9789179770952

N S A R F

A K R S I F DDHÄNGET Ä G

Emil Maxén

VI I BOKEN

Josefin

Frans

Inge

KOLBULLAR FRANS LÄT FINGERTOPPARNA krusa vatten­ytan när kanadensaren tyst letade sig fram över det svarta vattnet. Dom paddlade genom en kall morgon­ dimma mot en stor ö. När dom kom närmare såg dom mörka grantoppar och morgonsolen fick tall­skogen att glöda på andra sidan sjön.

Josefin, Frans bästa vän, satt längst fram och Inge, Josefins morbror, satt där bak och paddlade.

Frans satt i mitten ovanpå kylväskan. ”Här tappade jag en enorm gädda en gång …”, sa Inge. ”Det var en morgon precis som den här.

Jag hann bara kasta ut och sen small den på all­ deles vid båten ungefär där du har fingrarna nu, Frans.”

9

Frans tog upp handen ur vattnet. ”Men den drog ner på djupet och klippte till slut av linan!” sa Inge och bet ihop. Frans försökte få syn på någon gädda som kanske följde efter i vattnet.

Kanadensaren gled upp på stenarna vid stran­ den. J­osefin knäppte snabbt av sig flytvästen och hoppade ur. Frans vinglade sig fram till fören han också och klev iland. Båda sprang upp i skogen och började leta klätterträd.

Dom hade kommit till Blarkön i Blarksjön.

Mittemot låg en helt perfekt rund ö med högt lingonris och krokiga tallar. Josefin hade döpt ön till Calzonen eftersom det var hennes favoritpiz­ za. Frans tyckte att den borde heta Hawaii efter­ som det var den godaste pizzan han visste och dessutom en riktig ö. Men Josefin tyckte att hon redan hade döpt den. Inge skrattade länge åt dom när dom bråkade om det i bilen på väg till sjön.

Han åt hellre ”en schyst ostmacka än pizza” sa han och måttade hur tjock han ville att ostskivan skulle vara mellan tummen och pekfingret. Frans och Josefin kunde inte tänka sig någon tråkigare mat.

Inge tände en brasa på grillplatsen och smörade 10

kolbullepannan. Sen skakade han en plastflaska med smet och hällde i.

När kolbullarna var klara ropade Inge på Jose­ fin och Frans. Dom åt så fort och så mycket dom kunde!

Inge agnade ett metspö och slängde ut. Vårso­ len stod högt på himlen och värmde dom mätta äventyrarna. ”Ska vi kasta macka, Frallan?” frågade Josefin.

Frans, som hade lagt sig ner i gräset masade sig upp och rättade till kepsen. ”Jag har fått över tio mackor på ett kast en gång”, svarade han. ”Jaha? Ska vi kasta eller?” sa Josefin och letade efter en perfekt rund macksten.

När Frans ställde sig upp såg han att flötet på metspöt, som stod lutat mot ett dött träd, drog iväg under vattnet. ”Inge, kolla flötet!” ropade han. ”Men, napp! Lyft spöt Frans!” sa Inge.

Josefin tittade upp från sitt stenletande och kastade sig också efter spöt. Frans hann före men orkade inte lyfta spöt som det ryckte och darrade i. ”Det går inte!” pep han. ”Men lyft!” sa Josefin och hjälpte till. Men spöt böjde sig bara mer.

11

”Kom hit, få se!” sa Inge och stövlade ut i vatt­ net.

Då plaskade det till rejält och flötet ploppade upp igen. En stor, lång skugga slingrade sig i det mörka vattnet och försvann.

Frans blick låg kvar vid vattenytan. ”En gammelgädda!” sa Inge och kliade sig i skägget.

Det var alltså en sån som Frans pappa skojade och sa lurade i vassen och skulle bita Frans i snop­ pen när han badade naken! ”Den var ju enorm!” utbrast Frans. ”Jag skulle nog säga att den var ganska normal­ stor. Dom största honorna är mer än dubbelt så stora”, förklarade Inge. ”Den största jag fått vägde nästan tolv kilo!” fortsatte han och höll en osyn­ lig gädda i händerna.

Frans förlorade sig i tankar. Vilket monster!

Tänk om han själv kunde få en? Det hade varit helt sjukt! ”Inge, hur fiskar man gädda?” frågade han till slut.

Inges mun sprack upp i ett leende. ”Vi ska nog ordna så du får lära dig fiska gädda på riktigt!”

12

GÄDDFEBERN INGE SKÖT UT båten i det kalla vattnet. Det hade gått en vecka sen dom metade på Blarkön och det hade varit kallt och ruggigt sen dess.

Idag var det blåsigt och Inge var tvungen att hålla i sin keps så den inte skulle åka av i vindby­ arna. ”Riktigt gråväder! Det här blir perfekt”, sa han. ”Varför ska det alltid vara dåligt väder när vi fiskar?” frågade Josefin besvärat. ”Fisken känner sig tryggare och är mer aktiv när det är mulet”, förklarade Inge.

Inge hade alltid en solblekt och skrynklig man­ chesterkeps på sig, ögonen var rödsprängda och 14

under hans buskiga mustasch trängdes krokiga gula tänder. Frans tyckte att han såg ut lite som en galen professor och han visste att Inge kallad­ es för ”Inge Gris” av sina fiskekompisar eftersom han fångade gäddor stora som grisar.

Josefin hade följt med Inge på fisketurer sen hon var liten och tyckte inte att det var något spe­ ciellt. Men för Frans var det något mystiskt och spännande. I hans fantasi simmade otaliga mörka varelser därnere under ytan. Men när han pratade om fiskarna som simmade runt i hans fantasi med Josefin bönade och bad hon honom att sluta.

Varenda gång Frans pratade om fiskarna i dju­ pet tänkte Josefin nämligen på när hon som liten tappade sitt cyklop. Hon hade dykt efter det men glömt att ta på sig simpuffarna. Hon hade fått pa­ nik när hon sjönk till botten omgiven av mörkret och det iskalla vattnet. Sen dess var hon livrädd för att dyka under ytan.

Båten passerade en liten kobbe fullklottrad av få­ gelbajs. Frans hackade tänder, men inte för att det var kallt. Han var nervös och full av förväntan!

Båten saktade in och Inge släppte försiktigt ner ankaret.

15

Josefin öppnade sin draglåda. I den låg fem blan­ ka spinnare i olika färger. Hon tog varsamt upp dom var och en och synade dom noggrant. Josefin tyckte nästan mer om att titta på dom än att fiska med dom. Det absolut värsta som skulle kunna hända vore om hon fick ett bottennapp! Då kun­ de linan gå av och hennes fina spinnare skulle bli kvar på botten för evigt.

Inge tog också fram en stor draglåda och ur den ett drag som såg ut som en tjock korv. Det hade en sladdrig svans och två stora trekrokar. Draget var snorgrönt, lysande gult och eldigt orange med svarta tigerränder. ”Här Frans! Det här ska du fis­ ka med idag”, sa Inge.

Frans tog emot spöt. ”Ska jag? Kommer jag inte skrämma bort fisken med den här?”

Inge log och sa: ”Stora gäddor äter stora fiskar.

Och den här kommer dom inte att missa!”

Frans tittade på det stora draget. Det såg helt galet ut … och coolt! ”Men varför är den sista biten på linan så tjock?” frågade han.

Josefin tittade upp. ”Det är en tafs! Som gäd­ dan inte kan bita av!” sa hon.

16

GÄ D D P R Y L A R Metrev

Beteslås

Vobbler

Fjäderring

Tafs

Finns i till exempel stål och fluorocarbon

Flöte Sked

Enkelkrok med mask

Trekrok

Lekande Tänger

Gäddbeten är ofta stora. Det är dom dels för att gäddorna ska tycka att dom ser goda ut, dels för att gäddorna inte ska kunna svälja dom lika lätt. Om gäddorna inte kan svälja draget blir dom krokade lågt fram i munnen. Då blir det lättare att kroka av och man skadar inte gäddan utan kan släppa tillbaka den om man vill.

Spinnare Håv

Skeddrag Skruv

Gummibete (Jigg)

Stinger spike

Vajer eller lekanden

Gummibeten (jiggar) sätter man ett stingertackel på.