat, sa pappa. Snickaren kom8

mer inte tillbaka förrän han fått mer betalt. Allt blev dyrare än vi trodde. Och jag kan inte rå för att jag blev arbetslös.

Heidi knöt händerna i fickorna. Hon visste att hon var orättvis. Det var inte pappas fel att han blivit av med jobbet i höstas. Och Jennifer kunde inte hjälpa att hon blivit sjukskriven. Men nu hade pappa fått ett nytt arbete och det hade Heidi trott räckte.

Pappa stod tyst en stund och väntade på att hon skulle säga något. När hon fortsatte tiga, provade han att byta ämne.

– Såg du att det kommer ett pariserhjul till campingen?

Heidi tittade förvånat på honom.

– Lägg av, sa hon.

Pappa blev ivrig nu när hon äntligen pratade igen.

– Det är sant, sa han. Det stod i tidningen Bohusläningen idag. Hjulet ska stå mitt bland alla campare. Du vet, ett sådant där stort hjul med sittkorgar som går runt, runt.

9

– Pappa, jag vet faktiskt vad ett pariserhjul är.

Pappa rufsade om hennes kortklippta hår.

– Vi får gå dit och åka någon dag, sa han.

Då ropade Jennifer från undervåningen: – Fredde! Kan du komma hit? Jag behöver hjälp att lyfta en kartong.

Heidi himlade med ögonen.

Jennifer behövde visst hjälp med allt nu för tiden. Magen blev större för varje vecka, och Jennifer ägnade nästan all tid åt att pusta och stöna.

Pappa strök Heidi över kinden.

– Vill du gå över till farmor en stund? sa han. Jag tror hon skulle bli glad då.

Farmor bodde ensam i ett hus som låg bara ett stenkast från Heidis. Hon var gammal och hade fått svårt att minnas saker. Och så såg hon väldigt dåligt. Det var ännu en hemsk sak som hänt det senaste året. Att farmor plötsligt blivit så annorlunda.

– Kanske senare, sa Heidi. Om jag inte ska träffa Alva och Harry då.

Alva och Harry var hennes allra bästa vänner.

10

Hon hade saknat dem varje dag när hon var på Gotland.

– Fint, sa pappa. Jag måste gå ner till Jennifer nu.

Heidi svarade inte och snart hörde hon honom springa nerför trappan. Sedan hörde hon honom och Jennifer skratta.

Heidi tog några steg in i sitt rum. De hade tömt det innan de åkte till Gotland. Hon hade trott att allt skulle vara klart när de kom hem.

Heidi kikade ut genom fönstret och såg pappa gå fram till bilen. De hade fortfarande inte tagit ut alla väskor. Regnet fick pappa att jobba snabbt.

Heidi backade bort från fönstret. Hon borde städa och röja, hon skulle ju sova i det här hemska rummet.

Men så fick hon syn på någonting.

Något märkligt.

Det stod en liten trälåda i ena hörnet.

Heidi satte sig på huk framför lådan. Den var ungefär lika stor som en skokartong, men plattare.

Det låg en papperslapp på locket.

11

Hittade denna under golvet.

Roger

Roger var snickaren. Men vad menade han med ”under golvet”?

Hon tittade på brädorna som skulle bli en vägg.

Det var ett stort hål i golvet där. Snickaren hade tagit bort två långa golvplankor. Lådan måste ha legat under dem.

Heidi vände och vred på den. Lådan var dammig och smutsig, men man såg att den var målad med en svart, blank färg.

Hon skakade försiktigt på den. Det låg någonting där inne, det hörde hon tydligt. Något som kasade fram och tillbaka.

Heidi drog i locket.

Och med ett enda ryck var lådan öppen.

Hon stirrade ner i den.

En liten barnsko.

Det var det enda som fanns i trälådan. Hon lyfte upp skon. Den var gammal och helt gjord i läder.

Den hade blivit flammig av smuts och lädret kändes 12

stelt. På sidorna syntes svarta fläckar som fått skon att spricka. Sulan var hård och ett tunt skosnöre dinglade oknutet från skon.

Vems var den? Och varför hade den lagts i en trälåda under Heidis sovrumsgolv? Åskan mullrade ännu närmare nu.

Heidi vände blicken mot fönstret. De tjocka, mörka molnen över havet hade blivit fler.

Sedan hörde hon Jennifer skrika.

13

kapitel 2

Aldrig hade Heidi sprungit så fort.

Hon hittade Jennifer i köket. Hon satt på en stol och höll sig om magen. Ansiktet var mörkt av oro och hon stirrade rakt mot den andra dörröppningen i köket. Den som ledde till hallen och ytterdörren.

Det stod en man på tröskeln.

– Förlåt! sa han. Förlåt! Det var inte meningen att skrämmas. Men jag knackade på dörren och det var ingen som hörde mig. Och eftersom den var vidöppen klev jag på, men det var förstås hemskt dumt.

14

Jennifer såg oroligt på mannen. Heidi ställde sig bredvid henne. Sekunden efter kom pappa instörtande i huset.

Han trängde sig förbi mannen och fram till Heidi och Jennifer.

– Vem i helvete är du? röt han till mannen. Och vad gör du här?

Sedan vände han sig till Heidi och Jennifer.

– Är ni okej? Jag var på andra sidan huset och hörde ett skrik.

Pappa var våt av regn. Det droppade från hans kläder på golvet.

– Det var jag, sa Jennifer. Han där skrämde mig.

Mannen såg olycklig ut. Han hade svarta långbyxor och en svart stickad polotröja på sig. Hans hår var tjockt och mörkt, och det var hans skägg också. Heidi trodde att han var ungefär lika gammal som pappa, men sådant var svårt att veta.

Heidi svalde.

Vad gjorde han i deras hus?

– Så förfärligt fel det här blev, sa mannen. Jag är här för att fråga om rummet fortfarande är ledigt.

15

Men jag förstår om ni inte vill ha mig som gäst nu.

Pappa skakade på huvudet.

– Gäst? upprepade han och lät som en hund som skällde.

Men Jennifer såg med ens lättad och glad ut.

– Åh! sa hon och reste sig. Då förstår jag.

Hon lade en hand på pappas arm.

– Jag satte upp en lapp på campingen, sa hon lågt.

Ibland blir det ju fullt där. Jag skrev att vi har ett extrarum att hyra ut.

Pappa spärrade upp ögonen.

– Skojar du? sa han. Har du gjort det här utan att prata med mig?

– Nej, sa Jennifer skarpt. Jag har försökt prata med dig flera gånger. Men du lyssnar inte. Vi behöver pengarna, Fredde. Svårare är det inte. Och gästrummet står ju ändå tomt.

Gästrummet låg i källaren och där fanns också ett extra kök. Dessutom hade gästrummet en egen ingång. Heidi kunde inte minnas att det varit uthyrt tidigare.

– Jag går inte med på det här, sa pappa. Jag vill 16

absolut inte ha främlingar i huset. Pengarna struntar jag i. Jag kan nog jobba övertid.

– Jaså? sa Jennifer. Din chef kunde ju knappt lova dig halvtid.

Hennes ögon var blanka och ledsna.

Mannen i dörröppningen harklade sig.

– Jag hör att ni inte pratat klart än, sa han. Så jag …

– Jodå, sa pappa. Vi har pratat klart. Du får bo någon annanstans.

– Sedan när bestämmer du mer än oss andra i familjen? sa Jennifer argt. Räknas inte Heidi och jag?

– Heidi! ylade pappa. Skulle hon vilja ha en massa främlingar i huset?

– Nej, men hon kanske vill ha en ny vägg i sitt sovrum! sa Jennifer med gråt i rösten. Och en chans att bo kvar i sitt hus.

Det blev knäpptyst i köket. Heidis hjärta dunkade.

En chans att bo kvar i sitt hus?

– Vad pratar hon om? sa Heidi med tunn röst.

Ska vi flytta?

17

– Nej, sa pappa bryskt. Det ska vi inte.

– Hon har rätt att höra hur stora problem vi har, sa Jennifer.

– Nu? sa pappa. När vi har en främling på besök?

Hur tänker du? Det räcker väl inte att hyra ut ett rum?

Heidi kände paniken komma krypande. Hur mycket pengar behövde de egentligen?

Mannen i dörröppningen gjorde ett nytt försök.

– Jag menade verkligen inte att skapa en massa bråk, sa han. Mitt namn är William Sullivan, men alla kallar mig Bill. Det är jag som ska köra pariserhjulet på campingen. Och nu har jag fått veta att jag inte kan bo där. Det är fullbokat.

Mannen med pariserhjulet!

Pappa öppnade munnen och stängde den igen.

Som en fisk på land som inte fick luft.

– Allvarligt? sa han sedan. Är det du som äger pariserhjulet?

Mannen som hette Bill nickade. Heidi sneglade ut genom köksfönstret mot gatan. Något pariserhjul syntes inte till.

18

– Allt blev klart för bara någon vecka sedan, sa han. Egentligen skulle jag köra hjulet till Strömstad, men det ställdes in. Och då åkte jag hit istället.

Men det är svårt att hitta någonstans att bo. Alla hus är redan uthyrda, och hotellet i Kungshamn kan inte ta emot mig. Därför blev jag glad när jag såg er lapp på campingen. Jag kan betala bra.

Pappa och Jennifer såg tysta på varandra.

Heidi kunde knappt andas, så arg var hon. Vad sysslade pappa med? Varför hade han inte berättat hur dåligt med pengar de hade?

– Förlåt, viskade Jennifer till pappa. Jag borde förstås ha sagt något om lappen.

Pappa såg skamsen ut.

– Det är okej, sa han. Jag blev bara så överraskad.

Han vände sig mot Heidi.

– Vad säger du? sa han. Tror du att det kommer funka att hyra ut gästrummet?

Heidi nickade. Vad som helst funkade. Vad som helst, så länge de kunde bo kvar i huset.

Dessutom såg Bill snäll ut. Och så ägde han ett pariserhjul.

19

Tänk om Heidi och hennes kompisar kunde få några fria åk?

– Då säger vi det, sa pappa. Välkommen till oss.

Och så var allt bestämt. Heidi, pappa och Jennifer skulle få en hyresgäst. En som skulle stanna hela sommaren.

Bill skakade hand med pappa och Jennifer och därefter med Heidi. Hans hand var stor och varm.

– Snart ska du bli storasyster, eller hur? sa han och tittade på Jennifers mage.

Både pappa och Jennifer skrattade som om han sagt något himla roligt.

– Det stämmer fint, sa pappa. Om fyra veckor är det dags.

Bill log.

– Fyra veckor, sa han. Då kanske jag får äran att träffa den lilla.

– Vi hoppas, sa Jennifer.

Pappa såg nyfiken ut.

– Har du varit på Hovenäset tidigare?

– Nej, aldrig, sa Bill. Men det verkar vara otroligt mysigt här.

20

– Det är det, sa pappa bestämt. Världens vackraste plats. Och världens minsta.

Det hade han verkligen rätt i, tänkte Heidi.

På vintern bodde det bara tvåhundra människor på hela Hovenäset. På sommaren var de många fler, men bara under några få veckor.

Ingen i familjen älskade näset mer än pappa. Heidi tyckte också om att bo där. När hon var liten hade de bott i Kungshamn några kilometer bort.

De flyttade till Hovenäset när Heidi var sex. Mamma hade många gånger sagt att hon ångrade flytten.

– Jag ville egentligen bo i Göteborg, hade hon sagt. Men pappa ville flytta till något som var ännu mindre än Kungshamn. Det funkar inte för mig. På Hovenäset finns ju ingenting.

Det finns det visst, tänkte Heidi. Kanske inga affärer, och inte några restauranger. Men det finns en badplats och vi har en jättefin sjöbod. Och så finns jag här.

Varför räckte inte det?

– När vill du flytta in? frågade Jennifer.

Bill sträckte på sig.

21

– Gärna redan imorgon förmiddag, sa han. Men det kanske inte funkar?

– Jodå, sa Jennifer. Det löser vi.

Bill såg glad ut och kliade sig i skägget.

– Toppen, sa han. Jag måste gå nu. Men då syns vi imorgon.

Han höjde handen till en hälsning.

Sedan lämnade han huset samma väg som han kom in.

22

kapitel 3

Det blev kväll och fler mörka moln rullade in över Hovenäset. Pappa och Heidi hjälptes åt att röja upp i hennes rum medan Jennifer städade gästrummet.

Heidi kunde inte släppa det Jennifer sagt. Tänk om det var sant att de kanske måste sälja huset. Till sist frågade hon pappa.

– Jag skäms, sa han och slog ner blicken. Det var inte meningen att du skulle få veta något.

– Det är klart att jag måste få veta! sa Heidi argt.

– Fast vi tänkte hela tiden att det nog skulle ordna sig, sa pappa. Och nu gör det det. Mitt nya jobb 23

och pengarna vi får från vår hyresgäst kommer att räcka.

– Men det visste ni ju inte förrän idag, sa Heidi.

Tänk om Bill inte hade kommit.

– Nu gjorde han det, sa pappa bestämt. Det är det enda som räknas.

Det blev Heidis tur att slå ner blicken.

– Hur mycket betalar Bill egentligen? sa hon.

– Mycket. Han ringde tidigare och han kommer att betala en väldigt hög hyra.

– Är han typ rik?

– Det verkar så. Han kanske är amerikan. Det låter så på namnet. William Sullivan.

– Fast alla amerikaner är väl inte rika?

– Nej, verkligen inte.

De tystnade. Heidi tyckte att det skulle bli roligt med en ny person i huset.

Något som var mindre roligt var hennes nya ”låtsasvägg”. Presenningen som pappa hade hängt upp var mörk och kall. Heidi tyckte att det såg ut som en fängelsevägg. Åskmuller fick henne att rysa. Regnet smattrade 24

mot taket. Och dessutom hade det börjat blåsa.

– Jag borde nog gå ner och kolla till båten, sa pappa. Jag har inte varit där sedan vi kom hem.

Dessutom vill jag hälsa på farmor. Visst klarar du resten själv?

Möblerna var på plats, och de hade hjälpts åt att städa. Nu gällde det bara att få ordning på alla andra grejer som Heidi hade flyttat. Böcker, foton och prydnadssaker.

– Hälsa farmor att jag kommer imorgon, sa Heidi.

– Det ska jag, sa pappa och försvann iväg. Åskan mullrade igen. Den skulle nog komma närmare snart. Heidi undrade var Bill sov i natt.

Och var han hade sitt pariserhjul.

Då ringde Heidis telefon.

Det var Harry. Han och Heidi hade känt varandra sedan de gick på förskolan. Han bodde i ett lila hus nära Heidis.

– Hur blev ditt nya rum? sa han. Får jag komma och kolla?

Heidi gick in i sitt sovrum och såg på kaoset.

25

– Det är inte så mycket att titta på, sa hon. Hur var det i Frankrike?

Harry och hans familj hade varit i Paris i en vecka. Han berättade om stökiga hotell och långa bilresor och om Eiffeltornet som var hur högt som helst.

Samtidigt som Heidi lyssnade drogs hennes blick till hålet i golvet mellan brädorna. Och hon mindes den lilla skon. Hon hade gömt både skon och lådan, men nu tog hon fram dem. Om hon bara kunde förstå varför de lagts under hennes golv.

Och varför bara en sko och inte två?

Heidi gick bort till hålet i golvet och lade sig på magen. Sedan stack hon ner handen i hålet och började treva. Till sist hade hon hela armen under golvet. Någon sko hittade hon inte, bara mjuka, trådiga dammtussar.

Men så plötsligt nuddade hon vid någonting annat. Någonting hårt och kallt.

Heidi flämtade till och försökte trycka in armen ännu längre. Till sist fick hon tag i saken.

– Hallå, lyssnar du eller? sa Harry.

26

– Visst, sa Heidi och försökte låta som vanligt.

Jag ska bara …

Hon avbröt sig när hon såg vad hon höll i handen. En avlång silverfärgad sak med en rund kula i ena änden. En gammal barnskallra. En leksak för småbarn. Heidi hade själv en nästan likadan som hon fått av sin morbror och moster när hon döptes.

Skallran var sval i hennes hand. Om man skakade den så rasslade det.

Så märkligt att den också legat under golvplankorna.

Vem hade den gamla skon och skallran tillhört?

Och hur hade de hamnat under golvet i Heidis sovrum?

27

kapitel 4

För ett ögonblick var Heidi så upptagen av skallran och skon att hon glömde bort att hon pratade i telefon. Det var inte förrän hon hörde Harrys ivriga röst som hon kom ihåg.

– Men vad tycker du då?

– Om vad? sa Heidi förvirrat.

Harry suckade otåligt.

– Du lyssnar ju inte, sa han. Jag undrade om du vill hänga med till campingen imorgon och kolla om pariserhjulet kommit dit än.

Heidi rätade blixtsnabbt på sig. Harry hade förstås också hört talas om hjulet.

28

– Jag känner han som äger pariserhjulet, sa hon.

Eller, jag vet vem han är. För han ska bo hos oss.

Han heter William men kallas för Bill.

– Lägg av! ropade Harry. Fattar du hur maxat det är?

Heidi fnissade.

– Han ska hyra vårt gästrum i källaren, sa hon.

Han flyttar in imorgon förmiddag.

– Grymt! sa Harry. Då kommer Alva och jag över. Hoppas han har hjulet med sig!

– Det hoppas jag också, sa Heidi.

Sedan lade de på.

Det gick några timmar. Pappa kom hem från farmor och Heidi bäddade sin säng. Hon hade fullt med fjärilar i magen. Ju mer hon tänkte på saken, desto bättre kändes det att Bill skulle flytta in.

Pappa och Jennifer behövde verkligen pengarna.

Och Heidi behövde någonting annat att tänka på.

Något som inte hade med mamma och allt annat som var tråkigt eller sorgligt att göra.

29

Heidi kände sig inte det minsta trött.

Tankarna snurrade i huvudet när hon skulle somna. Presenningen prasslade.

Till sist plockade hon fram skallran och barnskon igen. Hon vände och vred på dem. Hon hade ingen lust att lägga tillbaka dem under golvplankorna.

Och hon ville absolut inte visa dem för pappa och Jennifer. Då skulle de bara vilja ge dem till bebisen.

Istället lade hon skon och skallran i en av skrivbordslådorna. I den översta som gick att låsa. Hon huttrade till när hon vred om nyckeln och gömde den i en bok som låg på skrivbordet.

Presenningen prasslade igen.

Heidi rös och kröp ner i sängen.

En blixt lyste upp natthimlen.

En kort stund senare dånade en åskknall.

Heidi hade lärt sig att man skulle räkna hur många sekunder som gick mellan blixt och åska.

Då visste man hur nära ovädret var. Om åskan kom direkt efter blixten var ovädret precis ovanför. Det kunde vara farligt om man till exempel var ute på havet.

30

Presenningen prasslade på nytt.

Trots att Heidi låg alldeles stilla.

Varför höll den på så där?

Hon blundade hårt. Och öppnade sedan ögonen.

Jag inbillar mig bara, tänkte hon. Klart att presenningen inte låter.

Sekunden efter syntes ännu en blixt. Heidi räknade tyst för sig själv.

– Ett, två, tre, fyra …

Där kom åskan.

Hon stelnade till.

När hon var liten hade hon varit rädd för åskan, men inte nu.

Presenningen prasslade.

Den här gången lät prasslet högre. Och sedan ännu högre. Och närmare.

Hjärtat bankade.

Stod det någon på andra sidan presenningen?

Någon som kom närmare och närmare?

Det knarrade i golvet. Som om någon gick på det.

Sakta, sakta.

Hon tände läslampan.

31

Presenningen hängde mörk och rak.

– Hallå? viskade Heidi.

Ingen svarade.

Utomhus fortsatte åskan och blixtarna att jaga fram över himlen. Men presenningen var alldeles stilla.

32

kapitel 5

Nästa morgon sken solen. Heidi, Alva och Harry satt på Heidis rum och väntade på Bill och pariserhjulet. Heidi kände sig både nervös och trött. Hon hade sovit dåligt. Presenningen fungerade inte som vägg. Man hörde precis vartenda ljud i hela huset. Dessutom släppte den in en massa ljus så fort solen gick upp.

Men det jobbigaste var det som hade hänt när Heidi gått och lagt sig. Att det lät som om någon stod på andra sidan plasten. Heidi hade knappt kunnat sova efter det.

– Du kan få bo hos oss några nätter, sa Alva.

33