9789179774486

Svartskogens hemligheter Helena bross & Johan egerkrans

INNEHÅLL 6

Som ett öga i skogen Vårt hemliga ställe

9

Två märkliga händelser En sensation

17

Flickan i mossan

22

En underbar blå matta Cityleden

12

25

29

Naturens hemligheter

32

Vem bor i ödetorpet?

35

Ett träd faller

48

Skaffa hjälp! Älvskrift Bortkörda

42

51 54

58

Storm i aulan

62

Vidvinga gör en loop

66

Signes hemlighet

70

Tidig morgon Grauer

76

Poliser i skogen

81

Fotavtryck på stigen Dimman tätnar

90

Ner i underjorden En hårig hand

87 93

99

Grauer vaknar på fel sida Hemma igen Efteråt

115

108

103

SOM ETT ÖGA I SKOGEN Jag heter Teo och nu ska jag berätta om ett märkligt äventyr som min kompis Bianca och jag var med om i somras.

Allt började en dag i våras då hela skolan hade friluftsdag. Bianca och jag hade tur och kom i samma grupp. Egentligen skulle vi ha varit tre i gruppen, men Ville var sjuk, så Bianca och jag fick gå själva.

Solen sken när vi startade. Gympaläraren hade gjort ett spår i skogen och satt upp frågor. Det fanns röda markeringar på träden som vi skulle följa.

Bianca och jag gav oss i väg. Vi svarade på fyra frågor, men sedan hittade vi inga fler. Det tog ett tag innan vi tänkte på det, för vi gick och pratade. Men plötsligt stannade Bianca.

– Teo! sa hon. Var är de röda markeringarna?

Först då märkte jag att stigen var väldigt smal och att skogen stod tät omkring oss. Det fanns inga markeringar och inga frågor.

– Vi har visst gått vilse, sa jag. Åt ena hållet reste sig ett skogklätt berg och när vi tittade nedåt skymtade vi vatten mellan träden. Hur hade vi hamnat här?

6

– Det måste vara Svartsjön som ligger där nere, sa Bianca.

Ingen av oss hade varit där tidigare. Vi var nyfikna och följde stigen ner mot sjön. Det växte en massa videbuskar utmed vattnet. Längre fram växte det vass i stället för buskar. Plötsligt såg vi en spång som försvann rakt ut i vassen.

– Kolla! sa Bianca. Man kan gå ut här!

Vi balanserade på den smala spången omgivna av vass och näckrosor. Där spången tog slut fanns en stor flat sten. Det såg ut som om ett klippblock trillat ner från himlen och lagt sig i sjön.

Vi klev ut på stenen och såg ut över vattnet. Sjön låg mitt i skogen som ett klart öga.

Det var så fridfullt och vackert. Vi satte oss ner och plockade fram frukt och vatten ur våra ryggsäckar.

– Det känns som om vi hamnat mitt i ett äventyr! sa Bianca.

Jag nickade. Det var som om vi hittat en sagosjö. Vi sa inte så mycket, men vi visste att vi skulle komma tillbaka hit.

8

VÅRT HEMLIGA STÄLLE Det var bara några veckor kvar till sommarlovet.

Många i klassen stack i väg till Fribergabadet på eftermiddagarna. Det är ett utomhusbad med bassänger. Bianca och jag brukade också vara där. Men när vi upptäckt Svartsjön bestämde vi att vi skulle bada där i stället. Det var spännande att ha ett hemligt ställe. Vi cyklade dit varje dag efter skolan. Men en eftermiddag skulle Bianca till tandläkaren, så vi bestämde att vi skulle ta ett kvällsdopp i stället.

När vi ätit middag sa jag till mamma och pappa att jag skulle sticka ut en stund. Jag tog cykelnyckeln och påsen med badgrejerna och sprang nerför trappan och ringde på hos Bianca. Vi bor i samma hus, jag på trean och hon på tvåan. Hon öppnade med en hårdmacka i handen.

– Kom och ät färdigt! ropade hennes mamma från köket. Teo, kom in en stund!

Det känns alltid bra att sitta i deras kök. Gardinerna är gula, det står en röd lampa i fönstret och det brukar vara stökigt på ett mysigt vis. Överallt ligger böcker, inte kokböcker utan vanliga böcker både på svenska och på spanska.

9

Biancas mamma heter Carmen och hon läser jämt.

– Vad ska ni hitta på då? undrade Carmen.

Jag skruvade lite på mig och tittade på Bianca. Mina föräldrar visste ingenting om sjön. Till dem sa jag att vi stack till Friberga. Men Bianca tittade rakt på sin mamma och sa: – Vi sticker till sjön.

– Ja, passa på medan vädret är vackert, sa Carmen.

Hon sträckte sig efter en bok och vinkade åt oss när vi gick.

Vi tog cyklarna och gav oss i väg. Om min mamma eller pappa tittade ut kunde de tro att vi var på väg till Friberga. Men så fort vi kommit utom synhåll satte vi fart mot skogen.

10

Vi cyklade en bit på motionsspåret och svängde sedan in på en gammal landsväg som gick mellan ängar och hagar.

När vi kom fram till Svartskogen körde vi terrängkörning på en stig med knöliga trädrötter och hala granbarr. Vi la som vanligt cyklarna vid vasskanten för att de inte skulle synas så bra. Sedan gick vi på spången ut till stenen. Vi skyndade oss att byta om och dök ner i det mörka vattnet. När jag stack ner fötterna kände jag att det var mycket kallare där nere.

Vattnet var brunt och hemlighetsfullt och det smakade mossa och jord. På Fribergabadet kunde man titta under vattnet och se det gröna kaklet. Men här såg man nästan ingenting. Kylan ilade i fötterna och jag visste inte hur djupt det var eller vad som fanns där nere på botten. Det kändes både spännande och lite hemskt på samma gång. Efter badet klättrade vi upp på stenen. Vi la oss på badrockarna och torkade i kvällssolen.

11

TVÅ MÄRKLIGA HÄNDELSER – Ska vi ta ett dopp till? frågade jag.

Kvällssolen värmde fortfarande och vattnet var spegelblankt.

– Okej, sa Bianca.

Vi dök i och simmade bort till det gamla kullfallna pilträdet. Roten hade nästan släppt från marken och trädet hängde ut över vattenytan. Man kunde klättra upp på det och stå där och gunga medan man höll i sig i grenarna. Trädet sviktade upp och ner. Bianca och jag klättrade upp och satte fart på trädet. Trädstammen knarrade och grenarna doppades i vattnet. Men plötsligt stannade Bianca.

– Titta! sa hon.

En stor svart fågel kom flygande över sjön. Jag blev nästan rädd, för den var på väg rakt mot oss. Den satte sig på en torr gren i trädet bredvid och gav till ett hest krax.

Vi stod alldeles orörliga på trädstammen. Fågeln satt stilla och tittade ner på oss med svarta pärl­ögon. Den kraxade en gång till. Sedan bredde den ut vingarna och flög runt sjön en gång innan den försvann över skogen.

12

– Vad var det för fågel? undrade Bianca.

– Ingen aning, sa jag. Vi kan titta i en fågelbok när vi kommer hem.

– Tänk att den inte var rädd, sa Bianca.

– Det kändes nästan som om den ville något, sa jag.

Just då hörde vi vingslag bakom oss. En stor skugga for alldeles över våra huvuden. Fågeln hade kommit tillbaka. Vi hukade oss när vi kände luftdraget från de stora vingarna och tittade förskräckt på varandra.

Fågeln tog ett varv över oss och flög sedan bort mot stenen. Sakta sänkte den sig ner och landade där. Den hoppade lite hit och dit på våra badrockar. Sedan böjde den huvudet och den kraftiga näbben mot stenen.

– Vad gör hon? undrade Bianca.

– Det ser nästan ut som om hon lämnar något, sa jag.

– En mask eller snigel! sa Bianca och fnissade.

– På våra badrockar? sa jag. Fräscht!

Fågeln bredde ut vingarna och lyfte. Den flög ett varv högt över sjön innan den försvann bort över skogen.

Mitt hjärta dunkade och alltihop kändes overkligt.

Vi hoppade i vattnet och simmade så fort vi kunde till stenen. Bianca var först upp på stenen och hon 14

upptäckte den direkt, den lilla blomman som låg mitt emellan våra badrockar. En liten fin blå blomma med hjärtform­ ade kronblad.

Vi tittade förundrade på den. Ingen av oss hade sett en sådan blomma tidigare.

Bianca plockade upp blomman och vände och vred på den.

– Så vacker! sa hon. Var det verkligen fågeln som lämnade den här?

– Hur skulle den annars ha kommit hit? sa jag.

Undrar vad det är för blomma?

– Vi får kolla i en flora, sa Bianca.

– Fågeln ville att vi skulle ha den, sa jag. Men varför …?

Vi stod tysta en stund. Solen hade försvunnit bakom träden och det började bli lite kyligt. Det var dags att åka hem.

Men när vi skulle klä på oss upptäckte Bianca att hennes kläder var borta. Vi lyfte på badrockarna och 15

på mina kläder, men hittade bara trosorna. Tröjan och shortsen var försvunna.

– Tog fågeln med sig mina kläder? undrade Bianca.

– Vi såg ju när den flög i väg, sa jag. Den tog ingenting.

– Är det någon som smyger på oss och vill skoja? undrade Bianca.

Vi såg oss omkring, men ingen verkade finnas i närheten. Bianca huttrade.

– Du får cykla hem i badrocken, sa jag.

När vi trampade hemåt låg den lilla blomman ovanpå Biancas blöta baddräkt i cykelkorgen.

16

EN SENSATION – Var är dina kläder? undrade Carmen när vi kom hem.

Bianca berättade att kläderna bara försvunnit.

Carmen, som aldrig brukar bli orolig, rynkade ögonbrynen och såg allvarlig ut.

– Det är nog inte bra att ni är där ensamma på kvällen, sa hon. Såg ni ingen där?

– Nej, sa Bianca. Men vi såg en fågel och hittade en fin blomma. Vi skulle vilja kolla upp dem lite. Har du några böcker?

Carmen gick till bokhyllan och hämtade en flora och en fågelbok. Jag tog fågelboken och Bianca tog floran.

Vi satte oss i soffan och bläddrade. För mig gick det lätt att hitta fågeln. Det var en korp. Det stod att korpar är intelligenta djur. Men det stod inget om att de brukade plocka blommor … Bianca bläddrade fram och tillbaka i floran, men kunde inte hitta den blå blomman.

– Finns det ingen i skolan som ni kan fråga? undrade Carmen.

Vi funderade.

– Den där tomtegubben längst upp, sa Bianca funder­samt. Carmen såg undrande ut, men jag förstod vem Bianca tänkte på. Det finns en no-lärare 17