9789179772246

Förrädarna

Av Camilla Lagerqvist har tidigare utgivits på Bonnier Carlsen: Pärlor av glas 2020 Flykten till Amerika 2020 Försvunnen i New York 2020 Gömd på Manhattan 2021 Barnhemmet i Brooklyn 2021 Hemmet för bortrövade barn: Planen 2021 Hemmet för bortrövade barn: Pojke 265 2022 Svarta rosorna: Uppdraget 2022 Svarta rosorna: Isbarnen 2022 Mörka julnätter 2022 Svarta rosorna: Förrädarna 2023 Svarta rosorna: Dödsdömda 2023

Svarta rosorna: Isbarnen Copyright © 2014 Camilla Lagerqvist Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2023 Omslagsformgivning av Cecilia Danneker Engström Foto på omslaget: Getty Images och Shutterstock Förrädarna är tidigare utgiven av B. Wahlströms Bokförlag Tryckt hos ScandBook EU, 2023 ISBN 978-91-7977-224-6 www.bonniercarlsen.se

Kapitel 1 Ben var försvunnen! Jag tittade mig omkring i rummet. Det fanns inte mycket som visade att han faktiskt hade bott här.

Ett par byxor, slängda på sängen och en Bigglesbok som låg på stolen som fungerade som nattduksbord. Biggles flyger Öster­ut, den hade jag inte läst. Det var ett ganska enkelt möblerat rum, bara sängen, en byrå och så stolen. Ovanför sängen hängde en tavla som föreställde ett skepp ute till havs, det såg kallt och blåsigt ut. Bens riktiga rum var mycket trevligare än det här, men han bodde ju bara här tillfälligt medan hans mamma var i Stockholm och ordnade med begravningen för en släkting som hade dött.

– Titta Maja!

Hildes röst var upphetsad och jag vände mig så hastigt om att jag stötte i stolen och Bigglesboken föll i golvet. Hon viftade med ett kuvert i luften.

– Det låg under byrån, sa hon triumferande.

– Vad står det i det? sa jag och böjde mig ner och tog upp boken.

– Det är tomt, svarade hon.

Jag hann tänka att ett tomt kuvert knappast skulle hjälpa oss att hitta Ben, men Hilde höll fram det emot mig så att jag kunde se adressen. Det var till Ben. 5

Vem hade skrivit till honom och kunde det ha något med hans försvinnande att göra?

Det enda vi, det vill säga jag och Hilde, visste, var att Ben hade letat efter oss kvällen före och nu var han borta. Han hade inte kommit hem på kvällen och inte sovit i sin säng. ­Berit, hans mammas kusin som han bodde hos, var utom sig av oro.

Ben hade varken fått tag på mig eller Hilde för vi hade hjälpt mamma att lämna tomatplantor till ett äldre par som bodde en bit utanför byn. Vi hade blivit kvar där en stund eftersom tanten bjudit oss på kanelbullar bakade på riktigt smör.

– Ben var här och sökte dig, det verkade väldigt viktigt, hade mamma sagt när jag kom hem.

Hildes mamma hade sagt samma sak när Hilde kom hem, men hon hade tillagt att hon tyckte att Ben såg rädd ut.

Vad var det som hade hänt? Varför var Ben rädd? Bara det inte hade hänt honom något! Det kändes som om rummet krympte och att det blev svårare att andas.

– Det står en avsändare här, sa Hilde och ställde sig nära fönstret för att se bättre.

Jag ställde mig bakom henne och såg hur ­dammpartiklarna svävade i solljuset och sedan smälte samman med hennes ­g yllene hår. Hilde luktade alltid så gott, som de där vita ­rosorna som växte vid handelsboden.

– Äsch, vad slarvigt det är skrivet och så smått, sa Hilde och höll kuvertet så nära att det nästan snuddade vid hennes näsa.

Sven, ser jag, men efternamnet är helt omöjligt att tyda.

– Fast adressen ser man ju, det står Furudals bruk, vad är det för något? sa jag och försökte minnas om jag någonsin hört något ställe som hette så. Det hade jag inte.

Trots att vi försökte tyda efternamnet en lång stund l­ yckades 6

vi inte. Första bokstaven såg ut som P eller kanske ett L. – Hittade ni något? ropade Berit utifrån hallen.

Hilde vek snabbt ihop kuvertet och stoppade ner det i sin klänningsficka.

Nu stod Berit på tröskeln och tittade frågande på oss medan hon vred sina händer fram och tillbaka.

– Nej, ingenting, sa Hilde och gav mig en snabb blick.

Jag skakade på huvudet.

– Nej, sa inte Ben vart han skulle?

Nu var det Berits tur att skaka på huvudet. Hon bet sig hårt i underläppen och det såg ut som hon var på vippen att börja gråta.

– Nej, inte ett ord. Han sa att han skulle gå ut en stund, men han kom aldrig hem igen. Han bar sig så konstigt åt som om han hade väldigt bråttom iväg någonstans. Och sedan blev det mörkt och jag väntade och väntade …

Berits röst darrade lite, hon gick förbi oss och fram till sängen och vek ihop Bens byxor och hängde dem över stolsryggen.

– Vet du om Ben fick något brev? frågade jag och Hilde rynkade ögonbrynen mot mig.

– Nej, det tror jag inte. Det var i och för sig Ben som gick och hämtade posten igår, men det var bara två brev till mig. Han erbjöd sig att göra det, han är en sådan hjälpsam pojke!

Berit snyftade till och drog upp en rutig näsduk ur förklädsfickan och baddade sig i ögonvrån.

– Kan han ha åkt till Greta? frågade Hilde.

Berit skakade på huvudet.

– Nej, Greta är på väg hem. Hon skulle åka med 14.05-tåget från Stockholm idag, det visste Ben. Varför skulle han åka till Stockholm då?

7

Frågan blev hängande i luften och jag och Hilde tittade på varandra. Vi måste ta reda på vart Ben tagit vägen och varför.

Just nu var brevet vår viktigaste ledtråd.

Vi sa ett snabbt hejdå till Berit och skyndade oss ut med hennes ord om att vi måste hjälpa henne att hitta Ben ringande i öronen.

– Vi måste ta reda på var Furudals bruk ligger, sa jag till Hilde när vi stängde grinden bakom oss.

– Vi kan fråga mamma, hon kanske vet, sa Hilde.

Jag kände mig tveksam. Hildes mamma var norska, hon kände nog inte till så mycket utanför Gullfors. Hon visste kanske var Årjäng och Karlstad låg, men jag trodde inte hon hade hört talas om Furudals bruk. Men det visade sig att jag hade fel.

Vi gick med snabba steg nerför gatan mot skolan där Hilde bodde i en av de gamla lärarlägenheterna tillsammans med sin mamma och lillebror.

Fastän vi gick så snabbt hann jag dra in doften från häggen som blommade. Det låg som ett sött doftstråk över hela gatan och solen brände i mellanrummet mellan knästrumporna och klänningsfållen. Det skulle bli en varm sommar, igen. Det var i alla fall vad alla sa. Vi hade haft sommarlov i en hel vecka och den spirande frihetskänslan som jag haft hela veckan ­blandades nu med en stickande oro. Var kunde Ben vara?

– Furudal, det ligger i Dalarna, inte långt från Rättvik. Jag tror att bruket ligger ett par kilometer från samhället Furudal, sa Hildes mamma en stund senare när vi visat henne kuvertet. Är Ben där?

– Vi vet inte, sa Hilde och drog med mig in i sitt pyttelilla rum som i själva verket var en klädkammare. Hon fick bara 8

plats med en säng och ett nattduksbord därinne. Egentligen bestod nattduksbordet av två gamla sockerlådor som ställts ovanpå varandra och sedan hade Hilde lagt på en duk och ställt dit en lampa. Lampan behövdes verkligen för det fanns inget fönster i rummet, men hon kunde åtminstone stänga dörren om sig. Det var mer än jag kunde göra hemma hos mig för jag delade rum med min lillasyster Gullbritt och fick nästan aldrig ha något ifred.

– Du vet väl att mamma vill att jag ska följa med och hälsa på hennes kusin som har flyttat till Rättvik? sa Hilde så fort hon stängt dörren bakom oss.

Jag hade ett vagt minne av att hon pratat om att hennes mamma ville att hon skulle följa med någonstans, men att hon inte hade någon lust eftersom hon inte kände dem de skulle hälsa på.

– Kanske, men jag kommer inte ihåg vart ni skulle åka, sa jag.

– Nej, det kanske jag inte sa, men förstår du inte, det är ju precis bredvid …

Då förstod jag plötsligt vad hon menade. Rättvik – det låg ju nära Furudal!

9

Kapitel 2 Ben kom inte hem. Hilde och jag gick till alla de platser vi visste att Ben brukade hålla till på. Vi stannade utanför stugan, där han bodde, i över en timme och väntade. Vi gick till och med ut på bryggan och tittade ner i det mörka vattnet en lång stund. Inte för att jag trodde att han hade drunknat, den tanken vågade jag inte ens snudda vid, utan för att det kändes som om han när som helst skulle hoppa upp ur vattnet och skrattande skaka på sig så att bryggan blev alldeles prickig. Men det gjorde han förstås inte och vattnet var dessutom alldeles för kallt för att någon skulle vilja bada. Mammas ord om att vänta till efter midsommar ringde i mina öron. Trots det tog vi av oss skorna och strumporna och doppade fötterna i vattnet så länge att ­tårna började domna bort.

– Jag önskar att Elin var kvar, hon hade vetat vad vi skulle göra, suckade Hilde och gnuggade sina vita tår.

Jag nickade. Elin var vår lärarinna, men hon var även S­ varta rosen, en mycket skicklig motståndskvinna. Fast det var det bara jag, Hilde och Ben som visste.

Hon hade varit med om att genomföra flera sabotage mot tyskarna i Norge och dessutom lyckats fly undan nazisterna när hon befann sig inne i deras högkvarter. Vi hade ett speciellt band till Elin eftersom vi faktiskt räddat hennes liv en gång.

10

Det var ett farligt uppdrag som slutade med att jag blev skjuten i låret. Vi hade dessutom döpt vår motståndsgrupp efter Elin.

Vi kallade oss för Svarta rosorna. Tyvärr var inte Elin kvar i byn, hon hade rest till Stockholm direkt efter skolavslutningen. Hon skulle hälsa på vänner hade hon sagt, men jag undrade om det egentligen inte handlade om ett hemligt uppdrag för motståndsrörelsen. Vi skulle också ha påbörjat vårt tredje uppdrag nu. Innan Elin lämnade byn hade hon bett oss leta reda på en försvunnen judisk kille som hette David. Han var bror till Sara och morbror till Susannah och Philip som vi räddat undan nazisterna i vintras. Vi förstod att det var ett väldigt viktigt uppdrag, men just nu var det ännu viktigare att hitta Ben. – Vi få nog klara oss utan Elins hjälp, sa jag och tittade på knotten som närmade sig som ett svävande moln i luften.

Jag huttrade till och lade koftan över axlarna. Solen hade färgat himlen i olika toner av orange och rosa. Det började bli sent, snart skulle väl våra mammor börja leta efter oss.

En mygga surrade i närheten av mitt öra och jag försökte vifta bort den, men plötsligt urskilde jag ett annat ljud genom myggans entoniga gnällande. Det lät som om någon ropade.

Jag vände mig om och såg Bens mamma Greta stå vid stugan och vinka åt oss.

– Kom, Greta har kommit hem! sa jag och tog strumporna och skorna i handen och började springa över brädorna som fortfarande var solvarma.

– Väntar ni på Ben? frågade Greta förhoppningsfullt när vi kom fram till henne. Hon var mörk under ögonen och vid sidan av mungiporna syntes två skarpa streck som jag inte hade sett förut.

– Nej, vi vet inte var han är, vi hoppades att han skulle k­ omma 11

hem snart, sa Hilde och borstade snabbt bort sanden under fötterna och satte på sig skorna.

– Har Ben hört av sig till dig? frågade jag fast jag redan ­kunde se på hennes ansikte att han inte gjort det.

Hon ruskade på huvudet och vände sig hastigt om och med darrande händer satte hon nyckeln i låset till stugan.

– Nej, och jag tycker det är väldigt elakt av honom att försvinna så här utan att tala om vart han skulle. Berit är förtvivlad.

Hennes röst var hård, men hennes händer darrade ­fort­farande när hon sköt upp dörren.

Hilde pekade på klänningsfickan och jag nickade.

– Vi hittade ett kuvert hemma hos Berit som var adresserat till Ben. Det fanns inget brev i, skyndade Hilde sig att säga, men det fanns en avsändare, någon som heter Sven och bor i Furudals bruk.

När hon sa Furudals bruk ryckte Greta till och vände sig om och stirrade överraskad på oss.

– Känner du någon som heter Sven och bor där? frågade jag.

– Nej, svarade hon snabbt, jag känner ingen Sven, men sa du Furudals bruk?

– Ja, det står här, sa Hilde och höll fram kuvertet.

Greta tog kuvertet och tittade noga på det.

– Det står Furudal, mumlade hon för sig själv, men jag kan inte läsa efternamnet.

– Det kan inte vi heller, sa jag ivrigt, men det var som om Greta inte hörde oss. Hon stirrade på kuvertet igen och räckte det sedan till Hilde.

– Jag måste ringa ett samtal, det är nog bäst att ni går hem nu flickor, sa hon frånvarande och gick in i köket utan att bry sig om att stänga ytterdörren.

12

– Vi går nu, viskade Hilde och drog med mig bort till ­cyklarna.

Vi ropade hejdå, men fick inget svar från Greta.

– Hon vet något om den som skrev till Ben, sa jag.

– Eller så vet hon något om Furudals bruk, sa Hilde.

– Men vad kan det finnas i Furudals bruk? Jag har aldrig hört talas om platsen tidigare, sa jag och satte på mig strumporna och skorna.

– Furudals bruk, nej, det känner jag inte till. Var ligger det någonstans? sa mamma en halvtimme senare när jag hjälpte henne att vattna i växthusen.

– Jag vet inte riktigt, någonstans i Dalarna, svarade jag.

– Och Ben då, har han inte kommit tillbaka än? frågade hon och tittade bekymrat på mig.

– Nej, ingen verkar veta var han är någonstans, sa jag, men nämnde inte kuvertet som Hilde hade hittat. Vi hade nämligen kommit på en plan när vi gick hem från Greta och om vi skulle kunna sätta den i verket kunde vi inte säga något om brevet.

– Mamma …, sa jag därför dröjande och väntade tills hon vänt ryggen till mig för att ta bort några vissna blad på en tomat­planta. Skulle jag kunna få följa med Hilde och hälsa på hennes kusin? Hennes mammas kusin, rättade jag mig själv.

– Ja, det får du väl, blir ni borta över dagen? frågade mamma och fortsatte plocka bort vissna blad.

Jag svalde, Hildes mamma hade sagt att de skulle vara borta i fem dagar. Hur skulle mamma klara sig utan mig? Det var så mycket att göra nu, omogna tomater som skulle plockas till inläggningar, penséer och petunior som skulle sättas i större krukor och pappa skulle inte komma hem förrän om två ­veckor.

– De ska vara borta några dagar, svarade jag till slut.

13

Det slamrade till när mamma satte ifrån sig vattenkannan på det lilla plåtbordet bredvid tomaterna.

– Några dagar?

– Ja, de bor i Dalarna.

Jag tittade på mamma, hon hade fått en rynka mellan ögonbrynen.

– Men då missar du ju när pappa kommer hem, sa hon.

– Men han kommer väl inte förrän om två veckor?

Hon log och skakade på huvudet.

– Jag fick brev från honom idag, han har fått tidigare permission så han kommer redan i övermorgon.

Jag kände en ilning av glädje. Pappa skulle komma hem!

Vi hade inte träffat honom på ett halvår, inte sedan han var hemma i julas. Han var inkallad i Norrland tillsammans med en massa andra män. Krigsberedskap hette det och betydde att de skulle vara beredda i fall kriget kom till Sverige också. De svenska soldaterna hade varit beredda sedan kriget startade 1939 och nu hade det snart gått fem år. Det kändes som om åren gått väldigt fort.

Men glädjen byttes snabbt mot besvikelse, jag skulle inte få vara med och möta pappa vid stationen. Fast det var inte mycket att göra något åt nu, jag skulle ju få träffa honom när vi kom hem igen. Nu var det viktigaste att vi hittade Ben.

14

Kapitel 3 Den natten sov jag oroligt. Jag drömde att ansiktslösa män ­jagade Ben och en av dem hade en kulspruta och siktade för att skjuta. Jag försökte skrika för att varna honom, men det kom inte ett ljud ur min mun.

– Vakna, sluta skrika. Det går inte att sova här!

Gullbritt ruskade mig så hårt att jag slog huvudet i säng­ gaveln. Jag tittade yrvaket upp på henne, håret stod på ända och hon var röd i ansiktet.

– Jag skrek inte, låt mig vara, fräste jag tillbaka.

Ibland var det pest och pina att dela rum med sin ­l illasyster.

Hon knuffade till mig en gång till och jag sträckte ut handen för att knuffa tillbaka, men hon var för snabb så jag missade.

Några minuter senare hörde jag hur hon snusade i sin säng.

Jag försökte somna om, men tankarna irrade hit och dit. Ena stunden såg jag Bens fina ansikte framför mig, nästa gång var det min mormors. Hon hade dött för några år sedan och jag saknade henne så mycket. Jag borrade ner ansiktet i kudden och grät ljudlöst. Varför kunde inte allt vara som vanligt? Jag önskade att kriget tog slut, att min pappa kom hem för gott och att Ben skulle var tillbaka i stugan imorgon.

Jag somnade inte om förrän de första solstrålarna letade sig in i glipan mellan rullgardinen och fönsterkarmen och jag 15

hörde Perssons tupp gala högljutt i granngården.

Nästa morgon sov jag så djupt att jag hade svårt att öppna ögonen när ett par små, knubbiga händer ruskade mig.

– Vakna Maja, Ninne är här, hörde jag min lillebror Per-Erik säga långt borta i fjärran.

Det tog en stund innan namnet Ninne fick fäste i min sömndruckna hjärna och då förstod jag att det var Hilde han menade. Han brukade kalla henne så.

– Säg att jag kommer, mumlade jag och satte mig upp i sängen och försökte fokusera väckarklockan på nattduks­bordet.

Halv tio! Varför hade inte mamma väckt mig? Jag rusade upp och satte på mig klänningen som jag haft dagen innan och brydde mig inte ens om att ta ur flätan som jag sovit med.

Hilde satt och väntade på bron.

– Vad länge du sover, sa hon och log.

– Ja, det var för att jag blev väckt i natt, svarade jag och ­kastade en mordisk blick på Gullbritt som hoppade hopprep lite längre bort.

– Jag kom för att säga att vi åker redan vid tolv idag. Mamma har ordnat skjuts till Bengtsfors och därifrån tar vi tåget till Falun och sedan åker vi vidare till Rättvik, sa Hilde.

Jag skulle just säga att jag skulle skynda mig allt jag kunde när Hilde blev röd om kinderna och tittade ner i marken.

– Jo, det var det där med tågbiljetten. Mamma har inte så …

Hon fortsatte inte utan bet sig hårt i underläppen.

– Det är lugnt, jag pratade med mamma om det igår. Jag har kronor sparade och mamma lägger till resten. Dessutom får jag med mig några av hennes ransoneringskuponger, sa jag.

Hilde sa inget på en lång stund och jag satte mig bredvid henne och klappade henne lite tafatt på axeln. Jag visste att de 16

hade dåligt med pengar. Hildes mamma, Aase brukade städa hos olika familjer, men sedan hon fått Hildes lillebror hade hon inte kunnat göra det lika mycket som tidigare. Hilde brukade vara barnvakt ibland, men det märktes att hon inte tyckte att det var särskilt roligt. Det hade väl att göra med att hennes lillebrors pappa var tysk soldat. Han hette Kurt och det var på grund av honom som Hilde och hennes mamma hade blivit tvungna att fly från Norge. Hilde hade berättat om hur hon blivit mobbad i skolan och kallad tysketös fast hennes pappa varit norrman. Men inget av det var ju hennes lillebrors fel.

Han var jättesöt med lika vackert ljusblont hår som Hilde hade och stora blåa ögon. Faktum var att jag tyckte han var ganska lik Hilde, men det vågade jag inte säga till henne för jag visste att hon inte skulle vilja höra det.

– Vad bra, sa Hilde och reste sig. Kom hem till mig senast kvart i tolv. Olofsson som mamma brukar städa hos, kommer och hämtar oss prick tolv.

Hon vände sig om och gav mig ett hastig leende innan hon började springa. Hon var nära att krocka med mamma som kom gående med en tom skrinda efter sig. Jag såg att de pratade med varandra och hur Hilde sedan gick vidare nerför gatan.

– Gullbritt, har du sett efter Per-Erik som du lovade? frågade mamma.

Gullbritt lade snabbt ner hopprepet och tittade sig skuldmedvetet omkring.

Jag visste att Per-Erik var inne i köket och lekte med sin lastbil, men jag sa ingenting. Gullbritt kunde gott bli lite nervös.

Hon var en jättedålig barnvakt.

– Han är i köket, sa jag till slut när jag märkte att mamma 17

blev orolig och tänkte börja leta efter honom.

– Vad bra att du håller reda på honom, sa mamma och sköt in skrindan bredvid trappan. Jag har varit hem till Hildes mamma och pratat lite med henne.

– Om vadå? frågade jag oroligt.

– Jag frågade om det gick bra att du följde med och frågade hur länge ni blir borta. Dessutom fick jag adressen till dem ni ska bo hos. Jag lämnade tomater, sallad och ransonerings­kuponger på socker och kaffe. Det blev Aase glad för, sa mamma.

Jag gav henne en lång kram. Hon var snäll, min mamma. Jag hade lite dåligt samvete för att jag inte talade om varför jag och Hilde egentligen ville följa med till Dalarna.

– Fast jag tycker det är lite konstigt att ni inte vill vara ­hemma och leta efter Ben, sa hon som om hon läst mina tankar.

– Jo, det vill vi ju också, men …

– Mamma! ropade Per-Erik till min lättnad inifrån köket.

Mamma reste sig upp och jag andades ut. Nu slapp jag ljuga ihop en historia om varför vi inte fortsatte leta efter Ben. Fem över halv tolv stod jag utanför Hildes dörr med en proppfull ryggsäck. En klänning, ett par byxor, två tröjor, strumpor och underkläder hade jag stoppat ner i den. Plus talk, hår­borste och tandborste förstås.

Hilde hade också packat klart och vi gick ut på skolgården och väntade på att hennes mamma skulle bli färdig.

– Hon kommer säkert att ta med sig hela garderoben, sa Hilde och suckade.

Resan skulle ta hela dagen och vi skulle inte vara framme förrän mitt i natten.

– Jag har kuvertet här, sa Hilde och öppnade framfickan på 18

sin ryggsäck. Om vi visar det i Furudal, kanske någon känner igen namnet.

– Vi får hoppas det, sa jag, men tänkte att det skulle bli lika lätt som att leta efter ett hårspänne i en potatisåker. Det bodde säkert jättemånga Sven i Furudal.

När vi väl packat in oss i Olofssons bil och såg Gullfors försvinna i bakrutan pirrade det av förväntan i kroppen. Det kändes som om vi var på väg mot ett äventyr och jag hade en stark känsla av att det var i Furudal som vi skulle hitta Ben.

19