9789179776015

möRkA jULNÄTter En berättelse i 24 kapitel

Camilla Lager qvist Lina Blixt

1 Jag hörde ljudet av glas som krossades mot golvet samti­ digt som vår hushållerska Hilda flåsade fram orden med varm andedräkt i mitt öra.

– Gerdas far har blivit sämre.

Ett slukhål öppnade sig inombords, jag lät b­ licken fara över sängen. Den bruna nallen först, sedan den gula, Ka­ rin, porslinsdockan och så Rufs, leksakshunden med bara ett öra. De satt på rad, precis som jag satt dem i morse så att inget skulle gå fel, fast nu hade det gjort det ändå.

– Hörde Gerda vad jag sa?

Jag nickade sakta och såg stora, duniga snöflingor ­glida ner från fönsterrutorna och lämna immiga avtryck. Im­ man verkade ha tagit sig in i rummet, för plötsligt blev allt disigt. Jag blinkade ett par gånger och torkade mig under ögonen. Jag ville fråga om pappa skulle dö, men precis då ekade ett skrik genom våningen. Det lät som ett spädbarn som skrek, men jag visste att det inte var det.

– Jag har ringt doktor Söderlund, sa Hilda och skynda­ de ut från rummet. Hon var nära att krocka med A ­ lgot, men han slingrade sig snabbt förbi hennes ben. Det ljusa håret var rufsigt och ögonen stora och ängsliga.

– Mamma …, började han, men resten drunknade i ännu 7

ett vrål. Han tystnade och började suga på sin ­tumme.

– Kom, sa jag och tog snabbt hans svettiga lilla hand och drog med honom bort till garderoben. Jag öppnade dörren och tog med honom in i tryggheten. Doften av malmedel och lavendel slog som vanligt emot mig och jag drog sakta igen dörrarna bakom oss.

– Här i kojan kan ingen hitta oss, sa jag och föste en blå sammetsklänning och några kjolar åt sidan så att vi fick större plats.

Oväsendet fortsatte utanför, jag hörde en dörr som öppnades och springande steg över matsalsgolvet. Algot höll krampaktigt i min hand medan han sneglade mot lju­ set som strilade in genom glipan i dörrarna.

– Ska jag berätta en saga? sa jag högt för att ­över­­rösta ljuden. En saga om jultomten? fortsatte jag för att ­försöka fånga min lillebrors uppmärksamhet.

Han tog ut tummen ur munnen och nickade.

– Samma tomte som var på tavlan som pappa tog hem?

Jag nickade samtidigt som det blev tjockt i halsen.

Tänk om pappa inte skulle ta med sig några fler tavlor hem. Tänk om han aldrig mer kom hem! Hjärtat pickade som en fågel i bröstet och jag tvingade mig själv att nicka.

– Ja, just den tomten.

Pappa jobbade på ett julkortsförlag. Hans farfar hade startat förlaget och de hade flera olika konstnärer som ska­ pade julmotiven åt dem. Förlagorna till korten var större målningar från början, precis som den som pappa tagit hem och som nu hängde inne på Algots rum.

– Tomten bodde på en stor gård tillsammans med tomte­ 8

mor …, började jag och snart mjuknade Algots lilla kropp.

Jag strök honom över det silkesmjuka håret och han luta­ de huvudet mot min midja.

– Här är vi trygga, viskade han och upprepade orden som jag brukade säga.

– Ja, sa jag och la armen om hans axlar och fortsatte att berätta om tomten, hans fru och alla julklapparna som de tillverkade i sin verkstad.

Efter en stund blev det tyst utanför, inga skrik, inga springande steg eller röster hördes. Jag lutade mig över Al­ got och gläntade på dörren.

Det var så tyst att jag kunde höra golvurets tickande ute i hallen. Var det ingen kvar?

– Ska du inte berätta klart sagan?

Algot tittade bedjande på mig när jag släppte taget om honom och kikade ut.

– Jag berättar färdigt ikväll, sa jag och kravlade mig ut ur garderoben.

– Kom, sa jag och räckte honom handen, men han ska­ kade på huvudet.

– Vill stanna kvar, sa han och stoppade tummen i mun­ nen igen.

– Gör det, jag kommer snart tillbaka, sa jag och lät ena skåpdörren stå öppen.

Framme vid tröskeln tog jag sats och hoppade över den.

Gå på trösklar betydde otur och jag ville inte att någ­ot mer hemskt skulle hända. Varför var det så tyst?

Jag smög ut i hallen, mattan var alldeles hoptrasslad, en rosa kofta låg slängd mitt på golvet. Jag tog upp den och 9

genast kände jag doften av rosparfym, mammas doft. En ensam galosch hade ramlat ner från skohyllan och para­ plystället var omkullvräkt. Pappas svarta paraply låg som en stor, död kråka framför dörren. Var hade alla ­tagit vä­ gen?

Samtidigt som det sög till i bröstet hörde jag steg i trap­ pan. Handtaget trycktes ner och Hilda klev in i ­hallen.

Hon var röd i ansiktet och andades tungt.

– Uschiamej, sa hon och torkade sig i pannan, men så fick hon syn på mig och slätade ut förklädet och försök­ te vinkla upp mungiporna i ett leende, men det gick inte riktigt.

– Var är mamma? frågade jag och höll andan medan jag väntade på svaret.

Hilda pillade på sin krage och mötte inte min blick när hon svarade.

– Hon följde med doktorn.

– Var någonstans?

Nu var Hildas blick någonstans ovanför mitt huvud.

– Till ett …, hon tvekade … vilohem, sa hon till slut.

– Blir hon kvar där länge?

Hilda skakade sakta på huvudet.

– Jag vet inte, kära barn.

Hon böjde sig ner och plockade upp paraplyet och ­galoschen och ställde tillbaka dem.

– Hur blir det med mig och Algot?

Min röst lät ynklig, som om jag var ett litet barn och inte alls som någon som skulle fylla tretton om tre mån­ader.

– Det kommer att ordna sig, sa Hilda som hon alltid 10

brukade säga, men jag visste att det inte alls var säkert att det ordnade sig. Så hade hon sagt när pappas hosta blev värre och han fick hög feber.

Nu var pappa på ett sanatorium, ett sjukhus för de som precis som han hade tuberkulos. Han var väldigt, väldig sjuk. Mamma hade stängt in sig på sitt rum med en flaska körsbärslikör och vägrat att komma ut. Hilda hade sagt att det skulle ordna sig, men det hade det inte och nu var mamma också borta. Jag tänkte på tomten på Algots tavla.

Det stod ”God jul” överst, men den skulle inte alls bli god.

Det kanske inte ens blev någon jul.

11

2 Hilda klappade mig tafatt på axeln innan hon skakade ut mattan och gick mot köket. Jag hörde hur hon började skramla med kastrullerna i köksskåpen och gick tillbaka in till Algot igen.

Snön låg som ett bomullstäcke på fönsterrutorna och bara mindre, immiga gluggar av världen utanför syntes.

Vi bodde tre trappor upp, i en ”flott våning”, som mam­ ma brukade säga. Jag visste att om jag torkade bort im­ man skulle jag se spårvagnarna, b­ ilarna och isen som var uppbruten i vita pusselbitar för att b­ åtarna skulle kunna ta sig till och från kajen. Jag ­älskade att stå och titta på utsikten, men nu hoppade jag över tröskeln och dunsen fick Algot att titta ut från g­ arderoben.

– Sover mamma nu? frågade han.

Jag nickade fast jag inte hade en aning om vad hon gjorde. Han log och det såg ut som om han slappnade av.

– Jag är hungrig, sa han sedan och kröp ut från garde­ roben.

– Kom, vi går och tittar om Hilda har något vi kan äta, sa jag och Algot fnissade lite när jag tog ännu ett skutt över tröskeln.

Precis då knackade det på ytterdörren, fyra snabba 13

knackningar. Jag visste vem det var och det gjorde Algot också.

– Max! ropade han och sprang fram till dörren, men innan han hann fram öppnades den och vår farbror titta­ de in. Det ljusa håret var som vanligt lite rufsigt och han hade lossat på slipsen.

– Stora herrn! sa han och hissade upp Algot i luften så att han kiknade av skratt.

Han släppte ner Algot på golvet igen och stampade av sina snöiga skor på hallmattan. En liten pöl med smältvat­ ten hade redan bildats där han nyss stått.

– Hej sockergrynet, sa han och log mot mig, men leen­ det försvann när jag inte log tillbaka.

Han la huvudet på sned och skakade beklagande på det.

– Pappa har blivit sämre och mamma är på vilohem, sa jag och försökte att hålla rösten stadig.

– Jag hörde det, jag är så ledsen, sa han och kramade min axel med ena handen.

Det sved under ögonlocken och jag vände mig om så att han inte skulle se det.

– Kom Max, vi leker med mina bilar, sa Algot och drog honom i handen.

– Kommer, sa han och följde efter Algot.

Hilda kom ut i hallen, hon rättade till håret och log när hon fick syn på Max. – Så skönt att herr Flaming är här!

– Jag har ju sagt åt Hilda att säga Max, sa han och gav Hilda det där leendet som mamma hade sagt på pricken liknade filmstjärnan Clark Gables.

14

Hilda fnittrade till, och jag kände hur jag fylldes av nå­ got stickigt, hett. Allt var upp och ner och där stod Hilda och flörtade med Max. Kanske borde jag ha varit mer arg på Max, men det var Hilda som stod där och kråmade sig.

– Pappa kanske dör och mamma är borta, sa jag kort.

Min röst lät hård.

Hilda ryckte till som om jag slagit till henne och Max svalde leendet.

– Nu ska vi hoppas på det bästa, sa han allvarligt och lyfte upp Algot som hade börjat snyfta.

Han gav honom en kram och tog fram en påse kolor ur kavajfickan.

– Här, ta med den till ditt rum så kanske Gerda kan läsa en saga för dig tills jag kommer tillbaka och leker med bilarna.

Ilskan låg fortfarande och pyrde inombords samtidigt som klumpen i min hals växte. Jag drog mig snabbt undan när jag såg att Max var på väg att klappa mig på huvudet.

Jag ville inte ha någon tröstande klapp, jag ville bara att pappa skulle bli frisk och att mamma skulle vara som van­ ligt igen. Fast när jag försökte komma ihåg senast mamma varit sig själv mindes jag det knappt.

– Kom Algot, sa jag och tog emot honom från Max. Algot höll kolapåsen tryckt mot bröstet och jag flytta­ de honom till höften. Han började bli tung, snart skulle jag inte orka bära honom längre.

Max och Hilda försvann in i köket och jag förstod att de skulle prata om det som hade hänt.

– Ta med dig kolorna in på mitt rum så får du leka med 15

mina nallar, sa jag och Algot stirrade storögt på mig.

– Får jag?

Tårarna hade torkat på hans kinder. Jag nickade. Jag skulle sätta tillbaka nallarna på exakt samma ställe sedan, annars kanske något hände med Algot också och det fick det bara inte göra. Men först ville jag höra vad Max och Hilda pratade om.

Jag klev ur mina inneskor och tassade över den tjocka röda mattan som täckte det mesta av golvet i matsalen.

Jag tittade på almanackan som hängde på väggen, ”1934” stod det med guldbokstäver. Över halva december hade gått, snart var det ett nytt år. Hur skulle det året bli?

Golvuret bredvid verkade ticka högre än vanligt, men jag kunde ändå höra rösterna inne i köket.

Matsalsbordet var dukat till middag. Det vita porslinet med de blå blommorna stod ovanpå den vita linneduken och silverbesticken glänste i skenet från kristallkronan.

Jag stannade till. Det var dukat för fyra, men vi skulle ha varit tre. Hade mamma väntat en gäst?

Nu kunde jag urskilja enstaka ord, ”opasslig” och ”Inez”.

De pratade om mamma. Jag smög närmare. Dörren stod lite på glänt. Doften av stekt fläsk som jag känt för en tim­ me sedan hade dunstat bort. Kanske skulle vi inte få nå­ gon middag efter allt som hade hänt. Jag såg framför mig hur Hilda kastade de kalla fläskbitarna där flottet stelnat som en vit hinna tillsammans med de kokta potatisarna som fått ett gult skinn.

– Doktor Söderlund tror att Inez blir kvar på hemmet i minst tre veckor, kanske så länge som en månad, sa Max. 16

Jag glömde alla tankar på mat och smög ännu närmare kö­ ket.

– En månad! De arma barnen, var ska de fira jul? Jag berättade för frun redan i höstas att jag måste åka ner till min mor och syster över jul eftersom mor är opasslig.

Hildas röst var gnällig, som om tanken på att få ta hand om mig och Algot över jul var det värsta straff hon kunde få.

– Hilda behöver inte ta barnen. Jag ska telefonera Inez föräldrar när jag kommer tillbaka till kontoret. Jag är sä­ ker på att de kommer att bli väldigt glada över att få ha Gerda och Max där över helgerna.

Jag drog efter andan. Tänkte han ringa till mormor och morfar? Mamma skulle bli galen om hon fick reda på det.

Minnesbilderna flimrade förbi från vårt sista besök hos dem. Det måste ha varit fem år sedan, innan Algot föddes. Det var bara jag och mamma, för pappa var kvar i stan och jobbade på förlaget. Vi hade suttit i mormor och morfars kök, när mamma plötsligt hade ställt sig upp så hastigt att köksstolen hade ramlat bakåt med ett brak.

Vinglaset, som vickade omkull, hade färgat mormors vita linneduk röd. Jag mindes känslan av att något hemskt var på väg att hända. Jag ville krypa in under bordet och hålla för öronen, men jag var för väluppfostrad för att göra det.

Istället fick jag sitta och lyssna medan mamma med stel röst sa att hon aldrig mer tänkte ­komma tillbaka till sitt barndomshem.

– Om ni tar den där tattarpojken som fosterbarn kom­ mer varken jag eller min familj att sätta vår fot här.

17

– Men Inez, det menar du inte! Mormor hade fått röda fläckar på kinderna.

– Jo, ni får välja. Honom, eller ert eget kött och blod!

Mamma hade inte sagt något mer bara lämnat rummet utan att vare sig torka upp vinet eller resa upp stolen.

Mormor och morfar hade valt honom, pojken som mamma kallat för ”tattare”. Fast mormor sa att han kom från ”resandefolket”. Elis hette han, han hade sotsvart hår och mörka ögon. De hade tagit hand om honom när hans mamma blev sjuk, och nu var både hon och hans morfar döda så han hade ingen släkt kvar.

– Elis är alldeles ensam i världen, han är ett barn och du är vuxen, hade mormor sagt och lagt armarna i kors över bröstet när mamma kom nerför trappan bärandes på våra resväskor.

Efter det hade vi aldrig varit tillbaka. Det var som en ihålig plats i bröstet där mormor och morfar skulle vara, och jag visste vems fel det var. Elis! Jag hatade den pojken så mycket att jag nästan tappade andan. Och nu sa Max att jag och Algot skulle åka dit över jul.

18

3 Mormor och morfar ville att vi skulle komma. ”Såklart”, hade Hilda sagt, men jag tyckte inte alls att det var själv­ klart. Vi hade inte setts på väldigt länge och magen snörpte ihop sig som ett korvskinn när jag tänkte på att träffa dem igen. Jag längtade efter mormor och morfar samtidigt som jag fasade för tanken på att träffa Elis igen.

– Vi stoppar ner ett par raggsockor till, det är kallt där uppe i norr, sa Hilda och stängde locket till resväskan.

Det hade gått så fort att jag knappt hunnit med. Igår hade jag stått och tjuvlyssnat på Hilda och Max som pra­ tat om att skicka upp mig och Algot till mormor och morfar. Nu skulle vi ta morgontåget upp till dem och vara kvar där hela jullovet. Max hade till och med ordnat så att jag fick ledigt från skolan de två sista dagarna innan jullovet.

– De bor i Hälsingland, sa jag tyst och kontrollerade att nallarna och de andra satt på en rak rad ovanpå sängen.

Det var så mycket som kunde gå fel.

– Ja, ja, sa Hilda som tyckte allt norr om Uppsala var långt uppe i Norrland. Så, då var allt packat, fortsatte hon och lät lättad, nästan glad.

– Mm, sa jag och tittade på Algot som hade tummen 21

i munnen och hängde med huvudet. Han var på väg att somna om, men ryckte till när det knackade på dörren.

Det var Max. Han skulle eskortera oss upp till ­Hudiksvall, sedan ta tåget tillbaka till Stockholm igen.

Max hade inte velat lyssna när jag sa att jag och Algot kun­ de ta tåget själva. Jag var van att ta hand om min lille­bror, det hade jag i princip gjort sedan han föddes. Det var då mamma blev opasslig och började stänga in sig med likör­ flaskan på sitt rum. När jag tänkte på h­­ur det var innan var det som att titta ut genom det s­nöimmiga fönstret.

Minnena var suddiga med oskarpa kanter, mamma hade varit en annan då. Hon hade läst sagor på kvällarna, tagit med mig på konditori och berättat roliga saker som fick skrattet att bubbla som sockerdrickan jag fått i ett glas.

Hon hade kramat mig, mjuka kramar som jag aldrig ville skulle ta slut.

– Är ni redo för äventyret? frågade Max och skakade på huvudet som en nybadad hund så att snön yrde om ho­ nom.

Han hade snö längst ner på byxbenen och blöta fläckar på överrockens axlar. Jag nickade fast jag inte alls visste om jag var redo. Jag lutade mig fram och torkade bort de små vattendropparna från fönstret.

Det var fortfarande mörkt ute trots att klockan snart var åtta. Knubbiga snöflingor virvlade förbi gatlyktorna som redan fått mjuka, vita hattar.

– Vi ska åka tåg! ropade Algot och hoppade ner från stolen.

Jag tog ett skutt över tröskeln och tittade in i mammas 22

rum. Hennes bäddjacka hängde på sängstolpen och på toalettbordet låg silverborsten bredvid hennes favorit­ parfym. Hur skulle hon klara sig utan dem nu?

– Seså fröken Gerda, sätt på sig kappan nu, ni vill väl inte missa tåget, sa Hilda och höll fram min gröna kappa med pälskrage som var det varmaste ytterplagg jag ägde.

Jag trädde in armarna och stoppade in mitt ljusa hår i den gröna hatten som matchade kappan. Mamma hade mörkt hår, men jag var mest lik pappa, det var bara den raka näsan som jag ärvt efter henne. De gröna ögonen, munnen och den smala kroppsbyggnaden var ett arv från pappa. ”Hon är alldeles för mager”, brukade en del äldre tanter säga och det fick mig alltid att vilja svara ”och du är alldeles för rund”, fast det gjorde jag förstås inte.

Det klämde över tårna när jag satt på mig kängorna ef­ tersom Hilda envisats med att jag skulle ha dubbla sock­ or. Jag satte på Algot hans pälsmössa och knöt den under hakan och han började genast klaga på att jag knutit för hårt.

– Droskan väntar, vi måste upp på förlaget först, sa Max som redan var på väg ut genom dörren med vår resväska.

Jag tog Algot i handen och följde efter, men det gick långsamt eftersom han envisades med att hoppa jämfota nerför trapporna.

– Adjö och god jul på er, ekade Hildas röst genom trapphuset.

– God jul! ropade Algot glatt.

– Adjö, sa jag, som fortfarande inte riktigt förlåtit H ­ ilda för att hon verkade så lättad över att bli av med oss.

23

Max höll upp porten och genast slog kylan emot oss, samtidigt som marmorgolvet närmast entrén blev prick­ igt av snö.

– Jag tror att det snöar sidledes, muttrade Max och fäll­ de upp rockkragen.

Det snöade verkligen mycket. Jag tittade upp mot him­ len där flingorna singlade ner som tjocka bomulls­tussar och lyckades fånga en med tungan. Algot ryckte mig i handen och jag såg att droskchauffören otåligt höll upp dörren åt oss.

Jag ålade mig in i baksätet och lyfte upp Algot i knät.

När taxin körde ut på gatan tittade jag upp mot vår ­våning. En ensam lampa lyste i mammas och pappas sov­ rum. Nu var ingen av dem där, och snart skulle jag och Algot också vara borta.

Vindrutetorkaren drog med ett ilsket gnällande bort snö­ flingorna som outtröttligt la sig som en vit ­slöja på fram­ rutan. Jag kikade ut genom sidorutan och m ­ ärkte att vi passerade NK. Utanför skyltfönstren trängdes ­påbyltade människor för att få en skymt av den b­ erömda julskylt­ ningen. Jag såg en kvinna som stod med armen om en flicka i min egen ålder och det sög till i ­maggropen. Jag följde dem med blicken, sedan svängde drosk­bilen in på gatan där förlaget låg. Husets tak och fönsterbleck var klädda i vitt och neonbokstäverna fyllde bilen med ett varmt, rött ljus. ”Flaming”, stod det. Vårt efternamn.

– Då var vi framme vid julkortsförlaget, herr Flaming, sa chauffören och tog upp en näsduk och torkade bort 24