9789179772024

I N NE H Å LL PERSONERNA 11 EN VARNING 33

FÖRSTA DELEN TIVOLI BROCKDORFF 1. Middagsgäster. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 2. Hyvelspån och terpentin. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 3. En värld av nöjen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 4. Oväntade möten. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 5. Sierskans bekännelse. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68 6. Karantän. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 7. Fjädern. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 8. Kontraktsbrott. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 9. Det oseende ögat. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94 10. Sparris och langustrar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 11. Tejos drottning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 104 12. Hudson Queens hemlighet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 110 13. Pinctada Margaritifera. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 116

ANDRA DELEN SHETLAND JACK 14. Rombach & Rombach. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 127 15. Porslinsflickan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 133 16. Li Jing. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 140 17. Thursday Island. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 145 18. Mysteriet S/S Rose. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 153 19. Detektiven. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 161 20. Lord Kilvaird. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 167 21. Huset på Oswald Street. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 173 22. Straight flush. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 180 23. So long, Sailor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187

TREDJE DELEN SMUGGLARDROTTNINGEN 24. Källarhålan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 197 25. Stöldgods i lasten. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 203 26. Lucky Lucy’s Social Club. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 209 27. Feber. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 217 28. Telegram. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225 29. Shanley’s Bar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 229 30. Simmons. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 236 31. Murgröna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 242 32. Acetylen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 248 33. Bernie the Butcher. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 253 34. På liv och död. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 259 35. Varningen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 267

36. Tarantello. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 273 37. En hälsning från Glasgow. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 280 38. Varm toddy. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 285 39. Hatten. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 290 40. Vandring i natten. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 295

FJÄRDE DELEN SKYMNINGSKAJEN 41. Stormar och krig. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 303 42. Razzia. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 307 43. En djärv plan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 313 44. Utpressning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 320 45. Chansen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 327 46. The Black Cart. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 333 47. En objuden gäst. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 338 48. Den värsta sjöresan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 344 49. En notis och ett återseende. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 352 50. Kingston Kings. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 359 51. Snart är du min. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 364 52. Ingen utväg. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 369 53. Brännflaskor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 374 54. Reträtt. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 380 55. Förrädaren. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 385 56. Allting vänder. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 391 57. Färdiglekt. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 400

58. Skymningskajen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 404 59. Det brinnande huset. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 408 60. Hela vägen till Gourock. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 413

FEMTE DELEN DEN FALSKA ROSEN 61. Tubkikaren. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 419 62. Högvatten. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 427 63. En snäll och modig vän. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 433 64. Evig tur. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 438 65. Om hajar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 443 66. Kallt stål och heta kryddor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 448 67. Highland Orphanage. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 456 68. Ödets vindar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 460 69. Ett oväntat återseende. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 467 70. Österut. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 475 71. Goodbye, fare-ye-well. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 480 72. Den gamla gungstolen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 486 73. Den falska rosen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 493 74. Livet går vidare. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 500 ^â 75. Chateau Lafourcade. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 505

HEMMAHAMN 511

PERSONERNA

SALLY JONES First Engineer

d Un

er

o wo

d

Li Jing

En varning

Till Madame Ni har bett mig att skriva ner allt jag vet om mannen som kallades för Shetland Jack. Och det skall jag göra. Jag skall berätta för Er om hans hårda liv. Och jag skall berätta den hemska sanningen om hans våldsamma död.

Men historien om Shetland Jack tog inte slut när han dog.

Och nu har hans historia blivit en del av min egen. Om detta måste jag också skriva, även om det känns svårt. Mycket av det som har hänt mig det senaste året skulle jag helst bara vilja glömma.

Det kommer att ta flera veckor för mig att berätta klart.

Kanske en hel månad. Men Ni får gärna läsa efter hand som jag skriver. Varje kväll kommer jag att lägga de senast skrivna sidorna på det lilla mahognybordet bredvid flygeln i stora salongen.

Skrivmaskinen som Ni har lånat mig är mycket bra. Jag har aldrig skrivit på en Imperial förut. Själv har jag en gammal Underwood No. 5, fast den är kvar i Lissabon. Den ligger ned­ stuvad i min sjömanskista ombord på Hudson Queen.

Hudson Queen, det är Chiefens och min skuta, det. Vi köp­ te henne i New York en gång i tiden och sedan dess har hon 35

varit vårt hem. Och vår försörjning. Vi har korsat de flesta av världens stora hav och jag kan inte räkna alla hamnar som vi har lastat och lossat i.

För fem år sedan kom vi till Lissabon. Där fick vi i uppdrag att hämta en last med kakel i en liten hamn som heter Agiere.

Den ligger vid floden Zêzere, ett par mil inåt landet. Upp­ draget verkade enkelt, men det blev vår stora olycka. I Agiere kapades Hudson Queen av banditer och förliste på floden.

Jag och Chiefen klarade oss undan med livet i behåll. Men när vi kom tillbaka till Lissabon blev Chiefen arresterad av polisen. Han anklagades för att ha mördat en man som hette Alphonse Morro. Chiefen dömdes till ett 25 år långt fängelse­ straff.

Plötsligt var jag bara ett herrelöst djur i en stor och främ­ mande stad. På gatorna drev skrikande människor runt och letade efter mig. De kallade mig för Mördarens apa och ville göra mig illa.

Jag hade förlorat Chiefen. Och Hudson Queen var ock­ så borta. Jag hade ingenstans att ta vägen och ingenting att hoppas på. Men just som jag trodde att allt var över träffade jag Ana Molina. Om det inte vore för henne så hade jag inte levt i dag. Trots att alla andra sa att jag var en mördares galna apa gömde och skyddade hon mig.

Anas hem blev också mitt. Och hennes vän, instrument­ 36

makaren signor Fidardo, blev också min vän. Han lät mig arbeta i sin verkstad och han lärde upp mig i sitt yrke. Tack vare honom är jag nu en duktig dragspelsreparatör och jag kan även ta mig an att byta halsen på en gitarr om det skulle behövas.

Med Anas och signor Fidardos hjälp tog jag så småning­ om reda på sanningen bakom Hudson Queens förlisning och mordet på Alphonse Morro. Det tog fyra långa år. Men till slut blev Chiefen friad. Dagen då han släpptes ur fängelset var den lyckligaste i mitt liv.

En tid därefter återvände jag och Chiefen till Agiere. Vi lyck­ ades bärga Hudson Queen och få henne bogserad till Lissa­ bon. Efter fyra år på botten av floden var vår skuta ett vrak.

För att få ihop pengar till att rusta upp henne tog vi vartenda ströjobb som vi kunde hitta i Lissabons hamn. Men löning­ en var usel och nästan allt vi tjänade gick till mat och andra förnödenheter.

Hittills har vi hunnit bygga en ny inredning till kajutan och vi har påbörjat arbetet med att återställa styrhytten. Ändå är det så väldigt mycket kvar att göra. Det värsta är att den stora ångpannan förstördes av explosioner vid förlisningen. Hur vi skall få råd med en ny panna begriper jag inte. Därför undrar 37

jag ibland om Hudson Queen någonsin kommer att plöja de stora haven igen.

Jag berättar allt detta eftersom historien om Hudson ­Queen delvis är densamma som historien om Shetland Jack. Ni kommer senare att förstå vad jag menar.

Just nu känns Lissabon och Hudson Queen långt borta. Ge­ nom tornrummets fönster ser jag solen gå upp bakom de skogsklädda kullarna i öster. Hela dalgången färgas brandgul av det varma ljuset. Och nere vid åkanten driver morgon­ dimman in och ut mellan träden. Nyss såg jag Chiefen sätta sig på cykeln och trampa ner mot stora vägen. Jag tror att han är på väg till Lodève för att hämta den nya klingan till Er ångsåg. I så fall kanske jag är med och provkör sågen när han kommer tillbaka. Det skulle vara roligt.

Chiefen har ju berättat för Er om hur han och jag lärde kän­ na varandra. Det märktes att Ni först inte trodde honom. Men det gör inget. Ni är inte den första som tvivlar på att en gorilla kan lära sig att arbeta som fartygsmaskinist.

Men jag har levt nästan hela mitt liv bland människor, på människors villkor. Så jag är inte längre enbart ett djur. Men jag är inte heller en människa. Så vad är jag? Det vet jag inte riktigt. Det enda som jag är helt säker på, är att jag är mina 38

vänners vän. Och det räcker bra. Även om Ni och jag nyss har träffats, Madame, räknar jag nu Er till mina vänner. Därför måste jag varna Er. Historien som Ni har bett mig att berätta är otäck. Och sorglig. Var be­ redd på att Ni kommer att få läsa saker som Ni sedan kanske önskar att Ni aldrig hade fått reda på.

39

FÖRSTA*DELEN

TIVOLI BROCKDORFF

1 Middagsgästen Först skall jag berätta om Harvey Jenkins. Det var ju med honom som allt började. Och slutade.

Vi träffade Jenkins första gången i Lissabon. Det var en kväll i april förra året. Jag minns att Chiefen och jag hade burit is­ lådor i fiskhamnen hela den dagen. Som en del av lönen hade vi fått med oss ett halvkilo ansjovis till middag. Chiefen satte sig på däck och skalade potatis och jag såg till att få fyr i ka­ byssens vedspis. Trots att vi hade dåligt med pengar behövde vi inte snåla på bränslet. Vedlåren bredvid spisen var alltid full av rivningsvirke. Den här kvällen eldade jag upp några bräder från vår gamla kajutainredning.

Medan potatisarna kokade tog vi med oss en bit tvål och varsin handduk och gick i land. Vi kostade bara på oss att gå på badhus ett par gånger i månaden och tvättade oss annars i floden Tejo. En bit uppströms är vattnet någorlunda rent och där finns både brygga och en omklädningshytt på stranden.

43

Efter badet promenerade vi sakta tillbaka längs kajerna. So­ len stod lågt och fick floden att glittra i rött och guld. Chiefen visslade för sig själv. Han var på gott humör. Det hade han varit varje dag nu i nästan två veckors tid, ända sedan han fick veta att han hade fått jobb som andremaskinist på en passagerarångare som heter Funchal. Han skulle mönstra på om en knapp vecka och sedan bli borta i en månad.

Vi hade ett femtiotal meter kvar till vår kajplats, när jag såg att det var någon ombord på Hudson Queen. ”Vem kan det där vara?” sa Chiefen och skuggade ögonen med handen för att se bättre. ”Bara det inte är någon som vill ha pengar av oss. Har vi betalt hamnvakten för färskvattnet den här månaden?”

Jag nickade. Så vitt jag visste var alla våra räkningar betalda.

När vi kom närmare förstod vi att det nog inte var en hamntjänsteman som väntade på oss. Mannen var klädd i en lång, sjavig rock och bar en smalbrättad hatt som såg ett par nummer för liten ut. På hans axel satt en stor, gråaktig fågel av något slag.

Mannen höll på att syna Hudson Queens skeppsklocka, som hänger på mastens förkant. Han vände sig om när han hörde oss komma ombord. Utan brådska släppte han den slitna gamla bronsklockan och gick oss till mötes. ”Jaha”, sa Chiefen. ”Och vem är ni?”

44

Mannen var i 60-årsåldern gissade jag. Han log och sträck­ te fram en hand som var täckt av bleknade sjömanstatuering­ ar. Tusen och en rynka stramade i hans magra, väderhärjade ansikte. Fågeln på hans axel var en tupp, såg jag nu. Och den måste vara uråldrig. Fjäderdräkten var gles och det bleka skinnet lyste igenom här och var. Ögonen stirrade, vattnigt gråvita och blinda. ”Jenkins var namnet”, sa mannen med sträv röst och tydlig skotsk dialekt. ”Harvey Jenkins. Ursäkta att jag klev ombord utan lov. Är det du som är skeppare?” ”Jo”, sa Chiefen. ”Jag råkade bara gå förbi på kajen”, sa Jenkins. ”Och så såg jag din skuta. Det är ju en Clyde Puffer! Sådana finns det gott om längs den skotska västkusten. Jag jobbade faktiskt själv på en, som maskinist. Vi gick med post och allehanda för­ nödenheter mellan fastlandet och de hebridiska öarna. Fast det är länge sedan nu.”

Chiefen sken upp. Det är inte så ofta vi träffar på någon som vet vad Hudson Queen är för ett sorts fartyg. ”Man kan inte få ta en titt under däck?” frågade Jenkins. ”Gamla minnen … ja, du förstår …” ”Det är inte mycket att se”, sa Chiefen med en suck, ”båten har legat på botten av en flod i fyra år.” ”Jag tittar gärna ändå”, sa Jenkins. ”Bara roligt att få komma 45

ombord på en Puffer igen.”

Så kom det sig att Chiefen visade runt mannen som hette Harvey Jenkins i Hudson Queen. Jenkins ville se vartenda skrymsle i skutan, så det tog en stund. Under tiden stekte jag ansjovisarna. Chiefen frågade om Jenkins ville äta med oss och det ville han.

Vi blev sittande i ett par timmar vid bordet i kabyssen. Jen­ kins var väldigt nyfiken på hur en Clyde Puffer hade hamnat här i Lissabon. Så Chiefen berättade om hur vi hittade Hudson Queen i New York för ett tiotal år sedan och om alla resor som vi gjort med henne sedan dess.

Därefter berättade Harvey Jenkins sin egen livshistoria. ”Jag var till sjöss i en herrans massa år”, sa han. ”Men plöts­ ligt en dag fick jag nog. Jag gick i land för gott och köpte en liten gård i Oklahoma. Mitt i Amerika, så långt från havet jag kunde komma. Jag hade höns och grisar och ett par kor.

Och fem tunnland jord att odla på. En dag tog jag hästen och vagnen och åkte till South Bend för att köpa utsäde. När jag kom tillbaka ett par dagar senare, var gården borta. Grisarna och korna också. Och ladan som jag själv hade byggt. Allt var försvunnet. Det var en tornado som hade dragit förbi. Det är ju sådant som händer, där i Oklahoma. Bland spillrorna hittade jag tuppen, mer död än levande. Han var det enda tornadon hade låtit mig behålla. Jag tog honom med mig när 46

jag drog vidare och sedan dess har han och jag kuskat runt lite kors och tvärs här i världen.”

Tuppen öppnade näbben och Jenkins gav den en potatisbit. ”Nu för tiden jobbar vi på ett resande tivoli”, fortsatte Jenkins. ”Det är inte så illa. Man får se sig omkring. Hit till Lissabon kom vi för en vecka sedan. Våra tält och vagnar står uppställda på en ödetomt vid Cais do Sodré. Jag sköter ångmaskinen till karusellen och Tuppen … ja, jag har ald­ rig kommit mig för att ge honom något annat namn … han skrämmer barnen med sina vita ögon.”

Tuppen böjde sig framåt, lade huvudet på sned och spärra­ de upp sitt ena, blinda öga. Som belöning fick han en potatis­ bit till. ”Kom gärna och hälsa på oss någon kväll”, fortsatte Jen­ kins. ”Inträdet är gratis. Och karusellen får ni åka med hur mycket ni vill!” ”Tack skall du ha”, sa Chiefen, ”men jag skall mönstra på en linjeångare till Brasilien om några dagar. Och innan dess är det mycket att styra med. Vi får nog vänta med att åka karu­ sell tills ert tivoli kommer till Lissabon nästa gång.”

Jenkins såg från Chiefen till mig och sedan tillbaka på Chiefen igen. ”Jaha …”, sa han dröjande. ”Så Sally Jones blir ensam kvar på skutan … medan du är till sjöss, alltså?”

47

Chiefen nickade: ”Sally Jones klarar sig fint på egen hand skall du veta. Och dessutom har hon vänner här i staden.”

Jenkins såg tankfullt på mig. Jag fick känslan av att han just hade fått en idé av något slag.

Det blev lite mer småprat om det ena och det andra, innan Jenkins tackade för sig. Han önskade Chiefen en lycklig resa till Brasilien. När vi stod vid landgången, vände sig Jenkins till mig och sa: ”Det slog mig nu, att du skulle passa bra som karusell­ skötare. Både maskinist och gorilla … du är ju faktiskt som gjord för att arbeta på ett tivoli!”

Chiefen och jag bytte en hastig blick. Sedan sa Chiefen: ”Vi tar alla jobb vi kan få. För att spara ihop pengar till skutan.”

Jag nickade. Ett jobb som tivolimaskinist skulle jag inte tacka nej till. ”Så bra”, sa Jenkins. ”Men jag kan inget lova. Just nu finns det inte arbete åt dig hos oss. Men tivoliarbetare är ett rastlöst folk. De kommer och går lite som de vill. Ett, tu, tre, så blir det en plats ledig. Jag skall se vad jag kan göra. Det lovar jag!”

Och med det sa vi adjö till Harvey Jenkins. Jag och Chiefen hjälptes åt att sträcka upp skutans förtöjningar inför natten, medan Jenkins vandrade iväg längs kajen med Tuppen på axeln.

48

Jag såg fundersamt efter dem. Jenkins hade verkat hygg­ lig, tyckte jag. Men det var något med honom som inte hade stämt. Något som jag inte riktigt kunde sätta fingret på.

Inte förrän en halvtimme senare, när jag hade krupit ner i min hängkoj och blåst ut nattlampan, kom jag på vad det var som hade känts konstigt med vår gäst: Han hade inte verkat det minsta förvånad när han först fick se mig.

Folk som träffar mig för första gången blir alltid nyfikna.

De ställer frågor. Inte till mig, förstås, utan till Chiefen. Han får då förklara att jag visserligen är en gorilla, men att jag förstår vad människor säger och att jag är lika duktig på mitt jobb som vilken annan fartygsmaskinist som helst.

Men Harvey Jenkins hade inte ställt en enda sådan fråga till Chiefen. Hur kom det sig?

Svaret var kanske enkelt, tänkte jag. Jenkins hade väl sett så mycket av världen att inget längre kunde förvåna honom.

49

2 Hyvelspån och terpentin Fyra dagar senare var det dags för Chiefen att mönstra på S/S Funchal. Det regnade den morgonen. Lukten av spillvatten och kall gryning stack i näsborrarna när jag och Chiefen hjälptes åt att bära hans sjösäck till Funchals kajplats i Doca de Alcântara.

Det stora passagerarfartyget hade kommit in kvällen innan och redan om några timmar skulle hon kasta loss igen och sätta kurs västerut, mot Rio de Janeiro i Brasilien.

Chiefen var förväntansfull och kanske en smula nervös också. Under vintern hade han haft några påhugg som skep­ pare på en av hamnkontorets passbåtar, men det här skulle bli hans första riktiga sjöresa på nästan fem år.

Jag hade hoppats på att få ta en titt på Funchals maskin­ rum före avgång, men landgångsvakten hade order om att inte släppa förbi någon obehörig. Så Chiefen och jag fick ta adjö på kajen. ”Sköt om dig”, sa Chiefen och gav mig en klapp på axeln.

50

Jag nickade och sedan gick han ombord.

Ingen av oss är mycket för storstilade avsked.

Istället för att gå tillbaka till Hudson Queen korsade jag Comércio­torget och började vandra upp för Alfamas branta och slingrande backar. Regnet hade nu upphört och värmen från solen fick gatstenarna att ånga. Enstaka kaféer hade redan öppnat och i gränderna trängdes hästdragna kärror lastade med mjölk, frukt, fisk och kött som skulle levereras till affärer och krogar.

Signor Fidardo och Ana Molina bor i ett hus vid en liten namnlös park, just där den smala och mörka Rua do Salva­ dor möter den större och livligare Rua de São Tomé. Signor Fidardo har sin instrumentverkstad i gatuplanet. Dörrklock­ an plingade när jag steg över tröskeln. Det doftade av hyvel­ spån, terpentin och välsmorda stålverktyg. Signor Fidardo satt lutad över sitt arbetsbord. Taklampan hängde så lågt att hans vita hår såg ut att glöda i den varma ljuskäglan. ”Ett ögonblick, bara”, sa han utan att titta upp från sitt arbete.

Jag tassade in till min hörna av verkstaden. På mitt arbets­ bord låg ett litet, tvåradigt durspel nedmonterat i delar. Äga­ ren ville få det totalrenoverat och signor Fidardo hade gett uppdraget till mig. Han hade sagt att han själv inte hade tid, 51