9789179792800

EN BERÄTTELSE I

24 K A P I T E L

Stina Nilsson ludwig sandbacka

Till

Anna B Agnes Anna S Erika Utan er hade hälften av den här boken inte varit hälften så rolig att göra, och jag hade inte varit hälften så tacksam för hälften av ert stöd hälften så mycket som ni förtjänar.

Hur du förbereder dig inför Frosten Första Frost - Bakning

Baka och förvara så att det räcker till dig och familjen under Frostaftons kalla dag. Det mest traditionella är skorpor bakade på diamantsocker och kopparkanel.

Andra Frost - Ljus Det är viktigt att ha något att lysa upp mörkret med.

Rekommendationen är minst ett ljus per dag fram till Frostafton. Helst tillverkade av droppstensfett.

Tredje Frost - Dekorering Ett dekorerat hem värmer allas hjärtan. De vanligaste dekorationerna är glitterstenar att hänga i taket, pappers­kristaller i fönstren och den traditionella droppstenen som kläs med ljus och röda bollar.

Fjärde Frost - Värme De sista dagarna före Frostafton sjunker temperaturen.

Nu måste du se till att hålla huset varmt. Samla kol och rotkvistar så att det räcker medan Frosten härjar utanför dörren. Sjung gärna kristallsången i den kalla väntan.

Må kristallen rädda oss!

1. Kristallen

K

allt … Ett iskallt andetag kröp över Grottholm och bet tag i allt och alla som sov under sina mosstäcken. Folk visste vad det betydde: Frosten var på väg.

Belli drog sin lappade halsduk tätare om sig. Det var alltid olustigt att springa till skolan en morgon som denna. Högt uppe i det isiga taket hade kristallen inte vaknat än. Inget an­ nat än några lysmasklyktor var tända på det nästan öde tor­ get. Bara vättarna var uppe såhär dags. Belli ryste vid tanken på hur kallt och mörkt det måste vara nere i gruvorna. Om det ens kunde bli kallare.

Tyst som en myra skyndade hon in i gränden mellan klock­ tornet och stadshuset. Längst in fanns en glugg med en rostig gammal lucka, och Belli behövde bara vicka lite på den för att klämma sig igenom. En vuxen skulle aldrig komma in, men Belli var tillräckligt liten.

Genom dammet tassade hon uppför trappan som slingrade sig runt den enorma järnklockan. Den hade inte klämtat så 11

länge någon kunde minnas, men bara synen av den fick det att snurra för Belli. Inte titta ner, tänkte hon och tog sig förbi dörren till urverksrummet och uppför stegen genom luckan i taket.

Belli drog in den svidande kalla luften. Här, högt uppe i klocktornet, hade hon utsikt över hela Grottholm. Man kunde se ända till grottväggarna som omringade staden. Långt ned­ anför på torget skulle marknaden snart dra igång för de som överlevt natten. Där kom mossvävare Trullsson ut och skra­ pade isen från fönstren, doften av kopparkanel och guldbullar spred sig från bageriet och musmjölksbudet var redan på väg mot Finkvarteret.

Då började det.

Från svart, livlös sten vaknade kristallen till liv som glitt­ rande silver. Först nådde ljuset den storslagna palatsgrottan uppe på urberget, sedan spred det sig över staden. Morgonen var här.

Belli drog en djup suck i värmen. Här uppe kändes allting möjligt. Ingen sa åt henne vad hon fick och inte fick göra.

Ingen ständig kyla bet sig fast i kroppen. Om det bara kunde vara lika varmt där hemma, i utkanten av Grottholm. Men det var knappt att kristallens ljus nådde till bergaborgen bortom droppstensskogen. Det skulle ändå inte göra någon nytta, för där bodde inte en enda vaken varelse. Bara han som sovit lika länge som Grottholm funnits. Ibland önskade Belli att hon också kunde sova sig igenom vintern. Hon huttrade vid tan­ ken på kylan förra året. Och om det var som folk fruktade så skulle det bli ännu kallare i år.

Men … Var det där …?

12

Belli lutade sig över taket. Det lyste i en av gluggarna i bergaborgen! Hade bergatrollet vaknat? Omöjligt. Det sas att han var så enorm att grottan skakade när han vände sig i söm­ nen. Kanske det bara var urtrollen med dagens skattleverans, eller en hemlös vätte som tagit sig in för att värma sig.

Som i en blinkning försvann ljuset, lika snabbt som det kommit. Det fick Belli att vakna till och snegla över kanten där klockan stod på sex. ”Råttskit!” sa Belli och sprang tillbaka nedför stegen och trapporna. Hon fick inte bli sen igen! Men hon hade så bråt­ tom att hon inte tänkte på att vara tyst. ”Hallå där!”

Belli, som haft ögonen på trappstegen, sprang rakt in i ing­ en annan än stadens bredaste mage. Trollet grep henne i svan­ sen med sin stora näve. ”Du igen? Jag har ju sagt att du inte få vara här!” ”Förlåt, herr Ordningstroll”, sa Belli och försökte le artigt. ”Jag eh … gick i sömnen.” ”Försök inte. Jag borde anmäla dig till urtrollen.”

Som tur var hade Belli en så kort svans att den inte var lätt att få grepp om. Med en rejäl stamp fick hon en fullträff på Ordningstrollets nakna, håriga fot. ”Aj!” Kvickt slank Belli ur greppet och rusade över torget. ”Förbaskade oknytt! Det här ska din morfar få veta!”

Belli hörde honom inte längre. Hennes nakna fötter lämna­ de spår i frosten. Hon tänkte knappt på att hon skulle bli sen till skolan igen, eller att hon säkert gjort något olagligt. Hade hon sett fel? Var det något i bergaborgen?

13

* Skolgården var tom och ljudet från morgonsången klingade genom stengluggarna. ”När kristallen har gett sitt klara ljus, och värmt oss i vår grotta, då sjunger vi sakta för vår kristall, de vackraste ord vi känner.”

Belli smög in i hallen. Om hon var riktigt försiktig kan­ ske ingen skulle märka något. I dörrspringan såg hon fröken Kvistrot med sin nyckelharpa vid den snålt glödande kaminen.

Klasskamraterna stod som vanligt uppradade med svansarna över axlarna och sjöng. ”Ho aj aj aj aj buff, ho aj aj aj aj buff, ho aj aj aj aj buff buff…” ”Fröken, titta vem som är sen igen!”

Mysan, hon med de varmaste kläderna i hela klassrummet, pekade rakt på Belli. I ett försök att fly snavade Belli och föll pladask in i klassrummet. Nyckelharpan tystnade.

Maskslem också. Belli tvingade fram ett leende och försökte skratta, men egentligen ville hon helst försvinna genom golvet. ”Belli Tovsvans!”

Belli kikade fram mellan sina ockraröda tovor. Hon hade alltid tyckt att fröken Kvistrot var stor, men från golvet såg hon ut som ett jättelikt urtroll med istappsnäsan hängande ner till blusen, och den hårda hårknuten var bredare än hennes axlar. Det enda som var litet på fröken Kvistrot var hennes stränga ögon.

14

”Du är sen igen.”

Belli ställde sig upp och försökte ignorera alla som stirrade. ”Ursäkta, jag …” ”Dina ursäkter hjälper inte om du ska fortsätta komma för sent till mina lektioner. Jag har redan talat med din morfar, men det tycks inte hjälpa. Vill du att bortbytingsnämnden ska få veta hur du beter dig? Om din morfar inte har vett att skicka dig till skolan i tid så …” ”Nej, snälla, skyll inte på morfar! Det var mitt fel.” ”Jaså?” Kvistrot satte händerna i sidan, som hon brukade när hon väntade på svar. ”Jag … Jag ville bara se på gryningen.”

Det fnissades och viskades bland bänkarna, men de kunde lika gärna skrika ut orden. Belli hade varit i klocktornet så många gånger att det knappast var en hemlighet längre. Ändå slutade viskningarna aldrig, som om ingen hade något bättre för sig. ”Tyst i klassen!” Kvistrot drog sina långa naglar över granittavlan med ett isande gnissel. ”Att gå nära kristallen är förbjudet. Ska jag behöva påminna er om vad som händer om den blir förstörd?”

Allt skulle alltid vara så himla förbjudet, tänkte Belli med läpparna mellan tänderna. ”Jag vet, fröken! Kristallen värmer och lyser upp vår stad”, sa Mysan och räckte upp svansen så sammetsrosetterna hoppade i hennes nattsvarta lockar. ”Utan den skulle Grott­ holm falla i ett iskallt mörker.”

Kvistrot nickade. ”Evigt mörker och kyla, är det vad du vill, Belli?”

15

”Nej, men …” ”Då så.” Kvistrot vände sig mot den svarta granittavlan. ”Eftersom du är så intresserad av kristallen så kan du svara på första frågan i läxförhöret. Förklara vad vår symbol står för.”

Belli hade sett symbolen så många gånger att hon tappat räkningen. Den fanns överallt. Kristallsymbolen. ”Symbolen står för det vi måste göra för att överleva. Vi gräver efter skatter till bergatrollet, bergatrollet ger magi till kristallen, kristallen ger värme till Grottholm.” ”Bra.” Kvistrot smällde pekkvisten i tavlan. ”Och vad hän­ der om vi bryter mot de reglerna?” ”Då … kommer Frosten att frysa oss till is på Frostafton.” ”Utmärkt. Då kan vi …” ”Men …”, avbröt Belli. ”Det är väl inte rätt?”

Genast bet Belli sig i tungan. Varför måste hon alltid tänka högt? Men nu var det gjort. ”Jo, alltså … Kristallen lyser ju klarast och varmast i mitten av Grottholm. Samtidigt blir det kallare borta vid väggarna för varje år. Alla i Grottholm har väl rätt till lika mycket vär­ me?” Ännu fler viskningar gick mellan bänkarna. ”Om lilla fröken Tovsvans vill ha en varmare kristall, då är det bäst att hon slutar ha huvudet i dimman. Börja med att klippa ut papperskristaller som vi ska hänga i fönstren till tredje Frost.”

Belli sjönk ihop vid sin bänk och försökte koncentrera sig på stenstoftspappret och saxen. Fingrarna var stela av kyla och värmen från den enda kolbiten i kaminen räckte knappt till hennes bänk.

16

”Då så”, sa Kvistrot. ”Då går vi vidare till de fyra Frostför­ beredelsedagarna. Inför första Frost måste ni komma ihåg er bästa krydda för att …”

Belli fick till något som mer liknade en isbit än en kristall.

Hon knycklade ihop pappret och började om. Hon hatade den här tiden på året. Det spelade ingen roll att det doftade gott av vinterkryddor på marknaden, att älvlamporna lyste klart från Finkvarteret, eller om de ens hade råd med något gott till frossbordet i år. Skräcken fanns ändå där, som en hårresande ilning, att i år kunde det vara hennes tur att frysa ihjäl. ”Belli!”

Hon tittade upp precis när Kvistrot klampade fram till hö­ gen av papperstussar. ”Vad ska det här föreställa?” ”Eh … extra bränsle till kaminen.” ”Vilket slöseri med dyrbart papper.”

Orden trillade ur Bellis mun. ”Det gör i alla fall mer nytta än några fåniga papperskristaller.”

Det blev alldeles tyst. ”Hur sa?” ”Jag menar bara att … Dekorationer är väl fint, men … de gör väl ingen nytta? Kan vi inte se till att hålla fler eldar vid liv istället? Alla troll kunde tränga ihop sig i husen närmast kristallen under Frostafton. Eller tänk om vi kunde få kristal­ len att bli varmare, så att … så att …”

För varje ord kändes det som om Belli skulle sjunka längre och längre ner i golvet. ”Kom hit”, sa Kvistrot som gick fram till katederblocket. ”Lägg upp svansen.”

17

Klassrummet var pinsamt tyst. Belli visste vad som skulle hända, men hennes svans var för kort, så hon måste sätta sig på ändan av katederblocket och hon kände kinderna rodna av den förfärliga pinsamheten. Hon klämde om kanten så kno­ garna vitnade. Kvistrot tog svansen i sina tjocka händer och knöt fast den långa, fula dumsvansen av mosstyg där bak. ”Även du borde veta bättre än att prata såna dumheter”, sa Kvistrot och skrev längst bort på granittavlan. ”Kanske detta lär dig nåt vettigt. Du får inte gå hem förrän du skrivit av det här hundra gånger!”

Kvistrot lade kritstenen i Bellis hand och skuffade henne till hörnet av granittavlan. ”Fram med skrivhäftena och skriv ner alla saker man mås­ te göra för att överleva Frostafton. Den som inte blir färdig innan lunch får bakläxa på vad som skiljer verklighet från ga­ lenskaper.”

Belli kände det första rycket i svansen. Hon kikade över ax­ eln och såg Mysan som höll i dumsvansen innan hon skickade den vidare till sin bänkkamrat. En efter en drog de fnittrande i dumsvansen så det blev svårare för Belli att nå granittavlan.

Smärtan gick från svansen upp längs ryggen och fick håret att resa sig. Tårar ville komma, men Belli svalde bort dem gång på gång. Hon kämpade sig fram för att nå upp att skriva under meningen som Kvistrot skrivit.

Jag ska inte ställa dumma frågor.

18

2. Morfars bibliotek

D

örrpinglan skramlade när Belli klev in i hallen. Hon bor­ stade av fötterna men behöll halsduken på. Ingen eld sprakade i eldstaden idag heller. Typiskt. Då var kolet slut igen. ”Hallå? Morfar?”

Ropet ekade mellan de tomma bokhyllorna där lukten av rengöringsmedel stack i näsan. Snarkande ljud kom från top­ pen av mysteriehyllan och över kanten dinglade två gråhåriga fötter. ”Morfar?” ”Uj, uj, min rygg!” ”Vad gör du där uppe?” ”Jagar dammråttor. De rackarna är så snabba att de fick stegen att falla. Uj, uj, jag måste ha somnat.” ”Det var väl onödigt”, sa Belli och lyfte upp stegen. ”Det är det minsta man kan säga.” Morfar ruskade på huvu­ det och gjorde sitt bästa för att klättra ner. ”Brevbäraren måste väl ha fått sig en lustig syn när han kom med bokleveransen.”

19

”Nya böcker?” sa Belli och rusade till lånebordet som förut brukade vara täckt av återlämnade böcker. Nu var det städat och prydligt … och tomt. Förutom paketet som Belli rev upp utan att skämmas.

Bara en enda bok … Grottholms historia, volym 13. Boken hade ett läderomslag med kristallsymbolen i ena hörnet. Alla böcker skulle ha det där irriterande märket, annars försvann de fortare än kvickt.

Belli suckade. ”Kunde det inte ha varit en sagobok, eller en äventyrsberättelse om grottorna?” ”Bah”, sa morfar och rätade på den knakande ryggen. ”His­ toria är väl spännande?” ”Visst, om jag inte redan kunde den utantill.”

Belli bläddrade i boken medan hon gick till köket och tog hand om gårdagens middagsdisk. Trots att det var långt kvar tills den stora Frosten skulle komma så var det redan iskallt till och med inomhus. En ishinna hade bildats på toppen av vattnet i baljan och hon krossade den med diskborsten. Det fanns visst lite krutkaffe kvar i kannan som inte frusit än. För­ siktigt bläddrade hon i den nya boken med sina kyliga fingrar.

Där stod det om den mörka tiden när trollen och vättarna levde hemlösa i grottorna och jagades av häxorna, innan de hittade bergatrollet och kristallen. Samma gamla historia hela tiden, tänkte Belli och hällde upp krutkaffe i två koppar. ”Morfar, vad händer om bergatrollet vaknar?”

Morfar tittade upp från faktabokshyllan när Belli kom med kaffet. ”Varför frågar du det?” ”Alltså, bergatrollet har ju sovit så länge att hans magi kanske har blivit lite luddig. Men om han vaknar så kunde vi 20

be honom att sätta mer fart på kristallen.” ”Belli lilla.” Morfar tog en klunk och rös av det kalla kaffet. ”Bergatroll sover i hundratals år. Inte ens en jordbävning kan få honom att vända sig. Så länge det finns tillräckligt med skatter i gruvorna så kommer hans magi att fungera.” ”Den fungerar ju sämre varje år. Eller skojar du bara när du säger att det var varmare när du var liten?” ”Nej, men ingen kan veta hur kalla vintrarna ska bli. Oav­ sett det så behöver vi inte oroa oss för att bergatrollet ska komma och knacka på i alla fall.” ”Han har ju redan tänt nattlyktan.” ”Va?” Belli kände tungan krulla sig av det beska kaffet. Hon måste sluta tänka högt! ”Eh … Jag kanske såg nåt i bergaborgen. Det lyste i fönstret.

Konstigt, va?”

Morfars tjocka ögonbryn drogs ihop och formade en buske som alltid när han blev arg. ”Och hur kunde du se ända till ber­ gaborgen? Du har väl inte klättrat i klocktornet igen?” ”Nja …” ”Har du det?” Morfar drog sin slitna hatt över ansiktet för att dölja sin besvikelse. ”Hur många gånger ska jag behöva …

Varför kan du aldrig hålla fötterna på grottgolvet?” ”Det var bara för att se gryningen.” ”Du ser väl kristallen lika bra från marken, där det är tillåtet att vara?” ”Vem har bestämt att det är tillåtet för urtrollen och alla troll i Finkvarteret att bo så nära kristallen medan vi fryser?

Det är inte rättvist!”

21

”Nu räcker det.” Morfar tog sopborsten. ”Gå och ställ den där boken på plats så går vi och letar efter fler lysmaskar till läslamporna.” ”Det har jag redan gjort”, sa Belli. ”Jag plockade blåsvamp på vägen hem också.”

Morfar log och klappade Belli på huvudet. ”Vad skulle jag göra utan dig? Då kan vi värma lite blåsvampsstuvning.” ”Hur ska det gå till? Kolet är ju slut.” ”Jaså? Nåja, då kan du väl vara snäll och gå och köpa mer?”

Morfar tog burken med mynt från lånebordet och tömde ut en silverslant. ”Men det där är ju till Frostafton.” ”Ja, ja, det är väl ingen idé att snåla om vi inte överlever till dess?” sa morfar och tryckte slanten i Bellis hand innan han försvann mellan hyllorna och Belli gick ut igen.

Utanför var grannarna igång med att skrapa bort islagret som lagt sig över Loppvägen. En rysning gick genom Belli när hon råkade snegla mot husen där trapporna fortfarande låg glashala. Hon kom ihåg förra året när grannfrun och hennes fyra barn burits ut ur huset som nu låg tomt och öde.

De hade inte haft pengar till kol den vintern. Tanken fick Belli att hålla hårdare om slanten och skynda vidare. Man pratade inte om ödehusen, eller om dem som en gång bodde där. * Belli skyndade över torget där kristallsången hördes från efter­ middagssamlingen i stadshuset. ”Ho aj aj aj aj buff.”

22

Hon ökade farten mot kollagret och var nära att halka ner i sophålet. ”Ledsen, kolet är slut för idag.” ”Va? Igen?” Belli måste hålla i sig i den sotiga dörren för att inte tappa balansen. Men kolhandlaren stängde den så tvärt att myntet föll ur hennes hand. Hon kastade sig efter det, men missade precis när det rullade ner i sophålet. ”Aj.” Belli böjde sig över sophålet. Hon kanske var tokig, men det hade låtit som en röst där nere. I en kort sekund syntes något rött och spetsigt, och i nästa var det borta, fortare än kvickt. ”Sluta rota i sophålet. Där finns inget kol”, sa kolhandla­ ren som var färdig med att låsa dörren. ”Borde du inte vara i stadshuset och sjunga för kristallen? Eller har din morfar fortfarande inte kommit på bättre tankar?”

Belli gick med raska steg bort från marknaden. Det var säkert snobbarna från Finkvarteret som köpt upp kolet igen.

Aldrig fanns det tillräckligt. Morfar visste det också, men ändå klagade han aldrig. Ibland undrade Belli om morfar var rädd för allting, eller om han bara var rädd för att Belli frågade för mycket. Som när hon var liten och frågade varför det aldrig snöade i Grottholm, som det gjorde i morfars berättelser. Men det var länge sedan. När Bellis föräldrar blev tagna av Frosten slutade morfar helt att berätta om den märkliga ovanvärlden.

Människornas värld. * Morfar syntes inte till, men snarkandet från köket avslöjade att han nog inte sovit så bra. Egentligen hade Belli helst krupit ner i 23

sängen och sovit bort resten av dagen. Men det fanns mycket att göra. Först ställde hon den nya boken på plats på historiehyllan och tog den gamla till den mörkare delen av biblioteket. Där stod de gigantiska lexikonen och uppslagsverken som ingen brydde sig om att låna. Vissa var så gamla att de såg ut att ha vuxit fast i hyllorna.

Belli suckade. Varför behålla böckerna om ingen ville ha dem? Varför städade morfar när ingen kom till biblioteket?

Varför ska det vara så svårt att bara få lite värme? Och varför blev vuxna alltid så arga när man ifrågasatte minsta sak? Var­ för? Varför? Varför?

Jag ska inte ställa dumma frågor.

En tanke kröp fram inom Belli.

Dammet flög i ansiktet när hon drog ut ett lexikon. Om de var så gamla så kanske de hade någon information om kris­ tallen, bergatrollet eller vad som helst som kunde stilla alla frågor.

K … Krita … Krydda … Kräk … Ingenting. Belli tog ett lexikon till. B … Berg … Bergskedja … Bergtagen … Berg­ vägg. Nej. Hon tog ner ännu ett lexikon, och ett till, tills hon klättrat in i bokhyllans innersta hörn. Där stod det största lexikonet, Stora Absoluta Ordböckernas Lexikon, så gammalt att kristallsymbolen hade flagnat på pärmen. Så stora böcker gjordes inte längre.

Boken satt fast. Typiskt. Säkert hade ingen rört den på åra­ tal. Belli drog, men boken gick inte att rubba. I ren ilska tog hon tag i det skrynkliga bokmärket som hängde över pärmen.

KLICK. Pärmen knarrade och gled upp som en dörr.

24

Ett hål. Ett mörkt hål rakt in i boken. Belli sträckte in han­ den. Hålet fortsatte genom hyllan.

Snabb som en vätte sprang Belli tillbaka till lånebordet och satte en lysmask i lyktan. Borde hon ropa på morfar? Nja, gjorde väl inget om hon kikade först, tänkte hon och kröp igenom boken. Den tunga pärmen tryckte på bakom henne och gled igen.

Huttrande lyste hon omkring sig. Kala stenväggar, ett smutsigt golv och … böcker?

Prinsessan på ärten, Tummelisa, Hans kungliga höghet kronprinsen.

Vänta lite … Det var ju morfars sagor. Dem som han bru­ kade berätta när Belli var liten. Hon hade aldrig sett dem i bokform förut. Vad gjorde de här? De var ju inte ens kristall­ märkta.

Om någon visste att de fanns i biblioteket så … Belli ville inte tänka på det.

Lyktan räckte för att lysa upp en lång gång, som ett gap in i intet. Kanske var det bäst att gå tillbaka innan morfar upp­ täckte vad hon höll på med. Mörkret, kylan och den ekande tystnaden fick tovorna att resa sig i nacken. Ändå … Ändå pirrade hela hon av spänning.

Belli höll lyktan framför sig och gick med huttrande steg djupare in i gången. Hon kastade ett öga över axeln, men bok­ dörren syntes inte mer.

25

3. Urtrollen

K

näna skakade för varje steg. Antingen på grund av den isande kylan, eller för att det var så mörkt att vad som helst kunde gömma sig bakom hörnen. Belli ruskade på huvu­ det. Hon fick inte skrämma upp sig själv nu.

Gången svängde åt olika håll. Hm, om hon fortsatte att gå åt höger så skulle hon inte ila bort sig. Tanken verkade smart, men tiden gick tills Belli var så trött att hon bara ville lägga sig på golvet. Men skräcken för mörkret fick henne att tvinga sig framåt. ”Lugn, lugn”, viskade Belli. Jaha, nu pratade hon med sig själv igen. Kvistrot hade sagt att bara knäppgökar pratar med sig själva. ”Aj!” Belli snubblade och tappade lyktan. Mörkret omfamnade henne. Hon gned knäna som landat på något hårt och ojämnt.

Det kändes ju som … en trappa. På alla fyra tog hon sig uppåt, men en olustig tanke växte inom henne. Tänk om hon var på väg upp i grottorna, bort från Grottholm. Eller ännu värre …

27