KENNA
DET KNACKAR PÅ DÖRREN
Kvällen före sommarsolståndet satt Kenna Smith på stranden och såg solen sjunka i havet. När ljusen från Margate sprakade till liv bakom henne tog hon upp Skandars brev ur fickan, stirrade på kuvertet och stoppade sedan ner det igen oöppnat. Hon hade haft det i tre dagar. Hon ville läsa det. Det ville hon verkligen. Hon saknade sin bror så mycket att hon ibland, när hon inte var riktigt vaken, drog efter andan för att viska till honom i mörkret. Något fånigt. Något läskigt. Något hemligt. Och sedan kom hon ihåg att hans säng var tom. Att den hade varit tom i nästan ett år. Att han sov i ett trädhus på Ön och lärde sig elementarmagi med sin egen enhörning om dagarna.
Det var det som var problemet med breven. De påminde Kenna om att hon aldrig skulle få någon enhörning. För två år sedan hade hon misslyckats med enhörningsprovet, det som avgjorde om hon var förutbestämd att bli ryttare. Det betydde
att hon aldrig skulle få ett band till en enhörning och aldrig skulle få bo på Ön. Och ända sedan Kenna hälsade på Skandar för några veckor sedan och träffade hans enhörning, Scoundrel’s Luck, hade det varit mycket svårare att läsa broderns brev.
Hon kunde inte sluta tänka på hur Skandar och Scoundrel hade speglat varandras rörelser, som om de var utmejslade ur samma själ. Hur den svarta enhörningens halsmuskler hade spelat och hur det flugit gnistor från hans vingar, som stänk av stjärnstoft. Den starka kärleken i Skandars blick när han såg på Scoundrel. Ett band som gick djupare än det mellan bror och syster. Ett band som kunde skapa magi.
Kenna borstade sanden från fötterna och satte på sig skorna igen, de som hon haft i skolan. För en stund sedan hade hennes kompisar varit här – hennes nya vänner, som inte brydde sig om enhörningar. När hon kom tillbaka efter att ha tittat på Skandars Testlopp hade hon blivit så trött på alla som frågade om Ön att hon surt hade svarat att det var en sämre version av Fastlandet och att enhörningar bara var läskiga hästar med fula vingar. De flesta hade inte tyckt om att höra det, men antienhörningsgänget hade behandlat henne som sin drottning.
På rasterna samlades de runt Kenna och skrattade när hon berättade att ryttarna var tvungna att klä sig i slitna gamla jackor och bo uppe i träd. Och Kenna hade känt en strimma av hopp att hon kanske ändå skulle kunna känna sig hemma här på Fastlandet. Att hon skulle klara av det. I år hade hon till och med vägrat att titta på Kaoscupen med pappa. Hon låtsades inte se hans sårade min när hon lämnade honom ensam framför teven för att titta på den världsberömda enhörningskapplöpningen. Kenna hade tvingat sig att sluta tänka på hur
besviken hennes mamma skulle ha varit och i stället gått runt i den övergivna stadskärnan med sina nya vänner.
Den dagen hade hon gått miste om att se Nina Kazama bli Kaoskommendör – den första fastlänningen någonsin som vann Kaoscupen. Kenna hade uppfört sig som om det inte gjorde henne något, men när hon stängt in sig på sitt rum tittade hon på hundratals Youtubeklipp där Nina och hennes enhörning Lightning’s Mistake red in under målbågen. Och hon insåg att hon egentligen inte hörde hemma med sina nya vänner, att hon bara låtsades.
När Kenna kom hem slog hon in koden till Sunset Heights entrédörr och tänkte på trädhusen som hon hade skymtat på Ön. Hon kunde inte rå för det, men hon önskade så att hon bodde med Skandar och hans vänner i Nästet och hade en enhörning som Scoundrel’s Luck i stallet nedanför. Den bistra sanningen var att Kenna fortfarande, till och med efter två hela år, ville ha en enhörning mer än något annat i hela världen.
”Kenna?”
”Hej pappa”, ropade hon när hon öppnade dörren till lägenhet 207.
Han hade redan klätt om till nattskiftet på bensinstationen. Det var en lättnad – vissa dagar måste hon övertala honom att gå till jobbet och andra dagar var det omöjligt att förmå honom till det. Men det här var en av de lättare dagarna – en sådan som Kenna berättade om för Skandar i sina brev, inte en av de svårare som hon höll för sig själv.
De gick runt varandra i hallen – en välbekant dans. Hon hängde jackan på kroken bakom huvudet på honom samtidigt som han stoppade nycklarna i fickan på skjortbröstet.
”Såg du om vi hade fått någon post?” frågade pappa.
Det han egentligen undrade var om det hade kommit något brev från Skandar.
”Ja, jag såg efter. Ingenting”, sa Kenna undvikande.
”Nåja. Då dröjer det väl inte länge.” Pappa gav henne en puss på pannan. ”God natt, stumpan. Vi ses i morgon.”
Skandars brev brände i fickan när hon drog sig tillbaka till sitt rum. Kenna visste att hon borde ha läst det tillsammans med pappa, men hon klarade inte av det – inte i kväll. Det var kvällen före sommarsolståndet. Trettonåringar i hela landet hade gjort enhörningsprovet i dag. Alla hoppades de på att få höra fem knackningar på ytterdörren vid midnatt och få kallelsen till att bli enhörningsryttare. Om Kenna hade berättat för pappa om brevet skulle han säkert bara ha velat prata om när Skandar blev kallad till Ön vid den här tiden för ett år sedan.
Skandar och Scoundrel’s Luck var faktiskt det enda pappa ville prata om. Det kändes som om vad än Kenna gjorde – fick högt betyg på ett matteprov, lyckades få en ny kompis, grät sig till sömns – så var det inte ens värt att nämna. Men hon måste erkänna att hon älskade att se sin pappa lycklig – under större delen av hennes barndom hade han knappt dragit på munnen. Därför satt Kenna i kläm mellan sina egna och hans känslor.
Men det var inte bara sin egen sorg som hon undanhöll pappa. Kenna var övertygad om att det låg mer bakom Skandars ovanliga resa till Ön än vad han avslöjade. Hon hade lusläst varenda bok i biblioteket och plöjt varenda webbsajt och vartenda forum efter bevis på att en del barn var så begåvade att de inte ens behövde göra enhörningsprovet.
Det fanns inget. Alla barn som fyllde tretton innan sommarsolståndet måste göra enhörningsprovet. Det stod i Fördraget.
Det var lag på det. Men det hade tydligen inte gällt Skandar. Kenna skämdes över sina elaka tankar. Tankar på att hon alltid hade varit starkare, snabbare, smartare. Hon hade hjälpt till att ta hand om Skandar under hans uppväxt, hon borde ha vetat om det var något särskilt med honom. Och det var det inte, även om hon älskade honom väldigt mycket. Han hade alltid behövt henne. Och det måste i sin tur betyda att Skandar dolde något.
Nu var klockan mycket. Kenna vred sig under täcket och la försiktigt Skandars brev på nattduksbordet. Hon skulle läsa det i morgon. Kanske. Hon stirrade upp i taket och försökte tvinga sig att inte invänta tolvslaget. Det skulle vara tredje året i rad som hon vid midnatt blev utan knackning på dörren och kallelse till Ön. Hon försökte låta bli att föreställa sig sin egen enhörning, så där som hon hade gjort vid sommarsolståndet i hela sitt liv: färgen, vingarna, det förbundna elementet.
Knack. Knack.
Kenna satte sig kapprak upp i sängen. Hade pappa glömt nycklarna? Men nej, hon hade sett honom stoppa dem i fickan. Knack. Knack.
Hon drömde inte. Hon var utan tvekan vaken.
Kenna tassade på tå till ytterdörren där hon hejdade sig. Om det knackade en gång till skulle hon öppna dörren. Annars skulle hon vara förnuftig och gå och lägga sig igen.
KNACK.
Med bultande hjärta slängde Kenna upp dörren till lägenhet 207 och stod ansikte mot ansikte med en svartklädd, blek man.
Mannens gröna ögon spanade till vänster och höger om henne, och sedan landade blicken på hennes ansikte. Hans kindben såg farligt vassa ut i korridorens ljus och det kom en egendomlig silverblixt från tungan när han öppnade munnen för att tala.
”Dorian Manning.” Han sträckte fram en mager hand.
Kenna tog den inte.
”Enhörningsredets direktor och Silvercirkelns överhuvud.”
Han harklade sig högfärdigt och rynkade på näsan, som om han förväntade sig att hon skulle säga något – det fick honom att likna en kloakråtta.
”Okej …” Kennas hjärta slog våldsamt när han nämnde Enhörningsredet, men hon lyckades hålla rösten neutral. Hon stoppade en slinga av sitt bruna hår bakom örat. ”Och vad gör du här?”
”Jag är här för att komma med ett erbjudande”, sa han högtravande.
Kenna började stänga dörren. Mannen var uppenbarligen någon sorts enhörningsoriginal. Det var ett rent sammanträffande att han hade knackat på under sommarsolståndets första minuter. Den här besvikelsen la sig ovanpå alla andra som Kenna hade genomlidit och fick hennes hjärta att bli ännu lite hårdare.
Men dörren gick inte igen. Dorian Manning hade stuckit in sin blanka, svarta stövel och blockerat den.
”Är du inte intresserad av att hitta din ödesbestämda enhörning, Kenna Smith?”
Först började manen och sedan svansen att spraka av elektricitet tills de förvandlades till åskblixtar och den svarta färgen rann bort som bläck. Det var som att rida på en elektrisk storm. Den svarta enhörningen skriade triumferande och det var omöjligt att avgöra var hans käftar slutade och blixtrandet började.
