9789179777166

ÅSA ASPTJÄRN GERTRUD LARSSON ANDREA FEMERSTRAND

Citat på sidan 222 är hämtat ur Folke Isakssons ”Humlan” ur Det gröna året, 1954, Albert Bonniers förlag. www.folkeisaksson.se Citat på sidan 189 är hämtat ur Romeo och Julia av William Shakespeare i översättning av Göran O. Eriksson, år 1982, Ordfront förlag, 2003.

Berättelsen om hoppstjärten Spero skapades ursprungligen som radiojulkalender i Sveriges Radio 2021, också den författad av Åsa Asptjärn och Gertrud Larsson.

Bokens illustratör, Andrea Femerstrand, gav visuellt liv åt Speros värld redan då.

SPERO © Text Åsa Asptjärn och Gertrud Larsson 2023 © Illustration Andrea Femerstrand 2023 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2023 Formgivning av Caroline Linhult Tryckt av Livonia Print, Lettland 2023 ISBN 978-91-7977-716-6 www.bonniercarlsen.se

Innehåll: KAPITEL 1: I vilket Spero drömmer om att lifta till Tusenåriga eken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . s 15 KAPITEL 2: I vilket familjen Collembolas frukost slutar i katastrof . . . . . . . . . . . . . . . . . s 22 KAPITEL 3: I vilket Spero kommer till en helt ny värld . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . s 28 KAPITEL 4: I vilket mamma Collembola använder faster Fugiolas magiska zombieformel . . . . . . s 35

I vilket Spero räddas till livet av en silverskimrande figur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . s 41 KAPITEL 5:

KAPITEL 6: I vilket Ips och Nalle gör en fasansfull upptäckt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . s 46 KAPITEL 7: I vilket Silverpil och hans mamma bjuds på nagelrester med mjällsås . . . . . . . . . . s 49 KAPITEL 8: I vilket vi träffar en sockerberoende humla . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . s 56 KAPITEL 9: I vilket Spero får prova på en kubansk åtta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . s 61 KAPITEL 10: I vilket Silverpil riskerar att hackas i småbitar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . s 66 KAPITEL 11: I vilket Spero och Silverpil får träffa Bombus hustru . . . . . . . . . . . . . s 72

KAPITEL 12: I vilket drottning Lepisma utlovar hämnd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . s 76 KAPITEL 13: I vilket Bombus berättar för Spero och Silverpil om sin matglada mormor . . . . . . . . . . s 81 KAPITEL 14: I vilket Ips träffar på en urjobbig inomhusare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . s 86 KAPITEL 15: I vilket drottning Lepisma förklarar krig mot människojättarna . . . . . . . . . . . . . . . . s 89 KAPITEL 16: I vilket Silverpil visar vägen till människoynglets kammare . . . . . . . . . . . . . . . . s 95 KAPITEL 17: I vilket Spero möter den här bokens berättare för första gången . . . . . . . . . . . . . . . s 101 KAPITEL 18: I vilket människojätten Göran släpper lös ett monster som slukar allt i sin väg . . . . . . s 108 KAPITEL 19: I vilket Spero hamnar i de uppsugna spindlarnas rike . . . . s 113

I vilket Spero och Silverpil tar sig ut ur Tjocka Berta . . . . . s 122 KAPITEL 20:

KAPITEL 21:

I vilket Spero ber Ips bryta ett löfte . . . . . s 132

KAPITEL 22:

I vilket Spero återfår hoppet . . . . . . . . . . . . s 141

KAPITEL 23:

I vilket två vänner skiljs åt . . . . . . . . . . . . . . . . s 146

KAPITEL 24:

I vilket jag får en inneboende . . . . . . . . . . . . s 152

KAPITEL 25: I vilket Spero får veta sanningen om sin pappa . . . . . . s 155 KAPITEL 26:

I vilket Silverpil övar på alfabetet . . . . . . . . s 161

KAPITEL 27:

I vilket Spindelsfinxens spådom slår in . . . . s 165

KAPITEL 28:

I vilket Ips håller ett löfte . . . . . . . . . . . . . . . s 172

KAPITEL 29:

I vilket Spero följer sitt hjärtrör . . . . . . . . . s 177

KAPITEL 30: I vilket Spero träffar en otäck bekant från förr . . . . . . . . . . . . . . . . . . . s 182 KAPITEL 31: I vilket Silverpil gör något oförlåtligt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . s 187

I vilket Silverpil får veta sanningen om sin mor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . s 191 KAPITEL 32:

KAPITEL 33:

I vilket bokhyllan får en ny väktare . . . . . . s 201

KAPITEL 34: I vilket Spero och Silverpil ger sig ut på ett livsfarligt uppdrag . . . . . . . . . . s 206 KAPITEL 35:

I vilket en hjälte dör . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . s 213

KAPITEL 36:

I vilket ett mirakel äger rum . . . . . . . . . . . . . s 218

KAPITEL 37: I vilket Zackarias får en julklapp av sin farmor . . . . . s 225 KAPITEL 38: I vilket vi kryp framför en önskan till er människojättar . . . s 231

UTOMHUSARE

Spero

är äldst av syskonen i hoppstjärts­ familjen Collembola. Hon hjälper sin mamma med allt. Speros hemliga dröm är att upptäcka världen utanför granen. Hon vill till Tusenåriga eken som Ips berättat om.

Lillebror Ento

Mamma Collembola

är ensamstående förälder till 409 ungar. Hon skyddar sina barn från allt som är farligt.

Granbarkborren Ips

bor granne med Speros familj i rödgranen. Han har levt ett farligt liv, som han gärna berättar om. Spero och det lilla kvalstret Nalle är hans enda vänner.

är yngst av alla syskon. Hans högsta önskan är att kunna hoppa, som alla andra hoppstjärtar.

INOMHUSARE

Bokskorpionen fru Fabre af Sachsenclou skyddar

böckerna i människo­jättarnas bokhylla.

Hon kan läsa och är mycket klok.

Drottning Lepisma

är den långsprötade härskarinnan i Silverfiskarnas rike – badrummet.

Den som inte lyder henne blir genast uppäten.

Prins Silverpil

är drottning Lepismas son.

Han är inte ond som sin mamma, utan skulle helst av allt vilja lära sig tyda människojättarnas bokstäver och bli en lärd silverfisk.

Svartmyran Myrr

vill hämnas sin familj som utplånades av en kastrull med kokhett vatten.

Fläskängern Dermes älskar att knapra på torra köttsmulor.

Humlan Bombus har ett hjärtrör av guld.

Han är störst av alla kryp i Inomhuset och lika bra på att flyga som en uppvisningspilot.

O

m du följer landsvägen förbi kyrkan och svänger in på den andra avtagsvägen till höger, dyker snart en sliten skylt upp:

Står det skrivet med bred tuschpenna. På var sida om grusvägen breder leriga åkrar ut sig. Fortsätt gå till vägens slut. Du står nu framför ett hav av rödgranar.

Men, låt dig inte luras. Det är inte en skog du har kommit till.

Alla granar står i perfekta rader och är precis lika höga. Detta är en granplantering. I tolfte raden från vänster, trettiosju träd upp, växer den. Ser du? Ja! Precis den, som är lite glesare än de andra. Gå nära. Ännu närmare. Så nära du bara kan. Stoppa in huvudet mellan tredje och fjärde grenparet. Du hörde vad jag sa.

Ja, det sticks, men det är det värt. Så. Bra. Ta upp förstorings­ glaset. Vadå, har inget med dig? Känn efter i din vänstra jackficka. Just det, där ligger det. Placera det runda glaset ovanför sjätte kvisten, från stammen räknat. Om du tittar riktigt, riktigt noga ser du att det är något som rör sig på barken.

Ja! Där! En pytteliten ljusbrun varelse med sex ben? Just det!

Det är en hoppstjärt! Det är hon! Det är Spero!

13

KAPITEL 1

I vilket Spero drömmer om att lifta till Tusenåriga eken.

D

et började skymma. Snart var det kväll i granen där hopp­ stjärtsfamiljen Collembola bodde. Spero var äldst av 409 syskon. Hon funderade på om hon skulle besöka Ips före läggdags. Ips var en brunsvart skalbaggsherre, som bodde bark i bark med Spero och hennes familj. En liten stund skulle hon nog hinna stanna innan det var dags att hjälpa mamma natta småsyskonen.

Hon kikade in bakom barken. Åtta kvicka ben kom springande mot henne. Det var Nalle, Ips kvalster. Nalle gläfste glatt. ”Är det någon där?” hojtade Ips inifrån sitt bo. ”Ja”, ropade Spero. ”Kryp in.”

Granbarkborren Ips, som en dag kommit flygande från skog­en, hade dåligt rykte. Alla hans nya grannar var rädda för att Ips skulle döda granen. Alla utom Spero. Hon visste att Ips lovat att aldrig mer skada en gran. Kvalstret Nalle hoppade upp och ner vid hennes sida. Han kände lukten av pollen.

15

”Får jag ge honom några korn?” frågade Spero. ”Ja, men inte fler än tre. Han har just ätit ett bladlusben”, sa Ips. Nalle slukade pollenkornen och viftade på sin illröda bakdel.

Det betydde att han ville ha mer. Nalle blev aldrig mätt. ”Så, så Nalle. Nu räcker det. Kom till farsan.”

Nalle trippade till Ips och började nafsa sin husse mellan fasett­­ögonen.

Usch, tänker du kanske, ett kvalster som kittlar en rakt i nyllet! Det var det vidrigaste jag hört! Men vänta så ska du få höra: du har också kvalster i ansiktet. I dina ögonbryn närmare bestämt. Massvis faktiskt.

Ips log åt Nalle som glittrade med punktögonen och gjorde en piruett. ”Snälla Ips, kan du berätta en historia?” bad Spero.

Ips var tvungen att tänka efter. ”Visst har du hört den om när jag var larv och styltflugorna jagade mig?”

Spero nickade. ”Och den om de mordiska myrbaggarna som knaprade på min puppa?”

Spero nickade igen. ”Jaha”, sa Ips.”Vad ska jag då berätta om?” ”Tusenåriga eken!” ”Vill du verkligen höra den en gång till?”

Spero tröttnade aldrig på att lyssna till berättelsen om Tusenåriga eken. ”Jag fick lift dit med en riktig bamsing till skalbagge, en ekoxe”, började Ips. ”På långt håll såg jag hur eken glimmade mellan träden. Barken var täckt av svaveltickor i renaste guld.

16

Jag vart nästan bländad.”

Ursäkta att jag avbryter. Jag måste bara påpeka att Ips ibland överdrev. En svavelticka är en gul svamp som växer på ett träd och den är inte av guld. ”Vilket plejs. Ekollonen skimrade som smaragder, stammen var helt ihålig och vart man än kröp myllrade tusentals kryp omkring.” ”Vad för slags kryp?” Spero älskade när Ips räknade upp alla spännande namn. ”Det var kortvingar, bullrande bålgetingar, skimrande läderbaggar … Och du kunde bo hur du ville. Det fanns mossiga grenar, svampar, stekelbon och håligheter. Om du fick lust kunde du slappa i laven hela dagen. Och käket sedan. Oj, oj, oj.” ”Fanns det sav?”

17

Ips skrattade till. ”Om det fanns sav? Det kan du tro. Hur mycket som helst.

Det rann längs väggarna inuti stammen, sött och gott. Och ved.” ”Vilka smaker?” avbröt Spero. ”Vitrötad, rödmurken och … just det! Svampig. Ja du, ­Tusenåriga eken, det var allt ett paradis för insekter.”

I hemlighet brukade Spero fantisera om hur hon själv satt uppflugen mellan hornen på den där ekoxen som Ips liftat med.

Hur hon flög fram genom skogen i svindlande hastighet. ”Vad tänker du på?” undrade Ips. ”Jag vill också leva ett äventyrligt liv”, sa Spero.

Ips rynkade på spröten. ”Ett farligt liv menar du? Det är inget att längta efter. Tro mig” Ips visste vad han talade om. I skogen han kom från hade allt handlat om att döda eller bli dödad. Ips hade berättat för Spero om tiden i granbarkborregänget, hur de borrade ihjäl granar samtidigt som de själva riskerade livet. Det var ett liv som Ips lämnat bakom sig en gång för alla. Spero tyckte ändå det var konstigt att Ips hellre ville bo i den tråkiga rödgranen på planteringen än i den stora spännande skogen. ”Saknar du aldrig borrandet?”

Ips korsade sina spröt och upprepade vad han en gång lovat: ”Jag har svurit vid min mors och fars parningskammare att aldrig mer kröka så mycket som ett barr på en gran.”

Spero suckade. ”Ibland blir jag så trött på att hjälpa mamma.

Hitta alger som ska räcka till alla. Natta Ento varenda kväll.” ”Du ska vara glad att du har en familj att ta hand om”, sa Ips. ”Min morsa fastnade i kåda. Vi hann inte fram i tid. Hon drunknade.”

18

Spero rös, men kunde inte sluta lyssna. ”Farsan blev ensam med mig och brorsan”, fortsatte Ips. ”Så en dag när han kröp ut ur sitt gnaghål för att njuta av sommarens sista strålar kom en hackspett flygande.” ”Vad hände?” frågade Spero. ”Ihjälpickad. Slukad. Utskiten.”

Ips tittade nyfiket på Spero. ”Förresten. Var håller din farsa hus?” ”Han försvann innan jag kläcktes.” ”På så vis”, sa Ips. ”Han kan ju ha råkat ut för i princip vad som helst.”

Spero sa ingenting. ”Värst gick det för bror min”, sa Ips. ”Är han också död?”

Ips nickade. ”Det kan man lugnt säga. Uppäten inifrån av en parasitstekel. Det där krasande ljudet. Fy för tusenfotingen. Det glömmer jag aldrig.”

På andra sidan barken hade mamma Collembola väntat otåligt på att Spero skulle komma hem. ”Har du varit inne hos åttatandingen? Nu igen?” ”Bara en liten stund”, sa Spero, som alltid talade sanning. Den som ljög straffades av alla urinsekters skapare Moder E ­ ntognatha, det hade hennes mamma lärt henne. ”Jag vill inte att du träffar den där borren! Hur många granar han har dödat vet bara Moder Entognatha. Han är en gran­ mördare!”

Spero undrade om det fanns något som skulle kunna få mamma Collembola att tycka om deras granne. Antagligen inte.

19

”Jag kryper och nattar Ento”, sa Spero.

Ento var familjens minsting. Nu låg han hopkrupen under sitt barr och väntade på sin storasyster. Som vanligt var han inte ett dugg trött. När han fick syn på Spero blev han ännu piggare. ”Spero! Berätta saga!” ”Det är för sent. Du skulle ha sovit för länge sedan.”

Ento plirade med sina punktögon. ”Sjunga då? Krypsången?”

Det brukade vara det enda som kunde få hennes lillebror att somna. Ento la sig till rätta under barret och Spero började sjunga: Ento lilla, ligg nu still, imorgon kan du krypa vart du vill …

Plötsligt for Ento upp och ställde sig på alla sex ben. ”Inte krypa!”

Han spände ögonen i Spero. ”Hoppa! Hoppa!”

Spero skakade på huvudet. ”Du vet vad mamma har sagt. Vi kan inte hoppa. Det är fel på våra hoppgafflar.”

Ento vände sig bort. ”Dumma gaffel!”

Att en hoppstjärt kan hoppa, det hörs ju på namnet. Om du hade kunnat hoppa lika bra som dessa urinsekter, skulle du vara världsmästare i både längdhopp och höjdhopp. Dessutom skulle du ta OS-guld i gymnastik. Du skulle flyga över en hel fotbollsplan och på samma gång göra hundratals volter. För att kunna göra dessa konster i luften behövs en hoppgaffel. När det är hoppdags fälls gaffeln ut som en stålfjäder. TJONG, s­ äger det och med hjälp av hoppgaffeln skjuts hoppstjärten ­i väg.

Men syskonen Collembola var inte som alla andra av sin sort. Spero suckade. Hon skulle aldrig få se Tusenåriga eken.

Hon skulle bli kvar i granen i resten av sitt liv. Dumma gaffel.

Att det här var sista natten som hennes trygga hem fortfa20

rande stod kvar med rötterna i jorden hade Spero förstås ingen aning om. När gryningen kom skulle människojättar i neongula västar svärma över hela granodlingen. Rödgranarna som planterats för åtta år sedan skulle en efter en falla till marken, packas ihop och säljas som julgranar. För Spero och hennes familj skulle livet aldrig mer bli detsamma.

21

KAPITEL 2

I vilket familjen Collembolas frukost slutar i katastrof.

S

pero sträckte på sina sex ben. Det var morgon. Dags att krypa upp. Dags att hjälpa mamma med frukosten. Hon lämnade sitt barr och kröp ut på barken. Svamptrådarna verkade vara helt slut. Kanske fanns det gammalt pollen bland kvistarna längre upp? Så här års var det ganska lugnt i granen. De flesta av familjen Collembolas grannar sov hela vintern. På håll fick Spero syn på en spindel. Mamma Collembola brukade varna sina barn för spindlar. De var nämligen väldigt förtjusta i hoppstjärtar. Spero snubblade till. En sur bladloppa dök upp framför henne. ”Se dig för! Vissa sover faktiskt!”

Bladloppans skrikande väckte flera av krypen i närheten. En yrvaken stövslända rätade ut sina vingar. ”Va? Vad händer? Är det redan sommar?” ”Nej”, muttrade en fröskinnbagge innan han rullade ihop sin snabel och somnade om.

Spero skyndade vidare. Snart fick hon syn på en dallrande 22

grönaktig klump som hängde mellan två barr. Alger. Det fick duga. Hon klättrade tillbaka hem och räckte över vad hon hittat till sin mamma. ”Tack gumman. Vad skulle jag ta mig till utan dig?”

Mamma Collembola smekte sin äldsta dotter ömt med spröten och fortsatte att förbereda dagens första måltid. Spero kröp för att väcka Ento. Hon stannade till vid hans barr. De små ­antennerna ryckte i sömnen och benen sprattlade. Kanske drömde han om att hoppa? Tänk om hans högsta önskan någon gång skulle gå i uppfyllelse? Spero slog genast bort tanken. Det var fel på deras hoppgafflar. Det hade mamma sagt.

När familjen Collembola samlades för att äta blev det snabbt kaos. Så även denna morgon. Kanske inte så konstigt när över fyrahundra ungar vill ha mat på en gång. ”För Moder Entognathas skull, vad håller ni femtiotvå på med?” skällde mamma Collembola. ”Det ska räcka till alla!” En kör av hoppstjärtstjatter följde.

Spero såg sig omkring i det trånga lilla hemmet. Hennes småsyskon balanserade ovanpå varandra för att få i sig en slurk av frukosten. ”Jag gillar inte alger”, gnällde Batis som ändå trängde sig fram.

Sesia vrålade i högan sky efter att ha fått Batis ena tars rakt i ögat.

Inte undra på. Tars är den yttersta spetsen på insekternas ben. Som din hand ungefär. Eller fot. En sådan vill man inte ha i ögat.

Vivel och Fullo var snabbast och hade redan fått i sig flera tuggor. De småttingar som hamnat underst i den hungriga ­högen gallskrek rakt ut. Mitt i alltihop stod mamma Collembola. Hon log mot sin äldsta dotter.

23

”Snart kommer du själv stå så här. Bara ett par skinnömsningar till.”

En av tvillingarna tog tag i hennes ena antenn och började använda den som lian. Mamma Collembola kunde inte låta bli att skratta åt Corni, som svingade sig fram och tillbaka framför ögonen på henne. ”Du vet väl varför Moder Entognatha har skapat oss?” fortsatte hon samtidigt som hon viftade undan Corni så att han for i en halvbåge och landade rakt på trillingen Dort. ”För att vi ska bli fler. Eller hur?”

Spero svarade inte. Ett ljud hon inte kände igen hade fått henne att spetsa antennerna. ”Vad var det?” ”Vadå?” sa mamma Collembola, som hade fullt upp med att se till att alla hennes ungar åt vad de skulle. ”Det där ljudet.” Spero försökte höra varifrån det främmande lätet kom. ”Jag hör inget.” Mamma Collembola föste fram några bitar alger. ”Du behöver äta ordentligt för att växa. Du ska snart ömsa skinn.” ”Tänk om det är något farligt.”

Mamma Collembola suckade. ”Barn! Tysta!” Hoppstjärtsungarna slutade tjattra. Mamma Collembola sträckte på spröten. Hon tittade på sin dotter. ”Jag hör ingenting.” ”Nej, inte nu men …” ”Det var säkert bara inbillning”, sa mamma Collembola.

Ett högt skri skar genom luften. Det lät som när ett skadat djur vrålar ut sin smärta. Så knakade det till, helt nära. Alla 24

stirrade mot öppningen. Något stort och mörkt trängde sig in i familjen Collembolas bo. Spero kände hur Entos lilla tars ­trevade efter hennes. ”Spero, vad händer?” viskade han.

En skrovlig basröst dånade mellan barkväggarna. ”NI MÅS­TE HÄRIFRÅN!”

Det var grannen, granbarkborren Ips. Den gamle borren hark­lade sig. ”Fru Collembola, ni och barnen måste ge er av från granen.

Människojättarna är på väg.”

Mamma Collembola stirrade på honom. Det spelade ingen roll att Ips ansträngt sig för att inte låta som en rå banditbagge. ”Hur vågar du dig hit? Vadå människojättar? Försök inte skrämma upp mig och mina barn med rövarhistorier!”

Mamma Collembolas antenner stod rakt upp. Nalle hoppade ner från Ips rygg och började morra. ”Det handlar om liv och död”, försökte Ips, samtidigt som han hyschade åt sitt kvalster. ”Jaså, det säger du?” ”Det är bråttom! Hoppa!” ”I den här familjen hoppar vi inte”, väste mamma Collembola sammanbitet. ”Vi klättrar och kryper.”

Spero och hennes syskon stod knäpptysta och för ett ögonblick såg det ut som om den gamle granbarkborren hade gett upp. Spröten sjönk och hans skalvingar skakade till. Så beslutade han sig för att göra ett sista försök. Han lyfte på huvudet. ”Kasta er ut. Ni kommer att landa mjukt i mossan.”

Mamma Collembola skakade av ilska. ”Mossan? Jag har sett mossan! Jag har växt upp i mossan! Jag hatar mossan! Hela mitt liv har jag kämpat för att mina ungar ska slippa mossan!” Återigen skar det vassa ljudet genom luften. Det upprepades om och om igen. Varje tjut följdes av en dov duns. Hoppstjärts­ ungarna var inte tysta längre. De skrek av skräck. Ento tryckte sig närmare Spero.

26

”Men hör ni inte, fru Collembola?” ropade Ips. ”Mig lurar du inte. Du vill borra upp vår bark! Försvinn! Bli hackspettsföda!”

Ips vände sig mot Spero. Han såg henne rakt i punktögonen. ”Spero. Lämna granen. Du har ett helt liv framför dig.”

27

KAPITEL 3

I vilket Spero kommer till en helt ny värld.

D

et tjöt och ilade i granen. Oljudet var så högt att Spero och hennes familj inte ens hörde sina egna vrål. Allt omkring dem skakade. Så upphörde ljudet lika plötsligt som det börjat.

Spero kände Entos tars i sin. Vad som än hände fick hon inte släppa taget.

Hennes lillebror darrade. Spero ville lugna honom, men fick inte fram ett ord. Det svajade till. Granen föll. Luften som for genom grenarna lät som en sista suck.

Spero såg sig omkring. Allt var annorlunda: upp var ner och ner var upp. På avstånd hördes tjutandet igen. Spero la märke till ett annat ljud också. Ett dovt sjungande läte. ”Cefon, Buthus, Scop, Vivel, Fullo … Här är bara 407! Var är Ento? Ento!?”

Mamma Collembolas förtvivlade röst nådde Spero. ”Här! Med Spero”, ropade Ento som höll hårt i sin syster. ”Åh, tack goda Moder Entognatha.” Mamma Collembola 28