9789179776039

Till dig som är rädd för mörkret.

Det är jag också.

Men glöm då inte, att i mörkret lyser stjärnorna.

Liv

För det första: Vi var framme i huvudstaden.

För det andra: Vi var hungriga.

För det tredje: Vi var kalla.

För det fjärde: Vi var helt ensamma.

För det femte: Sämsta födelsedagen någonsin.

För det sjätte: Inget av det där spelade någon roll.

Inte för mig. För Frida var sjuk.

Jag sneglade mot hörnet där Frida låg. Synen av hennes bleka ansikte fick mig att dra filten tätare om mig. Jag fattade inte hur det hade kunnat hän­ da. Varför Frida? Jag hade försökt komma på om hon gjort något som mamma alltid varnat oss för.

–7–

Men nä, under vår resa var det ju jag som hade sim­ mat i svart vatten, bråkat i regnet och suttit fast i den äckliga leran. Varför hade då Frida blivit sjuk?

Det var orättvist. Det var så orättvist!

Ett tunt frostlager hade lagt sig över de färglösa ruinerna. Utanför var allt mörkt och öde. Kons­ tigt egentligen. Hur kunde det finnas så många hus i huvudstaden och ändå kännas tommare än i skogen? Här fanns inte minsta träd. Bara mörka byggnader som den iskalla vinden visslade igenom.

Hade det inte varit för elden skulle kylan snart bita tag i oss också.

Det ryckte i min jacka. ”Morgon?” sa Frida och kikade mot det krossade fönstret. ”Ja, solen har bara inte gått upp än”, sa jag och drog undan min jacka. ”Vill du ha frukost?”

På botten av matväskan låg den sista tallbarken.

Jag hämtade mer ved från några gamla möbler och fick fart på elden. Där grillade jag barken tills den gick att tugga. Det vred sig i magen bara jag såg den torra barkbiten. Frida kunde få min del. ”Titta, Frida. Om jag smular sönder barken blir den inte så svår att tugga.” ”Inte hungrig”, sa Frida och vände bort ansiktet. ”Jo, det är du visst. Och du måste äta, så du blir frisk.”

–8–

Som om den där barken kunde göra någon frisk.

Men om Frida inte åt skulle hon säkert bli sämre.

Så jag satt kvar tills hon fått i sig allt. Borde jag ha hjälpt henne? Jag kunde ha låtit henne luta sig mot mig medan hon åt. Men … det var bäst att inte röra henne. ”Kommer inte de andra tillbaka snart?” sa Frida och svalde sista biten. ”Jodå, snart”, sa jag och tittade ut.

Vi hade delat upp oss. Vi måste ju ha mat och ett bättre skydd. Men Frida var för svag för att gå omkring och leta hela dagarna. Så Jeri, Trollan och Hanis hade gått medan jag stannat här med Frida.

Frida hostade. ”Tänk om farliga djur har tagit dem.” ”Äsch, de har ju Monster med sig. Inget djur vågar ge sig på honom.”

Jag saknade Monsters varma päls. Åh, jag hade gärna följt med istället för att sitta här. Men aldrig, aldrig att jag lämnade Frida ensam.

Där kom hostan igen. Tung och rosslig, precis som mamma och pappa hade haft. Jag sträckte mig mot Fridas panna, men ångrade mig. ”Eh … Hur mår du idag?” ”Törstig.”

Oj, jag hade glömt vattnet. Det stod och putt­ rade i grytan över elden. Vi hade inget te kvar, men –9–

det rykande vattnet värmde. Jag fyllde en mugg och ställde den bredvid Frida. Hoppas bara att hon fick behålla det. Igår hade hon kräkts upp barken och vattnet. ”Fryser du?” sa jag och rotade i väskan efter en till filt. ”Nä, jag mår bättre nu. Titta”, sa Frida och lade handen på pannan. ”Den känns inte så varm idag.

Kan… Kanske börjar jag bli frisk.” ”Jaha … Ja, men då får du lägga dig ner så du inte blir sämre.”

I väskan låg vargpälsjackan som jag fått av mam­ ma i födelsedagspresent. Så länge sedan det kän­ des. Ett år. Ja, för ett år sedan hade vi bott hemma i huset med mamma och pappa. Jag mindes den sun­ kiga pulvertårtan. Nu hade jag gjort vad som helst för att bara få smaka en bit av den. Så konstigt. När jag fyllde tolv hade mamma sagt att jag var en stor flicka. Hon hade tagit mig med ut på jakt, och åh, så spännande det hade varit. Idag var jag tretton, men jag kände mig inte alls stor. ”Om jag mår bättre imorgon, då kan vi väl leta efter mat med de andra?” sa Frida. ”Äsch”, sa jag och lade vargpälsjackan över henne. ”Packa in dig nu så du håller värmen.” ”Kan inte du sitta med mig? Då blir det varmare.” ”Nä, jag har inte tid att bara sitta.”

– 10 –

Elden fräste när jag slängde på mer fuktig ved.

Bara den inte slocknade. Tidningspappret var slut, men i Trollans ritbok fanns fortfarande några tom­ ma sidor … Nä, Trollan skulle aldrig förlåta mig.

Hennes kritor var slut, så hon hade försökt rita med kol. Nu var teckningarna lika grå och svarta som huvudstaden. Synd.

Jag sneglade på Frida. Hon hade vänt sig mot väggen igen. Det var precis så att jag kunde se fläck­ en under hennes ljusa hår. En pytteliten, svart fläck.

Jag hade sagt åt Frida att inte röra den. Jag hade sett henne klia, riva, som om hon försökte få bort den.

Men den satt där den satt.

Var jag dum? Frida hade ju rätt i att det var var­ mare att ligga bredvid varandra. Men jag fick ju inte röra henne. Mamma hade förbjudit mig och Frida att gå i närheten av henne och pappa när de blev sjuka. Det är klart, mamma hade inte varit säker på hur sjukdomen smittade, men tänk om jag också blev sjuk. Tänk om vi alla blev sjuka. Hur skulle vi då klara oss?

Jag gnuggade i ögonen och petade i elden. Om Frida såg mig gråta skulle hon bara bli rädd. Jag måste tänka på något annat. Men det gick inte.

Skulle Frida också bli tokig, som mamma och pappa? Skulle hon glömma vem jag var? Skulle hon dö?

– 11 –

Nä, Frida fick inte dö! Inte Frida!

Jag lade ifrån mig pinnen och öppnade dörren.

Den iskalla vinden sved i mina kinder och allt såg öde ut bland spökhusen. Jeri hade ju lovat att det skulle vara så bra i huvudstaden. Mat, människor, värme … och Sam. Sam … var han verkligen här? Hans pappas kar­ ta pekade ju ut vägen mot huvudstaden.

Jeri, Hanis, Trollan och Monster, de hade varit borta i flera dagar nu. Skulle de inte komma tillbaka snart? Eller … tänk om något hade hänt. Det kun­ de ju finnas vad som helst i staden. Ja, vad som helst.

– 12 –

Jeri

”Ser du nåt?”

Ljuset från ficklampan flackade över röda stolar. ”Nej, bara en massa skräp”, sa Hanis och dök upp bakom en av stolsryggarna ”Du då, Trollan?” ”Ah!” sa Trollan och jag såg hennes röda hår i gli­ pan av de jättelånga draperierna.

Hanis klev fram över stolsraderna med händerna fulla. Färgglatt plastpapper, tomma pappmuggar med sugrör och lådor som det stod popcorn på. Uäk, bara tanken på godis fick mig att må illa. Vi hade redan försökt överleva på godis och jag tänkte inte göra om det. Även om jag var vrålhungrig.

– 13 –

”Kan vi inte ta lite lunch?” sa Hanis och höll om sin kurrande mage. ”Jamen, vi kan väl kolla fler hus först? Det måste finnas något. Kom, Trollan!”

Hanis sa inget men följde ändå med ut. Ända sedan vi kom till huvudstaden hade han varit ovan­ ligt tyst. Var han sur på mig? Visst, vi hade inte sett annat än ruiner, tomma gator och smuts. Men det här kunde inte vara allt. Enligt kartan hade vi knappt snuddat vid huvudstaden än. Vi måste bara fortsätta längre in så skulle Hanis få se.

Utanför väntade Monster som suttit vakt. Han viftande på svansen och slickade min hand för att jag skulle klappa honom. Det kändes faktiskt tryg­ gare att ha honom med. Liv hade ju geväret. Så om något attackerade oss här så … Fast vad skulle det vara? Detta var ju huvudstaden. Här fanns inget farligt. ”Trollan, vi försöker igen”, sa jag och pekade på ett av de höga husen. ”Hus. Kan du säga hus?” ”Ah”, sa Trollan och log. ”Kom igen, jag vet att du kan”, sa jag och satte ihop händerna över huvudet för att forma ett tak. ”Huuus.” ”Ah”, sa Trollan och härmade mig med händerna.

Jag hade försökt lära Trollan att prata. Hon tyck­ te det var kul men fick aldrig fram ett endaste ord.

– 14 –

Jag ville inte tänka på björnen som nästan ätit upp mig och Liv för några veckor sedan, men jag var hundra på att jag hade hört Trollan säga ett ord då.

Hjälp, hade hon sagt. Så hon kunde ju prata, men kanske var det väldigt, väldigt svårt. Skriva var hon inte heller intresserad av. Hon tyckte bara om att rita. ”Ska vi titta där?” sa Hanis och pekade på en liten byggnad med en kopp på skylten. ”Tja, husen ser ju ändå likadana ut allihop.”

Jo, de höga byggnaderna som stod hopklämda längs den långa gatan var alla lika fula. Svart smuts täckte väggar och dörrar. Gatan var full av skräp och sten. Nästan inte ett enda av de stora fönstren var helt. Vi måste sicksacka fram för att inte trampa på krossat glas. Men vi behövde i alla fall inte tänka på om det var låst eller inte. Det var bara att kliva in genom fönstret. Men först måste jag bara kolla en sak.

Knäpp, knäpp, knäpp.

Jag tryckte på geigermätaren igen. De knäp­ pande ljuden ekade mellan husväggarna. Sedan vi kom till huvudstaden hade den knäppt fortare och fortare. Det var inte bra, för snabba knäpp betydde att det fanns radiogift. Men det skulle ju inte fin­ nas radiogift här i huvudstaden. Var geigermätaren trasig? Eller höll batterierna på att ta slut?

– 15 –

”Vi kan gå in”, sa jag och stoppade undan geiger­ mätaren. ”Är du säker? Geigermätaren låter ju.” ”Tja, inte värre än vanligt. Stanna här, Monster”, sa jag och gick in.

Ett moln av damm yrde så att jag måste blunda när jag klämde mig fram mellan trånga hyllor. ”Kollar ni hyllorna så tittar jag här borta”, sa jag och klättrade över en bänk. Där stod en konstig plastapparat med siffror på. Japp, där fanns fler av de där papperslapparna. Tjugo, femtio, hundra. De gick inte att äta. Men de var bra att elda med, så jag stoppade fickorna fulla. ”Atchoo!” ”Fan, vad du skräms, Trollan!” ”Ah …”, sa Trollan och ställde undan en gammal burk.

Hm, där stod lådor och fler burkar huller om buller på golvet. Tomma. Någon annan kanske hade varit här före oss. Piss också! Något måste väl finnas? Jo, vänta! Där, i hörnet mellan två hyllor satt något i kläm. ”Hanis! Hjälp mig flytta den här!” sa jag och knuffade på hyllan. Hanis tryckte på tills jag precis kunde lirka fram saken. ”Vad är det?”

Jag kikade ner i den halvt mosade lådan. Den var – 16 –

nästan tom, men där fanns ett par påsar. ”Earl Grey, Kamomill, Vintersaga …?” läste jag på påsarna. Innehållet såg ut som torkade växter. ”Knäppa namn”, sa Hanis. ”Det ser ut som det där teet som tjejerna brukar koka.” ”Tja, kanske.” ”Det kan väl vara bra för Frida? Vi tar med det.”

Jag packade ner teet. Om det bara fanns något att äta i den andra påsen. ”Coffee?” läste jag och kände en stark lukt smyga sig ur påsen. ”Wow”, sa Hanis och drog in doften. ”Det luktar lördagsmorgon.” ”Japp, jag tror det är kaffe.”

Vi suckade båda två. Morsan och farsan hade all­ tid druckit det på lördagarna när vi bodde i bun­ kern, med en liten sockerbit och mjölkpulver. Nu mindes jag den varma känslan av att vakna till dof­ ten av kaffe. Det luktade hemma. Men vad skulle vi med kaffe till nu? ”Kan du säga kaffe, Trollan?” sa jag och drack ur en låtsaskopp i luften. ”Ah, ah”, sa Trollan och härmade mig.

Jag skulle just lägga tillbaka påsen när Hanis tog den och stoppade den i ryggsäcken. ”Sen när gillar du kaffe?” sa jag. ”Nja, inte jag. Men jag tänkte att mina föräldrar – 17 –

skulle säkert bli glada … om vi hittar dem asså.”

Hanis hade inte nämnt sina föräldrar på länge.

Men det var ju hit som morsan och farsan hade sagt att de gått. Det var så länge sedan de försvann från bunkern. Ändå hoppades Hanis fortfarande att de levde. ”Vi kommer hitta dem, Hanis. De kan ju inte bara ha gått upp i rök.” ”Men asså, tänk om de gett sig av nån helt annan­ stans.” ”Är det därför du varit så tyst?” ”Har jag?” ”Asså, jag trodde du var arg.”

Hanis såg på mig länge, som om han inte visste själv. ”Jag menar bara att … tja, om det inte finns nån mat här så kanske mina föräldrar inte är kvar.

De kan vara var som helst.”

Jag lade handen på Hanis axel. Det kändes kons­ tigt när han såg ledsen ut. Han brukade ju alltid vara så positiv. ”Hörru, vi ska hitta dem. Huvudstaden är jätte­ stor och nånstans finns det mat och människor. De kanske gömmer sig, eller de kan vara i en annan del av staden. Vi måste bara fortsätta leta.” ”Tror du det?” ”Absolut. Lita på mig.” ”VOFF! VOFF!” – 18 –

”Shit, vad är det, Monster?” sa Hanis och var först ut genom fönstret igen.

Där stod Monster med svansen mellan benen och blottade huggtänderna. Vad blängde han på?

Jag tittade nerför den skrotiga vägen. What? Det hände så snabbt, men jag såg en skugga som snabbt försvann mellan husen. ”Det är nån där!” sa jag och sprang. ”Vänta!” ropade Hanis och kom ikapp på sina långa ben.

Jag vände in mellan husen där skuggan försvun­ nit. Men den smala gatan var tom. Inte en levande själ syntes till. Bara fler hus och en bit av en vägg från en byggnad som rasat. ”Ah?” sa Trollan när hon hann ikapp Monster. ”Vad såg du?” sa Hanis och hämtade andan. ”Jag vet inte. Men det var något som rörde sig.

Jag svär.” ”Jamen, du kanske såg fel.” ”Sure, vad skällde Monster på då?” ”Vet inte. En råtta? Då hade vi i alla fall fått lunch.”

Jag såg mig omkring på den steniga gatan. Allt var tyst. För tyst. I bunkern hade vi alltid hört generatorn brumma och i skogen fanns knakande träd och rasslande löv. Men här hördes ingenting.

Allt var tyst. Dödstyst.

– 19 –

Liv

Jag kom precis tillbaka med armarna fulla av pinnar. Vinden blåste så hårt att dörren smällde igen bakom mig. ”Va?” sa Frida som hoppade till av smällen.

Vad höll hon på med? Hon stod och rotade i det gamla klädskåpet. ”Vad gör du uppe? I säng med dig!” ”Men … jag skulle bara hitta en tröja till Lotta”, sa Frida och höll upp sin rosa gosekanin. ”Att du fortfarande släpar på den där kaninen.

Och förresten är kläderna mögliga.” ”Men …”

– 20 –

Jag suckade och rotade snabbt i skåpet. ”Här”, sa jag och kastade en liten halsduk till Fri­ da som hon knöt om gosekaninens hals.

Jag skyndade att lägga pinnar på elden. Det hade tagit tid att hitta ved, för här fanns ju knappt några träd. Hur hade folk eldat förr i tiden om de behöv­ de gå så långt för att hämta ved? Eller hade de köpt ved i affären som pappa brukade prata om?

Det började redan bli mörkt. Ändå ville jag ut igen. Hade jag kollat överallt? Jag kunde ju inte gå för långt ifrån Frida. Men jag var så trött på att bara sitta här och … ”VOFF! VOFF!” ”Monster?” sa Frida och satte sig upp igen. ”Lägg dig ner, dummerjöns”, sa jag och öppnade den knarrande dörren. Ja, det var Monster. Och där kom Jeri, Hanis och Trollan. Äntligen!

Trollan skuttade upp i min famn. Samtidigt blev Frida anfallen av Monsters slickande pussar. ”På tiden!” sa jag. ”Jag trodde ni hade gått vilse nånstans.” ”Ha!” sa Jeri. ”Vi är inte i skogen längre. Här finns faktiskt vägar att följa.” ”Tja, typ”, sa Hanis. ”Hittade ni nåt då?” ”Nja, asså … Kaffesugen?” sa Hanis och höll upp ett par påsar.

– 21 –

”Är det allt?” ”Jamen, vi har te också, till dig, Frida”, sa Hanis. ”Mår du bättre?” ”Joho då”, sa Frida, men jag såg hur hon svalde en hostning. Hennes annars rosiga kinder var spök­ bleka och ögonen blanka som regnvåta fönster­ rutor. ”Ligg ner, sa jag ju”, sa jag och puttade bort Hanis innan han nådde fram till Frida. ”Kramas får ni göra när du är frisk.”

Det kändes faktiskt taskigt att se Frida sitta helt för sig själv och snopen. Men hon förstod väl att hon inte fick vara nära oss?

Jag satte genast igång med att koka te. Åh, vi hade inte fått riktigt te på jättelänge. I staden växte ju inte minsta lilla nässelblad. Inte ens maskrosor.

Mamma hade ju sagt att maskrosor kunde växa överallt.

Jeri värmde fötterna nära elden. Flera dagar hade de varit borta, och det enda de hittat var te och konstigt bruna frön. Var det allt som fanns i huvudstaden? ”What?” sa Jeri.

Jag tittade bort. Sedan jag och Frida träffade kil­ larna i skogen hade jag och Jeri bråkat om allting.

Men när han räddade mig från björnen var det som om bråken slutat, nästan i alla fall. Jag hade aldrig – 22 –

trott på Jeris berättelser om hur fantastisk huvud­ staden skulle vara. Så varför kände jag mig så besvi­ ken? Det fanns ingen mat här, precis som jag för­ sökt säga. Och ändå … ändå hade jag hoppats. ”Gissa vad vi såg?” sa Jeri. ”Ett helstekt vildsvin som ni glömde på vägen?” sa jag och lyfte grytan när tevattnet kokade. ”Nej, en människa.”

Frida satte sig upp lika snabbt som jag tappade grytan. Det brännheta vattnet for ut på golvet. ”Shit! Chilla, va”, sa Hanis.

Jag struntade i att jag fått skållheta droppar på byxbenen. ”Vadå människa? Säkert?” ”Jag svär”, sa Jeri. ”Men, asså, han sprang så snabbt att vi inte hann se vem det var. Men begri­ per ni vad det innebär? Vi är inte ensamma. Jag sa ju det!”

Både Hanis och Jeri och till och med Trollan såg ut som om det var julafton. Människor? Var det sant?

Jo, jag kom ihåg ljuset vi sett när vi kom till huvud­ staden. Ändå växte en obehaglig känsla inom mig. ”Bäst att vi ger oss av”, sa jag och ställde undan grytan. ”Nu? Men det blir ju mörkt snart”, sa Hanis. ”Äsch, dag eller natt, det är ju mörkt oavsett”, sa jag och fick Trollan att hjälpa mig med filtarna. ”Jag håller med Liv”, sa Jeri.

– 23 –

”Gör du? Det var nåt nytt”, sa Hanis och skrattade. ”Jamen, klart vi ska leta efter den där som såg oss.

Han … eller hon, kan säkert visa oss var det finns mat och fler människor. Låter inte det som en bra idé?” ”Nä, jag menade att vi måste hitta ett bättre göm­ ställe”, sa jag. ”Hur vet vi att den där personen vill hjälpa oss? Alla människor är inte snälla.” ”Tja, vi vet ju inte om vi inte frågar”, sa Hanis.

Jag suckade högt. ”Det viktigaste är väl att vi är försiktiga, eller hur?”

Vi packade ihop våra saker. Cykelmojängen vän­ tade på oss på tågspåret utanför rucklet. Tillsam­ mans hade vi åkt på den ända från det pajade tåget i skogen, där vår resa tillsammans hade börjat. ”Jag kan hjälpa till att trampa”, sa Frida. ”Nä, det fixar vi”, sa Hanis och satte sig bakom ena styret. ”Jag kan vara kusken så är du Askungen på väg till balen.” ”Men Askungen kunde faktiskt också jobba.” ”Sluta tjata, Frida”, sa jag. ”Lägg dig där bak.”

Med hängande huvud släpade sig Frida upp på cykelmojängen. ”Här, ta min hand”, sa Hanis och hjälpte Frida upp. Fattade han inte att vi inte skulle röra henne?

Jag kände mig dum. Jag borde ju vara den som hjälpte Frida. Hon var min syster.

– 24 –

Jeri tog det andra styret och Monster låg bak med Frida. Jag och Trollan gick på var sin sida om spåret. Här i staden var spåren täckta av skräp och bråte. Vi måste flytta på allt så cykelmojängen kun­ de komma fram. Kanske skulle det gå fortare om vi alla gick, men då måste vi ju bära sakerna själva.

Och det kändes tryggt att ha cykelmojängen. Den hade blivit som ett rullande hem.

Hanis hade rätt. Det var sent och snart svartnade den grå himlen. Det var läskigt att gå bland öde­ husens spöklika skuggor. Inte ett enda ljus, ing­ enting. Vinden susade genom de ihåliga fönstren och varje steg ekade. Allt annat var så tyst. Hade jag kommit hit för ett år sedan, när jag fortfarande trodde på pappas sagor, då skulle det här ha varit ett perfekt hem för både demoner och trollkarlar.

En ruggigare plats fanns nog inte. ”Hörrni … jag s… ser verkligen n… nada”, sa Hanis och slutade trampa. Jag hörde hans hackan­ de tänder i mörkret. ”K… känner ju knappt mina f… fingrar. Kan vi inte göra upp eld n… nu?” ”Det är ju läskigt här …”, sa Frida.

Husen var enorma, det ena kusligare än det andra. Knäppt egentligen. De såg ut som våra gam­ la byggklossar, fast grå och mycket fulare. ”Vet ni vad?” sa jag. ”Det är ju ingen annan här, eller hur? Då kan vi bestämma vad vi vill. Därför – 25 –

bestämmer jag att … det där huset är vårt.” Jag pekade på den största klossen, en hög byggnad med minst tio våningar. ”Det ser inte ut som ett hus man bor i”, sa Jeri. ”Hur vet du det? Du har ju bara bott i en bunker.” ”Jamen, jag har läst …” ”Ja, ja, du har läst allt och bla, bla, bla. Jag vet.

Men vi kan väl kolla i alla fall.”

Jag gick först och ryckte i dörren. Den var låst.

Men Trollan kunde lätt klättra in genom ett av de trasiga fönstren och låsa upp inifrån. ”Asså, varför ska alla gamla hus vara så skitiga?” sa Hanis och hostade. Där fanns ingenting. Bara en massa lådor med namn på fulla med gamla tid­ ningar. Längre in fanns en trappa och ett pyttelitet metallrum med en rad knappar. Konstigt. Ja, hela huset var konstigt. Trappan ledde till ett par dörrar på varje våning. Bakom dörrarna fanns ett badrum, ett kök, ett vardagsrum och ett eller två sovrum.

Några var tomma, andra hade möbler, och i några låg saker i en enda röra under lager av damm och spindelväv. ”Asså, varför behöver man så många kök?” sa Hanis. ”Det kanske bodde många människor här”, sa Jeri. ”En familj per dörr, menar jag.”

Vad knäppt. Där hemma hade det tagit högst – 26 –

fem minuter att promenera till Sams hus. Tänk att bo så här nära sina grannar. Kunde de inte höra allt man sa då?

På översta våningen var rummen mindre, men fönstren var i alla fall hela. Där fanns också en säng och en hög med filtar som inte var mögliga. ”Ska vi säga att den här våningen är vår?” sa jag och lyste runt med ficklampan. ”Fine”, sa Jeri och klev in. ”Pax för sängen!” ”Hallå där, av med skorna innan du går in!” ”Why? Är du rädd för att skita ner golvet, eller?” sa Jeri och stirrade på sina spår i smutsen. ”Ja, okej då. Förresten ska Frida ha sängen. Vi får plats i soffan.” ”Men jag kan ta soffan …”, sa Frida. ”Äsch, tyst med dig. Ska vi kolla om det finns nåt i köket?” ”Vilket av dem?” sa Hanis med ett flin.

Medan de andra utforskade våningarna kollade jag igenom vår. Jag hade gärna öppnat fönstret för att släppa in luft, men det var kallt och här fanns ju ingen eldstad. Ingen veranda heller, men det fanns en dörr som ledde rakt ut till … ingenstans? Varför det? Eller nä … Dörren gick till en sorts plattform som sträckte sig ut från byggnaden. Det fanns ett staket så att man inte ramlade ner. Därifrån kunde jag se hela vägen till marken. Usch, vad högt!

– 27 –

I köket stod bordet dukat, som om man glömt att diska efter sig. Men det enda som fanns på tall­ rikarna var stoftet av det som kanske varit mat en gång. Vad hade hänt här? Hade man bara lämnat allt i all hast?

Vänta lite! Vad var det där? I skåpet ovanför spi­ sen stod en glasburk med något vitt och stenhårt i.

Jag doppade fingret och slickade med tungspetsen.

Sött? Jaha, bara socker. Skit, jag var trött på socker!

Jag skulle just slänga burken i golvet. Men då …

Det satt något på kylskåpet. Inte mat. En gammal lapp. Ja, någon hade skrivit med hastiga bokstäver: Gått till Katarinaberget. Möt mig där. De stänger dörrarna snart! ”Ah!” Trollan skuttade in i köket och höll fram en påse full med stearinljus. Snart kom också Jeri och Hanis tillbaka, flåsande efter alla trappor. ”Nåt att äta?” sa jag. ”Peppar”, sa Jeri och visade en glasburk med svar­ ta små korn i. ”Men kolla in vad Hanis fick tag på.”

Hanis bar en gul metallburk som såg uppsvälld ut, som en ballong. ”Hittade den längst in i ett skåp, asså, som om någon bara glömt den där.” ”Vad är det?” sa jag och läste. ”Sur … strömming?” ”Tror det är fisk”, sa Hanis och vände på burken.

– 28 –

”Vad är fisk?” ”Skojar du? Har du aldrig ätit fisk?” sa Hanis. ”Det är typ kött, fast från havet. Ibland fick vi fisk­ bullar på burk. Men fiskpinnar med pulvermos är bäst!” ”Men vi har ingen eldstad att tillaga den i”, sa jag. ”Om fiskbullar kan ätas direkt ur burken så går det väl med detta också?” sa Hanis och torkade av tallrikarna som stod på bordet. ”Finns det nåt att öppna med?”

Jag räckte Hanis min jaktkniv. ”Försiktigt bara.”

Våra magar kurrade medan vi väntade. Det fick vara vad som helst, bara det gick att äta. Även om det smakade … smakade … ”Uäk!” sa Jeri och slog båda händerna för näsan.

Det var som att få en smäll av det äckligaste jag någonsin luktat. Det stack i näsan, ögonen tåra­ des och genast försökte magen vända sig ut och in.

Men jag hade inget att kräkas upp. ”Ta bort den! Ta ut den!” sa Jeri mellan kvälj­ ningarna.

Jag öppnade dörren till plattformen, Hanis put­ tade ut burken och jag drämde igen dörren. ”Fy, shit asså! Vad var det där?” sa Hanis. ”För gammalt så klart”, sa Jeri, som fortfarande hade svårt att andas. ”Ah, ah!” sa Trollan och höll sig om magen.

– 29 –

Då tog jag sockret, krossade det i en skål och skulle just tugga i mig det. ”Vad är det som luktar?” sa Frida som stod i ­dörren. ”Gå och lägg dig, Frida.” ”Men jag vill vara med.”

Direkt när hon sa det började hon hosta. Åh, var­ för kunde hon inte bara göra som jag sa? Mamma hade varit lika envis när hon blev sjuk. ”Du får en sockerbit i teet om du lägger dig”, sa jag och viftade tillbaka Frida till sängen.

Te? Hur skulle det gå till? Kanske kunde jag göra upp en liten eld ute på plattformen.

Det stack i näsan igen. Var inte dörren stängd ordentligt? Nä, den var ju helt öppen, och där ute satt Trollan. Vad gjorde hon? Hon petade i burken! ”Trollan, ät inte det där!” ”Amm, amm”, sa Trollan och slickade på fingrarna.

Gick det verkligen att äta? Den värsta stanken hade försvunnit, men jag höll ändå för näsan när jag doppade fingret. Det liknade en jättestor, grå­ rosa snorbuse. Usch, bäst att blunda. Det slemmiga landade på tungan och smetade runt i munnen som en hal mask. Salt, väldigt salt. Men det smakade faktiskt inte så illa som det luktade. ”Killar! Det blir nog kvällsmat ändå!”

Ja, den konstigaste kvällsmat jag ätit. Vi satt i – 30 –

vardagsrummet och åt slemmig fisk täckt av pep­ par för att göra smaken godare. Det gjorde den inte.

Men vi åt ändå, alla utom Frida. ”Du måste äta.” ”Inte hungrig.” ”Lögnare.” ”Ah”, sa Trollan och satte sig bredvid Frida med sin ritbok. Hon bläddrade fram till en teckning med röda blommor som hon brukade rita. ”Vad gör du, Trollan?” sa jag när hon rev av ett hörn med de röda blommorna och försökte peta in dem i Fridas mun. ”Amm, amm”, sa hon. ”Nej tack”, sa Frida och försökte le. ”Ammmm”, sa Trollan och envisades med pap­ persbiten. ”Man kan inte äta papper, Trollan”, sa jag och puffade undan henne. Istället lyckades jag värma lite vatten ute på plattformen. Det räckte till en kopp te med socker till Frida. Vi andra drack kallt vatten och sög på var sin sockerbit till efterrätt.

Efteråt kändes det konstigt och surt i magen, men den värkte inte längre i alla fall.

Vi packade ner oss bland mögliga filtar och kud­ dar i soffan. Monster låg på mattan bredvid. ”Liv, kan du inte sova här? Snälla”, sa Frida ­innan jag stängde dörren till hennes rum.

– 31 –

”Äsch, det är bättre att du får sova ifred.” ”Men det är kallt … och mörkt. Jag kan ligga på ena sidan och du på den andra.”

Frida såg så liten och ensam ut i den stora sängen.

Men så hostade hon igen, en riktigt lång och rosslig hostning. ”Vi vaktar utanför”, sa jag och stängde dörren in­ nan Frida hann säga något. Åh, jag kände mig så elak. Kanske borde jag sova hos Frida, hålla om henne, säga att hon inte skulle vara rädd. Men … Nä, det var ju så här vi hade gjort när pappa och mamma varit sjuka. Det var bäst att inte gå för nära. Eller hur?

– 32 –

Jeri

Uäk … Jag vaknade av att jag kände mig så himla konstig i magen. Kanske hade det inte varit en så bra idé att blanda fisk, socker och peppar.

Eller kanske hade magen glömt vad den skulle göra med maten.

Medan de andra sov smög jag mig fram till dör­ ren som ledde ut till avsatsen. När jag och Hanis bodde i bunkern hade jag alltid velat öppna ytter­ dörren för att få veta hur frisk luft kändes. Där hade det alltid varit torrt och instängt, medan det utan­ för var fuktigt och luktade surt. Men här i huvud­ staden … Luften var så underlig. Unken, torr och – 33 –