9789179777258

DOCKAN INGUNN AAMODT Översättning: Ylva Kempe

Innehåll

Isabell Viktoria Sopor

7

13

På vinden

19

Instängd

25

Under vatten

29

En olycka i köket Blod

36

Ärr

39

Guldringen

43

33

Glas

47

En bruten handled

51

Kirurgens beslut

58

Handen

61

En ny idé

64

Saxen

69

Ögat

73

Isabell Viktorias öde är Evas öde

77

Isabell Viktoria

Eva drar sig undan på stolen när gammelmormor lyfter

upp den gamla dockan och håller fram den mot henne.

De krokiga fingrarna griper varsamt om dockkroppen.

Dockan luktar parfym, av den sorten som gamla tanter brukar använda. Den buteljgröna klänningen ser ny och dyrbar ut. Sammeten faller i mjuka veck runt dockbenen.

De vita skorna har pyttesmå gröna rosetter som matchar klänningen. Runt handen har dockan en av gammelmormors guldringar, förmodligen ska det föreställa ett armband. Det halvlånga blonda håret är nyborstat, men ser matt och stelt ut. De stirrande ögonen får Eva att rysa. Det är som om de ser rakt igenom henne. Hon tittar bort för att komma undan dem. ”Leker du med dockor?” frågar hon och flinar lite. ”Är du inte lite för gammal för det?”

Gammelmormor ler med sina långa, gula tänder. Hon luktar likadant som dockan.

7

”Det handlar inte om att leka”, säger gammelmormor, ”utan om att ta hand om dockan. Sköta den. Behandla den väl. Lika väl som man själv vill bli behandlad.”

Eva orkar inte ens svara. ”Alla förtjänar att bli väl behandlade, eller hur, Eva?” Gammelmormor granskar hennes ansikte noga. Det känns obehagligt. ”Behandlar du alla andra människor väl, Eva? Din lillasyster, är du snäll mot henne?”

Nu får den gamla kärringen ge sig, tänker Eva och tittar på klockan på väggen. Visarna rör sig knappt alls, tycker hon. Men gammelmormor verkar ha mer att säga. ”Jag vill att du ska tänka dig noga för, Eva. Jag vill att du ska fundera över hur du behandlar andra människor.

Särskilt Sofia.” ”Ja, ja”, säger Eva. ”Jag ska vara snäll.”

Hon är nära att göra en grimas, men inser att alltihop kommer att gå över snabbare om hon låter bli.

Gammelmormor nickar och verkar nöjd med svaret. ”Annars kommer du inte att få det särskilt bra själv, förstår du, Eva. Och det är min stora önskan att du ska ha det bra.”

Eva suckar uttråkat inom sig och nickar. ”Så är det med den här dockan också”, fortsätter gammelmormor. ”Om du behandlar den väl får du det bra själv.” ”Jag slutade att leka med dockor för länge sedan”, påminner Eva henne. ”Den här dockan har fört tur med sig under hela mitt 8

långa liv”, säger gammelmormor som om hon inte har hört Evas invändning. ”Jag hade det inte så bra innan jag fick den. Vi var fattiga och fick ofta gå och lägga oss hungriga. Det gamla huset vi hyrde var iskallt och luktade mögel. Mögellukten satte sig i mina kläder och jag blev retad för det. Det var förfärligt.

Men den dagen jag fick den här dockan, på min elvaårsdag, förändrades allt. Det var märkligt och fantastiskt. Mina föräldrar fick det bättre ställt, vi kunde flytta till ett fint och varmt hus och jag fick många vänner. Ja, jag har nästan inte haft en enda dålig dag sedan jag fick den här dockan.”

Gammelmormor böjer sig fram mot Eva och viskar hemlighetsfullt: ”Jag har blivit ganska rik också, som du vet.

Och jag tror faktiskt att det är Isabell Viktorias förtjänst att jag har haft sådan tur med både pengar och annat.”

Visst. Gammelmormor är rik. Och det har egentligen varit det bästa med henne, tycker Eva. Det var roligt att hälsa på henne när hon bodde i det stora huset med swimmingpool och ett stall med två ponnyer. Men sedan hon flyttade hit till äldreboendet har inte Eva hälsat på henne så ofta. Det är faktiskt nästan ett år sedan de träffades senast, men nu håller gammelmormor på att dela ut arvet till alla i familjen för att de inte ska bråka när hon är död. Mamma och moster har just fått en stuga vid sjön. Morbror har fått en dyr bil och Evas kusiner har fått varsitt diamantsmycke.

Evas dumma lillasyster Sofia har fått en ponny. Och nu 9

sitter Eva och undrar vad det ska bli till henne, men hittills har gammelmormor inte pratat om något annat än sin fula gamla docka. ”Isabell Viktoria!” säger Eva föraktfullt. ”Vilket löjligt namn.” ”Det var vad hon hette när jag fick henne”, säger gammelmormor bestämt. ”Ska jag få ett diamanthalsband?” frågar Eva otåligt. Hon orkar inte sitta här i det övermöblerade rummet på äldreboendet och prata om den där hemska, stirrande dockan längre. Den kan gammelmormor dalta med så mycket hon vill när Eva har gått härifrån med sitt smycke eller vad det nu är för något dyrbart hon ska få. Diamantsmyckena som hennes kusiner har fått är visst värda många tusen kronor.

Moster säger att smyckena kommer att vara fina minnen när gammelmormor är borta. Men både Eva och kusinerna tycker att smyckena är för gammalmodiga så de tänker sälja dem och köpa något roligare för pengarna. ”Du ska få något mycket mer värdefullt än ett smycke, Eva”, säger gammelmormor högtidligt.

Eva lutar sig fram på stolen och spärrar upp ögonen. Nu börjar det bli intressant. ”Vad är det jag ska få?” vill hon veta. ”Semesterlägenheten i Spanien? Ditt stora hus med swimmingpoolen?”

Gammelmormor skakar långsamt på huvudet. Huden runt ögonen blir alldeles rynkig när hon ler.

10

”Säg det!” befaller Eva. Hon kan inte vänta längre. ”Du ska få det bästa av allt jag äger.”

Eva kan nästan inte tro det gammelmormor säger. Hon ska få det bästa av allt den gamla rika kvinnan äger. Det bästa! Eva kan inte ens föreställa sig vad det är, men det måste vara något helt fantastiskt. ”Vad är det? Vad är det?” ”Lovar du att vara snäll mot andra, och ta väl hand om det jag ger dig?” ”Ja!” ”Och du är snäll mot Sofia också?” ”Ja då! Jag lovar!” ”Då, Eva. Då ska du få lycka och rikedom i resten av livet.”

Gammelmormor blundar ett ögonblick innan hon högtidligt fortsätter: ”Du ska få … Isabell Viktoria.”

Eva är så chockad att hon inte kan göra något annat än att sitta där och stirra på gammelmormor och dockan. Hon tänker att hon måste ha hört fel, men den gamla sitter där och håller fram den fula dockan mot henne. Det finns inga tvivel om att hon verkligen menar det. ”Dockan?” viskar Eva till slut.

Gammelmormor nickar och lägger dockan i Evas knä. ”Jag ger dig min allra största skatt. Ta väl hand om henne så kommer du att få ett rikt och lyckligt liv.”

11

Gammelmormor lyfter handen och stryker Eva över kinden. Eva sitter orörlig med öppen mun. ”Jag är så glad att jag kan ge dig en sådan gåva”, viskar gammelmormor med skrovlig röst.

12

Sopor

När Eva är hemma igen och går in på sitt rum, kommer

ilskan. Hon slänger ifrån sig dockan på golvet. Det är så otroligt orättvist! Sofia får en ponny och själv får hon en ful gammal docka! Dockan blir liggande i hörnet vid skrivbordet. Eva vänder sig häftigt om och tittar efter någonting hon kan slå sönder. Men rörelsen får henne att tappa balansen och hon ramlar mot dörrhandtaget som träffar axeln. Hon gör en grimas av smärta och sjunker ner på golvet. Hon stirrar rasande på dockan där den ligger på andra sidan rummet. Dockögonen stirrar tillbaka, de ser nästan lika ilskna ut. ”Skitdocka!” fräser hon.

Av alla idiotiska saker så var det alltså det här hon skulle ärva efter gammelmormor. Hon kryper på alla fyra bort till dockan, tar den i ena benet och reser sig upp. Så marscherar hon ut ur rummet och in i köket där hon öppnar skåpdörren under diskbänken. Soppåsen är nästan full, men hon 13

trycker ner dockan hårt i blandningen av sura fiskbullar, bruna äppelskruttar, potatisskal och vissen sallad.

Dockan blir liggande med ansiktet nedåt. Eva skrattar inom sig och smäller igen skåpdörren. Men så kommer hon på att mamma antagligen kommer att protestera när hon ser dockan bland soporna, så hon öppnar skåpet igen och drar upp soppåsen ur korgen. ”Eva?” ropar mamma inifrån vardagsrummet. ”Vad håller du på med?” ”Tar ut soporna”, ropar hon tillbaka. ”Vad gör du, sa du?” Mamma kommer ut i köket. Sofia springer efter med råttsvansarna guppande. ”Ska du gå ut med soporna?” frågar Sofia.

Eva räcker ut tungan åt henne. Hon tar med sig soppåsen och går mot ytterdörren. Hon känner de förvånade blickarna i ryggen hela vägen. ”Knyt igen påsen innan du slänger den”, ropar mamma. ”Ja då.”

Det luktar surt och äckligt när Eva öppnar locket till soptunnan. Hon lyfter upp påsen och släpper ner den. Den träffar botten med en liten duns och hon skyndar sig att fälla ner locket igen för att slippa stanken.

Nu är hon av med den där stirrande dumskallen. Skönt.

Eva ser för sig hur Isabell Viktorias ansikte och hår är helt insmetade med äcklig gammal sås. Nu kan gammelmormors fantastiska skatt ligga där i sin fina klänning och guldarm14

bandet och ruttna tillsammans med de gamla fiskbullarna.

Guldarmbandet!

Det var ju en av gammelmormors guldringar. Den skulle kunna vara värdefull.

Eva biter sig i läppen och tittar på den gröna soptunnan.

Hon har ingen särskild lust att öppna locket igen. Och ännu mindre lust att ta upp den kletiga, äckliga dockan.

Men det är dumt att kasta en guldring. Väldigt dumt.

Hon skulle kanske kunna sälja den till guldsmeden och få flera hundra kronor för den. Eller så skulle någon i klassen kanske vilja byta till sig den mot ett spel.

Hon bestämmer sig, håller andan och öppnar soptunnelocket. Påsen ligger längst ner i botten. Den är öppen, och hon ser lite av den gröna klänningen i röran av matrester. Hon böjer sig ner och försöker få tag i tyget, men når inte riktigt. Hon svär för sig själv och sparkar ifrån med benen för att komma längre över kanten, och det hjälper.

Men hon tar i för mycket och plötsligt tippar hon över kanten och faller framåt. Hon försöker få tag om kanten på soptunnan med andra handen men hinner inte, och innan hon vet ordet av står hon på huvudet rakt ner i tunnan, med ansiktet före. När hon öppnar munnen och skriker få hon munnen full av gegga. Och när hon andas fylls näsborrarna med sås. Hon sparkar vilt med benen. Hon kan inte andas. Hon ser ingenting och hennes skrik drunknar i gamla fiskbullerester.

15

Eva får panik.

Hon måste få luft.

Hon måste upp.

Men ju mer hon sparkar med benen, desto längre ner i soporna sjunker hon.

Hon kommer att drunkna.

Hon kommer inte upp, det går inte.

Det finns inte en chans.

Men plötsligt känner hon ett hårt grepp om benen. ”Eva! Vad gör du?” hör hon mammas röst.

Mamma försöker dra upp henne, men Eva är för tung.

Hon håller på att kvävas och hon kan inte ens ropa till mamma att skynda sig. Hon måste upp, snabbt. ”Jag ska hjälpa dig!” ropar Sofias med sin pipiga röst, och Eva känner hennes små händer intill mammas.

Mamma tar bättre tag och drar och sliter i Evas kropp.

De små händerna hjälper till. Soptunnan välter och träffar marken med en smäll.

Eva drar huvudet ur soppåsen och kryper ut ur tunnan.

Hon flämtar efter luft, och halsen fylls av den tjocka sura såsen och annat avfall. Hon hostar och spottar ut stora klumpar. ”Men min stackars lilla flicka”, säger mamma förfärat. ”Som du ser ut!”

Eva torkar sig i ansiktet med handen. Hon stinker sopor.

Så viker hon sig dubbel och kräks häftigt.

16

”Skynda dig in i badrummet, vännen”, säger mamma. ”Jag ska städa upp här.”

På kvällen när Eva har tagit ett varmt bad och lugnat ner sig kommer mamma in i hennes rum. ”Hur känns det?” frågar hon. ”Bra”, svarar Eva. Mamma sätter sig på sängkanten. ”Jag hittade det du letade efter”, säger hon och håller fram Isabell Viktoria. ”Jag har tvättat henne åt dig och torkat henne med hårfönen. Kläderna hänger på tork i badrummet, de blev som nya.”

Eva tittar på dockan. Den stirrar tillbaka. ”Du måste ta hand om den noga, den är väldigt, väldigt gammal, Eva. Och den har varit något alldeles speciellt för din gammelmormor.” Hon ser sig omkring i rummet. ”Var ska jag lägga henne? Ska vi ta fram den gamla docksängen kanske?” ”Jag leker väl inte med dockor!” fräser Eva. ”Nej, det är klart”, säger mamma och låter trött.

Hon sätter försiktigt ifrån sig dockan på hyllan över sängen.

Runt handleden glimmar fortfarande guldringen. I morgon åker den av. Och dockan ska kastas en gång för alla.

Eva befinner sig i en mörk och främmande skog. Det är 17

natt, och hon hittar inte vägen ut. Hon snubblar över rötter och faller framstupa. När hon tar emot sig med händerna och ska resa sig upp, sjunker händerna ner i en våt, iskall myr. Hon ser ingenting. Det är ingen måne på himlen. Det syns inget ljus någonstans, och det är tyst som i graven.

Eva drar upp händerna ur myrvattnet. Hon trevar efter en trädstam eller något annat att hålla sig fast i, men hittar ingenting. När hon lyfter huvudet ser hon två lysande ögon längre in i skogen. Kanske ett djur. Evas hjärta bankar. Kan det vara en varg? Men nej, det är inte djurögon.

Det är de stela blanka ögonen på en docka, och de kommer närmare. Och närmare.

18